Domstolens dom (stora avdelningen) den 29 januari 2008
Informationssamhället Tjänsteleverantörers skyldigheter Lagring och utlämnande av trafikuppgifter Skyldighet att lämna ut uppgifter Gränser Sekretesskydd för elektronisk kommunikation Förenlighet med skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter Rätt till effektivt skydd för immateriella rättigheter I mål C-275/06, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Juzgado de lo Mercantil no 5 de Madrid (Spanien) genom beslut av den 13 juni 2006, som inkom till domstolen den 26 juni 2006, i målet
DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena C.W.A. Timmermans, A. Rosas, K. Lenaerts, G. Arestis och U. Lõhmus samt domarna A. Borg Barthet, M. Ilešič, J. Malenovský (referent), J. Klučka, E. Levits, A. Arabadjiev och C. Toader, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2007,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Productores de Música de España (Promusicae), genom R. Bercovitz Rodríguez Cano, A. González Gozalo och J. de Torres Fueyo, abogados, Telefónica de España SAU, genom M. Cornejo Barranco, procuradora, samt R. García Boto och P. Cerdán López, abogados, Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato, Sloveniens regering, genom M. Remic och U. Steblovnik, båda i egenskap av ombud, Finlands regering, genom J. Heliskoski och A. Guimaraes-Purokoski, båda i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom Z. Bryanston-Cross, i egenskap av ombud, biträdd av S. Malynicz, barrister, Europeiska gemenskapernas kommission, genom R. Vidal Puig och C. Docksey, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 18 juli 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Den internationella rätten
Gemenskapsrätten
Bestämmelserna om informationssamhället och skyddet för immateriella rättigheter, särskilt upphovsrätt
– Direktiv 2000/31
– Direktiv 2001/29
– Direktiv 2004/48
Bestämmelserna om skydd för personuppgifter
– Direktiv 95/46/EG
– Direktiv 2002/58/EG
Den nationella lagstiftningen
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Huruvida tolkningsfrågan kan upptas till sakprövning
Prövning av tolkningsfrågan
Inledande anmärkningar
Direktiv 2002/58
De tre direktiv som den nationella domstolen har hänvisat till
Grundläggande rättigheter
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, s. 45, rättelse EUT L 195, s. 16), och artiklarna 17.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1) (nedan kallad stadgan).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan den ideella föreningen Productores de Música de España (Promusicae) (nedan kallad Promusicae) och bolaget Telefónica de España SAU (nedan kallat Telefónica) rörande Telefónicas beslut att inte till Promusicae – som företräder sina medlemmar vad gäller deras immateriella rättigheter – lämna ut personuppgifter vad gäller datortrafiken på Internet via tjänster som Telefónica tillhandahåller.
3. Del III i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat TRIPs-avtalet), vilket återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) har rubriken Säkerställande av skydd för immaterialrätter. I denna del ingår artikel 41.1 och 41.2, som har följande lydelse:
4. I avsnitt 2 i del III, med rubriken Civilrättsliga och administrativa förfaranden och rättsmedel, föreskrivs följande i artikel 42, med rubriken Rättvisa och skäliga förfaranden:
5. I artikel 47 i TRIPs-avtalet, med rubriken Rätt till information, föreskrivs följande:
–. Direktiv 2000/31
6. I artikel 1 i direktiv 2000/31 anges följande:
7. Artikel 15 i direktiv 2000/31 har följande lydelse:
8. I artikel 18 i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:
–. Direktiv 2001/29
9. Enligt artikel 1.1 i direktiv 2001/29 avser direktivet det rättsliga skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter inom den inre marknaden, med särskild tonvikt på informationssamhället.
10. Artikel 8 i direktiv 2001/29 har följande ordalydelse:
11. I artikel 9 i direktiv 2001/29 anges följande:
–. Direktiv 2004/48
12. I artikel 1 i direktiv 2004/48 anges följande:
13. Artikel 2 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:
14. I artikel 3 i direktiv 2004/48 föreskrivs följande:
15. Artikel 8 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:
–. Direktiv 95/46/EG
16. I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, s. 31) anges följande:
17. I artikel 3 i direktiv 95/46 föreskrivs följande:
18. Artikel 7 i direktiv 95/46 har följande lydelse:
19. Artikel 8 i direktiv 95/46 föreskriver följande:
20. Artikel 13 i direktiv 95/46 har följande lydelse:
–. Direktiv 2002/58/EG
21. I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, s. 37) anges följande:
22. Artikel 2 i direktiv 2002/58 har följande lydelse:
23. I artikel 3 i direktiv 2002/58 föreskrivs följande:
24. Enligt artikel 5 i direktiv 2002/58 gäller följande:
25. Artikel 6 i direktiv 2002/58 föreskriver följande:
26. Enligt artikel 15 i direktiv 2002/58 gäller följande:
27. I artikel 19 i direktiv 2002/58 anges följande:
28. Enligt artikel 12 i lag 34/2002 om informationssamhällets tjänster och elektronisk handel (ley 34/2002 de servicios de la sociedad de la información y de comercio electrónico) av den 11 juli 2002 (BOE nr 166, av den 12 juli 2002, s. 25388) (nedan kallad LSSI), med rubriken Skyldighet att lagra trafikuppgifter avseende elektronisk kommunikation, gäller följande:
29. Promusicae är en ideell förening vars medlemmar är producenter och utgivare av musikinspelningar och ljud- och bildupptagningar. Promusicae begärde i skrivelse av den 28 november 2005 att Juzgado de lo Mercantil no 5 de Madrid (handelsdomstol nr 5 i Madrid) skulle besluta om förberedande åtgärder gentemot Telefónica, som är ett bolag som bland annat tillhandahåller Internet-abonnemang.
30. Promusicae yrkade att Telefónica skulle föreläggas att förete uppgifter om identitet och hemvist för vissa personer som detta bolag förser med Internetuppkoppling i de fall Telefónica känner till deras IP-adress, samt datum och klockslag för uppkopplingen. Enligt Promusicae använder dessa personer ett fildelningsprogram (peer to peer eller P2P) med namnet KaZaA för att från sin egen persondator göra ljudupptagningar som Promusicaes medlemmar äger rättigheterna till tillgängliga för andra användare.
31. Promusicae gjorde vid den nationella domstolen gällande att de personer som använder sig av KaZaA ägnar sig åt illojal konkurrens och gör sig skyldiga till intrång i immateriella rättigheter. Föreningen yrkade därför att Telefónica skulle föreläggas att förete ovannämnda upplysningar för att föreningen skulle kunna väcka talan i tvistemål mot berörda personer.
32. Juzgado de lo Mercantil no 5 de Madrid biföll genom beslut av den 21 december 2005 Promusicaes yrkande om förberedande åtgärder.
33. Telefónica överklagade detta beslut och hävdade att det enligt LSSI endast är tillåtet att lämna ut upplysningar i enlighet med Promusicaes yrkanden i brottmål eller i ärenden som rör allmän säkerhet eller nationens försvar, men att detta inte är tillåtet i ett tvistemål eller vad gäller förberedande åtgärder inför ett sådant mål. Promusicae hävdade å sin sida att artikel 12 LSSI skall tolkas med beaktande av ett antal bestämmelser i direktiv 2000/31, 2001/29 och 2004/48 samt artiklarna 17.2 och 47 i stadgan. Enligt dessa rättsakter får medlemsstaterna inte begränsa skyldigheten att lämna ut aktuella uppgifter till att endast kunna grundas på skäl som uttryckligen anges enligt lagens ordalydelse.
34. Juzgado de lo Mercantil no 5 de Madrid beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
35. Den italienska regeringen har i sitt skriftliga yttrande hävdat att beskrivningen i punkt 11 i begäran om förhandsavgörande tyder på att tolkningsfrågan endast har betydelse om den nationella lagstiftningen som här är i fråga tolkas så, att det endast föreligger en skyldighet att lämna ut personuppgifter i förundersökningar i brottmål eller för att säkerställa den allmänna säkerheten och det nationella försvaret. Eftersom den hänskjutande domstolen inte utesluter att denna lagstiftning kan tolkas så, att skyldigheten inte är begränsad på detta sätt, menar den italienska regeringen att frågan är hypotetisk och att den därför inte kan upptas till sakprövning.
36. EG-domstolen vill härvid erinra om att det – inom ramen för det samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG – uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet som är anhängigt vid den domstolen, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EG-domstolen (dom av den 14 december 2006 i mål C-217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, REG 2006, s. I-11987, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
37. Då de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse är EG-domstolen således i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när det inte är uppenbart att begäran om förhandsavgörande i verkligheten syftar till att få EG-domstolen att uttala sig utan att det föreligger en verklig tvist eller att avge rådgivande utlåtanden om allmänna eller hypotetiska frågor, att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten saknar samband med verkligheten eller tvistens föremål eller när EG-domstolen inte har kännedom om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt kunna besvara de frågor som ställts till den (se domen i det ovannämnda målet Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, punkt 17).
38. När det gäller ansvarsfördelningen inom ramen för det system för rättsligt samarbete som fastställs i artikel 234 EG, är det för övrigt riktigt att tolkningen av nationella bestämmelser ankommer på de nationella domstolarna, och inte på EG-domstolen, och att EG-domstolen inte har behörighet att i ett förfarande i enlighet med nämnda artikel uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med gemenskapsrätten. Däremot är EG-domstolen behörig att tillhandahålla alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som gör det möjligt för den nationella domstolen att pröva förenligheten av den nationella rättens normer med gemenskapslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006 i mål C-506/04, Wilson, REG 2006, s. I-8613, punkterna 34 och 35, och den 6 mars 2007 i de förenade målen C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl., REG 2007, s. I-1891, punkt 36).
39. Vad gäller förevarande begäran om förhandsavgörande framgår det emellertid av beslutsmotiveringen som helhet att det är uppenbart att den nationella domstolen anser att tolkningen av artikel 12 LSSI beror på huruvida denna bestämmelse är förenlig med de bestämmelser i gemenskapsrätten som skall beaktas och således på hur EG-domstolen tolkar dessa bestämmelser. Eftersom frågan, hur målet i den nationella domstolen skall avgöras, på detta sätt är avhängig av denna tolkning, anser EG-domstolen att det inte är uppenbart att tolkningsfrågan är hypotetisk. Den italienska regeringens invändning att tolkningsfrågan inte kan upptas till sakprövning skall således inte bifallas.
40. Härav följer att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.
41. Den nationella domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida gemenskapsrätten och särskilt direktiv 2000/31, 2001/29 och 2004/48, jämförda med artiklarna 17 och 47 i stadgan, skall tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål, i syfte att skapa ett effektiv skydd för upphovsrätten.
42. Även om den hänskjutande domstolen i formellt hänseende har begränsat sin fråga till att gälla tolkningen av direktiv 2000/31, 2001/29 och 2004/48 samt stadgan, utgör en sådan omständighet inget hinder för domstolen att ge den alla de upplysningar om gemenskapsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av målet vid den hänskjutande domstolen, även om den hänskjutande domstolen inte hänvisar till dessa upplysningar i sina frågor (se dom av den 26 april 2007 i mål C-392/05, Alevizos, REG 2007, s. I-3505, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
43. Domstolen anmärker inledningsvis att de bestämmelser i gemenskapsrätten som omnämns i tolkningsfrågan syftar till att medlemsstaterna, bland annat vad gäller informationssamhället, skall säkerställa att immateriella rättigheter ges ett effektivt skydd, särskilt vad avser upphovsrätten som är den rätt som Promusicae åberopar i målet vid den nationella domstolen. Den nationella domstolen utgår emellertid från premissen att det finns en risk för att de skyldigheter som enligt gemenskapsrätten måste upprätthållas för att detta skydd skall säkerställas i nationell rätt inskränks genom artikel 12 LSSI.
44. Även om bestämmelserna i direktiv 2000/31 år 2002 har införlivats med nationell rätt genom LSSI, är det samtidigt utrett att artikel 12 LSSI är tänkt som ett genomförande av reglerna om integritetsskydd som i gemenskapsrätten även föreskrivs i direktiv 95/46 och direktiv 2002/58, varvid sistnämnda direktiv rör behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation, vilket är den fråga som målet vid den nationella domstolen rör.
45. Det har för övrigt inte bestritts att Promusicaes yrkande att namn och hemvist för vissa av de personer som använder sig av KaZaA skall företes innebär ett yrkande om att få tillgång till personuppgifter, det vill säga upplysningar om identifierade eller identifierbara fysiska personer, enligt definitionen i artikel 2 a i direktiv 95/46 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2003 i mål C-101/01, Lindqvist, REG 2003, s. I-12971, punkt 24). Om Telefónica lämnar ut dessa uppgifter, vilka enligt Promusicae finns lagrade hos Telefónica, vilket bolaget inte har bestritt, skulle detta innebära behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 2 första stycket i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 2 b i direktiv 95/46. Domstolen finner därför att ett sådant utlämnande omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/58 och anmärker att det i målet vid den nationella domstolen inte föreligger någon tvist om huruvida uppgifterna har lagrats på ett sätt som överensstämmer med direktivets krav.
46. Domstolen kommer därför först att pröva huruvida direktiv 2002/58 utgör hinder för att medlemsstaterna, i syfte att skapa ett effektivt skydd för upphovsrätten, föreskriver en skyldighet att lämna ut personuppgifter som gör det möjligt för en rättighetsinnehavare att med stöd av upphovsrätten väcka talan i ett tvistemål. Om så inte är fallet, skall det därefter undersökas om det av de tre direktiv som den nationella domstolen uttryckligen nämner direkt följer en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva en sådan skyldighet. Om så inte heller är fallet beträffande denna andra frågeställning, måste domstolen, för att kunna ge den nationella domstolen ett användbart svar, med hjälp av den nationella domstolens hänvisning till stadgan, pröva huruvida andra bestämmelser i gemenskapsrätten gör att dessa tre direktiv skall tolkas annorlunda i ett mål av detta slag.
47. I artikel 5.1 i direktiv 2002/58 föreskrivs att medlemsstaterna skall säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och särskilt i princip förbjuda att dessa uppgifter lagras av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke. Undantag gäller endast för personer som har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1 i detta direktiv och för den tekniska lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen. Vad gäller trafikuppgifter föreskrivs dessutom i artikel 6.1 i direktiv 2002/58 att om sådana uppgifter lagras, skall de utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra en kommunikation, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2, 3 och 5 i samma artikel samt artikel 15.1 i detta direktiv.
48. Vad avser dels punkterna 2, 3 och 5 i nämnda artikel 6, som rör behandling av trafikuppgifter i syfte att kunna fakturera för tjänster, marknadsföra tjänster eller tillhandahålla kringtjänster, framgår det att dessa bestämmelser inte rör utlämning av dessa uppgifter till andra personer än till dem som har fullmakt från leverantören av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Artikel 6.6 i direktiv 2002/58 avser endast tvister mellan leverantörer och användare som rör lagring av uppgifter inom ramen för den verksamhet som beskrivs i övriga punkter i denna artikel. Bestämmelserna i artikel 6 synes av allt att döma inte omfatta Promusicaes situation i målet vid den nationella domstolen, varför de inte kan beaktas, till ledning för hur denna situation skall bedömas.
49. Vad avser artikel 15.1 i direktiv 2002/58 vill domstolen erinra om att medlemsstaterna enligt denna bestämmelses ordalydelse genom lagstiftning får vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av bland annat skyldigheten att garantera sekretessen för trafikuppgifter när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (det vill säga statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv 95/46.
50. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58 ger således medlemsstaterna möjlighet att föreskriva undantag från deras principiella skyldighet enligt artikel 5 i samma direktiv att garantera sekretessen för personuppgifter.
51. Inget av dessa undantag verkar emellertid beröra tvistemål, utan de rör dels nationell säkerhet, försvaret och allmän säkerhet, vilket utgör sådan verksamhet som endast kan bedrivas av staten eller statliga myndigheter och som inte kan bedrivas av enskilda personer (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lindqvist, punkt 43), dels åtal för brott.
52. Vad avser undantaget för obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem verkar detta röra användning som påverkar detta systems funktion eller säkerhet, exempelvis i de fall som avses i artikel 5.1 i direktiv 2002/58, nämligen att trafiken fångas upp eller övervakas utan de berörda användarnas samtycke. Eftersom det enligt denna artikel är medlemsstaternas ansvar att ingripa mot sådan användning, passar denna användning inte heller in på situationer som kan bli föremål för tvistemål.
53. Domstolen konstaterar emellertid att artikel 15.1 i direktiv 2002/58 i slutet av uppräkningen av dessa undantag uttryckligen hänvisar till artikel 13.1 i direktiv 95/46. Enligt sistnämnda bestämmelse får medlemsstaterna även vidta åtgärder som begränsar skyldigheten att garantera sekretessen för personuppgifter när en sådan begränsning är nödvändig, exempelvis för att skydda medborgarnas fri- och rättigheter. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58 innehåller inga detaljer om vilka fri- och rättigheter som avses. Gemenskapslagstiftarens avsikt måste därför förstås så, att rätten till egendom och situationer då upphovsmännen försöker skydda sina rättigheter i ett tvistemål inte skall falla utanför denna bestämmelses tillämpningsområde.
54. Domstolen konstaterar således att direktiv 2002/58 inte utgör hinder för att medlemsstaterna föreskriver en skyldighet för berörda att lämna ut personuppgifter i ett tvistemål.
55. Artikel 15.1 i direktiv 2002/58 kan dock inte tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en sådan skyldighet i de situationer som anges i samma bestämmelse.
56. Domstolen måste därför undersöka om de tre direktiv som den nationella domstolen har hänvisat till gör att medlemsstaterna måste föreskriva en sådan skyldighet, så att upphovsrätten ges ett effektivt skydd.
57. Domstolen anmärker härvid inledningsvis att de direktiv som den nationella domstolen har hänvisat till, såsom redan påpekats i punkt 43 ovan, syftar till att medlemsstaterna, bland annat vad gäller informationssamhället, skall säkerställa att immateriella rättigheter ges ett effektivt skydd, särskilt vad avser upphovsrätten. Det framgår emellertid av artikel 1.5 b i direktiv 2000/31, artikel 9 i direktiv 2001/29 och artikel 8.3 e i direktiv 2004/48 att ett sådant skydd inte får inverka på kraven som rör skydd för personuppgifter.
58. Det är riktigt att artikel 8.1 i direktiv 2004/48 kräver att medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång och som svar på en berättigad och proportionell begäran av käranden, får besluta att information om ursprung och distributionsnät för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna skall lämnas ut. Det framgår emellertid inte av dessa bestämmelser, som skall läsas i ljuset av punkt 3 e i samma artikel, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål, i syfte att skapa ett effektiv skydd för upphovsrätten.
59. Varken artiklarna 15.2 och 18 i direktiv 2000/31 eller artikel 8.1 och 8.2 i direktiv 2001/29 innehåller heller, enligt deras lydelse, ett krav att medlemsstaterna skall föreskriva en sådan skyldighet.
60. Artiklarna 41, 42 och 47 i TRIPs-avtalet, som Promusicae har åberopat, skall i så hög grad som möjligt vara vägledande för tolkningen av gemenskapsrätten när denna reglerar ett område där nämnda avtal är tillämpligt, såsom är fallet med de bestämmelser som har åberopats i målet vid den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2000 i de förenade målen C-300/98 och C-392/98, Dior, REG 2000, s. I-11307, punkt 47, och av den 11 september 2007 i mål C-431/05, Merck Génericos – Produtos Farmacéuticos, REG 2007, s. I-7001, punkt 35). Även om dessa bestämmelser innebär ett krav på effektivt skydd för immateriella rättigheter och att det har införts rättsmedel vid domstol som är tillämpliga när dessa rättigheter har blivit föremål för intrång, innebär de däremot inte ett krav att nämnda direktiv skall tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål.
61. Domstolen anmärker att den nationella domstolen i sin begäran om förhandsavgörande refererar till artiklarna 17 och 47 i stadgan. Artikel 17 rör rätten till egendom, särskilt immateriella rättigheter, och artikel 47 rör rätt till effektiva rättsmedel. Domstolen anser att den nationella domstolen har gjort denna hänvisning för att få klarhet i huruvida en tolkning av de tre åberopade direktiven som går ut på att medlemsstaterna inte är skyldiga att, i syfte att skapa ett effektivt skydd för upphovsrätten, föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i ett tvistemål, inte leder till att rätten till egendom och rätten till effektivt domstolsskydd, som båda är grundläggande rättigheter, åsidosätts.
62. Domstolen erinrar härvid om att den grundläggande rätten till egendom, som immateriella rättigheter som upphovsrätten ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2006 i mål C-479/04, Laserdisken, REG 2006, s. I-8089, punkt 65), och den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd utgör allmänna principer för gemenskapsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2005 i de förenade målen C-154/04 och C-155/04, Alliance for Natural Health m.fl., REG 2005, s. I-6451, punkt 126 och där angiven rättspraxis, och av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet, REG 2007, s. I-2271, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
63. Domstolen konstaterar emellertid att den situation som den nationella domstolen hänvisar till i sin tolkningsfråga, förutom de två ovannämnda rättigheterna, även rör en annan grundläggande rättighet, nämligen rätten till skydd för personuppgifter, och således rätten till skydd för privatliv.
64. Enligt skäl 2 i direktiv 2002/58 eftersträvas respekt för de grundläggande rättigheterna och iakttagande av de principer som erkänns i synnerhet i stadgan. I synnerhet eftersträvas i nämnda direktiv att säkerställa full respekt för rättigheterna i artiklarna 7 och 8 i denna stadga. I artikel 7 upprepas i huvudsak vad som föreskrivs i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, som garanterar rätten till skydd för privatliv, och artikel 8 i stadgan, som uttryckligen föreskriver rätt till skydd för personuppgifter.
65. Begäran om förhandsavgörande handlar således om hur skyddet för olika grundläggande rättigheter kan förenas med varandra, vilket är nödvändigt. I detta fall skall rätten till skydd för privatliv, å ena sidan, förenas med rätten till skydd för egendom och rätten till effektivt rättsmedel, å andra sidan.
66. De mekanismer som gör det möjligt att uppnå en korrekt balans mellan dessa olika rättigheter och intressen återfinns för det första i direktiv 2002/58 självt, i den del det i direktivet föreskrivs regler som avgör i vilka situationer och i vilken mån det är tillåtet att behandla personuppgifter och vilket skydd som skall föreskrivas. Detta gäller även för de tre direktiv som den nationella domstolen hänvisar till. I direktiven görs det undantag för fall då åtgärder som vidtas i syfte att ge skydd för de rättigheter som regleras i direktiven inverkar på skyddet för personuppgifter. Mekanismerna skall för det andra följa av att medlemsstaterna har antagit nationella bestämmelser, vilka säkerställer att dessa direktiv har införlivats, och av de nationella myndigheternas tillämpning av dessa regler (se, för ett liknande resonemang, vad avser direktiv 95/46, domen i det ovannämnda målet Lindqvist, punkt 82).
67. Bestämmelserna i nämnda direktiv är relativt allmänt formulerade, eftersom de måste kunna tillämpas i ett stort antal olika situationer som kan uppkomma i de olika medlemsstaterna. Direktiven innehåller således helt logiskt regler som ger medlemsstaterna nödvändigt utrymme för eget skön, så att dessa kan utforma införlivandet så, att detta anpassas till olika situationer som kan tänkas uppstå (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lindqvist, punkt 84).
68. Med hänsyn till detta ankommer det på medlemsstaterna att, när de införlivar de ovannämnda direktiven med nationell rätt, utgå ifrån en tolkning av direktiven som gör det möjligt att uppnå en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt gemenskapens rättsordning. Vid genomförandet av införlivandeåtgärderna beträffande dessa direktiv, ankommer det på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa direktiv utan även att se till att de inte grundar sig på en tolkning av dem som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter eller med andra allmänna principer för gemenskapsrätten, såsom proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lindqvist, punkt 87, och dom av den 26 juni 2007 i mål C-305/05, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl., REG 2007, s. I-5305, punkt 28).
69. Domstolen erinrar vidare om att gemenskapslagstiftaren, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 15.1 i direktiv 2002/58, härvid uttryckligen ställer kravet att medlemsstaterna när de vidtar de åtgärder som avses i denna bestämmelse skall följa de allmänna principerna för gemenskapsrätten, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 EU.
70. Mot denna bakgrund blir domstolens svar på tolkningsfrågan därför att direktiv 2000/31, 2001/29, 2004/48 och 2002/58 inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att, i ett fall som det som här är i fråga, föreskriva en skyldighet att lämna ut personuppgifter i ett tvistemål, i syfte att skapa ett effektivt skydd för upphovsrätten. Gemenskapsrätten innebär emellertid ett krav på att dessa medlemsstater, när de införlivar dessa direktiv med nationell rätt, skall utgå ifrån en tolkning av direktiven som gör det möjligt att uppnå en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt gemenskapens rättsordning. Vid genomförandet av införlivandeåtgärderna beträffande dessa direktiv, ankommer det på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa direktiv utan även att se till att de inte grundar sig på en tolkning av dem som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter eller med andra allmänna principer för gemenskapsrätten, såsom proportionalitetsprincipen.
71. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: spanska.