Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 12 september 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 333, 2004, s. 7.

3 Denna bilaga har upphävts genom artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till Europeiska unionens tribunal av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137).

4 I detta förslag till avgörande kommer denna kommitté, vars uppgifter beskrivs i artikel 3.3 i bilaga I, att benämnas urvalskommittén.

5 EUT C 83, 2010, s. 389.

6 EUT C 353, 2013, s. 11.

7 Rådet förefaller inte ha godtagit att urvalskommittén anger kandidaterna i rangordning för utnämning efter meriter. Se Sevón, L., La procédure de sélection des membres du Tribunal de la fonction publique de l’Union européenne: une expérience pionnière, Revue universelle des droits de l’homme, band 20 nr 1–3, 30 juni 2011, sidorna 7–9.

8 I. Rofes i Pujol utnämndes till domare vid personaldomstolen för en period av sex år, från den 1 september 2009 till den 31 augusti 2015, genom rådets beslut 2009/474/EG, Euratom av den 9 juni 2009 om utnämning av en domare vid Europeiska unionens personaldomstol (EUT L 156, 2009, s. 56).

9 EUT L 79, 2016, s. 30.

10 EUT C 146, 2016, s. 11.

11 Dom av den 28 juni 2016, FV/rådet ( F-40/15, EU:F:2016:137).

12 Beslut av den 24 juni 2016, Simpson/rådet ( F-142/11 RENV, EU:F:2016:136).

13 Dom av den 19 juli 2016, HG/kommissionen ( F-149/15, EU:F:2016:155).

14 Dom av den 23 januari 2018, FV/rådet ( T-639/16 P, EU:T:2018:22, nedan kallad domen FV, punkt 78).

15 Se punkt 41 och följande punkter och punkt 126 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

16 Domstolens beslut av den 19 mars 2018, Omprövning FV/rådet ( C-141/18 RX, EU:C:2018:218, punkterna 4 och 5).

17 Dom av den 19 juli 2018, Simpson/rådet ( T-646/16 P, ej publicerad EU:T:2018:493).

18 Dom av den 19 juli 2018, HG/kommissionen ( T-693/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:492).

19 Se ovan punkt 16.

20 Beslut av den 17 september 2018, C-542/18 RX, EU:C:2018:763.

21 Beslut av den 17 september 2018, C-543/18 RX, EU:C:2018:764.

22 Se till exempel domstolens beslut av den 8 februari 2011, Omprövning kommissionen/Petrilli ( C-17/11 RX, EU:C:2011:55), och beslut av den 29 juni 2016, Omprövning Andres m.fl./ECB ( C-312/16 RX, ej publicerat, EU:C:2016:520).

23 Punkterna 49–51 i domen i målet FV. Vad gäller sakomständigheterna, se även punkterna 17–19 ovan.

24 Nämligen domarna Van Raepenbusch och Kreppel. Förfarandet för att ersätta dessa båda domare påbörjades i december 2013, nästan nio månader före ämbetsperiodens slut (se punkt 8 ovan).

25 Skäl 3 i utnämningsbeslutet hänvisar till kommissionens förslag till förordning (se punkt 13 ovan).

26 Se punkterna 34–38 och 51 i domen i målet FV.

27 Punkt 29 i domen i målet FV.

28 Se punkt 11 och fotnot 7 ovan.

29 Se även i detta avseende skäl 5 i 2016 års utnämningsbeslut.

30 Se punkterna 54–57 i domen i målet FV.

31 Domen i målet FV, punkterna 59–63.

32 Europadomstolen, 9 juli 2009, Ilatovskiy mot Ryssland, ansökan nr 6945/04, CE:ECHR:2009:0709JUD000694504, §§ 40 och 41. Se domen i målet FV, punkterna 67–76.

33 EUT C 303, 2007, s. 29 och 30.

34 Såsom min kollega generaladvokaten Saugmandsgaard Øe framhöll i sitt förslag till avgörande i målet Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C-64/16, EU:C:2017:395, punkt 71 och fotnot 77): Den omständigheten att hänvisning ska ske endast till artikel 47 i stadgan när den aktuella situationen omfattas av unionsrättens tillämpningsområde (se dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 54, och där angiven rättspraxis) innebär [jag bör tillägga, uppenbarligen] inte att denna artikel inte kan tolkas mot bakgrund av Europadomstolens praxis.

35 Europadomstolen, 2 maj 2019, Pasquini mot San Marino, ansökan nr 50956/16, CE:ECHR:2019:0502JUD005095616, §§ 102 och 104. Se tidigare Europadomstolen, 13 april 2006, Fedotova mot Ryssland, ansökan nr 73225/01, CE:ECHR:2006:0413JUD007322501, § 42.

36 Europadomstolen, 31 maj 2011, Kontalexis mot Grekland, ansökan nr 59000/08, CE:ECHR:2011:0531JUD005900008, §§ 41 och 44, och dom av den 4 mars 2003, Posokhov mot Ryssland, ansökan nr 63486/00, CE:ECHR:2003:0304JUD006348600, §§ 39 och 43.

37 Europadomstolen, 9 juli 2009, Ilatovskiy mot Ryssland, ansökan nr 6945/04, CE:ECHR:2009:0709JUD000694504, § 40

38 Se punkterna 68–87.

39 Se även punkterna 68–87.

40 Europadomstolen, 9 juli 2009, Ilatovskiy mot Ryssland, ansökan nr 6945/04, CE:ECHR:2009:0709JUD000694504, § 36.

41 Europadomstolen, 12 mars 2019, Guðmundur Andri Ástráðsson mot Island, ansökan nr 26374/18, CE:ECHR:2019:0312JUD002637418 (nedan kallad domen Ástráðsson), § 98 och där angiven rättspraxis.

42 Europadomstolen, 20 oktober 2009, Gorguiladzé mot Georgien, ansökan nr 4313/04, ECLI:CE:ECHR:2009:1020JUD000431304, punkt 69.

43 Europadomstolen, 8 november 2018, Ramos Nunes de Carvalho e Sá mot Portugal, ansökan nr 55391/13, 57728/13 och 74041/13, CE:ECHR:2018:1106JUD005539113, § 144 och där angiven rättspraxis.

44 Europadomstolen, 28 november 2002, Lavents mot Lettland, ansökan nr 58442/00, CE:ECHR:2002:1128JUD005844200, § 114.

45 Domen Ástráðsson, se i synnerhet §§ 107, 108 och 123.

46 Domen Ástráðsson, § 6.

47 De fyra kandidater som ströks från förteckningen var de som hade rangordnats på sjunde, elfte, tolfte och fjortonde plats i kommitténs utvärderingstabell.

48 De fyra kandidater vars namn upptogs på förteckningen av ministern klassificerades på sjuttonde, artonde, tjugotredje och trettionde plats av kommittén. Eftersom det fanns 15 tjänster som skulle besättas, och kommittén uttryckligen upprättade en förteckning i rangordning efter meriter, följde härav att ingen av dessa kandidater normalt sett borde ha utnämnts till appellationsdomstolen.

49 Se närmare domen i målet Ástráðsson, §§ 7–18. En juridisk rådgivare hade till och med underrättat premiärministerns kansli om eventuella brister i det förfarande som ministern föreslog, se punkt 13 i den domen.

50 Se domen Ástráðsson, §§ 19–26.

51 Se domen Ástráðsson, §§ 36–50.

52 Efta-domstolens dom av den 14 februari 2017, Pascal Nobile mot DAS Rechtsschutz-Versicherungs, E-21/16. Se domen i målet Ástráðsson, §§ 64–69. Tribunalen hänvisade även till den domen i punkt 75 i domen i målet FV.

53 Först av J.R.J. och Á.H. och därefter av E.J. et J.H. Se domen Ástráðsson, §§ 27–35 och 52–54.

54 Domen Ástráðsson, §§ 11, 16, 27–35 och 105–109.

55 Domen Ástráðsson, §§ 115–118.

56 Domen Ástráðsson, §§ 119–122.

57 Domen Ástráðsson, §§ 18–22.

58 Domen Ástráðsson, § 123.

59 I målet Ástráðsson hade ministern vetskap om att hon inte hade något bedömningsutrymme och att hon förväntades godta den förteckning med de femton bäst kvalificerade kandidaterna som hon hade fått från utvärderingskommittén (hon hade nämligen föreslagit att kommittén skulle presentera en längre förteckning vilket kommittén dock inte gick med på). I domarna som är föremål för omprövning hade rådet vetskap om att den av urvalskommittén upprättade förteckningen med kandidater hade upprättats på grundval av 2013 års meddelande om vakanta tjänster avseende två lediga kortvariga domartjänster vid personaldomstolen, inte tre.

60 Att ämbetet för domaren I. Rofes i Pujol slutade den 31 augusti 2015 framgår tydligt av utnämningsbeslutet. Ingen av de omständigheter som varit föremål för min bedömning har förklarat varför något meddelande om vakanta tjänster inte hade publicerats för att ersätta detsamma, vare sig före detta datum eller under de sju månader som gick mellan detta datum och dagen då det beslutades att utnämna tre domare vid personaldomstolen (den 22 mars 2016). Inför ett beslut som skulle antas den 22 mars 2016 kan det framstå som svårt att i tid avsluta ett nytt utnämningsförfarande och urvalskommitténs bedömning för att den nya tredje domaren ska kunna tillträda sin tjänst vid personaldomstolen innan nämnda domstol läggs ned. Jag har ovan (punkt 45) föreslagit ett annat lagligt sätt att behandla detta problem.

61 Se skäl 4 i beslutet om utnämning och punkt 13 ovan. Utnämningen av S. Van Raepenbusch var retroaktiv, medan J. Sant’Anna och A. Kornezov först tillträdde sitt ämbete efter att ha avlagt ed den 13 april 2016. Personaldomstolen upphörde att existera den 1 september 2016.

62 Domen i målet Ástráðsson, § 103.

63 Dom av den 15 februari 1996, Duff m.fl. ( C-63/93, EU:C:1996:51, punkt 31).

64 Dom av den 22 mars 1961, Snupat/Haute Autorité ( 42/59 och 49/59, EU:C:1961:5, s. 159).

65 Dom av den 15 februari 1996, Duff m.fl. ( C-63/93, EU:C:1996:51, punkt 20).

66 För en analys av domstolens praxis i detta avseende se Puissochet, J.-P., och Legal, H., Le principe de sécurité juridique dans la jurisprudence de la Cour de justice des Communautés européennes , Cahiers du Conseil Constitutionnel nr 11, december 2001.

67 Dom av den 4 juli 1973, Westzucker ( 1/73, EU:C:1973:78, punkt 6).

68 Dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss ( C-126/97, EU:C:1999:269, punkt 46).

69 Carbonnier, Droit civil, Inledning, nr 46, till vilken det hänvisas till i rapporten från referenten Charruault avseende kassationsdomstolens dom (plenum) nr 540 av den 7 juli 2006.

70 Dom av den 8 april 1976, Defrenne ( 43/75, EU:C:1976:56, punkterna 74 och 75).

71 Dom av den 18 januari 2007, Brzeziński ( C-313/05, EU:C:2007:33, punkt 56).

72 Dom av den 26 februari 1987, Consorzio Cooperative d’Abruzzo/kommissionen ( 15/85, EU:C:1987:111, punkterna 12 och 17).

73 Europadomstolen, 28 oktober 1998, Pérez de Rada Cavanilles mot Spanien, ansökan nr 28090/95, CE:ECHR:1998:1028JUD002809095, §§ 44 och 45. Se i detta avseende även generaladvokaten Mengozzis ställningstagande i målet Arango Jaramillo m.fl./EIB, C-334/12 RX-II, EU:C:2012:733, punkterna 59 och 60 och där angiven rättspraxis.

74 Europadomstolen, 13 juni 1979, Marckx mot Belgien, ansökan nr 6833/74, CE:ECHR:1979:0613JUD000683374, § 58.

75 Soulas de Russel, D., och Raimbault, Ph., Nature et racines du principe de sécurité juridique: une mise au point, Revue internationale de droit comparé, band 55, nr 1, januari–mars 2003, sidorna 85–103, särskilt sidorna 90–91.

76 CE, 6e/1e SSR, beslut av den 12 december 2007, nr 296072, ECLI:FR:CESSR:2007:296072.20071212, CE, sect., beslut av den 30 december 2010, nr 329513, ECLI:FR:CESEC:2010:329513.20101230.

77 Fawdry & Co (A Firm) mot Murfitt mot Lord Chancellor’s Department [2002] EWCA Civ 643.

78 Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), dom av den 27 oktober 1996, 2 BvR 1375/96, se även Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), dom av den 26 april 2005, X ZB 17/04.

79 Ústavní soud (Författningsdomstolen, Republiken Tjeckien), dom av den 12 december 2006, nr Pl. ÚS 17/06–2.

80 Dom från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) 164/2008, av den 15 december 2008 (ECLI:ES:TC:2008:164).

81 Dom från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) 101/1984, av den 28 november 1984 (ECLI:ES:TC:1984:101).

82 Dom från Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) 164/2008, av den 15 december 2008 (ECLI:ES:TC:2008:164).

83 Rent formella oegentligheter ingår uppenbarligen i denna kategori.

84 Domen av den 19 juli 2018, Simpson/rådet ( T-646/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:493, punkt 31); se även punkt 25 ovan.

85 Domen av den 19 juli 2018, HG/kommissionen ( T-693/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:492, punkt 32).

86 Dom av den 16 juli 1981, Albini/rådet och kommissionen ( 33/80, EU:C:1981:186, punkt 17).

87 Dom av den 16 april 2015, TMK Europe ( C-143/14, EU:C:2015:236, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

88 Utöver enskilda godtas i rättspraxis att så kallade privilegierade sökande kan framställa en invändning om rättsstridighet. Se dom av den 10 juli 2003, kommissionen/ECB, C-11/00, EU:C:2003:395 Generaladvokaterna hade sedan länge uttryckt ståndpunkten att så kallade privilegierade sökande ska tillerkännas denna möjlighet. Se bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Slynn i målet Frankrike/kommissionen, 181/85, ej publicerat, EU:C:1986:491, sidorna 702 och 703. Domstolen har emellertid nekat medlemsstaterna möjlighet att göra gällande att ett beslut eller ett direktiv som är riktat till dem är rättsstridigt, till försvar i en talan om fördragsbrott som grundas på att detta beslut eller detta direktiv inte har genomförts (dom av den 18 oktober 2012, kommissionen/Republiken Tjeckien, C-37/11, EU:C:2012:640, punkt 46). Samma resonemang är tillämpligt när medlemsstaten formellt sett inte är beslutets adressat. Medlemsstaten var nämligen, såsom medlem i rådet, upphovsman till beslutet i fråga och hade således med nödvändighet kännedom om det. Denna medlemsstat hade således full möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet (dom av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland ( C-620/16, EU:C:2019:256, punkt 90).

89 Jag noterar här att innan Lissabonfördraget trädde i kraft begränsades invändningen om rättsstridighet av fördragen till förordningar (se artikel 184 EEG, därefter 244 EG, nu artikel 277 FEUF). I rättspraxis öppnades denna möjlighet emellertid snabbt för andra institutionsrättsakter som, utan att ha formen av en förordning har liknande verkningar, även om de inte utgör regleringsakter i strikt mening (dom av den 6 mars 1979, Simmenthal/kommissionen, 92/78, EU:C:1979:53, punkt 35 och följande punkter).

90 Dom av den 31 maj 2001, Sadam Zuccherifici m.fl./rådet ( C-41/99 P, EU:C:2001:302, punkt 24).

91 Dom av den 24 september 1987, Acciaierie e Ferriere di Porto Nogaro/kommissionen ( 340/85, EU:C:1987:384, punkt 5). Domstolen erinrade om att det följer av fast rättspraxis att en sökande, i samband med en talan om ogiltigförklaring av ett enskilt beslut, inte genom invändning om rättsstridighet kan åberopa andra enskilda beslut som var riktade till sökanden och som har vunnit laga kraft.

92 Dom av den 22 april 2004, Schintgen/kommissionen ( T-343/02, EU:T:2004:111).

93 Dom av den 23 mars 2004, Theodorakis/rådet ( T-310/02, EU:T:2004:90).

94 Dom av den 22 april 2004, Schintgen/kommissionen ( T-343/02, EU:T:2004:111, punkt 25).

95 Dom av den 23 mars 2004, Theodorakis/rådet ( T-310/02, EU:T:2004:90, punkterna 48 och 49).

96 Dom av den 30 april 2019, Wattiau/parlamentet ( T-737/17, EU:T:2019:273, punkt 56 och där angiven rättspraxis). I denna rättspraxis tillämpas principer som redan utvecklats av domstolen i domen av den 13 juli 1966, Italien/rådet och kommissionen ( 32/65, EU:C:1966:42, s. 594).

97 Dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C-478/11 P–C-482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56).

98 C-341/06 P och C-342/06 P, EU:C:2008:375 (nedan kallad domen i målet Chronopost).

99 Domen i målet FV, punkt 66. Se även domen av den 19 juli 2018, Simpson/rådet ( T-646/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:493, punkt 38), och domen av den 19 juli 2018, HG/kommissionen ( T-693/16 P, ej publicerad, EU:T:2018:492, punkt 39).

100 Dom i målet Chronopost, punkt 60.

101 Dom i målet Chronopost, punkterna 46 och 47.

102 Dom i målet Chronopost, punkt 45.

103 Dom i målet FV, punkterna 72–76. I denna dom kopplar tribunalen slutligen sina slutsatser till enskildas och allmänhetens förtroende för domstolarnas oberoende och opartiskhet i abstrakta termer (punkt 78). Ingen har antytt att det fanns någon som helst anledning att anse att den aktuella dömande sammansättningens oberoende eller opartiskhet i det målet gav upphov till minsta tvivel. Detsamma gäller de mål som för närvarande är föremål för omprövning (se ovan punkt 44 i detta förslag till avgörande).

104 Dom i målet Chronopost, punkterna 46 och 48.

105 Och, i förekommande fall, med en viss generaladvokat. EU-domstolen underlåter till exempel att tilldela ett mål som avser de villkor som reglerar en europeisk arresteringsorder, antingen till den generaladvokat som föreslagits av den utfärdande medlemsstaten, eller av den generaladvokat som föreslagits av den verkställande medlemsstaten.

106 Dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C-362/14, EU:C:2015:650, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

107 Domen i målet Chronopost, punkt 46.

108 Dom av den 15 februari 1996, Duff m.fl. ( C-63/93, EU:C:1996:51, punkt 20).

109 Om en domstol däremot förfogar över uppgifter på grundval av vilka giltigheten av ett sådant beslut kan ifrågasättas, ska den göra en prövning ex officio utan att invänta att problemet aktualiseras av en part i det anhängiga målet.

110 I detta avseende delar jag det ställningstagande som avgetts av min kollega generaladvokaten Kokott i målet Omprövning kommissionen/Strack ( C-579/12 RX-II, EU:C:2013:573, punkt 75).

111 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA, C-197/09 RX-II ( EU:C:2009:804, punkterna 62–65), och dom av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB ( C-334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkterna 50–53).

112 Dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA ( C-197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 66).

113 Ställningstagande av generaladvokat Mengozzi i målet Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, punkt 70.

114 Målen Crocs/EUIPO och Gifi Diffusion, C-320/18 P.

115 Domen i målet Ástráðsson, § 42.

116 Dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C-417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

117 Detta mål är i dag anhängigt vid tribunalen. Se domen i målet Simpson/kommissionen (T-441/18 RENV (vilandeförklarat)).

118 Detta mål är nu anhängiggjort vid tribunalen. Se målet HG/kommissionen (T-440/18 RENV (vilandeförklarat)).

119 Se, i detta avseende, ställningstagande av generaladvokaten Wathelet i målet Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen ( C-417/14 RX-II, EU:C:2015:593, punkt 99).

120 Det är den lösning som valts i de två första omprövningsförfarandena (dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA, C-197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 73, och av den 28 februari 2013, Omprövning Arango Jaramillo m.fl./EIB, C-334/12 RX-II, EU:C:2013:134, punkt 61) och i det sista omprövningsförfarandet (dom av den 10 september 2015, Omprövning Missir Mamachi di Lusignano/kommissionen, C-417/14 RX-II, EU:C:2015:588, punkt 67).

121 Det är således först i det tredje omprövningen (dom av den 19 september 2013, Omprövning kommissionen/Strack, C-579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 71) som kommissionen förpliktades att bära Guido Stracks rättegångskostnader.