Förslag till avgörande av generaladvokaten Maciej Szpunar föredraget den 8 februari 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Konvention som undertecknades i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32) (nedan kallad Brysselkonventionen).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1) som, enligt dess artikel 66, ska tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts från och med den 10 januari 2015.

5 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende angett att Juzgado de Primera Instancia no19 de Madrid (Förstainstansdomstolen nr 19 i Madrid, Spanien), genom beslut av den 11 juli 2014, beslutade att förlaget skulle betala 390000 euro till Real Madrid i kapital, ränta och kostnader. Däremot har den inte preciserat om detta beslut även avsåg åläggandet skulle verkställas vad avsåg journalisten. Det förefaller emellertid följa av denna ansökan och av parternas yttranden att detta beslut avsåg verkställande avseende båda motparterna i det nationella målet.

6 Dom av den 28 mars 2000 ( C‑7/98, EU:C:2000:164, nedan kallad domen Krombach, punkterna 36 och 37).

7 Dom av den 15 maj 1986 ( 222/84, EU:C:1986:206, punkt 18).

8 Konvention som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

9 Europadomstolen, den 26 april 2007, Colaco Mestre och SIC. Sociedade Independente de Comunicacao, SA mot Portugal (CE:ECHR:2007:0426JUD001118203, § 28).

10 Europadomstolen, den 26 november 2013, Błaja News Sp. z o. o. mot Polen (CE:ECHR:2013:1126JUD005954510, § 71).

11 Punkt 22 i förevarande dom.

12 Domen Krombach (punkt 23).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2023, Charles Taylor Adjusting (C‑590/21, nedan kallad domen Charles Taylor Adjusting, EU:C:2023:633, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

14 Se domarna Krombach (punkt 21) och Charles Taylor Adjusting (punkt 32 och där angiven rättspraxis).

15 Se domen Krombach (punkt 36).

16 Se domen Krombach (punkt 37).

17 Se dom av den 25 maj 2016, Meroni (C‑559/14, nedan kallad domen Meroni, EU:C:2016:349, punkt 44).

18 Se domen Meroni (punkt 45).

19 Se domen Meroni (punkt 45).

20 Europadomstolen, den 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland (CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, nedan kallad domen Avotiņš mot Lettland, § 96 och där angiven rättspraxis).

21 Europadomstolen erkände, i sin dom av den 29 april 2008, McDonald mot Frankrike (CE:ECHR:2008:0429DEC001864804), att ett beslut att inte bevilja verkställighet av de aktuella domarna hade utgjort en inskränkning av sökandens rätt till en rättvis rättegång, som garanteras i artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen fastställde även, i sin dom av den 3 maj 2011, Négrépontis-Giannisis mot Grekland (CE:ECHR:2011:0503JUD005675908, §§ 89–92), att en vägran att erkänna adoptionen av ett barn, som hade beslutats i Förenta staterna, med motiveringen att adoptionen åsidosatte grunderna ordre public i den medlemsstat där den gjordes gällande, hade inneburit ett åsidosättande av artiklarna 8 och 14 samt artikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen nöjde sig närmare bestämt, efter att ha konstaterat att de båda förstnämnda bestämmelserna hade åsidosatts, med att påpeka att den tolkning som domstolen i den medlemsstat där domen görs gällande gör av begreppet ordre public inte får vara godtycklig och oproportionerlig.

22 Se Kinsch, P., Enforcement as a Fundamental Right, Nederlands Internationaal Privaatrecht, nr 4, 2014, s. 543.

23 Se, bland annat, beträffande åsidosättande av artikel 8 i Europakonventionen, Europadomstolen, den 3 maj 2011, Négrépontis-Giannisis mot Grekland (CE:ECHR:2011:0503JUD005675908).

24 Se, bland annat, Kinsch, P., a.a., s. 543, och Hazelhorst, M., Free movement of civil judgments in the European Union and the right to a fair trial, Springer, Haag, 2017, s. 160.

25 Se, bland annat, Spielmann, D., La reconnaissance et l’exécution des décisions judiciaires étrangères et les exigences de la Convention européenne des droits de l’homme. Un essai de synthèse, Revue trimestrielle des droits de l’homme, volym 88, 2011, sidorna 774–779 och 786, samt Kiestra, L. R., The Impact of the European Convention on Human Rights on Private International Law, 2014, Haag, Springer, sidorna 262–274, som särskilt har uppmärksammat att Europadomstolen, i sin praxis på detta område, ibland erkänner ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen i den del den garanterar tillgång till domstolarna. Denna rättspraxis förefaller emellertid ingå i ett sammanhang av mål i vilka erkännande eller verkställande av en dom, enligt sökandena, var väsentligt försenat.

26 Se, bland annat, Cuniberti, G., Rueda, I., Abolition of Exequatur. Addressing the Commission’s Concerns, Rabels Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht, 2011, volym 2(75), s. 294, som, utan att kategoriskt uttala sig om förekomsten av en rättighet för sökanden, framför allt har fokuserat på behovet av att upprätthålla en balans mellan en sådan rättighet och en svarandes grundläggande rättigheter.

27 Se Barba, M., L’exequatur sous le regard de la Cour européenne des droits de l’homme, Les Mémoires de l’Équipe de Droit International, Européen et Comparé, 2012, nr 2, https://dumas.ccsd.cnrs.fr/dumas-04035845, sidorna 35 och 36. Se, beträffande denna kritik, Pailler, L., Le respect de la Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne dans l’espace judiciaire européen en matière civile et commercial, Éditions A. Pedone, Paris, 2017, s. 113.

28 Se artiklarna 38.1 och 45.1 i Bryssel I-förordningen. Vidare angav generaladvokaten Kokott, i sitt förslag till avgörande i målet Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2008:749, punkt 52), att frågan om huruvida artikel 6.1 i Europakonventionen medför en skyldighet att erkänna och verkställa utländska domstolsavgöranden inte behöver besvaras, eftersom Bryssel I-förordningen innehåller en motsvarande rättighet.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2023, K.B. och F.S. (Prövning ex officio på det straffrättsliga området), C‑660/21, EU:C:2023:498, punkt 41).

30 Se, beträffande denna fråga, mitt förslag till avgörande i målet Glawischnig-Piesczek ( C‑18/18, EU:C:2019:458, punkt 89).

31 Se artikel 38.1 och artikel 45.1 i Bryssel I-förordningen.

32 I detta hänseende har tillämpligheten av artikel 47 i stadgan vid domstolarna i den medlemsstat där domen har gjort gällande, trots att unionsrätten inte reglerade förfarandet i ursprungsmedlemsstaten, bekräftats i domarna av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 52–54), och Meroni (punkterna 44 och 45). Jag anser att det är uppenbart att en domstol i den medlemsstat där domen gjorts gällande, när den prövar frågan om avslag på en ansökan om verkställighet av ett beslut som meddelats i en annan medlemsstat på grund av att grunderna för rättsordningen (ordre public) utgjort hinder för denna verkställighet, ska tillämpa Bryssel I-förordningen och att denna domstol således är bunden av alla bestämmelser i stadgan.

33 Se Cuniberti, G., Le fondement de l’effet des jugements étrangers, Recueil des cours de l’Académie de droit international de la Haye, volym 394, 2018, s. 140, som uppmärksammar den omständigheten att autonomiseringen av den, rent processuella, grunden för erkännandet av utländska domar och av rätten till verkställighet av domar enligt artikel 6 i Europakonvention är förvånansvärd, eftersom den väsentliga grunden för rätten till en rättvis rättegång är att garantera effektiviteten av de materiella rättigheter som garanteras i denna konvention.

34 Se, för ett liknande resonemang, beträffande iakttagandet av rätten till en rättvis rättegång, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 55).

35 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 48).

36 Det följer nämligen av artikel 4.3 i FEU att enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen. Vidare följer det av artikel 67.4 FEUF att unionen ska underlätta tillgången till rättsväsendet, särskilt genom principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga och utomrättsliga avgöranden på det civila området. I övrigt ska unionen, enligt artikel 81.1 FEUF, utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, vilket bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden. Detta samarbete får inbegripa beslut om åtgärder om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar. Unionen ska, på grundval av artikel 81.2 a FEUF, i dessa syften besluta om åtgärder för att säkerställa ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden samt verkställigheten av dessa.

37 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands (C‑681/13, nedan kallad domen Diageo Brands, EU:C:2015:471, punkt 63), och domen Meroni (punkt 47).

38 Se domarna Diageo Brands (punkt 64) och Meroni (punkt 48).

39 Kommissionen framställde, i detta hänseende, år 2022 sitt förslag till direktiv om skydd för personer som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade rättsprocesser och rättegångsmissbruk (strategiska rättsprocesser för att hindra offentlig debatt) (COM(2022) 177 final), mer känd under den engelska akronymen SLAPP (Strategic Lawsuit Against Public Participation). Detta direktiv har till syfte att föreskriva skyddsåtgärder mot uppenbart ogrundade rättsprocesser eller rättegångsmissbruk i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande verkningar och som inleds mot fysiska och juridiska personer, särskilt journalister och människorättsförsvarare, på grund av deras deltagande i den offentliga debatten. Beroende på det slutliga innehållet i detta direktiv, skulle detta kunna påverka tillämpligheten av artikel 11 i stadgan i förfaranden vid en domstol i ursprungsmedlemsstaten i sådana situationer som aktuella i förevarande mål.

40 En annan lösning skulle vara att nyansera villkoren för upptagande till sakprövning av tolkningsfrågor på området civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder och tillåta en domstol i ursprungsmedlemsstaten att väcka talan vid domstolen angående en tolkningsfråga om ett framtida eventuellt avslag på en ansökan om verkställighet av den dom som denna nationella domstol ska meddela i det mål som är avhängigt vid den. Denna lösning kan inte godtas utan förbehåll och förevarande mål härrör, under alla omständigheter, inte från en ursprungsmedlemsstat. Se, emellertid, avseende denna kontroversiella fråga på området straffrättsligt samarbete, dom av den 25 juli 2018, AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne), C‑268/17, EU:C:2018:602, punkterna 27–30).

41 Se punkt 183 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

42 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 18 juni 2013, Povse mot Autriche (CE:ECHR:2013:0618DEC000389011, §§ 86–87).

43 Domen Avotiņš mot Lettland (§§ 113–116).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkterna 61 och 62). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2015, P ( C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 40).

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 52, 54 och 62). Se även dom Krombach (punkterna 25–27 och 45), och dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkterna 28, 29 och 48).

46 Se, för ett liknande resonemang, Hess, B., Rapport relatif à l’application du règlement Bruxelles I dans les États membres (étude JLS/C4/2005/03), Université Ruprecht-Karls d’Heidelberg, september 2007, s. 249, punkt 558, tillgänglig på följande webbplats: http://ec.europa.eu/civiljustice/news/docs/study_application_brussels_1_en.pdf.

47 Se dom av den 11 maj 2000 ( C‑38/98, nedan kallad domen Renault, EU:C:2000:225, punkt 32).

48 Se domen Renault (punkt 32).

49 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Alber i målet Renault ( C‑38/98, EU:C:1999:325, punkt 6).

50 Se domen Renault (punkt 34).

51 Punkterna 30, 32 och 39. Se även mitt förslag till avgörande i målet Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:137, punkt 52).

52 Se domen Diageo Brands (punkt 51).

53 Punkterna 23 och 27.

54 Se, för ett liknande resonemang, domen Charles Taylor Adjusting (punkt 37).

55 Se domen Charles Taylor Adjusting (punkt 39).

56 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour Charles Taylor Adjusting ( C‑590/21, EU:C:2023:246).

57 Dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 48).

58 Dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 20).

59 Dom av den 2 april 2009, Gambazzi ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkterna 48 och 49).

60 Punkt 39 ovan.

61 Dom av den 1 juni 1999, ( C‑126/97, EU:C:1999:269) (nedan kallad domen Eco Swiss).

62 Domen Eco Swiss (punkt 36).

63 Domen Eco Swiss (punkt 37).

64 Se punkt 92 i detta förslag till avgörande.

65 Det ska erinras om att, sedan domen Krombach (punkt 37), måste med hänsyn till förbudet mot en omprövning i sak av den utländska domen, en kränkning av grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen gjorts gällande, som tillåter denna stat att avslå en ansökan om erkännande eller verkställande av denna dom, innebära ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättighet som erkänns som grundläggande i denna rättsordning. Min kursivering.

66 Domstolen har visserligen, i domen av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 56), slagit fast att ändamålet med begreppet ordre public är att skydda rättsliga intressen som kommer till uttryck i en rättsregel. Denna, lite reducerande, formulering avsåg emellertid det specifika sammanhanget i det målet. Under alla omständigheter avsåg domstolen, genom detta övervägande, främst påtala att bestämmelsen om ordre public endast får tillämpas för att skydda rättsliga intressen.

67 Se domen Meroni (punkt 46).

68 Se domen Diageo Brands (punkt 68).

69 Se mitt förslag till avgörande i målet Diageo Brands ( C‑681/13, EU:C:2015:137, punkt 39).

70 Se, för ett liknande resonemang, domen Diageo Brands (punkt 50). Se även domarna Meroni (punkt 46) och Charles Taylor Adjusting (punkt 36).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2022, Ungern/Europaparlamentet och rådet ( C‑156/21, EU:C:2022:97, punkt 127).

72 Se punkt 77 i detta förslag till avgörande.

73 Se dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr ( C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 83).

74 EUT C 303, 2007, s. 17.

75 Se domarna Renault och Eco Swiss som jag hänvisat till i punkterna 77–80 och 91–94 i detta förslag till avgörande.

76 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online ( C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 72).

77 Europadomstolen, den 23 september 2009, Jersild mot Danmark (CE:ECHR:1994:0923JUD001589089, § 31).

78 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 februari 2021, Fussl Modestraße Mayr ( C‑555/19, EU:C:2021:89, punkt 82).

79 Se dom av den 25 juli 1991, Collectieve Antennevoorziening Gouda ( C‑288/89, EU:C:1991:323)

80 Se, för en illustration, Europadomstolen, den 7 juni 2012, Centro Eurpa 8 S.rl. och Di Stefano mot Italien (CE:ECHR:2012:0607JUD003843309, § 129).

81 Se, bland annat, Europadomstolen, den 7 februari 2012, Axel Springer AG mot Tyskland (CE:ECHR:2012:020den 7JUD003995408, §§ 78–81).

82 Se, nyligen, Europadomstolen, den 5 december 2017, Frisk och Jensen mot Danmark (CE:ECHR:2017:1205JUD001965712, § 53).

83 Se Europadomstolen, den 2 september 2014, Firma EDV für Sie, EfS Elektronische Datenverarbeitung Dienstleistungs GmbH mot Tyskland (CE:ECHR:2014:0902DEC003278308, § 23).

84 Se, nyligen, Europadomstolen, den 11 januari 2022, Freitas Rangel mot Portugal (CE:ECHR:2022:0111JUD007887313, § 53).

85 Se, nyligen, Europadomstolen, den 5 december 2017, Frisk och Jensen mot Danmark (CE:ECHR:2017:1205JUD001965712, § 55).

86 Se punkt 45 i detta förslag till avgörande.

87 Se domen Meroni (punkterna 52 och 53).

88 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

89 Se dom av den 9 september 2015, Bohez ( C‑4/14, EU:C:2015:563, punkt 59).

90 Dom av den 2 april 2009 ( C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 46). I målet som ledde fram till den domen hade en tillämpning av bestämmelsen om ordre public blivit aktuell på grund av att verkställigheten innebar ett åsidosättande av en grundläggande processrättslig rättighet, i syfte att iaktta förbudet mot en omprövning i sak.

91 Se punkt 70 i detta förslag till avgörande.

92 Se punkterna 56–59 i detta förslag till avgörande.

93 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 45).

94 Se punkt 59 i detta förslag till avgörande.

95 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 50).

96 Se, för en illustration, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkterna 72–74).

97 Se, för en illustration, dom av den 17 mars 2016, Liffers ( C‑99/15, EU:C:2016:173, punkt 26).

98 I förslaget till en annan grundläggande rättsakt inom unionens internationella privaträtt, nämligen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40), angavs i artikel 23.1 tredje streckpunkten att [d]enna förordning [inte] ska … inverka på tillämpningen av [unionsrättsliga] bestämmelser som … är till hinder för att tillämpa en bestämmelse eller bestämmelser i domstolslandets lag eller i den lag som ska tillämpas enligt denna förordning. Vidare angavs i detta förslag till förordning, i dess artikel 24, att [d]et strider särskilt mot grunderna för gemenskapens rättsordning att tillämpa en bestämmelse i den lag som anvisas i denna förordning, om den leder till utdömande av icke-kompensatoriskt skadestånd, såsom skadestånd vars enda syfte är att avskräcka eller bestraffa (min kursivering). Denna sistnämnda bestämmelse var avsedd att utgöra en konkretisering, i form av en särskild bestämmelse, av undantaget avseende grunderna för rättsordningen, som föreskrivs i artikel 23.1 tredje streckpunkten. Förslaget att införa dessa båda bestämmelser godtogs inte.

99 Konventionen antogs vid Haagkonferensen för internationell privaträtt den 2 juli 2019.

100 Se artikel 2.1 k respektive l i denna konvention.

101 Se förklarande rapport avseende konventionen av den 2 juli 2019 upprättad av Garcimartín, F., och Saumier, G., (tillgänglig på följande webbplats: https://www.hcch.net/en/publications-and-studies/details4/?pid=6797), s. 63.

102 Les atteintes aux droits de la personnalité par l’utilisation d’internet: compétence, droit applicable et reconnaissance des jugements étrangers, https://www.idi-iil.org/app/uploads/2019/09/8-RES-FR.pdf

103 Se, för en illustration, förslag till avgörande av generaladvokaten Capotorti i målet Bier ( 21/76, EU:C:1976:147, punkt 6) och, beträffande principen om ett ärendes anknytning till den domstol som först var behörig (perpetuatio fori), se förslag till avgörande av generaladvokaten Pitruzzella i målet Gemeinde Bodman-Ludwigshafen ( C‑256/21, EU:C:2022:366, punkt 72).

104 Se den förklarande rapporten till 2019 års konvention, s. 137.

105 Se Symeonides, S.C., Cross- Border Infringement of Personality Rights via the internet. A Resolution of the Institute of International Law, Leiden – Boston, 2021, sidorna 143 och 144.

106 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2014 ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 56 och 58).

107 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 57).

108 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkterna 56 och 58).

109 Europadomstolen, den 17 december 2004, Cumpănă och Mazăre mot Rumänien (CE:ECHR:2004:1217JUD003334896, § 111).

110 Europadomstolen, den 23 april 2015, Morice mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0423JUD002936910, § 176).

111 Se Europadomstolen, den 11 april 2006, Brasilier mot Frankrike (CE:ECHR:2006:0411JUD007134301, § 43). Se även Baumbach, T., Chilling Effect as a European Court of Human Rights’ Concept in Media Law Cases, Bergen Journal of Criminal Law and Criminal Justice, 2018, volym 6(1), s. 102.

112 Se, för ett liknande resonemang beträffande en relativt återhållsam fällande dom, Europadomstolen, den 24 maj 2022, Pretorian mot Rumänien (CE:ECHR:2022:0524JUD004501416, § 81).

113 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 5 maj 2022, Mesić mot Kroatien (CE:ECHR:2022:0505JUD001936218, §§ 111–113), och Europadomstolen, den 16 juni 2015, Defi AS mot Estland (CE:ECHR:2015:0616JUD006456909, § 110).

114 Europadomstolen, den 26 november 2013, Błaja News Sp. z o. o. mot Polen (CE:ECHR:2013:1126JUD005954510, § 71).

115 Europadomstolen, den 29 maj 2017, Tavares de Almeida Fernandes and Almeida Fernandes mot Portugal (CE:ECHR:2017:0117JUD003156613, § 77).

116 Se, för ett liknande resonemang, Wurmnest, W., Towards a European Concept of Public Policy Regarding Punitive Damages, Punitive damages and private international law: state of the art and future developments, i Bariatti,S., Fumagalli, L., Crespi Reghizzi, Z., Wolters Kluwer - CEDAM, Milano, 2019, s. 259.

117 Se, för en illustration, Europadomstolen, den 14 februari 2023, Halet mot Luxembourg (CE:ECHR:2023:0214JUD002188418, § 205), och Europadomstolen, den 15 maj 2023, Sanchez mot Frankrike (CE:ECHR:2023:0515JUD004558115, § 205). I vissa domar har europadomstolen använt uttrycket chilling, dissuasive effect, se Europadomstolen, den 27 juni 2017, Ghiulfer Predescu mot Rumänien (CE:ECHR:2017:0627JUD002975109, § 61), och Europadomstolen, den 8 januari 2019, Prunea mot Rumänien (CE:ECHR:2019:0108JUD004788111, § 38), på franska översatt till endast un effet dissuasif. Se Europadomstolen, den 5 maj 2022, Mesić mot Kroatien (CE:ECHR:2022:0505JUD001936218, § 113).

118 Pech, L., The concept of chilling effect, Open Society European Policy Institute, 2021, s. 6.

119 Se, för ett liknande resonemang, T., a.a., s. 112.

120 Europadomstolen, den 1 mars 2007, Tønsbergs Blad AS och Haukom mot Norge (CE:ECHR:2007:0301JUD000051004, § 102). Min kursivering och översättning.

121 Europadomstolen, den 19 april 2011, Kasabova mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD002238503, § 71), och Europadomstolen, den 19 april 2011, Bozhkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD000331604, § 55). Min kursivering och översättning.

122 Europadomstolen, den 7 december 2010, Público - Comunicação Social, SA m.fl. mot Portugal (CE:ECHR:2010:1207JUD003932407, § 55).

123 Europadomstolen angav, i sin dom av den 26 april 2007, Colaço Mestre och SIC mot Portugal (CE:ECHR:2007:0426JUD001118203, § 27), att den mycket intensiva och omskrivna debatten om korruption inom fotboll rör allmänintresset och, på liknande sätt, i sin dom av den 22 februari 2007, Nikowitz och Verlagsgruppe News GmbH mot Österrike (CE:ECHR:2007:0222JUD000526603, § 25), att bolagets attityd till en idrottsstjärna rör allmänintresset.

124 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW ( C‑469/17, EU:C:2019:623, punkt 74). Se även, i samband med skydd av personuppgifter, dom av den 8 december 2022, Google (Borttagande av påstått felaktigt innehåll) C‑460/20, EU:C:2022:962, punkt 97).

125 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 27 juni 2017, Ghiulfer Predescu mot Rumänien (CE:ECHR:2017:0627JUD002975109, § 61).

126 Se punkterna 169–171 i detta förslag till avgörande.

127 Se punkt 128 i detta förslag till avgörande.

128 Europadomstolen, den 19 april 2011, Kasabova mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD002238503, § 71), och Europadomstolen, den 19 april 2011, Bozhkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD000331604, § 55). Se även Europadomstolen, den 10 februari 2015, Cojocaru mot Rumänien (CE:ECHR:2015:0210JUD003210406, § 33).

129 Europadomstolen, den 29 augusti 1997, Worm mot Österrike (CE:ECHR:1997:0829JUD002271493, §§ 15 och 57).

130 Se Europadomstolen, den 19 april 2011, Kasabova mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD002238503, § 71), och Europadomstolen, den 19 april 2011, Bozhkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2011:0419JUD000331604, § 55).

131 Europadomstolen, den 7 juli 2015, Morar mot Rumänien (CE:ECHR:2015:0707JUD002521706, § 70).

132 Se Europadomstolen, den 2 juni 2008, Timpul Info-Magazin och Anghel mot Moldavien (CE:ECHR:2007:1127JUD004286405, § 39), och Europadomstolen, den 26 november 2013, Błaja News Sp. z o. o. mot Polen (CE:ECHR:2013:1126JUD005954510, § 71).

133 Se punkterna 126 och 129 i detta förslag till avgörande.

134 Se punkterna 135 och 137 i detta förslag till avgörande.

135 Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, den 5 maj 2022, Mesić mot Kroatien (CE:ECHR:2022:0505JUD001936218, §§ 111–113).

136 Se Europadomstolen, den 30 juni 2005, Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi mot Irland (CE:ECHR:2005:0630JUD004503698).

137 Domen Avotiņš mot Lettland (§§ 101–104).

138 Domen Avotiņš mot Lettland (§ 105).

139 Se, för ett liknande resonemang, domen Avotiņš mot Lettland (§ 106).

140 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2013, Povse mot Österrike (CE:ECHR:2013:0618DEC000389011, §§ 79–81).

141 Europadomstolen fastslog nämligen, i sin dom av den 18 juni 2013, Povse mot Österrike (CE:ECHR:2013:0618DEC000389011, §§ 79–83), att denna presumtion är tillämplig i samband med verkställighet, på grundval av förordning nr 2201/2003, av en dom avseende återlämnande av ett barn. Den påpekade att denna förordning inte lämnar något utrymme för skönsmässig bedömning till den medlemsstat där domen gjorts gällande. Beträffande Bryssel I-förordningen, har Europadomstolen även tillämpat denna presumtion i sin dom Avotiņš mot Lettland (§ 108). Den utgick från premissen att denna förordning, när det gäller verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, inte ger den medlemsstat där domen görs gällande något utrymme för skönsmässig bedömning. Europadomstolen prövade nämligen yrkandet utan att beakta den bestämmelse om ordre public som föreskrivs i denna förordning, med motiveringen att sökanden inte hade åberopat denna bestämmelse vid nationella instanser.

142 Se, för ett liknande resonemang, Cuniberti, G., Le fondement de l’effet des jugements étrangers, Recueil des Cours de l’Académie de Droit International de La Haye, 2019, volym 394, sidorna 275 och 276, samt Hazelhorst, M., Free Movement of Civil Judgments in the European Union and the Right to a Fair Trial, Springer, Haag, 2017, s. 212.

143 Se, för ett liknande resonemang, domen Avotiņš mot Lettland (§ 106).

144 Se punkterna 113 och 189 i detta förslag till avgörande.

145 Se punkt 171 i detta förslag till avgörande.

146 Se punkterna 177–179 i detta förslag till avgörande.

147 Se punkt 182 i detta förslag till avgörande.