Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 17 januari 2019

1 Originalspråk: tyska.

2 Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), nedan kallad förordning nr 1/2003.

3 Se, principiellt i detta avseende, dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465), dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317). Se dessutom det anhängiga målet Otis Gesellschaft m.fl. (C‑435/18).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1), nedan kallat direktivet.

5 Utgåvan av Europeiska unionens officiella tidning i vilken direktiv 2014/104 offentliggjordes är daterad den 5 december 2014.

6 Lag nr 23/2018 av den 5 juni 2018 (Diário da República nr 107/2018, s. 2368).

7 Distriktsdomstolen i Lissabon, Portugal.

8 Det framgår av akterna i målet att Cogeco vid den aktuella tidpunkten – direkt eller indirekt – utövade ensam kontroll över Cabovisão.

9 Konkurrensmyndigheten.

10 Utöver Sport TV avsåg klagomålet även två andra företag.

11 Artikel 6 i den portugisiska lagen nr 18/2003.

12 Diarienummer PRC‑02/2010.

13 Domstolen för konkurrens, reglerings- och tillsynsfrågor.

14 Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens, reglerings- och tillsynsfrågor) ansåg det inte styrkt att Sport TV:s aktuella affärsmetoder var ägnade att påverka handeln mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

15 Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal.

16 Dom av den 4 december 1974, Van Duyn ( 41/74, EU:C:1974:133, punkt 12).

17 Dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709).

18 Dom av den 7 september 1999, Beck och Bergdorf ( C‑355/97, EU:C:1999:391, punkt 22), dom av den 23 januari 2018, F. Hoffmann-La Roche m.fl. ( C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45), dom av den 29 maj 2018, Liga van Moskeeën en Islamitische Organisaties Provincie Antwerpen m.fl. ( C‑426/16, EU:C:2018:335, punkt 31), och dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl. ( C‑528/16, EU:C:2018:583, punkt 73).

19 Av domstolens fasta praxis som anges i fotnot 18 framgår att domstolen endast kan avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.

20 Se, i detta avseende, mina kommentarer till tolkningsfrågorna 1 och 6 (nedan punkterna 65–71 i förevarande förslag till avgörande).

21 Dom av den 3 maj 2011, Tele 2 Polska ( C‑375/09, EU:C:2011:270, i synnerhet punkterna 21–30).

22 Dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 29), och dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 37); se i samma avseende redan dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 111), och dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 89).

23 Nödvändigheten att ge nationella domstolar användbar vägledning rörande tolkningen och tillämpningen av unionsrätten och att i detta syfte, om det är nödvändigt, omformulera tolkningsfrågorna, har erkänts i fast rättspraxis; se, bland annat, dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 34).

24 Dom av den 3 maj 2011, Tele 2 Polska ( C‑375/09, EU:C:2011:270, i synnerhet punkterna 21–30).

25 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Tele 2 Polska ( C‑375/09, EU:C:2010:743, punkt 32).

26 Se, i detta avseende, den första meningen i skäl 13 i direktiv 2014/104 enligt vilken rätten till ersättning är oberoende av om en konkurrensmyndighet tidigare har fastställt att det föreligger en överträdelse.

27 Se, i detta avseende, bland annat dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 40–42).

28 I detta avseende även skäl 9 och 10 i direktiv 2014/104.

29 Se, i detta avseende, punkterna 47–53 ovan i förevarande förslag till avgörande.

30 Se, i detta avseende, i en straffrättslig kontext dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 44 och 45).

31 Se ovan punkt 20 och fotnot 6.

32 Se, i detta avseende, dom av den 3 mars 1994, Vaneetveld ( C‑316/93, EU:C:1994:82, punkterna 16–18).

33 Se ovan punkt 20.

34 Dom av den 30 januari 1974, BRT/SABAM ( 127/73, EU:C:1974:6, punkt 16), dom av den 18 mars 1997, Guérin automobiles/kommissionen ( C‑282/95 P, EU:C:1997:159, punkt 39), dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan ( C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 23), dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 39), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 20); se i detta avseende även den första meningen i skäl 3 i direktiv 2014/104.

35 Principiellt i detta avseende dom av den 19 januari 1982, Becker ( 8/81, EU:C:1982:7, punkt 25); se även dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 33), och dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 98).

36 Dom av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 48), dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori ( C‑91/92, EU:C:1994:292, punkt 20), och dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 42).

37 Se principiellt om effet d’exclusion förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Linster ( C‑287/98, EU:C:2000:3, i synnerhet punkterna 57 och 67–89).

38 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, i synnerhet punkt 49).

39 Se, i detta avseende, punkterna 60–64 ovan i förevarande förslag till avgörande.

40 Dom av den 14 juni 2011, Pfleiderer ( C‑360/09, EU:C:2011:389, punkt 19).

41 Se om rätten till ersättning av skada dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 60 och 61), dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 21), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkterna 21–23), som alla behandlar den jämförbara problematiken i samband med den närliggande bestämmelsen i artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG).

42 Dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 62 och 64), dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkterna 25–27), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 24); se även skäl 11 i direktiv 2014/104.

43 Dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 62), dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkt 27), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 25).

44 Se, i detta avseende, även dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 78–82), i vilken domstolen bedömer preskriptionstidens längd inte minst beroende på tidpunkten då fristen börjar löpa och möjligheterna att avbryta denna frist. Se även mitt förslag till avgörande i de förenade målen Berlusconi m.fl. ( C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2004:624, punkt 109).

45 I motsats till exempelvis norska bestämmelser som var föremål för en effektivitetsprövning i Eftadomstolens dom av den 17 september 2018, Nye Kystlink AS v Color Group AS and Color Line AS (E-10/17, punkt 119).

46 Se, i detta avseende, även övervägandena i den tidigare citerade domen från Eftadomstolen i målet E-10/17, punkt 118.

47 Se, i detta avseende, punkt 74 ovan i förevarande förslag till avgörande.

48 Dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkterna 62 och 64), dom av den 6 juni 2013, Donau Chemie m.fl. ( C‑536/11, EU:C:2013:366, punkterna 25–27), och dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl. ( C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 24); se även skäl 11 i direktiv 2014/104.

49 Dom av den 14 december 2000, Masterfoods och HB ( C‑344/98, EU:C:2000:689, i synnerhet punkt 52 i förening med punkterna 46 och 49).

50 Dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 43); se dessutom dom av den 4 februari 1988, Murphy m.fl. ( 157/86, EU:C:1988:62, punkt 11), och dom av den 11 januari 2007, ITC ( C‑208/05, EU:C:2007:16, punkt 68).

51 Dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori ( C‑91/92, EU:C:1994:292, punkt 26), dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 113, 115, 118 och 119), dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 98 och 101), och dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 39).

52 Se i detta avseende punkterna 60–64 ovan i förevarande förslag till avgörande.

53 Se, i detta avseende, dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie ( C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45), dom av den 2 juni 2016, Pizzo ( C‑27/15, EU:C:2016:404, punkt 32), och dom av den 27 oktober 2016, Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818, punkt 31).

54 Dom av den 27 oktober 2016, Milev ( C‑439/16 PPU, EU:C:2016:818, punkt 32); se även dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkterna 122 och 123).

55 Se, i detta avseende, åter punkterna 60–64 ovan i förevarande förslag till avgörande. I detta avseende skiljer sig omständigheterna i det aktuella målet från målet som nyligen avgjordes genom dom av den 17 oktober 2018, Klohn ( C‑167/17, EU:C:2018:833, punkt 39 och följande punkter).

56 Se, i detta avseende, i synnerhet punkt 53 ovan i förevarande förslag till avgörande.

57 Se punkt 93 ovan i förevarande förslag till avgörande.

58 Dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 110), dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 32), och dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 40).