Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 6 juni 2024

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23).

3 BOE nr 255 av den 24 oktober 2015, s. 100224.

4 Tripulantes de cabina de pasajeros.

5 BOE nr 12, av den 14 januari 2019, s. 2519, som finns tillgänglig på följande webbplats: https://www.boe.es/eli/es/res/2018/12/18/(14).

6 BOE nr 134, av den 13 maj 2020, s. 32752, som finns tillgänglig på följande webbplats: https://www.boe.es/eli/es/res/2020/03/10/12.

7 Detta följer även av domen av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560).

8 Beträffande den allmänna åklagarmyndighetens ståndpunkt, se punkt 29 nedan. Den allmänna åklagaren och den spanska regeringen har vid förhandlingen förklarat skälen till att förfarandet vid den hänskjutande domstolen fortsatt.

9 Se Lenaerts, K., och Gutièrrez-Fons, J.A., Epilogue. High Hopes: Autonomy and the Identity of the EU, European Papers, 2023, vol. 8, nr 3, s. 1495–1511.

10 Se, bland annat, dom av den 5 juli 2017, Fries ( C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 29).

11 Jag erinrar om att direktiv 2006/54 innefattar vissa delar av domstolens rättspraxis och sammanför befintliga bestämmelser i olika direktiv om jämställdhet mellan kvinnor och män, nämligen rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, 1975, s. 19), rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, 1976, s. 40), rådets direktiv 86/378/EEG av den 24 juli 1986 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet (EGT L 225, 1986, s. 40) och rådets direktiv 97/80/EG av den 15 december 1997 om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (EGT L 14, 1997, s. 6).

12 Se punkt 18 ovan.

13 Se dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 37 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 januari 2021, INSS ( C‑843/19, EU:C:2021:55, punkt 24). Dessa domar innebär en utveckling av definitionen av begreppet indirekt diskriminering i förhållande till tidigare rättspraxis, enligt vilken en nationell bestämmelse [medför] indirekt diskriminering när den, trots att den är neutralt utformad, i praktiken missgynnar ett mycket högre antal kvinnor än män. Min kursivering. Se, särskilt, dom av den 14 april 2015, Cachaldora Fernández ( C‑527/13, EU:C:2015:215, punkt 28) och dom av den 9 november 2017, Espadas Recio ( C‑98/15, EU:C:2017:833, punkt 38 samt där angiven rättspraxis).

14 Den aktuella åtgärden avser arbetsgivarens praxis att betala ut dagtraktamenten med olika belopp till kabinbesättningspersonal och piloter, vilket föreskrivs i två olika kollektivavtal.

15 Avseende inverkan av den amerikanska doktrinen om disparate impact i samband med indirekt diskriminering i unionens sociallagstiftning, se, bland annat, Tobler, C., Indirect Discrimination. A Case Study into the Development of the Legal Concept of Indirect Discrimination under EC Law, Intersentia, Antwerpen-Oxford, 2005, s. 91–96 och 235, samt Mulder, J., Indirect sex discrimination in employment. Theoretical analysis and reflections on the CJEU case law and national application of the concept of indirect sex discrimination, Directorate-General for Justice and Consumers (EC), 2021, s. 44. Se dom av den 31 mars 1981, Jenkins ( 96/80, EU:C:1981:80, 925, punkt 13). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Warner i målet Jenkins ( 96/80, EU:C:1981:21, s. 936 och 937), och förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduros i målet Coleman ( C‑303/06, EU:C:2008:61, punkt 19).

16 Såsom har understrukits av författare till doktrinen är det fråga om att i synnerhet kvalitativt hänseende undersöka vilka eventuella negativa effekter en bestämmelse kan ha på personer som omfattas av ett visst kriterium i förhållande till andra personer. Definitionen av indirekt diskriminering gör det möjligt att undersöka skillnader i behandling som är kopplade till kriterier för vilka kvantitativa uppgifter saknas. Se Miné, M., Les concepts de discrimination directe et indirecte, ERA Forum, vol. 4, 2003, s. 30–44, särskilt s. 38 och 39, och Tridimas, T., The General Principles of EU Law, Oxford University Press, Oxford, 2005, 2 uppl, s. 67–72. Se även fotnot 42 nedan.

17 Det framgår av beslutet om hänskjutande att artikel 93 i och bilaga I till kabinbesättningsavtalet och artikel 16.19 i pilotavtalet framstår som neutrala, eftersom dessa bestämmelser är tillämpliga på såväl manlig kabinbesättningspersonal och PILOTER som på kvinnlig kabinbesättningspersonal och PILOTER.

18 Se, bland annat, dom av den 27 oktober 1998, Boyle m.fl. ( C‑411/96, EU:C:1998:506, punkt 39), dom av den 21 oktober 1999, Lewen ( C‑333/97, EU:C:1999:512, punkt 36), dom av den 30 mars 2004, Alabaster ( C‑147/02, EU:C:2004:192, punkt 45), och dom av den 16 juli 2009, Gómez-Limón Sánchez-Camacho ( C‑537/07, EU:C:2009:462, punkt 56).

19 Se, bland annat, Tobler, C., Limites et potentiel du concept de discrimination indirecte, a.a., s. 24 och 26. Vad gäller den allmänna principen om likabehandling, se bland annat dom av den 4 maj 2023, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto (Nattarbete) ( C‑529/21–C‑536/21 och C‑732/21–C‑738/21, EU:C:2023:374, punkt 52).

20 Begreppet indirekt diskriminering fastställdes för första gången i domen av den 13 maj 1986, Bilka-Kaufhaus ( 170/84, EU:C:1986:204), avseende tillgång till ett tjänstepensionssystem. Se, Prechal, S., Combating Indirect Discrimination in Community Law Context, Legal Issues of European Integration, vol. 19, nr 1, 1993, s. 81–97, särskilt s. 84.

21 Beträffande utvecklingen av definitionen av begreppet indirekt diskriminering i unionsrätten, se Ellis, E., och Watson, P., EU Anti-Discrimination Law, 2 uppl., Oxford European Union Law Library, Oxford, 2012, s. 148–155.

22 Se punkterna 38 och 39 ovan.

23 I artikel 2.1 a i direktiv 2006/54 definieras direkt diskriminering som när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.

24 Vad gäller kravet på att situationerna ska vara jämförbara i samband med direkt diskriminering har domstolen preciserat dels att det inte krävs att situationerna är identiska, utan endast att de är jämförbara. Vidare ska bedömningen av om situationerna är jämförbara inte ske på ett allmänt och abstrakt sätt utan specifikt och konkret med avseende på den berörda förmånen. Se, bland annat, dom av den 12 december 2013, Hay ( C‑267/12, EU:C:2013:823, punkt 33), och dom av den 19 juli 2017, Abercrombie & Fitch Italia ( C‑143/16, EU:C:2017:566, punkt 25).

25 Se fotnot 16 ovan. Min kursivering.

26 Se, för ett liknande resonemang, Tobler, C., Indirect Discrimination Under Dictives 2000/43 and 2000/78, Leidens universitet, Leiden, s. 100, och Tobler, C., Limites et potentiel du concept de discrimination indirecte, a.a., s. 54.

27 Se, för ett liknande resonemang, Mulder, J., Indirect sex discrimination in employment., a.a., s. 50 och 51, och Tobler, C., Indirect Discrimination Under Directives 2000/43 och 2000/78, a.a., s. 23, 99 och 100. Det ska påpekas att de omständigheter som ska prövas inom ramen för jämförelsen inte är desamma som dem som ska beaktas vid bedömningen av huruvida skälet för den åberopade motiveringen är berättigat. Förekomsten av ett eller flera kollektivavtal är således en omständighet som kan beaktas vid bedömningen huruvida skillnaderna mellan de aktuella dagtraktamentena beror på sakliga skäl som helt saknar samband med könsdiskriminering. Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 1995, Royal Copenhagen ( C‑400/93, EU:C:1995:155, punkt 46). Se punkt 92 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

28 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, Mulder, J., Indirect sex discrimination in employment, a.a., s. 12. Vad däremot gäller principen om lika lön, som inte är aktuell i förevarande mål, ska de arbetstagarkategorier som ska jämföras utföra ett arbete av lika värde.

29 Se Mulder, J., Indirect sex discrimination in employment, a.a., s. 12 och 50.

30 Se, för ett liknande resonemang, Tobler, C., Limites et potentiel du concept de discrimination indirecte, a.a., särskilt fotnot 127.

31 Beträffande betydelsen av att identifiera referensgruppen i samband med indirekt diskriminering, se bland annat Ellis, E. och Watson, P., EU Anti-Discrimination Law, a.a., s. 152.

32 Se, bland annat, domen av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2022:120, punkterna 49 och 50 samt där angiven rättspraxis), i vilken domstolen fann att [v]ad … har anfört till stöd för att det inte föreligger en indirekt diskriminering, … nämligen att det inte går att jämföra situationen för hushållsarbetare med situationen för andra arbetstagare … föranleder ingen annan bedömning. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 47 i sitt förslag till avgörande gäller nämligen i det nu aktuella fallet – i motsats till … målet som avgjordes genom domen av den 26 juni 2018, MB (Könsbyte och ålderspension) ( C‑451/16, EU:C:2018:492), – att den nationella bestämmelsen inte utgör en direkt diskriminering på grund av kön som skulle kunna ifrågasättas på grund av den påstådda bristen på jämförbarhet mellan hushållsarbetare och andra arbetstagare. Se mitt förslag till avgörande i målet TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 47).

33 Inom ramen för denna fråga ska de arbetstagarkategorier som är föremål för jämförelsen utföra likvärdigt arbete. Se fotnot 28 ovan.

34 Se punkt 35 ovan.

35 Kommissionen preciserade vid förhandlingen att dagtraktamentena i de två kollektivavtalen i fråga inte betraktas som lön.

36 Jag vill erinra om att metoden för att fastställa referensgruppen för jämförelsen i samband med indirekt diskriminering inte är exakt densamma som när det gäller direkt diskriminering. 48 Se punkterna 48 och 49 ovan.

37 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, Mulder, J., Indirect sex discrimination in employment, a.a., s. 12.

38 Med andra ord är de personer som ska jämföras (de jämförda grupperna) dels kabinbesättningspersonal, som till största delen består av kvinnor, dels piloter, som till största delen består av män. Denna jämförelse (tertium comparationis) avser storleken på de dagtraktamenten som är i fråga i målet vid den nationella domstolen.

39 I förevarande fall avser ett sådant konstaterande endast bestämmelserna om dagtraktamente i varje kollektivavtal och inte andra bestämmelser i dessa avtal.

40 Se särskilt dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Angående bevisbördan, se artikel 19 i direktiv 2006/54. Det åligger, såsom domstolen har slagit fast, den person som anser sig kränkt genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på honom eller henne att först lägga fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering. Det är endast om denna person har fastställt sådana omständigheter som det ankommer på svaranden att sedan bevisa att principen om icke-diskriminering inte har åsidosatts. Se dom av den 19 april 2012, Meister ( C‑415/10, EU:C:2012:217, punkt 36). Se, i detta avseende, S., och Prechal, S., L’égalité des genres dans le droit de l’Union européenne, Europeiska kommissionen, Luxemburg, 2008, s. 17.

41 Se dom av den 31 mars 1981, Jenkins ( 96/80, EU:C:1981:80, punkt 925, skäl 13), och förslag till avgörande av generaladvokaten Warner i målet Jenkins ( 96/80, EU:C:1981:21, s. 936 och s. 937).

42 Se dom av den 21 januari 2021, INSS ( C‑843/19, EU:C:2021:55, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ska påpekas att alla medel, inte bara statistiska bevis, kan användas för att fastställa att indirekt diskriminering föreligger. Se, bland annat, dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 46), och dom av den 3 oktober 2019, Schuch-Ghannadan ( C‑274/18, EU:C:2019:828, punkt 54). I detta hänseende ska det påpekas att direktiv 2006/54 inte hänvisar till kvantitativa faktorer som ska beaktas vid bedömning av huruvida indirekt diskriminering föreligger. I själva verket grundar sig nämnda definition på en kvalitativ ansats i så måtto att vad som ska bedömas är huruvida den ifrågavarande nationella åtgärden till sin art är sådan att den kan särskilt missgynna personer av ett visst kön i förhållande till personer av det andra könet. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i de förenade målen IK och CM ( C‑184/22 och C‑185/22, EU:C:2023:879, punkt 36).

43 I detta fall bestämmelserna i de relevanta kollektivavtalen.

44 Se, bland annat, dom av den 24 september 2020, YS (Tjänstepension till högre tjänstemän) ( C‑223/19, EU:C:2020:753, punkt 52 och där angiven rättspraxis), och dom av den 21 januari 2021, INSS ( C‑843/19, EU:C:2021:55, punkt 26). Se, även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkterna 39–45).

45 Det framgår närmare bestämt av beslutet om hänskjutande att beloppet för dagtraktamenten för kabinbesättningspersonal varierar mellan 37,06 och 59,06 euro beroende på om det rör sig om en resa inom landet eller utomlands. Den spanska regeringen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att kabinbesättningspersonal erhåller fullt traktamente om resan överstiger fyra hela arbetstimmar. För det fall kabinbesättningspersonal är i tjänst under fyra timmar eller mindre erhåller han eller hon ett halvt dagtraktamente. Däremot uppgår piloternas dagtraktamenten för samma typ av resor till ett belopp på mellan 65 och 100 euro. I detta fall har den spanska regeringen i sitt skriftliga yttrande angett att dagtraktamentena för piloterna utbetalas med möjlighet att tillämpa ytterligare koefficienter på vissa villkor för resan enligt vilka dessa traktamenten multipliceras med 1,2 till 2.

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Villar Láiz ( C‑161/18, EU:C:2019:382, punkt 47).

47 Skillnaden i behandling utgör därmed inte direkt diskriminering när de situationer som har undersökts inte är jämförbara. Dessutom kan direkt diskriminering endast motiveras på särskilda grunder som uttryckligen anges i lag. Se rättspraxis som anges i fotnot 32. Se även mitt förslag till avgörande i målet TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2021:777, punkt 47 och fotnot 21).

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 september 2020, YS (Tjänstepension till högre tjänstemän) ( C‑223/19, EU:C:2020:753, punkt 58), och dom av den 24 februari 2022, TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2022:120, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2013, Kenny m.fl. ( C‑427/11, EU:C:2013:122, punkt 41).

50 Se punkt 29 ovan.

51 Se Sciarra, S., The evolution of collective bargaining: observations on comparison in the countries of the European Union, Comparative Labor Law & Policy Journal, vol. 29, nr 1, s. 1–28, särskilt s. 7. Vad gäller vikten av förhandlingar om kollektivavtal, se bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målen Brentjens’ Handelsonderneming (C‑67/96, C‑115/97 och C‑219/97, punkt 181), och förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Prigge m.fl. ( C‑447/09, EU:C:2011:321, punkterna 41–46).

52 Se Rodière, P., Droit à la négociation et d’actions collectives, Charte des droits fondamentaux de l’Union européenne, Picod, F., och Van Drooghenbroeck, S., (red.), 2 uppl., Bruyland, Paris, 2018, s. 621–646.

53 Dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 66 och där angiven rättspraxis). Vad särskilt gäller direktiv 2006/54 framgår betydelsen av kollektivavtalens funktion, i egenskap av integrerade delar av medlemsstaternas rättsordningar, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i praktiken av artikel 33 i direktivet. I artikel 21.1 i nämnda direktiv föreskrivs därför att [m]edlemsstaterna skall, i enlighet med nationell sedvänja och praxis, vidta lämpliga åtgärder för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter i syfte att främja likabehandling.

54 På unionsnivå erkänns dialogen mellan arbetsmarknadens parter i artikel 155 FEUF.

55 Dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 67). dom av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union ( C‑438/05, EU:C:2007:772, punkt 44), och dom av den 18 december 2007, Laval un Partneri ( C‑341/05, EU:C:2007:809, punkt 91).

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 68), och dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 22) (nedan kallad domen Enderby).

57 Dom av den 8 april 1976 ( 43/75, EU:C:1976:56, punkt 39).

58 Se, bland annat, dom av den 27 juni 1990, Kowalska ( C‑33/89, EU:C:1990:265, punkt 12), dom av den 18 november 2004, Sass ( C‑284/02, EU:C:2004:722, punkt 25), dom av den 9 december 2004, Hlozek ( C‑19/02, EU:C:2004:779, punkt 43), dom av den 18 november 2020, Syndicat CFTC ( C‑463/19, EU:C:2020:932, punkt 48), och dom av den 3 juni 2021, Tesco Stores ( C‑624/19, EU:C:2021:429, punkt 21 samt där angiven rättspraxis).

59 Vad gäller artikel 16.1 b i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16), vilken motsvarar artikel 23 första stycket b i direktiv 2006/54, se dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 63), dom av den 13 september 2011, Prigge m.fl. ( C‑447/09, EU:C:2011:573, punkt 49), och dom av den 28 februari 2013, Kenny m.fl. ( C‑427/11, EU:C:2013:122, punkt 47).

60 Dom av den 8 september 2011, Hennigs och Mai ( C‑297/10 och C‑298/10, EU:C:2011:560, punkt 78).

61 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 22). Min kursivering. Beträffande den skadliga effekten, se punkt 40 i detta förslag till avgörande.

62 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 22).

63 Dom av den 27 oktober 1993, Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 23). Min kursivering.

64 För att motivera en särbehandling på grund av kön räcker det inte att en gemensam arbetsgivare åberopar att det finns olika kollektivavtal, även om vart och ett av dem inte innebär någon diskriminering på grund av kön, se förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz i målet Enderby ( C‑127/92, EU:C:1993:313, punkt 50).

65 Den spanska regeringen har i detta avseende förklarat att det i artikel 89.1 i lagen om arbetstagare föreskrivs en möjlighet för företrädare för arbetstagarna eller arbetsgivarna (som enligt artikel 87 i denna lag ska ha rätt att förhandla om ett kollektivavtal) att begära förhandlingar genom att skriftligen delge den andra parten detta. Den part som meddelandet riktar sig till får vägra att inleda förhandlingar enbart av rättsliga eller avtalsmässiga skäl eller om det inte är fråga om att revidera ett av tal som redan har löpt ut.

66 Enligt artikel 89.2 i lagen om arbetstagare ska förhandlingsrådet inrättas inom högst en månad från mottagandet av meddelandet. Den part som meddelandet riktar sig till måste sedan svara på förhandlingsförslaget och båda parterna måste fastställa tidsschemat eller förhandlingsplanen.

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 1993, Villar Láiz ( C‑127/92, EU:C:1993:859, punkt 22).

68 Författare har i doktrinen påpekat att den omständigheten att separata förfaranden för kollektivavtalsförhandlingar förkastas som objektiv motivering för indirekt könsdiskriminering främjar lika möjligheter, eftersom det inte är tillräckligt att fråga sig om två olika nivåer för arbetsvillkor har uppnåtts genom tillämpning av två olika processer. Det är nödvändigt att undersöka vad som ligger till grund för dessa förfaranden och att fråga sig varför ett kollektivavtal har kunnat leda till ett förmånligare resultat än det andra med avseende på samma åtgärd. Se Hervey, T.K., EC Law on Justifications for sex Discrimination in Working Life, Collective bargaining, discrimination, social security and European integration, Bulletin of comparative labour relations, 48, 2003, s. 103–152, särskilt s. 133. Se även Vogel-Polsky, E., Genre et droit: les enjeux de la parité, Cahiers du GEDISST (Groupe d’étude sur la division sociale et sexuelle du travail), nr 17, 1996, Principes et enjeux de la parité, s. 11–31: Den yrkesmässiga segregeringen … av kvinnor i ekonomin och i arbetslivet har sitt ursprung i samtliga sociala relationer mellan könen [eller] i det förhållandet att stereotyper bekräftas och förstärks genom kultur, utbildning, skolsystem, familj, media …. Se mitt förslag till avgörande i målet TGSS (Hushållsarbetares arbetslöshet) ( C‑389/20, EU:C:2021:777, punkt 78).

69 Vad gäller en missgynnad grupp deltidsarbetande som huvudsakligen består av kvinnor, se dom av den 10 mars 2005, Nikoloudi ( C‑196/02, EU:C:2005:141, punkt 51). Se, för ett liknande resonemang, bland annat Tobler, C., Limites et potentiel du concept de discrimination indirecte, a.a., s. 37.

70 Se, bland annat, dom av den 31 maj 1995, Royal Copenhagen ( C‑400/93, EU:C:1995:155, punkt 46), och dom av den 28 februari 2013, Kenny m.fl. ( C‑427/11, EU:C:2013:122, punkt 49).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2005, Nikoloudi ( C‑196/02, EU:C:2005:141, punkt 52 och där angiven rättspraxis).