Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 20 januari 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Frågan huruvida villkoret om att vara personligen berörd var uppfyllt behandlades inte i den överklagade domen. I sin invändning om rättegångshinder ansåg rådet att denna fråga inte behövde behandlas eftersom Bolivarianska republiken Venezuela inte uppfyllde villkoret om att vara direkt berörd. Jag noterar dock att Venezuela, i sitt svar på rådets invändning om rättegångshinder, hävdade att förordning (EU) 2017/2063 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Venezuela (EUT L 295, 2017, s. 21), som antogs med stöd av artikel 215 FEUF, är en rättsakt och att det således räcker att visa att Venezuela är direkt berörd av denna åtgärd.

3 För det fall det även fastställs att Venezuela är personligen berörd av dessa åtgärder.

4 EUT L 295, 2017, s. 60. Enligt punkt 1 i den överklagade domen uppställs [i beslut 2017/2074] för det första ett förbud mot att exportera vapen, militär eller annan utrustning som kan användas för internt förtryck, samt utrustning, teknik eller programvara för övervakning, till Venezuela. För det andra uppställs i beslutet ett förbud mot att tillhandahålla Venezuela ekonomiska, tekniska eller andra tjänster relaterade till sådan utrustning och teknik. För det tredje föreskrivs det i beslutet att tillgångar och ekonomiska resurser tillhörande vissa personer, enheter och organ ska frysas. Enligt skäl 1 i beslut 2017/2074 antogs beslutet med anledning av den fortsatta försämringen av situationen i Venezuela med avseende på demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. I den ursprungliga versionen av artikel 13 i beslut 2017/2074 föreskrevs att beslutet skulle tillämpas till den 14 november 2018. Genom rådets beslut (Gusp) 2018/1656 av den 6 november 2018 om ändring av beslut (Gusp) 2017/2074 (EUT L 276, 2018, s. 10) förlängdes giltighetstiden till den 14 november 2019 och ändrades punkt 7 i bilaga I till beslutet, som avsåg en av de personer som omfattades av frysningen av finansiella tillgångar.

5 EUT C 107, 2014, s. 1.

6 Genom rådets genomförandeförordning (EU) 2018/1653 av den 6 november 2018 om genomförande av förordning (EU) 2017/2063 (EUT L 276, 2018, s. 1) ändrades punkt 7 i bilaga IV till förordningen, som avsåg en av de personer som omfattades av frysningen av finansiella tillgångar.

7 Se punkt 22 i den överklagade domen. Denna slutsats har inte bestritts i förevarande överklagande. Se punkt 14 i överklagandet.

8 Se punkterna 29 och 30 i den överklagade domen och där angiven rättspraxis.

9 Se punkt 31 i den överklagade domen.

10 Se punkt 32 i den överklagade domen.

11 Se punkt 32 i den överklagade domen.

12 Se punkt 34 i den överklagade domen.

13 I punkt 35 i den överklagade domen påpekade tribunalen att i det mål som avgjordes genom domen Almaz-Antey angavs det i bilagan till det angripna beslutet att sökanden var ett av de företag som det var förbjudet att sälja eller tillhandahålla de ifrågavarande varorna och tjänsterna till.

14 Se punkt 37 i den överklagande domen.

15 Se punkt 38 i den överklagande domen.

16 Se punkterna 39 och 40 i den överklagande domen.

17 Se punkt 41 i den överklagande domen.

18 Se punkterna 42 och 43 i den överklagande domen.

19 Se punkt 51 i den överklagande domen.

20 Se, analogt, dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen ( C‑298/00 P, EU:C:2004:240, punkt 35).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen ( C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

22 jede Person på tyska, toda persona på spanska, toute personne på franska och qualsiasi persona på italienska.

23 Dom av den 11 juli 1996, Métropole télévision m.fl./kommissionen ( T-528/93, T-542/93, T-543/93 och T-546/93, EU:T:1996:99, punkt 60). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 106–107).

24 Dom av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen ( T-257/04, EU:T:2009:182), punkt 53) och beslut av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen ( T-258/04, ej publicerad, EU:T:2009:183, punkt 61).

25 Beslut av den 8 februari 2007, Landtag Schleswig-Holstein/kommissionen ( C‑406/06, ej publicerat, EU:C:2007:90, punkt 9).

26 Beslut av den 3 juli 2007, Commune de Champagne m.fl./rådet och kommissionen ( T-212/02, EU:T:2007:194, punkt 178).

27 Dom av den 13 maj 2019, Giant (China)/rådet ( T-425/13 DEP, ej publicerad, EU:T:2019:340).

28 Beslut av den 10 september 2020, Kambodja CRF/kommissionen ( T-246/19, EU:T:2020:415).

29 Dom av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen ( T-257/04, EU:T:2009:182), punkt 53) och beslut av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen ( T-258/04, ej publicerat, EU:T:2009:183, punkt 61).

30 Dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32).

31 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:21, punkt 90).

32 Till stöd för sin uppfattning har rådet anfört yttrande 1/17 av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 109).

33 Se yttrande 1/17 av den 30 april 2019 ( EU:C:2019:341, punkt 110).

34 Dom av den 26 juni 2012, Polen/kommissionen ( C‑335/09 P, EU:C:2012:385, punkt 45), och dom av den 26 juni 2012, Polen/kommissionen ( C‑336/09 P, EU:C:2012:386, punkt 38).

35 Dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128).

36 Se, analogt, dom av den 16 juli 2015, kommissionen/Rusal Armenal ( C‑21/14 P, EU:C:2015:494, punkt 39).

37 Detta kan driva tredjelandet till att söka andra vägar för att väcka talan vid EU-domstolen, exempelvis via en mellanhand i form av en privaträttslig juridisk person, eller använda sig av tvistlösningsförfaranden utanför unionen, exempelvis skiljeförfaranden.

38 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet ( T-578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 36), och dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft ( C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 50), dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 44), och dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 103).

39 Denna tolkning är förenlig med domstolens tidigare praxis, enligt vilken bland annat lokala myndigheter i medlemsstaterna har talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Se dom av den 15 juni 1999, Regione Autonoma Friuli-Venezia Giulia/kommissionen ( T-288/97, EU:T:1999:125, punkt 41 och följande punkter).

40 Se artikel 65 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331), som hänvisar till artikel 33 i FN-stadgan.

41 Kommissionen förespråkar denna andra teleologiska tolkning.

42 Se, senast, dom av den 6 oktober 2020, Bank Refah Kargaran/rådet ( C‑134/19 P, EU:C:2020:793, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

43 376 US 398 (1964).

44 368 US 398 (1964), s. 408–409, återgiven i Harlan J. (fotnoter borttagna).

45 Och som till sin natur därför är defensiv. För en överblick över skillnaden mellan handlingar som en stat utför jure imperii och handlingar som en stat utför jure gestionis, se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Supreme Site Services m.fl. ( C‑186/19, EU:C:2020:252, punkterna 59–63).

46 ICJ Reports [2012], s. 99.

47 I det målet fann Internationella domstolen att statsimmuniteten för staters offentligrättsliga handlingar (acta jure imperii) även omfattade civilrättsliga förfaranden avseende aktuella handlingar.

48 I artikel 33 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen), med rubriken Mellanstatliga klagomål, föreskrivs följande: En hög fördragsslutande part får till domstolen hänskjuta ett brott mot bestämmelserna i konventionen och protokollen till denna som påstås ha begåtts av en annan hög fördragsslutande part.

49 I artikel 34 i Europakonventionen, med rubriken Enskilda klagomål, föreskrivs följande: Domstolen får ta emot klagomål från enskilda personer, icke-statliga organisationer eller grupper av enskilda personer som påstår sig av någon av de höga fördragsslutande parterna ha utsatts för en kränkning av någon av de i konventionen eller protokollen till denna angivna rättigheterna.

50 Jag påpekar att reglerna om talerätt i konventionen är något mindre generösa än reglerna i EUF-fördraget. Medan lokala eller regionala myndigheter som är juridiska personer enligt nationell rätt kan väcka talan med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, förutsatt att de uppfyller villkoren om att bland annat vara direkt och personligen berörda, har Europadomstolen i sitt avgörande i målet [Demokratiska] republiken Kongo mot Belgien (Europadomstolen, 29 oktober 2020, CE:ECHR:2020:1006DEC001655419) upprepat att nationella myndigheter som ägnar sig åt myndighetsutövning inte har rätt att väcka talan vid Europadomstolen med stöd av artikel 34 i Europakonventionen.

51 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 47), och dom av den 12 november 2019, Organisation juive européenne och Vignoble Psagot ( C‑363/18, EU:C:2019:954, punkt 48). Se även, i detta avseende, Masson, A. och Sterck, J., The Influence of International Law on the Court of Justice’s case-law, i Petrlík, D., Bobek, M., Passer J.M. och Masson, A. (eds.), Évolution des rapports entre les ordres juridiques de l’Union européenne, international et nationaux: Liber amicorum Jiří Malenovský, Bruylant, Bryssel, 2020.

52 Utöver de förhandsavgöranden som avses i artikel 19.3a FEU får EU-domstolen enligt artikel 19.3 c även besluta i de övriga fall som föreskrivs i fördragen.

53 Se artikel 264 FEUF, enligt vilken en välgrundad talan medför att den berörda rättsakten ska förklaras ogiltig.

54 Medlemsstaterna, Europaparlamentet, rådet och kommissionen benämns ibland priviligierade sökande, eftersom de inte behöver visa att de har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att ha talerätt. Se artikel 263 FEUF andra stycket. Revisionsrätten, Europeiska centralbanken och Regionutskotten är halvpriviligierade sökande eftersom de har rätt att väcka talan för att tillvarata sina rättigheter. Se artikel 263 FEUF tredje stycket.

55 Se, exempelvis, artiklarna 7, 40 och 42 FEU och artiklarna 75, 215.2 och 275 FEUF. Se även, exempelvis, artikel 15.3 FEUF, i vilken det hänvisas till en juridisk person som är bosatt eller har sitt stadgeenliga säte i en medlemsstat. Min kursivering. Det ytterligare förtydligande eller den begränsning som lagts till genom denna bestämmelse – som inte återges i artikel 267 FEUF – tyder på att uttrycket juridisk person ska ges en vid innebörd.

56 Se, analogt, dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds ( C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkterna 14 och 15). I punkt 10 i domen av den 28 oktober 1982, Groupement des Agences de voyages/kommissionen ( 135/81, EU:C:1982:371), konstaterade domstolen att begreppet juridisk person i artikel 263 FEUF inte nödvändigtvis har samma innebörd i medlemsstaternas olika rättssystem.

57 I det målet erinrade tribunalen om att syftet med artikel 263 fjärde stycket FEUF är att ge ett tillräckligt domstolsskydd för alla fysiska eller juridiska personer som direkt och personligen berörs av unionsrättsakter. Tribunalen fann att även om tredjeländer inte kan åberopa den ställning som priviligierad sökande som medlemsstaterna har enligt unionssystemet, kan de väcka talan med stöd av juridiska personers rätt att väcka talan. En enhet med rättskapacitet kan således i princip väcka talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

58 Tribunalen hänvisade till förslaget till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Polen/rådet ( C‑273/04, EU:C:2007:361, punkt 41). I den punkten konstaterade generaladvokaten Poiares Maduro att eftersom Republiken Polen har rättskapacitet enligt landets nationella rätt, och i likhet med samtliga stater tillerkänns internationell rättskapacitet enligt folkrätten, hade Polen enligt artikel 263 fjärde stycket EU rätt att väcka talan vid domstolen mot en rättsakt som går Polen emot förutsatt att kriterierna om att vara direkt och personligen berörd är uppfyllda och för att den aktuella rätten att väcka talan omvandlas till ett slags allmän talerätt (actio popularis). Av generaladvokaten Poiares Maduros förslag till avgörande går det slutligen att dra slutsatsen att Republiken Polen hade rätt att väcka talan i egenskap av medlemsstat, och således i egenskap av privilegierad sökande i enlighet med artikel 263 andra stycket FEUF, eftersom generaladvokaten ansåg att fristen för att väcka talan mot rättsakten i fråga löpte från och med den dag då anslutningsfördraget trädde i kraft. I sin dom av den 23 oktober 2007, Polen/rådet ( C‑273/04, EU:C:2007:622), prövade domstolen, trots rådets invändning om rättegångshinder, inte Republiken Polens talerätt, utan begränsade sig till att pröva talan i sak.

59 Vilken enligt tribunalen föregick Polens anslutning till unionen i maj 2004.

60 Se även beslut av den 10 juni 2009, Polen/kommissionen ( T-258/04, ej publicerat, EU:T:2009:183, punkterna 60 och 61). I det beslutet slog tribunalen fast att Republiken Polen, innan landet blev medlemsstat, hade rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF om denna direkt och personligen berörde landet. Tribunalen slog emellertid fast att preskrioptionsfristen för att väcka talan hade löpt ut. Efter överklagande ogiltigförklarade domstolen genom dom av den 26 juni 2012, Polen/kommissionen ( C‑336/09 P, EU:C:2012:386) tribunalens beslut om rättegångshinder, och slog fast att Republiken Polen i sin egenskap av medlemsstat hade talerätt i det aktuella målet.

61 Den talan hade väckts mot kommissionens beslut av den 5 december 2003 om ett förfarande rörande tillämpningen av artikel 18.2 första meningen i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om luftfart och av rådets förordning (EEG) nr 2408/92 (ärende TREN/AMA/11/03 – tyska åtgärder rörande inflygningar till Zürichs flygplats) (delgivet med nr K(2003) 4472), (EUT L 4, 2004, s. 13).

62 Även om ett sådant likställande inte uttryckligen framgår av beslutet, grundas detta på avtalstexten.

63 Se beslut av den 14 juli 2005, Schweiz/kommissionen ( C‑70/04, ej publicerat, EU:C:2005:468, punkt 22).

64 En eventuell analogi med artikel 263 FEUF bör inte överdrivas, eftersom syftet med en interventionsansökan är begränsat till att biträda en av parternas yrkanden och inte att väcka en självständig talan.

65 Se däremot beslutet av domstolens vice ordförande av den 17 maj 2018, Amerikas förenta stater/Apple Sales International m.fl. ( C‑12/18 P(I), ej publicerat, EU:C:2018:330), i vilket domstolen ogillade Amerikas förenta staters överklagande av det beslut som hade meddelats av tribunalen den 15 december 2017, Apple Sales International och Apple Operations Europe/kommissionen ( T-892/16, ej publicerat, EU:T:2017:925), i vilket tribunalen avslog Amerikas förenta staters ansökan om att intervenera till stöd för yrkandet från Apple Sales International och Apple Operations Europe i mål T‑892/16, enbart av den anledningen att Amerikas förenta stater inte hade visat att det hade ett intresse av utgången av tvisten. Se även punkt 14 i beslutet av den 4 juni 2012, Attey m.fl./rådet ( T-118/11, T-123/11 och T-124/11, ej publicerat, EU:T:2012:270), i vilket tribunalen uppgav att Republiken Elfenbenskusten hade beviljats tillstånd att intervenera till stöd för den talan.

66 Till stöd för uppfattningen att artikel 263 fjärde stycket FEUF är begränsat till privata aktörer eller enskilda har vissa parter i förevarande mål konstaterat att generaladvokaten Wathelet i punkt 25 i sitt förslag till avgörande i målet Stichting Woonlinie m.fl./kommissionen ( C‑133/12 P, EU:C:2013:336) slog fast att efter de ändringar av artikel 230 EG som införts genom Lissabonfördraget, vilka nu avspeglas i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kan [e]nskilda … således numera väcka talan om ogiltigförklaring utan att behöva visa att de är personligen berörda, förutsatt att den aktuella rättsakten är en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder (min kursivering). Enligt min mening innebär detta inte att artikel 263 fjärde stycket FEUF enbart ger privata aktörer talerätt. Detta textavsnitt bör inte läsas ur sitt sammanhang och isolerat. Klagandena i det målet var bostadsbolag och således privata aktörer, även om de fyllde en social funktion. Se även punkt 90 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:21), i vilken det anges att efter intensiv diskussion av hela denna problematik i det Europeiska konventet beslutade lagstiftaren sig nämligen för att inte stärka enskildas rättsliga skydd mot unionsakter med allmän giltighet genom att reformera begreppet personligen berörd, utan att i stället införa en helt ny tredje möjlighet att väcka talan i artikel 263 fjärde stycket FEUF, nämligen den redan ovan diskuterade … möjligheten för fysiska och juridiska personer att väcka talan mot regleringsakter som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder (min kursivering). Det bör dock påpekas att generaladvokaten Kokott i punkt 22 i sitt förslag till avgörande konstaterade att Samtliga parter i förevarande mål är ense om att fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan har utökats genom artikel 263 fjärde stycket FEUF. Den fråga som prövades var omfattningen av denna utökning av talerätten. Även i det målet var klagandena privata aktörer, nämligen Inuit Tapiriit Kanatami, ett organ som företräder kanadensiska inuiters intressen, samt flera andra parter som huvudsakligen var producenter eller återförsäljare av sälprodukter. Under alla omständigheter kan jag inte se hur de ändringar som infördes genom Lissabonfördraget kan vara relevanta i förevarande mål, eftersom begreppet juridisk person i artikel 263 FEUF har existerat – och inte ändrats – sedan Romfördraget trädde i kraft år 1953 (se artikel 173 EEG).

67 Dom av den 22 mars 2007, Regione Siciliana/kommissionen ( C‑15/06 P, EU:C:2007:183, punkt 29). Se även dom av den 10 april 2003, kommissionen/Nederlandse Antillen ( C‑142/00 P, EU:C:2003:217, punkt 59).

68 Tribunalen hänvisade i detta sammanhang till domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, punkt 106).

69 Principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, till vilken artikel 19.1 andra stycket FEU hänvisar, utgör en allmän unionsrättslig princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Se dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. ( C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 55). Ett sådant skydd garanteras enskilda som inte är priviligierade sökande enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.

70 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft ( C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 72 och 73).

71 Dom av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32, punkt 114).

72 C‑229/05 P, EU:C:2007:32.

73 Jag konstaterar att detta uttalande från rådet i viss mån motsägs av rådets senare svar på domstolens fråga. Jag påpekar dock att rådet i sin invändning om rättegångshinder vid tribunalen gjorde gällande att klaganden inte var en fysisk eller juridisk person i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

74 Dom av den 13 september 2018, Gazprom Neft rådet ( T-735/14 och T-799/14, EU:T:2018:548, punkt 97).

75 Beslut av den 10 mars 2016, SolarWorld/kommissionen ( C‑142/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:163, punkt 22). Se även dom av den 10 september 2009, kommissionen/Ente per le Ville vesuviane och Ente per le Ville vesuviane/kommissionen ( C‑445/07 P och C‑455/07 P, EU:C:2009:529, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

76 Även om den rättspraxis som tribunalen hänvisade till i punkt 30 i den överklagade domen avser huruvida en talan kan väckas mot en rättsakt och således har rättsverkningar (på ett abstrakt sätt), anser jag att det pragmatiska synsätt som förordats även kan användas för att bedöma huruvida en rättsakt har en direkt inverkan på fysiska eller juridiska personers rättsliga ställning. För ett exempel på ett sådant pragmatiskt synsätt vid bedömningen av huruvida villkoret direkt berörd är uppfyllt, se dom av den 5 maj 1998, Glencore Grain/kommission ( C‑404/96 P, EU:C:1998:196, punkterna 38–54), i vilken domstolen underkände rent teoretiska hypoteser eller argument som talade mot ett erkännande av att villkoret direkt berörd var uppfyllt.

77 Min kursivering. Som rådet påpekat minskar den omständigheten att domen av den 18 januari 2007, PKK och KNK/rådet ( C‑229/05 P, EU:C:2007:32) specifikt rörde frågan om talerätt för en organisation som inte är en juridisk person inte på något sätt behovet av att undvika överdriven formalism i andra mål.

78 I de efterföljande punkterna anförs enligt min mening endast ytterligare skäl till stöd för tribunalens slutsats att Bolivarianska republiken Venezuela inte är direkt berörd av de omtvistade bestämmelserna.

79 Åtskillnaden mellan direkt och indirekt inverkan på en persons rättsliga ställning behandlades även i det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2008, Kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2008:159). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i kommissionen/Infront WM ( C‑125/06 P, EU:C:2007:611). I det målet slog domstolen fast att ett beslut genom vilket nya begränsningar införs för rättigheter som innehas av en person, vilka inte existerade vid förvärvet av dessa rättigheter och som gör det svårare att utöva dessa rättigheter, har en direkt inverkan på denna persons rättsliga ställning.

80 Den omständigheten att de omtvistade bestämmelserna inte enbart avser fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ i Venezuela, utan även specifikt riktas mot och identifierar Bolivarianska republiken Venezuela och organ som kan hänföras till denna stat är knappast förvånande, eftersom det framgår av skälen 1, 2 och 3 i förordning nr 2017/2063 att denna förordning antogs mot bakgrund av den fortsatta försämringen av situationen i Venezuela med avseende på demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna och behovet av att motverka bland annat internt förtryck, allvarliga kränkningar av eller brott mot de mänskliga rättigheterna eller förtryck av det civila samhället och den demokratiska oppositionen. I likhet med rådet anser jag att syftet med en åtgärd inte i sig är tillräckligt för att bedöma huruvida en unionsrättsakt direkt påverkar ett tredjelands rättsliga ställning. Det viktigaste är enligt min mening villkoren för och innehållet i de aktuella åtgärderna, vilka i förevarande fall uttryckligen identifierar och riktas mot Bolivarianska republiken Venezuela.

81 Rådet har nämligen självt medgett att organ som kan hänföras till Bolivarianska republiken Venezuela i dess egenskap av stat kan hindras från att köpa utrustning som omfattas av de aktuella restriktionerna.

82 Samt, mer allmänt, alla andra fysiska och juridiska personer, enheter eller andra organ i Venezuela. Jag anser att de omtvistade bestämmelserna, i den mån de begränsar möjligheten för alla andra fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ i Venezuela än Bolivarianska republiken Venezuela att köpa vissa varor och tjänster, även indirekt påverkar Bolivarianska republiken Venezuelas rättsliga ställning.

83 Jag anser därför att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 43 i den överklagade domen när den konstaterade att de aktuella åtgärderna, åtminstone indirekt, begränsade Venezuelas möjligheter.

84 Ett sådant konstlat synsätt, som även förekommer i punkt 43 i den överklagade domen, och i vilket tribunalen slog fast att de omtvistade bestämmelserna inte utgör ett direkt förbud för Bolivarianska republiken Venezuela att köpa och importera den avsedda utrustningen eller erhålla tjänsterna i fråga, skulle exempelvis strida mot den omständigheten att rätten att motta tjänster följer av rätten att tillhandahålla tjänster och att de båda rättigheterna existerar parallellt. Se, exempelvis, dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone ( 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35, punkt 16) och dom av den 1 juli 2010, Dijkman och Dijkman-Lavaleije ( C‑233/09, EU:C:2010:397, punkt 24).

85 Min kursivering. Se de formuleringar som används i artikel 20 i förordning 2017/2063.

86 Se, analogt, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 241–247) och dom av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet ( T-715/14, ej publicerad, EU:T:2018:544, punkt 68). Trots att restriktiva åtgärder kan ha allmän giltighet och ålägga abstrakt definierade personer och enheter skyldigheter, utesluter detta inte att dessa åtgärder direkt och personligen kan beröra de fysiska och juridiska personer som anges i dessa åtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

87 Jag påpekar även att rådet, i sin invändning om rättegångshinder vid tribunalen, mot bakgrund av lydelsen av artikel 20 i förordning 2017/2063 gjorde gällande att den förordningen inte har bindande rättsverkan för eller i Venezuela och är begränsad till medlemsstaterna och de personer som omfattas av medlemsstaternas behörighet. Enligt min mening är denna separata invändning om rättegångshinder i sig kopplad till frågan om huruvida villkoret direkt berörd är uppfyllt.

88 Dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet ( C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

89 Se dom av den 21 september 2005, Yusuf och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( T-306/01, EU:T:2005:331, punkt 184–188), som fastställdes av rådet genom domen av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 241).

90 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen ( C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 70), och dom av den 6 juni 2013, Ayadi/kommissionen ( C‑183/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:369, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

91 Vad gäller villkoret direkt berörd, som också befanns vara uppfyllt, se punkterna 68–72 i domen Almaz-Antey.

92 I detta avseende går det inte göra någon meningsfull åtskillnad som skulle kunna påverka bedömningen av talerätten, och i synnerhet huruvida en sökande är direkt berörd, enbart på grund av omfattningen av en åtgärds inverkan på en persons rättsliga ställning. Enligt min mening är en sådan inverkan direkt och kan faktiskt fastställas.

93 Se punkterna 63 och 64 i domen Almaz-Antey, som specifikt rör villkoret direkt berörd.

94 Se punkt 65 i domen Almaz-Antey i vilken tribunalen konstaterade att [d]et är självklart så, att det ankommer på organ som är etablerade i unionen att tillämpa nämnda åtgärder, eftersom de rättsakter som antas av unionens institutioner i princip inte är avsedda att tillämpas utanför unionens territorium. Detta innebär däremot inte att de enheter som påverkas av de relevanta bestämmelserna i [rådets beslut 2014/512/Gusp av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s.13)] inte direkt berörs av de restriktiva åtgärder som tillämpas mot dem. Det förbud mot att utföra vissa typer av verksamhet med enheter etablerade utanför unionen är nämligen liktydigt med ett förbud mot att dessa företag genomför de ifrågavarande transaktionerna med verksamhetsutövare inom unionen. Om tribunalen skulle godta rådets argument i detta avseende, så innebär detta att tribunalen måste anse att förtecknade personer, mot vilka de restriktiva åtgärderna är tillämpliga, och detta även vad gäller frysning av individuella tillgångar, inte direkt berörs av sådana åtgärder, eftersom det i första hand är unionens medlemsstater, eller fysiska och juridiska personer under deras jurisdiktion, som ska tillämpa dem.

95 Även om sökanden i domen Almaz-Antey var ett aktiebolag som var verksamt inom försvarssektorn, snarare än en stat, ser jag, med tanke på att Bolivarianska republiken Venezuela är en juridisk person i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, ingen anledning att avvika från tribunalens resonemang i den domen om huruvida Bolivarianska republiken Venezuela var direkt berörd.

96 Det enda övriga relevanta kravet är kanske att Bolivarianska republiken Venezuela ska ha ett intresse av utgången av sin talan (berättigat intresse av att få saken prövad), men detta är inte något som har ifrågasatts i förevarande mål.

97 För att använda rådets formulering.