Förslag till avgörande av generaladvokat Melchior Wathelet föredraget den 7 juli 2016

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 167, 2001, s. 10.

3 JORF av den 1 mars 2013, s. 3835. Det följer av handlingarna i målet att lagen om icke tillgängliga böcker avser böcker som utgavs i Frankrike under perioden 1 januari 1900–31 december 2000.

4 Enligt den franska regeringen utövar Sofia rätten att tillåta mångfaldigande och överföring av verket till allmänheten enligt ett bemyndigande som kan återkallas. Efter fristen på sex månader kan upphovsmannen när som helst utöva rätten att dra sig ur den kollektiva förvaltningen på de villkor som föreskrivs i lagen … Se punkt 8 i den franska regeringens yttrande.

5 Se artikel L. 134–3 i immaterialrättslagen.

6 I artikel L. 122–1 i immaterialrättslagen föreskrivs följande: Den nyttjanderätt som tillhör upphovsmannen omfattar rätten till återgivning och rätten till mångfaldigande. I artikel L. 122–2 i immaterialrättslagen föreskrivs följande: Återgivning består i överföring av verket till allmänheten genom vilket förfarande som helst …. Se, analogt, artikel 3 i direktiv 2001/29.

7 Artikel 2 a i direktiv 2001/29 avser verk av upphovsmän, vilket inkluderar litterära verk som böcker. De enda verk som avses i det omtvistade dekretet är böcker.

8 Dom av den 12 september 2006, Laserdisken ( C‑479/04, EU:C:2006:549, punkt 25).

9 I dom av den 11 september 2014, Eugen Ulmer ( C‑117/13, EU:C:2014:2196, punkt 37) slog domstolen fast att digitaliseringen av ett verk utgör ett mångfaldigande av verket, eftersom digitaliseringen väsentligen innebär en konvertering av verket från analogt till digitalt format och att den följaktligen omfattas av den ensamrätt som föreskrivs i artikel 2 a i direktiv 2001/29.

10 Begreppet överföring till allmänheten i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 bör förstås i vid mening, såsom för övrigt anges uttryckligen i skäl 23 i samma direktiv, i vilket föreskrivs följande: I detta direktiv bör upphovsmannens rätt till överföring till allmänheten harmoniseras ytterligare. Denna rätt bör förstås i vid mening och omfatta all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker. Denna rätt bör omfatta all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Se dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. ( C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Begreppet överföring avser all överföring av skyddade verk, oberoende av vilka medel eller tekniska processer som används (dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. ( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 193)). I dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. ( C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 19) slog domstolen fast följande: Såsom framgår av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 är det för att det ska föreligga 'överföring’ till exempel tillräckligt att verket görs tillgängligt för en publik på ett sådant sätt att de personer som tillhör denna kan få tillgång till verket, oberoende av om dessa har utnyttjat denna möjlighet eller inte. Med begreppet allmänheten i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 avses ett obestämt antal potentiella tittare eller åhörare och förutsätter dessutom ett ganska stort antal personer (dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. ( C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 32)).

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl. ( C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 24). I punkt 39 i den domen fann domstolen, när det gäller sändning av verk som ingår i en markbunden tv-sändning och tillgängliggörande av samma verk via internet, att var och en av sändningarna ska ha en individuell och separat tillåtelse av de berörda upphovsmännen, eftersom var och en av sändningarna sker under särskilda tekniska omständigheter, med användande av olika sätt att sända de skyddade verken, och var och en av dem är avsedda för allmänheten. Min kursivering. I punkt 15 i dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl. ( C‑466/12, EU:C:2014:76), slog domstolen fast att [det följer] av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att upphovsmän ska ha en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk.

12 Se, analogt, dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 36).

13 Motparterna i det nationella målet, den tyska, den franska och den italienska regeringen, Sofia (i andra hand) och kommissionen anser att sådana nationella bestämmelser som det omtvistade dekretet inte utgör något undantag eller någon inskränkning, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/29. Den tyska regeringen anser att bestämmelserna skiljer sig på ett grundläggande sätt från ett undantag eller en inskränkning, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2001/29/EG. Den franska regeringen menar att om domstolen finner att det franska regelverket för icke tillgängliga böcker omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/29 … utgör detta regelverk inte något undantag eller någon inskränkning, i den mening som avses i artikel 5 i detta direktiv. Sofia har föreslagit (i sista hand) att direktiv 2001/29 ska tolkas så, att de undantag som anges i artikel 5 inte anges på ett uttömmande sätt, vilket innebär att det inte hindrar att en medlemsstat antar bestämmelser om ytterligare ett undantag från den ensamrätt till mångfaldigande som garanteras i artikel 2, som i det nu aktuella fallet. Den italienska regeringen menar att [d]e omtvistade bestämmelserna tycks … hänvisa till villkor och skäl som skiljer sig från dem som föreskrivs i artikel 5 i direktiv [2001/29]. Den italienska regeringen anser att den aktuella lagen är utformad … som ett slags obligatoriskt tillstånd, även om det åtföljs av en möjlighet att välja bort det, vilket inte är jämförbart med något av de alternativ som unionslagstiftaren föreslagit och tycks vara något fullständigt nytt i internationella sammanhang.

14 I skäl 32 i direktiv 2001/29 anges följande: Detta direktiv innehåller en uttömmande förteckning över undantagen och inskränkningarna från mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten. Vissa undantag och inskränkningar gäller endast mångfaldiganderätten, när så är lämpligt. Med andra ord innehåller direktiv 2001/29 inget allmänt undantag som vilar på sådana abstrakta kriterier som undantaget för fair use (skälig användning) i artikel 107 i Förenta staternas upphovsrättslag (17 U.S. Code § 107). I den sistnämnda bestämmelsen anges visserligen en lista med exempel, vilken följaktligen inte är uttömmande, på undantag från upphovsrätten, men det föreskrivs emellertid att användningen av ett verk i ett särskilt fall måste vara skälig, vilket innebär att en prövning och en avvägning mellan följande fyra faktorer ska göras: 1) syftet och arten av verkets användning, däribland huruvida användningen är kommersiell eller har ett utbildningssyfte utan vinstsyfte, 2) arten av det skyddade verket, 3) storleken på och omfattning av den använda delen i förhållande till det hela det skyddade verket och 4) användningens effekt på den potentiella marknaden eller det skydda verkets värde.

15 Syftet med artikel 5 var bland annat att göra det möjligt för medlemsstaterna att utöva sin behörighet, bland annat när det gäller utbildning och undervisning, och att upprätthålla en skälig avvägning när det gäller rättigheter och intressen mellan olika kategorier av rättighetshavare och mellan dessa och användare av skyddade verk. Se dom av den 12 september 2006, Laserdisken ( C‑479/04, EU:C:2006:549, punkt 78). I skäl 14 i direktiv 2001/29 anges följande: Detta direktiv bör främja utbildning och kultur genom skyddet av verk och andra alster och på samma gång medge undantag eller inskränkningar i allmänhetens intresse när det gäller utbildning och undervisning. Se, analogt, dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:750, punkt 54).

16 Dom av den 12 september 2006, Laserdisken ( C‑479/04, EU:C:2006:549, punkt 79). Min kursivering.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl. ( C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 181). I det mål i vilket meddelades dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. ( C‑435/12, EU:C:2014:254, punkterna 25 och 26) slog domstolen fast att artikel 5.5 i direktiv 2001/29 inte fastställde undantag från och inskränkningar av rättigheterna i fråga som medlemsstaterna får föreskriva utan endast preciserade räckvidden för undantagen och inskränkningarna, vilka fastställs i de föregående punkterna i denna artikel. Följaktligen är artikel 5.5 i direktiv 2001/29 inte avsedd att utvidga räckvidden för de olika undantag och inskränkningar som föreskrivs i de föregående punkterna i denna artikel.

18 Eftersom de olika undantagen och inskränkningarna i artikel 5 i direktiv 2001/29 utgör undantag från rättigheterna enligt artiklarna 2–4 i detta direktiv, måste de dessutom tolkas strikt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. ( C‑435/12, EU:C:2014:254, punkterna 22 och 23). I det mål i vilket domstolen meddelade dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110), gjorde domstolen en strikt tolkning av räckvidden för dessa undantag från och inskränkningar av de olika ensamrätterna och fann att de inte kunde tillämpas analogt. I punkterna 38 och 40 i denna dom slog domstolen nämligen fast att artikel 5.2 e i direktiv 2001/29 endast utgjorde grund för ett undantag till eller en inskränkning i rätten till mångfaldigande enligt artikel 2 i direktivet. Således kunde den inte utgöra grund för ett undantag till eller en inskränkning i upphovsmännens ensamrätt enligt artikel 3.1 i nämnda direktiv att tillåta eller förbjuda all överföring av deras verk till allmänheten.

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Infopaq International ( C‑5/08, EU:C:2009:465, punkt 27), om artikel 2 i direktiv 2001/29, och dom av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 31), om artikel 3 i samma direktiv.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 34).

21 I skäl 9 i direktiv 2001/29 anges följande: Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Direktivets syfte är att medlemsstaterna, bland annat med avseende på informationssamhället, ska säkerställa att immateriella rättigheter ges ett effektivt skydd, särskilt vad avser upphovsrätten. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2008, Promusicae ( C‑275/06, EU:C:2008:54, punkt 57).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE ( C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 36).

23 Jag anser, i enlighet med Sofias synpunkter, att dessa bestämmelser fastställer innehållet i de aktuella rättigheterna och bestämmer vilka rättighetshavarna är. Se, för ett liknande resonemang, skäl 21 i direktiv 2001/29, i vilket anges följande: I detta direktiv bör området fastställas för de handlingar som omfattas av mångfaldiganderätten i fråga om de olika rättsinnehavarna. Detta bör göras i överensstämmelse med gemenskapens regelverk. En vid definition av dessa handlingar krävs för att säkerställa klarhet i rättsligt avseende på den inre marknaden. Min kursivering.

24 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF ( C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 75), och dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 36), vilka avser ensamrätten enligt artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Jag anser att samma rättsliga bedömning är tillämplig på ensamrätten enligt artikel 2 a i direktiv 2001/29.

25 Se, analogt, artikel 4 i direktiv 2001/29. I det mål i vilket meddelades dom av den 12 september 2006, Laserdisken ( C‑479/04, EU:C:2006:549), slog domstolen fast följande: Enligt artikel 4.1 i direktiv 2001/29 har upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta (punkt 19). I punkt 20 i samma dom angav domstolen dessutom följande: Artikel 4.2 i direktivet innehåller regeln om konsumtion av spridningsrätten. Enligt denna skall spridningsrätten avseende originalet eller kopior av verket konsumeras första gången försäljning eller någon annan form av överföring av äganderätten görs av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke inom gemenskapen. Min kursivering.

26 Se även skäl 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/28/EU av den 25 oktober 2012 om viss tillåten användning av anonyma verk (EUT L 299, 2012, s. 5) i vilket anges följande: Rättsinnehavares ensamrätt att mångfaldiga sina verk och andra skyddade alster och att göra dem tillgängliga för allmänheten, harmoniserade genom … direktiv 2001/29 …, innebär att rättsinnehavarens samtycke krävs innan ett verk eller annat skyddat alster digitaliseras och görs tillgängligt för allmänheten.

27 Se, exempelvis, artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28), i vilken uttryckligen föreskrivs att … en utövande konstnär som omfattas av ett avtal om framställningen av en film vilket ingåtts individuellt eller kollektivt mellan utövande konstnärer och en filmproducent presumeras ha överlåtit uthyrningsrättigheten, i den mån annat inte föreskrivs i avtalet … Se, däremot, mitt resonemang ovan om artikel 5 i direktiv 2001/29. Se även bestämmelserna i direktiv 2012/28.

28 Den italienska regeringen anser att lagen om icke tillgängliga böcker innebär att det inrättas en mekanism för presumtion om samtycke. Enligt kommissionen innebär inte de aktuella bestämmelserna i det nationella målet att ett villkor för att en icke tillgänglig bok ska få digitaliseras är att upphovsmannen först har gett sitt uttryckliga samtycke, eller att upphovsrättsorganisationen först ska inhämta ett samtycke från de upphovsmän som berörs av ett mångfaldigande eller en överföring av deras verk i digital form.

29 Se, för ett liknande resonemang, artikel L.134–4 i immaterialrättslagen. Upphovsmannen får nämligen invända mot att verket nyttjas inom sex månader efter det att boken i fråga har förts in i den särskilda databasen. Efter utgången av denna tidsfrist och efter det att Sofia har nyttjat verket får upphovsmannen fortfarande invända mot detta om han eller hon anser att mångfaldigandet eller återgivningen av boken kan skada vederbörandes ära eller anseende. Motparterna i det nationella målet anser att ett sådant alternativ är i högsta grad osannolikt, för att inte säga en tankekonstruktion. Att ett digitalt exemplar av verket saluförs kan inte utgöra ett sådant intrång, om inte den digitala versionen är av betydligt sämre kvalitet (men det skulle vara hänförligt till upphovsmannens ideella rättigheter, vilka avser respekten för verket). Vid förhandlingen anförde den franska regeringen att upphovsmannen inte behövde lägga fram någon bevisning utan endast göra gällande att hans eller hennes ära eller anseende hade kränkts.

30 Jag anser för övrigt att ett sådant förfarande för invändningar ligger nära en sådan formalitet som är förbjuden enligt artikel 5.2 i konventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (reviderad i Paris den 24 juli 1971), i dess lydelse enligt ändringen av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen). De aktuella nationella bestämmelserna innebär nämligen att ett villkor för att upphovsmannen ska få behålla och fortsätta att utöva den aktuella ensamrätten för så kallade icke tillgängliga böcker är att upphovsmannen anför en invändning inom sex månader. Unionen är visserligen inte part i Bernkonventionen, men den är ändå enligt artikel 1.4 i Wipos (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) fördrag om upphovsrätt, vilket antogs i Genève den 20 december 1996, skyldig att följa artiklarna 1–21 i Bernkonventionen. Följaktligen är unionen skyldig att följa bland annat artikel 5.2 i Bernkonventionen. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2012, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

31 Se artikel L. 134–6 i immaterialrättslagen. I tolkningsfrågan har Conseil d’État själv använt orden förhindra. Dessutom, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, tycks ett villkor för upphovsmannens möjlighet till återkallande vara att vederbörande kan styrka att hon eller han är ensam innehavare av rätten till mångfaldigande och överföring till allmänheten i digital form. I artikel L. 134–6 i immaterialrättslagen föreskrivs nämligen följande: Upphovsmannen och utgivaren som innehar rätten till mångfaldigande i tryckt form av en icke tillgänglig bok ska när som helst gemensamt delge upphovsrättsorganisationen i artikel L. 134–3 sitt beslut att återkalla rätten att tillåta mångfaldigande och överföring till återgivning av nämnda bok i digital form. (Min kursivering). Enligt motparterna i det nationella målet är denna bevisning följaktligen inte diskretionär, utan ska snarare ses som ett krav på att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica). Det är egentligen detsamma som att kräva att upphovsmannen bevisar en negativ omständighet som är omöjlig att fastställa genom att visa att upphovsmannen inte har överlåtit rättigheterna i fråga …. Vid förhandlingen anförde den franska regeringen att det var tillräckligt att upphovsmannen på heder och samvete förklarade sig vara den enda innehavaren av rätten till mångfaldigande och överföring till allmänheten i digital form för att tredje part, bland annat en utgivare, ska bli skyldig att styrka motsatsen. Den franska regeringen anser att det vore att gå för långt att anse att det föreligger en inskränkning av upphovsrätten varje gång en bestämmelse om kollektiv förvaltning av upphovsrättigheter inte innehåller ett krav på en uttrycklig och individuell tillåtelse av de berörda upphovsmännen utan vilar på den berörda upphovsrättsorganisationens utövande av rättigheter inom ramen för ett bemyndigande i lag som kan återkallas när som helst.

32 Det framgår även av artikel L. 134–6 immaterialrättslagen att rättighetshavarna, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, inte får invända mot ett fortsatt nyttjande av en bok som påbörjats innan beslutet om att dra tillbaka tillståndet att boken mångfaldigas och återges i digital form ingavs till Sofia och att detta gäller under den återstående perioden för det tillstånd som anges i artikel L. 134–3 första stycket eller artikel L. 134–5 tredje stycket, vilket får vara högst fem år och utan ensamrätt.

33 Se, för ett liknande resonemang, artikel L. 134–3, III, 5o i immaterialrättslagen, i vilken föreskrivs att ersättningen för digitalt nyttjade av så kallade icke tillgängliga böcker ska delas mellan upphovsmän och utgivare. Motparterna i det nationella målet har påpekat att ingen överlåtelse av rätten till digitalt nyttjande förekom före nittiotalet. De anser att rätten till digitalt nyttjade utan tvekan helt och hållet tillhör upphovsmännen själva, vilka i avsaknad av uttrycklig överlåtelse inte kan anses ha överlåtit rätten till utgivaren vid någon tidpunkt. Följaktligen innebär lagen [om icke tillgängliga böcker], i och med att den föreskriver att upphovsrättsorganisationens organ ska ha lika sammansättning (av upphovsmän och utgivare), att upphovsmännen utan rättslig grund blir skyldiga att utöva sin ensamrätt kollektivt och att dela upphovsrättens förmånsrätt (besluta om vilka som ska få nyttjandetillstånd och på vilka villkor) lika med tredje part. Även om rätten till digitalt nyttjande helt och hållet tillhör endast upphovsmännen anser jag, i och med att rätten inte har överlåtits till tredje part som en utgivare, att systemet för delning av ersättningen för digitalt nyttjade av så kallade icke tillgängliga böcker mellan upphovsmän och utgivare även utgör ett intrång i upphovsmannens ensamrätt enligt artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Se, analogt, dom av den 12 november 2015, Hewlett-Packard Belgium ( C‑572/13, EU:C:2015:750, punkterna 47 och 48).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, OSA ( C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 35).

35 Se, för ett liknande resonemang, artikel L. 134–1 i immaterialrättslagen.

36 Se, däremot, artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 2008, s. 25) och artikel 15.1 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i vilka föreskrivs en möjlighet att påföra sanktioner om varumärket utan giltiga skäl inte har brukats. I artikel 12.1 i direktiv 2008/95 föreskrivs exempelvis följande: Ett varumärke ska kunna upphävas om det inom en sammanhängande femårsperiod utan giltiga skäl inte har tagits i verkligt bruk i medlemsstaten i fråga för de varor eller tjänster för vilka det registrerats. Se även artikel 51 i förordning nr 207/2009.

37 Min kursivering. Se skäl 7 i direktiv 2012/28.

38 Artikel 1.1 i direktiv 2012/28 har följande lydelse: Detta direktiv gäller viss användning av anonyma verk som företas av bibliotek, utbildningsanstalter och museer som är tillgängliga för allmänheten, samt arkiv, institutioner för film- eller ljudarvet och radio- och televisionsföretag i allmänhetens tjänst, som är etablerade i medlemsstaterna, för att uppnå syften som rör deras uppdrag i allmänhetens intresse.

39 För att ett verk ska kunna anses vara anonymt måste en omsorgsfull efterforskning av rättighetshavarna till verket ha utförts i ärligt uppsåt. I artikel 3.1 i direktiv 2012/28 föreskrivs nämligen följande: För att fastställa om ett verk … är ett anonymt verk ska de organisationer som avses i artikel 1.1 se till att en omsorgsfull efterforskning i ärligt uppsåt genomförs för varje enskilt verk … Den omsorgsfulla efterforskningen ska utföras före användningen av verket ….

40 Min kursivering.

41 Vid förhandlingen uppgav Sofia att organisationen hade avsevärda resurser till sitt förfogande för att lokalisera upphovsmän och ersätta dem för mångfaldigandet och överföringen till allmänheten av deras verk i digital form. På en fråga om skälet till att organisationen inte använde dessa resurser för att identifiera upphovsmännen innan man tillät att deras verk mångfaldigades och överfördes till allmänheten i digital form och inhämtade deras uttryckliga förhandssamtycke, svarade Sofia att det skulle vara allt för svårt att få ett enskilt medgivande av berörda upphovsmän.

42 Sofia anser inte att de aktuella nationella bestämmelserna rör innehållet i mångfaldiganderätten och de handlingar som denna rätt avser, utan utövandet av mångfaldiganderätten enligt ett bemyndigande i lag.

43 Den franska regeringen menar att det omtvistade dekretet inte reglerar innehållet i den aktuella upphovsrätten, utan endast reglerar utövandet av denna rätt, på vissa villkor, av upphovsrättsorganisationer som godkänts av kulturministern. Den franska regeringen anser att en upphovsrättsorganisations utövande av rätten till mångfaldigande och överföring till allmänheten inte innebär någon överföring av immaterialrättigheter utan endast utgör ett slags kollektivt utövande av dessa rättigheter.

44 Jag ansluter mig till kommissionens synpunkter, att den franska lagstiftningen, i vilken föreskrivs att rättigheterna under vissa omständigheter ska utövas av godkända organisationer och inte av upphovsmannen när det gäller icke tillgängliga böcker, går rakt emot de gällande bestämmelserna i direktiv 2001/29/EG. Min kursivering.

45 Se skäl 18 i direktiv 2001/29 i vilket anges följande: Detta direktiv påverkar inte bestämmelser i medlemsstaterna när det gäller förvaltning av rättigheter, t.ex. kollektiva avtalslicenser med utsträckt verkan.

46 Se, analogt, dom av den 9 februari 2010, Luksan ( C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 64). Däremot, på villkor att kravet på ett uttryckligt förhandssamtycke har iakttagits, är medlemsstaterna behöriga att fastställa formerna för detta samtycke, exempelvis genom att kräva att överföringen av upphovsrättens nyttjanderättigheter ska göras skriftligt. Se, för ett liknande resonemang, skäl 30 i direktiv 2001/29 i vilket anges följande: De rättigheter som avses i detta direktiv kan överföras, överlåtas eller bli föremål för avtalade licenser utan att detta påverkar den relevanta nationella lagstiftningen om upphovsrätt.

47 Den franska regeringen har påpekat att lagen om icke tillgängliga böcker avser bevarande och tillgängliggörande för allmänheten av icke tillgängliga böcker, på ett sätt som garanterar att upphovsmännen ersätts och upphovsrätten därmed iakttas. Enligt den tyska regeringen ligger de aktuella nationella bestämmelserna i rättighetshavarnas intresse och i ett allmänt intresse. Sofia har angett att såvitt sådana bestämmelser som de aktuella i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 2 i direktiv 2001/29 och utgör ett undantag eller en inskränkning som inte är tillåten enligt artikel 5, finns det icke desto mindre skäl att fastställa huruvida sådana bestämmelser kan motiveras av ett mål av allmänt intresse bestående i att fastställa en rättvis avvägning mellan den immaterialrätt som skyddas genom artikel 17.2 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna] och den informationsfrihet som garanteras genom artikel 11.1 i denna stadga.

48 EUT L 84, 2014, s. 72.

49 Se artikel 1 i direktiv 2014/26.

50 Min kursivering.

51 Samförståndsavtalet finns endast tillgängligt på engelska på kommissionens webbplats med följande adress: http://ec.europa.eu/internal_market/copyright/out-of-commerce/index_en.htm.

52 Under de aktuella sammanslutningarnas underskrifter finns följande angivelse: As witnessed by: Michel Barnier, Commissioner for International Market and Services.

53 Se skäl 4 i direktiv 2012/28.

54 Min kursivering.

55 Min kursivering.