Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 28 mars 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

3 Rådets direktiv av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

5 Nämnda domstol har här funnit dels att initiativet till att ställa in flygningen togs av Aegean Airlines, som endast var klart berett att genomföra flygningen om Hellas i förväg betalade detta företag det fastställda priset, dels att det varken hävdats eller påvisats att Hellas hade meddelat att paketresan hade ställts in av andra skäl än detta beslut av Aegean Airlines. Eftersom det rör sig om en bedömning av fakta, kommer jag att dela den premiss som godtagits av den hänskjutande domstolen, enligt vilken förordning nr 261/2004 är fullt tillämplig på tvisten i det nationella målet.

6 Jag finner att en kombinerad tillämpning av artiklarna 5.1 c och 7.1 b ger vid handen att berörda passagerare i händelse av inställd flygning, om de inte har underrättats härom enligt villkoren i nämnda led c, ska erhålla en schablonersättning på 400 euro för alla flygningar inom gemenskapen om mer än 1500 kilometer av det lufttrafikföretag som skulle utföra flygningen.

7 Den tjeckiska regeringen och kommissionen har i sina skriftliga yttranden, och Aegean Airlines i sitt inlägg vid den muntliga förhandlingen, också föreslagit ett samlat svar.

8 Jag understryker att dessa frågor enbart åsyftar framställningarna om återbetalning av flygbiljetter, eftersom framställningarna om schablonersättning grundade på artiklarna 5.1 c och 7.1 b i förordning nr 261/2004 redan har godkänts inom tvisten i det nationella målet, då den anhängiggjorda domstolen funnit att dessa bestämmelser är fullt tillämpliga i det aktuella fallet (se punkterna 22–25 i förevarande förslag till avgörande).

9 Syftena framgår framför allt av artikel 1 i respektive instrument.

10 Begreppet det lufttrafikföretag som utför flygningen såsom detta definieras i artikel 2 b i denna förordning. Se även dom av den 4 juli 2018, Wirth m.fl. ( C‑532/17, EU:C:2018:527, punkt 17 och följande punkter).

11 Återbetalning ska ske i enlighet med de villkor som anges i artiklarna 8.1 a och 7.3 i nämnda förordning.

12 Vad avser de sistnämnda orden tycks det mig uppenbart att, i motsats till rätt till återbetalning av biljetten (det enda som berörs i förevarande fall), rätten till en returflygning till den första avgångsorten, vilket anges som komplement i artikel 8.1 a andra strecksatsen, inte påverkas av undantaget i slutet av punkt 2 i samma artikel. På samma sätt förhåller det sig med rätten till ombokning till den slutliga bestämmelseorten, som är tänkt som alternativ i punkt 1 b och c.

13 Begreppen resepaket och arrangör så som dessa definieras i artikel 2.1 och 2.2 i direktiv 90/314, till vilket hänvisning görs i artikel 2 d och e i förordning nr 261/2004.

14 Enligt artikel 4.6 b i detta direktiv.

15 Direktiv 90/314 har införlivats med nederländsk lag genom avdelning 7A, med rubriken Reseavtal, i band 7 i Burgerlijk Wetboek (civillagen). I artikel 7:504.3 i denna ges en passagerare möjlighet att, i händelse att en researrangör säger upp ett reseavtal, av denna bland annat begära återbetalning av priset för flygbiljetterna.

16 I förevarande fall är det på grund av arrangörens konkurs.

17 Således även om denna arrangör skulle hållas ansvarig enligt den förutsättning på vilken den hänskjutande domstolen grundat sin andra tolkningsfråga.

18 Av fast rättspraxis framgår att en unionsbestämmelse ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, med beaktande av ordalydelsen och det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, samt bakgrunden till denna (se särskilt dom av den 15 november 2018, Verbraucherzentrale Baden-Württemberg, C‑330/17, EU:C:2018:916, punkt 23, samt dom av den 17 januari 2019, Brisch, C‑102/18, EU:C:2019:34, punkt 22).

19 Eftersom denna, så som det anges både i skäl 16 och i artikel 3.6 i förordning nr 261/2004, på intet sätt är tillämplig i sådana fall då den berörda paketresan ställts in av andra orsaker än inställd flygning.

20 Bland andra den spanska språkversionen (cuando ese derecho se derive de la Directiva 90/314), den danska språkversionen (medmindre retten til refusion følger af direktiv 90/314), den tyska språkversionen (sofern dieser [Anspruch auf Erstattung] sich aus der Richtlinie 90/314 ergibt), den engelska språkversionen (where such right arises under Directive 90/314), den italienska språkversionen (ad esclusione del diritto al rimborso qualora tale diritto sussista a norma della direttiva 90/314), den nederländska språkversionen (indien dit recht bestaat krachtens Richtlijn 90/314), den portugisiska språkversionen (salvo quanto ao direito a reembolso quando este se constitua ao abrigo da Directiva 90/314) och den svenska språkversionen (om denna rättighet regleras i direktiv 90/314).

21 Aegean Airlines och den tyska regeringen anser också att ordalydelsen i artikel 8.2 i nämnda förordning lämnar ringa utrymme för en annan tolkning. Enligt kommissionen skulle [e]n tolkning av ordalydelsen i punkt 2 … innebära att blotta förekomsten av rätt till återbetalning av biljetten i kraft av direktiv 90/314 är tillräcklig för att upphäva rätten till återbetalning av biljetten i kraft av förordning 261/2004, men ett teleologiskt synsätt borde dock medföra att den motsatta slutsatsen vidhålls.

22 Ingen bestämmelse i nämnda förordning tar upp en eventuell avsaknad av ekonomiska medel hos passagerarens förhandlingspartner, vilka är lufttrafikföretaget och researrangören. I fråga om det sammanhang där artikel 8.2 ingår, se punkt 48 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

23 Jag noterar att HQ m.fl., liksom kommissionen, hävdar – enligt min åsikt med orätt – att passagerarna inte får bli tomhänta, eftersom dessa (förvisso) inte kan lastas för något i förevarande mål och att det under exceptionella förhållanden, såsom i förevarande mål, inte kan bli fråga om att passageraren till sist inte ska få ut något.

24 Jag konstaterar att upphovsmännen till direktiv 90/314 däremot uttryckligen har beaktat det fall där arrangören befinner sig i konkurs (se i fråga härom punkt 55 i förevarande förslag till avgörande).

25 Se här punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

26 Särskilt dom av den 19 november 2009 i de förenade målen Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkterna 40–69), vars innehåll har ifrågasatts av vissa kommentatorer. Se i fråga om denna dom och den praxis den gett upphov till bland annat O. Cachard, Le transport international aérien des passagers, Académie de droit international de La Haye, Adi-Poche, La Haye, 2015, punkt 283 och följande punkter, samt J. Malenovský, Regulation 261: Three Major Issues in the Case Law of the Court of Justice of the EU, i Air Passenger Rights – Ten Years On, sammanställd av M. Bobek och J. Prassl, Hart Publishing, Oxford, 2016, s. 27 och följande sidor.

27 Rådets förordning av den 4 februari 1991 om införande av gemensamma regler om kompensation till passagerare som nekas ombordstigning på luftfartyg i regelbunden lufttrafik (EGT L 36, 1991, s. 5; svensk specialutgåva, område 7, volym 4 s. 7).

28 I artikel 5.1 i förordning nr 295/91 föreskrivs följande: När ombordstigning nekas vid en flygning som sålts som del av en paketresa (paketarrangemang) skall lufttrafikföretaget förpliktas ersätta den [rese]arrangör som har slutit avtal med passageraren, och som i förhållande till denna är ansvarig för att avtalet om paketresan fullgörs på rätt sätt enligt rådets direktiv 90/314/EEG. I artikel 5.2 föreskrivs följande: Med beaktande av de rättigheter och förpliktelser som följer av [detta direktiv] skall researrangören till passageraren överlämna de belopp som uppburits enligt punkt 1.

29 Se förslag av den 21 december 2001, KOM(2001) 784 slutlig, punkt 19 i motiveringen, skäl 10 och 11 (där följande anges: Eftersom researrangörerna i allmänhet bär ansvaret för kommersiella beslut rörande paketresor … bör de vara ansvariga för kompensation … till passagerare på flygningar som ingår i paketresor, … i samband med … inställda … flygningar.) samt artikel 3.1.

30 Enligt artikel 5.1 i direktiv 90/314 kan dock arrangörer kräva ersättning av de övriga tjänsteleverantörer som ansvarar för att avtalet fullföljs. Se även skäl 36 i slutet och artikel 22 i direktiv 2015/2302.

31 Se särskilt ändringarna 2, 3 och 15 samt motiveringarna till dessa i betänkandet av den 12 september 2002 angående ovannämnda förslag (A5–0298/2002), vilket antogs av parlamentet den 24 oktober 2002 (ståndpunkt vid första behandlingen, EUT C 300, 2003, s. 557).

32 Förslag av den 4 december 2002, KOM(2002) 717 slutlig, motiveringen, punkt 2, där följande anges: Den föreslagna förordningen skulle dock ge passagerarna klara och tydliga rättigheter, som skulle gälla automatiskt, och som de skulle kunna hävda direkt och utan att behöva vända sig till en domstol. Det finns ingen anledning att skydda passagerare som står inför samma problem på olika sätt.

33 Se gemensam ståndpunkt av den 18 mars 2003 samt motiveringen (EUT C 125 E, 2003, s. 63).

34 Se kommissionens meddelande av den 25 mars 2003, SEK(2003) 361 slutlig, sidorna 3, 6 och 7, samt parlamentets ståndpunkt vid andra behandlingen av den 3 juli 2003 (EUT C 74 E, 2004, s. 807), där utelämnandet av paketresor, vilket på nytt förordades av föredraganden den 13 juni 2003, inte har införts (betänkande A5–0221/2003, ändringarna 1 och 9).

35 Se fotnot 32 i förevarande förslag till avgörande.

36 Vad gäller den rätt till återbetalning av en paketresa och därtill knutet garantisystem som införs genom detta direktiv, se punkt 54 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

37 En princip som implicit anförts i kommissionens ovannämnda ändrade förslag (fotnot 32) och uttryckligen av HQ m.fl., både vid den hänskjutande domstolen och vid EU-domstolen, enligt vilken jämförbara situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, om det inte är objektivt motiverat.

38 Se dom av den 19 november 2009 i de förenade målen Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 58 och följande punkter), dom av den 23 oktober 2012 i de förenade målen Nelson m.fl. ( C‑581/10 och C‑629/10, EU:C:2012:657, punkt 33 och följande punkter), och dom av den 7 september 2017, Bossen m.fl. ( C‑559/16, EU:C:2017:644, punkt 19 och följande punkter), liksom beslut av den 5 oktober 2016, Wunderlich ( C‑32/16, EU:C:2016:753, punkt 21 och följande punkter).

39 Se punkt 52 i förevarande förslag till avgörande.

40 Se dom av den 22 december 2008, Wallentin-Hermann ( C‑549/07, EU:C:2008:771, punkt 20), åberopad av kommissionen samt beslut av den 14 november 2014, Siewert ( C‑394/14, EU:C:2014:2377, punkt 17), och dom av den 17 september 2015, van der Lans ( C‑257/14, EU:C:2015:618, punkterna 35 och 45), vilka alla berör tolkningen av artikel 5.3 i förordning nr 261/2004.

41 Se, även, fotnot 12 i förevarande förslag till avgörande.

42 Jag noterar dessutom att HQ m.fl. åberopar artikel 13 i förordning nr 261/2004, där det föreskrivs att ett lufttrafikföretag, om detta har betalat kompensation (sådan som en schablonersättning i enlighet med artikel 7 i förordningen) eller uppfyllt andra skyldigheter som åligger detta enligt denna förordning, i efterhand kan begära ersättning av bland andra den researrangör med vilken han ingått ett avtal. Dock anser jag att denna bestämmelse inte påverkar kopplingen av denna förordning till direktiv 90/314.

43 Jag erinrar om att denna andra regel även anges i skäl 16 i nämnda förordning.

44 Utom om den inställda flygningen kan tillskrivas ett fel som begåtts av konsumenten.

45 I det tjugoförsta skälet och artikel 7 i detta direktiv föreskrivs att researrangören, i händelse av obestånd, ska ha tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp. Likaså innehåller artikel 7:512.1 i den nederländska civillagen en skyldighet för en researrangör att i förväg vidta de åtgärder som krävs för att, när researrangören på grund av obestånd inte längre kan fullgöra sina skyldigheter gentemot en resenär, garantera att detta företags skyldigheter antingen övertas av en annan researrangör eller att det belopp som betalats för resan återbetalas.

46 Detta system saknar nämligen motsvarighet inom andra områden av konsumenträtten.

47 Jag framhåller att den situation som konsumenterna i det aktuella fallet har ställts inför inte beror på en lucka i det system som inrättas genom direktiv 90/314, vilken måste kompenseras med hjälp av förordning nr 261/2004, utan på att researrangören har försummat sina rättsliga förpliktelser, i fråga om vilka medlemsstaterna ska övervaka att de uppfylls.

48 Det erinras här om att domstolen har tolkat artikel 7 i direktiv 90/314 på så sätt att den står i strid med en nationell lagstiftning vars närmare föreskrifter inte verksamt sörjer för återbetalning till konsumenten av alla erlagda belopp, om researrangören drabbas av obestånd (se, särskilt, dom av den 15 juni 1999, Rechberger m.fl., C‑140/97, EU:C:1999:306, punkterna 64–66 och 74–77, samt beslut av den 16 januari 2014, Baradics m.fl., C‑430/13, EU:C:2014:32, punkterna 32–38).

49 I fråga om en ansvarstalan mot en medlemsstat vilken kan väckas av enskilda, se bland annat dom av den 14 mars 2013, Leth ( C‑420/11, EU:C:2013:166, punkt 41 och följande punkter), dom av den 3 september 2014, X ( C‑318/13, EU:C:2014:2133, punkt 42 och följande punkter), och dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 92 och följande punkter).

50 Se skälen 1 och 38–44 samt artiklarna 17 och 18 i direktiv 2015/2302, vars innehåll är belysande på ett intressant sätt, även om det inte är tillämpligt i förevarande mål.

51 Se skälen 1–6 i förordning nr 261/2004.

52 Se särskilt dom av den 4 oktober 2012, Finnair ( C‑22/11, EU:C:2012:604, punkterna 23 och 34), dom av den 4 oktober 2012, Rodríguez Cachafeiro och Martínez-Reboredo Varela-Villamor ( C‑321/11, EU:C:2012:609, punkterna 25 och 33), dom av den 23 oktober 2012, dom i de förenade målen Nelson m.fl. ( C‑581/10 och C‑629/10, EU:C:2012:657, punkterna 37 och 38 samt 74 och följande punkter), dom av den 31 januari 2013, McDonagh ( C‑12/11, EU:C:2013:43, punkt 47 och följande punkter), och dom av den 22 juni 2016, Mennens ( C‑255/15, EU:C:2016:472, punkt 26 och följande punkter).

53 Se särskilt dom av den 19 november 2009 i de förenade målen Sturgeon m.fl. ( C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 67), dom av den 23 oktober 2012 i de förenade målen Nelson m.fl. ( C‑581/10 och C‑629/10, EU:C:2012:657, punkt 39), och dom av den 12 september 2018, Harms ( C‑601/17, EU:C:2018:702, punkt 15).

54 I enlighet med artiklarna 5 och 8 i förordning nr 261/2004. I sitt ovannämnda meddelande (fotnot 34), s. 7, har kommissionen meddelat följande: Detta är praktiskt, eftersom det företag som utför flygningen vanligtvis har störst möjlighet att se till att flygningarna avgår enligt planen och det har personal eller agenter på flygplatserna som kan hjälpa passagerarna. Det är också en rak och okomplicerad lösning som enkelt kan förstås av passagerarna.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 maj 2017, Krijgsman ( C‑302/16, EU:C:2017:359, punkt 25 och följande punkter), där domstolen har funnit att det lufttrafikföretag som utför flygningen ska kompensera en passagerare som köpt en flygning via en resebyrå, även om lufttrafikföretaget i god tid har underrättat resebyrån om att avgångstiden för flygningen har ändrats men denna inte underrättat passageraren härom inom avtalad tid, men där det också framhålls att lufttrafikföretaget i enlighet med artikel 13 i förordning nr 261/2004 kan begära ersättning av varje person med vilken detta ingått ett avtal.

56 Se punkt 55 i förevarande förslag till avgörande. Vid den muntliga förhandlingen framhöll Aegean Airlines med rätta att den tolkning som föreslagits av HQ m.fl. och kommissionen till och med skulle kunna motverka konsumenternas intressen, eftersom researrangörerna inte längre skulle vara motiverade att lämna de garantier som krävs i direktiv 90/314, om de vet att lufttrafikföretagen kommer att förpliktas att kompensera denna underlåtenhet på grundval av förordning nr 261/2004.

57 Se tolkningsriktlinjerna till förordning nr 261/2004 (EUT C 214, 2016, s. 5), avsnitt 2.2.6, med rubriken Förordningens tillämpningsområde i förhållande till paketresedirektivet. Denna icke-bindande handling åberopas också av den hänskjutande domstolen, vilken med rätta påpekar att avsnitt 4.2 i denna tar upp rätten till återbetalning i händelse av inställd flygning utan att det hänvisas till innehållet i artikel 8.2 i nämnda förordning.

58 Det anges nämligen i skäl 36 och artikel 14.5 i direktiv 2015/2302 att ersättning som beviljats enligt det direktivet och ersättning som beviljats enligt andra angivna unionsakter i händelse resetjänsterna fullgörs bristfälligt, däribland förordning nr 261/2004, bör dras av från varandra i syfte att undvika överkompensering. Trots att detta direktiv, som ersatt direktiv 90/314, inte är tillämpligt i det aktuella fallet (se punkt 8 i förevarande förslag till avgörande), finner jag dock att det förtydligande som här ges av unionslagstiftaren icke desto mindre är av intresse i förevarande mål.

59 Det är tyvärr inte ovanligt att en konsument drabbas av obestånd hos en arrangör med vilken han ingått ett avtal, utan att någonsin kunna få ersättning eller kompensation för åtaganden som detta företag inte fullgjort.

60 Det kan enligt min åsikt inte förutsättas att det pris som ska återbetalas till passagerarna skulle vara identiskt med det pris som avtalats mellan researrangören och lufttrafikföretaget för köp av platser ombord, eftersom arrangören har kunnat välja ett annat pris vid försäljningen av biljetter till sina kunder.

61 Jag erinrar om att det i artikel 8.1 a i förordning nr 261/2004 föreskrivs återbetalning … av hela inköpspriset för biljetten och inte ett närliggande pris.