Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 7 mars 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239).

3 Présomptions, graves, précises et concordantes. Den exakta betydelsen av termen presumtioner, som det kan påstås mer närliggande översätts till engelska med circumstantial evidence (indicier), behandlas vidare nedan i punkterna 28–35.

4 Som bekräftas i begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen anför inte någon särskild rättspraxis. Enligt de skriftliga yttranden som getts in till domstolen förefaller emellertid dessa principer ha bekräftats och utvecklats i ett antal fall inbegripet två domar av den 22 maj 2008 (Cass. Civ. 1ère, Bull. Civ. I, nr 148 och nr 149).

5 Se artikel 4 i direktivet och dom av den 20 november 2014, Novo Nordisk Pharma ( C‑310/13, EU:C:2014:2385, punkt 26). Detta återspeglar den allmänna processuella regeln att den part som gör gällande en omständighet normalt har bevisbördan för den omständigheten (se, vad beträffar unionsrätten, förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet C.A.S./kommissionen ( C‑204/07 P, EU:C:2008:175, punkt 114). Se avseende produktansvar: Lovells, Product liability in the European Union – A report for the European Commission – 2003 (The Lovells Report), s. 19).

6 Beträffande tillkomsten av och bakgrunden till artikel 4 mer allmänt, se Taschner, H.C., och Frietsch, E., Produkthaftungsgesetz und EG-Produkt-haftungsrichtlinie, Kommentar, andra upplagan, Beck, München, 1990, s. 219–222.

7 Dom av den 20 november 2014, Novo Nordisk Pharma ( C‑310/13, EU:C:2014:2385, punkt 24 och där anförd rättspraxis).

8 Dom av den 20 november 2014, Novo Nordisk Pharma ( C‑310/13, EU:C:2014:2385, punkt 29) och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Novo Nordisk Pharma ( C‑310/13, EU:C:2014:1825, punkterna 21–24). Se också Fjärde rapporten av den 8 september 2011 om tillämpningen av rådets direktiv, KOM(2011)547 slutlig, s. 7.

9 Artikel 7 i direktivet förtecknar några särskilda situationer i vilka ansvar undantas på grund av vissa särskilda bevis. Dessa är inte direkt relevanta för detta mål men behandlas ytterligare i punkt 47 nedan.

10 Se, exempelvis, särskilt med avseende på processuell autonomi och bevisregler, dom av den 22 januari 1975, Unkel ( 55/74, EU:C:1975:5, punkt 12, tredje stycket), dom av den 10 april 2003, Steffensen ( C‑276/01, EU:C:2003:228, punkt 60), dom av den 28 juni 2007, Bonn Fleisch ( C‑1/06, EU:C:2007:396, punkt 51, andra stycket) och dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 43).

11 Dom av den 20 november 2014, Novo Nordisk Pharma ( C‑310/13, EU:C:2014:2385, i synnerhet punkterna 27 och 32).

12 Beträffande konsumentskydd, se den transversellt gällande artikel 12 FEUF: Konsumentskyddskraven ska beaktas när unionens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs.

13 Se, exempelvis, dom av den 10 april 2003, Steffensen ( C‑276/01, EU:C:2003:228, punkt 60).

14 Som faktiskt kan innebära ett åsidosättande av principen om en effektiv domstolskontroll eller rätten till en rättvis rättegång (se, i detta avseende, dom av den 15 maj 1986, Johnston ( C‑222/84, EU:C:1986:206, punkt 20) och dom av den 10 april 2003, Steffensen ( C‑276/01, EU:C:2003:228, punkterna 69–79). I vissa fall kan tillämpning av nationella processuella regler medföra att relevant bevisning anses vara otillåtlig och att den nationella domstolen är förhindrad att beakta den. Bevisen kan till exempel ha erhållits olagligt eller företetts för sent. Sådana begränsningar står inte i sig själva i strid med principerna om likvärdighet och effektivitet. Jag har uppfattat att det inte föreligger någon särskild fråga rörande tillåtligheten av bevisning i detta mål och kommer inte att här behandla huruvida begränsningar avseende tillåtligheten av bevisning är förenliga med dessa principer.

15 Dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 43). I avsaknad av detaljerad information om bevisregler som är tillämpliga på liknande fall enligt nationell rätt begränsar jag här mina synpunkter till effektivitetsprincipen och behandlar inte likvärdighetsprincipen.

16 Därför blir en komparativ undersökning av sådana begrepp av beaktansvärd betydelse. Beträffande den praktiska betydelsen av sådan undersökning i samband med mål om produktansvar och skillnaderna i tillvägagångssätt vid införlivande av direktivet i de olika medlemsstaterna, se Brook, Burton, Forrester och Underhill, i Guy Canivet, Mads Andenas och Duncan Fairgrieve, Comparative Law before the Courts, BIICL, 2004, s. 57–83.

17 Denna definition av presumtion är tagen från Lexique des termes juridiques 2015–2016, Guinchard, S. och Debard, T. (dir.), 23:e upplagan, Dalloz, 2015, Paris: Mode de raisonnement juridique en vertu duquel de l’établissement d’un fait on induit un autre fait qui n’est pas prouvé. La présomption est dite de l’homme (ou du juge) lorsque le magistrat tient lui-même et en toute liberté ce raisonnement par induction, pour un cas particulier; elle n’est admise que lorsque la preuve par témoins est autorisée. La présomption est légale, c’est-à-dire instaurée de manière générale, lorsque le législateur tire lui-même d’un fait établi un autre fait dont la preuve n’est pas apportée. La présomption légale est simple lorsqu’elle peut être combattue par la preuve du contraire. Lorsque la présomption ne peut être renversée, elle est dite irréfragable ou absolue. Les présomptions simples sont dites également juris tantum, les présomptions irréfragables sont désignées parfois par l’expression latine juris et de jure. On qualifie de présomption mixte la présomption dont la preuve contraire est réglementée par le législateur, qui restreint les moyens de preuve ou l’objet de la preuve.

18 Tysk rätt skiljer mellan presumtioner som medger att en omständighet/omständigheter eller en rättsföljd härleds från en annan omständighet/omständigheter. Enligt tysk rätt förefaller det föreligga en ganska entydig regel beträffande den processuella betydelsen av presumtioner (Vermutungen) för det fall de blivit föremål för lagstiftning. I ett sådant fall är den processuella följden att föremålet för presumtionen inte längre kräver bevisning. Det finns inte något utrymme för domarens bedömning. Bevisning om motsatsen av motparten är emellertid möjlig såvida inte presumtionen i lagstiftningen har angetts som icke motbevisbar. Sådana (legala) presumtioner är enligt en ganska enig tysk doktrin utformade som bevisbörderegler (se, exempelvis, Prütting, Dr. H, Münchener Kommentar zur Zivilprozessordnung, femte upplagan, Beck, München, 2016, § 292 nr. 26). Det förefaller som tysk doktrin uppfattar termen presumtion som den utformas i detta förslag till avgörande snarare som indirekt eller prima facie-bevisning vilken som sådan inte ändrar bevisbördan (se Prütting, Münchener Kommentar zur Zivilprozessordnung, femte upplagan, Beck, München, 2016, § 286 nr. 51).

19 Iller, M., Civil Evidence: The Essential Guide, Sweet & Maxwell, London, 2006, s. 124–125. Se vidare beträffande presumtioner och tillämpning av bevisbördan i engelsk rätt i allmänhet, exempelvis, Munday, R., Evidence, 8th Ed, Oxford University Press, Oxford, 2015, s. 63–105.

20 Med antagande att presumtionen är motbevisbar. Jag behandlar ytterligare det särskilda fallet med icke motbevisbara presumtioner nedan.

21 Inom konkurrensrätten där bevisningen är mycket mer ingående reglerad i unionsrätten har generaladvokaten Szpunar beskrivit sättet för att övertyga myndigheten och samspelet mellan presumtion och bevisbörda med följande ord: Dessa presumtioner flyttar inte över bevisbördan till det företag som konkurrensmyndighetens beslut riktar sig till. De ger myndigheten möjligheten att dra en viss slutsats på grundval av tidigare erfarenheter. Denna prima facie-slutsats kan motbevisas genom annan bevisning, men om den inte motbevisas betraktas den dragna slutsatsen som tillräcklig för att uppfylla bevisbördan, vilken fortsatt ligger hos den administrativa myndigheten. (förslag i målet Eturas m.fl. ( C‑74/14, EU:C:2015:493, punkt 99)).

22 Se nedan punkt 96.

23 Domstolen har redan funnit att direktivet är tillämpligt på fall av skada som påståtts ha orsakats av defekta vaccin (se, exempelvis, dom av den 2 december 2009, Aventis Pasteur ( C‑358/08, EU:C:2009:744)).

24 I målet Boston Scientific konstaterades det att ett parti medicinska produkter innehöll några produkter som visats ha en viss defekt. Av detta faktum drogs slutsatsen att andra produkter i detta parti kunde vara defekta (dom av den 5 mars 2015, Boston Scientific Medizintechnik ( C‑503/13 och C‑504/13, EU:C:2015:148, punkt 43)). Domen belyser förhållandet att i) bevisning om bristfällighet generellt och med avseende på ett särskilt fall är åtskilda men ii) att de har potentiell betydelse för varandra bevismässigt. Beträffande produktens specifika respektive generella bristfällighet, se nedan i punkterna 85–89.

25 Vad gäller att ålägga käranden bevisbördan för ytterligare moment, se analogt raden av rättsfall om övervältring som börjar med San Giorgio (dom av den 9 november 1983, San Giorgio ( C‑199/82, EU:C:1983:318), dom av den 9 februari 1999, Dilexport ( C‑343/96, EU:C:1999:59), och dom av den 9 december 2003, kommissionen/Italien ( C‑129/00, EU:C:2003:656)).

26 Se i detta avseende även Taschner, H.C., och Frietsch, E., Produkthaftungsgesetz und EG-Produkt-haftungsrichtlinie, Kommentar, andra upplagan, Beck, München, 1990, s. 186.

27 Kravet avseende fri bevisvärdering har i praktiken bekräftats av domstolen vid flera tillfällen. Se, exempelvis, dom av den 15 maj 1986, Johnston ( 222/84, EU:C:1986:206, punkterna 17–21) och dom av den 10 april 2003, Steffensen ( C‑276/01, EU:C:2003:228, punkt 80). Kravet avseende fri bevisvärdering har också slagits fast mer allmänt i samband med direkt talan grundad på EU:s konkurrensrätt (se, exempelvis, dom av den 8 juli 2004, Dalmine/kommissionen ( T-50/00, EU:T:2004:220, punkterna 72 och 73, och förslag till avgörande av generaladvokaten Vesterdorf, Rhone Poulenc/kommissionen ( T‑1/89, EU:T:1991:38, s. 954). Värdering av bevisning har av domstolen beskrivits som en grundläggande del av den dömande verksamheten. Oavsett vilken tolkning en nationell domstol som har att pröva ett visst mål gör, beror tillämpningen av dessa rättsregler på det aktuella målet nämligen ofta på hur domstolen har bedömt de faktiska omständigheterna i målet, liksom på hur den har värderat den av parterna åberopade bevisningen. Se dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391, punkt 38).

28 Som nämnts ovan påverkar inte detta regler om otillåtlighet av bevisning, till exempel på grund av för sent åberopande därav eller det faktum att den erhållits olagligen (se ovan fotnot 14).

29 Dom av den 15 maj 1986, Johnston ( C‑222/84, EU:C:1986:206, punkt 20).

30 Frågan anger bokstavligen uteslutande av varje presumtion. Det framgår emellertid klart av sammanhanget att vad som särskilt avses är uteslutande av den presumtion som behandlas i detta mål.

31 Se nedan vid punkterna 62–75.

32 Se, exempelvis, dom av den 21 januari 2016, Eturas m.fl. ( C‑74/14, EU:C:2016:42, punkterna 35–37).

33 Den som beskrivs ovan i punkt 1.

34 Enligt definitionen ovan i punkterna 32–35.

35 Dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 43).

36 Se raden av rättsfall (San Giorgio) som anförts ovan i fotnot 25.

37 Jag har uppfattat att de generella villkoren är: i) frånvaro av tidigare sjukdomsfall beträffande personen i fråga eller dennes familj och ii) ett tidsmässigt samband mellan vaccinationen och sjukdomsutbrottet. Den exakta innebörden av dessa villkor framgår emellertid inte av akten och det framgår inte heller huruvida de har någon grad av flexibilitet (till exempel tidssambandets längd). Den förste motparten åberopar också ett tredje villkor, nämligen frånvaro av kända anlag hos den som drabbats av offret för sjukdomen.

38 Även om viss hänvisning sker nedan till EU:s konkurrensrätt i belysande syfte, som till största delen kan anses vara straffrättslig till sin natur, avser, för undvikande av missförstånd, resonemanget i detta förslag presumtioner som används i samband med utomobligatoriskt ansvar enligt direktivet. Det är därför klart att EU:s konkurrensrätt har högre beviskrav (utom rimligt tvivel) än vad som normalt gäller i civilmål (överviktsprincipen). Med det förbehållet är emellertid exemplen till nytta i belysande syfte.

39 Det faktum att presumtionen är motbevisbar i teorin har bekräftats av domstolen vid flera tillfällen (se, exempelvis, dom av den 19 juli 2012, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco/kommissionen och kommissionen/Alliance One International m.fl. ( C‑628/10 P och C‑14/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:479, punkt 48)). Presumtionen har emellertid ofta utsatts för kritiken att den är icke motbevisbar i praktiken. Se, exempelvis, John Temple Lang, J., How Can the Problem of the Liability of a Parent Company for Price Fixing by a Wholly-owned Subsidiary Be Resolved? Fordham International Law Journal, Volume 37, Issue 5, 2014, fotnot 14 och anknytande text.

40 Även om den mycket regelbundet åberopas av kommissionen finns det inte någon skyldighet att göra det (dom av den 24 september 2009, Erste Group Bank m.fl./kommissionen ( C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, EU:C:2009:576, punkterna 76–83)).

41 Dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkterna 60 och 61).

42 Fastän kritiken tycks fokusera mer på presumtionens motbevisbara karaktär (se ovan fotnot 39).

43 Den ifrågasattes, till exempel, uttryckligen av tribunalen i domen i målet Bolloré: Även om det faktum att moderbolaget äger hela aktiekapitalet i dotterbolaget utgör ett starkt indicium på att det förstnämnda bolaget har ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande på marknaden räcker det inte i sig för att moderbolaget skall hållas ansvarigt för dotterbolagets agerande … Det är fortfarande nödvändigt att hänvisa till annat än aktieinnehavets omfattning, men det kan räcka med indicier. (dom av den 26 april 2007, Bolloré m.fl./kommissionen ( T‑109/02, T-118/02, T-122/02, T-125/02, T-126/02, T-128/02, T-129/02, T-132/02 och T‑136/02, EU:T:2007:115, punkt 132)).

44 Dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkterna 60 och 61).

45 Se, exempelvis, dom av den 31 mars 1993, Ahlström Osakeyhtiö m.fl./kommissionen (förenade målen C‑89/85, C‑104/85, C‑114/85, C‑116/85, C‑117/85 och C‑125/85–C‑129/85, EU:C:1993:120, punkt 71).

46 Nämligen genom injicering i patienten.

47 På ett liknande sätt kan man föreställa sig ett scenario där ett antal människor (men inte nödvändigtvis alla) blir sjuka efter en middag på en viss restaurang en viss dag. När händelsen undersöks (och eventuellt också när restaurangens ansvar avgörs) dagar eller veckor senare finns sannolikt inte längre den mat som intagits av dessa människor i behåll. Således kan inte några prov eller bevisning på en faktisk defekt i den mat som serverats förebringas. Detta utesluter emellertid inte slutsatsen att den mat som intagits, i avsaknad av någon annan rimlig förklaring, kan anses vara defekt, genom en slutledning från de inträffade senare händelserna.

48 I punkt 46.

49 Dom av den 5 mars 2015, Boston Scientific Medizintechnik ( C‑503/13 och C‑504/13, EU:C:2015:148).