Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 15 november 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77).

3 Jag vill erinra om att den hänskjutande domstolen är ensam behörig att bland annat fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det mål som den har att avgöra. För ett aktuellt exempel på denna fasta rättspraxis, se dom av den 8 juni 2016, Hünnebeck ( C‑479/14, EU:C:2016:412, punkt 36). Vad särskilt beträffar ställningen som arbetstagare, har domstolen slagit fast att [d]et ankommer uteslutande på den nationella domstolen att göra en bedömning av sådana faktiska omständigheter, se dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkt 31).

4 Det ska påpekas att den fråga som har hänskjutits till domstolen inte heller avser ersättningen till arbetssökande.

5 Sedan dom av den 19 mars 1964, Unger ( 75/63, EU:C:1964:19), har domstolen utvecklat en självständig definition av begreppet arbetstagare, i den mening som avses i artikel 45 FEUF, som är specifik för unionsrätten.

6 Dom av den 23 mars 1982, Levin ( 53/81, EU:C:1982:105, punkt 13), och dom av den 3 juli 1986, Lawrie-Blum ( 66/85, EU:C:1986:284, punkt 16). Se, även, dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Jag vill i det avseendet erinra om att det framgår av fast rättspraxis att begreppet arbetstagare, i den mening som avses artikel 45 FEUF, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som inte ska tolkas restriktivt. Se dom av den 26 februari 1992, Bernini ( C‑3/90, EU:C:1992:89, punkt 14), dom av den 8 juni 1999, Meeusen ( C‑337/97, EU:C:1999:284, punkt 13), dom av den 6 november 2003, Ninni-Orasche ( C‑413/01, EU:C:2003:600, punkt 23), dom av den 17 juli 2008, Raccanelli ( C‑94/07, EU:C:2008:425, punkt 33), dom av den 21 februari 2013, N. ( C‑46/12, EU:C:2013:97, punkt 39), och dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkt 22).

7 Efter att domstolen hade erinrat om att [v]arje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som marginellt och sidoordnat, ska betraktas som en arbetstagare, och att [k]ännetecknet för ett anställningsförhållande … enligt [domstolens] rättspraxis [är] att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning, slog domstolen även fast att det faktum att avlönad verksamhet utövas under kortare tid inte i sig kan medföra att artikel 45 FEUF inte ska tillämpas på den. Se dom av den 4 juni 2009, Vatsouras och Koupatantze ( C‑22/08 och C‑23/08, EU:C:2009:344, punkterna 26 och 29 samt där angiven rättspraxis). Se, även, dom av den 1 oktober 2015, O ( C‑432/14, EU:C:2015:643, punkterna 23–27 och där angiven rättspraxis).

8 Den hänskjutande domstolen har uppgett att Neculai Tarola arbetade på annat sätt än som arbetstagare med tidsbegränsad anställning. I det avseendet framgår det av de yttranden som klaganden i det nationella målet avgav vid förhandlingen dels att han arbetade som extraanställd inom byggbranschen, dels att längden på ett avtal om extraanställning inte fastställs på förhand, eftersom den är kopplad till omständigheter som rör utvecklingen av arbetsmarknaden inom byggbranschen. Vidare hävdade den irländska regeringen själv, som svar på en fråga som ställdes vid förhandlingen, att en extraanställd är en deltidsanställd som arbetar kortare tid än tretton veckor och som utför ett arbete som inte är fast. Enligt den irländska regeringen kan en extraanställd anses ha ställning som arbetstagare i den mening som avses i irländsk rätt. Vad beträffar ett avtal om extraanställning ska det erinras om att domstolen redan har slagit fast att anställningsvillkoren för en arbetstagare som är bunden av ett [avtal om extraanställning] inte hindrar att vederbörande anses som arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i EEG-fördraget [nu artikel 45 FEUF]. Dom av den 26 februari 1992, Raulin ( C‑357/89, EU:C:1992:87, punkt 11).

9 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till en skälig avvägning mellan huvudmålet, som är att trygga arbetstagares fria rörlighet, och målet att säkerställa att den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem inte utsätts för en orimlig belastning. Se skälen 1–4 och 10 i direktiv 2004/38. Se, även, fotnot 26 i detta förslag till avgörande.

10 Den irländska regeringen har gjort gällande denna ståndpunkt i andra hand.

11 Se, bland annat, dom av den 17 november 1983, Merck ( 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), dom av den 22 december 2010, Feltgen och Bacino Charter Company ( C‑116/10, EU:C:2010:824, punkt 12), och dom av den 13 september 2017, Khir Amayry ( C‑60/16, EU:C:2017:675, punkt 29).

12 Se ovan fotnot 8.

13 Det ska i det avseendet hållas i minnet att eftersom artikel 7.1 i direktiv 2004/38 inte gör någon åtskillnad på de ekonomiskt verksamma unionsmedborgare som är anställda och de som är egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, är det relevant att notera att den andra situationen som föreskrivs i artikel 7.3 c i direktiv 2004/38, särskilt uttrycket under de första tolv månaderna, syftar inte bara på när verksamhet som anställd upphör utan även när verksamhet som egenföretagare upphör. Se dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 27), och dom av den 20 december 2017, Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkterna 27, 37 och 38). Se, även, förslaget till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:607, punkterna 62–64).

14 Såsom kommissionen korrekt har påpekat, och i motsats till vad den irländska regeringen har hävdat, syftar orden under de första tolv månaderna inte på det första år då rätten till fri rörlighet utövas, utan på perioden från det att anställningsförhållandet började till dess att den ofrivilliga arbetslösheten började.

15 Dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 38).

16 Dom av den 19 juni 2014, Saint Prix ( C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 27).

17 I det avseendet ska det påpekas att domstolen redan har slagit fast att möjligheten för en unionsmedborgare, som tillfälligt inte längre är anställd eller egenföretagare, att behålla sin ställning som arbetstagare med stöd av artikel 7.3 i direktiv 2004/38 och motsvarande uppehållsrätt enligt artikel 7.1 i direktivet, förutsätter att unionsmedborgaren är tillgänglig och kan återvända till arbetsmarknaden i den mottagande medlemsstaten inom en rimlig tidsfrist. Se dom av den 13 september 2018, Prefeta ( C‑618/16, EU:C:2018:719, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

18 Om till exempel en medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet ingår ett avtal om en tidsbegränsad anställning på tre år, kan medborgaren inte förutse sådana omständigheter som att han kommer att bli avskedad eller att bolaget som anställt honom kommer att gå i konkurs. När det gäller en extraanställd som har flyttat till den mottagande medlemsstaten för att arbeta, är det rimligt att tro att syftet med en sådan flytt var att kunna arbeta i mer än två veckor, framför allt om medborgaren ofrivilligt har förlorat sitt arbete.

19 Denna tolkning överensstämmer helt med logiken i artikel 7 i direktiv 2004/38. För att förlänga sin vistelse utöver tre månader i den mottagande medlemsstaten ska nämligen unionsmedborgaren vara anställd eller egenföretagare (artikel 7.1 a), eller ha tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt ha en heltäckande sjukförsäkring (artikel 7.1 b) eller vara studerande (artikel 7.1 c) eller vara familjemedlem som följer med eller ansluter sig till en unionsmedborgare som uppfyller de ovannämnda kraven (artikel 7.1 d). Om medborgaren uppfyller ett av dessa villkor, omfattar uppehållsrätten för längre tid än tre månader (med förbehåll för de begränsningar som föreskrivs i artikel 7.4) även familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat (artikel 7.2).

20 Jag vill erinra om att [m]ot bakgrund av sammanhanget och målen med direktiv 2004/38 kan bestämmelserna i detta direktiv inte tolkas restriktivt och får under alla förhållanden inte fråntas sin ändamålsenliga verkan. Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 84), och dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 32).

21 Dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 82), dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 28), och dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 71).

22 Dom av den 20 december 2017, Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

23 Min kursivering. Dom av den 20 december 2017, Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

24 Se, bland annat, dom av den 5 maj 2011, McCarthy ( C‑434/09, EU:C:2011:277, punkt 33).

25 Dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 40), dom av den 4 oktober 2012, kommissionen/Österrike ( C‑75/11, EU:C:2012:605, punkt 60), och dom av den 19 september 2013, Brey ( C‑140/12, EU:C:2013:565, punkt 54).

26 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:607, punkterna 51 och 52): Det andra målet [som framgår av skäl 10] existerar … enbart med anledning av det första: direktivet syftar till att underlätta utövandet av uppehållsrätten samtidigt som medlemsstaterna har ansett att det var nödvändigt att se till att det ekonomiska ansvaret för friheten kontrolleras.

27 Dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkt 38). Se artiklarna 6 och 14.1 i direktiv 2004/38 angående uppehållsrätt i högst tre månader, artiklarna 7 och 14.2 i direktivet angående uppehållsrätt för längre tid än tre månader och artikel 16 i samma direktiv angående permanent uppehållsrätt.

28 Dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 60).

29 Dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 60).

30 Se ovan punkterna 37 och 38.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 61).

32 Se skälen 3 och 4 i direktiv 2004/38.

33 Se, för ett liknande resonemang, O’Brien, Ch., Civis Capitalism Sum: Class as the New Guiding Principle of EU Free Movement Rights, Common Market Law Review, volym 53, 2016, s. 937–978, särskilt s. 975: ”Equal treatment rights are being reserved for those in the privileged position of work with regular hours and pay, while retention of worker status is harder for those on casual contracts, and for those who struggle to produce evidence of the genuineness of their prior work”; Nic Shuibhne, N., Limits Rising, Duties Ascending: The Changing Legal Shape of Union Citizenship, Common Market Law Review, volym 52, 2015, s. 889–938, särskilt s. 926 och följande sidor: Union citizenship looks less like a status rooted in rights and more like an increasingly qualified privilege – with mutable channels of admission, especially where restrictions are not provided or laid down.

34 Såsom ett avtal om tillsvidareanställning eller ett avtal om extraanställning.

35 Vad särskilt beträffar en person som har upphört att vara egenföretagare, se, analogt, dom av den 20 december 2017, Gusa ( C‑442/16, EU:C:2017:1004, punkt 43).

36 … I detta fall kan unionsmedborgarna … inte utvisas så länge unionsmedborgarna kan styrka att de fortfarande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få anställning. Beträffande den mottagande medlemsstatens möjlighet att inte bevilja socialt bistånd i ett sådant fall, se artikel 24.2 i direktiv 2004/38.

37 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig (EGT C 270 E, 2001, s. 150). Artikel 8 avsåg formaliteter som gäller för unionsmedborgare.

38 Europaparlamentets lagstiftningsresolution om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 – C5–0336/2001 – 2001/0111(COD) (EUT C 43 E, 2004, s. 42).

39 Artikel 9 avsåg villkoren för utövande av vistelserätten under längre tid än sex månader.

40 Se artikel 7.2a (ändring 30). Ändrat förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget), KOM/2003/0199 slutlig – COD 2001/0111.

41 Gemensam ståndpunkt (EG) nr 6/2004 antagen av rådet den 5 december 2003 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/[38]/EG av den … om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT C 54 E, 2004, s. 12).

42 Det är i det sammanhanget som domstolen har slagit fast att [g]enom att direktiv[et] … inför ett system genom vilket ställningen som arbetstagare behålls gradvis – vilket syftar till att säkerställa uppehållsrätten och tillgången till sociala förmåner – beaktar … direktivet olika faktorer som utmärker de personliga omständigheterna för varje enskild person som ansöker om en social förmån, särskilt under hur lång tid som vederbörande utövat ekonomisk verksamhet. Dom av den 15 september 2015, Alimanovic ( C‑67/14, EU:C:2015:597, punkt 60).

43 I det avseendet, vad beträffar begreppet rättsmissbruk, se mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkterna 108–115).