Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 2 juli 2020
1 Originalspråk: engelska.
2 Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor undertecknades den 25 juni 1998 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2005/370/EG av den 17 februari 2005 (EUT L 124, 2005, s. 1) (nedan kallad Århuskonventionen).
3 Se ovan fotnot 2.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG (EUT L 156, 2003, s. 17).
5 Skälen 5 och 11 i ingressen till direktiv 2003/35.
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 2010, s. 17).
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 26, 2012, s. 1).
8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EU av den 16 april 2014 om ändring av direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EUT L 124, 2014, s. 1).
9 Dom av den 16 april 2015, Gruber ( C‑570/13, EU:C:2015:231, punkt 34).
10 Se punkterna 14 och 27 i detta förslag till avgörande.
11 Se till exempel dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK ( C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 58).
12 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening ( C‑263/08, EU:C:2009:421, punkt 63) och i målet Protect Natur-, Arten- und Landschaftsschutz Umweltorganisation ( C‑664/15, EU:C:2017:760, punkt 81).
13 Se, för ett liknande resonemang, vägledningen för genomförandet av Århuskonventionen, andra upplagan, 2014 (nedan kallad vägledningen för genomförandet), s. 194, och genomförandekommittén för Århuskonventionen (nedan kallad genomförandekommittén), resultat och rekommendationer av den 16 juni 2006, Belgien (ACCC/C/2005/11, punkt 35).
14 För fullständighetens skull har den hänskjutande domstolen även hänvisat till nämnda artikel 6.8. Denna bestämmelse innebär emellertid endast en skyldighet för parterna att se till att det tas vederbörlig hänsyn till vad som framkommit vid allmänhetens deltagande när beslutet antogs. Jag kan således inte se på vilket sätt denna bestämmelse skulle medföra eventuella rättigheter för allmänheten.
15 Punkterna 81–85 i detta förslag till avgörande.
16 Vägledningen för genomförandet, sidorna 153 och 195. Även om vägledningen för genomförandet inte är bindande kan den beaktas vid tolkningen av konventionen – se dom av den 19 december 2013, Fish Legal och Shirley ( C‑279/12, EU:C:2013:853, punkt 38).
17 Se dom av den 7 november 2019, Flausch m.fl. ( C‑280/18, EU:C:2019:928, punkt 32 och följande punkter), där domstolen erinrade om att frågan huruvida kommunikationen är effektiv ska bedömas med hänsyn till den berörda allmänheten och inte med hänsyn till den breda allmänheten. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i domen i målet Flausch m.fl. ( C‑280/18, EU:C:2019:449, punkt 62).
18 För att fortsätta med de ovan i punkt 10 nämnda exemplen med personer som till följd av den nederländska regeringens bekräftelse har rätt att delta i förfarandet för allmänhetens deltagande enligt nederländsk rätt.
19 Resultat och rekommendationer av den 4 april 2008, Litauen (ACCC/C/2006/16, punkt 80).
20 Resultat och rekommendationer av den 8 februari 2011, Spanien (ACCC/C/2008/24, punkterna 99–100).
21 Artikel 6.2 i direktiv 2011/92 och artikel 24.1 i direktiv 2010/75 jämförd med bilaga IV(1).
22 Angående rätten att lämna synpunkter, se artikel 6.4 i direktiv 2011/92 och artikel 24.1 i direktiv 2010/75, jämförda med bilagorna IV (3) och IV (5). För alla andra rättigheter att delta, se artikel 6.3 och 6.5–7 i direktiv 2011/92 och artikel 24.1 i direktiv 2010/75 jämförd med bilaga IV (3).
23 Se, till exempel, resultat och rekommendationer av den 17 mars 2017 ACCC/C/2008/32 (del II) avseende Europeiska unionens efterlevnad, där genomförandekommittén konstaterade att unionsrätten inte tillhandahåller tillräcklig administrativ prövning eller domstolsprövning av icke-lagstiftningsakter på miljöområdet enligt artikel 263.4 FEUF.
24 Se punkterna 48–50 ovan i detta förslag till avgörande..
25 Se punkt 64 ovan i detta förslag till avgörande.
26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2002, Unión de Pequeños Agricultores/rådet ( C‑50/00 P, EU:C:2002:462, punkterna 38 och 39), dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 335), och dom av den 18 mars 2010, Alassini m.fl., ( C‑317/08–C‑320/08, EU:C:2010:146, punkt 61).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2008, Impact ( C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 45–47 och där angiven rättspraxis och dom av den 27 September 2017, Puškár ( C‑73/16, EU:C:2017:725, punkterna 57 och 58 och där angiven rättspraxis).
28 Domstolsprövningens omfattning skulle eventuellt även kunna strida mot domstolens tidigare praxis på området i domen av den 15 oktober 2015, kommissionen/Tyskland ( C‑137/14, EU:C:2015:683, punkterna 75–82), där domstolen slog fast att en begränsning av domstolsprövningens omfattning till de grunder som redan åberopats i det administrativa skedet var oförenlig med en så omfattande tillgång till domstolsprövning som möjligt på miljöområdet.
29 Vad gäller de allmänna svårigheterna att dela upp och klart skilja de olika grunderna i en och samma talan på miljöområdet, se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy ( C‑470/16, EU:C:2017:781, punkterna 74–91).
30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, Gemeinde Altrip m.fl. ( C‑72/12, EU:C:2013:712, punkterna 49–51).
31 Dom av den 16 april 2015, Gruber ( C‑570/13, EU:C:2015:231, punkt 38).
32 Se punkt 46 ovan i detta förslag till avgörande.
33 Såsom beskrivits ovan i punkterna 9 och 10 i detta förslag till avgörande.
34 Till exempel redan i domen av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105), ansågs således nationella bestämmelser om påförande av skattetillägg för den efterföljande beskattningsperioden, som en sanktionsåtgärd för felaktiga skattedeklarationer som lämnats under tidigare beskattningsperioder, utgöra en tillämpning av unionsrätten, särskilt medlemsstaternas skyldighet att föreskriva en riktig uppbörd av skatten och för förebyggande av undandragande av skatt. Se även, till exempel, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 64–69) eller dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. ( C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 48).
35 Se ovan punkt 85 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.
36 Se, till exempel, den nyligen meddelade domen av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
37 Se, till exempel, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos Högsta domstolens avdelning för disciplinärenden) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 120 och 167 samt där angiven rättspraxis).
38 Dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, särskilt, punkterna 49–51).
39 Ibidem, punkt 53.
40 Allt detta sker på ett snarare kontraintuitivt sätt. Ju mer konkret och specifik diskussionen blir i sak, desto större är risken att målet plötsligt helt och hållet faller utanför tillämpningsområdet för unionsrätten, samtidigt som alla sammanhängande strukturella abstrakta frågor sannolikt fortfarande omfattas av detta tillämpningsområde? Kan detta i praktiken leda till att varje diskussion i sakfrågan som äger rum vid bedömningen av domstolens behörighet, med långa och detaljerade bedömningar av sakfrågan, plötsligt blir en fråga om avsaknad av behörighet eller om målet kan tas upp till sakprövning i slutet av resonemanget?
41 I så fall skulle användningen av ord såsom korrekt uppbörd av mervärdesskatt eller unionens ekonomiska resurser kunna ge upphov till att vilken fråga som helst som rör verkställighet av mervärdesskatt eller bedrägeri såvitt avser unionens ekonomiska resurser faller inom unionsrättens tillämpningsområde. Om detta var den korrekta logiken (och abstraktionsnivån), skulle TSN och AKT även bestämt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, eftersom årlig betald semester, vid denna abstraktionsnivå, säkerligen föreskrivs i såväl i primärrätten som i unionens sekundärrätt. Vidare vad gäller uppnåendet av en sådan tillämpningslogik för stadgans tillämpningsområde, se mitt förslag till avgörande i målet Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:650, punkterna 26–56).
42 Se, till exempel, dom av den 13 juni 2019, Moro ( C‑646/17, EU:C:2019:489, punkterna 66–74).
43 Dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 47–51).
44 Se mitt förslag till avgörande i målet El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:659, punkterna 74–83) och vad avser bedömningen av den aktuella rättigheten se mitt förslag till avgörande i målet Dzivev ( C‑310/16, EU:C:2018:623, punkterna 70–80).
45 Även om de skäl av vilka detta extra ges i det specifika skedet, såsom beskrivits ovan i punkt 11 i detta förslag till avgörande, är vettiga i regleringshänseende.
46 I vissa instanser, särskilt när det rör sig om hybriddomstolar, kan det diskuteras huruvida den prövningsinstansen fortfarande är administrativ eller redan är rättslig. Detta är emellertid uppenbarligen inte fallet här.
47 Se dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting-04 ( C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 35) och dom av den 18 oktober 2011, Boxus m.fl. ( C‑128/09–C‑131/09, C‑134/09 och C‑135/09, EU:C:2011:667, punkt 52).
48 Dom av den 8 november 2016, Lesoochranárske zoskupenie VLK ( C‑243/15, EU:C:2016:838, punkt 58) och dom av den 16 april 2015, Gruber ( C‑570/13, EU:C:2015:231, punkt 39).
49 Dom av den 15 oktober 2015, ( C‑137/14, EU:C:2015:683).
50 Dom av den 15 oktober 2009, ( C‑263/08, EU:C:2009:631).
51 Dom av den 20 december 2017, ( C‑664/15, EU:C:2017:987).
52 Dom av den 15 oktober 2009, ( C‑263/08, EU:C:2009:631, punkt 39).
53 Ibidem, punkt 38.
54 Dom av den 15 oktober 2015, ( C‑137/14, EU:C:2015:683).
55 Ibidem, punkterna 76 och 77.
56 Ibidem, punkt 78.
57 Ibidem, punkerna 71–74.
58 Ibidem, punkt 80.
59 Ibidem, punkt 81.
60 Dom av den 20 december 2017 i mål C‑664/15 ( EU:C:2017:987).
61 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 2000, s. 1).
62 Dom av den 20 december 2017, Protect Nature, ( C‑664/15, EU:C:2017:987, punkt 86).
63 Ibidem, punkterna 87 och 90.
64 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening ( C‑263/08, EU:C:2009:421, punkterna 42–44 och 57) och vägledningen för genomförandet, s. 195.
65 Dom av den 12 maj 2011, Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, Landesverband Nordrhein-Westfalen ( C‑115/09, EU:C:2011:289, punkterna 55–57).
66 Se, för ett liknande resonemang, genomförandekommittén, resultat och rekommendationer av den 29 juni 2012, Republiken Tjeckien (ACCC/C/2010/50, punkt 78).
67 Dom av den 16 april 2015, Gruber ( C‑570/13, EU:C:2015:231, punkt 38).
68 Se även vägledningen för genomförandet, s. 195, där det anges att det när det gäller andra personer som ingår i den berörda allmänheten än icke-statliga organisationer det kan vara för restriktivt att kräva att endast de personer som deltar i beslutsprocessen ska beviljas tillgång enligt [artikel 9.2].
69 Som beskrivits ovan i punkt 18 i detta förslag till avgörande.
70 Se, särskilt, dom av den 15 oktober 2015, kommissionen/Tyskland ( C‑137/14, EU:C:2015:683, punkterna 80–81), som diskuterats ovan i punkterna 129–132.
71 Jag medger visserligen att vissa av de undantag som den nederländska regeringen tog upp vid förhandlingen går ganska långt. Men om så vore fallet i rättspraxis, oberoende av frågan om förutsebarhet, vilken betydelse har då denna regel i första hand?