Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 27 februari 2020

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 348, 2008, s. 98.

3 58a § stycke 1 i AufenthG har följande lydelse: Den högsta myndigheten i delstaten kan anta ett beslut om avlägsnande av en utlänning utan föregående utvisning på grundval av en faktabaserad prognos för att avvärja ett särskilt hot mot Förbundsrepubliken Tysklands säkerhet eller ett terroristhot. Beslutet om avlägsnande är omedelbart verkställbart. Det krävs inte något varsel om avlägsnande.

4 I beslutet om hänskjutande preciseras inte huruvida ett annat beslut före eller samtidigt har antagits särskilt om att den berörda personen ska hållas i förvar med beaktande av de skäl som anges i artikel 15.1 a och b i direktiv 2008/115, eller om detta enda beslut av den 18 augusti 2017 av Amtsgericht (distriktsdomstol) avser såväl placeringen i förvar som fastställandet av ett särskilt sätt att genomföra åtgärden, nämligen den berörda migrantens fängslande, vilken grundar sig på en särskild motivering. Det är ostridigt att 62a § punkt 1 AufenthG som ligger till grund för det berörda beslutet inte återger de villkor som gäller för att hålla en person i förvar som anges i artikel 15 i direktiv 2008/115. Det ska under alla omständigheter påpekas att begäran om förhandsavgörande inte avser de villkor som gäller för att hålla en person i förvar, i den mening som avses i denna artikel, utan villkoren för genomförande av det förvar som fastställs i artikel 16 i nämnda direktiv. Det bör slutligen noteras att det i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv av den 12 september 2018 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna [COM(2018) 634 final) som fortfarande behandlas, föreskrivs en ny grund för förvar, nämligen den situationen där en tredjelandsmedborgare utgör en risk för allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet.

5 Den hänskjutande domstolen hänvisar till Strafgefangenen, vilket är den terminologi som används i artikel 62a § punkt 1 AufenthG, och som vanligen används som beteckning på interner som, genom ett rättskraftigt avgörande, dömts till ett fängelsestraff, till skillnad från Untersuchungsgefangene som är tillfälligt frihetsberövade före rättegång.

6 Dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 31).

7 Punkt 7 i den tyska regeringens skriftliga yttrande.

8 Dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 34).

9 I det mål som avgjordes genom domen av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096), var de faktiska och rättsliga omständigheterna i det aktuella fallet jämförbara med förevarande mål, eftersom det rörde sig om en tredjelandsmedborgare som hade hållits i förvar i en fängelseanläggning i Tyskland med stöd av 62a § punkt 1 AufenthG, i den lydelse som då var tillämplig, och därefter utvisats till Vietnam. Efter detta avlägsnande ställde Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) en tolkningsfråga till domstolen angående tolkningen av artikel 16 i direktiv 2008/115. I den ovannämnda domen angavs att syftet med talan vid Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) var att det skulle fastställas att de rättigheter som tillkom den person som hölls i förvar hade kränkts genom besluten om att hennes förvar i fängelseanläggningen skulle förlängas. I punkt 10 i nämnda dom anges följande: Bundesgerichtshof [Federala högsta domstolen] har förklarat att det, med hänsyn till att det är fråga om kränkning av en grundläggande rättighet av särskild betydelse, är möjligt att anlita rättsmedel mot ett frihetsberövande även efter att det avslutats, eftersom den berörda personen har ett skyddsvärt intresse av att få olagligheten av frihetsberövandet fastställd även efter att det har avslutats. Även om sistnämnda precisering inte finns med i beslutet om hänskjutande, ligger den otvetydigt till grund för de överväganden som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har gjort beträffande huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning i förevarande mål.

10 Denna avdelning omfattar artikel 72 FEUF enligt vilken [d]enna avdelning [inte] ska … påverka medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

11 Se, analogt, dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 32).

12 Dom av den 7 juni 2016, Affum ( C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 48).

13 Dom av den 15 december 2009, kommissionen/Danmark ( C‑461/05, EU:C:2009:783, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

14 Dessa bestämmelser gör det möjligt att anta ett beslut om återvändande med avseende på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat, men som innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som ger uppehållsrätt som utfärdats av en annan medlemsstat (artikel 6.2 i direktiv 2008/115), att avstå från att bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa eller bevilja en kortare tidsfrist än sju dagar (artikel 7.4 i direktiv 2008/115), att underlåta att utfärda ett inreseförbud eller en förlängning av detta (artikel 11.2 och 11.3 i direktiv 2008/115) och att begränsa motiveringen till beslut om återvändande, inreseförbud och beslut om återvändande (artikel 12.1 i direktiv 2008/115).

15 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målen kommissionen/Polen (tillfällig mekanism för omplacering av sökande av internationellt skydd), kommissionen/Ungern (tillfällig mekanism för omplacering av sökande av internationellt skydd) och kommissionen/Tjeckien (tillfällig mekanism för omplacering av sökande av internationellt skydd) ( C‑715/17, C‑718/17 och C‑719/17, EU:C:2019:917, punkt 212). I detta förslag till avgörande (punkterna 202–223) har det med rätta angetts att [a]rtikel 72 FEUF, som tydligt erkänner medlemsstaternas befogenhet och ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten, tjänar framför allt till att erinra unionslagstiftaren om att den i sekundärlagstiftning som antas med stöd av avdelning V måste inta lämpliga bestämmelser som säkerställer att medlemsstaterna kan utöva detta ansvar, men att nämnda medlemsstater vid utövandet av detta ansvar på ett visst område ska iaktta unionslagstiftningen.

16 Dom av den 15 december 2009, kommissionen/Danmark ( C‑461/05, EU:C:2009:783, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

17 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkterna 54 och 55).

18 Dom av den 6 december 2011, Achughbabian ( C‑329/11, EU:C:2011:807, punkt 43).

19 Dom av den 10 september 2014, Ben Alaya ( C‑491/13, EU:C:2014:2187), punkt 22 och där angiven rättspraxis.

20 Domstolen har redan vid två tillfällen haft möjlighet att uttala sig om tolkningen av artikel 16.1 i direktiv 2008/115/EG med avseende på formerna för hur förvar som föreskrivs i tysk rätt ska ske. Det kan härvid noteras att den lagstiftning som är i fråga i förevarande mål infördes först efter dessa beslut. I dom av den 17 juli 2014, Bero och Bouzalmate ( C‑473/13 och C‑514/13, EU:C:2014:2095), slog domstolen fast att en medlemsstat med federal struktur i regel måste ordna förvar i särskilda förvarsanläggningar, även om sådana anläggningar saknas i den behöriga delstaten. I dom av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096), fann domstolen att en nationell lagstiftning som föreskriver att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat ska placeras i en fängelseanläggning tillsammans med vanliga interner är oförenlig med direktiv 2008/115 och att samtycke från nämnda tredjelandsmedborgare till denna placering inte har någon betydelse i detta avseende.

21 Dom av den 17 juli 2014, Bero och Bouzalmate ( C‑473/13 och C‑514/13, EU:C:2014:2095, punkt 25).

22 Dom av den 17 juli 2014, Bero och Bouzalmate ( C‑473/13 och C‑514/13, EU:C:2014:2095, punkt 26).

23 I den tyska språkversionen av artikel 16.1 i direktiv 2008/115 förklaras tydligt den tyska regeringens argument (punkterna 10–13 i yttrandet), enligt vilket den aktuella nationella lagstiftningen inte omfattas av undantaget i artikel 16.1 andra meningen i nämnda direktiv, eftersom problemet inte är att det saknas särskild förvarsanläggning, det vill säga att det saknas möjlighet, utan det rör sig om ett tillåtet undantag från den princip som anges i artikel 16.1 första meningen i direktivet. Denna argumentation tar inte hänsyn till strukturen och därmed innebörden av ovannämnda bestämmelse, i vilken det, i klara ordalag, föreskrivs en princip och ett undantag till denna i den första respektive den andra meningen i artikel 16.1 i direktiv 2008/115. Bedömningen av förenligheten av den ifrågavarande nationella lagstiftningen måste med nödvändighet göras mot bakgrund av ordalydelsen i andra meningen i nämnda punkt 1.

24 Dom av den 17 juli 1997, Ferriere Nord/kommissionen ( C‑219/95 P, EU:C:1997:375, punkt 15).

25 Dom av den 3 april 2008, Endendijk ( C‑187/07, EU:C:2008:197).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Affum ( C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 61).

27 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 34).

28 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkterna 41 och 42).

29 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 40).

30 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2016, Affum ( C‑47/15, EU:C:2016:408, punkt 62).

31 Dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 39).

32 Förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målen Bero och Bouzalmate ( C‑473/13, C‑474/13 och C‑514/13, EU:C:2014:295).

33 I artikel 17.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs att familjer som hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande ska tillhandahållas separat inkvartering så att de tillförsäkras adekvat skydd för sitt privatliv.

34 KOM(2005) 391 slutlig.

35 EUT L 339, 2017, s. 83.

36 Dom av den 12 december 2019, E.P. (Risk för den allmänna ordningen) ( C‑380/18, EU:C:2019:1071, punkterna 29 och 30).

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2010, Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkterna 43 och 44), dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 65 och 66), och dom av den 2 maj 2018, K. och H. F. (Uppehållsrätt och anklagelser om krigsförbrytelser) ( C‑331/16 och C‑366/16, EU:C:2018:296, punkt 42).

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2010, Tsakouridis ( C‑145/09, EU:C:2010:708, punkterna 45 och 46).

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2002, Oteiza Olazabal ( C‑100/01, EU:C:2002:712, punkt 35).

40 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 67), avseende artikel 8.3, första stycket e, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013, om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96).

41 EUT L 375, 2004, s. 12.

42 Dom av den 12 december 2019, E.P. (Hot mot allmän säkerhet) ( C‑380/18, EU:C:2019:1071, punkterna 31–33).

43 Dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 39).

44 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

45 Dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 48) och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

46 Dom av den 17 juli 2014, Bero och Bouzalmate ( C‑473/13 och C‑514/13, EU:C:2014:2095, punkt 25).

47 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 51 och 52).

48 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkterna 51, 52, 59 och 61).

49 Även om skälen till Amtsgerichts (distriktsdomstol) beslut av den 18 augusti 2017 om att WM ska placeras i förvar i en fängelseanläggning inte har preciserats i begäran om förhandsavgörande, råder det inget tvivel om att den situation som beskrivs i punkterna 10–12 i detta förslag till avgörande har beaktats för att fastställa att det föreligger en betydande risk för tredje mans liv och lem eller för betydande rättsliga intressen vad gäller den inre säkerheten i den mening som avses i 62a § punkt 1 AufenthG. I den tyska regeringens svar på begäran om upplysningar anges den omständigheten att WM från den 15 augusti till den 26 september 2016 har avtjänat återstoden av ett omvandlat fängelsestraff på 43 dagar för uppsåtlig misshandel, en påföljd som det inte hänvisas till i beslutet om hänskjutande och som inte förefaller ha beaktats som grund för det ifrågasatta beslutet.

50 I dom av den 24 juni 2015, T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413) slog domstolen fast att enbart det förhållandet att en flykting har tillhört en terroristorganisation inte automatiskt får leda till att vederbörandes uppehållstillstånd återkallas. Domstolen underkände återigen varje automatiskt kausalt resonemang som enbart grundar sig på en enda relevant omständighet till förmån för en individuell bedömning av exakta omständigheter såväl med hänsyn till verksamhet som bedrivs av organisationen i fråga som den berörda personens beteende.

51 Förebyggandet av terroristhandlingar har i dag en betydande politisk betydelse och leder ibland till att de nationella myndigheterna ingriper i den fas som föregår en terroristhandling, vilket leder till att den traditionella åtskillnaden mellan den administrativa polisen och kriminalpolisen suddas ut. Det synsätt som traditionellt tillämpas i straffrätten är emellertid att enbart avsikten att begå en överträdelse inte kan bestraffas (cogitationis poenam nemo patitur). Även om den aktuella nationella lagstiftningen inte faller inom området för nationell straffrätt, ska, av den anledningen att den aktuella åtgärden är av administrativ art och inte är av bestraffande karaktär, den objektivt sett känsliga bedömningen av om den berörda personen är farlig med hänsyn till hans eller hennes psykiska profil och kriminella avsikt göras så rigoröst som möjligt, genom ett samlad bedömning av konkreta allvarliga och samstämmiga indicier, som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera för att fastställa om de är väsentliga och relevanta.

52 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 64).

53 Dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 57), dom av den 24 juni 2015, T., ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 92), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 73).

54 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 67).

55 Dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 38) och dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 48).

56 Såsom domstolen redan har slagit fast, måste det framför allt säkerställas att proportionalitetsprincipen iakttas under alla steg i det återvändandeförfarande som föreskrivs i nämnda direktiv, vilket nödvändigtvis omfattar det som rör förvar, inklusive när beslutet om återvändande fattas, varvid den berörda medlemsstaten ska ta ställning till beviljandet av en tidsfrist för frivillig avresa enligt artikel 7 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 49).

57 Dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 55).

58 Dom av den 10 september 2013, G. och R. ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 42).

59 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 52).

60 Se dom av den 11 juli 1989, Schräder HS Kraftfutter ( 265/87, EU:C:1989:303, punkt 21), dom av den 12 juli 2001, Jippes m.fl. ( C‑189/01, EU:C:2001:420, punkt 81), och dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl. ( C‑379/08 och C‑380/08, EU:C:2010:127, punkt 86). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. ( C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 91).

61 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 55).

62 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 64).

63 Dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 67).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2013, Dansk Jurist- og Økonomforbund (C‑546/11, EU:C:2013:603, punkt 69).

65 Förutom de minimigarantier som föreskrivs i artiklarna 15, 16 och 17 i direktiv 2008/115 fastställer olika texter som utgör en icke-bindande rättskälla, nämligen de 20 principer för påtvingat återvändande, som Europarådets ministerkommitté antog den 4 maj 2005, de europeiska fängelsereglerna och de vägledande EU‑principerna om behandling av migranter som tagits i förvar samt de normer som fastställts av Europeiska kommittén till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (CPT), villkoren för förvar av migranter i avvaktan på avlägsnande som så långt som möjligt ska hållas från den normala fängelsemiljön, oavsett om det rör sig om själva strukturen hos platserna eller reglerna för hur anläggningarna ska fungera, som är allmänt fokuserade på ett liv i ett kollektiv och konceptet med ett liv utan frihet. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har på grundval av dessa bestämmelser upprättat en icke uttömmande förteckning över kriterier mot bakgrund av vilka den bedömer huruvida platsen, förhållandena och reglerna för förvar är lämpliga (se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målen Bero och Bouzalmate, C‑473/13, C‑474/13 och C‑514/13, EU:C:2014:295, punkterna 87 och 88).

66 Europadomstolen har med tillämpning av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), som innehåller ett absolut förbud mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling klargjort att personer som hålls instängda är utsatta och att myndigheterna är skyldiga att skydda dem bland annat mot våldsamma eller olämpliga beteenden av andra fångar (Europadomstolen, 15 januari 2019, Gjini mot Serbien, CE:ECHR:2019:0115JUD000112816).

67 I punkt 28 i kapitel IV, om förvar av utlänningar, i CPT-normerna anges att det i vissa undantagsfall kan vara lämpligt att placera en utlänning som tagits i förvar i fängelse på grund av hans eller hennes kända våldstendenser.

68 Se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 68 och 69).

69 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målen Bero och Bouzalmate ( C‑473/13, C‑474/13 och C‑514/13, EU:C:2014:295, punkt 82).

70 Det är högst troligt att sådana överväganden beaktas i bestämmelserna om hur fängelseanläggningar ska organiseras och fungera. Det ska i detta hänseende påpekas att särskild uppmärksamhet har ägnats åt WM i fängelseanläggningen till följd av rekommendationer från psykologtjänsten, när det konstaterats att han var fysiskt uppeggad eller tvärtom tillbakadragen. Han blev också föremål för en psykiatrisk undersökning i början av sitt förvar och erhöll dagligen och därefter med flera dagars mellanrum, besök av psykologtjänsten för att undvika försämring. Dessa omständigheter vittnar om att den som hölls i förvar fick medicinsk behandling, vilket i princip tyder på att det var möjligt att i fängelseanläggningen säkerställa akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar, i vart fall av sådana sjukdomar som inte var av allvarlig karaktär.

71 Vidare framgår av den tyska regeringens svar att socialtjänsten regelbundet har sett till WM i fängelseanläggningen. Det är oklart om denna kan utgöra en nationell icke-statlig organisation eller organ i den mening som avses i artikel 16.4 i direktiv 2008/115.

72 Även om det är fullt förståeligt och godtagbart att en migrant som utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse eller den inre eller yttre säkerheten i den berörda medlemsstaten, inte kan förfoga över en mobiltelefon eller använda det kommunikationsmedel som står till hans eller hennes förfogande under dygnets alla timmar, förefaller det inte förenligt med kraven i och syftet med artikel 16 i direktiv 2008/115 att föreskriva tidkvoter för rätten till kommunikation som kan fastställas till två gånger i månaden eller varje vecka eller till och med slumpartat, efter kriminalvårdsförvaltningens eget godtycke. Det förhållandet att dessa telefonsamtal övervakas är enligt min mening däremot lämpligt med hänsyn till den berörda migrantens särskilda profil.

73 Dom av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096, punkterna 17, 19 och 21).

74 Domstolens motivering i dom av den 17 juli 2014, Pham ( C‑474/13, EU:C:2014:2096) väcker enligt min mening en fråga med avseende på en kontextuell tolkning av artikel 16 i direktiv 2008/115. Denna bestämmelse ska, såsom redan har nämnts, läsas tillsammans med artikel 18 i direktivet, i vilken det föreskrivs en möjlighet för en medlemsstat att vidta nödåtgärder vad gäller förhållanden vid förvar som avviker från vad som föreskrivs i artikel 16.1. Denna formulering som är av allmän karaktär kan inte enbart omfatta genomförandet av förvar i särskilda förvarsanläggningar, utan även, som en nödvändig konsekvens, en skyldighet att hålla vanliga interner avskilda från migranter som just placerats i förvar i en fängelseanläggning inom ramen för nödåtgärder. Jag är osäker på om det är verkligen är välgrundat att kvalificera skyldigheten att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska hållas avskilda från vanliga interner som ovillkorlig.

75 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i de förenade målen Bero och Bouzalmate ( C‑473/13, C‑474/13 och C‑514/13, EU:C:2014:295, punkt 99).

76 Se artikel 48 i stadgan och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

77 Det är förvisso möjligt att tänka sig en situation där flera migranter frihetsberövas samtidigt i avvaktan på avlägsnande och följaktligen kan tillbringa fritiden med gemensamma aktiviteter eller promenader utan att invändningen om ett åsidosättande av artikel 16.1 i direktiv 2008/115 framställs. Det är högst troligt att detta fall, utan att vara teoretiskt, är statistiskt marginellt.

78 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 91).

79 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 85 och 86).

80 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 87).

81 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 et C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 90 och där angiven rättspraxis från Europadomstolen).

82 Europadomstolen, 4 juli 2006, Ramirez Sanchez mot Frankrike (CE:ECHR:2006:0704JUD005945000, 119 och 123 §§ och där angiven rättspraxis).

83 Se, analogt, dom av den 19 mars 2019, Jawo ( C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 90) och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkterna 88 och 89).

84 WM var frihetsberövad i fängelseanläggningen i Frankfurt am Main I, som var ett normalt centralt häkte med säkerhetsklass 1, som inte hade någon sträng bevakning. Den berörde placerades i normala individuella eller särskilt övervakade celler, det vill säga celler som inte hade farliga föremål och med videoövervakning. Han hade rätt till en timmas fritid per dag tillsammans med andra frihetsberövade, även ute, han hade rätt att duscha dagligen och hade möjlighet att idrotta en gång i veckan och att köpa livsmedel. Utöver kontakter med hälso- och sjukvård, sociala tjänster, familjemedlemmar och advokater som arbetade för Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) fick WM regelbundet besök av en imam. Det har inte heller anförts att den berördes frihetsberövande hade någon negativ inverkan på hans hälsa. Dessa uppgifter motsäger innehållet i de synpunkter som framförts för klaganden i det nationella målet, där det hänvisas till en frihetsberövad som förbjudits att ta kontakt med andra frihetsberövade och med omvärlden.

85 Europadomstolen, 4 juli 2006, Ramirez Sanchez mot Frankrike (CE:ECHR:2006:0704JUD005945000 135 §). Vid bedömningen av de kumulativa effekterna av förhållandena under frihetsberövandet ska emellertid hänsyn tas till förvarstiden i en relativ isolering, i förekommande fall, tillsammans med förvarstiden före ett straffrättsligt förfarande.

86 Det ska understrykas att den längsta förvarstiden som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 är 18 månader. WM hölls i förvar i fängelseanläggningen i Frankfurt am Main i 8 månader och 21 dagar.

87 Dom av den 18 december 2014, Abdida ( C‑562/13, EU:C:2014:2453, punkt 57).

88 Dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 56).

89 Se, analogt, dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkterna 51 och 52).

90 Se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 62), dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 57), dom av den 24 juni 2015, T. ( C‑373/13, EU:C:2015:413, punkt 92), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 67 och 73).

91 Se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 62).

92 Se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 63).

93 Det framgår av Europadomstolens praxis att rätten till rättsmedel måste finnas med en tillräcklig grad av säkerhet såväl i praktiken som i teorin, utan vilken den tillgänglighet och effektivitet som krävs skulle saknas (Europadomstolen, 11 oktober 2007, Nasroulloiev mot Ryssland, CE:ECHR:2007:1011JUD000065606, 86 §, och dom av den 5 april 2011, Rahimi mot Grekland, CE:ECHR:2011:0405JUD000868708, 120 och 121 §§, för bristande tillgång till rättslig prövning, eftersom broschyren inte var avfattad på ett språk som sökanden förstod), ska vara möjlig inom kort tid under förvarperioden och genomföras inför en oberoende och opartisk domstol med möjlighet att i förekommande fall försätta den berörda personen på fri fot (Europadomstolen, 20 juni 2002, Al-Nashif mot Bulgarien, CE:ECHR:2002:0620JUD005096399, 92 §, och Europadomstolen, 11 oktober 2007, Nasrulloyev mot Ryssland, CE:ECHR:2007:1011JUD000065606, 86 §) eller i vart fall till en lämplig rekonstruktion med en förbättring av de materiella förhållandena under frihetsberövandet (Europadomstolen, 21 maj 2015, Yengo mot Frankrike, CE:ECHR:2015:0521JUD005049412, 58–62 §§).