Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 14 januari 2020

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 United Nations Treaty Series, vol. 1833, 1834 och 1835, s. 3.

4 Rådets beslut av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, 1998, s. 1).

5 Konventionen ingicks i London den 1 november 1974.

6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (EUT L 131, 2009, s. 47).

7 Se även dom av Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket) av den 18 oktober 2017 i målet Benkharbouche v Secretary of State for Foreign [2017] UKSC 62, punkt 59. I den domen anges att en territoriell anknytning mellan, å ena sidan, käranden och, å andra sidan, svarandestaten eller domstolsstaten aldrig kan vara helt utan relevans, även om den inte har någon inverkan på den klassiska åtskillnaden mellan handlingar som begåtts jure imperii och jure gestionis. Den grundläggande principen i folkrätten är nämligen att suveräniteten är territoriell och att staternas immunitet utgör ett undantag från denna princip. Jag återkommer nedan till övervägandena i denna dom, i den del som rör förhållandet mellan den åberopade immuniteten mot domstolsprövning och utövandet av behörighet enligt förordning nr 44/2001.

8 I domen av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2007:102), tycks domstolen ha intagit ett liknande förhållningssätt vad gäller bedömningsordningen för frågor om tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 och vilken inverkan en invändning om immunitet mot domstolsprövning får på utövandet av behörighet enligt denna förordning.

9 Se, för ett liknande resonemang, förslaget till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2006:700, punkt 76). Jag noterar i detta avseende att det i den senaste doktrinen tycks ifrågasättas att immunitet mot domstolsprövning tveklöst ska ges företräde före behörighetsbestämmelserna. Se Sanger, A., State Immunity and the Right of Access to a Court under the EU Charter of Fundamental Rights, International & Comparative Law Quarterly, vol. 65(1), 2016, s. 213 och följande sidor.

10 Dom av den 15 februari 2007 ( C‑292/05, EU:C:2007:102).

11 Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, 1978, s. 1 och – i ändrad lydelse – s. 77; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, 1982, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26) och enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, 1989, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43) (nedan kallad Brysselkonventionen).

12 Se dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkterna 33 och 57).

13 Se, nyligen, dom av den 8 mars 2018, Saey Home for Garden ( C‑64/17, EU:C:2018:173, punkt 18).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2010, Transportes Urbanos y Servicios Generales ( C‑118/08, EU:C:2010:39, punkterna 23 och 24).

15 Se, bland annat, Fox, H., Webb, P., The Law of State immunty, Oxford University Press, Oxford, 2013, s. 32 och följande sidor.

16 Se dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 54).

17 Se dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 55).

18 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:309, punkt 21). Se även Fox, H., Webb, P., ovan angivet verk, s. 32 och följande sidor.

19 Europarådet, European Treaty Series nr 74. Konventionen utarbetades inom Europarådet och öppnades för undertecknande av staterna i Basel (Schweiz) den 16 maj 1972.

20 Denna konvention antogs av Förenta nationernas generalförsamling i december 2004 och öppnades för undertecknande av staterna den 17 januari 2005.

21 Se Crawford, J., Brownlie’s Principles of Public International Law, Oxford University Press, Oxford, 2019, s. 473 och där angiven rättspraxis.

22 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:309, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Se även Pavoni, R., The Myth of the Customary Nature of the United Nations Convention on the State Immunity: Does the End Justify the Means?, The European Convention on Human Rights and General International Law, under ledning av Aaken, A., Motoc, I., Oxford University Press, Oxford, 2018, s. 282.

23 Se van Alebeek, R., sous la direction de O’Keefe, R., Tams, Ch. J., The United Nations Convention on Jurisdictional Immunities of States and Their Property. A Commentary, Oxford, 2013, s. 163, och Stewart, D. P., The UN Convention on Jurisdictional Immunities of States and Their Property, The American Journal of International Law, vol. 99, 2005, s. 199.

24 Se dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 101). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkterna 9 och 10), och dom av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. ( C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 51).

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1992, Poulsen och Diva Navigation ( C‑286/90, EU:C:1992:453, punkt 9), och dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 45).

26 Det är trots allt allmänt erkänt att en svarandestat har rätt att avstå från sin immunitet mot domstolsprövning.

27 Se, för ett liknande resonemang, Crawford, J., ovan angivet verk, s. 470, och Higgins, R., General Course on Public International Law, Recueil des cours de l’Académie de La Haye, vol. 230, 1991, s. 115.

28 Se dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 56).

29 Några nationella domstolar har funnit att förordning nr 44/2001 inte varit tillämplig i ett visst mål på grund av att en svarandestat har utövat offentliga maktbefogenheter och i detta mål åtnjutit immunitet mot domstolsprövning. Oberster Gerischtshof (Högsta domstolen, Österrike) tycks nämligen ha funnit, i dom av den 22 januari 2019, 10 Ob 103/18x, punkt 1.1, att österrikiska domstolar inte kan pröva huruvida en svarandestat är skadeståndsansvarig i ett liknande mål, mot bakgrund av domen av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911), där domstolen slog fast att en tvist där en talan väckts mot en medlemsstat som emitterat obligationer och efter emissionen av dessa obligationer antagit en lag som innebar att de ursprungliga villkoren ändrades inte kunde anses falla inom privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012/EG av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

30 Se dom av den 19 juli 2012, Mahamdia ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 49).

31 Se, för ett liknande resonemang, Muir Watt, H., Pataut, E., Les actes iure imperii et le règlement Bruxelles I, Revue critique de droit international privé, vol. 97, 2008, s. 61 och följande sidor, punkt 25.

32 Se van Alebeek, R., ovan angivet verk, s. 57–59.

33 Den omständigheten att handlingar som utförs jure imperii inte anges uttryckligen kan förklara varför den hänskjutande domstolen, i motiveringen till beslutet om hänskjutande, har angett att den vill ha klarhet i huruvida klassificerings- och certifieringsverksamhet som bedrivs av privaträttsliga organ faller under förvaltningsrättsliga frågor i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001.

34 Se, nyligen, dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

35 Se dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 27).

36 Se dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

37 För att avgöra om en skadeståndstalan är hänförlig till begreppet privaträttens område har domstolen hänfört sig till handlingar som är grunden till skadan och följaktligen även till skadeståndstalan i domen av den 15 februari 2007, Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2007:102, punkt 38), rättshandlingar i vilka tvisten har sin grund i dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 36), och, slutligen, till handlingar som talan avser i dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 45).

38 Se, för ett liknande resonemang, Rogerson, P., Article 1er, Brussels I bis Regulation, under ledning av Magnus, U., Mankowski, P., Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 63, punkt 13. Se även, i detta hänseende, Boschiero, N., Jurisdictional Immunities of the State and Exequatur of Foreign Judgments: a private International Law Evaluation of the Recent ICJ Judgment in Germany v. Italy, International Courts and the Development of International Law: Essays in Honour of Tullio Treves, under ledning av Boschiero, N., Scovazzi, T., Pitea, C., Ragni, C., T.M.C. Asser Press, Haag, 2013, s. 808 och 809, där det anges att undantaget från ansvar för handlingar jure imperii inte har någon koppling till beskaffenheten av privaträtten utan är resultatet av ett politiskt val.

39 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkterna 31 och 32). Genom detta tillägg kunde terminologisk samstämmighet dessutom säkerställas mellan förordning nr 1215/2012 och andra unionsrättsakter avseende internationell privaträtt. Se artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40), där det anges att den förordningen i synnerhet inte ska tillämpas på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii). Det innebär dels att det kan vara lämpligt att tolka vissa av dessa rättsakter för att definiera tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, dels att domstolens tolkning av denna förordning kommer att påverka tillämpningsområdena för dessa rättsakter.

40 Se Toader, C., La notion de matière civile et commerciale, Europa als Rechts- und Lebensraum: Liber amicorum für Christian Kohler zum 75. Geburtstag am 18. Juni 2018, under ledning av Hess, B., Jayme, E., Mansel, H.-P., Verlag Ernst und Werner Gieseking, Bielefeld, 2018, s. 521 och där angiven doktrin. Se även, för ett liknande resonemang vad gäller förordning nr 864/2007, som anges i fotnot 39, Nourissat, C., Le champ d’application du règlement `Rome II’, Le règlement communautaire `Rome II ’ sur la loi applicable aux obligations non contractuelles. Actes du colloque du 20 septembre 2007 – Dijon, under ledning av Corneloup, S., och Joubert, N., LexisNexis Litec, Paris, 2008, s. 24.

41 Se dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 26), dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 31 och där angiven rättspraxis), och dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

42 Se dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 43). En nationell skattemyndighet som anför klagomål till följd av ett åsidosättande av skattelagar kan påstås agera i kraft av sin suveränitet, även om den begär skadestånd vid en allmän domstol i enlighet med allmän skadeståndsrätt. Se Kohler, Ch., Abschied von der autonomen Auslegung des Begriffs `Zivil- und Handelssachen’ in Art. 1 EuGVVO?, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, vol. 35(1), 2015, s. 55.

43 Se De Bruyne, J., Third-Party Certifiers, Wolters Kluwer, Alphen-sur-le-Rhin, 2019; Goebel, F., Classification Societies. Competition and Regulation of Maritime Information Intermediaries, Lit, Zürich, 2017, s. 42 och följande sidor, och Ulfbeck, V., Møllmann, A., Public Function Liability of Classification Societies, Certification – Trust, Accountability, Liability, under ledning av Rott, P., Springer, Cham, 2019, s. 213 och följande sidor.

44 Se regel 3–1, del A-1, kapitel II-1 i Solas-konventionen. Se även Ulfbeck, V., Møllmann, A., ovan angivet verk, s. 225.

45 Se, bland annat, regel 6, kapitel I i Solas-konventionen.

46 Dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

47 Se dom av den 5 februari 2004, Frahuil ( C‑265/02, EU:C:2004:77, punkt 20).

48 Se dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 35).

49 Se dom av den 15 november 2018 ( C‑308/17, EU:C:2018:911).

50 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkterna 38 och 39).

51 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkterna 40 och 41).

52 Se dom av den 15 november 2018, Kuhn ( C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 42).

53 Se fotnot 41 och där angiven rättspraxis.

54 Se dom av den 4 maj 2010, TNT Express Nederland ( C‑533/08, EU:C:2010:243, punkt 49).

55 Jag menar att relevansen av syftet med en handling kan ifrågasättas på det rättsområde som rör staters immunitet, även om tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 inte nödvändigtvis sammanfaller med det negativa tillämpningsområdet för immunitet mot domstolsprövning. Särskilt inom ramen för New York-konventionen, som vilar på åtskillnaden mellan handlingar som utförs jure imperii och handlingar som utförs jure gestionis, kan syftet med en transaktion ha en viss betydelse när det gäller frågan huruvida denna transaktion har utförts jure gestionis, vilket får till följd att en svarandestat inte kan göra gällande immunitet mot domstolsprövning. Enligt denna konvention utgör syftet med en transaktion ett andrahandskriterium i förhållande till kriteriet avseende transaktionens art som får beaktas i vissa fall. Detta andrahandskriterium är för det första mycket omstritt (se Pavoni, R., ovan angivet verk, s. 282), och har för det andra kritiserats i doktrinen av samma skäl som anges ovan i punkt 77 (se Bröhmer, J., State Immunity and the Violation of Human Rights, Martinus Nijhoff Publishers, Haag, 1997, s. 1). För det tredje tillämpas det inte enhetligt av nationella domstolar, vilka tenderar att enbart beakta arten av en transaktion (se Yang, X., State Immunity in International Law, Cambridge University Press, Cambridge, 2012, s. 85–108).

56 Dom av den 9 mars 2017 ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

57 Dom av den 21 april 1993 ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 21).

58 Dom av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkterna 27 och 28).

59 C‑172/91, ej publicerat, EU:C:1992:487, punkt 44.

60 Med hänsyn till att det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 inte nödvändigtvis måste sammanfalla med det negativa tillämpningsområdet för immunitet mot domstolsprövning, är det däremot inte uteslutet att ett sådant eventuellt skadeståndsansvar för staten kan vara relevant när det gäller immunitetsrätten.

61 Se dom av den 16 december 1980 ( 814/79, EU:C:1980:291, punkt 9).

62 Dom av den 16 december 1980 ( 814/79, EU:C:1980:291, punkterna 9 och 10).

63 Jag vill påpeka att den nederländska regeringen vid domstolen i det mål som gav upphov till domen av den 16 december 1980, Rüffer ( 814/79, EU:C:1980:291), gjorde gällande att en förvaltare av en offentlig vattenväg enligt nederländsk rätt hade rätt att avlägsna ett vrak som utgjorde en fara eller ett hinder för sjöfarten, utan att behöva inhämta ägarens eller rättighetshavarens medgivande. I punkt 11 i den domen hänförde sig domstolen dessutom till de allmänna principer som förekommer i medlemsstaternas samtliga nationella systemen för att konstatera att det faktiskt framgick av de nationella bestämmelserna att förvaltare av vattenvägar utövade offentliga maktbefogenheter när de avlägsnade vrak. Detta ska läsas mot bakgrund av redogörelsen för de nationella bestämmelserna i generaladvokaten Warners förslag till avgörande i målet Rüffer ( 814/79, ej publicerat, EU:C:1980:229). Av denna redogörelse framgår att dessa bestämmelser preciserar i synnerhet förvaltarens befogenheter gentemot ägare som inte har avlägsnat vrak som tillhör dem, snarare än de miljörelaterade förpliktelserna.

64 Se Basedow, J., Civil and Commercial Matters. A New Key Concept of Community Law , Rett og toleranse. Festskrift til Helge Johan Thue –70 år, Gyldendal, under ledning av Frantzen, T., Giersten, J., Cordero Moss, G., Gyldendal, Oslo, 2007, s. 159.

65 Att rättspraxis angående de grundläggande friheterna är relevant för tolkningen av begreppet privaträttens område bekräftas, bland annat, i fråga om fri rörlighet för arbetstagare. Se dom av den 21 april 1993, Sonntag ( C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 24).

66 Dom av den 16 juni 2015 ( C‑593/13, EU:C:2015:399, punkt 20).

67 Se ovan punkterna 67–70.

68 Se ovan punkterna 71–83.

69 Se ovan punkterna 84–88.

70 Se ovan punkterna 90–97.

71 Se beslut av den 12 juli 2012, Currà m.fl. ( C‑466/11, EU:C:2012:465, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer tycks ha intagit samma ståndpunkt i förslaget till avgörande i målet Lechouritou m.fl. ( C‑292/05, EU:C:2006:700, punkt 78). I det förslaget ansåg han, i en tvist där Brysselkonventionen inte var tillämplig, att det låg utanför domstolens befogenheter att pröva huruvida det förelåg immunitet och hur den i så fall påverkade de mänskliga rättigheterna.

72 Se dom av den 19 juli 2012, ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkt 49).

73 Se van Alebeek, R., The Immunity of States and Their Officials in International Criminal Law and International Human Rights Law, Oxford University Press, Oxford, 2008, s. 57–59.

74 Frågan om immunitet mot domstolsprövning avgjordes inte i dom nr 3439 av den 25 september 2012 i målet Erika (10–82.938) (FR:CCASS:2012:CR03439). Cour de cassation (chambre criminelle) (Högsta domstolen, avdelningen för brottmål, Frankrike) fann att en av de parter som påstått sig åtnjuta immunitet hade tagit aktiv del i förundersökningen och att detta aktiva deltagande i förundersökningen inte var förenligt med en eventuell avsikt att göra gällande denna immunitet. I målet Prestige fastställdes en dom av den 19 mars 2014 av Tribunal de Bordeaux (Förstainstansdomstolen i Bordeaux, Frankrike), vilken också har angetts av svarandena, av Cour d’appel de Bordeaux (Appellationsdomstolen i Bordeaux, Frankrike), genom dom av den 6 mars 2017, nr 14/02185, i den del svarandena i det målet ansågs åtnjuta immunitet mot domstolsprövning. Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) fann visserligen i dom av den 17 april 2019, nr 17–18.286 (FR:CCASS:2019:C100370), samtidigt som den fastställde appellationsdomstolens dom, att en åtskillnad kan göras mellan certifierings- och klassificeringsverksamhet och att det endast är den förstnämnda som tillåter ett privaträttsligt bolag att göra gällande immunitet mot domstolsprövning. Detta mål avsåg emellertid enbart ansvar för klassificering, varför övervägandena avseende certifieringsverksamhet kan betraktas som obiter dicta. Svarandena har även angett några domar av italienska domstolar, bland annat domen av Tribunal de Genova (Förstainstansdomstolen i Genua) av den 8 mars 2012, nr 2097. I den domen intogs en motsatt ståndpunkt vad gäller frågan om dessa verksamheter kan skiljas åt. Se F. Goebel, ovan angivet verk, s. 334.

75 Se, bland annat, Dickinson, A., State Immunity and State-Owned Entreprises, Business Law International, vol. 10, 2009, s. 97 och följande sidor.

76 Dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491).

77 Dom av den 19 juli 2012 ( C‑154/11, EU:C:2012:491, punkterna 55 och 56).

78 Se ovan punkt 38.

79 Draft Articles on Jurisdictional Immunities of States and Their Property, with commentaries, Yearbook of International Law Commission, 1991, vol. II(2), s. 17.

80 Kommissionens genomförandedirektiv av den 17 december 2014 om ändring av direktiv 2009/15 (EUT L 366, 2014, s. 83).

81 Se ovan punkt 62.

82 Se, för ett liknande resonemang, Ulfbeck, V., Møllmann, A., a.a., s. 218.

83 Se Internationella domstolen, dom av den 3 februari 2012, Staters immunitet mot domstolsprövning (Tyskland mot Italien; Grekland (intervenient)), ICJ Reports 2012, punkt 58.

84 Se Rocha Ferreira, A., Carvalho, C., Formation and Evidence of Customary International Law, UFRGS Model United Nations Journal, vol. 1, 2013, s. 187 och 188 och där angiven doktrin. Se även Draft Conclusions on Identification of Customary International Law, with Commentaries, Yearbook of the International Law Commission, 2018, vol. II.

85 Se, beträffande frågan om unionens positiva och negativa bidrag i fråga om dess deltagande i utformningen av sedvanerättsliga regler, Malenovský, J., Le juge et la coutume internationale: perspective de l’Union européenne et de la Cour de justice, The Law and Practice of International Courts and Tribunals, vol. 12, 2013, s. 218

86 Se kommissionens rapport om Förenta Nationernas folkrätt. Officiella handlingar. 73:e sessionen. Tillägg nr 10 (A-73/10), s. 127.

87 Se ovan punkterna 100 och 101.

88 Till skillnad från immunitet mot domstolsprövning leder materiell immunitet till befrielse från ansvar i materialrättsligt hänseende. Se Ulfbeck, V., Møllmann, A., a.a., s. 232 och 238.

89 Se Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa law from Routledge, (Taylor & Francis Group), New York, 2015, s. 391, Hess, B., intertemporale Anwendung des europäischen Zivilprozessrechts in den EU-Beitrittsstaaten, Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, vol. 4, 1994, s. 374, punkterna 10 och 14, och Mankowski, P., ovan angivet verk, s. 1058.

90 Se, e contrario, dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 43).

91 I doktrinen har det i detta avseende förts fram att artikel 71 i förordning nr 44/2001 inte reglerar förhållandet mellan denna förordning och internationella konventioner som alla medlemsstater och unionen är parter i. Sådana konventioner är en integrerad del av unionens rättsordning, och följaktligen ska deras förhållande med nämnda förordning bedömas utifrån artikel 67 i samma förordning eller utifrån artikel 216.2 FEUF. Se Lazić, V., Stuij, S., Brussels I bis in Relation to Other Instruments on the Global Level, under ledning av Lazić V., Stuij, S., Brussels I bis Regulation: Changes and Challenges of the Renewed Procedural Scheme, Springer, Haag, 2017, s. 133, och Puetz, A., Rules on Jurisdiction and Recognition or Enforcement of Judgments in Specialised Conventions on Transport in the Aftermath of TNT: Dynamite or Light in the Dark?, The European Legal Forum, vol. 5/6, 2018, s. 124.

92 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., The Kadi Saga and the Rule of Law within the EU, SMU Law Review, vol. 67, 2014, s. 712.

93 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2018, Bosphorus Queen Shipping ( C‑15/17, EU:C:2018:557, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

94 Till skillnad från internationella konventioner ska unionen i synnerhet inte utöva sin behörighet till att låta sig bindas av de sedvanerättsliga reglerna i folkrätten. Se Neframi, E., Customary International Law and Article 3(5) TUE, The European Union’s External Action in Times of Crisis, under ledning av Eeckhout, P., Lopez-Escudero, M., Hart Publishing, Oxford, 2016, s. 208 och följande sidor.

95 Se dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra ( C‑537/11, EU:C:2014:19, punkt 39), och dom av den 14 mars 2017, A m.fl. ( C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 87).

96 En sådan ståndpunkt i fråga om förhållandet mellan staternas immunitetsrätt och förordning nr 44/2001 intogs av High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen’s Bench, Förenade kungariket) i domen av den 20 december 2005, Grovit v De Nederlandsche Bank and Others, [2006] 1 WLR 3323, punkt 47. Enligt denna dom ska förordningen tolkas så, att den inte utesluter rätten till immunitet utan under iakttagande av staters immunitet enligt folkrätten.

97 Dom av den 11 september 2014, A ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 51).

98 Se Lenaerts, K., ovan angivet verk., s. 707, 710 och 711.

99 Se dom av den 16 oktober 2012 ( C‑364/10, EU:C:2012:630, punkterna 51 och 52).

100 Dom av den 3 september 2008 ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 285).

101 Se, för ett liknande resonemang, Lenaerts, K., a.a., s. 712.

102 Se Internationella domstolens dom av den 3 februari 2012, Statens immunitet mot domstolsprövning (Tyskland mot Italien; Grekland (intervenient)), ICJ, Reports 2012, punkt 101. Europadomstolen har implicit underkänt argumentet att det saknas alternativa rättsmedel för att erhålla skadestånd i dom av den 14 januari 2014, Jones m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2014:0114JUD003435606, § 193 och 195).

103 Ett exempel är artikel 5.3 i direktiv 2009/15, där det föreskrivs att ett avtal mellan en medlemsstat och en erkänd organisation får innehålla en förpliktelse att ha ett lokalt ombud på denna medlemsstats territorium, så att domstolar i denna stat kan vara behöriga. Se, beträffande denna fråga, Ulfbeck, V., Møllmann, A., a. a., s. 220.

104 Se, bland annat, Europadomstolen, 21 februari 1975, Golder mot Förenade kungariket, (CE:ECHR:1975:0221JUD 000445170, § 36).

105 Se dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 48).

106 Se, bland annat, Europadomstolen, 21 november 2001, Al-Adsani mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2001:1121JUD003576397, § 56), och Europadomstolen, 14 januari 2014, Jones m.fl. mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2014:0114JUD003435606, § 186–189). Denna rättspraxis har utvecklats framför allt i tvister mellan enskilda och stater. Detta kan, mot bakgrund av mina anmärkningar ovan i punkt 142, förklara varför Europadomstolen inte prövar om det finns andra rättsmedel som gör det möjligt att erhålla ersättning och konstaterar att begränsningen av rätten till domstolsprövning i allmänhet inte är orimlig. När det däremot gäller en tvist mellan enskilda och en internationell organisation, som inte har sin egen statliga domstol, har Europadomstolen däremot prövat andra rimliga medel för att effektivt skydda de rättigheter som garanteras genom Europakonventionen. Se Europadomstolen, 18 februari 1999, Waite och Kennedy mot Tyskland (CE:ECHR:1999:0218JUD002608394, § 68). Jag anser att privaträttsliga organisationer som är skilda från den stat som deras immunitet härrör från befinner sig i en jämförbar situation som en internationell organisation.

107 Se dom av den 18 oktober 2017, Benkharbouche v Secretary of State for Foreign and Commonwealth Affairs, [2017] UKSC 62.

108 Se dom av den 25 maj 2016, Meroni ( C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 44).

109 Prechal, S., The Court of Justice and Effective Judicial Protection: What Has the Charter Changed?, Paulussen C., Takács T., Lazic, V., Van Rompuy B. (eds.), Fundamental Rights in International and European Law. Public and Private Law Perspective, Springer, Haag, 2016, s. 148 och 149.

110 Se, vad gäller möjligheten att åberopa artikel 47 i stadgan, dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 78).

111 Se dom av den 11 juli 2019, A ( C‑716/17, EU:C:2019:598, punkt 39).

112 Se ovan punkterna 137 och 144.