Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 27 juni 2018

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338) (CRD IV-direktivet).

3 Det regelverk som kallas Basel III utgörs av ett antal åtgärder som har antagits internationellt och som Baselkommittén för banktillsyn har utvecklat som svar på finanskrisen. Syftet med dem är att stärka regleringen av och tillsynen över bankerna och deras riskhantering. Se informationen om detta på Baselkommittén för banktillsyns webbplats https://www.bis.org/bcbs/basel3_es.htm.

4 Rådets förordning av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) (nedan kallad SSM-förordningen).

5 Europeiska centralbankens förordning av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (ramförordning om den gemensamma tillsynsmekanismen [SSM]) (EUT L 141, 2014, s. 1).

6 Decreto legislativo 1° settembre 1993, n. 385, Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (Testo Unico Bancario) (lagstiftningsdekret nr 385 av den 1 september 1993, den konsoliderade italienska banklagstiftningen, nedan kallad TUB). Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet fanns bestämmelserna rörande kvalificerade innehav i finansinstitut i avdelning II i TUB, i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 72 av den 12 maj 2015 som införlivade innehållet i CRD IV-direktivet med italiensk rätt.

7 För att avgöra huruvida just dessa krav var uppfyllda hänvisades det i punkt 2 till en framtida bestämmelse (som skulle antas av Ministero dell’Economia e delle Finanze (ekonomi- och finansministeriet), efter yttrande av Banca d’Italia) som aldrig kom att utarbetas.

8 Decreto ministeriale 18 marzo 1998, n.o 144, regolamento recante norme per l’individuazione dei requisiti di onorabilità dei partecipanti al capitale sociale delle banche e fissazione della soglia rilevante (ministerdekret nr 144 av den 18 mars 1998 om bestämmelser för att fastställa krav på gott anseende som föreskrivs för personer med ägarintresse i banker och tillämplig tröskel) (nedan kallat dekret nr 144 av år 1998).

9 Legge 7 agosto 1990, n. 241, nuove norme in materia di procedimento amministrativo e di diritto di acceso ai documenti amministrativi, come modificata dalla legge 11 febbraio 2005, nr 15.

10 Codice del processo amministrativo, decreto legislativo 2 luglio 2010, n. 104 (förvaltningsprocesslagen, lagstiftningsdekret av den 2 juli 2010, nr 104).

11 Decreto Legislativo 4 de marzo 2014, nr 53, attuazione della direttiva 2011/89/UE (lagstiftningsdekret nr 53 av den 4 mars 2014 om införlivande av (Europaparlamentets och rådets) direktiv 2011/89/EU (av den 16 november 2011 om ändring av direktiven 98/78/EG, 2002/87/EG, 2006/48/EG och 2009/138/EG vad gäller extra tillsyn över finansiella enheter i ett finansiellt konglomerat) (EUT L 136, 2011, s. 113) i italiensk rätt, genom vilket kravet på gott anseende som gäller för personer med ägarintresse i banker utsträcktes till att omfatta blandade finansiella holdingföretag.

12 Det rörde sig om en koncernintern fusion med ett bytesförhållande för aktierna på 1:1 med målet att förenkla bolagsstrukturen och rationalisera bankkoncernens organisation, eftersom bolaget Mediolanum innehade samtliga aktier i Banca Mediolanum.

13 Fininvest kom att inneha omkring 30,124 % av kapitalet i Banca Mediolanum. Fininvests faktiska innehav uppgick emellertid bara till 9,999 procent, eftersom rösträtten hade upphävts för de återstående 20,125 procenten som dessutom omfattades av den avyttringsskyldighet som Banca d’Italia hade beslutat om.

14 Beträffande Banca d’Italias invändning att klagandenas intresse av att få saken prövad hade bortfallit, fann Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att meddelandet av den 23 juli 2015 enbart hade karaktären av en bekräftelse, eftersom Banca d’Italia utvidgade den avyttringsskyldighet som tidigare hade beslutats beträffande bolaget Mediolanums aktier, utan att det gjordes någon ny självständig prövning. Det innebar att om det bekräftade beslutet upphörde att gälla så upphörde bekräftelsen automatiskt att gälla.

15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG av den 5 september 2007 om ändring av direktiv 92/49/EEG och direktiven 2002/83/EG, 2004/39/EG, 2005/68/EG och 2006/48/EG vad gäller förfaranderegler och utvärderingskriterier för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (EUT L 247, 2007, s. 1).

16 Enligt Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) kunde det inte vara fråga om ett underförstått upphävande av bestämmelsen genom direktiv 2007/44. Underförstått upphävande förutsätter ofrånkomligen att de två situationerna som regleras i var sitt regelverk är identiska. I ifrågavarande fall hade de två regelverken helt olika tillämpningsområde, eftersom unionsbestämmelserna hänvisade till förvärvet av innehavet, medan dekret nr 144 av år 1998 hänvisade till det befintliga – och således det dåvarande – innehavet.

17 ECB/SSM/20016–7LVZJ6XRIE7VNZ4UBX81/4 (nedan kallat ECB:s beslut av år 2016).

18 Målet Fininvest och Berlusconi/ECB (T‑913/16).

19 Dom av den 3 december 1992, Oleificio Borelli/kommissionen ( C‑97/91, EU:C:1992:491), punkt 9, dom av den 25 januari 2007, Dalmine/kommissionen ( C‑407/04 P, EU:C:2007:53), punkt 62, dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen (C‑64/05 P, EU:C:2007/802), punkt 91, och dom av den 17 september 2014, Liivimaa Lihaveis ( C‑562/12, EU:C:2014:2229), punkt 48.

20 Den här typen av förfaranden motsvarar det som i doktrinen brukar kallas för samförvaltning eller integrerad förvaltning. Se Ziller, J., Les concepts d’administration directe, d’administration indirecte et de coadministration et les fondements du droit administratif européen, i Auby, J.-B. och Dutheil de la Rochère, J. (red.), Traité de Droit Administratif Européen, Bruylant, Bryssel, 2014, s. 327 och följande sidor; Hofmann, H.C.H., Conclusions: Europe’s integrated administration, i Hofmann, H.C.H. och Türk, A. (red.), EU Administrative Governance, s. 583; Schmidt-Aßmann, E., Introduction, i Jansen, O. och Schöndorf-Haubold, B. (red.), The European Composite Administration, Intersentia, Bryssel, 2011, s. 6–8.

21 Ett ambitiöst förslag till kodifiering av unionens administrativa förfaranden finns i Mir, O., Hofmann, H.C.H., Schneider, J.-P., Ziller, J., m.fl. (red.), Código ReNEUAL de procedimiento administrativo de la Unión Europea, INAP, Madrid, 2015. I artikel I-4 (4) i Código ReNEUA definieras begreppet sammansatt förfarande som ett administrativt förfarande där unionens myndigheter och myndigheterna i en medlemsstat, eller i olika medlemsstater, har tilldelats olika uppgifter som är beroende av varandra. En kombination av två administrativa förfaranden som har ett direkt samband mellan sig är också ett administrativt förfarande.

22 Alonso de León, S., Composite administratives procedures in the European Union, Iustel, Madrid, 2017; Della Cananea, G., I procedimenti amministrativi composti dell’Unione europea, i Bignami, F. och Cassese, S. (red.), Il procedimento amministrativo nel diritto europeo, Milano, Giuffrè, 2004; Mastrodonato, G., I procedimenti amministrativi composti nel diritto comunitario, Bari, Cacucci, 2007; Hofmann, H.C.H., Composite decision-making procedures in EU administrative law, i Hofmann, H.C.H., Türk, A., Legal challenges in EU administrative Law. Towards an Integrated Administration, Edward Elgar, Cheltenham, 2009, s. 136.

23 En nyligen genomförd studie redovisas i Brito Bastos, F., Derivative illegality in European composite administrative procedures, Common Market Law Review, 2018, nr 1, s. 101–134.

24 Alonso de León, S., Composite administratives procedures in the European Union, Iustel, Madrid, 2017, s. 273–318. Se även bidragen av Eliantonio, M., Judicial Review in an Integrated Administration: the Case of Composite Procedures, Review of European Administrative Law, 2014 nr 2, s. 65–102, och av Türk, A., Judicial Review of integrated administration in the EU, i Hofmann, H.C.H. och Türk, A., Legal challenges in EU administrative Law. Towards an Integrated Administration, Edward Elgar, Cheltenham, 2009, s. 218–256, i synnerhet s. 222–224.

25 Se Prechal, S., Widdershoven, R., Jans, J., Introduction, i Jans, J., Prechal, S., Widdershoven, R. (red.), Europeanisation of Public Law, Europa Law Publishing, Amsterdam, 2015, s. 33.

26 Dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost ( 314/85, EU:C:1987:452), punkterna 14 och 15. Se även dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10), punkterna 27 och 30, och dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./Europaparlamentet och rådet ( C‑583/11 P, nedan kallad domen Inuit I, EU:C:2013:625), punkt 95.

27 Dom av den 3 december 1992 ( C‑97/91, nedan kallad domen Borelli, EU:C:1992:491).

28 Domen Borelli, punkterna 9–12, samt beslut meddelat av domstolens ordförande den 13 januari 2009, Occhetto och Europaparlamentet/Donnici ( C‑512/07 P(R) och C‑15/08 P(R), EU:C:2009:3), punkt 50.

29 Domen Borelli, punkt 13. Enligt domen ska den nationella domstolen ta upp en sådan talan till sakprövning, även om de nationella processuella reglerna inte föreskriver detta i ett sådant fall.

30 Dom av den 17 september 2014 ( C‑562/12, EU:C:2014:2229), punkt 56.

31 Rådets förordning av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden samt om upphävande av förordning (EG) nr 1260/1999 (EUT L 210, 2006, s. 25).

32 Domstolen slog fast att [f]örordning nr 1083/2006, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för en bestämmelse i en programguide, antagen av en övervakningskommitté inom ramen för ett operativt program som ingåtts mellan två medlemsstater och som syftar till att främja det europeiska territoriella samarbetet, vilken inte föreskriver att ett beslut av kommittén att avslå en stödansökan kan överklagas till en nationell domstol i en medlemsstat (dom av den 17 september 2014, Liivimaa Lihaveis, C‑562/12, EU:C:2014:2229, punkt 76).

33 Genom rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153) infördes ett sammansatt förfarande i vilket grupper av producenter ger in ansökningar om registrering av en skyddad ursprungsbeteckning eller en skyddad geografisk beteckning till de nationella myndigheterna. Dessa ska kontrollera att ansökningen uppfyller de krav som uppställts i denna förordning och om den finner att så är fallet tillställa kommissionen ansökan. Kommissionen ska enbart göra en formell granskning för att kontrollera om kraven är uppfyllda.

34 Dom av den 6 december 2001 ( C‑269/99, EU:C:2001:659), punkterna 57 och 58. Se även dom av den 2 juli 2009, Bavaria och Bavaria Italia ( C‑343/07, EU:C:2009:415), punkterna 55–57.

35 Det rörde sig om en registrering av beteckningen Spreewälder Gurken, vilken gjorts i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 590/1999 av den 18 mars 1999 om komplettering av bilagan till förordning (EG) nr 1107/96 beträffande registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 74, 1999, s. 8).

36 Dom av den 6 december 2001, Carl Kühne m.fl. ( C‑269/99, EU:C:2001:659), punkterna 57 och 58. Se även dom av den 2 juli 2009, Bavaria och Bavaria Italia ( C‑343/07, EU:C:2009:415), punkterna 64–67.

37 Så var fallet med den italienska valbyråns tillkännagivanden, vilka var föremålet för domen av den 30 april 2009, Italien och Donnici/Europaparlamentet ( C‑393/07 och C‑9/08, EU:C:2009:275), punkterna 74 och 75, och beslutet som meddelades av domstolens ordförande den 13 januari 2009, Occhetto och Europaparlamentet/Donnici ( C‑512/07 P(R) och C‑15/08 P(R), EU:C:2009:3). Genom att parlamentet i strid med detta tillkännagivande ogiltigförklarade Beniamino Donnicis mandat och bekräftade A. Occhettos mandat, åsidosatte det angripna beslutet artikel 12 i den akten.

38 Dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen ( 60/81, EU:C:1981:264), punkt 12, och av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen ( C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656).

39 Dom av den 17 oktober 1995 ( C‑478/93, EU:C:1995:324), punkterna 34–40.

40 Varken rådet eller kommissionen hade gett medlemsstaterna befogenhet att fatta beslut i fråga om förvaltningen av importkvoten, utan de hade ålagts att åta sig vissa tekniska uppgifter för kommissionens räkning och under dess kontroll (exempelvis att upprätta en förteckning över aktörer samt den genomsnittliga kvantitet bananer som varje aktör hade sålt under de tre senaste år för vilka siffror fanns att tillgå). Denna roll som medlemsstaterna hade i samband med insamlandet och överföringen av uppgifter kunde dock inte hindra kommissionen – som ska ombesörja den dagliga förvaltningen av den gemensamma organisationen av marknaden – att kontrollera riktigheten av dessa uppgifter och rätta dem, om det visade sig att det förhållandet att vissa kvantiteter räknats två gånger riskerade att snedvrida grunden för ordningen för import.

41 Dom av den 21 mars 2000 ( C‑6/99, EU:C:2000:148).

42 Rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön (EGT L 117, 1990, s. 15), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 97/35/EG av den 18 juni 1997 om anpassning till den tekniska utvecklingen för andra gången av rådets direktiv 90/220 (EGT L 169, 1997, s. 72). För att få tillstånd för genetiskt modifierat utsäde var det nödvändigt att ge in en ansökan till den behöriga nationella myndigheten. Efter att ha gjort en bedömning av inverkan på människors hälsa och på miljön, överlämnade myndigheten ansökan till kommissionen med tillstyrkan. Kommissionen underrättade i sin tur alla medlemsstater om denna ansökan för att ge dem möjlighet att göra invändningar. Om kommissionen fattar ett positivt beslut i enlighet med artikel 13.4 i det direktivet, är den behöriga myndigheten skyldig att utfärda ett skriftligt medgivande för att släppa ut produkten på marknaden.

43 Dom av den 21 mars 2000, Greenpeace France m.fl. ( C‑6/99, EU:C:2000:148), punkt 57.

44 Dom av den 18 december 2007 ( C‑64/05 P, EU:C:2007:802).

45 Europaparlamentets och rådets förordning av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

46 Dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen ( C‑64/05 P, EU:C:2007:802), punkt 94. Se även det beslut som domstolens ordförande meddelade den 13 januari 2009, Occhetto och Europaparlamentet/Donnici ( C‑512/07 P(R) och C‑15/08 P(R), EU:C:2009:3), punkt 53.

47 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1).

48 I artikel 22 i CRD IV-direktivet likställs, beträffande deras behandling, förvärv av ett kvalificerat innehav med en sådan direkt eller indirekt ökning, varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att överstiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att kreditinstitutet kommer att få ställning som dotterföretag.

49 Dessa kriterier är den tilltänkta förvärvarens anseende, anseende och erfarenheter för de tilltänkta nya medlemmarna i ledningsorganet, den tilltänkta förvärvarens ekonomiska ställning, inflytandet över kreditinstitutet och risken för kopplingar till penningtvätt eller finansiering av terrorism.

50 Europeiska bankmyndighetens, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens gemensamma riktlinjer för bedömning av förvärv och ökningar av kvalificerade innehav i den finansiella sektorn (JC/GL/2016/01), s. 15–24. De olika språkversionerna av riktlinjerna finns på webbplatsen för Joint Committee of the European Supervisory Authorities på https://esas-joint-committee.europa.eu/Pages/ Guidelines/Joint-Guidelines-on-the-prudential-assessment-of-acquisitions-and-increases-of-qualifying-holdings-in-the-banking,-insuranc.aspx.

51 Europaparlamentets och rådets förordning av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12) (nedan kallad EBA-förordningen).

52 I artikel 16.3 andra stycket i EBA-förordningen föreskrivs det att [i]nom två månader efter utfärdandet av en riktlinje eller rekommendation, ska varje behörig myndighet bekräfta att den följer eller tänker följa denna riktlinje eller rekommendation. Om en behörig myndighet inte följer eller avser att inte följa riktlinjen eller rekommendationen, ska den informera myndigheten och ange skälen för detta.

53 ECB, Vägledning för banktillsyn, 2014, s. 27–30.

54 I förevarande mål ändrade ECB vissa punkter i det utkast till beslut som Banca d’Italia hade lagt fram, till följd av Fininvests påpekanden vid förhandlingen vid ECB. Denna omständighet bekräftar att ECB är oberoende när den ska fatta slutgiltiga beslut i den här typen av förfaranden.

55 Se, beträffande detta, Lackhoff, K., Single Supervisory Mechanism. A Practitioner’s Guide, Beck, Hart, Nomos, München, 2017, s. 172: förfarandet för godkännande av kvalificerade innehav does not consist in a two-step procedure (with a national and an ECB part) as the authorization procedure but is in its entirety an ECB supervisory procedure.

56 Europeiska centralbankens beslut av den 14 april 2014 om inrättandet av en administrativ omprövningsnämnd och nämndens arbetsordning (EUT L 175, 2014, s. 47). Beträffande verksamheten vid detta interna administrativa kontrollorgan, se Brescia Morra, C., Smits och R., Magliari, A., The Administrative Board of Review of the European Central Bank: Experience After 2 Years, European Business Organisation Law Review, 2017, s. 567–589.

57 Vid förhandlingen uppgav ECB att det inte är vanligt att detta sker.

58 Den nationella behöriga myndighetens utkast till beslut upprättas på engelska språket i samtliga fall för att översändas till ECB, eftersom engelska är det språk som används för kommunikation mellan de nationella behöriga myndigheterna och ECB inom ramen för SSM (artikel 23 i ramförordningen om SSM). ECB:s slutliga beslut översätts däremot till sökandens språk.

59 I den bestämmelsen föreskrivs det att [o]m sökanden uppfyller alla de villkor för tillstånd som föreskrivs i … medlemsstatens tillämpliga nationella rätt ska den nationella behöriga myndigheten, inom den period som föreskrivs i den tillämpliga nationella rätten, utarbeta ett utkast till beslut där det föreslås att ECB beviljar tillståndet. Utkastet till beslut ska delges ECB och den som ansöker om tillstånd. I annat fall ska den nationella behöriga myndigheten avslå ansökan om tillstånd.

60 Det har följande lydelse: I den mån det är nödvändigt för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom denna förordning får ECB genom instruktioner kräva att dessa nationella myndigheter använder sina befogenheter på de villkor som anges i nationell rätt, om sådana befogenheter inte tilldelas ECB genom denna förordning. Dessa nationella myndigheter ska hålla ECB fullständigt underrättat om utövandet av dessa befogenheter.

61 Se analyserna i Chiti, E. och Recine, F., The Single Supervisory Mechanism in Action: Institutional Adjustment and the Reinforcement of the ECB Position, European Public Law, 2018, nr 24, s. 103–108; och i Lamandini, M. och Ramos Muñoz, D., EU Financial Law, CEDAM Legal Studies, Wolters Kluwer, 2016, s. 183–212.

62 Denna tanke betonades av tribunalen i dess dom av den 16 maj 2017, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB ( T‑122/15, EU:T:2017:337), punkt 54, vilken har överklagats till domstolen (mål C‑450/17 P). Se kommentarerna i D’Ambrosio, R. och Lamandini, M., La prima volta del Tribunale dell’Unione europea in materia di Meccanismo di Vigilanza Unico, Giurisprudenza commerciale, 2017, s. 594–599, och i Adalid, S., Le MSU, nouveau sous-système de droit de l’Union européenne, Revue des affaires européennes, 2017, nr 2, s. 373–370.

63 Dom av den 18 december 2007, Sverige/kommissionen ( C‑64/05 P, EU:C:2007:802), punkterna 93 och 94. Se även det beslut som domstolens ordförande meddelade den 13 januari 2009, Occhetto och Europaparlamentet/Donnici ( C‑512/07 P(R) och C‑15/08 P(R), EU:C:2009:3), punkt 53.

64 Se, bland annat, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen ( 60/81, EU:C:1981:264), punkterna 9 och 10, dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen ( C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 16), och dom av den 20 september 2016, de Mallis m.fl./kommissionen och ECB ( C‑105/15 P–C‑109/15 P, EU:C:2016:702), punkt 51.

65 Om en förberedande åtgärd som vidtagits av den nationella behöriga myndigheten har samma innehåll som ECB:s beslut, skulle den nationella domstolens och EU-domstolens domar kunna skilja sig åt. Den situationen skulle kunna uppkomma i förevarande mål om det hade funnits en dom från den italienska domstolen och en annan dom från tribunalen med motstridigt innehåll.

66 Den bestämmelsen har följande lydelse: ECB ska, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats enligt denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionslagsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar ska ECB där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter.

67 Även inom områden rörande banktillsyn som regleras av bestämmelser i medlemsstaternas nationella lagstiftning och som inte uttryckligen föreskrivs i unionsrätten, anses ECB vara behörig att utöva tillsyn och noggrant tillämpa nationella bestämmelser. Detta framgår av ett meddelande till de nationella behöriga myndigheterna: BCE, Additional clarification regarding the ECB’s competence to exercise supervisory powers granted under national law, letter SSM/2017/0140, av den 31 mars 2017, som finns på https://www.bankingsupervision.europa.eu/banking/letterstobanks/shared/pdf/2017/Letter_to_SI_Entry_point_information_letter.pdf?abdf436e51b6ba34d4c53334f0197612. Se kommentarerna i Smits, R., Competences and alignment in an emerging future. After L-Bank: how the Eurosystem and the single Supervisory Mechanism may develop, ADEMU Working Papers Series 2017/077, s. 16–24.

68 Såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, som svar på att Silvio Berlusconis advokater bestämt hävdade att detta italienska processrättsliga instrument är unikt, finns det i många andra medlemsstater domstolsmekanismer som syftar till att upprätthålla domstolsavgörandens rättskraft.

69 I punkt 2.2.1 i sitt beslut av år 2016 beaktade ECB de pågående eller avgjorda straffrättsliga förfarandena eller sanktionsförfarandena, varav vissa var slutliga och andra inte, mot Ubaldo Livolsi, Ferdinando Superti Furga och Silvio Berlusconi, samt mot Fininvest, och slog fast att förvärvarna av det kvalificerade innehavet inte uppfyllde lämplighetskravet enligt den italienska lagstiftningen och de unionsrättsliga bestämmelserna, vilka tillämpades enligt Europeiska bankmyndighetens, Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens gemensamma riktlinjer för bedömning av förvärv och ökningar av kvalificerade innehav i den finansiella sektorn.

70 Punkt 2.2.2 in fine i ECB:s beslut av år 2016.

71 I sin dom av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434) slog domstolen i korthet fast att unionsrätten utgör hinder för att tillämpa en sådan bestämmelse i nationell rätt i vilken principen om rättskraft stadfästs, såsom artikel 2909 i den italienska civillagen, om tillämpningen utgör ett hinder för att återvinna statligt stöd som beviljats i strid med unionsrätten och vars oförenlighet med den gemensamma marknaden har slagits fast i ett beslut av kommissionen som har vunnit laga kraft (dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 25, dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C‑213/13, EU:C:2014:2067, punkt 61, och dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C‑505/14, EU:C:2015:742, punkt 45).