Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 28 februari 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (EUT L 95, 2010, s. 1).

3 Se, bland annat, dom av den 26 juli 2017, Persidera ( C‑112/16, EU:C:2017:597, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

4 Se, bland annat, beslut av den 10 juni 2011, Mohammad Imran ( C‑155/11 PPU, EU:C:2011:387, punkterna 17 och 18), samt dom av den 12 mars 1998, Djabali ( C‑314/96, EU:C:1998:104, punkterna 20 och 21), och dom av den 20 januari 2005, García Blanco ( C‑225/02, EU:C:2005:34, punkterna 29–31).

5 En ändring eller ett upphävande av en rättsakt som antagits av en myndighet innebär inte ett erkännande av rättsaktens rättsstridighet och har verkan endast från och med ändringen eller upphävandet, och ska inte förväxlas med en dom om ogiltigförklaring varigenom den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avlägsnas från rättsordningen och ska anses aldrig ha existerat. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 68).

6 BMA har anfört att dess reklamintäkter har minskat till följd av det omtvistade beslutet.

7 Se, analogt, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 61–64 samt där angiven rättspraxis).

8 Se, analogt, dom av den 4 oktober 1991, Society for the Protection of Unborn Children Ireland ( C‑159/90, EU:C:1991:378, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

9 Rådets direktiv av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (EGT L 298, 1989, s. 23), det så kallade direktivet television utan gränser. Direktivets materiella tillämpningsområde begränsades ursprungligen till tv-sändningar. Därefter utvidgades tillämpningsområdet till tjänster som ger möjlighet att se program på begäran som bland annat distribueras via internet. De olika tjänsterna inordnades under den gemensamma benämningen audiovisuella medietjänster.

10 Skäl 104 i direktiv 2010/13. Detta är formulerat på liknande sätt i skäl 8 i direktivet, vad gäller tv-sändningar, där uttrycket den fria rörligheten … för televisionsprogram används. Tv-sändningar är också föremål för Europakonventionen om television över gränserna som undertecknades i Strasbourg den 5 maj 1989 och som 20 medlemsstater, däribland Republiken Litauen, anslöt sig till. Jag vill erinra om att utarbetandet av denna konvention och direktiv 89/552 löpte parallellt för att de skulle utgöra parallella instrument som eftersträvar liknande mål och vilar på samma slags regler.

11 Kraven omfattar även reklam, sponsring, teleshopping, skydd av minderåriga, främjandet av europeisk produktion och tillgång till information av särskild vikt för samhället.

12 Av skälen 33 och 34 i direktiv 2010/13 framgår att unionslagstiftaren har ansett att principen är grundläggande för skapandet av en inre marknad för audiovisuella medietjänster i syfte att bland annat garantera leverantörer av sådana tjänster rättssäkerhet och främja mediepluralismen inom unionen. Vidare framgår av skäl 36 i direktivet att unionslagstiftaren har ansett att kontrollen som görs av den medlemsstat varifrån sändningarna härrör i princip räcker för att säkerställa att minimikraven i direktivet uppfylls.

13 Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.

14 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är ett tv-programpaket ett paket med tv-program som har sammanställts och erbjuds konsumenter från programföretag eller en annan aktör som tillhandahåller tjänster till konsumenter avseende distribution av tv-program och enskilda program via internet. Ett baspaket är ett paket med tv-program som har sammanställts och som för en fast avgift erbjuds alla konsumenter av sådana tjänster. Ett paket tillgängligt för en extra avgift är ett paket med tv-program som sammanställts för sändning och tillhandahålls konsumenterna mot en extra avgift och som inte ingår i avgiften för baspaketet.

15 LRTK har i sina yttranden angett att programmet i fråga innehöll falska uppgifter om litauernas och letternas kollaboration i samband med förintelsen samt om påståendet att de baltiska länderna bedrev en nationalistisk och nynazistisk intern politik som innebar ett hot mot den nationella ryska minoritet som lever inom deras territorium, som uppammade fientlighet och hat på grund av nationalitet gentemot de baltiska länderna. Enligt myndigheten riktade sig programmet just mot den rysktalande minoriteten i Litauen och syftade till att genom olika propagandamedel på ett negativt och suggestivt sätt påverka denna samhällsgrupps åsikt om den interna och externa politik som bedrivs av Litauen, Lettland och Estland, accentuera klyftorna och samhällspolariseringen, uppmärksamma den spänning som västländerna har skapat i den östeuropeiska regionen och Rysslands offerroll. Jag kommer att återkomma till dessa aspekter i punkt 76 i detta förslag till avgörande.

16 Kommissionen har i sina yttranden preciserat att LRTK har tolkat begreppet med beaktande av dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkterna 41–44). I denna dom har domstolen slagit fast att budskap som uppmuntrar till våld mellan personer med olika etniska ursprung eller som tillhör olika grupper och som lever i samma stat, och budskap som bidrar till att öka motsättningarna mellan dem omfattas av begreppet uppammande av hat i den mening som avses i direktiv 89/552, eftersom de strider mot principen om förståelse mellan människor. Det är i och för sig inte lätt att fastställa tröskeln för när partisk och illojal redogörelse för historiska eller aktuella händelser ska anses utgöra uppammande av hat. Detta går emellertid utöver föremålet för detta förslag till avgörande.

17 Se artikel 2.6 och skäl 39 i direktiv 2010/13 enligt vilka direktivet inte tillämpas på audiovisuella medietjänster som uteslutande är avsedda för mottagning i tredjestater och som inte direkt eller indirekt tas emot med vanlig konsumentutrustning av allmänheten i en eller flera medlemsstater.

18 Se skäl 54 i direktiv 2010/13.

19 Se artikel 1.1 f i direktiv 2010/13.

20 Beteckningen satellitupplänk eller uplink avser signalöverföring mellan en markstation och en satellit, i motsats till satellitnedlänk eller downlink som avser signalöverföring från satellit till marken.

21 En bakgrundsomständighet bör härvid påpekas. De baltiska ländernas befolkning (Estland, Lettland och Litauen) består av en stor rysktalande minoritet till följd av den omfattande invandringen till dessa länder under Sovjetunionens tid och det dåvarande kravet på användningen av ryska språket. Två språkgrupper lever därför sida vid sida i samtliga dessa länder. De nationella programföretagen sänder sina program i den berörda statens officiella språk, medan satellit- och kabelteknik tillåter sändningen av ryska tv-kanaler till den rysktalande minoriteten. Se, bland annat, Jõesaar, A., One Country, Two Polarised Audiences: Estonia and the Deficiency of the Audiovisual Media Services Directive, Media and Communication, 2015, volym 3, nr 4.

22 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33).

23 Se definitionen av audiovisuell medietjänst i artikel 1.1 a i) i direktiv 2010/13 och definitionen av leverantör av medietjänster i artikel 1.1 d, skäl 26 i direktivet, samt definitionen av begreppet elektronisk kommunikationstjänst i artikel 2 c i direktiv 2002/21.

24 För att vara tydlig avser artikel 3.1 i direktiv 2010/13 enbart vidaresändning som leveranssätt för audiovisuella medietjänster. Direktivet tillämpas inte på vidaresändningstjänster som sådana. Direktivet reglerar sändningsinnehållet, inte innehållets spridningsmetoder.

25 Jag vill erinra om att direktiv 2010/13 inte harmoniserar de tillstånd eller licenser som beviljats av medlemsstater som anser sig vara behöriga att ställa krav på en leverantör av audiovisuella medietjänster på grundval av artikel 2.1 i direktivet. Den licens som utfärdats till BMA av OFCOM tillmäts därför ingen betydelse i sig enligt unionsrätten.

26 Så vore exempelvis fallet om en medlemsstat, i enlighet med sin nationella lagstiftning, skulle bedöma att en aktör som är etablerad inom medlemsstatens territorium utövar redaktionellt ansvar över innehållet, medan en annan medlemsstat, i enlighet med sina egna bestämmelser, skulle anse att det rör sig om en annan aktör som omfattas av dess jurisdiktion.

27 Se, om denna definition, Schulz, W., Heilmann, S., La responsabilité éditoriale – Notes sur un concept clé de la règlementation des services de médias audiovisuels, IRIS Spécial: La responsabilité éditoriale, Observatoire européen de l’audiovisuel, Strasbourg, 2008, s. 17.

28 Se, om denna senare aspekt, Europarådets dokument med rubriken Recommendation CM/Rec(2011)7 of the Committee of Ministers to member states on a new notion of media, som antogs den 21 september 2011, punkterna 29–36, särskilt punkt 34.

29 I direktiv 2013/10 används ömsom begreppet redaktionellt ansvar och ömsom begreppet redaktionella beslut. Jag anser att begreppen inte behöver särskiljas. För att fastställa vad som utgör ett redaktionellt beslut ska de kriterier som kännetecknar redaktionellt ansvar tillämpas.

30 I förevarande fall sänds NTV Mir Lithuania, enligt de uppgifter som BMA lämnat vid förhandlingen, via satellit till en station i Lettland (downlink) som överför signalen till ett kabelföretag i Litauen som i sin tur vidaresänder kanalen till litauiska tv-tittare. Enligt den litauiska regeringen omfattas satelliten i fråga inte av Storbritanniens jurisdiktion och den satellitupplänk (uplink) som kopplas upp till satelliten är inte heller belägen i denna medlemsstat. Det rör sig i själva verket om en rysk satellit vars upplänk är belägen utanför unionen.

31 BMA har emellertid angett att kanalen kan ses via internet i andra medlemsstater. Detta påverkar i alla fall inte den omständigheten att kanalen är riktad mot den litauiska publiken.

32 Se skäl 40 i direktiv 2010/13.

33 Vad beträffar denna senare aspekt och utan att vilja ifrågasätta OFCOM:s tillsynsförmåga (myndigheten har nämligen ådömt BMA sanktioner vid flera tillfällen för tv-program som sänts på kanalen NTV Mir Lithuania) noterar jag att det förefaller vara enklare för LRTK än för OFCOM att kontrollera en sådan kanal som huvudsakligen sänds på ryska. I förevarande fall har OFCOM kunnat kontrollera det omtvistade programmet först efter det att hela programmet hade översatts till engelskan. LRTK och OFCOM har i övrigt inte bedömt innehållet på samma sätt. Medan LRTK, mot bakgrund av det geopolitiska sammanhang i vilket de baltiska länderna befinner sig (se fotnot på s 21 och punkt 76 i detta förslag till avgörande), ansåg att programmet uppammade hat, har OFCOM, för vilken dessa omständigheter är främmande, ansett att programmet stred mot bestämmelserna om opartiskt innehåll. Se Ofcom Broadcast and On Demand Bulletin, nr 319, 19 december 2016, s. 28–50.

34 Enligt domstolen utesluter ett kringgående av den mottagande medlemsstatens bestämmelser inte den berörda aktören från tillämpningsområdet för friheten att tillhandahålla tjänster. Däremot kan medlemsstaten åberopa denna omständighet som grund för att göra undantag från friheten att tillhandahålla tjänster. Se dom av den 3 december 1974, van Binsbergen ( 33/74, EU:C:1974:131, punkt 13), och dom av den 5 oktober 1994, TV10 ( C‑23/93, EU:C:1994:362, punkterna 15, 20 och 21).

35 Det påstås att bolaget har fattat beslutet bland annat med anledning av det beslut som LRTK antog den 19 mars 2014 att hindra vidaresändningen av NTV Mir Lithuania.

36 Se även skälen 41 och 42 i direktiv 2010/13.

37 Enligt artikel 3.2 första stycket a ska en tv-sändning från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt ha överträtt bland annat förbudet i artikel 6, och enligt artikel 3.2 första stycket b ska programföretaget i fråga under de föregående tolv månaderna ha överträtt förbudet vid minst två tillfällen.

38 Enligt artikel 3.2 första stycket c ska den mottagande medlemsstaten skriftligen underrätta programföretaget och kommissionen om de angivna överträdelserna och om de åtgärder staten avser att vidta om en sådan överträdelse skulle inträffa igen. Enligt artikel 3.2 första stycket d får den mottagande medlemsstaten endast vidta åtgärder om samråd med den sändande medlemsstaten och kommissionen inte har resulterat i någon uppgörelse i godo inom 15 dagar efter den skriftliga underrättelsen och den angivna överträdelsen fortsätter. Därutöver ska kommissionen enligt artikel 3.2 andra stycket inom två månader från underrättelsen besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

39 Se, avseende de upplysningar som ska beaktas vid tolkning av unionsbestämmelser, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

40 Härvidlag ska jag nämna Red Hot TV-fallet som dominerade nyheterna i Storbritannien i början av 90-talet. Fallet handlade om en pornografisk tv-kanal som sändes i denna medlemsstat via satellit och genom att använda en satellitupplänk belägen i Danmark. De brittiska myndigheterna hade försökt hindra sändningen genom att bland annat belägga med påföljder tillhandahållandet av dekodrar för att kunna titta på programmet. Red Hot TV hade bestritt åtgärden och anfört att det enligt ordalydelsen i artikel 2.2 i direktiv 89/552 endast var tillåtet för den mottagande medlemsstaten att hindra vidaresändningen av ett program från en annan medlemsstat via kabel. Talan väcktes vid domstolen (målet C‑327/93), men Red Hot TV försattes i konkurs och det nationella målet avslutades innan domstolen hann avgöra målet. Se Dann, P., The Red Hot Channel: pornography without frontiers, Entertainment Law Review, 1993, 4(6), s. 191–193.

41 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 30 juni 1997 om ändring av [direktiv 89/552] (EGT L 202, 1997, s. 60). Se, om dessa förklaringar, förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av [direktiv 89/552] [COM(95)86 final] (EGT C 185, 1995, s. 4), s. 16, 19 och 33.

42 I skäl 15 i direktiv 97/36 angavs även närmare att artikel 2 a omfattade åtgärder för att begränsa mottagandet eller avbryta vidaresändningen av televisionssändningar. Användningen av beteckningen begränsning av mottagning i motsats till beteckningen avbrytande av vidaresändning tycks ha en praktisk förklaring. När en kanal sänds från en satellit och signalen direkt tas emot via tv-tittarnas antenner i en medlemsstat kan medlemsstaten i princip inte tekniskt stoppa sändningen. Medlemsstaten kan egentligen endast begränsa mottagningen av kanalen genom att bland annat, såsom i Red Hot TV-fallet, förbjuda försäljningen av eventuella dekodrar som behövs för att titta på programmet. I båda fallen är syftet att så långt det är möjligt stoppa sändningen av ett program.

43 På samma sätt föreskrivs i artikel 24.2 i Europakonventionen om television över gränserna som, såsom tidigare nämnts, syftar till att vara ett närliggande instrument till direktiv 89/552 (och i vidare bemärkelse till direktiv 2010/13), att den mottagande medlemsstaten tillfälligt kan hindra återutsändning av ett program. I punkt 332 i den förklarande rapport som åtföljer konventionen anges att förfarandet avser att undvika att återutsändningen godtyckligt hindras av den mottagande medlemsstaten (min kursivering). Jag vill dessutom erinra om att konventionen reviderades genom protokollet (STE nr 171) som trädde i kraft den 1 mars 2002 för att just beakta de ändringar som infördes genom direktiv 97/36 i direktiv 89/552. Artikel 24.2 ändrades dock inte.

44 Se, bland annat, dom av den 31 mars 1993, Kraus ( C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 32), dom av den 13 december 2007, kommissionen/Italien ( C‑465/05, EU:C:2007:781, punkt 17), och dom av den 17 november 2015, RegioPost ( C‑115/14, EU:C:2015:760, punkt 69).

45 Domstolen har redan i dom av den 30 april 1974, Sacchi ( 155/73, EU:C:1974:40, punkt 6) slagit fast att televisionsprogram utgör tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF. Direktiv 2010/13 antogs därför på grundval av artiklarna 53.1 och 62 FEUF.

46 Se punkt 26 i detta förslag till avgörande.

47 Se skälen 2, 5, 21 och 45 i direktiv 2010/13.

48 Se, om direktiv 89/552, dom av den 10 september 1996, kommissionen/Belgien ( C‑11/95, EU:C:1996:316, punkterna 42 och 92), dom av den 29 maj 1997, Denuit ( C‑14/96, EU:C:1997:260, punkterna 32–36), samt dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkterna 35 och 36). Jag anser att domstolens tolkning i dessa mål kan överföras på direktiv 2010/13.

49 Se dom av den 9 juli 1997, De Agostini och TV-Shop ( C‑34/95 till C‑36/95, EU:C:1997:344, punkterna 32–38), och dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, särskilt punkt 37).

50 Dom av den 22 september 2011 ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkterna 51–53).

51 Tillhandahållandet av kabelpaket till allmänheten är däremot en elektronisk kommunikationstjänst som bland annat omfattas av direktiv 2002/21. Se dom av den 7 november 2013, UPC Nederland ( C‑518/11, EU:C:2013:709, punkt 44).

52 Se dom av den 22 september 2011, Mesopotamia Broadcast och Roj TV ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607, punkt 52).

53 Jag är av den uppfattning att tolkningen stöds av skäl 10 i det nyligen antagna direktivet, det vill säga Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av [direktiv 2010/13], mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden (EUT L 303, 2018, s. 69) av vilket det framgår att en mottagande medlemsstat i princip inte får vidta några åtgärder som kan förhindra återutsändning inom dess territorium av tv-sändningar som kommer från en annan medlemsstat (min kursivering).

54 Se, exempelvis, i Frankrike, punkt D i rekommendation nr 2004–7 av den 15 december 2004 till programutgivare och distributörer av tv-tjänster som sänder program i V-kategorin i den europeiska delen av Frankrike och i franska utomeuropeiska departement (JORF nr 298 av den 23 december 2004) som i huvudsak föreskriver att leverantörer av paket i vilka pornografiska kanaler ingår ska erbjuda paket i vilka det inte ingår sådana kanaler under affärsvillkor som inte gynnar det heltäckande utbud som innehåller de nämnda kanalerna. Se även i Rumänien artikel 27.2 i det nationella audiovisuella rådets beslut nr 220 av den 24 februari 2011 (texten finns att tillgå på engelska under webbadressen http://www.cna.ro/Decision-no-220-dated-February.html) enligt vilken programmen i kategorin över 18 år som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster som omfattas av andra medlemsstaters jurisdiktion än Rumäniens måste sändas i fakultativa paket som riktas speciellt mot vuxna.

55 I synnerhet föreskrivs i bestämmelserna i fråga i målet vid den nationella domstolen inte något krav på att kanalen sänds till ett oöverkomligt pris. Artikel 33.11 i lagen om information till allmänheten föreskriver endast att leverantörer av paket inte får ge bidrag, stöd eller rabatter av något slag för tv-programpaket som tillhandahålls mot en avgift och att priset för dem inte får vara lägre än de kostnader leverantören har ådragit sig för förvärvet, vidaresändningen eller distributionen via internet av de tv-program som ingår i dessa tv-programpaket.

56 Såsom erinrats om i fotnoterna på sidorna 37 och 38 i detta förslag till avgörande.

57 Se, för ett motsvarande synsätt, den förklarande rapport som åtföljer Europakonventionen om television över gränserna, punkt 328.

58 Se skäl 43 i direktiv 2010/13.

59 Dom av den 22 september 2011 ( C‑244/10 och C‑245/10, EU:C:2011:607).

60 Såsom jag angett i fotnoten på sidan 51 i detta förslag till avgörande omfattas tillhandahållande av tv-programpaket via kabelnät visserligen av direktiv 2002/21. Av artikel 1.3 i direktiv 2002/21 framgår dock att direktivet inte påverkar de åtgärder som i enlighet med unionsrätten vidtagits på nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset. Åtgärden som är föremål för målet vid den nationella domstolen får därför bedömas mot bakgrund av primärrätten.

61 Jag vill erinra om att, i enlighet med proportionalitetsprincipen, tillämpningen av en medlemsstats nationella bestämmelser på tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater ska vara ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med dessa bestämmelser uppnås, och inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. Se, bland annat, dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑490/04, EU:C:2007:430, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

62 Se dom av den 18 juni 1991, ERT ( C‑260/89, EU:C:1991:254, punkterna 42–45), och dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 36).

63 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har yttrat sig vid flera tillfällen om bekämpning av material som uppammar hat. Härvidlag har denna domstol erinrat om att yttrandefriheten inte är någon absolut rättighet och att förbudet mot sådant material kan motivera att sändningen av ett program förbjuds (se, bland annat, den aktuella domen från Europadomstolen, 17 april 2018, Roj TV A/S mot Danmark, CE:ECHR:2018:0417DEC002468314, § 37–39, 41 och 42). Detsamma gäller i ännu högre grad för en åtgärd som begränsar sig till att uppställa regler om tv-kanaldistribution.

64 Jag vill erinra om att förfarandet i artikel 3.2 i direktiv 2010/13 inte bara är betungande, utan också förhållandevis långt. Dessa aspekter förklarar varför förfarandet sällan används (och lyckas) i praktiken. Se European Regulators Group for Audiovisual Media Services (ERGA), Report on territorial jurisdiction in a converged environment, 17 maj 2016, särskilt s. 9 och 12. Vid tidpunkten för målet vid den nationella domstolen föreskrev direktivet för övrigt, vad gäller tv-sändningar, inget påskyndat förfarande för att omedelbart göra undantag från fri mottagning och vidaresändning av tv-program, även om en sådan åtgärd, vad gäller audiovisuella medietjänster på begäran, redan avsågs i artikel 3.5 i direktivet. Jag noterar emellertid att det nyligen antagna direktivet 2018/1808 har utsträckt detta påskyndade förfarande till att omfatta tv-sändningar.

65 Uttrycken är tagna från Europaparlamentets resolution av den 23 november 2016 om EU:s strategiska kommunikation för att bekämpa propaganda mot EU som sprids av tredje parter [2016/2030(INI)] och meddelande av den 24 april 2018 från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén, Bekämpande av desinformation online: en EU-strategi [COM(2018) 236 final]. Se även kommissionens beslut av den 10 juli 2015 om förenlighet av de åtgärder som vidtagits av Litauen med tillämpning av artikel 3.2 i [direktiv 2010/13] [C(2015)4609 final]. Beslutet var en följd av att Litauen inom sitt territorium, hade stoppat sändningen av den ryska kanalen RTR Planeta som omfattadesav Sveriges jurisdiktion.

66 Utan att det dock påverkar förfarandet i artikel 4.2–4.5 i direktiv 2010/13.

67 Se, analogt, dom av den 18 december 2007, Laval un Partneri ( C‑341/05, EU:C:2007:809, punkterna 79 och 80).

68 Argumentet framfördes av Konungariket Belgien som grund för försvar i den talan om fördragsbrott som gav upphov till dom av den 10 september 1996, kommissionen/Belgien ( C‑11/95, EU:C:1996:316, punkterna 91 och 92) som avkunnades i ljuset av direktiv 89/552. I denna dom fann domstolen att det saknades anledning att pröva frågan.

69 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 1980, Debauve m.fl. ( 52/79, EU:C:1980:83, punkt 15).

70 Jag vill erinra om att direktiv 2010/13 antogs på grundval av bland annat artikel 62 FEUF. Unionslagstiftaren har avsett att inom tillämpningsområdet för detta direktiv genomföra möjligheten att göra undantag med hänvisning till allmän ordning och säkerhet. Se, för ett motsvarande synsätt, förslag till avgörande av generaladvokat Lenz i målet kommissionen/Belgien ( C‑11/95, EU:C:1996:178, punkterna 100–104).

71 Se dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl. ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 40 och där angiven rättspraxis).