Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 23 mars 2023

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) (nedan kallat arbetstidsdirektivet).

3 Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att dessa sjukdomsperioder var 9/01/2017–31/10/2018 i mål C‑271/22; 60 dagar år 2016, hela år 2017 och 236 dagar år 2018 i mål C‑272/22; 9/01/2017–31/10/2018 i mål C‑273/22; 105 dagar år 2017 och 308 dagar år 2018 i mål C‑274/22; samt 84 dagar år 2017, 355 dagar år 2018 och 308 dagar år 2019 i mål C‑275/22.

4 Svaranden har i detta avseende åberopat artikel L. 3141–5 i den franska arbetslagen, i vilken det föreskrivs följande:Vid fastställandet av semesterns längd ska följande anses som perioder av faktiskt arbete: … 5. Sammanhängande perioder som inte är längre än ett år under vilka utförandet av arbetsuppgifterna enligt anställningsavtalet avbryts på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom.

5 Det framgår av de uppgifter som EU-domstolen har tillgång till att Keolis Agen ingår i Keolis-koncernen, som tillhör konstellationen av företag inom SNCF-gruppen, som är den etablerade operatören inom järnvägssektorn i Frankrike. Även om Keolis också förefaller vara verksamt inom den sistnämnda sektorn, är det ostridigt i de nationella målen att Keolis Agen endast bedriver bussverksamhet och erbjuder en cykeltjänst.

6 Cour de cassation (Social) (Högsta domstolen, socialrättsavdelningen), dom av den 21 september 2017, nr. 16–24.022, ECLI:FR:CCASS:2017:SO02067.

7 Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), Avis (yttrande) nr 406009 av den 26 april 2017, ECLI:FR:CECHR:2017:406009.20170426.

8 Domen av den 22 november 2011, KHS ( C‑214/10, EU:C:2011:761, punkt 44) (nedan kallad domen i målet KHS).

9 Dom av den 4 oktober 2018, Dicu ( C‑12/17, EU:C:2018:799) (nedan kallad domen i målet Dicu), dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth ( C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871), dom av den 6 november 2018, Kreuziger ( C‑619/16, EU:C:2018:872), dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften ( C‑684/16, EU:C:2018:874) (nedan kallad domen i målet Max-Planck-Gesellschaft), dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981), och dom av den 8 september 2020, kommissionen och rådet/Carreras Sequeros m.fl. ( C‑119/19 P och C‑126/19 P, EU:C:2020:676).

10 Se fotnot 4 i förevarande förslag till avgörande.

11 Dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33) (nedan kallad domen i målet Dominguez).

12 Dom av den 20 januari 2009, Schultz-Hoff m.fl. ( C‑350/06 och C‑520/06, EU:C:2009:18, punkt 41) (nedan kallad domen i de förenade målen Schultz-Hoff).

13 Domen i målet Dominguez, punkterna 20, 30, 46 och där angiven rättspraxis. Se även domen i målet Dicu, punkt 29.

14 Dom av den 26 juni 2001, BECTU ( C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 55) och domen i de förenade målen Schultz-Hoff, punkt 47.

15 Detta uttryck för att beteckna organ mot vilka direktiv kan åberopas har endast använts i domen av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 12). Se även dom av den 12 juli 1990, Foster m.fl. ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkterna 20 och 22).

16 Förklaringen till vilka organ gentemot vilka direktiv kan åberopas gavs i dom av den 10 oktober 2017, Farrell ( C‑413/15, EU:C:2017:745), och i dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631).

17 Punkt 37 i nämnda dom.

18 Denna rättspraxis inleddes med dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709), och har senare bekräftats i andra domar, bland annat dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21), dom av den 15 januari 2014, Association de médiation sociale ( C‑176/12, EU:C:2014:2), samt dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257).

19 Domen i målet BECTU, punkt 43; dom av den 18 mars 2004, Merino Gómez ( C‑342/01, EU:C:2004:160, punkt 29), dom av den 16 mars 2006, Robinson-Steele m.fl. ( C‑131/04 och C‑257/04, EU:C:2006:177, punkt 48), domen i de förenade målen Schultz-Hoff, punkt 22; domen i målet KHS, punkt 23; samt domen i målet Dominguez, punkt 16.

20 Se, i detta avseende, domen i målet Max-Planck-Gesellschaft, punkterna 74 och 76.

21 Detta löser problemet i förevarande mål såvitt avser frågan om såväl direkt effekt som lika villkor. Om direktiv inte skulle tillerkännas horisontell direkt effekt skulle detta emellertid, i olika situationer, faktiskt kunna leda till att offentliga bolag diskriminerades i förhållande till privata bolag. Sådan diskriminering, liksom andra argument som generaladvokat C.O. Lenz framförde i sitt förslag till avgörande i målet Faccini Dori ( C‑91/92, ej publicerat, EU:C:1994:45), utgör fortfarande giltiga skäl för att ompröva den doktrin som förnekar att direktiv har direkt effekt i horisontella situationer.

22 Se fotnot 6 i förevarande förslag till avgörande.

23 Artiklarna L. 3245–1 och D. 3141–7 i arbetslagen.

24 Se punkt 10 i förevarande förslag till avgörande.

25 Se, exempelvis, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl. ( C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 48 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 26 oktober 2017, Argenta Spaarbank ( C‑39/16, EU:C:2017:813, punkt 38).

26 Domen i de förenade målen Schultz-Hoff, punkt 25, och domen i målet KHS, punkt 31.

27 Domen i målet KHS, punkt 33.

28 Skälen 1–4 i arbetstidsdirektivet. Se även, för ett liknande resonemang, angående direktiv 93/104, som kodifierades genom det nuvarande arbetstidsdirektivet, domen i målet BECTU, punkterna 37 och 38.

29 Europeiska unionen kan endast besluta om åtgärder för att uppnå de mål som anges i artikel 151 FEUF, vilket inbegriper förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Även om den bestämmelsen tidigare brukade kallas programmatisk har den haft stor betydelse för tolkningen av unionens arbetslagstiftning. Se, på denna punkt, Lecomte, F., Embedding Employment Rights in Europe, Columbia Journal of European Law, vol. 17(1), 2011, s. 1, på s. 12 och följande sidor (som undersöker den gradvisa utvecklingen av rättspraxis avseende denna bestämmelse, och de berättelser som omger den, som har gått från att vara en rent programmatisk bestämmelse till ett verktyg som erbjuder betydande resurser för tolkning).

30 C‑120/21, EU:C:2022:718, (nedan kallad domen i målet LB) punkt 31.

31 Jag vill förtydliga att jag inte menar att unionen inte skulle kunna ålägga medlemsstaterna att införa preskriptionsfrister för rätten till betald årlig semester, om den kan motivera ett sådant regleringsbehov mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen. Jag hävdar bara att unionen inte har reglerat denna fråga i den nu gällande versionen av arbetstidsdirektivet.

32 Domen i målet Dominguez, punkt 18.

33 Domen i de förenade målen Schultz-Hoff, punkt 28.

34 Kursivering i originaltexten i förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak i målet KHS ( C‑214/10, EU:C:2011:465, punkt 43).

35 Domen i de förenade målen Schultz-Hoff, punkt 46 och där angiven rättspraxis. Om den tidsgräns som föreskrivs för överföringsperioden skulle vara av sådan art att den begränsar själva uppkomsten av rätten till årlig betald semester, måste den i enlighet med artikel 52.1 i stadgan vara föreskriven i lag. Med hänsyn till att den i de nationella målen omtvistade grundläggande rättigheten har sin grund i unionsrätten kan en sådan begränsning endast införas genom unionslagstiftning, och inte genom nationell lagstiftning. Det är under alla omständigheter tveksamt om ett domstolsavgörande, såsom det som svaranden har begärt av fransk domstol, skulle kunna inrätta en sådan begränsning. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 september 2012, parlamentet/rådet ( C‑355/10, EU:C:2012:516, punkt 77), dom av den 10 september 2015, parlamentet/rådet ( C‑363/14, EU:C:2015:579, punkt 53), och dom av den 26 juli 2017, Republiken Tjeckien/kommissionen ( C‑696/15 P, EU:C:2017:595, punkt 78).

36 Domen i målet KHS, punkt 30, dom av den 29 november 2017, King ( C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 54), och dom av den 22 september 2022, Fraport och St. Vincenz-Krankenhaus ( C‑518/20 och C‑727/20, EU:C:2022:707, punkt 34).

37 Se punkt 34 i förevarande förslag till avgörande.

38 Den franska regeringen har i sitt skriftliga yttrande nämnt att det i fransk rätt föreskrivs en allmän preskriptionsregel om tre år för arbetsrättsliga tvister. EU-domstolen har, i princip, inte motsatt sig att allmänna preskriptionsregler kan leda till samma resultat som införandet av tidsbegränsade överföringsperioder. Se, i detta avseende, domen i målet LB, punkt 40.

39 Se hänvisningarna i punkt 36 i förevarande förslag till avgörande.

40 Jag kan bara notera att Conseil d’État (Högsta förvaltningsrätten) tycks anse att en rättsregel om längden på perioden för överföring kan fastställas av domstol i Frankrike. Court de cassation (Högsta domstolen) anser däremot att ett sådant regleringsbeslut bör fattas av lagstiftaren och har uppmanat den nationella lagstiftaren att agera, dock hittills utan resultat. Se, i detta avseende, Cour de cassation (Högsta domstolen), Note explicative, Arrêt du 21 september 2017, no2067 (Förklarande anmärkningar, dom av den 21 september 2017, nr 2067), s. 3. För ett liknande synsätt, se Véricel, M., Le droit à congés payés du salarié malade face à la Cour de justice européenne et à la Cour de cassation, Revue de droit du travail, nr 6, 2012, s. 371.

41 C‑337/10, EU:C:2012:263, punkt 43, (nedan kallad domen i målet Neidel). I domarna i målet KHS, punkt 38, och i målet Neidel, punkt 41, gav EU-domstolen dessutom uttryck för uppfattningen att varje period för överföring avsevärt ska överstiga (utan att förklara vad som menas med avsevärt) den beräkningsperiod för vilken den beviljas. Skälet till detta är att det ska vara möjligt att beakta den särskilda situation som en arbetstagare som har varit arbetsoförmögen under flera på varandra följande beräkningsperioder befinner sig i. En längre överföringsperiod säkerställer att arbetstagaren kan planera hur han eller hon på lämpligt sätt ska fördela utnyttjandet av intjänade årliga betalda semesterdagar.

42 Domen i målet KHS, punkt 44.

43 Se punkt 44 i förevarande förslag till avgörande.

44 Se, exempelvis, domstolens yttrande 2/15 (Frihandelsavtal mellan EU och Singapore) av den 16 maj 2017 ( EU:C:2017:376, punkt 149).

45 ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och uppföljningen av denna, som antogs i Genève den 18 juni 1998 (bilaga reviderad den 15 juni 2010).

46 Såsom generaladvokat V. Trstenjak har påpekat kan ILO:s konvention om semester med lön inte heller utgöra ett giltigt verktyg för en indirekt och delvis harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning. Förslag till avgörande av generaladvokat V. Trstenjak i målet KHS ( C‑214/10, EU:C:2011:465, punkterna 83–90).

47 Såsom förklaras i punkterna 41–43 i förevarande förslag till avgörande.