Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 10 september 2019

1 Originalspråk: franska.

2 De första kilskrifterna i det gamla Mesopotamien påvisar förekomsten av låneavtal. Under alla omständigheter finns bevis för förekomsten av lån med ränta som hänför sig till Sumer-perioden (3000 f. Kr. till 1900 f. Kr.) och i olika politiska regleringar fastställs övre gränser för dessa räntor (den vanligaste uppgick vid olika perioder till 33,3 procent i spannmål och 20 procent i silver). Hammurabis lagar ca 1800 f. Kr. innehöll uttryckliga begränsningar av räntesatsen och en detaljerad reglering av dessa och följderna av att dessa inte betalades. Se Santamaría Aquilué, R., El tipo de interés en las operaciones de préstamo: a vueltas con la Usura, UPNA, 2014, sidorna 6 och 7.

3 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

4 BOE nr 287, av den 30 november 2007, s. 49181.

5 BOE nr 112, av den 11 maj 1994, s. 14444.

6 BOE nr 261, av den 1 november 1995, s. 31794.

7 BOE nr 261, av den 29 oktober 2011, s. 113242.

8 Se punkt 21 i detta förslag till avgörande.

9 BOE nr 226, av den 20 september 1990, s. 27498.

10 BOE nr 184, av den 3 augusti 1994, s. 25106. I detta cirkulär föreskrevs sammanlagt sex index, nämligen IRPH Bancos, IRPH Cajas, IRPH Entidades, CECA-Index (index för de spanska sparbankernas centralförbund), den interna lönsamhetsnivån på andrahandsmarknaden för statsskulden med en återstående löptid på två till sex år och den gällande räntesatsen på interbankmarknaden i Madrid (på engelska: Madrid Interbank Offered Rate, nedan kallad MIBOR). MIBOR har försvunnit sedan den erbjudna interbankräntesatsen i euro infördes i Spanien år 1999 (på engelska: l’Euro Interbank offered Rate) (nedan kallad Euribor).

11 BOE nr 161, av den 6 juli 2012, s. 48855.

12 BOE nr 233, av den 28 september 2013, s. 78787.

13 Vid tidpunkten för ingåendet av avtalet var Euribor inte ett av de officiella referensindex som föreskrevs i cirkulär 8/1990. Av den spanska regeringens yttrande framgår emellertid att ett officiellt referensindex som följer Euribors utveckling infördes genom Circular 7/1999 del Banco de España, a Entidades de crédito, sobre modificación de la Circular 8/1990 (cirkulär 7/1999 från Spaniens centralbank till kreditinstitut om ändring av cirkulär 8/1990), av den 29 juni 1999 (BOE nr 163 av den 9 juli 1999, s. 26016).

14 Dom av den 20 september 2017 ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkterna 28, 29 och 31).

15 Dom av den 10 september 2014 ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkterna 77–79).

16 Dom av den 14 december 2017 (ES:TS:2017:4308) (nedan kallad dom av den 14 december 2017).

17 Av Bankias yttrande framgår att det i det avtal om hypotekslån som är i fråga i målet vid den nationella domstolen föreskrevs en rörlig räntesats på 5,25 procent för de första sex månaderna och, för resten av löptiden, en rörlig räntesats som knöts till IRPH Cajas med tillägg av en marginal på 0,25 procentenheter. Den har även anfört att en återbetalningsfrist på 300 månader (25 år) har fastställts och att låntagaren, från den dagen då hypotekslånet tecknats, skulle betala de överenskomna beloppen.

18 Enligt den hänskjutande domstolen är IRPH Cajas ett referensindex för hypotekslån, som är rättsligt reglerat och följaktligen lagligt. Se punkterna 17–19 i detta förslag till avgörande.

19 Det framgår av den spanska regeringens skriftliga yttrande att det i den enda övergångsbestämmelsen i dekret 2899/2011 föreskrevs att IRPH Cajas, IRPH Bancos och indexet CECA även fortsättningsvis skulle offentliggöras och anses vara lämpliga för alla ändamål så länge en övergångsordning för de berörda lånen inte hade fastställts. Enligt denna regering kunde dessa referensindex emellertid inte tillämpas av kreditinstitut i de nya avtalen om hypotekslån.

20 I förevarande fall motsvarade ersättningsreferensindexet i låneavtalet indexet CECA, som också upphörde att vara ett av de officiella referensindexen vid ikraftträdandet av dekret 2899/2011 och cirkulär 5/2012. Se punkterna 21 och 28 i detta förslag till avgörande.

21 Se punkterna 22–25 i detta förslag till avgörande.

22 Se fjärde stycket i motiveringen till cirkulär 5/1994. Se även punkt 17 ovan i detta förslag till avgörande.

23 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till följande webbplatser: http://www.sindic.cat/site/unitFiles/3937/Informe%20IRPH_castella_ok.pdf och https://www.bde.es/f/webbde/Secciones/Publicaciones/Folletos/Fic/Guia_hipotecaria_2013.pdf.

24 Kommissionen har fäst uppmärksamhet på den omständigheten att denna dom, även om den utgör en tolkning av bestämmelserna i direktiv 93/13 av en domstol i sista instans, har meddelats utan att den tolkningsfråga som är aktuell här har ställts till EU-domstolen.

25 Min kursivering.

26 Tribunal Supremo (Högsta domstolen) stödde sig i detta avseende på EU-domstolens överväganden i punkterna 53 och 54 i domen Andriciuc m.fl. av den 20 september 2017 ( C‑186/16, EU:C:2017:703).

27 Dom av den 17 juli 1997, Krüger ( C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23), dom av den 8 december 2011, Banco Bilbao Vizcaya Argentaria ( C‑157/10, EU:C:2011:813, punkt 18), och dom av den 21 december 2016, Ucar och Kilic ( C‑508/15 och C‑509/15, EU:C:2016:986, punkt 51).

28 Det ska erinras om att det följer av artikel 4.1 i direktiv 93/13 att bedömningen av huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt ska göras med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks (dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM ( C‑243/08, EU:C:2009:350, punkt 39), dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 42), dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 71), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 61). Avseende denna fråga se även mitt förslag till avgörande i målen Abanca Corporación Bancaria och Bankia ( C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2018:724, punkt 70).

29 Den spanska regeringen har själv, i punkterna 8 och 17 i sitt skriftliga yttrande, angett att det omtvistade avtalsvillkoret i målet vid den nationella domstolen är det villkor av vilket det framgår att IRPH Cajas ska tillämpas och att dekretet av den 5 maj 1994 var tillämpligt vid den tidpunkt då det avtal om hypotekslån som var föremål för förevarande begäran om förhandsavgörande ingicks.

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Aqua Med ( C‑266/18, EU:C:2019:282, punkt 28).

31 Dom av den 21 mars 2013 ( C‑92/11, EU:C:2013:180).

32 Dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 25).

33 Dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 78), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 28). Enligt domstolen motiveras detta undantag från tillämpningen av direktiv 93/13 av att det i princip får antas att den nationella lagstiftaren har sett till att det finns en balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter vad gäller vissa avtal (se även dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 28), och dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring ( C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 53).

34 Dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 26). Se även dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 76), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 27). Se även trettonde skälet i direktiv 93/13.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 30), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i det målet (C‑186/16, EU:C:2017:313, punkt 59). Se även dom av den 26 januari 2017, Banco Primus ( C‑421/14, EU:C:2017:60, punkterna 69 och 70).

36 Se dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 31), och dom av den 10 september 2014, Kušionová ( C‑34/13, EU:C:2014:2189, punkt 77).

37 Se punkt 83 i förevarande förslag till avgörande.

38 I spansk doktrin, i vilken domen av den 14 december 2017 har kommenterats, anges att det rör sig om en bestämmelse som varken är bindande eller dispositiv. Se Cámara Lapuente, S., IRPH y STS 14.12.2017: dos colosos con pies de barro. El art. 1.2 de la Directiva 93/13 no blinda en realidad cualquier cláusula que reproduzca normas. Transparencia lejos del suelo, Comentarios a las Sentencias de Unificación de Doctrina (Civil y Mercantil), Mariano Yzquierdo Tolsada (utgivare), nr 9, Dykinson, 2017, sidorna 211–236, i synnerhet sidorna 219 och 222.

39 Se punkt 15 i detta förslag till avgörande. Min kursivering.

40 Min kursivering.

41 Se punkt 18 i den spanska regeringens yttrande.

42 Det framgår av de tillämpliga bestämmelserna i förevarande mål att bland de sex officiella referensindex som föreskrevs i cirkulär 8/1990 fanns, utöver de index som redan nämnts (IRPH Bancos, IRPH Cajas och IRPH Entidades), följande tre referensindex: indexet CECA, internräntan på sekundärmarknaden för statsskulden med en återstående löptid på två till sex år och Mibor. Mibor upphävdes då Euribor infördes i Spanien år 1999. Såsom framgår av det skriftliga yttrandet från den spanska regeringen infördes ett ytterligare officiellt referensindex som är knutet till Euribors utveckling genom cirkulär 7/1999 från Spaniens centralbank. Se fotnot 13 i detta förslag till avgörande.

43 Se punkt 77 i detta förslag till avgörande.

44 Se fotnoterna 13 och 42 i detta förslag till avgörande.

45 Min kursivering. Enligt Bankia beror den bindande karaktären hos IRPH på att detta index, när det väl har valts, ingår i avtalet om hypotekslån, som parterna är bundna av, i sin helhet, utan ändringar i avtalet. Jag instämmer inte i detta argument. Enligt min mening kan bankinstitutet i ett i förväg utarbetat avtalsvillkor varken fastställa definitionen av ett officiellt referensindex eller metoden för dess beräkning. Detta gäller emellertid inte för det korrekturvärde som det tillämpar på indexet, såsom är fallet i målet vid den nationella domstolen, där Bankia, trots rekommendationerna från Spaniens centralbank avseende tillämpningen av ett negativt korrekturvärde, varigenom den årliga effektiva räntan för denna transaktion skulle anpassas till den på marknaden, valde att tillämpa ett positivt korrekturvärde på 0,25 procentenheter.

46 Min kursivering.

47 Min kursivering.

48 Dom av den 3 juni 2010 ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 44). Tolkningsfrågorna i det målet ställdes av Tribunal Supremo (Högsta domstolen).

49 Ley 7/1998 sobre condiciones generales de la contración (lag 7/1998 om allmänna avtalsvillkor), av den 13 april 1998 (BOE nr 89, av den 14 april 1998).

50 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 41).

51 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 42).

52 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 43).

53 Denna ståndpunkt delas av Bankia som har gjort gällande att enligt en strömning i doktrinen och rättspraxis har artikel 4.2 i direktiv 93/13 införlivats med den spanska rättsordningen.

54 Den spanska regeringen har till stöd för detta argument till sitt skriftliga yttrande bifogat en artikel i doktrinen, i vilken det har framhållits att den omständigheten att artikel 4.2 i direktiv 93/13 inte har införlivats genom lag 7/1998 följer av ett misstag som begåtts av oaktsamhet vid omröstningen i parlamentet, som medförde att ordalydelsen av denna bestämmelse i lagtexten ströks. Enligt denna författare har detta misstag inte rättats till i de senare lagstiftningsreformerna, och författaren har även angett att sedan dess råder det delade meningar vad gäller konsekvenserna av detta misstag inte enbart i doktrinen, utan även i nationell rättspraxis, åtminstone fram till Tribunal Supremos (Högsta domstolen) dom nr 241/2013 av den 9 maj 2013. I detta hänseende har författaren bland annat dragit slutsatsen att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har försökt att få ett slut på denna ovisshet i Spanien, men att den spanska lagstiftaren, trots att den haft flera möjligheter att klargöra huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 har införlivats eller inte, inte verkar vara beredd att göra det. Författaren har således hävdat att frågan om oskäliga villkor som avser väsentliga delar av avtalet varken [har tagits upp i] de rättsliga reformer som godkändes av det spanska parlamentet i maj 2013 för att anpassa det spanska systemet till domen av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164), eller i förslaget till införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG. Se Cámara LaPuente, S., ¿De verdad puede controlarse el precio de los contratos mediante la normativa de cláusulas abusivas? De la STJUE de 3 de junio de 2010 (Caja de Madrid, C‑484/08) y su impacto aparente y real en la jurisprudencia española a la STS (pleno) de 9 de mayo de 2013 sobre las cláusulas suelo, Cuadernos de Derecho Transnacional, band 5(2), 2013, sidorna 209–233, särskilt sidorna 226, 227 och 233.

55 Dom av den 3 juni 2010 ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 44).

56 ES:TS:2012:5966.

57 Den spanska regeringen har i sitt skriftliga yttrande återgett ett utdrag ur den andra rättsliga grunden till Tribunal Supremos (Hösta domstolens) dom av den 18 juni 2012: Vid ändringen av den tidigare allmänna lagen om skydd för konsumenter från år 1984 genom den nya artikeln 10, ersattes det bredare uttrycket en skälig balans mellan motparterna i punkt 1 c i denna artikel med betydande obalans mellan rättigheter och skyldigheter i enlighet med direktivets bestämmelser som syftade till att begränsa den prövning av innehållet som kunde göras om avtalsvillkoret kunde anses vara oskäligt. Det kan således hävdas att det varken är fråga om prövning av priset eller om balans mellan tjänsterna i egentlig mening. Enligt denna regering har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) i denna dom tillagt att slutligen även om det i detta avseende inte råder enighet i doktrinen, kan genom en teleologisk tolkning av artikel 4.2 i direktiv 93/13 slutsatsen dras att även om de väsentliga delarna av avtalet inte kan vara föremål för en prövning av innehållet, kan de bli föremål för en prövning med avseende på kriteriet införande och insyn [artikel 5.5 och artikel 7 i lagen om allmänna avtalsvillkor och artikel 10.1 a i den allmänna lagen om konsumentskydd]. Den spanska regeringen har även anfört att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) bekräftade denna dom i domen av den 9 maj 2013 (ES:TS:2013:1916).

58 Se Prechal, S., Directives in EC Law, 2:a upplagan, Oxford EC Law Library, Oxford, 2009, s. 6.

59 Avseende rättssäkerhetsprincipen och införlivande av direktiv, se Tridimas, T., The General Principles of EU Law, 2:a upplagan, Oxford EC Law Library, Oxford, 2006, sidorna 246 och 247.

60 Se, för ett liknande resonemang, Prechal, S., ovan, s. 6.

61 Simon, D., Le système juridique communautaire, 3:e upplagan, Presse universitaires de France, Paris, 2006, sidorna 328–332. Min kursivering.

62 Dom av den 23 maj 1985, kommissionen/Tyskland ( 29/84, EU:C:1985:229, punkt 23), dom av den 23 mars 1995, kommissionen/Grekland ( C‑365/93, EU:C:1995:76, punkt 9), dom av den 10 maj 2001, kommissionen/Nederländerna ( C‑144/99, EU:C:2001:257, punkt 17), dom av den 9 september 2004, kommissionen/Spanien ( C‑70/03, EU:C:2004:505, punkt 36), och dom av den 23 april 2009, kommissionen/Belgien ( C‑292/07, ej publicerad, EU:C:2009:246, punkt 120). Enligt generaladvokaten Tizzano skall medlemsstaterna föreskriva en exakt rättslig ram inom det berörda området, som gör att den nationella rättsordningen överensstämmer med bestämmelserna i direktivet. Denna rättsliga ram skall definieras så att den inte lämnar något tvivel eller någon tvetydighet, inte bara vad gäller innehållet i de tillämpliga nationella bestämmelserna och deras överensstämmelse med direktivet, utan även när det gäller det formella värdet av dessa bestämmelser och deras lämplighet att tjäna som rättslig grund för att reglera sektorn. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tizzano i målet kommissionen/Nederländerna ( C‑144/99, EU:C:2001:50, punkt 15). Min kursivering.

63 Dom av den 10 maj 2001, kommissionen/Nederländerna ( C‑144/99, EU:C:2001:257, punkt 21), och dom av den 10 juli 2014, kommissionen/Belgien ( C‑421/12, EU:C:2014:2064, punkt 46). Se även dom av den 9 december 2003, kommissionen/Italien ( C‑129/00, EU:C:2003:656, punkt 33): När en nationell lagstiftning är föremål för skilda tolkningar i rättspraxis som kan tas i beaktande – där vissa tolkningar leder till en tillämpning av nämnda lagstiftning som är förenlig med [union]srätten och andra tolkningar till en tillämpning som inte är förenlig härmed – skall det konstateras att denna lagstiftning åtminstone inte är tillräckligt tydlig för att säkerställa en tillämpning som är förenlig med [union]srätten.

64 ES:TS:2012:5966.

65 ES:TS:2013:1916.

66 Se dom av den 10 maj 2001, kommissionen/Nederländerna ( C‑144/99, EU:C:2001:257, punkt 22), och dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 39).

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 69), dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 49), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 44). Se även tjugonde skälet i direktiv 93/13.

68 Se punkterna 19 och 20 i detta förslag till avgörande. Det ska göras en åtskillnad mellan definitionen av IRPH Cajas och dess matematiska formel för beräkning. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande och av kärandens, Bankias och den spanska regeringens yttranden att det omtvistade avtalsvillkoret innehåller definitionen av IRPH Cajas och metoden för att beräkna den rörliga räntan för lånet (IRPH Cajas + korrekturvärde), medan den konkreta matematiska ekvationen för beräkningen av IRPH Cajas fastställdes i bilaga VIII punkt 2 i cirkulär 8/1990, men inte finns i villkoret. Se fotnot 78 i detta förslag till avgörande.

69 Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

70 Det ska i detta avseende klargöras att kravet på transparens framför allt är tillämpligt vid begränsningar av de rättigheter som den enskilde har enligt unionsrätten.

71 Se bland annat dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 44), dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 70), dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 50), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 48).

72 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

73 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 71 och 72), dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 40), dom av den 9 juli 2015, Bucura ( C‑348/14, ej publicerad EU:C:2015:447, punkt 52), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 44). Se även dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring ( C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 73), och beslut av den 22 februari 2018, ERSTE Bank Hungary ( C‑126/17, ej publicerad, EU:C:2018:107, punkt 29).

74 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 75), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 45).

75 Se dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 74), dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 75), och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 46).

76 Se dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

77 Det ska erinras om att i den mån det i ett avtalsvillkor som utarbetats i förväg i ett avtal om hypotekslån mellan en konsument och en näringsidkare, föreskrivs att ett referensindex ska tillämpas vid beräkningen av den rörliga räntan för detta lån, ska näringsidkarens tillämpning av detta index, som del av nämnda villkor, helt och hållet omfattas av prövningen av transparens enligt artikel 4.2 och artikel 5 i direktiv 93/13.

78 Se i detta avseende punkterna 45 och 46 i detta förslag till avgörande. Det framgår av kärandens yttrande att det ska göras åtskillnad mellan a) ett referensindex, såsom bland annat Euribor, b) en räntesats som är summan av sammanräkningen av ett referensindex och ett korrekturvärde (Euribor + korrekturvärde) och c) en årlig effektiv ränta som är summan av sammanräkningen av referensindexet och ett korrekturvärde samt provisioner och avgifter (Euribor + korrekturvärde + provisioner + avgifter). Det ska vidare erinras om att det framgår av fjärde stycket i motiveringen till cirkulär 5/1994 att de referensindex som föreskrevs i detta, däribland IRPH Cajas, motsvarade årliga effektiva räntor.

79 Se, i detta avseende, punkt 48 i detta förslag till avgörande.

80 Se punkt 50 i detta förslag till avgörande.

81 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

82 Dom av den 20 september 2017 ( C‑186/16, EU:C:2017:703).

83 Dom av den 30 april 2014 ( C‑26/13, EU:C:2014:282).

84 Dom av den 20 september 2017 ( C‑186/16, EU:C:2017:703).

85 I dessa avtalsvillkor föreskrevs närmare bestämt att säljkursen för den utländska valutan var tillämplig vid beräkningen av amorteringen av lånet (dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 24) och att lånet skulle återbetalas i samma valuta som krediten beviljats (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 9).

86 Det fanns nämligen en skillnad mellan köpkursen, som tillämpades vid utbetalningen av lånebeloppet, och säljkursen, som tillämpades vid lånets återbetalning. Se i detta avseende dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 53 och 74).

87 Dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai ( C‑26/13, EU:C:2014:282, punkterna 73 och 74). Vad bland annat gäller avtalsvillkor som möjliggör för långivaren att ensidigt ändra räntesatsen, se dom av den 26 februari 2015, Matei ( C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 74).

88 Dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 51). Min kursivering.

89 Dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 50).

90 Det ska erinras om att domstolen, i dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 49) hänvisade till Europeiska systemrisknämndens rekommendation ESRB/2011/1 av den 21 september 2011 om utlåning i utländsk valuta (EUT C 342, 2011, s. 1).

91 Som ett exempel på praxis från EU-domstolen avseende kravet på tydlighet i avtalsvillkor inom ramen för anslutningen till en annan typ av avtal, nämligen ett försäkringsavtal vid ingåendet av två låneavtal, se dom av den 23 april 2015, Van Hove ( C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 47). Detta mål rörde prövningen av tydligheten i ett avtalsvillkor i försäkringsavtalet som avsåg att ge försäkringstäckning för lånebetalningar till långivaren för det fall låntagaren drabbas av total arbetsoförmåga (som till följd av en arbetsolycka blev permanent delvis arbetsoförmögen). Domstolen beaktande i sin dom den omständigheten att konsumenten, eftersom det inte på ett transparent sätt hade förklarats hur försäkringsmekanismen i samband med övertagandet av den betalningsskyldighet som följer av låneavtalet inom ramen för avtalskomplexet konkret fungerar, inte på grundval av klara och begripliga kriterier kunde bedöma vad de potentiellt omfattande ekonomiska följderna av avtalet blir för honom eller henne.

92 Dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl. ( C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

93 I detta avseende framgår det av den spanska regeringens yttrande att det i bilaga VII till cirkulär 8/1990 angavs – som minimiuppgifter avseende den rörliga räntan som ska återfinnas i informationsbroschyrerna om hypotekslån – referensindexet och bland annat dess utveckling under de två föregående kalenderåren samt det sista tillgängliga värdet. Med hänsyn till att de ekonomiska prognoserna alltid är osäkra och att vissa variabler, såsom referensindex, är svåra att förutse, anser jag däremot inte att det är lämpligt att kräva att bankinstitutet tillhandahåller konsumenten framtida prognoser avseende det referensindex som erbjuds.

94 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Aziz ( C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 69), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i detta mål (C‑415/11, EU:C:2012:700, punkt 74).

95 I detta avseende ska den hänskjutande domstolen bland annat pröva om bankinstituten, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, faktiskt kunde påverka IRPH Cajas. Jag hänför mig särskilt till de förklaringar avseende IRPH Cajas funktion som den hänskjutande domstolen lämnat. Se punkterna 45–47 i detta förslag till avgörande.

96 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia ( C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Avseende den omständigheten att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, se bland annat dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid ( C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 27), och dom av den 26 mars 2019, Abanca Corporación Bancaria och Bankia ( C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2019:250, punkt 49). Se även mitt förslag till avgörande i de förenade målen Abanca Corporación Bancaria och Bankia ( C‑70/17 och C‑179/17, EU:C:2018:724, punkterna 65–82).

97 Det ska påpekas att den hänskjutande domstolen inte har angett de unionsrättsliga bestämmelser mot bakgrund av vilka en bristande lojalitet från näringsidkarens sida ska prövas. Det ska under alla omständigheter erinras om att det i sextonde skälet i direktiv 93/13 anges att [n]äringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste beakta.