Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 15 september 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets beslut om ingående av avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och Turkiet (EGT 1964, 217, s. 3685).

3 Lag av den 30 juli 2004 (BGBl I, 2004, s. 1950) i den lydelse som offentliggjordes den 25 februari 2008 (BGBl I, 2008, s. 162).

4 55 § punkt 1 AufenthG.

5 55 § punkt 2 AufenthG.

6 Artikel 6.2 i beslut nr 1/80.

7 Artikel 6.2 i beslut nr 1/80.

8 EU-domstolen förefaller i själva verket ha godtagit att uppehållsrätt kan göras gällande till och med under åberopande av en framtida avlönad verksamhet; se, såvitt avser artikel 6.1 i beslut nr 1/80, dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 37). Framför allt beror ställningen för de familjemedlemmar som avses i artikel 7 i det beslutet inte på huruvida de utövar en avlönad verksamhet, till skillnad från vad som är fallet för de turkiska arbetstagare som artikel 6.1 i beslutet är tillämplig på; se dom av den 7 juli 2005, Aydinli ( C‑373/03, EU:C:2005:434, punkt 29), dom av den 18 juli 2007, Derin ( C‑325/05, EU:C:2007:442, punkt 56), och dom av den 25 september 2008, Er ( C‑453/07, EU:C:2008:524, punkt 31). Utlänningsmyndighetens argument att Sidika Ucar skulle ha saknat vilja att förvärvsarbeta förefaller under dessa omständigheter sakna verkan. Detsamma skulle vara fallet om detta argument anfördes mot Recep Kilic (se dom av den 25 september 2008, Er, C‑453/07, EU:C:2008:524, punkt 34).

9 Se, såvitt avser artikel 6 i beslut nr 1/80, i den omfattande rättspraxis som rör den artikeln, dom av den 20 september 1990, Sevince ( C‑192/89, EU:C:1990:322, punkt 26), dom av den 29 maj 1997, Eker ( C‑386/95, EU:C:1997:257, punkt 19), dom av den 30 september 1997, Ertanir ( C‑98/96, EU:C:1997:446, punkt 26), dom av den 7 juli 2005, Dogan ( C‑383/03, EU:C:2005:436, punkt 14), och dom av den 10 januari 2006, Sedef ( C‑230/03, EU:C:2006:5, punkterna 33 och 34). Se, såvitt avser artikel 7 i beslut nr 1/80, även här i en omfattande rättspraxis, dom av den 17 april 1997, Kadiman ( C‑351/95, EU:C:1997:205, punkt 29), dom av den 16 mars 2000, Ergat ( C‑329/97, EU:C:2000:133, punkt 40), dom av den 22 juni 2000, Eyüp ( C‑65/98, EU:C:2000:336, punkt 29), dom av den 11 november 2004, Cetinkaya ( C‑467/02, EU:C:2004:708, punkt 31), dom av den 7 juli 2005, Aydinli ( C‑373/03, EU:C:2005:434, punkt 25), dom av den 18 juli 2007, Derin ( C‑325/05, EU:C:2007:442, punkterna 40 och 47), dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 21), och dom av den 19 juli 2012, Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 28).

10 Jag är övertygad om att denna fråga är relevant även för mål C‑509/15 och för Recep Kilics situation. Det är förvisso endast med avseende på Sidika Ucars situation som den hänskjutande domstolen har ställt en fråga till EU-domstolen om huruvida det är förenligt med artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 att, som de nationella myndigheterna, kräva att en turkisk arbetstagare som i värdmedlemsstaten återförenas med en familjemedlem måste behålla sin ställning som arbetstagare tillhörande den reguljära arbetsmarknaden under de tre åren närmast efter familjemedlemmens ankomst. Av de handlingar som EU-domstolen har tagit del av i mål C‑509/15 framgår emellertid att Recep Kilic fick avslag på sin ansökan om förlängning av uppehållstillstånd bland annat med motiveringen att han enligt utlänningsmyndigheten inte kunde åberopa någon rättighet grundad på artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80, eftersom hans mor inte hade uppfyllt det kravet. Det finns således skäl att vid prövningen av den första tolkningsfrågan i mål C‑508/15 även beakta Recep Kilics situation.

11 Se, bland annat, dom av den 22 juni 2000, Eyüp ( C‑65/98, EU:C:2000:336, punkt 25), dom av den 18 juli 2007, Derin ( C‑325/05, EU:C:2007:442, punkt 47), dom av den 25 september 2008, Er ( C‑453/07, EU:C:2008:524, punkt 25), dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 20), dom av den 8 december 2011, Ziebell ( C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 48), och dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

12 Se, bland annat, dom av den 17 april 1997, Kadiman ( C‑351/95, EU:C:1997:205, punkt 30), dom av den 10 januari 2006, Sedef ( C‑230/03, EU:C:2006:5, punkt 33), och dom av den 19 juli 2012, Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 48).

13 Se dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 31).

14 Dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkterna 32 och 33 samt där angiven rättspraxis). Min kursivering; jag återkommer längre fram till frågan om vilken vikt som eventuellt ska fästas vid EU-domstolens användning av adjektivet inledande.

15 Dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

16 Se, i en omfattande rättspraxis, dom av den 16 december 1992, Kus ( C‑237/91, EU:C:1992:527, punkt 25), dom av den 5 oktober 1994, Eroglu ( C‑355/93, EU:C:1994:369, punkt 10), dom av den 17 april 1997, Kadiman ( C‑351/95, EU:C:1997:205, punkt 31), dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 29), och dom av den 29 september 2011, Unal ( C‑187/10, EU:C:2011:623, punkt 41).

17 Se dom av den 16 juni 2011, Pehlivan ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkt 56), och dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 36). Se även dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 61).

18 Se dom av den 16 juni 2011, Pehlivan ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkt 56 och där angiven rättspraxis), och dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 37).

19 Dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkterna 26 och 27 samt där angiven rättspraxis). I dom av den 19 juli 2012, Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 29) framställde EU-domstolen sedan detta som tre villkor.

20 Se dom av den 17 april 1997, Kadiman ( C‑351/95, EU:C:1997:205, punkterna 32 och 33), dom av den 21 januari 2010, Bekleyen ( C‑462/08, EU:C:2010:30, punkt 36), dom av den 16 juni 2011, Pehlivan ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkterna 45, 51 och 55), dom av den 29 mars 2012, Kahveci ( C‑7/10 och C‑9/10, EU:C:2012:180, punkt 32), och dom av den 19 juli 2012, Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:504, punkt 39).

21 Se dom av den 11 november 2004, Cetinkaya ( C‑467/02, EU:C:2004:708, punkt 30), dom av den 7 juli 2005, Aydinli ( C‑373/03, EU:C:2005:434, punkterna 24 och 29), dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkterna 19, 30 och 58), och dom av den 16 juni 2011, Pehlivan ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkterna 36, 38, 60, 61 och 64).

22 Se dom av den 21 januari 2010, Bekleyen ( C‑462/08, EU:C:2010:30, punkt 26).

23 Dom av den 16 juni 2011, Pehlivan ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkt 52). Detta ska emellertid jämföras med punkt 60 i domen, där EU-domstolen övergav denna precisering, vilken saknade relevans mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i målet.

24 Dom av den 16 juni 2011 ( C‑484/07, EU:C:2011:395, punkt 52).

25 Se, analogt, generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:331, punkt 24).

26 Se dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

27 Dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 32).

28 Se dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 22).

29 Dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 23).

30 Se dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

31 Dom av den 18 december 2008, Altun ( C‑337/07, EU:C:2008:744, punkt 25). EU-domstolen klargjorde också att dessa synpunkter, som den framförde inom ramen för sin tolkning av artikel 6.1 i beslut nr 1/80, gällde även för tolkningen av artikel 7 första stycket i samma beslut (se dom av den 18 december 2008, Altun, C‑337/07, EU:C:2008:744, punkterna 27 och 28). Dessutom kan man ifrågasätta huruvida de lärdomar som kan dras av rättspraxis är relevanta såvitt avser Sidika Ucars situation. Det står förvisso klart att Ökkes Ucar inte utövade någon avlönad verksamhet under de tre åren närmast efter hans hustrus inresa i Tyskland (det vill säga från november 2001 till november 2004), men under denna period bedrev han verksamhet som egenföretagare, av allt att döma helt i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen, vilket torde innebära att han faktiskt hela tiden tillhörde den reguljära arbetsmarknaden i nationell bemärkelse.

32 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2008, Payir m.fl. ( C‑294/06, EU:C:2008:36, punkt 45).

33 Det förefaller inte som om Recep Kilic skulle kunna åberopa artikel 7 andra stycket i beslut nr 1/80, som specifikt reglerar situationen för barn till turkiska arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden. Icke desto mindre är det vedertaget att sådana barn även kan göra gällande de rättigheter i fråga om anställning som anges i artikel 7 första stycket i beslut nr 1/80 (se dom av den 19 november 1998, Akman, C‑210/97, EU:C:1998:555, punkt 34). Recep Kilic förefaller inte uppfylla villkoren för att tillerkännas fritt tillträde till arbetsmarknaden med stöd av artikel 7 första stycket andra strecksatsen i nämnda beslut. Åtminstone framgår det inte tillräckligt tydligt av de handlingar som EU-domstolen har tagit del av vilka skälen var till att hans mor upphörde med sin verksamhet; dessa skäl skulle kunna tänkas falla under artikel 6.2 i beslut nr 1/80.

34 C‑451/11, EU:C:2012:504.

35 Dom av den 19 juli 2012, Dülger ( C‑451/11, EU:C:2012:504, punkterna 61 och 62 samt där angiven rättspraxis).

36 Det ska emellertid framhållas att merparten av dessa synpunkter utgör en redogörelse för meningsskiljaktigheter mellan utlänningsmyndigheten och den hänskjutande domstolen om det nationella rättsläget, något som uppenbarligen faller utanför EU-domstolens behörighet.

37 Se dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 56).

38 Dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 57 och där angiven rättspraxis), och dom av den 7 juli 2005, Aydinli ( C‑373/03, EU:C:2005:434, punkt 27).

39 Dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 58). Se även dom av den 16 mars 2000, Ergat ( C‑329/97, EU:C:2000:133, punkt 46), dom av den 7 juli 2005, Dogan ( C‑383/03, EU:C:2005:436, punkt 24), och dom av den 8 december 2011, Ziebell ( C‑371/08, EU:C:2011:809, punkt 49).

40 Dom av den 10 februari 2000, Nazli ( C‑340/97, EU:C:2000:77, punkt 61).