Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 6 september 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 338, 2003, s. 1.

3 C‑455/15 PPU, nedan kallad domen P, EU:C:2015:763.

4 När det gäller behovet av att ta hänsyn till denna förordning, se punkterna 43 och 44 i detta förslag till avgörande.

5 EGT L 12, 2001, s. 1.

6 GURI nr 306, av den 3 december 1970, s. 8046.

7 I det slutliga beslutet nr 1072 från Curtea de Apel București (appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), tredje civilrättsliga avdelningen för mål avseende minderåriga och familj, av den 12 juni 2013, som fogats till begäran om förhandsavgörande och som ingetts av Stefano Liberato anges att [d] omstolen har slagit fast att parterna ingick äktenskapet i Italien i oktober 2005 och bodde växelvis i Rumänien och Italien fram till oktober 2006. Parterna lever sedan dess åtskilda och svaranden och det minderåriga barnet som fötts under förhållandet bor endast i Rumänien. Sedan 2006 har svaranden endast varit bosatt i Rumänien, som är hennes enda fasta hemvist. Av beslutet om hänskjutande framgår att lagenligheten av bortförandet eller kvarhållandet av barnet är inte föremål för diskussionen.

8 Den hänskjutande domstolen har anfört att den domen har vunnit laga kraft.

9 Vad gäller detaljer angående motiveringen, se punkt 61 i detta förslag till avgörande.

10 EUT L 7, 2009, s. 1.

11 Enligt artikel 76 tredje stycket i förordning nr 4/2009 är denna tillämplig sedan den 18 juni 2011.

12 Den omformulering av tolkningsfrågan som föreslagits kan jämföras med den som domstolen gjorde i dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

13 Tribunale di Teramo (domstolen i Teramo) till vilken huvudyrkandet framställdes den 22 maj 2007, återförvisade prövningen av efterföljande yrkanden genom beslut av den 19 januari 2012 och fattade beslut avseende dessa genom en dom av den 8 juli 2013 som inte har vunnit laga kraft.

14 Det kan även noteras att skyldigheten att iaktta den kronologiska ordning i vilken talan väcks även återfinns i förordning nr 4/2009 i artikel 12, som är strängare än artikel 19 i förordning nr 2201/2003 i den mån den kräver identitet i tre avseenden, målen ska nämligen ha samma grund, röra samma sak och ha samma parter. Samma gäller för artiklarna 17 i tre andra förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 2012, 201, s. 107), rådets förordning (EU) 2016/1103 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1), och rådets förordning (EU) 2016/1104 av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (EUT L 183, 2016, s. 30). I de två sistnämnda förordningarna anges att vid vilandeförklaring av mål på grund av litispendens ska på begäran av en domstol vid vilken talan väckts i tvisten, en annan domstol vid vilken talan har väckts utan dröjsmål underrätta den första domstolen om vilket datum talan väcktes. Artikel 29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) har formuleras på liknande sätt. Det bör noteras att den regel som föreskrivs i artikel 33 i denna förordning vid litispendens avseende förfaranden vid domstolar i tredjeland, som utgör en betydande innovation, inte är jämförbar.

15 Denna förordning upphävde förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s.19). I artikel 11.2 i denna förordning föreskrevs avvikande villkor vad gäller identitet i tre avseenden, nämligen vad avser grunden, saken och parterna enbart för äktenskapsskillnad.

16 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EUT C 27, 1998, s. 1), i dess lydelse enligt konventioner som senare antagits om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

17 Se dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 27).

18 Se dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 29).

19 Se dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 30).

20 Se dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 34). Denna tolkning som grundar sig på artikel 27 i förordning nr 44/2001 gäller även vid tillämpningen av artikel 19.2 i förordning nr 2201/2003. Denna lösning gör det möjligt att lösa fall där den domstol vid vilken talan först väckts inte uttryckligen har prövat sin behörighet.

21 Dom av den 9 november 2010, Purrucker ( C‑296/10, EU:C:2010:665, punkt 81). I detta avseende spelar det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (nedan kallat nätverket) en avgörande roll för att förenkla och påskynda det rättsliga samarbetet vid tillämpningen av bestämmelserna om litispendens eller artikel 15 i förordning nr 2201/2003.

22 Detsamma gäller för artikel 27 i förordning nr 44/2001, i motsats till de bestämmelser som är tillämpliga när det är fråga om konnexa mål (artikel 28 i förordningen). Det bör noteras att förordning nr 2201/2003, precis som sin föregångare förordning nr 1347/2000, inte innehåller någon särskild regel om konnexa mål.

23 Se dom av den 6 oktober 2015, A ( C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 9 november 2010, Purrucker ( C‑296/10, EU:C:2010:665, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

25 C‑489/14, EU:C:2015:654. Det bör noteras att den domen meddelades mer än två år efter den lagakraftvunna domen från den rumänska domstolen i målet vid den nationella domstolen. Vid denna tidpunkt hade den självständiga karaktären av begreppet litispendens emellertid redan framhållits i flera av domstolens domar.

26 Punkt 33 i den domen. Dessa fall beskrivs också som nästan litispendens eller falsk litispendens. Detta uttryck används av A. Borrás i den förklarande rapporten avseende den konventionen som antagits med stöd av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (EGT C 221, 1998, s. 27, särskilt punkt 54). Denna förklaring avser artikel 11 i förordning nr 1347/2000 som i allt väsentligt motsvarar artikel 19 i förordning nr 2201/2003 i förenklad form, genom att det enbart krävs att talan om äktenskapsskillnad, annullering av äktenskap eller hemskillnad väcks mellan samma parter, oavsett deras processuella ställning.

27 Se, för ett liknande resonemang, Gaudemet-Tallon, H., Divorce – Divorce prononcé en France – Introduction – Compétence des tribunaux français – Particularités de l’instance, JurisClasseur – Droit international, LexisNexis, Paris, mars 2017, band 547–10, särskilt punkt 135.

28 Se, vad gäller tolkningen av dessa begrepp, dom av den 9 november 2010, Purrucker ( C‑296/10, EU:C:2010:665, punkterna 67 och 68 och där angiven rättspraxis). Se även, exempelvis, dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 68 och 69).

29 Detsamma gäller när enligt artikel 15 i förordning nr 2201/2003 den behörighet som den domstol som är bättre lämpad att pröva målet har ges företräde på initiativ av någon av domstolarna.

30 Se, vad gäller betydelsen av denna kontroll i frågor om föräldraansvar och motiveringen av domar avseende denna fråga, dom av den 15 juli 2010, Purrucker ( C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 73 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkterna 51 och 54). Vad gäller skyldigheten att göra kontroller i alla skeden av förfarandet kan en jämförelse göras med domen av den 12 november 2014 inL ( C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 58 och där angiven rättspraxis), och målet iq (C‑478/17), som ännu inte har avgjorts av domstolen om villkoren för tillämpning av artikel 15 i förordning nr 2201/2003. Se generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i det målet GLS ( C‑478/17, EU:C:2018:552).

31 Enligt artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003 förutsätter ett avtal om domstols behörighet att modern inte har bestridit den italienska domstolens behörighet (se punkt 23 i förevarande förslag till avgörande) och att denna domstol har prövat att dess behörighet är förenlig med barnets bästa (se, analogt, dom av den 1 oktober 2014, E. ( C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 44)). Se för ett liknande resonemang även beslut av domstolens ordförande av den 16 januari 2018, PM ( C‑604/17, ej publicerad, EU:C:2018:10, punkterna 27–29), och dom av den 19 april 2018, Saponaro och Xylina ( C‑565/16, EU:C:2018:265, punkterna 23, 24 och 33–35 och där angiven rättspraxis).

32 Se fotnoterna 25 och 26 i detta förslag till avgörande.

33 Konsekvenserna av domen om hemskillnad tycks inte ha diskuterats, medan, två domar hade meddelats i Rumänien efter detta datum, nämligen dom av den 3 december 2012 och dom av den 12 juni 2013 varigenom Stefano Liberatos överklagande ogillades.

34 Enligt artikel 12.2 a i förordning nr 2201/2003 upphör avtalet om domstols behörighet så snart domen om hemskillnad har vunnit laga kraft. Dessutom, såsom domstolen påpekade i dom av den 28 juni 2018, HR ( C‑512/17, EU:C:2018:513, punkt 59 och där angiven rättspraxis), angående tolkningen av artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003 anser [u]nionslagstiftaren … att de domstolar som är geografiskt närmast barnet är bäst lämpade att pröva vilka åtgärder som ska vidtas i dess intresse.

35 Domstolen har inte uttryckligen uttalat sig om tillämpningen av denna bestämmelse. Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Wathelets förslag till avgörande i mål iq (C‑478/17, EU:C:2018:552, punkt 45). Denna tolkning kan följa av kommentaren från Pataut, É., och Gallant, E., Article 12: Prorogation of jurisdiction, i Magnus, U., och Mankowski, P., European Commentaries on Private International Law, Brussels IIbis Regulation, band IV, Sellier European Law Publishers, Otto Schmidt, Cologne, 2017, punkt 41 (s. 160). Detta fall behandlas inte av Joubert, N., Autorité parentale – Conflits de juridictions, JurisClasseur – Droit international, LexisNexis, Paris, mars 2009, band 549–20, särskilt punkt 44.

36 Denna analys ska jämföras med den som gjordes i dom av den 1 oktober 2014, E. ( C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkterna 45–47 och 49), och dom av den 15 februari 2017 (W och V, C‑499/15, EU:C:2017:118, punkterna 51 och 52).

37 Enligt min mening ska det av den dom som meddelades av den sista italienska domstolen klart framgå att den meddelar dom efter att, med hänsyn tagen till barnets bästa, ha prövat det avtal om domstols behörighet som godkändes efter att talan väcktes vid den första domstolen i Italien 2007.

38 Det ska erinras om att det för ansökan om underhållsbidrag krävs att det rör sig om samma parter. I den mån det rör sig om det förfarande som avser det äktenskapliga bandet har den italienska domstolen meddelat en lagakraftvunnen dom.

39 C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829.

40 Se punkterna 68 och 69 i denna dom.

41 Se punkt 70 i nämnda dom.

42 C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829.

43 Avseende avsaknaden av oförenlighet av en dom om äktenskapsskillnad och en dom om hemskillnad, se den förklarande rapporten av A. Borrás, ovan fotnot 28, särskilt punkt 71.

44 Detsamma gäller i fråga om underhållsskyldighet. Artikel 34.1 och artikel 35.3 i förordning nr 44/2001 är tillämpliga.

45 Den omtvistade domen meddelades av den domstol vid vilken talan väcktes först. Tvisten avsåg den ort där barnet hade sitt hemvist och följaktligen domstolens behörighet och påståendet att den hade meddelat dom i strid med de skyldigheter som anges i artikel 15 i förordning nr 2201/2003.

46 C‑681/13, EU:C:2015:471 (punkterna 40–42 och punkt 44).

47 Punkt 35 i domen P.

48 Punkt 36 i domen P. Domstolen har nyligen i domen av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 50 och där angiven rättspraxis), erinrat om att principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden utgör en hörnsten i arbetet med att upprätta ett verkligt rättsligt område, som är en formulering som följer av skäl 2 i förordning nr 2201/2003.

49 Detta förbud återfinns i de flesta förordningar, eftersom det är av väsentlig betydelse för principen om ömsesidigt förtroende. Se, i synnerhet, artikel 45.3 i förordning nr 1215/2012 och artiklarna 39 i förordningarna nr 2016/1103 och nr 2016/1104. För domstolen utgör det en grundläggande princip, se dom av den 28 mars 2000 i målet Krombach ( C‑7/98, EU:C:2000:164, punkt 31).

50 Se punkt 42 i domen P.

51 Genom denna hänvisning skiljer sig ordalydelsen i denna artikel från artikel 35.3 i förordning nr 44/2001 vars allmänna formulering har följande lydelse: Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas på andra grunder … Behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 34.1 åsyftade grunderna för rättsordningen (ordre public).

52 Se punkt 45 i domen P.

53 Se dom av den 28 juni 2018, HR ( C‑512/17, EU:C:2018:513, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

54 Se punkt 46 i domen P, där det hänvisas till en konstant regel som härleds ur förbudet mot att ompröva en dom (se, bland annat, artiklarna 36 och 45.2 i förordning nr 44/2001 och artikel 26 i förordning nr 2201/2003).

55 Detta uttryck används i dom av den 16 juli 2009, Hadadi ( C‑168/08, EU:C:2009:474, punkt 56), och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 37).

56 Se till exempel domen P och dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118). Se även, synpunkter från Joubert, N., La résidence de l’enfant du divorce face à la demande de modification de la décision relative à la garde et aux aliments, Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2018, sidorna 138–142, i synnerhet punkt 9 (sidorna 140 och 141).

57 Med hänsyn till betydelsen av denna fråga, liksom den som prövades av domstolen i domen P, kan det rekommenderas att ett förslag avseende artikel 24 läggs till i samband med omarbetningen av förordning nr 2201/2003. Det kan noteras att det inte lades fram något förslag om ändring av behörighetsregler i det ursprungliga förslaget, det vill säga varken i förslaget till rådets förordning om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsfrågor och frågor om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (COM (2016) 411 final), eller i Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 18 januari 2018 om det förslaget, som finns tillgänglig på följande webbadress: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P8-TA-2018–0017+0+DOC+XML+V0//FR. Avseende de senaste diskussionerna i rådet om detta förslag, se Bulletin Quotidien Europe nr 12033, Agence Europe, 5 juni 2018, s. 2.

58 Se fotnot 51 i detta förslag till avgörande.

59 Se punkterna 35–39 i den domen och dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471), som nämndes i punkterna 37 och 39 i domen i målet P, vilket gör det möjligt att välja samma lösning i fråga om underhåll som regleras i förordning nr 44/2001.

60 Se, beträffande förordning nr 44/2001, för ett aktuellt exempel, dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 38–42 och där angiven rättspraxis).

61 Se punkt 39 i domen P. Se även punkt 93 i förevarande förslag till avgörande.

62 Se punkt 53 i domen P.

63 Se dom av den 28 mars 2000, Krombach ( C‑7/98, EU:C:2000:164), och dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219), se, för ett liknande resonemang, även dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349).

64 Se, som exempel på förhalande taktik som främjas av att hemskillnad och äktenskapsskillnad likställs och de förseningar i behandlingen av ansökan om äktenskapsskillnad som regeln om litispendens medför, Bonomi, A., La compétence internationale en matière de divorce, quelques suggestions pour une (improbable) révision du règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, Dalloz, Paris, 2017, sidorna 511–534, särskilt sidorna 528 –530 a och hänvisningen i fotnot 80, till kommentaren från Mankowski, P., Article 19: Lis pendens and dependent actions, i Magnus, U., och Mankowski, P., a.a. punkt 37 (sidorna 249 och 250).

65 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 40).

66 Denna tolkning ska jämföras med de domar som redan meddelats av domstolen om förordning nr 4/2009 som är tillämplig på underhållsskyldighet sedan den 18 juni 2011.

67 Se punkt 50 i detta förslag till avgörande.

68 Se, i detta avseende, de mycket intressanta förslag som lagts fram av M.-L. Niboyet, och Geouffre de la Pradelle, G., Droit international privé, 6:e upplagan, Librairie générale de droit et de jurisprudence, Collection Manuels, Paris, 2017, punkterna 621 och 622 (sidorna 424–426).

69 Se, för ett exempel, när det gäller de begränsningar för vilandeförklaring av mål på grund av litispendens som fastställs av domstolen vid uteblivet svar från den domstol vid vilken talan först väckts, dom av den 9 november 2010, Purrucker ( C‑296/10, EU:C:2010:665, punkterna 82–84). För en tydligare bekräftelse av denna princip se även i rådets förslag till omarbetning av förordning nr 2201/2003 som nämnts ovan i fotnot 57 i detta förslag till avgörande.

70 I förevarande mål, i vilket det rör sig om ansökningar rörande föräldraansvar och underhållsbidrag för ett barn som föddes i februari 2006 och bodde i Rumänien sedan oktober 2006, kan fastställas att förfarandet är anhängigt i Italien sedan elva år (sedan talan väcktes vid domstolen i maj 2007, varvid den första domen i sak meddelades i juli 2013 efter en återförvisning i januari 2012) och att målet vid den nationella domstolen rör ett erkännande av den dom som meddelats i Rumänien, som vann laga kraft för fem år sedan (den 12 juni 2013).

71 Se, särskilt, hänvisningar till de allmänna principerna vid tillämpning av artikel 15 i förordning nr 2201/2003, dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 43).

72 Se, för ett liknande resonemang, punkt 44 i dom av den 28 mars 2000, Krombach ( C‑7/98, EU:C:2000:164), enligt vilken det skall anses vara möjligt att tillämpa bestämmelsen om grunderna för rättsordningen (ordre public) i extraordinära fall, då de garantier som är inskrivna i ursprungsstatens lagstiftning och i konventionen [av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention], själv inte är tillräckliga för att skydda den tilltalade mot ett uppenbart åsidosättande av hans rätt till försvar vid ursprungsdomstolen, såsom denna rätt erkänns i [konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950] och dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

73 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 55).

74 Se dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 47 och där angiven rättspraxis).