Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 2 april 2020

1 Originalspråk: engelska.

2 Se, särskilt, dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland ( C‑390/18, EU:C:2019:1112), rörande Airbnb, samt dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi ( C‑434/15, EU:C:2017:981), och dom av den 10 april 2018, Uber France ( C‑320/16, EU:C:2018:221), rörande Uber.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 (EUT L 376, 2006, s. 36).

4 Artiklarna L. 631-7 och L. 631-7-1 i lagen om byggande och boende.

5 I den nationella lagstiftningen fastställs det allmänna kravet på ett förhandstillstånd för att hyra ut en möblerad lägenhet för kortare vistelser, medan de kommunala föreskrifterna ska fylla ut dessa regler i enlighet med artikel L. 631‑7‑1 fjärde stycket i lagen om byggande och boende. Nämnda artikel ger kommunfullmäktige befogenhet att ange villkoren för utfärdande av tillstånd och för fastställande av kompensationsåtgärder på stadsdelsnivå och, i förekommande fall, per arrondissement (distrikt).

6 Se vidare punkterna 81–85 nedan.

7 Den franska regeringen påpekade vid förhandlingen, utan att motsägas av någon av de andra parterna på den punkten, att korttidsuthyrning av möblerade bostäder var i genomsnitt 1,8 gånger mer lönsamt än långtidsuthyrning av möblerade bostäder.

8 Den har dock ett tolkningsvärde. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2015, Hiebler ( C‑293/14, EU:C:2015:843, punkt 32).

9 Medlemsstaterna måste … se till att tjänstedirektivets regler är tillämpliga på ett stort antal olika verksamheter, oavsett om tjänsterna levereras till företag eller konsumenter … [såsom] … uthyrnings- … och leasingstjänster … Europeiska kommissionen (Generaldirektoratet för inre marknaden och tjänster), Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 2007, s. 10.

10 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i de förenade målen X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2017:397, punkterna 130–139).

11 Se, exempelvis, dom av den 12 juli 2005, Alliance for Natural Health m.fl. ( C‑154/04 och C‑155/04, EU:C:2005:449, punkt 59), och dom av den 21 december 2011, Ziolkowski och Szeja ( C‑424/10 och C‑425/10, EU:C:2011:866, punkterna 42 och 43). Se dock, för en mer generös inställning till den normativa betydelsen av ett skäl, dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl. ( C‑528/16, EU:C:2018:583, punkterna 44–46 och 51).

12 I annat fall skulle det vara ett minst sagt ganska märkligt sätt att avfatta bestämmelser, om denna förteckning tolkades som en förteckning över (grupp)undantag från direktivets tillämpningsområde, som efter eget gottfinnande skulle kunna kompletteras och utan några övergripande vägledande kriterier vad gäller deras art.

13 Dom av den 30 januari 2018, X och Visser ( C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2018:44) (nedan kallad Visser).

14 Ibidem, punkt 124.

15 Ibidem, punkterna 123 och 124.

16 Utöver skäl 9 första meningen, som också framhåller tillträdet till eller utövandet av en tjänsteverksamhet, se artiklarna 4.6 och 9.1 i tjänstedirektivet.

17 Beträffande de utmaningar som den peer-to-peer-baserade ekonomin innebär för den rättsliga regleringen i allmänhet, se exempelvis Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), Puissance publique et plateformes numériques: accompagner l’ubérisation, Étude annuelle 2017, La Documentation Française, 2017.

18 Vad beträffar särskilt tillståndsförfaranden enligt fördragens bestämmelser, se, exempelvis, dom av den 24 mars 2011, kommissionen mot Spanien ( C‑400/08, EU:C:2011:172, punkterna 65–70), och dom av den 22 juni 2017, Unibet International ( C‑49/16, EU:C:2017:491, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

19 Se domen Visser, punkt 115.

20 Dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641), där det togs för givet att de två aktuella uppsättningarna av bestämmelser utgjorde tillståndsförfaranden.

21 Se dom av den 14 juli 2016, Promoimpresa m.fl. ( C‑458/14 och C‑67/15, EU:C:2016:558, punkt 41).

22 Se dom av den 26 september 2018, Van Gennip m.fl. ( C‑137/17, EU:C:2018:771).

23 Se dom av den 4 juli 2019, Kirschstein ( C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 64).

24 Se domen Visser, punkterna 119 och 120.

25 Se domen Visser, punkt 110.

26 Punkterna 31–35 ovan.

27 Vilket även avspeglar den allmänna principen att tillträdet till tillhandahållandet av en tjänst inte bör underställas något tillståndsförfarande, såvida det inte är absolut nödvändigt (se ovan punkt 67).

28 Vissa av dessa kriterier har även omnämnts av EU-domstolen i samband med primärrättsliga bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten. Se, för ett liknande resonemang, exempelvis dom av den 3 juni 2010, Sporting Exchange ( C‑203/08, EU:C:2010:307, punkt 50 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 februari 2014, Sokoll-Seebacher ( C‑367/12, EU:C:2014:68, punkt 27), där EU-domstolen krävde att förfaranden för förhandstillstånd måste grundas på objektiva kriterier som inte är diskriminerande och som är kända på förhand av de berörda företagen.

29 Vilket även bekräftas av kommissionens Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, på sidan 25 i den svenska språkversionen: De kriterier som fastställs i artikel 10.2 ska gälla för tillståndsförfaranden som reglerar tillträde till och utövande av tjänsteverksamheter på alla nivåer. Min kursivering.

30 Se, exempelvis, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 42), dom av den 17 oktober 2013, Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 25), och dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38 ( C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 155).

31 Se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 45 och där angiven rättspraxis), dom av den 17 oktober 2013, Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 28), och dom av den 21 december 2016, AGET Iraklis ( C‑201/15, EU:C:2016:972, punkt 85).

32 Se, exempelvis, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 46–48), och dom av den 20 december 2017, Polkomtel ( C‑277/16, EU:C:2017:989, punkt 51).

33 Se, exempelvis, dom av den 21 maj 2019, kommissionen mot Ungern (Nyttjanderätter till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

34 Se, exempelvis, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

35 Se, exempelvis, dom av den 15 mars 2017, Al Chodor ( C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 37), dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 49), och dom av den 12 februari 2019, TC ( C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkt 57).

36 Se, exempelvis, Europadomstolen, 19 december 1989, Mellacher m.fl. mot Österrike (CE:ECHR:1989:1219JUD001052283, §§ 45, 48, 53 och 55), rörande hyressänkningar som staten ålade ägare för sociala ändamål, vilket medförde att de berövades delar av sina inkomster från egendomen; Europadomstolen, 19 juni 2006, Hutten-Czapska mot Polen (CE:ECHR:2006:0619JUD003501497, §§ 167, 224 och 225), där det slogs fast att den börda som hyresvärdar ålades genom ett statligt system för hyresreglering, som särskilt syftade till att bekämpa bristen på lägenheter som är tillgängliga för uthyrning till en överkomlig hyresnivå i Polen, var oproportionerlig; Europadomstolen, 26 september 2006, Fleri Soler och Camilleri mot Malta (CE:ECHR:2006:0926JUD003534905, §§ 60, 68 och 75), rörande en statlig åtgärd som innebar att sökandens egendom hyrdes ut tills vidare; Europadomstolen, 12 juni 2012, Lindheim m.fl. mot Norge (CE:ECHR:2012:0612JUD001322108, §§ 134 och 135), där det slogs fast att en social och ekonomisk börda för utarrenderaren var oproportionerlig, på grund av att arrendatorerna kunde begära en förlängning på obestämd tid av markarrenden på oförändrade villkor i stället för inlösen.

37 Det kan erinras om att den franska regeringen vid förhandlingen hävdade att korttidsuthyrning av möblerade bostäder var betydligt mer lönsamt än långtidsuthyrning (se ovan fotnot 7).

38 Se, exempelvis, dom av den 23 september 2003, Ospelt och Schlössle Weissenberg ( C‑452/01, EU:C:2003:493, punkt 39), där domstolen särskilt slog fast att det utgör ett giltigt socialt ändamål att främja en lämplig användning av tillgänglig mark, genom att motverka trycket på fastighetsmarknaden, och dom av den 1 oktober 2009, Woningstichting Sint Servatius ( C‑567/07, EU:C:2009:593, punkterna 29 och 30 och där angiven rättspraxis), där domstolen erinrade om att nationella åtgärder som innebär restriktioner för den fria rörligheten kan motiveras med syftet att motverka trycket på fastighetsmarknaden eller att främja befolkningsutvecklingen på landsbygden som en åtgärd för samhällsplanering.

39 Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl. ( C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkterna 49–52).

40 Se domen Visser, punkterna 134 och 135.

41 Se dom av den 1 oktober 2009, Woningstichting Sint Servatius ( C‑567/07, EU:C:2009:593, punkt 30), med hänsyn till kravet på ett förhandstillstånd för att få investera i ett byggprojekt. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2009, Busley och Cibrian ( C‑35/08, EU:C:2009:625, punkt 32).

42 Se nyligen, exempelvis, dom av den 7 november 2018, kommissionen mot Ungern ( C‑171/17, EU:C:2018:881, punkt 80).

43 Således mellan inhemska och utländska tjänsteleverantörer. Se, exempelvis, dom av den 20 februari 2001, Analir m.fl. ( C‑205/99, EU:C:2001:107, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

44 Artikel L. 631-7 första stycket i lagen om byggande och boende. Även om det utgör en skyldighet att skaffa tillstånd i dessa städer, framgår det att lagstiftningen inte utgör något hinder för att mindre städer inför ett tillståndsförfarande om särdragen på deras bostadsmarknad kräver det.

45 Artikel L. 631-7-1-A femte stycket i lagen om byggande och boende. För att anses vara uthyrarens permanentbostad måste bostaden vara bebodd åtminstone åtta månader per år, antingen av uthyraren, dennes make/maka eller en person som hör till hushållet, med undantag för yrkesmässiga förpliktelser, hälsoskäl eller force majeure.

46 Se de exempel som har getts i punkt 68 ovan.

47 Punkterna 92–95 ovan.

48 Artikel L. 631-7-1 fjärde stycket i lagen om byggande och boende.

49 Se, exempelvis, dom av den 4 juli 2019, Kirschstein ( C‑393/17, EU:C:2019:563, punkterna 66–82).

50 Se, exempelvis, dom av den 26 september 2018, Van Gennip m.fl. ( C‑137/17, EU:C:2018:771, punkterna 79–81 och där angiven rättspraxis).

51 Punkt 113 ovan.

52 I ett sådant osannolikt scenario – även om det faktiskt har gjorts gällande, ganska cyniskt, att ett sådant villkor i själva verket står i proportion till detta specifika mål – skulle det påståendet troligen ge upphov till en störtskur av ytterligare frågor.

53 När det inte finns några rimliga krav på kapital eller fastighetsinnehav som följer naturligt av arten på den tjänst som kräver tillstånd, kan tilläggas. Det finns naturligtvis andra typer av tjänsteverksamhet där krav på kapital, status eller fastighetsinnehav skulle vara helt lämpliga.

54 Se punkterna 92–95 ovan.

55 Se artikel 10.2 jämförd med artikel 10.7.

56 Även om det inte stod helt klart om oron avsåg proportionaliteten, eller snarare tydligheten och entydigheten i sådan lokal lagstiftning.

57 Artikel L. 631-7 sjätte stycket i lagen om byggande och boende.

58 Artikel L. 631-7 fjärde stycket i lagen om byggande och boende.

59 Se även, för ett liknande resonemang, Europeiska kommissionens Handbok om genomförandet av tjänstedirektivet, s. 25.

60 Vid förhandlingen hävdade klagandena att kortare perioder har definierats på olika sätt av franska städer, och kan tydligen omfatta allt från tre eller åtta månader i följd till nästan ett år.