Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 6 december 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Ändrad och aktualiserad genom rådets (EG) förordning nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, 1998, s. 1).

3 EGT L 56, 1968, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39.

4 EUT L 338, 2010, s. 7.

5 EUT L 166, 2004, s. 1.

6 Av Wenceslas de Lobkowicz yttrande framgår att bakgrunden till att han befriades från skyldigheten att betala de belopp som avsåg CRDS var en ändring i artikel L. 136‑1 i lagen om social trygghet och en dom meddelad av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) den 4 maj 2011, Ministre du Budget/Cousin (ECLI:FR:CESSR:2011:330551.20110504), där nämnda domstol slog fast att endast personer som har skatterättsligt hemvist i Frankrike och omfattas av ett obligatoriskt franskt sjukförsäkringssystem kan åläggas att betala CRDS, även till den del som denna avgift tas ut på inkomst av kapital. Det förefaller emellertid som om inrättandet av det sistnämnda kriteriet var en följd av ett lagstiftningsmässigt misstag och upphävdes genom 2012 års lag om finansiering av socialförsäkringssystemen, vilken inte är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet. Se, härvidlag, rapport av Matt, J. L.; Impôt sur le revenu, Contribution sociale généralisée: Quelle réformes?, Conseil des prélèvements obligatoires, Paris, 2015, s. 15, tillgänglig på webbplaten: https://www.ccomptes.fr/

7 Härvidlag har den hänskjutande domstolen hänvisat till domen av den 3 oktober 2000, Ferlini ( C‑411/98, EU:C:2000:530), som rör tolkningen av förordning nr 1408/71.

8 Se bland annat, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 november 2013, Mlamali ( C‑257/13, ej offentliggjort, EU:C:2013:763, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

9 Se bland annat, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 november 2013, Mlamali ( C‑257/13, ej publicerat, EU:C:2013:763, punkterna 18 och 24 samt där angiven rättspraxis).

10 Se dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821, punkterna 39–43). Se även mitt förslag till avgörande i målet Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:393, punkt 25).

11 Detta är skälet till att man med ledning av en unionstjänstemans skatterättsliga hemvist – i motsats till vad den franska regeringen har gjort gällande – kan avgöra huruvida han eller hon omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF. Artikel 13 i protokollet grundar sig i själva verket på en juridisk fiktion som innebär att tjänstemän och övriga anställda vid institutionerna under hela sin karriär behåller sitt skatterättsliga hemvist, det vill säga sitt intressecentrum, i den medlemsstat där de var bosatta när de påbörjade sin tjänstgöring.

12 Se, såvitt avser fall där belgiska medborgares anställningsår vid en unionsinstitution inte har beaktats, eller endast delvis har beaktats, när det gäller deras rätt till pension i Belgien, dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821), beslut av den 9 juli 2010, Ricci och Pisaneschi ( C‑286/09, ej publicerat, EU:C:2010:420), och dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591). Se även, såvitt avser ett fall där en kontraktsanställd belgisk medborgares tjänstgöringsperioder vid en unionsinstitution inte har beaktats när det gäller rätten till arbetslöshetsersättning i Belgien, dom av den 4 februari 2015, Melchior ( C‑647/13, EU:C:2015:54).

13 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Wahls förslag till avgörande i målet Gullotta och Farmacia di Gullotta Davide & C. ( C‑497/12, EU:C:2015:168, punkt 89). Se, för ett liknande exempel, dom av den 13 februari 2014, Crono Service m.fl. ( C‑419/12 och C‑420/12, EU:C:2014:81).

14 Se, bland annat, dom av den 21 februari 2006, Ritter-Coulais ( C‑152/03, EU:C:2006:123, punkt 29), och dom av den 27 oktober 2009, ČEZ ( C‑115/08, EU:C:2009:660, punkt 81). Denna möjlighet för EU-domstolen att omformulera tolkningsfrågor – i den mån som de handlingar som den har fått ta del av medger detta – är också ett sätt att undvika att det, som annars kan förmodas, ändå inkommer en ny begäran om förhandsavgörande. Det finns således även processekonomiska skäl för denna möjlighet. Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Gysen ( C‑449/06, EU:C:2007:663, punkt 43).

15 Se, bland annat, dom av den 13 december 1984, Haug-Adrion ( 251/83, EU:C:1984:397, punkterna 9–11), och dom av den 26 september 1996, Arcaro ( C‑168/95, EU:C:1996:363, punkterna 21–23).

16 Se, bland annat, dom av den 13 december 1984, Haug-Adrion ( 251/83, EU:C:1984:397, punkt 9), dom av den 26 september 1996, Arcaro ( C‑168/95, EU:C:1996:363, punkt 21), och dom av den 11 mars 2010, Attanasio Group ( C‑384/08, EU:C:2010:133, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

17 Den första av dessa båda domar rörde CRDS och den andra rörde CSG.

18 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkterna 23 och 24).

19 Dom av den 15 februari 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑34/98, EU:C:2000:84, punkterna 39 och 40), och dom av den 15 februari 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑169/98, EU:C:2000:85, punkterna 37 och 38).

20 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 26).

21 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 28).

22 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 31).

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkterna 35, 37 och 38).

24 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkterna 40 och 41).

26 I punkt 56 i samma förslag till avgörande betecknade generaladvokaten Sharpston förbudet enligt artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 mot att tillämpa flera medlemsstaters system som en absolut regel, begränsad endast av undantagen enligt artikel 14c och 14f i samma förordning.

27 Medan domen de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123) rörde CSG, den sociala avgiften på 2 procent och dess tilläggsavgift på 0,3 procent, rör det nu aktuella målet därutöver även tilläggsavgiften på 1,1 procent. Intäkterna från denna avgift avsätts enligt den hänskjutande domstolen till Nationella fonden för aktiv solidaritet, varför den hänskjutande domstolen anser att även denna avgift omfattas av tillämpningsområdet för förordningarna nr 1408/71 och nr 883/2004.

28 Se, bland annat, dom av den 3 oktober 2000, Ferlini ( C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 41), och dom av den 16 december 2004, My ( C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 35).

29 Dom av den 16 januari 1992, kommissionen/Frankrike ( C‑57/90, EU:C:1992:10, punkterna 8–10).

30 Dom av den 16 januari 1992, kommissionen/Frankrike ( C‑57/90, EU:C:1992:10, punkterna 8 och 9).

31 Dom av den 16 januari 1992, kommissionen/Frankrike ( C‑57/90, EU:C:1992:10, punkt 14).

32 Dom av den 16 januari 1992, kommissionen/Frankrike ( C‑57/90, EU:C:1992:10, punkt 21). Se även, för ett identiskt resonemang, dom av den 6 februari 1992, kommissionen/Belgien ( C‑253/90, EU:C:1992:58, punkt 18).

33 Se, bland annat, dom av den 12 juni 2012, Hudzinski och Wawrzyniak ( C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

34 Se bland annat, på tal om artikel 14.2 i förordning nr 1408/71, dom av den 9 mars 2006, Piatkowski ( C‑493/04, EU:C:2006:167, punkt 21), och dom av den 16 maj 2013, Wencel ( C‑589/10, EU:C:2013:303, punkt 47).

35 EGT 1958, s. 561.

36 Se dom av den 15 februari 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑169/98, EU:C:2000:85, punkterna 42–45).

37 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2005, Allard ( C‑249/04, EU:C:2005:329, punkt 32).

38 Se, bland annat, dom av den 15 februari 1996, Kemmler ( C‑53/95, EU:C:1996:58, punkterna 13 och 14), dom av den 15 februari 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑169/98, EU:C:2000:85, punkterna 42 och 45), dom av den 19 mars 2002, Hervein m.fl. ( C‑393/99 och C‑394/99, EU:C:2002:182, punkt 49), dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern ( C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 40), och dom av den 6 oktober 2016, Adrien m.fl. ( C‑466/15, EU:C:2016:749, punkt 30). Kommissionen anförde vid den muntliga förhandlingen de flesta av dessa domar till stöd för sitt påstående om att principen om tillämpning av en enda lagstiftning om social trygghet stadfästs i artikel 45 FEUF.

39 Se dom av den 19 mars 2002, Hervein m.fl. ( C‑393/99 och C‑394/99, EU:C:2002:182, punkterna 49, 61 och 64), dom av den 9 mars 2006, Piatkowski ( C‑493/04, EU:C:2006:167, punkterna 34–36), och dom av den 6 oktober 2016, Adrien m.fl. ( C‑466/15, EU:C:2016:749, punkt 30). Se även, för ett liknande resonemang, generaladvokat Sharpstons förslag till avgörande i målet de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2014:2307, punkt 58).

40 Härvidlag är det intressant att notera att domstolen i domen av den 6 oktober 2016, Adrien m.fl. ( C‑466/15, EU:C:2016:749, punkt 30), drog slutsatsen att den franska lagstiftning som var i fråga i det aktuella målet utgjorde ett hinder, och således stred mot artikel 45 FEUF, enbart utifrån den omständigheten att tillfälligt anställda vid unionen var tvungna att utan att intjäna några som helst rättigheter betala in avgifter till det nationella pensionssystem som de förblev anslutna till i kraft av en valmöjlighet som den lagstiftningen erbjöd för utstationerade nationella tjänstemän.

41 Noteras kan att tjänsteföreskrifternas bestämmelser om social trygghet omfattar även tillfälligt anställda. Detta följer nämligen av analog tillämpning av den ordning som gäller för övriga anställda.

42 Se, såvitt avser det gemensamma sjukförsäkringssystemet, artikel 72.1 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna och, såvitt avser pensionssystemet, artikel 83.2 i tjänsteföreskrifterna.

43 Se, bland annat, dom av den 4 december 2003, Kristiansen ( C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 31), dom av den 4 februari 2015, Melchior ( C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 21), och dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591, punkt 35).

44 Se, bland annat, yttrande 2/13 av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 161).

45 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2013, Gardella ( C‑233/12, EU:C:2013:449, punkt 30), och dom av den 10 september 2015, Wojciechowski ( C‑408/14, EU:C:2015:591, punkt 36). Se även, såvitt avser det system som är tillämpligt på övriga anställda, dom av den 4 december 2003, Kristiansen ( C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 32).

46 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern ( C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 45).

47 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern ( C‑515/14, EU:C:2016:30, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

48 Den omständigheten att sådana avgifter som tas ut på inkomst av yrkesverksamhet klassificeras som skatter enligt den nationella rätten skulle för övrigt just i fallet med de inkomster som unionens tjänstemän och tillfälligt anställda uppbär på grund av sin verksamhet i unionsinstitutionernas tjänst i alla händelser sakna betydelse med tanke på att dessa personer enligt artikel 12 andra stycket i protokollet är befriade från nationella skatter på de löner och arvoden som de får av unionen.

49 Se, analogt, dom av den 15 februari 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑169/98, EU:C:2000:85, punkterna 32, 37 och 38), och dom av den 26 februari 2015, de Ruyter ( C‑623/13, EU:C:2015:123, punkterna 24 och 26).

50 EUT L 284, 2009, s. 43.

51 Den sistnämnda bestämmelsen har följande lydelse (den förstnämndas lydelse är snarlik): [Unionens] kontraktsanställda får välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där de är anställda, den medlemsstats lagstiftning av vilken de senast omfattades eller lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, när det gäller andra bestämmelser än de som gäller familjeförmåner som beviljas enligt anställningsvillkoren för dessa personer. Denna rätt att välja får bara utnyttjas en gång och gäller från och med den dag då anställningen påbörjas. Noteras ska att innan kategorin kontraktsanställda skapades inom ramen för det system som är tillämpligt på övriga anställda, avsåg artikel 16.3 i förordning nr 1408/71 kategorin hjälppersonal.