Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 6 september 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

3 Se dom av den 17 juli 2008, Kozłowski ( C-66/08, EU:C:2008:437, punkt 45), dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg ( C-123/08, EU:C:2009:616, punkterna 62 och 67), dom av den 21 oktober 2010, B. ( C-306/09, EU:C:2010:626, punkt 52), dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge ( C-42/11, EU:C:2012:517, punkt 32), och dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C-579/15, EU:C:2017:503, punkt 21).

4 Moniteur belge av den 27 mars 1968, s. 3146, nedan kallad vägtrafiklagen.

5 Rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 (nedan kallat rambeslut 2008/909).

6 C-66/08, EU:C:2008:437.

7 C-123/08, EU:C:2009:616.

8 C-289/15, EU:C:2017:4.

9 C-579/15, EU:C:2017:503.

10 Se skälen 1 och 5 i detta rambeslut.

11 Se skäl 6 i detta rambeslut.

12 Se skäl 10 i rambeslut 2002/584.

13 Se skälen 1, 2 och 5 i rambeslut 2008/909.

14 Se skäl 9 och artikel 3.1 i detta rambeslut.

15 Moniteur belge av den 15 mars 2018, s. 23236.

16 Min kursivering.

17 Det vore ett stort misstag att tro att det för verkställighet av ett fängelsestraff som har utdömts av en domstol i en annan medlemsstat krävs att var och en av dessa medlemsstater utfärdar en nationell arresteringsorder.

18 Se skäl 6 i rambeslut 2002/584.

19 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i rättssystemet) ( C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36), och dom av den 25 juli 2018, Generalstaatsanwaltschaft (Förhållanden under frihetsberövanden i Ungern) ( C-220/18 PPU, EU:C:2018:589, punkt 49).

20 Se meddelandet från Europeiska kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 26 juli 2000 om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål (KOM(2000) 495 slutlig, särskilt s. 8).

21 C-187/01 och C-385/01, EU:C:2003:87. Se, även, dom av den 9 mars 2006, Van Esbroeck ( C-436/04, EU:C:2006:165), dom av den 28 september 2006, Van Straaten ( C-150/05, EU:C:2006:614), dom av den 28 september 2006, Gasparini m.fl. ( C-467/04, EU:C:2006:610), dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink ( C-367/05, EU:C:2007:444), och dom av den 16 november 2010, Mantello ( C-261/09, EU:C:2010:683).

22 Se punkt 33 i denna dom.

23 Se skäl 10 i detta rambeslut.

24 Se dom av den 17 juli 2008, Kozłowski ( C-66/08, EU:C:2008:437, punkt 45), dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg ( C-123/08, EU:C:2009:616, punkterna 62 och 67), dom av den 21 oktober 2010, B. ( C-306/09, EU:C:2010:626, punkt 52), dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge ( C-42/11, EU:C:2012:517, punkt 32), och dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C-579/15, EU:C:2017:503, punkt 21).

25 I ovannämnda rättspraxis från EU-domstolen, liksom i rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (se, bland annat, Europadomstolen, 30 juni 2015, Khoroshenko mot Ryssland, CE:ECHR:2015:0630JUD004141804, § 121), betonas vikten av målet om social återanpassning av den dömde, inte enbart inom ramen för behörig domstols individuella bedömning av verkställigheten av ett fängelsestraff, utan även av medlemsstaternas straffrättsliga politik. I sin dom av den 17 april 2018, B och Vomero ( C-316/16 och C-424/16, EU:C:2018:256, punkt 75 och där angiven rättspraxis) erinrade domstolen nyligen om att den sociala återanpassningen av unionsmedborgaren i den medlemsstat där vederbörande verkligen är integrerad inte enbart ligger i denna persons intresse utan även i unionens allmänna intresse.

26 Se dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne) ( C-268/17, EU:C:2018:602, punkt 52 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i rättssystemet) ( C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

27 Se dom av den 29 juni 2017, Popławski ( C-579/15, EU:C:2017:503, punkt 22).

28 Se det standardformulär för en europeisk arresteringsorder som återges i bilagan till rambeslut 2002/584.

29 Denna princip återfinns även i artikel 17.1 i rambeslut 2008/909, vilken har varit föremål för ett förhandsavgörande från domstolen av den 8 november 2016, Ognyanov ( C-554/14, EU:C:2016:835).

30 I punkterna 70–73 i mitt förslag till avgörande i målet Ognyanov ( C-554/14, EU:C:2016:319), har jag därför angett att de behöriga rättsliga myndigheterna, inom denna ram, ska fastställa villkoren för straffets förlopp och anpassning av straffet, genom att till exempel besluta om placering utanför anstalt, permissioner, frigång, uppdelning och uppskov med verkställighet av straff, åtgärder för förtida eller villkorlig frigivning av internen eller elektronisk övervakning. Jag har vidare angett att rätten avseende straffverkställighet även omfattar åtgärder som kan komma att vidtas efter frigivningen av den dömda personen, såsom rättslig övervakning av personen eller att personen deltar i rehabiliteringsprogram eller åtgärder för att ersätta brottsoffer.

31 C-187/01 och C-385/01, EU:C:2003:87.

32 Under dessa omständigheter ska den verkställande rättsliga myndigheten säkerställa verkställigheten av den påföljd som personen i fråga har dömts till, även om de faktiska omständigheterna i fråga inte är straffbara i den verkställande medlemsstaten. Definitionen av brotten och tillämpliga påföljder följer, såsom domstolen har slagit fast, av lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. Rambeslut 2002/584 syftar varken till att harmonisera de ifrågavarande brotten och brottsrekvisiten eller de påföljder som de leder till. Se dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C-303/05, EU:C:2007:261, punkterna 52 och 53).

33 C-289/15, EU:C:2017:4.

34 C-289/15, EU:C:2017:4.

35 C-399/11, EU:C:2013:107.

36 C-187/01 och C-385/01, EU:C:2003:87.

37 Unionslagstiftaren har föreskrivit två undantag från denna grundläggande skyldighet. I enlighet med artikel 8.2 och 8.3 i rambeslut 2008/909 har den verkställande rättsliga myndigheten möjlighet att anpassa längden på den påföljd som utdömts av den utfärdande rättsliga myndigheten, eller påföljdens art, för att säkerställa verkställigheten av påföljden i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

38 C-554/14, EU:C:2016:835.

39 Se punkt 36 i domen.

40 Rapport från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 5 februari 2014 om medlemsstaternas genomförande av rambesluten 2008/909/RIF, 2008/947/RIF och 2009/829/RIF om ömsesidigt erkännande av domar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder, om övervakningsbeslut och alternativa påföljder samt om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (COM(2014) 57 final, särskilt punkt 4.2, s. 7 och 8).

41 C-554/14, EU:C:2016:835, punkt 36.

42 Enligt min mening är det dock sällsynt att den påföljd som utdömts i den utfärdande medlemsstaten är av en sådan art att den är oförenlig med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten, eftersom medlemsstaternas strafflagstiftning, även om denna inte har harmoniserats inom unionen, uppvisar stora likheter.