Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 14 december 2017
1 Originalspråk: franska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, 2003, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 (EUT L 140, 2009, s. 63) (nedan kallat direktiv 2003/87).
3 Kommissionens beslut av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i direktiv 2003/87 (EUT L 130, 2011, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens beslut 2012/498/EU av den 17 augusti 2012 (EUT L 241, 2012, s. 52) (nedan kallat beslut 2011/278).
4 Se punkt 19 i detta förslag till avgörande.
5 Förfarande INFR 2013/2240, med formell underrättelse daterad 20/11/2013 och motiverat yttrande daterat 16/04/2014.
6 Se skäl 16 i detta kommissionsbeslut av den 5 september 2013 om nationella genomförandeåtgärder för övergångsutdelningen av gratis utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med artikel 11.3 i direktiv 2003/87 (EUT L 240, 2013, s. 27).
7 När värme utbyts mellan två anläggningar som omfattas av handelssystemet, ska värmeförbrukaren tilldelas gratis utsläppsrätter. Se skäl 17 i beslut 2013/448 och skälen 6 och 21 i beslut 2011/278.
8 Se artikel 1.1 och 1.2 femte stycket i beslut 2013/448.
9 Se, bland annat, dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley ( C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 42), dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław ( C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 25), och dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 28).
10 Begreppet organisk förening definieras i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/42/EG av den 21 april 2004 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa färger och lacker samt produkter för fordonsreparationslackering och om ändring av direktiv 1999/13/EG (EUT L 143, 2004, s. 87), enligt följande: förening som innehåller åtminstone grundämnet kol och ett eller flera av väte, syre, svavel, fosfor, kisel, kväve eller en halogen, med undantag av koloxider och oorganiska karbonater och bikarbonater. Se även artikel 3.44 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17)
11 Se ovan punkt 7 i detta förslag till avgörande och skälen 6 och 21 i beslut 2011/278.
12 Jag använder begreppet insatsvaror i den ekonomiska aspekten, så att det avser samtliga varor och tjänster som har använts i produktionsprocessen.
13 Kommissionens förordning av den 21 juni 2012 om övervakning och rapportering av utsläpp av växthusgaser i enlighet med direktiv 2003/87 (EUT L 181, 2012, s. 30).
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Polen ( C‑504/09 P, EU:C:2012:178, punkt 77), dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Estland ( C‑505/09 P, EU:C:2012:179, punkt 79), och dom av den 17 oktober 2013, Iberdrola m.fl. ( C‑566/11, C‑567/11, C‑580/11, C‑591/11, C‑620/11 och C‑640/11, EU:C:2013:660, punkt 43). Som ett exempel skulle risken med att räkna utsläpp dubbelt innebära en snedvridning av konkurrensen till nackdel för de anläggningar som hämtar insatsvaror från utomstående anläggningar och som därmed skulle vara skyldiga att rapportera indirekta utsläpp som redan har rapporterats som direkta utsläpp av de utomstående anläggningarna. För integrerade anläggningar, som själva producerar de insatsvaror som behövs för den huvudsakliga verksamheten, såsom värme som behövs för polymeriseringen, rapporteras utsläppen från produktionen av dessa insatsvaror en enda gång som direkta utsläpp.
15 I artikel 49 i förordning nr 601/2012 fastställs visserligen en sådan överföringsmekanism, men tillämpningsområdet är begränsat till överföring av koldioxid i de tre fall som anges i punkt 1 i artikeln. Se, i detta hänseende, dom av den 19 januari 2017, Schaefer Kalk ( C‑460/15, EU:C:2017:29).
16 Rapporterings-, övervaknings- och överlämningsskyldigheterna föreskrivs i artiklarna 12.3 och 14 i direktiv 2003/87.
17 Se ovan punkt 7 och skälen 6 och 21 i beslut 2011/278. Kommissionen har även åberopat de riktmärken som fastställs i bilaga I till beslut 2011/278 för produktionen av polymerer såsom E‑PVC (E-polyvinylklorid) och S-PVC (S-polyvinylklorid). Riktmärkena, vars enda syfte är att användas som grund för att beräkna gratistilldelningen, kan inte medföra att en polymeriseringsanläggning omfattas av handelssystemet om inte anläggningen släpper ut koldioxid.
18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2017 ( C‑460/15, EU:C:2017:29, punkt 37).
19 Se, bland annat, dom av den 26 februari 2015, Christie’s France ( C‑41/14, EU:C:2015:119, punkt 26), dom av den 1 mars 2016, Alo och Osso ( C‑443/14 och C‑444/14, EU:C:2016:127, punkt 27), och dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, punkt 82).
20 I de skäl som kommissionen har redogjort för i motivering till sitt förslag till direktiv avses närmare bestämt koldioxidutsläpp från petrokemikalier. Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i syfte att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, KOM(2008) 16 slutlig, s. 4. Förslaget till ändring av bilaga I avsåg generellt kemisk industri (ibidem s. 41). I konsekvensbedömningen som åtföljde förslaget (SEC(2008) 53) angav dock kommissionen att koldioxidutsläpp från petrokemikalier och andra kemikalier skulle införas i systemet (CO2 emissions from petrochemicals production and other chemicals). I bedömningen framhöll kommissionen att den petrokemiska sektorn stod för en stor del av koldioxidutsläppen från den kemiska industrin (ibidem, fotnot 45: This is only a very small part of all chemical industry regarding the number of substances produced, but still the major part regarding CO2 emissions).
21 De övriga sju verksamheterna avser nämligen följande specifika kemiska ämnen: (1) Produktion av kimrök, (2) produktion av salpetersyra, (3) produktion av adipinsyra, (4) produktion av glyoxal och glyoxalsyra, (5) produktion av ammoniak, (6) produktion av vätgas (H2) och syntesgas genom reformering eller partiell oxidation, (7) produktion av natriumkarbonat (Na2CO3) och natrium bikarbonat (NaHCO3).
22 Se, bland annat, EU ETS Handbook, publicerad av kommissionen, tillgänglig på följande adress: https://ec.europa.eu/clima/sites/clima/files/docs/ets_handbook_en.pdf: From phase 3 the sectoral scope was expanded to include the sectors aluminium, carbon capture and storage, petrochemicals and other chemicals.
23 Dom av den 16 december 2008 ( C‑127/07, EU:C:2008:728). Avseende huruvida sektorerna är jämförbara, se särskilt punkterna 34–38 i den domen.
24 Se ovan punkterna 76–78.
25 Se ovan punkt 79.
26 Enligt dessa yttranden består de tekniska egenskaper som är gemensamma för dessa tre processer av följande: Produktion och användning av värme med hög intensitet (enligt Trinseo), delning av stora molekyler, kraftigt frigörande av värme och utsläpp av koldioxid (enligt den tyska regeringen), delning av molekyler genom verkan av värme eller genom en reaktion på syre samt utsläpp av koldioxid (enligt den nederländska regeringen), förändringar i molekylstrukturen och användning av en katalysator samt tryckförhållanden och höga temperaturförhållanden (enligt kommissionen).
27 Den tyska och den nederländska regeringen har hävdat att polymerer inte används för att producera andra kemikalier. Se ovan punkt 71.
28 Se, bland annat, led 4 a viii i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 av den 18 januari 2006 om upprättande av ett europeiskt register över utsläpp och överföringar av föroreningar och om ändring av rådets direktiv 91/689/EEG och 96/61/EG (EUT L 33, 2006, s. 1).
29 Systemet avser närmare bestämt de typer av växthusgaser som anges i bilaga II, när utsläppen kommer från de verksamheter som avses i bilaga I till direktivet. Se artikel 2.1 i direktiv 2003/87.
30 Se, bland annat, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 33), dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2, punkt 31), och dom av den 12 oktober 2017, Lombard Ingatlan Lízing ( C‑404/16, EU:C:2017:759, punkt 36).
31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78, punkterna 5–10), dom av den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt ( C‑156/91, EU:C:1992:423, punkterna 13 och 19), dom av den 7 juni 2007, Carp ( C‑80/06, EU:C:2007:327, punkt 21), och dom av den 20 november 2008, Foselev Sud-Ouest ( C‑18/08, EU:C:2008:647, punkt 11).
32 Se, bland annat, dom av den 1 juli 2010, Gassmayr ( C‑194/08, EU:C:2010:386, punkt 45), dom av den 26 maj 2011, Stichting Natuur en Milieu m.fl. ( C‑165/09–C‑167/09, EU:C:2011:348, punkt 95), och dom av den 12 oktober 2017, Lombard Ingatlan Lízing ( C‑404/16, EU:C:2017:759, punkt 36).
33 Se mitt förslag till avgörande av den 23 november 2017 i målet INEOS ( C‑572/16, EU:C:2017:896), punkterna 57–65).
34 Se artikel 11.1 i direktiv 2003/87 och artikel 15.1 och 15.2 i beslut 2011/278.
35 Avseende det nationella målet avslog kommissionen de gratistilldelningar som planerades genom de tyska genomförandeåtgärderna om gratis tilldelning till anläggningar som har tillhandahållit värme till anläggningar som producerar polymerer, såsom den omtvistade anläggningen. Se ovan punkt 7.