62024CC0467

Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 16 juli 2026

CELEX: 62024CC0467
Datum: 2026-07-16
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 16 juli 2026( 1 )

Mål C ‑ 467/24

2Valorise Ham NV,

2Valorise Amel NV,

2Valorise NV,

Luminus NV,

EDF Belgium NV,

Activent Wallonie NV,

e-NosVents NV,

CVLumiwind,

Luminus Wind Together cv,

Rouge Lux BVBA,

Biospace CV,

Federatie van de Belgische Elektriciteits- en Gasbedrijven,

Organisatie voor Duurzame Energie Vlaanderen VZW,

Wind4Wallonia 2 NV,

Electrabel NV,

Eoly Energy NV

mot

Ministerraad

(begäran om förhandsavgörande från Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolenen, Belgien))

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknad för el – Förordning (EU) 2022/1854 – Krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna – Tak för elproducenters marknadsintäkter från vissa energikällor – Artikel 7.1 e – Biomassabränslen (fasta eller gasformiga biomassabränslen), utom biometan – Tolkning – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 6.1, artikel 7.1 e och artikel 8.1 b och 8.2 – Tillämpning av taket på 180 euro per MWh producerad el på intäkter från försäljning av el från biomassabränslen – Medlemsstaternas möjlighet eller skyldighet att föreskriva ett högre tak – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt mot bakgrund av motiveringsskyldigheten – Artikel 7.3 första meningen – Medlemsstaternas möjlighet att inte tillämpa taket på kraftproduktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW – Avsaknad av progressivitet eller möjlighet att föreskriva ett undantag beroende på den berörda anläggningens installerade kapacitet – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan – Artikel 6.1 – Avgift på 100 procent av överintäkterna – Giltighet mot bakgrund av artikel 17 i stadgan – Artikel 6.1 och artikel 8 – Medlemsstaternas möjlighet att införa ett lägre tak än 180 euro per MWh – Nationell lagstiftning genom vilken införs ett tak på 130 euro per MWh – Villkor – Tolkning – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 16 och 17 i stadgan – Artikel 2 led 5 och artikel 6.1 – Fastställande av marknadsintäkter – Nationell lagstiftning som möjliggör användning av presumtioner som inte kan motbevisas eller som delvis kan motbevisas – Åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra källor – Tolkning – Giltighet mot bakgrund av artiklarna 17, 20 och 21 i stadgan – Artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c – Intäktstak som tillämpas före den dag som anges i förordning 2022/1854 – Tolkning – Giltighet mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om förbud mot retroaktiv tillämpning och principen om energisolidaritet samt mot bakgrund av artikel 17 i stadgan – Upprätthållande av verkningarna av en nationell lagstiftning som bedömts vara oförenlig med unionsrätten – Villkor ”

I. Inledning

1. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande från Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) avser tolkningen och giltigheten av vissa bestämmelser i förordning (EU) 2022/1854( 2 ) mot bakgrund av, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, artiklarna 16, 17, 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt mot bakgrund av principerna om energisolidaritet, rättssäkerhet, skydd för berättigade förväntningar, förbud mot retroaktiv tillämpning av unionsrättsakter och motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF.

2. Begäran har framställts i sex förenade mål vid den hänskjutande domstolen, där talan väckts av flera företag verksamma inom energisektorn i Belgien (nedan kallade sökandena i det nationella målet)( 3 ) mot Ministerraad (Ministerrådet, Belgien). Målen rör företagens talan om ogiltigförklaring, helt eller delvis, av en nationell lagstiftning genom vilken fastställs ett tak för de marknadsintäkter som vissa elproducenter erhållit.

3. Detta förslag till avgörande är i enlighet med domstolens begäran inriktat på bedömningen av frågorna 1–8, 10, 12, 14 och 15. Målen har gett upphov till nya frågor om tolkningen och giltigheten av flera bestämmelser i förordning 2022/1854, genom vilken ett undantagsarrangemang infördes för perioden 1 december 2022–30 juni 2023 varvid marknadsintäkterna begränsades för vissa elproducenter i syfte att fånga upp och omfördela överintäkterna för att mildra konsekvenserna av de exceptionellt höga energipriserna till följd av bland annat kriget i Ukraina. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet om såväl räckvidden av denna mekanism, bland annat vilket tillämpningsområde den har och hur den ska genomföras av medlemsstaterna, som huruvida den är förenligt med vissa bestämmelser i stadgan och flera allmänna unionsrättsliga principer. Den hänskjutande domstolen har även berört frågan huruvida verkningarna av en nationell lagstiftning genom vilken mekanismen genomförts ska få bestå i tiden för det fall den bedöms vara oförenlig med unionsrätten.

4. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande, som ska ses i förlängningen av en rad mål som nyligen inletts vid domstolen,( 4 ) ger domstolen tillfälle att närmare klargöra sin praxis avseende tolkningen av förordning 2022/1854, men även att för första gången uttala sig om giltigheten av flera bestämmelser i förordningen, vilken sågs som ett tillfälligt undantagsarrangemang i ett läge med en energikris utan tidigare motstycke.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5. Skälen 6, 11, 23–25, 27–30, 32–34, 37, 40–42 och 46 i förordning 2022/1854 har följande lydelse:

”(6) Det behövs därför snabba och samordnade åtgärder på unionsnivå. Inrättandet av en krisintervention skulle göra det möjligt att tillfälligt minska risken för att elpriserna och elkostnaderna för slutkunder når nivåer som är ännu mindre hållbara och att medlemsstaterna antar icke samordnade nationella åtgärder som skulle kunna äventyra försörjningstryggheten på unionsnivå …

…

(11) Icke samordnade tak för marknadsintäkter från el från producenter med lägre marginalkostnader vilka använder exempelvis förnybar energi, kärnkraft och brunkol (inframarginella producenter) kan leda till betydande snedvridningar mellan producenter i unionen, eftersom producenterna konkurrerar i hela unionen på en sammankopplad elmarknad. Genom ett åtagande om ett gemensamt unionsomfattande tak för marknadsintäkter från inframarginella producenter bör sådana snedvridningar kunna undvikas …

…

(23) På dagen före-grossistmarknaden är de minst dyra kraftverken först i inmatningsordningen, men det pris som alla marknadsaktörer erhåller fastställs på grundval av den sista anläggning som behövs för att täcka efterfrågan, dvs. den som har de högsta marginalkostnaderna när marknaden klareras …

(24) Med tanke på betydelsen av priset på dagen före-marknaden som referens för priset på andra grossistmarknader för el, och det faktum att alla marknadsaktörer erhåller clearingpriset, har aktörer som använder teknik med betydligt lägre marginalkostnader sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 konsekvent redovisat höga intäkter, som ligger långt över vad de förväntade sig när de fattade investeringsbeslutet.

(25) I en situation där konsumenterna utsätts för extremt höga priser som också skadar unionens ekonomi är det nödvändigt att tillfälligt begränsa de extraordinära marknadsintäkterna för producenter med lägre marginalkostnader genom att tillämpa taket för marknadsintäkter som uppnås genom försäljning av el inom unionen.

…

(27) Nivån på taket för marknadsintäkter bör inte äventyra förmågan hos de producenter på vilka det tillämpas, inbegripet producenter av förnybar energi, att täcka sina investerings- och driftskostnader, och den bör bibehålla och stimulera framtida investeringar i den kapacitet som behövs för ett koldioxidsnålt och tillförlitligt elsystem. Taket för marknadsintäkter, som är ett enhetligt tak i hela unionen, är bäst lämpat för att bevara en fungerande inre elmarknad, …

(28) Tillfälliga och kortvariga pristoppar kan anses vara ett normalt inslag på en elmarknad och användbara för vissa investerare för att de ska få tillbaka sina produktionsinvesteringar, men den extrema och bestående prisökningen sedan februari 2022 skiljer sig markant från en normal marknadssituation med tillfälliga pristoppar. Taket för marknadsintäkter bör därför inte fastställas under marknadsaktörernas rimliga förväntningar på den genomsnittliga elprisnivån under de timmar då efterfrågan på el var som högst, före Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Före februari 2022 låg förväntningarna på de genomsnittliga toppriserna på grossistmarknaden för el konsekvent avsevärt under 180 [euro] per MWh i hela unionen, och så har varit fallet de senaste årtiondena, trots skillnaderna i elpriser mellan regioner i unionen. Eftersom marknadsaktörernas ursprungliga investeringsbeslut fattades på grundval av en förväntan om att priserna i genomsnitt skulle vara lägre än den nivån under höglasttimmar, innebär det fastställda taket för marknadsintäkter på 180 [euro] per MWh en nivå som ligger långt över de ursprungliga förväntningarna på marknaden. För att säkerställa att taket för marknadsintäkter inte står i strid med den inledande bedömningen av investeringarnas lönsamhet måste en marginal lämnas på det pris som investerarna rimligen kunde ha förväntat sig.

(29) Dessutom är taket för marknadsintäkter på 180 [euro] per MWh genomgående högre, inklusive en rimlig marginal, än de nuvarande totala utjämnade kostnaderna för att producera energi för relevanta produktionstekniker, vilket gör det möjligt för de producenter som omfattas av taket att täcka sina investeringar och driftskostnader. Med tanke på att taket för marknadsintäkter ger en betydande marginal mellan de rimliga totala utjämnade kostnaderna för att producera energi och taket för marknadsintäkter kan det därför inte förväntas minska investeringarna i ny inframarginell kapacitet.

(30) Taket för marknadsintäkter bör snarare fastställas för marknadsintäkter … Oavsett i vilken avtalsform elhandeln sker, bör taket för marknadsintäkter endast tillämpas på realiserade marknadsintäkter …

…

(32) Taket för marknadsintäkter bör tillämpas på teknik med marginalkostnader som ligger under taket för marknadsintäkter, såsom vindkraft, solenergi, kärnkraft eller brunkol.

(33) Taket för marknadsintäkter bör inte tillämpas på teknik med höga marginalkostnader som hänger samman med priset på det insatsbränsle som krävs för att producera el, såsom gas- och stenkolkraftverk, eftersom deras driftskostnader skulle ligga betydligt över taket för marknadsintäkter och tillämpningen av taket för marknadsintäkter skulle äventyra deras ekonomiska bärkraft. För att bibehålla incitamenten för att totalt sett minska gasförbrukningen bör taket för marknadsintäkter inte heller tillämpas på teknik som direkt konkurrerar med gaseldade kraftverk, i syfte att erbjuda flexibilitet i elsystemet …

(34) Taket för marknadsintäkter bör inte tillämpas på teknik som använder insatsbränslen som ersätter naturgas, såsom biometan, för att inte äventyra omställningen av befintliga gaseldade kraftverk i linje med REPowerEU-målen som anges i … Planen REPowerEU (Planen REPowerEU) … [ ( 5 ) ]

…

(37) För att säkerställa en effektiv tillämpning av taket för marknadsintäkter bör producenter, mellanhänder och relevanta marknadsaktörer tillhandahålla nödvändiga uppgifter till medlemsstaternas behöriga myndigheter och, i förekommande fall, till systemansvariga och nominerade elmarknadsoperatörer. Med tanke på det stora antal enskilda transaktioner för vilka medlemsstaternas behöriga myndigheter måste säkerställa efterlevnaden av taket för marknadsintäkter, bör dessa myndigheter kunna använda rimliga uppskattningar för beräkningen av taket för marknadsintäkter.

…

(40) Med tanke på att kraftproduktionsanläggningarnas produktionsmix och kostnadsstruktur skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella krisåtgärder på särskilda villkor.

(41) Medlemsstaterna bör … behålla möjligheten att ytterligare begränsa intäkterna för de producenter som omfattas av taket för marknadsintäkter …

(42) För att säkra försörjningstryggheten bör medlemsstaterna kunna fastställa ett högre tak för marknadsintäkter för producenter som annars skulle omfattas av det unionsomfattande taket för marknadsintäkter, när deras investerings- och driftskostnader är högre än det unionsomfattande taket för marknadsintäkter.

…

(46) Medlemsstaterna bör säkerställa att överintäkterna till följd av tillämpningen av taket för marknadsintäkter på elområdet förs vidare till elslutkunderna för att mildra effekterna av exceptionellt höga elpriser

…”

6. I artikel 2 i förordningen, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrevs följande i led 5:

”I denna förordning … gäller även följande definitioner:

…

5. marknadsintäkter : realiserade intäkter som en producent erhåller i utbyte mot försäljning och leverans av el i unionen, oavsett i vilken avtalsform utbytet sker, …”

7. I artikel 6 i förordningen, som har rubriken ”Obligatoriskt tak för marknadsintäkter”, föreskrevs följande i punkterna 1–3:

”1. Producenters marknadsintäkter från elproduktion från de källor som avses i artikel 7.1 ska begränsas till högst 180 [euro] per MWh producerad el.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att taket för marknadsintäkter omfattar samtliga marknadsintäkter för producenterna …

3. Medlemsstaterna ska införa ändamålsenliga åtgärder för att förhindra kringgående av de skyldigheter som enligt punkt 2 åläggs producenterna …”

8. I artikel 7 i samma förordning, med rubriken ”Tillämpning av taket för marknadsintäkter på elproducenter”, föreskrevs följande i punkterna 1, 3 och 5:

”1. Det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6 ska tillämpas på marknadsintäkter från försäljning av el producerad från följande källor:

a) Vindenergi.

b) Solenergi (termisk solenergi och solcellsenergi).

c) Geotermisk energi.

d) Vattenkraft utan vattenmagasin.

e) Biomassabränsle (fasta eller gasformiga biomassabränslen), utom biometan.

f) Avfall.

g) Kärnenergi.

h) Brunkol.

i) Råpetroleumprodukter.

j) Torv.

…

3. Medlemsstaterna får, särskilt i fall där tillämpningen av det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 medför en betydande administrativ börda, besluta att taket för marknadsintäkter inte ska tillämpas på producenter som producerar el med kraftproduktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW …

…

5. Medlemsstaterna får besluta att taket för marknadsintäkter endast ska tillämpas på 90 % av de marknadsintäkter som överstiger det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1.”

9. I artikel 8 i förordning 2022/1854 föreskrevs följande, under rubriken ”Nationella krisåtgärder”:

”1. Medlemsstaterna får

a) bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1, inbegripet möjligheten att göra skillnad mellan olika tekniker, …,

b) fastställa ett högre tak för marknadsintäkter för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1, förutsatt att deras investeringar och driftskostnader överskrider det högsta tal som fastställs i artikel 6.1,

…

2. De åtgärder som avses i punkt 1, i enlighet med denna förordning

a) ska vara proportionella och icke-diskriminerande,

b) får inte äventyra investeringssignalerna,

c) ska säkerställa att investeringarna och driftskostnaderna täcks,

d) får inte snedvrida elgrossistmarknadernas funktion och i synnerhet inte påverka prioritetsordningen och prisbildningen på grossistmarknaden,

e) ska vara förenliga med unionsrätten.”

10. Artikel 22 i förordningen, med rubriken ”Ikraftträdande och tillämpning”, hade följande lydelse:

”1. Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

2. …, ska denna förordning tillämpas till och med den 31 december 2023, med förbehåll för följande:

…

c) Artiklarna 6, 7, och 8 ska tillämpas från och med den 1 december 2022 till och med den 30 juni 2023.

…”

B. Belgisk rätt

11. I artikel 2 i Loi relative à l’organisation du marché de l’électricité (lag om organisationen av elmarknaden) av den 29 april 1999,( 6 ) i dess lydelse enligt loi modifiant la loi relative à l’organisation du marché de l’électricité et introduisant un plafond sur les recettes issues du marché des producteurs d’électricité (lag om ändring av lagen om organisationen av elmarknaden och om införande av ett tak för elproducenternas marknadsintäkter) av den 16 december 2022,( 7 ) som är tillämplig på de nationella målen (nedan kallad lagen av den 16 december 2022), angavs att den säkerställde ett ”partiellt genomförande av [2022/1854]”.

12. Artikel 22 ter i denna lag hade följande lydelse:

”§ 1. Genom denna artikel införs ett tak för elproducenternas marknadsintäkter, genom att de avgiftsskyldiga som avses i § 2 åläggs att betala en avgift till staten för de överintäkter som de har haft mellan den 1 augusti 2022 och den 30 juni 2023.

§ 2. Avgiften ska betalas av

1° alla fysiska eller juridiska personer som under den period som avses i § 1 har överfört el till överföringssystemet, ett system med överföringsfunktion, ett (slutet) distributionssystem, ett slutet industriellt system, ett system för järnvägsdrift eller en direktledning genom en kraftproduktionsanläggning i Belgien som använder någon av de tekniker som förtecknas i artikel 7[.1] i förordning [2022/1854] med en installerad kapacitet på minst 1 MW,

2° alla kärnkraftsoperatörer …,

3° alla allmännyttiga bolag …,

4° alla ägare till ett kärnkraftverk som avses i artikel 4/1 i Loi du 31 janvier 2003 sur la sortie progressive de l’énergie nucléaire à des fins de production industrielle d’électricité (lag av den 31 januari 2003 om gradvis utfasning av kärnenergi för industriell elproduktion). [ ( 8 ) ]

…

§ 3. Den avgift som ska betalas av den avgiftsskyldige som avses i § 2 ska motsvara 100 procent av överintäkterna.

Överintäkterna utgör den positiva skillnaden mellan marknadsintäkterna och det tak för marknadsintäkter som fastställts i enlighet med § 4, vilka ska beräknas för varje elförsäljningstransaktion i levererade MWh under den period som avses i § 1, och per kraftproduktionsanläggning i Belgien med någon av de tekniker som förtecknas i artikel 7[.1] i förordning [2022/1854] och med en installerad kapacitet på minst 1 MW.

…

§ 4. Taket för marknadsintäkterna ska vara 130 euro per MWh el.

…

Taket för marknadsintäkterna är genom undantag från första stycket 180 euro per MWh el för anläggningar som framställer el från fasta eller gasformiga biomassabränslen.

…”

13. I artikel 22 ter § 5 första stycket i nämnda lag definierades marknadsintäkter som de berörda elproducenternas realiserade intäkter för varje transaktion i utbyte mot försäljning och leverans av el under den period som avsågs i § 1.( 9 )

14. Genom § 5 andra stycket infördes en rad presumtioner som syftade till att fastställa marknadsintäkterna, vilka varierade mellan de berörda kategorierna av produktionsanläggningar. I leden 1 och 2 i detta stycke föreskrevs presumtioner som inte kunde motbevisas och som var tillämpliga på kärnkraftverk. I leden 3–5 i nämnda stycke fastställdes presumtioner som kunde motbevisas som skulle tillämpas på följande: Anläggningar som inte omfattades av leden 1 och 2 i samma stycke och vars produktion omfattades av ett elinköpsavtal (§ 5 andra stycket led 3), anläggningar som inte omfattades av leden 1, 2 och 3 i det stycket och som inte var berättigade till produktionsstöd eller som var berättigade till sådant stöd och stödbeloppet inte var beroende av elprisutvecklingen eller endast var beroende av utvecklingen av detta pris under en treårsperiod (led 4 i det stycket), och alla andra anläggningar som inte omfattades av leden 1–4 (§ 5 andra stycket led 5). Enligt led 6 i samma stycke kunde de producenter som omfattades av de motbevisbara presumtionerna i leden 3–5 i nämnda stycke motbevisa dessa presumtioner genom att visa att de intäkter som faktiskt realiserats på marknaden skilde sig från de intäkter som fastställts med tillämpning av nämnda presumtioner, under förutsättning att de kunde bevisa detta för hela sin produktionsenhet. Dessa presumtioner kunde emellertid endast motbevisas med hjälp av följande presumtioner:

”a) Försäljning och köp av el som sker inom ett vertikalt integrerat företag eller mellan företag varav det ena kontrolleras av eller delvis ägs, direkt eller indirekt, av det andra anses ha genomförts i enlighet med denna artikel på grundval av ett pris som motsvarar marknadspriset på transaktionsdagen för den leveransperiod som berörs av transaktionen, såsom detta har offentliggjorts av en handelsplattform för energiblock som drivs i Belgien.

b) All el som produceras och säljs, men som inte säljs på termin, anses ha sålts till marknadsreferenspris.

c) Varje försäljning av el på termin utgör en transaktion som definieras av sitt transaktionsdatum, sitt pris och sin volym.

d) Den volym el som säljs på dagen före-marknaden anses ha varit föremål för en transaktion för varje leveransperiod på en timme.

III. Tvisten i det nationella målet, frågor som hänskjutits för förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

15. Sökandena i de nationella målen har yrkat, genom ansökningar som inkom till kansliet för Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen), hänskjutande domstol, den 21 och den 22 juni 2023, att lagen av den 16 december 2022 helt eller delvis ska ogiltigförklaras. De sex målen vid nämnda domstol har förenats.

16. Till stöd för sin talan har 2Valorise m.fl. i huvudsak gjort gällande att artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 strider mot artikel 8 i förordning 2022/1854, eftersom det däri föreskrivs ett tak på 180 euro per MWh både för företag som producerar el från biomassa och för företag som producerar el från andra bränslen, samtidigt som de förstnämnda företagen har högre investerings- och driftskostnader. Sökandena menar att artikel 8 i förordningen innehåller ett förbud mot att medlemsstaterna inför ett tak som hindrar elproducenter från att återvinna sina kostnader. Artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 fastställer ett sådant tak och strider således mot detta förbud.

17. Luminus m.fl. har gjort gällande att artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 strider mot bland annat artikel 2 leden 5 och 9 och artiklarna 6–8 i förordning 2022/1854 samt mot artikel 17 i stadgan, eftersom det däri fastställs presumtioner som används för att fastställa de marknadsintäkter som det aktuella taket i det nationella målet ska tillämpas på. Dessa presumtioner kan inte motbevisas eller kan motbevisas med hjälp av andra presumtioner, vilka inte heller kan motbevisas, samtidigt som det krävs enligt de ovan angivna bestämmelserna i förordningen att taket tillämpas på de inkomster som en producent har från en transaktion, det vill säga producentens faktiska intäkter. De har också gjort gällande att artikel 5 strider mot artiklarna 6 och 8 i nämnda förordning samt mot artiklarna 16 och 17 i stadgan, eftersom denna artikel innebär att ett tak på 130 euro per MWh fastställs, trots att det i artikel 6 i samma förordning föreskrivs ett tak på 180 euro per MWh och att de villkor som anges i artikel 8 i förordningen för att kunna vidta åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna inte är uppfyllda.

18. Rouge Lux och Biospace har gjort gällande att lagen av den 16 december 2022 är oförenlig med artikel 7.1 e i förordning 2022/1854, eftersom den innebär att producenter som producerar el från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av en kraftvärmeanläggning, men inte producenter som producerar el från biometan genom rening och kompression av biogas och genom en biometaniseringsprocess, åläggs en avgift, trots att produktionsteknikerna i dessa två metoder är jämförbara. Denna skillnad i behandling grundar sig således inte på något objektivt kriterium och är inte rimligen motiverad. De har också kritiserat artikel 7.3 i förordning 2022/1854, eftersom den endast ger medlemsstaterna möjlighet att undanta producenter som producerar el från elproduktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW från avgiften, dock utan att föreskriva någon möjlighet till en progressiv avgift eller undantag beroende på anläggningstyp.

19. FEBEG m.fl. har först och främst anfört att artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 strider mot artiklarna 6–8, 20 och 22 i förordning 2022/1854 och artikel 288 FEUF samt mot principerna om lojalt samarbete, unionsrättens företräde och ändamålsenliga verkan, principen om energisolidaritet, rättssäkerhetsprincipen och förbudet mot retroaktiv tillämpning, i och med att avgiften gäller från och med den 1 augusti 2022. De menar att förordningen endast tillåter medlemsstaterna att begränsa marknadsintäkterna från och med den 1 december 2022 och att det mål av allmänintresse som eftersträvas med nämnda förordning inte kan motivera den retroaktiva tillämpningen av lagen. Vidare har de, i likhet med Luminus m.fl., ställt sig kritiska till att avgiften tillämpas på intäkter som fastställs på grundval av presumtioner. Slutligen har de, också i likhet med Luminus m.fl., bestritt fastställandet av taket till 130 euro per MWh producerad el.

20. Electrabel har för det första, i likhet med Luminus m.fl. och FEBEG m.fl., kritiserat tillämpningen av den avgift som är i fråga i det nationella målet på intäkter som fastställs på grundval av presumtioner. För det andra har Electrabel, i likhet med FEBEG m.fl., anfört att tillämpningen av ett intäktstak från och med den 1 augusti 2022 strider mot artikel 22.2 c i förordning 2022/1854 samt mot proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. För det tredje anser Electrabel att taket på 130 euro per MWh strider mot artikel 2 led 9 och artiklarna 6–8 i förordningen, eftersom det bland annat följer av artikel 8.1 d i förordningen att det endast är möjligt att fastställa ett särskilt tak för marknadsintäkter från försäljning av el som produceras med hjälp av stenkol. Electrabel har för det fjärde gjort gällande att lagen av den 16 december 2022 medför ett oproportionerligt ingrepp i rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan, eftersom den föreskriver en skattesats på 100 procent på ett visst avgiftsunderlag med hjälp av presumtioner, ett sänkt tak till 130 euro per MWh och att detta ska tillämpas innan förordningen trätt i kraft.

21. Eoly har för sin del gjort gällande att lagen av den 16 december 2022 strider mot artikel 2.5 och artiklarna 6 och 7 i förordning 2022/1854, artikel 288 FEUF samt mot principerna om unionsrättens företräde och ändamålsenliga verkan. Eoly menar att artikel 5 i denna lag innebär olika behandling av, å ena sidan, avgiftsskyldiga som ska betala avgiften, för vilka avgiften tas ut på grundval av presumerade inkomster som inte existerar och vilken presumtion inte kan motbevisas, och, å andra sidan, avgiftsskyldiga som är föremål för andra avgifter och för vilka avgiften inte tas ut på grundval av sådana inkomster. Eoly har också anfört att bolaget, som genom avtal hade skyddat sig mot elprisförändringar i grossistledet, inte dragit någon fördel av de pristoppar som motiverade införandet av det aktuella taket. Detta tak bör följaktligen inte tillämpas på Eoly.

22. Ministerrådet har bestritt talan i alla sex mål. Ministerrådet har dessutom yrkat att den hänskjutande domstolen, för det fall lagen av den 16 december 2022 ogiltigförklaras, ska låta dess verkningar bestå i det förflutna, med hänsyn till de betydande budgetmässiga och administrativa svårigheter som en ogiltigförklaring utan anpassning skulle medföra. En sådan ogiltigförklaring, varvid verkningarna av den lagen inte består, skulle nämligen kunna leda till att förordning 2022/1854 åsidosätts, eftersom den skyldighet som förordningen ålägger medlemsstaterna, att införa det föreskrivna taket, då inte längre skulle fullgöras. Sökandena i det nationella målet har motsatt sig detta och har bland annat anfört att budgetmässiga eller administrativa skäl inte är tillräckliga för att motivera att verkningarna av en nationell lagstiftning som strider mot unionsrätten ska upprätthållas.

23. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den avgift som är aktuell i det nationella målet inte ska tillämpas på anläggningar som producerar el från biometan, då avgiften tas ut från producenter som framställer el från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av en kraftvärmeanläggning, såsom Rouge Lux och Biospace.

24. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 avser el som ”produceras” från ”biomassabränslen (fasta eller gasformiga biomassabränslen), med undantag för biometan”, och enligt skäl 34 i förordningen bör taket för marknadsintäkter inte tillämpas på bränsleteknik som ersätter naturgas, såsom biometan. Förordningen innehåller emellertid inte någon exakt definition av begreppet ”biomassabränslen”, förutom att det rör sig om fasta eller gasformiga bränslen. I artikel 2 andra stycket led 28 i direktivet (EU) 2018/2001( 10 ) definieras begreppet biogas som ”gasformiga bränslen som framställs av biomassa.” I skäl 34 anges inte ”el som produceras” från biometan, utan teknik ”som använder” biometan och kraftverk som drivs med biometan. Således kvarstår tvivel i frågan huruvida Rouge Lux och Biospace, som producerar el från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av en kraftvärmeanläggning, ska omfattas av taket.

25. Frågan uppkommer också huruvida artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 är förenlig med artiklarna 20 och 21 i stadgan, i den del den föreskriver att marknadsintäkter från försäljning av el som framställs från biometan genom rening och komprimering av biogas och genom en biometaniseringsprocess ska undantas från tillämpningsområdet för avgiften, trots att den inte utesluter marknadsintäkter från försäljning av el framställd från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av en kraftvärmeanläggning. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende framhållit att biogas och biometan i REPowerEU-planen beskrivs som jämförbara energikällor i samband med omställningen från fossila bränslen till förnybara energikällor.

26. Vad sedan beträffar den omständigheten att den avgift som är aktuell i det nationella målet inte tillämpas på anläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, såsom föreskrivs i lagen av den 16 december 2022, har den hänskjutande domstolen påpekat att detta är ett genomförande av den möjlighet som ges i artikel 7.3 första meningen i förordning 2022/1854 och har av den belgiska lagstiftaren motiverats med att berörda producenter som ligger under detta tröskelvärde ska anses vara småskaliga producenter, för vilka den administrativa börda som är förenad med uttaget av avgiften är oproportionerlig i förhållande till den mängd el som kan säljas till tredje man. Nämnda tröskelvärde påverkar emellertid särskilt producenter av el från biomassa, eftersom många biomassakraftverk har en installerad kapacitet som är något högre eller något lägre än 1 MW. Med hänsyn till de mål som eftersträvas med förordningen är det förvisso inte helt orimligt med ett tröskelvärde på 1 MW. I och med att en avgift på 100 procent av de intäkter som överstiger taket tas ut om detta tröskelvärde överskrids, uppkommer emellertid frågan huruvida artikel 7.3 första meningen i nämnda förordning, i den del den inför ett sådant tröskelvärde utan att ge medlemsstaterna möjlighet att införa en progressiv avgiftssats eller att utforma en avvikelse eller ett undantag beroende på den berörda anläggningens installerade kapacitet, är förenlig med artiklarna 20 och 21 i stadgan.

27. Den hänskjutande domstolen anser vidare, vad beträffar den avgiftssats som är aktuell i det nationella målet, att en avgiftssats på 100 procent, även med hänsyn till möjligheten att fastställa ett lägre tak än 180 euro per MWh, skulle kunna utgöra ett ingrepp i rätten till skydd för egendom, vilket skulle kunna rubba den korrekta balansen mellan allmänintresset och skyddet för äganderätten. I och med att den avgiftssats på 100 procent som föreskrivs i lagen av den 16 december 2022 har hämtats från artikel 6.1 i förordning 2022/1854, uppkommer frågan huruvida denna bestämmelse, i den mån den innebär en avgift på 100 procent av de intäkter som överstiger det fastställda taket, är förenlig med artikel 17 i stadgan.

28. Den hänskjutande domstolen vill därefter få klarhet om den belgiska lagstiftarens sänkning av det allmänna taket till 130 euro per MWh. För det första uppkommer frågor om förhållandet mellan artikel 6.1 i förordning 2022/1854 och artikel 8.1 a och b i samma förordning, särskilt vad gäller räckvidden av ordet ”högst” i artikel 6.1.

29. För det andra är det oklart huruvida artikel 6.1 i denna förordning gör det möjligt för en medlemsstat att fastställa ett tak som är 50 euro lägre per MWh än det tak som fastställs i nämnda förordning, med hänsyn till att en sådan sänkning är betydande. Den hänskjutande domstolen har understrukit behovet av att tillvarata elproducenternas intressen, vilket utgör ett mål som eftersträvas med förordningen, och samtidigt beakta förordningens systematik, det vill säga att hantera de stigande energipriserna på ett samordnat sätt.

30. För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det tak som införts genom artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 kan motiveras med stöd av artikel 8.1 a och 8.2 i förordning 2022/1854. Det ska närmare bestämt fastställas huruvida en sänkning av detta tak ska betraktas som en nationell krisåtgärd, i den mening som avses i rubriken till artikel 8 i förordningen, trots att den belgiska lagstiftaren gjorde gällande punkt 1 a i denna artikel enbart med stöd av den allmänna motivering som ledde till att taket fastställdes, det vill säga de höjda priserna på den belgiska elmarknaden. Det är följaktligen oklart huruvida artikel 6.1 och artikel 8 i nämnda förordning gör det möjligt för en medlemsstat att fastställa taket för marknadsintäkter till 130 euro per MWh.

31. Den hänskjutande domstolen vill för det fjärde få klarhet om det tak på 130 euro per MWh som införts genom artikel 5 i lagen av den 16 december 2022 och särskilt huruvida det medför ett oproportionerligt ingrepp i rätten till egendom och näringsfriheten, vilka garanteras i stadgan, och huruvida det är förenligt med artikel 194.1 FEUF, vilken bestämmelse domstolen har härlett principen om energisolidaritet från, som beskrivits som ”en av unionsrättens grundläggande principer”.( 11 )

32. Den hänskjutande domstolen har vidare framhållit, beträffande det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen, att artikel 8.1 b i förordning 2022/1854 gör det möjligt för medlemsstaterna att fastställa ett högre tak för marknadsintäkter för producenter som producerar el från de källor som förtecknas i artikel 7.1 i förordningen, under förutsättning att kostnaderna för investeringar och drift överstiger det högsta belopp som fastställs i artikel 6.1 i förordningen för att, enligt skäl 42 i förordningen, säkerställa försörjningstryggheten. Vid parlamentsdebatten inför antagandet av lagen av den 16 december 2022 angav de behöriga belgiska myndigheterna emellertid att om produktionskostnaderna var högre för dessa anläggningar, kunde det allmänna taket på 180 euro per MWh bibehållas, eftersom det inte fanns några objektiva uppgifter som gjorde det möjligt att kontrollera om de investerings- och driftskostnader som krävdes enligt artikel 8.1 b i nämnda förordning hade överskridits.

33. Mot den bakgrunden, och mot bakgrund av de objektiva uppgifter som 2Valorise m.fl. har uppgett att de lade fram för att styrka sina högre produktionskostnader, men även med hänsyn till att artikel 6.1 i samma förordning endast tillåter medlemsstaterna att införa ett tak för intäkterna på ”högst” 180 euro per MWh, vilket endast får frångås under de förutsättningar som anges i artikel 8 i förordningen, uppkommer frågan huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 är giltiga, i den del de även för el som produceras från biomassabränslen föreskriver en skyldighet att begränsa marknadsintäkterna till 180 euro per MWh. Om domstolen fastställer att dessa bestämmelser är giltiga, ska det också fastställas huruvida artikel 8.1 b och 8.2 i denna förordning ålägger medlemsstaterna att införa ett tak som överstiger 180 euro per MWh för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen.

34. Den hänskjutande domstolen har sedan angett, vad beträffar de presumtioner som fastställts för beräkningen av de marknadsintäkter som avgiften ska tillämpas på, att de två första av de fem presumtioner som föreskrivs i lagen av den 16 december 2022, vilka inte kan motbevisas, avser kärnkraftverk, hänvisar till metoder för beräkning av intäkter som fastställs i lagarna om kärnkraftverk och är förenliga med de försäljningsstrategier som fastställs i nämnda lagar. Enligt de ovan angivna förarbetena är det den omständigheten att dessa presumtioner grundar sig på beräkningsmetoder som föreskrivs i de berörda lagarna som motiverar att de inte kan motbevisas. Den tredje, fjärde och femte presumtionen kan däremot motbevisas. Den berörda aktören ska visa, för hela sin produktionspark, att marknadsintäkterna skiljer sig från vad som fastställts i enlighet med någon av dessa presumtioner. Möjligheten att motbevisa dessa presumtioner regleras emellertid av ett antal villkor som uppställs för aktören, vilka enligt samma förarbeten utgör verkliga ”skyddsmekanismer”.

35. Även om det i förordning 2022/1854 inte uttryckligen anges hur dessa intäkter ska fastställas, framgår det emellertid av artikel 6.1 i förordningen att förordningen avser faktiskt realiserade intäkter. Skäl 37 i förordningen tillåter emellertid rimliga uppskattningar, och den belgiska lagstiftaren ansåg att det inte var möjligt att exakt fastställa ett pris för varje MWh som såldes och levererades under den berörda perioden. Presumtionerna används även med stöd av artikel 6.3 i samma förordning, enligt vilken medlemsstaterna ska vidta effektiva åtgärder för att förhindra att taket på elproducenternas marknadsintäkter kringgås.

36. Den hänskjutande domstolen har även framhållit att de beräkningar som Luminus m.fl., FEBEG m.fl., Electrabel och Eoly har lagt fram för att visa att skillnaderna mellan deras faktiska intäkter och resultaten av de omtvistade uppskattningarna är betydande, förefaller trovärdiga. Det är således oklart hur artikel 2 led 5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 30 i samma förordning, ska tolkas, eftersom de skulle kunna ge en medlemsstat rätt att grunda sig på presumtioner i stället för de faktiska intäkterna från försäljning och leverans av el för att fastställa de marknadsintäkter som omfattas av taket. Denna oklarhet är bland annat kopplad till presumtionernas räckvidd, eftersom den aktör som omfattas av taket antingen inte kan motbevisa dem eller endast kan motbevisa dem med stöd av en annan presumtion, där de faktiska intäkterna inte beaktas. Den omständigheten att presumtionerna används i syfte att minska den administrativa bördan för de aktörer som omfattas av taket och förhindra att avgiften kringgås räcker inte för att undanröja tvivlen, i synnerhet som en presumtion om bedrägeri och missbruk inte kan motivera en skatteåtgärd med allmän giltighet som schablonmässigt fastställer ett avgiftsunderlag utan att ge näringsidkaren möjlighet att visa att dessa omständigheter inte föreligger.

37. För det fall denna fråga besvaras jakande, är det viktigt att fastställa huruvida artikel 2 led 5 och artikel 6.1 i förordningen, jämförda med skäl 30 i samma förordning, gör det möjligt för en medlemsstat att vid tillämpningen av presumtioner göra åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi, vilka inte kan motbevisa de presumtioner som är tillämpliga på dem, och andra producenter av el från andra källor, vilka med stöd av en annan presumtion kan motbevisa de presumtioner som är tillämpliga på dem. Den hänskjutande domstolen vill också få klarhet i huruvida dessa bestämmelser, för det fall de tillåter att en medlemsstat enbart med stöd av presumtioner fastställer de marknadsintäkter taket ska tillämpas på, utan att de berörda producenterna kan styrka sina faktiska intäkter, är förenliga med rätten till egendom enligt artikel 17 i stadgan. Även om samma bestämmelser gör det möjligt för en medlemsstat att i samband med att presumtioner tillämpas för att fastställa marknadsintäkterna, göra åtskillnad mellan producenter av kärnenergi och producenter av el från andra energikällor, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de ovan angivna bestämmelserna är förenliga med artiklarna 20 och 21 i stadgan.

38. Den hänskjutande domstolen vill också få klarhet i frågan om tillämpningen i tiden av den avgift som är i fråga i det nationella målet. Den har påpekat att avgiften var tillämplig på överintäkter som uppkommit mellan den 1 augusti 2022 och den 30 juni 2023, medan förordning 2022/1854 trädde i kraft först den 8 oktober 2022 och det tak som föreskrivs i förordningen var tillämpligt från och med den 1 december 2022 till och med den 30 juni 2023. Förordningen anger inte uttryckligen att medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa detta tak före den 1 december 2022, i motsats till det ursprungliga förslag som ledde till att förordningen antogs, vari den möjligheten föreskrevs. Frågan är alltså i vilken utsträckning förordningen gör det möjligt för en medlemsstat att tillämpa det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen före det tillämpningsdatum som fastställs i samma förordning, och, i så fall, huruvida en sådan tillämpning skulle vara förenlig med rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning och principen om energisolidaritet samt med artikel 17 i stadgan.

39. Vad beträffar ministerrådets andrahandsyrkande, att verkningarna av de bestämmelser i den nationella lagstiftningen som är i fråga i det nationella målet slutgiltigt och som begärs ogiltigförklarade ska få bestå, har den hänskjutande domstolen framhållit två omständigheter som gjorts gällande av ministerrådet. Ministerrådet har först understrukit de budgetmässiga och administrativa svårigheter som en ogiltigförklaring utan anpassning skulle föra med sig, eftersom intäkterna från avgifterna redan använts för att finansiera olika åtgärder som syftade till att begränsa effekterna av de höga elpriserna för slutkunderna. Ministerrådet har också gjort det gällande att lagen av den 16 december 2022 delvis utgjorde genomförandet av förordning 2022/1854, enligt vilken den federala myndigheten skulle sätta ett tak för elproducenternas marknadsintäkter under perioden 1 december 2022–30 juni 2023. En retroaktiv ogiltigförklaring av denna lag skulle således få till följd att det inte skulle finnas något tillämpligt tak i Belgien. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att det är viktigt att beakta de begränsningar som följer av unionsrätten avseende bibehållandet av verkningarna av nationella bestämmelser som har ogiltigförklarats på grund av oförenlighet med unionsrätten. Verkningarna kan endast bibehållas på de villkor som EU-domstolen har fastställt som svar på en tolkningsfråga i detta avseende.

40. Mot den bakgrunden beslutade Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa 15 frågor till EU-domstolen, varav följande är föremål för detta förslag till avgörande.

”1) Ska artikel 7.1 e i [förordning 2022/1854] tolkas så, att endast el som produceras från biometan genom rening och komprimering av biogas och genom en biometaniseringsprocess, och inte el som produceras från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av ett kraftvärmeverk, är undantagen från tillämpningen av det tak för marknadsintäkter från försäljning av el som föreskrivs i artikel 6 i den förordningen?

2) För det fall att den första tolkningsfrågan ska besvaras jakande: Strider artikel 7.1 e i förordning 2022/1854, tolkad på så sätt att endast el som produceras från biometan genom rening och komprimering av biogas och genom en biometaniseringsprocess, och inte el som produceras från biogas genom en biometaniseringsprocess och med hjälp av ett kraftvärmeverk, undantas från tillämpningen av det tak för marknadsintäkter från försäljning av el som föreskrivs i artikel 6 i förordningen, mot artiklarna 20 och 21 i [stadgan]?

3) Strider artikel 7.3 första meningen i [förordning 2022/1854] mot artiklarna 20 och 21 i [stadgan], i den mån den ger medlemsstaterna möjlighet, särskilt i de fall där tillämpningen av det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning medför en betydande administrativ börda, att förklara att taket inte är tillämpligt på producenter som producerar el med hjälp av kraftproduktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, utan att medlemsstaterna tillåts föreskriva en progressiv avgiftssats eller en avvikande bestämmelse eller ett undantag utifrån den berörda anläggningens installerade kapacitet?

4) Strider artikel 6.1 i [förordning 2022/1854], i förekommande fall mot bakgrund av svaren på den femte och den sjätte frågan, mot artikel 17 i [stadgan], i den del det däri föreskrivs att marknadsintäkterna för de elproducenter som avses i artikel 7.1 i samma förordning ska ’begränsas’ till högst 180 euro per MWh producerad el, vilket innebär att överskottet från dessa intäkter ska omfattas av en avgiftssats på 100 procent?

5) Ska artikel 6.1 och artikel 8 i [förordning 2022/1854] mot bakgrund av skäl 40 i denna förordning tolkas så, att de ger medlemsstaterna möjlighet att införa en nationell åtgärd, varigenom taket för marknadsintäkter – i likhet med artikel 5 i [lagen av den 16 december 2022] – fastställs till 130 euro [per] MWh och vid vilken prisökningen på den belgiska elmarknaden anges som motivering?

6) För det fall att den femte frågan ska besvaras jakande: Strider artikel 6.1 och artikel 8 i [förordning 2022/1854] mot artiklarna 16 och 17 i [stadgan] och mot den unionsrättsliga principen om energisolidaritet?

7) Strider artiklarna 6.1 och 7.1 e i [förordning 2022/1854] mot artiklarna 20 och 21 i [stadgan], rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 FEUF, i den mån det obligatoriska taket för marknadsintäkter på högst 180 euro [per] MWh enligt dessa bestämmelser även gäller för försäljning av el som produceras från biomassabränslen (fasta eller gasformiga biomassabränslen)?

8) Ska artikel 8.1 b och 8.2 i [förordning 2022/1854] tolkas så, att den ålägger medlemsstaterna en skyldighet att införa ett tak som är högre än det tak på 180 euro [per] MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen?

…

10) Ska artikel 2 [led] 5 och artikel 6.1 i [förordning 2022/1854] jämförda med skäl 30 i denna förordning tolkas så, att de ger en medlemsstat möjlighet att göra åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra källor när den använder presumtioner för att fastställa de marknadsintäkter på vilka taket tillämpas?

…

12) För det fall att den tionde frågan ska besvaras jakande: Strider artikel 2 [led] 5 och artikel 6.1 i [förordning 2022/1854], jämförda med skäl 30 i samma förordning, mot artiklarna 20 och 21 i [stadgan]?

…

14) För det fall fråga 13 [ ( 12 ) ] ska besvaras jakande: Strider artiklarna 6.1, 6.7, 6.8 och 22.2 c i [förordning 2022/1854] mot rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen att lagstiftning inte får tillämpas retroaktivt, principen om energisolidaritet och artikel 17 i [stadgan]?

15) Ska unionsrätten tolkas så, att den, för det fall [Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen)], på grundval av svaren på de ovannämnda frågorna, skulle komma fram till att [lagen] av den 16 december 2022, genom vilken [förordning 2022/1854] genomförs, åsidosätter en eller flera av de skyldigheter som följer av de bestämmelser som anges i dessa frågor, utgör hinder för att [Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen)] kan låta verkningarna av … lagen av den 16 december 2022 bestå?”

41. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från 2Valorise m.fl., Luminus m.fl., Rouge Lux och Biospace, FEBEG m.fl., Electrabel, Eoly samt från den belgiska och den österrikiska regeringen, från Europeiska unionens råd och från Europeiska kommissionen.

IV. Bedömning

42. Innan jag inleder bedömningen av de frågor från den hänskjutande domstolen som EU-domstolen har begärt ett riktat förslag till avgörande om, kan det vara ändamålsenligt med en kortfattad redogörelse för de huvudsakliga problem som berörs i frågorna, vilka kan grupperas på följande sätt:

– En tolkningsfråga och en giltighetsfråga avseende tillämpningsområdet för artikel 7.1 i förordning 2022/1854 och tillämpningen av taket på intäkter från försäljning av el från biomassabränslen ( frågorna 1 och 2 ).

– En giltighetsfråga avseende tröskelvärdet med en installerad kapacitet på upp till 1 MW installerad effekt, vilket avgränsade en kategori av producenter som medlemsstaterna kunde välja att inte tillämpa förordningens intäktstak på ( fråga 3 ),

– En giltighetsfråga avseende avgiftssatsen för intäkter som överstiger taket, vilket i princip fastställdes till 100 procent i enlighet med nämnda förordning ( fråga 4 ).

– En tolkningsfråga och en giltighetsfråga avseende det tak på 130 euro per MWh som fastställdes i lagen av den 16 december 2022, trots att artikel 6.1 i förordningen i princip föreskrev ett tak på 180 euro per MWh ( frågorna 5 och 6 ).

– En tolkningsfråga och en giltighetsfråga avseende tillämpningen av taket på intäkter från försäljning av el från biomassabränslen ( frågorna 7 och 8 ).

– Två tolkningsfrågor och två giltighetsfrågor avseende möjligheten att använda presumtioner för att fastställa storleken på intäkterna från den marknad som taket skulle tillämpas på, såsom föreskrevs i nämnda lag ( frågorna 9–12 ).

– En tolkningsfråga och en giltighetsfråga avseende tillämpningen i tiden av det tak som infördes genom förordningen och dess eventuella inverkan på medlemsstaternas behörighet ( frågorna 13 och 14 ).

– En fråga om den hänskjutande domstolens eventuella möjlighet att låta verkningarna av nämnda lag bestå för det fall den skulle finna att lagen strider mot en eller flera bestämmelser i förordning 2022/1854 ( fråga 15 ).

A. Frågorna 1 och 2

43. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att endast el som produceras från biometan genom rening och komprimering av biogas och genom en biometaniseringsprocess, och inte el som produceras från biogas genom en sådan process och med hjälp av ett kraftvärmeverk, ska undantas från tillämpningsområdet för det tak för marknadsintäkter från försäljning av el som föreskrivs i artikel 6 i den förordningen.( 13 ) Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 7.1 e i nämnda förordning, mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, är giltig, i den del den innebär att marknadsintäkter från försäljning av el som produceras från biometan som erhållits genom rening och kompression av biogas från biometaniseringsprocessen ska undantas från detta tak, samtidigt som detta undantag inte ska göras för intäkter från försäljning av el som produceras från biogas som härrör från samma process och som produceras med hjälp av en kraftvärmeanläggning.

44. Domstolen har alltså först ombetts att klargöra tillämpningsområdet för artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 och att närmare bestämt fastställa huruvida biogas ska rubriceras som biomassa bränsle eller, i förekommande fall, som biometan, eftersom denna rubricering är avgörande när det gäller att fastställa huruvida de berörda producenternas intäkter omfattas av det tak som föreskrivs i artikel 6 i förordningen.

45. Jag vill inledningsvis påpeka att det följer av artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 att marknadsintäkter för elproducenter som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen omfattas av det tak som föreskrivs i denna förordning, medan intäkter från försäljning av el från biometan är undantagna. Det står emellertid klart att, även om unionslagstiftaren avsåg att behandla dessa båda energikällor separat, definieras inte vare sig begreppet biomassabränslen eller begreppet biometan i förordning 2022/1854.( 14 ) Detsamma gäller begreppet biogas, som den hänskjutande domstolen har hänfört sig till och som inte uttryckligen anges i artikel 7.1 e i denna förordning.

46. När fråga 1 ska besvaras finns det skäl att tolka dessa begrepp i enlighet med deras sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de förekommer och de mål som eftersträvas med nämnda förordning.( 15 )

47. I direktiv 2018/2001 definieras biomassabränslen och biogas i artikel 2 leden 27 och 28 som ”gasformiga och fasta bränslen som framställs av biomassa”( 16 ) respektive ”gasformiga bränslen som framställs av biomassa”.( 17 )

48. När det gäller biometan, ett begrepp som inte definierades i unionsrätten då förordning 2022/1854 antogs,( 18 ) är det utrett att begreppet i kemiskt hänseende avser icke-fossilt metan (CH4) med hög renhetsgrad som produceras från biologiska källor genom rening och kompression av biogas. Genom denna renings- och kompressionsprocess kan föroreningarna i biogasen avlägsnas och en gas av jämförbar kvalitet som naturgas erhållas. Biometan kan således ersätta naturgas i många tillämpningar, bland annat för inmatning i naturgasnät eller för elproduktion.

49. Av det ovan anförda framgår därmed vid första påseendet att biogas och biometan utgör två olika produkter, såväl vad gäller kemisk sammansättning och grad av behandling som respektive användning. Biogas kan i detta avseende betraktas som en mellanprodukt, medan biometan framstår som en mer utvecklad eller färdigställd produkt som blir resultatet av en rening av biogas. Biometan har följaktligen kemiska egenskaper som är jämförbara med egenskaperna hos fossil naturgas som förs in i näten eller används för elproduktion.

50. Vad gäller de specifika mål som eftersträvas med förordning 2022/1854 framgår det av uppräkningen av energikällor i artikel 7.1 i förordningen att taket för marknadsintäkter enbart avser extraordinära och oväntade intäkter från försäljning av el som produceras med hjälp av teknik vars marginalkostnader understiger detta tak (så kallade inframarginella intäkter). Teknik för elproduktion som kännetecknas av höga marginalkostnader, bland annat naturgasteknik, omfattas däremot inte av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, särskilt på grund av kostnaden för det bränsle som används.( 19 ) Unionslagstiftaren har nämligen bedömt att en tillämpning av ett tak på dessa tekniker, vilka i hög grad påverkas av energikrisen, skulle kunna undergräva såväl de berörda producenternas ekonomiska bärkraft som försörjningstryggheten. I skäl 34 i förordningen, som den hänskjutande domstolen har hänfört sig till, anges även att taket för marknadsintäkter inte bör tillämpas på teknik som använder insatsbränslen som ersätter naturgas, såsom biometan, för att inte äventyra omställningen av befintliga gaseldade kraftverk i linje med målen i REPowerEU-planen.( 20 )

51. Mot den bakgrunden anser jag att det finns skäl att göra åtskillnad mellan de två elproduktionsmetoder som den hänskjutande domstolen har angett i fråga 1, det vill säga, å ena sidan, ”el som produceras från biometan genom rening och komprimering av biogas och genom en biometaniseringsprocess” och, å andra sidan, ”el som produceras från biogas”. I det första fallet är biogasen nämligen föremål för en kompletterande behandling som syftar till att avlägsna koldioxid och andra föroreningar för att få fram en gas med motsvarande egenskaper som naturgasen och som därför kan föras in i gasnäten, inbegripet som ersättning för naturgas. I det andra fallet produceras elen i stället direkt från biogas, utan föregående reningsprocess, och det metan som biogasen innehåller används i oförändrat skick tillsammans med andra gaser.( 21 ) Även om dessa två kategorier av el i slutänden har ett gemensamt biologiskt ursprung i metan, motsvarar de således olika tekniska produktionsprocesser som unionslagstiftaren har velat behandla olika vid tillämpningen av taket på grund av den betydande skillnaden mellan marginalkostnaderna för de båda teknikerna.

52. Vad sedan gäller frågan om olika behandling av biomassabränslen som avses med fråga 2, vill jag först erinra om att artikel 20 i stadgan, enligt vilken alla människor är lika inför lagen, enligt domstolens fasta praxis stadfäster den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.( 22 ) I artikel 21 i stadgan förbjuds alla former av diskriminering. Diskrimineringsförbudet utgör endast ett specifikt uttryck för den allmänna likhetsprincip som utgör en grundläggande princip i unionsrätten, och denna princip, som även kommer till uttryck i artikel 20 i stadgan, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.( 23 )

53. Det följer av samma praxis från domstolen att frågan huruvida olika situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas mot bakgrund av föremålet för och syftet med den unionsrättsakt genom vilken den aktuella åtskillnaden har införts. Dessutom ska principerna och målen för det område som den aktuella rättsakten omfattas av beaktas.( 24 ) Domstolen har också upprepade gånger slagit fast, vad gäller domstolsprövningen av huruvida likabehandlingsprincipen har iakttagits av unionslagstiftaren, att unionslagstiftaren vid utövandet av de befogenheter som den tilldelats har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när dess handlande innefattar val av politisk, ekonomisk eller social art och när den har att göra komplicerade bedömningar och värderingar. En åtgärd på detta område kan således endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som de behöriga institutionerna eftersträvar.( 25 )

54. I och med att biogas och biometan i själva verket är två olika produkter, vilket jag framhållit ovan i punkterna 49–51, såväl med avseende på deras väsentliga egenskaper som hur de används för elproduktion, och i och med att unionslagstiftaren vid tillämpning av taket ville skilja mellan olika tekniker utifrån deras marginalkostnader och förmåga att ersätta naturgas,( 26 ) grundar sig åtskillnaden mellan dessa två tekniker på objektiva kriterier och framstår som skäligen motiverad med hänsyn till de mål som eftersträvas med förordning 2022/1854.( 27 ) Av detta följer att den skillnad i behandling som några av sökandena i det nationella målet har gjort gällande inte kan fastställas, eftersom det i det nu aktuella fallet inte rör sig om tillverkare eller tekniker som i jämförbara situationer har behandlats olika, i den mening som avses i den praxis från EU-domstolen som jag erinrar om ovan i punkterna 52 och 53.

55. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att fråga 1 ska besvaras på följande sätt. Artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att endast intäkter från försäljning av el som produceras från biometan, med undantag för el som produceras från biogas från en sådan process med hjälp av en kraftvärmeanläggning, ska undantas från tillämpningsområdet för det tak som föreskrivs i artikel 6 i förordningen. En sådan tolkning strider inte mot artiklarna 20 och 21 i stadgan.

B. Fråga 3

56. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3, som ska prövas mot bakgrund av de svar jag föreslår på de två första frågorna, för att få klarhet i huruvida artikel 7.3 första meningen i förordning 2022/1854 är giltig mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan, i den mån den ger medlemsstaterna möjlighet att besluta att det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning inte är tillämpligt på producenter som producerar el med hjälp av kraftproduktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, utan att medlemsstaterna tillåts föreskriva en progressiv avgiftssats eller en avvikande bestämmelse eller ett undantag utifrån den berörda anläggningens installerade kapacitet.( 28 )

57. Jag erinrar om att artikel 7.3 i förordning 2022/1854 ger medlemsstaterna möjlighet att besluta att taket för marknadsintäkter inte ska tillämpas på elproducenter som använder sig av anläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, bland annat när tillämpningen av detta tak skulle kunna medföra en betydande administrativ börda.

58. Domstolen har redan fastställt att förebyggande av alltför stora administrativa bördor utgör ett lämpligt särskiljningskriterium, även i sammanhang som inte är präglade av sådan brådska( 29 ) som den energikris som ledde fram till antagandet av förordning 2022/1854 är i förevarande fall.

59. Jag menar att det inte råder något tvivel om att tröskelvärdet på 1 MW förefaller motiverat med hänsyn till målet att förhindra en alltför stor och oproportionerlig administrativ börda för såväl behöriga nationella myndigheter som producenter med liten installerad kapacitet. Med hänsyn till det särskilda sammanhang som de krisåtgärder som infördes genom förordning 2022/1854 ingår i, och till det särskilt stora antalet transaktioner för vilka medlemsstaternas behöriga myndigheter på begränsad tid( 30 ) ska tillämpa taket för marknadsintäkter, var införandet av ett sådant tröskelvärde ägnat att säkerställa ett omedelbart och effektivt genomförande av de åtgärder som vidtagits för att hantera energikrisen.( 31 ) Det tröskelvärde på 1 MW som unionslagstiftaren fastställde grundar sig dessutom på ett objektivt kriterium som gör det möjligt att göra rimlig åtskillnad mellan små producenter, som inte omfattas av taket, och andra producenter med större produktionskapacitet, vilka blir skyldiga att betala avgiften.

60. Unionslagstiftaren hade också, mot bakgrund av det ekonomiska och sociala sammanhang i vilket begränsningsåtgärden vidtogs, ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning, i synnerhet då unionslagstiftaren ställdes inför val av politisk, ekonomisk och social art och var tvungen att göra komplicerade bedömningar.( 32 ) Jag menar att detta utrymme även sträcker sig till att fastställa de parametrar som avgränsar tillämpningsområdet för denna åtgärd, däribland nivån på det tröskelvärde över vilket de berörda företagen ska omfattas av den avgift som föreskrivs i artikel 7.1 i förordning 2022/1854.( 33 )

61. Jag anser för övrigt att den omständigheten att det på grund av tröskelvärdet i fråga endast är vissa producenter som omfattas av avgiften inte i sig kan ifrågasätta rimligheten av ett tröskelvärde på 1 MW. Förekomsten av ett sådant tröskelvärde kan per definition leda till situationer där avgiftsskyldiga aktörer behandlas olika (inte minst i frågan huruvida intäktstaket tillämpas eller inte), trots att deras situationer, även om de objektivt sett skiljer sig åt, i praktiken kan förefalla mycket lika eller till och med nästan identiska. En sådan konsekvens ligger i sakens natur, och är helt enkelt den naturliga följden av varje form av mekanism som grundar sig på ett objektivt avgränsningskriterium, i och med att det är omöjligt att beakta samtliga särdrag i varje enskilt fall.

62. Jag anser följaktligen, med beaktande av unionslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning, att unionslagstiftaren inte gjorde en uppenbart oriktig bedömning genom att föreskriva en möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa ett lägsta tröskelvärde och fastställa detta tröskelvärde till 1 MW, utan att ge utrymme för större flexibilitet.

63. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att fråga 3 ska besvaras på följande sätt. Artikel 7.3 första meningen i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att den inte strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan, i den del den tillåter medlemsstaterna att inte tillämpa det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen på producenter som producerar el med hjälp av produktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, utan att föreskriva någon möjlighet att inrätta en progressiv avgiftssats eller att införa en avvikelse eller ett undantag grundat på den installerade kapaciteten hos den berörda anläggningen.

C. Fråga 4

64. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4 för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 i förordning 2022/1854 är giltig mot bakgrund av artikel 17 i stadgan, i den del den föreskriver en avgift på 100 procent av överintäkterna från marknaden.

65. Jag erinrar om att artikel 17 i stadgan stadfäster principen om skydd för rätten till egendom. Enligt domstolens fasta praxis avser det skydd som ges genom denna bestämmelse inte rena affärsintressen eller affärsmöjligheter, vars osäkerhet är en naturlig del av den ekonomiska verksamhetens själva natur, utan rättigheter med förmögenhetsvärde som skapar en etablerad rättslig ställning enligt den berörda rättsordningen som gör det möjligt för rättighetsinnehavaren självständigt utöva dessa rättigheter till sin egen fördel.( 34 ) Som domstolen har slagit fast framgår det av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) avseende artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), undertecknad i Paris den 20 mars 1952, vilket precis som Europakonventionen enligt artikel 52.3 i stadgan ska beaktas som en lägsta skyddsnivå, att begreppet egendom kan omfatta såväl ”befintlig egendom” som ”tillgångar”, inbegripet fordringar, enligt vilka den berörda personen kan göra gällande att han eller hon har åtminstone en ”berättigad förväntan” att faktiskt åtnjuta äganderätten.( 35 ) Domstolen har emellertid även angett att det framgår av denna rättspraxis att framtida inkomster inte kan anses vara ”egendom” som åtnjuter skydd enligt denna artikel annat än om de redan har intjänats, utgör föremål för en säker fordran eller om det föreligger specifika omständigheter som kan motivera att den berörde har en berättigad förväntan att erhålla ett visst förmögenhetsvärde.( 36 )

66. Innan jag prövar giltigheten av artikel 6.1 i förordning 2022/1854 mot bakgrund av artikel 17 i stadgan, är det viktigt att avgöra huruvida de överintäkter som avses i denna bestämmelse uppfyller kriterierna i ovan angivna rättspraxis för att betraktas som ”egendom” i den mening som avses i denna bestämmelse och följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 17 i stadgan. Jag menar att det inte råder något tvivel om den slutsatsen. Det är utrett att de berörda producenterna faktiskt har haft de intäkter som omfattas av taket och att de först i senare skede har tagits ifrån dem. Därmed ska intäkterna betraktas som ”egendom” i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, trots att de är exceptionella och osäkra. Det rör sig nämligen om inkomster med avseende på vilka de berörda företagen kunde ha ”berättigad förväntan” i begreppets ekonomiska bemärkelse, eftersom dessa intäkter återspeglade priset och följaktligen den ekonomiska verkligheten under den aktuella tidsperioden.( 37 )

67. Enligt domstolens fasta praxis är den rätt till egendom som garanteras i artikel 17 i stadgan inte en absolut rättighet och dess utövande kan bli föremål för inskränkningar för att tillgodose mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen.( 38 ) Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar ska, med beaktande av proportionalitetsprincipen, vara nödvändiga och faktiskt svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Det ramgår även av Europadomstolens praxis att beskattningen i princip utgör ett åsidosättande av den rättighet som garanteras i artikel 1 första stycket i tilläggsprotokoll nr 1 till Europakonventionen, eftersom den berövar den berörda personen det belopp som vederbörande ska betala.( 39 ) Det följer också av sistnämnda rättspraxis att varje ingrepp i rätten till egendom, inbegripet det ingrepp som följer av en åtgärd som syftar till att säkerställa betalning av skatt, ska ske med iakttagande av en ”skälig avvägning” mellan de krav som följer av gemenskapens allmänintresse och kraven på skydd för den enskildes grundläggande rättigheter.( 40 ) Den ekonomiska skyldighet som uppkommer genom uttag av skatter eller avgifter kan således utgöra ett åsidosättande av rätten till egendom om den ålägger den berörda personen eller enheten en ”orimlig börda” eller ”i grunden inkräktar på deras ekonomiska situation”.( 41 )

68. Det är visserligen ostridigt att det tak som inrättades genom artikel 6.1 i förordning 2022/1854 utgör ett ingrepp i de berörda producenternas rätt till egendom. Jag anser emellertid att villkoren för att ett sådant ingrepp kan tillåtas är uppfyllda i det nu aktuella fallet.

69. Såväl takets storlek som formerna för uttaget av avgiften på 100 procent av intäkterna över detta tak föreskrivs för det första uttryckligen i förordningen, och detta framgår på ett klart, precist och detaljerat sätt av förordningens bestämmelser.( 42 )

70. Även om avgiftssatsen är fastställd till 100 procent, är bevaras för det andra det väsentliga innehållet i de berörda producenternas rätt till egendom, eftersom det endast är överintäkter , i den mening som avses i nämnda förordning, som omfattas av avgiften och eftersom taket har fastställts till en nivå som är betydligt högre än de ursprungliga förväntningarna på marknaden, vilket ger de berörda aktörerna en skälig marginal.( 43 ) De krisåtgärder som vidtagits med tillämpning av samma förordning avser inte vare sig de berörda företagens tillgångar eller ”ordinarie” intäkter, utan är begränsade till de exceptionella vinster som energikrisen gett upphov till och som de berörda producenterna inte rimligen kunde förvänta sig.( 44 )

71. För det tredje är det ett mål av allmänt intresse för unionen som eftersträvas med taket. Det följer bland annat av artiklarna 1 och 10 samt av skälen 6 och 46 i förordning 2022/1854 att avgiften på överintäkter infördes för att möjliggöra en riktad omfördelning till elslutkunderna, i syfte att finansiera stödåtgärder för att mildra effekterna på slutkunderna av exceptionellt höga elpriser, i ett sammanhang som särskilt präglats av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Avgiften har således en direkt och uppenbar koppling till det huvudsakliga mål som eftersträvas med nämnda förordning. I beslutet om hänskjutande finns dessutom ingenting som ger stöd för att anse att avgiftssatsen på 100 procent av överintäkterna inte är ägnad att säkerställa finansieringen av de stödåtgärder till förmån för elslutkunderna som föreskrivs i nämnda förordning.

72. För det fjärde kräver proportionalitetsprincipen att unionens institutioner i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.( 45 )

73. Tillämpligheten av de extraordinära åtgärder som unionslagstiftaren införde genom förordning 2022/1854 är strikt begränsad i tiden.( 46 ) Artiklarna 6 och 8 i förordningen var nämligen endast tillämpliga under perioden 1 december 2022–30 juni 2023 utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att anta nationella bestämmelser utanför den tillfälliga tillämpningsperiod som föreskrevs i förordningen.

74. Vad vidare gäller omfattningen av ingreppet i rätten till egendom i förhållande till det eftersträvade målet, har avgiften på överintäkter förvisso fastställts till 100 procent, men denna avgiftssats avser endast, såsom framhålls ovan i punkt 70, inkomster över det tak som fastställts av unionslagstiftaren och, i förekommande fall, av medlemsstaterna. Intäkter under detta tröskelvärde påverkades inte alls av taket. Förordning 2022/1854 ger dessutom medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, dels genom att de kan begränsa avgiften till 90 procent av överintäkterna eller föreskriva ett högre tak för producenter som har investerings- och driftskostnader som överstiger det tak som fastställs i artikel 6.1 i denna förordning, dels genom att de får undanta vissa specifika kategorier av producenter från detta tak.

75. Av detta följer att unionslagstiftaren, genom att föreskriva att det mål av allmänintresse som eftersträvas med förordning 2022/1854, att mildra effekterna av exceptionellt höga energipriser, ska uppnås genom exceptionella, riktade och tidsbegränsade åtgärder, har sett till att begränsa effekterna av ingreppet i de berörda företagens rätt till egendom och att undvika att den ekonomiska börda som följer av åtgärderna blir orimlig.

76. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att fråga 4 ska besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att den inte strider mot artikel 17 i stadgan, vilken det föreskrivs en avgiftssats på 100 procent för de överintäkter från marknaden för elproducenter som avses i artikel 7.1 i denna förordning.

D. Fråga 5

77. Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 40 i samma förordning, ska tolkas så, att de tillåter medlemsstaterna att införa en åtgärd genom vilken ett tak fastställs för marknadsintäkter på 130 euro per MWh, motiverat med prisökningen på den belgiska elmarknaden.

78. Den hänskjutande domstolens frågor härrör från den omständigheten att artikel 8.1 i förordning 2022/1854, som har rubriken ”Nationella krisåtgärder”, innehåller en uppräkning av åtgärder som medlemsstaterna får vidta. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida det krävs, såsom vissa av sökandena i det nationella målet har anfört, för att en medlemsstat ska kunna införa eller bibehålla någon av de åtgärder som avses i bestämmelsen, specifika särdrag eller omständigheter i den berörda medlemsstaten som skiljer sig från den allmänna omständighet som motiverade införandet av det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen, det vill säga prishöjningen på elmarknaden. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i huruvida medlemsstaterna är skyldiga att visa att det föreligger särskilda omständigheter som motiverar nationella åtgärder som avviker från det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i nämnda förordning.

79. Jag vill först erinra om att även om det i artikel 6.1 i förordning 2022/1854 föreskrivs att de marknadsintäkter som elproducenter erhåller från de källor som avses i artikel 7.1 i förordningen, ska begränsas till högst 180 euro per MWh producerad el, anges det i artikel 8.1 a i förordningen att medlemsstaterna får ”bibehålla eller införa åtgärder som ytterligare begränsar marknadsintäkterna för producenter som producerar el” från dessa källor.

80. Med hänsyn till ordalydelsen i dessa bestämmelser och det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt förordning 2022/1854 vid genomförandet av förordningen, råder det enligt min mening inget tvivel om att dessa bestämmelser ger medlemsstaterna en möjlighet att införa ett tak som kan tillämpas på de berörda intäkterna på en lägre nivå än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning, så som den belgiska och den österrikiska regeringen samt rådet och kommissionen mycket riktigt har anfört.( 47 )

81. Denna tolkning har för övrigt redan fastställts av domstolen i de nyligen meddelade domarna i målen Secab( 48 ) och Electrabel m.fl.( 49 ) vilka mål avsåg frågan huruvida vissa aspekter av de stödordningar som antagits av Republiken Italien respektive Konungariket Belgien med tillämpning av denna förordning var förenliga med förordning 2022/1854.

82. Vidare ska det påpekas att den tolkning som några sökande i det nationella målet har förespråkat, enligt vilken ett lägre tak än vad som fastställts i unionsrätten endast är möjligt om särskilda omständigheter i en medlemsstat motiverar nationella åtgärder som avviker från de åtgärder som föreskrivs i förordning nr 2022/1854, saknar stöd i själva texten i förordningen och svårligen låter sig förenas med förordningens vägledande principer och de mål som eftersträvas med förordningen.

83. Vad närmare bestämt gäller skäl 40 i förordningen,( 50 ) som den hänskjutande domstolen har hänfört sig till i fråga 5, anser jag att uttrycket ”särskilda villkor” inte kan tolkas så, att det skulle ställa krav på andra särskilda omständigheter än dem som motiverade införandet av ett tak i unionen, och inte heller att det skulle ställa ytterligare krav på medlemsstaterna för att de skulle kunna vidta nationella åtgärder. Det finns nämligen ingenting i artikel 8.1 i förordningen som gör det möjligt att anse att de åtgärder som anges där endast får vidtas av medlemsstaterna om de kan visa att det föreligger särskilda omständigheter som är specifika för deras nationella marknader och som skiljer sig från dem som unionslagstiftaren har valt för att motivera införandet av det intäktstak som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning 2022/1854.( 51 ) Av detta följer att de ”särskilda villkor” som anges i skäl 40 i förordningen ska ses som en hänvisning till de villkor som anges i artikel 8.2 i förordningen.

84. En sådan tolkning framstår för övrigt som svårförenlig med dels den omständigheten att ett skäl i en unionsrättsakt visserligen kan klargöra hur den ska tolkas men inte lägga till andra eller fler villkor än de villkor som medlemsstaternas åtgärder ska bedömas mot,( 52 ) dels med det stora utrymme för skönsmässig bedömning som förordning 2022/1854 tycks ge medlemsstaterna vid förordningens genomförande.

85. Slutligen vill jag understryka att den hänskjutande domstolen har uttryckt tvivel om storleken på det tak på 130 euro per MWh som fastställts av den belgiska regeringen. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida den omständigheten att taket är 50 euro per MWh lägre än det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning 2022/1854 kan äventyra de mål som eftersträvas med förordningen, bland annat målet att tillvarata elproducenternas intressen.

86. Jag erinrar om att även om artikel 8.1 i denna förordning gör det möjligt för medlemsstaterna att införa eller bibehålla ett lägre tak än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen, begränsas deras utrymme för skönsmässig bedömning av de krav som anges i artikel 8.2 i förordningen (där det föreskrivs vissa begränsningar av det nationella utrymmet för skönsmässig bedömning vid genomförandet av intäktstaket). Genom att bestämmelsen föreskriver en rad villkor som ska iakttas är den avsedd just att säkerställa att taket inte fastställs på ett godtyckligt sätt när en medlemsstat utnyttjar denna möjlighet (och att vissa grundläggande principer i unionens energirätt upprätthålls).

87. Bedömningen av huruvida villkoren är uppfyllda är emellertid rent konkret en faktisk bedömning och inte en abstrakt. Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa villkor är uppfyllda i det nationella målet. Det ankommer härvid på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida taket har fastställts till en nivå som dels gör det möjligt att täcka och återvinna investerings- och driftskostnader för de berörda producenterna, dels att leva upp till en förnuftig investerares förväntningar för att undvika eventuella ogynnsamma effekter på investeringarna. Genom denna prövning kommer den hänskjutande domstolen således att avgöra huruvida taket på 130 euro per MWh är förenligt med kraven i artikel 8.2 i förordning 2022/1854, mot bakgrund av de faktiska omständigheter som den belgiska regeringen har anfört( 53 ) och den kritik som sökandena i det nationella målet har framfört. Skälen 27–29 i förordningen ger användbar vägledning i detta hänseende.( 54 )

88. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att svaret på fråga 5 ska vara att artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 40 i samma förordning, ska tolkas så, att de tillåter medlemsstaterna att införa en åtgärd genom vilken ett tak för marknadsintäkter på 130 euro per MWh fastställs, under förutsättning att de villkor som uppställs i artikel 8.2 i den förordningen är uppfyllda.

E. Tolkningsfråga 6

89. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 6, för det fall fråga 5 besvaras jakande, för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854 är giltiga mot bakgrund av artiklarna 16 och 17 i stadgan samt mot bakgrund av principen om energisolidaritet.( 55 )

90. Jag vill inledningsvis påpeka att om fråga 4 avser giltigheten, mot bakgrund av unionsrätten, av det tak som införts genom förordning 2022/1854, avser fråga 6 giltigheten, mot bakgrund av bestämmelserna i stadgan, av det tak som föreskrivs i belgisk rätt och som fastställts till 130 euro per MWh. I och med att det tak på 130 euro per MWh som har bestritts i det nationella målet inte fastställts i själva förordningen, begränsas bedömningen nedan i de följande punkterna till en bedömning av giltigheten av de bestämmelser i nämnda förordning som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, eftersom de gör det möjligt för en medlemsstat att, såvida villkoren i artikel 8.2 i förordningen är uppfyllda, fastställa ett intäktstak som är lägre än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i samma förordning. Jag erinrar om att bland de villkor som finns i artikel 8.2 e i förordning 2022/1854 anges att medlemsstaterna är skyldiga att se till att de nationella åtgärder som vidtas med stöd av artikel 8.1 ska vara ”förenliga med unionsrätten”, inbegripet med stadgan.( 56 )

1. Giltigheten av artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854 mot bakgrund av artiklarna 1 6 och 17 i stadgan

91. Enligt artikel 16 i stadgan, som rör näringsfriheten, ska den friheten erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. Det skydd som ges genom denna artikel omfattar enligt domstolens fasta praxis rätten att utöva en ekonomisk verksamhet eller affärsverksamhet samt avtalsfrihet, liksom rätten för varje företag att, inom ramen för de begränsningar som följer av det ansvar som företaget har för sina egna handlingar, fritt disponera över sina ekonomiska, tekniska och finansiella resurser.( 57 ) Näringsfriheten, som inte utgör någon absolut rättighet, kan också bli föremål för myndighetsingrepp, som i det allmännas intresse begränsar hur näringar får bedrivas. Denna omständighet påverkar hur unionens lagstiftning om proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan ska tillämpas.( 58 )

92. Det är viktigt att erinra om att frågan huruvida det tak som införts av den belgiska regeringen i praktiken kan strida mot artikel 16 i stadgan inte kan bedömas abstrakt. En sådan bedömning kräver tvärtom en konkret prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, vilken prövning uteslutande omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet.

93. Jag vill under alla omständigheter påpeka att det inte förefaller som om vare sig den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 8.1 a i förordning 2022/1854 att fastställa ett lägre intäktstak än 180 euro per MWh eller avgiften på ”överintäkter” som genereras av exceptionella omständigheter, när den genomförs på de villkor som föreskrivs i artikel 8.2 i förordning 2022/1854, i sig kan påverka de berörda producenternas investeringskapacitet eller frihet att utöva sin ekonomiska verksamhet. Det är endast om det vore styrkt att det tak som föreskrivs i nationell rätt är oförenligt med denna bestämmelse, bland annat genom att det äventyrar investeringssignalerna eller inte gör det möjligt att täcka producenternas investerings- och driftskostnader, som det skulle kunna vara fråga om ett åsidosättande av artikel 16 i stadgan. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra, mot bakgrund av samtliga uppgifter som den förfogar över, huruvida det intäktstak som föreskrivs i artikel 22 ter i lagen av den 16 december 2022 faktiskt uppfyller villkoren i artikel 8.2 i förordning 2022/1854.( 59 )

94. Jag anser i vart fall, till och med om domstolen konstaterar att avgiften på överintäkter, när den tillämpas under strängare former än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i förordning 2022/1854, begränsar utövandet av näringsfriheten, att en sådan begränsning skulle framstå som motiverad av samma skäl som anges ovan i punkterna 69–74. Den eventuella begränsning av näringsfriheten som skulle uppkomma genom den avgift på överintäkter som tillämpas på ett strängare sätt än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning förefaller nämligen vara förenlig med det väsentliga innehållet i denna frihet, med hänsyn till villkoren i artikel 8.2 i nämnda förordning, att avgiften endast var tillämplig under en kort period och att den inte hindrade de berörda producenternas näringsverksamhet.

95. Bedömningen ovan kan även överföras på den del av fråga 6 som avser giltigheten av de bestämmelser i förordning 2022/1854 som den hänskjutande domstolen har angett mot bakgrund av artikel 17 i stadgan.( 60 )

2. Giltigheten av artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854 mot bakgrund av principen om energisolidaritet

96. Vad beträffar principen om energisolidaritet anges det i artikel 194.1 FEUF att inom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion samt med hänsyn till kravet på att skydda och förbättra miljön, ska målet för unionens politik på energiområdet vara att i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna garantera att energimarknaden fungerar, garantera energiförsörjningen i unionen, främja energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor och främja sammankopplade energinät. Den anda av solidaritet mellan medlemsstaterna som anges i denna bestämmelse utgör således på energiområdet ett specifikt uttryck för solidaritetsprincipen, som i sig utgör en av unionsrättens grundläggande principer och har ett nära samband med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.( 61 ) Vidare finns det inget som talar för att solidaritetsprincipen i artikel 194.1 FEUF, som sådan, kan ha bindande rättsverkan för medlemsstaterna och unionens institutioner. Tvärtom utgör denna princip, såsom framgår av bestämmelsens ordalydelse och själva strukturen, grundvalen för samtliga unionspolitiska mål på energiområdet, genom att samla ihop dem och ge dem ett sammanhang.( 62 ) Härav följer att de rättsakter som antas av unionsinstitutionerna inom ramen för denna politik, ska tolkas och bedömas mot bakgrund av principen om energisolidaritet.( 63 )

97. Principen om energisolidaritet ska beaktas av unionens institutioner och av medlemsstaterna inom ramen för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion, och bland annat den inre marknaden för naturgas, genom att garantera en trygg energiförsörjning inom unionen. Detta innebär inte bara att nödsituationer ska hanteras när de uppkommer, utan även att åtgärder ska vidtas för att förhindra krissituationer. För detta ändamål är det nödvändigt att bedöma huruvida det föreligger risker för medlemsstaternas och unionens energiintressen, och särskilt för en trygg energiförsörjning, i syfte att göra en avvägning mellan de intressen som står på spel mot bakgrund av denna princip, med beaktande av såväl medlemsstaternas som hela unionens intressen. Tillämpningen av principen om energisolidaritet innebär emellertid inte att unionens energipolitik inte i något fall får ha en negativ inverkan på en medlemsstats särskilda intressen på detta område.( 64 ) Så som jag framhöll i föregående punkt är unionens institutioner och medlemsstaterna emellertid skyldiga att vid genomförandet av denna politik beakta såväl unionens som de olika medlemsstaters intressen som potentiellt berörs och göra en avvägning mellan dessa intressen i händelse av intressekonflikter.( 65 )

98. Förordning 2022/1854 som nu är i fråga antogs med stöd av artikel 122.1 FEUF, som ingår i kapitel 1 som har rubriken ”Ekonomisk politik” i avdelning VIII i tredje delen av EUF-fördraget. Det går emellertid inte att enbart på grundval av unionslagstiftarens val av denna rättsliga grund dra slutsatsen att denna rättsakt inte omfattas av unionens energipolitik eller att dess lagenlighet av detta skäl inte kan bedömas mot bakgrund av principen om energisolidaritet.( 66 )

99. I och med att det framgår av domstolens praxis, som jag erinrar om ovan i föregående punkt, att principen om energisolidaritet ska vägleda alla åtgärder som omfattas av unionens energipolitik, även i krissituationer, och att den gäller såväl för unionsinstitutionerna som för medlemsstaterna och innebär att åtgärder ska vidtas för att hantera nödsituationer och förebygga kriser, råder det enligt min mening inga tvivel om att förordning 2022/1854 är ett exempel på den ”anda av solidaritet” som avses i artikel 194.1 FEUF. Förordningen, som utgör ett samordnat svar på unionsnivå på den kraftiga prisökningen på el och dess effekter på hushållen och industrin som har antagits särskilt för att förhindra icke samordnade nationella åtgärder som kan skada den inre marknaden för energi och äventyra försörjningstryggheten, grundar sig nämligen i sig på solidaritetsprincipen eller utgör till och med ett konkret uttryck för denna princip.( 67 )

100. Den omständigheten att förordning 2022/1854 gör det möjligt att införa olika tak i olika medlemsstater, eller att vissa av dem har utnyttjat denna möjlighet för att fastställa lägre tak än det som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning kan dessutom, i motsats till vad några av sökandena i det nationella målet har anfört, inte i sig anses utgöra ett åsidosättande av principen om energisolidaritet. Unionslagstiftarens ingripande syftade visserligen till att förhindra en fragmentering av unionens elmarknad genom att fastställa en rad gemensamma regler, bland annat genom att införa ett ”enhetligt tak i hela unionen”, såsom framgår av skäl 27 i förordningen. Den harmonisering som således eftersträvades var emellertid varken maximal eller uttömmande. Unionslagstiftaren beaktade tvärtom särdragen på elmarknaderna i de olika medlemsstaterna. Det mål som eftersträvades var således inte att införa ett enhetligt tak i hela unionen, utan att säkerställa att det i alla medlemsstater infördes en takmekanism för överintäkter, med iakttagande av ett gemensamt högsta tak.

101. Det följer av dessa omständigheter att unionslagstiftaren inte åsidosatte nämnda princip genom att tillåta medlemsstaterna att på de villkor som anges i artikel 8 i förordning 2022/1854 fastställa ett lägre tak för marknadsintäkter än det tak som föreskrivs i artikel 6.1 i samma förordning.

102. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att svaret på fråga 6 ska vara att artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att de tillåter medlemsstaterna att föreskriva ett lägre tak än det som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen, att de inte strider mot artiklarna 16 och 17 i stadgan eller mot principen om energisolidaritet.

F. Fråga 7

103. Den hänskjutande domstolen har ställt den sjunde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar eller mot motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, i den mån det obligatoriska taket för marknadsintäkter på 180 euro per MWh enligt dessa bestämmelser även gäller för försäljning av el som produceras från biomassabränslen (fasta eller gasformiga biomassabränslen).

a) 1. Takets giltighet mot bakgrund av artiklarna 2 0 och 21 i stadgan

104. Den hänskjutande domstolen anser att den del av frågan som avser giltigheten av artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan behöver prövas, eftersom de omtvistade bestämmelserna innebär att samtliga företag som producerar el från biomassa omfattas av taket på 180 euro per MWh, trots att det finns betydande skillnader mellan dessa företag och att de företag som producerar el med annan teknik, bland annat i fråga om investerings- och driftskostnader, vilket riskerar att medföra en omotiverad skillnad i behandling mellan dessa olika producenter.

105. Enligt artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 ska intäkter från elproduktion från fasta eller gasformiga biomassabränslen, med undantag för biometan, omfattas av taket på 180 euro per MWh på samma sätt som intäkter från andra energikällor som förtecknas i artikel 7.1 i denna förordning. Unionslagstiftaren bedömde härvid att produktionskostnaderna för elproducenter som använde fasta och gasformiga biomassabränslen inte var jämförbara med produktionskostnaderna för de producenter som särskilt påverkades av den exceptionella prisökningen på gas som insatsvara, vilket innebar att de förstnämnd kunde omfattas av kategorin ”inframarginella producenter” som avsågs med taket.( 68 )

106. Jag vill även påpeka att ett av huvudsyftena med förordning 2022/1854 var att begränsa marknadsintäkterna från försäljning av el producerad av producenter med de lägsta marginalkostnaderna, vilka kunde generera betydande överintäkter. Syftet med avgiften på dessa intäkter var att göra det möjligt för medlemsstaterna att finansiera stödåtgärder till förmån för elslutkunderna.( 69 )

107. Jag anser vidare att unionslagstiftarens stora utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av sådana krisåtgärder som de som föreskrevs i förordning 2022/1854 gjorde att unionslagstiftaren kunde gruppera de elproducenter som omfattades av taket till en allmän kategori som grundade sig på den energikälla som användes för elproduktion och följaktligen behandla olika typer av fasta eller gasformiga bränslen enhetligt, utan att behöva göra närmare åtskillnad mellan de olika former av biomassa som avses i artikel 7.1 i denna förordning. Det är visserligen ostridigt att några av de producenter som omfattades av taket har högre produktionskostnader än andra. En sådan omständighet kan emellertid inte i sig ifrågasätta unionslagstiftarens kategorisering av de olika elproducenterna. För att definiera kategorier krävs nämligen ofrånkomligen en viss grad av generalisering vilket innebär att det är omöjligt att ta hänsyn till alla särfall. I och med att dessa kategorier fastställdes med stöd av objektiva kriterier, kan unionslagstiftaren inte klandras för att ha handlat så. Att godta sökandenas resonemang vore enligt min mening detsamma som att kräva olika tak för alla energikällor, en lösning som förvisso är tänkbar men som i praktiken skulle riskera att komplicera tillämpningen av takmekanismen och äventyra dess effektivitet.

108. Med hänsyn till det mål som eftersträvades med förordning 2022/1854 och som jag erinrar om ovan i punkt 107, samt till det särskilda ekonomiska och politiska sammanhang i vilket förordningen antogs, gjorde unionslagstiftaren inte en uppenbart oriktig bedömning när unionslagstiftaren fann att samma tak skulle gälla för de energikällor som avsågs i artikel 7.1 i denna förordning, trots skillnaderna mellan dem, eftersom alla dessa tekniker identifierades som inframarginella tekniker.

b) 2. Motiveringsskyldigheten

109. När det gäller iakttagandet av motiveringsskyldigheten enligt artikel 296.2 FEUF framgår det av domstolens fasta praxis att motiveringen ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Det krävs inte heller att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i denna bestämmelse inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det område som är i fråga.( 70 ) Motiveringsskyldighetens omfattning är vidare beroende av den aktuella rättsaktens beskaffenhet och vad särskilt gäller rättsakter med allmän giltighet kan motiveringen begränsas till den generella situation som har lett fram till antagandet av den och de allmänna syften som ska uppnås med den. Domstolen har i detta sammanhang klargjort att det inte behövs någon särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts, om det mål som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten.( 71 )

110. Jag anser, av de skäl som anges nedan i följande punkt, att unionslagstiftaren har uppfyllt sin motiveringsskyldighet i det nu aktuella fallet.

111. Först och främst framgår det nämligen klart och tydligt av själva orden i förordning 2022/1854, bland annat i skälen 27–30, varför unionslagstiftaren beslutade att fastställa taket till 180 euro per MWh och vilka konkreta omständigheter som detta val grundade sig på. Vad sedan beträffar förteckningen över de energikällor som avses i artikel 7.1 i denna förordning och som omfattas av taket, ges även tillräckliga förklaringar i det avseendet i skälen 11 och 32–34 i förordningen. Slutligen är det förvisso riktigt att förordningen inte innehåller någon specifik motivering för var och en av de berörda energikällorna i fråga om skälen till att taket ska tillämpas, men det avgörande kriteriet för att åtgärden ska tillämpas, det vill säga skillnaden mellan inframarginell teknik som omfattas av taket och sådan teknik som är förenad med högre kostnader och inte omfattas av taket, framgår emellertid tillräckligt klart och tydligt av förordningen. En mer ingående granskning av frågan om vissa tekniker i detta fall omfattas av begreppet ”inframarginell teknik” skulle, på grund av sin ytterst tekniska karaktär, gå utöver de krav som följer av motiveringsskyldigheten.

c) 3. Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar

112. När det slutligen gäller rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar , kräver den förstnämnda principen att rättsregler ska vara klara och precisa och att tillämpningen av dem ska vara förutsägbar för enskilda rättssubjekt, i synnerhet när de kan få negativa konsekvenser. Rättssäkerhetsprincipen kräver bland annat att unionsbestämmelserna gör det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelserna och att de på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed.( 72 ) Dessa rättssäkerhetskrav kan emellertid inte förstås så, att de hindrar unionslagstiftaren från att i en bestämmelse använda sig av ett abstrakt juridiskt begrepp. Detta verkar självklart, eftersom det inte går att i förväg fastställa alla situationer som kan uppstå på ett exakt och specifikt sätt. Rättssäkerhetsprincipen innebär inte heller någon skyldighet att se till att rättsordningen inte förändras över tid, eftersom det står unionslagstiftaren fritt att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning ändra den befintliga lagstiftningssituationen.( 73 ) En alltför strikt lagstiftning skulle således utgöra ett hinder för anpassning till nya omständigheter som kan uppstå.

113. Vad beträffar principen om skydd för berättigade förväntningar krävs det, för att den principen ska kunna åberopas, att tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor har meddelats den berörde av de behöriga unionsinstitutionerna. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att denna princip har åsidosatts om administrationen inte har gett vederbörande några tydliga försäkringar. En ekonomisk aktör kan inte heller ha berättigade förväntningar på att unionslagstiftaren inte kommer att göra någon som helst ändring av en befintlig situation.( 74 )

114. Jag anser inte, av de skäl som anges i de följande punkterna nedan, att det kan fastställas att nämnda principer har åsidosatts genom artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854.

115. Vad gäller rättssäkerhetsprincipen vill jag framhålla att såväl takets tillämpningsområde som dess genomförande definierats tillräckligt klart och tydligt i de båda bestämmelserna.( 75 ) Bestämmelserna ger således de berörda producenterna möjlighet att med tillräcklig precision fastställa omfattningen av sina skyldigheter, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 112.( 76 ) I och med att rättssäkerhetsprincipen enligt denna rättspraxis inte innebär att rättsordningen ska bibehållas oförändrad, kan unionslagstiftaren inte klandras för att i ett akut läge ha vidtagit exceptionella åtgärder för att hantera energikrisen.

116. Vad sedan gäller principen om skydd för berättigade förväntningar kan en ekonomisk aktör, så som framgår av domstolens ovan i punkt 113 angiven praxis, göra gällande denna princip om en den behöriga unionsinstitutionen har gett aktören grundade förväntningar genom tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar. I det nu aktuella fallet har ingen av sökandena i det nationella målet anfört att unionslagstiftaren har lämnat sådana försäkringar om att marknadsintäkter från försäljning av el som produceras från fasta eller gasformiga biomassabränslen (med undantag för biometan) inte skulle omfattas av taket.( 77 )

117. Av detta följer att varken rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar kan tolkas så, att de utgör hinder för varje form av ingripande från offentliga myndigheter som syftar till att avhjälpa ett marknadsmisslyckande, i synnerhet om detta ingripande är ett brådskande svar på en exceptionell och således per definition oförutsebar händelse. De berörda företagen kan dessutom inte med framgång grunda sig på upprätthållandet av en befintlig rättslig eller ekonomisk situation, eftersom denna situation kan ändras inom ramen för de behöriga unionsmyndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning.

118. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att fråga 7 ska besvaras på följande sätt. Artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att de inte strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar eller motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, i den del de innebär att även intäkterna från försäljning av el som produceras från biomassabränslen omfattas av taket på 180 euro per MWh.

G. Fråga 8

119. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 8 för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 b och 2 i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att införa ett tak på marknadsintäkter som är högre än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i denna förordning för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen.

120. Jag vill inledningsvis påpeka att även om den belgiska regeringen införde ett tak på 130 euro per MWh för alla operatörer som producerade el med någon av de källor som anges i artikel 7.1 i förordning 2022/1854, bedömde den ändå att det var nödvändigt att höja det tak som är tillämpligt på el som producerats med fasta eller flytande biomassabränslen till 180 euro per MWh, med hänsyn till att produktionskostnaderna för sådan el är högre än kostnaderna för produktion med andra energikällor som omfattas av detta tak.( 78 ) Sökandena i det nationella målet har emellertid anfört att det inte är motiverat att tillämpa ett enhetligt tak på 180 euro per MWh på samtliga företag som producerar el från biomassa. De har gjort gällande dels att det finns betydande skillnader mellan dessa producenter i fråga om investerings- och driftskostnader, dels att en sådan åtgärd får en oproportionerlig inverkan på kostnadstäckningsförmågan för producenter som använder biomassaavfall. Sökandena menar att unionslagstiftaren därför borde ha fastställt ett högre tak än 180 euro per MWh.

121. Jag vill påpeka att även om artikel 8.1 b i förordning 2022/1854 faktiskt tillåter medlemsstaterna att avvika från taket på ”upp till” 180 euro per MWh enligt artikel 6.1 i samma förordning och fastställa ett högre tak, är denna möjlighet inte på något sätt tvingande. För att denna möjlighet ska kunna utnyttjas krävs nämligen att de berörda producenternas investerings- och driftskostnader överstiger det tak på 180 euro per MWh som fastställs i artikel 6.1 i denna förordning. I skäl 42 i förordningen anges dessutom att denna möjlighet syftar till att säkerställa försörjningstryggheten.

122. Det ankommer följaktligen på medlemsstaterna att avgöra om det finns skäl att utnyttja en sådan möjlighet, med hänsyn till de nationella marknadernas beskaffenhet och på grundval av objektiva uppgifter om produktionskostnaderna för de berörda anläggningarna. I detta hänseende ska det konstateras att även om de berörda producenterna har anfört att den belgiska regeringen fastställt ett tak som gör att de inte kan täcka sina investerings- och driftskostnader, är ett sådant konstaterande – som grundar sig på en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte omfattas av EU-domstolens behörighet – inte styrkt eller framgår i vart fall inte tydligt av beslutet om hänskjutande.( 79 )

123. Artikel 8.2 i förordning 2022/1854, som också berörs av fråga 8, syftar till att avgränsa medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid införandet av nationella åtgärder för att begränsa marknadsintäkterna och innehåller kriterier som ska vara uppfyllda för att de nationella åtgärderna ska vara förenliga med förordningen. Enligt artikel 8.2 i nämnda förordning krävs visserligen att de nationella åtgärder som medlemsstaterna antar bland annat ska garantera att investeringskostnaderna och driftskostnaderna täcks. Bedömningen av huruvida det tak som den belgiska regeringen har fastställt för producenter av el från biomassabränsle är rimligt är emellertid en bedömning av de faktiska omständigheterna som faller utanför EU-domstolens behörighet.( 80 )

124. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att svaret på fråga 8 bör vara, att artikel 8.1 b i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att den inte ålägger medlemsstaterna att fastställa ett högre tak för marknadsintäkter än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen, såvida villkoren i artikel 8.2 i förordningen är uppfyllda.

H. Frågorna 10 och 12

125. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 10 för att få klarhet i huruvida artikel 2.5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 30 i samma förordning, tillåter en åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra energikällor när det är fråga om att använda presumtioner. Om så är fallet har den hänskjutande domstolen ställt fråga 12 för att få klarhet i huruvida dessa bestämmelser strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan.

126. Fråga 10 motsvarar i allt väsentligt den andra tolkningsfrågan från Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) i det mål som avgjordes med domen i målet Electrabel m.fl.( 81 ) I den domen slog domstolen fast att artiklarna 6–8 i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka storleken på de intäkter som omfattas av det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 8 ska fastställas, beroende på vilka kraftproduktionsanläggningar som avses, antingen på grundval av presumtioner som inte kan motbevisas eller på grundval av presumtioner som kan motbevisas, men som enbart kan kullkastas genom styrkande av de faktiska intäkterna från den berörda operatörens samtliga anläggningar och genom andra presumtioner, förutsatt att dessa presumtioner gör det möjligt att göra rimliga uppskattningar av dessa intäkter, vilka är representativa för de verkliga marknadsförhållandena under den berörda perioden.( 82 )

127. Domstolen fann att eftersom frågan huruvida en viss presumtion uppfyller detta villkor är av faktisk karaktär, ankommer det på de nationella myndigheterna, som agerar under överinseende av de nationella domstolarna, att göra denna bedömning. Domstolen angav emellertid, som vägledning till den hänskjutande domstolens bedömning, att det är nödvändigt att beakta samtliga faktiska och tekniska omständigheter som kännetecknar inte bara de berörda aktörernas och anläggningarnas situation utan även den nationella elmarknaden.( 83 ) Relevanta aspekter kan bland annat vara omfattningen, med hänsyn till dessa särdrag, av de hinder för insamling och kontroll av uppgifter som gör att det inom en tidsperiod som är förenlig med den skyndsamhet som krävs för att uppnå målet att skydda elslutkunderna går att fastställa de exakta intäktsbeloppen för de anläggningar eller operatörer som omfattas av det aktuella taket, och huruvida de presumtioner som uppställts är tillräckligt precisa för att undvika att de berörda operatörernas intäkter kraftigt överskattas eller underskattas, samt huruvida det finns en korrigeringsmekanism som vid behov gör det möjligt för operatörerna eller de nationella myndigheterna att göra gällande faktiska intäkter för att korrigera resultatet av dessa presumtioner om de inte leder till rimliga uppskattningar som är representativa för de verkliga marknadsförhållandena under den berörda perioden.( 84 )

128. I domen Electrabel m.fl. angav domstolen att den omständigheten att en medlemsstat i förekommande fall har valt att på grundval av objektiva särskiljningskriterier uppställa olika presumtioner beroende på vilka operatörer, anläggningar eller tekniker som berörs, eller en serie presumtioner, inte visar att det villkor som jag erinrat om i föregående punkt inte är uppfyllt, förutsatt att den presumtion som uppställts för varje kategori av operatörer, anläggningar eller tekniker som berörs gör det möjligt att erhålla en rimlig uppskattning av de intäkter som är specifika för denna kategori.

129. Den praxis från EU-domstolen som erinras om ovan i de föregående punkterna leder således till att fråga 10 ska besvaras jakande. Artikel 2.5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 30 i samma förordning, utgör nämligen inte hinder, i fråga om användningen av presumtioner, för att åtskillnad görs mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra energikällor. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera att åtskillnaden grundar sig på objektiva omständigheter som möjliggör en rimlig uppskattning av intäkterna för var och en av de berörda kategorierna.

130. Vad sedan beträffar giltigheten av artikel 2.5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854, jämförda med artiklarna 20 och 21 i stadgan, erinrar jag om att likabehandlingsprincipen och principen om icke-diskriminering, som stadfästs i dessa båda sistnämnda bestämmelser, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.( 85 )

131. Även om så vore, som några av sökandena i det nationella målet har anfört, att producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra energikällor befinner sig i en jämförbar situation med hänsyn till målet att fånga upp överintäkter från producenter som använder så kallad inframarginell teknik, kan denna omständighet enligt min mening inte i sig hindra att de behöriga nationella myndigheterna, bland annat med hänsyn till deras stora utrymme för skönsmässig bedömning, använder sig av olika beräkningsmetoder för att fastställa vilka intäkter som omfattas av taket och i detta syfte tillämpar olika presumtioner beroende på vilka anläggningskategorier som berörs. Så är bland annat fallet när en sådan åtskillnad grundar sig på objektiva praktiska överväganden och på behovet av att säkerställa en effektiv tillämpning av taket, särskilt genom att förenkla genomförandet och minska den administrativa bördan för de behöriga nationella myndigheterna.( 86 ) Jag erinrar om att den åtskillnad som den belgiska lagstiftaren i detta fall har gjort mellan el från kärnkraft och el som produceras från andra energikällor är grundad på den omständigheten att de berörda producenternas saluföringsstrategi, i fråga om den första kategorin, reglerades i lagen av den 16 december 2022.

132. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att svaret på fråga 12 ska vara, att artikel 2 led 5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854, jämförda med skäl 30 i samma förordning, ska tolkas så, att de inte strider mot artiklarna 20 och 21 i stadgan, genom att de tillåter att en medlemsstat som använder sig av presumtioner vid fastställandet av de marknadsintäkter som omfattas av taket gör åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra energikällor.

I. Frågorna 13 och 14

133. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 13 för att få klarhet i huruvida artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att de tillåter medlemsstaterna att införa ett nationellt tak för marknadsintäkter med verkan från och med den 1 augusti 2022. Med fråga 14, som ställts för det fall fråga 13 får ett jakande svar, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de ovan angivna bestämmelserna i förordningen är giltiga mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av rättsregler och principen om energisolidaritet samt mot bakgrund av artikel 17 i stadgan.

134. Det framgår av beslutet om hänskjutande att dessa frågor har sitt ursprung i den omständigheten att den avgift som infördes genom lagen av den 16 december 2022 tillämpades på överintäkter som realiserades i Belgien under perioden 1 augusti 2022–30 juni 2023, trots att förordning 2022/1854 inte trädde i kraft förrän den 8 oktober 2022, att det tak som fastställts i förordningen endast var tillämpligt under perioden 1 december 2022–30 juni 2023 och att det i denna förordning inte uttryckligen föreskrevs någon möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa nämnda tak före den 1 december 2022. En sådan möjlighet angavs emellertid i det förslag som ledde till att nämnda förordning antogs.

135. Denna fråga berördes i domen i målet Electrabel m.fl.( 87 ) Domstolen slog fast att de bestämmelser som avses med fråga 13, jämförda med artikel 288 FEUF och med principerna om unionsrättens företräde och effektivitet samt principen om lojalt samarbete, ska tolkas så, att de inte utgör hinder för nationella bestämmelser som antagits efter det att denna förordning trädde i kraft och i vilka det föreskrivs ett tak för marknadsintäkter liknande det som föreskrivs i förordningen, men för en period som föregår den period som fastställs i förordningen.( 88 ) Domstolen framhöll bland annat att det inte framgick av någon bestämmelse i förordning 2022/1854 att denna förordning skulle vara tillämplig på en sådan lagstiftning eller att sådan lagstiftning måste uppfylla de villkor som föreskrevs i förordningen.( 89 ) Domstolen framhöll också att medlemsstaterna ska utöva sina befogenheter med iakttagande av unionsrätten, men att det inte framgick av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen i detta mål hyste tvivel om huruvida den nationella lagstiftning som låg till grund för de nationella målen i materiellt hänseende var förenlig med andra bestämmelser i unionsrätten som kunde vara tillämpliga i tiden ( ratione temporis ).( 90 )

136. Domstolens bedömning och svar i domen Electrabel m.fl., så som den sammanfattas ovan i föregående punkt, ska således tillämpas och fråga 13 ska besvaras jakande.

137. Med hänsyn till det svar som jag föreslår på fråga 13 ska även fråga 14 besvaras. Av samma skäl som de som redovisats i punkterna 112–118 ovan anser jag att artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c i förordning 2022/1854 inte kan anses strida mot rättssäkerhetsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar. Detsamma gäller artikel 17 i stadgan och principen om energisolidaritet, av skäl som liknar dem som redovisas i punkterna 69–75, 99 och 100 ovan.

138. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att fråga 14 ska besvaras på följande sätt. Artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c i förordning 2022/1854 ska tolkas så, att de inte strider mot rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om rättsreglers icke-retroaktiva verkan, principen om energisolidaritet eller artikel 17 i stadgan.

J. Fråga 15

139. Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 15 för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för att den hänskjutande domstolen låter verkningarna av lagen av den 16 december 2022 bestå, för det fall den mot bakgrund av EU-domstolens svar skulle slå fast att den lagen står i strid med de skyldigheter som följer av förordning 2022/1854.

140. Fråga 15 behöver inte besvaras, med beaktande av svar som jag föreslår på de föregående frågorna. Resonemanget nedan förs alltså för fullständighetens skull, för det fall domstolen finner det ändamålsenligt att besvara frågan.

141. Den hänskjutande domstolen har inte efterfrågat en begränsning i tiden av verkningarna av den kommande domen, utan vill få klarhet i huruvida det är möjligt att i den nationella rättsordningen bibehålla verkningarna av lagen av den 16 december 2022, även om den skulle finna att lagen stider mot förordning 2022/1854.

142. Jag vill understryka att det ankommer på myndigheterna i den berörda medlemsstaten att vidta alla åtgärder, både allmänna och särskilda, som är lämpliga för att säkerställa att unionsrätten iakttas i den medlemsstaten.( 91 ) Domstolen har upprepade gånger slagit fast att medlemsstaterna, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, är skyldiga att se till att de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten upphör. Varje organ i den berörda medlemsstaten har en sådan skyldighet inom ramen för sin behörighet, inklusive nationella domstolar som har att pröva en talan mot en nationell lag eller annan författning som utgör en sådan överträdelse.( 92 ) När myndigheterna i en medlemsstat har konstaterat att en nationell lagstiftning är oförenlig med unionsrätten, ankommer det följaktligen på dessa myndigheter att, med bevarande av rätten att välja åtgärder, snarast bringa den nationella rätten i överensstämmelse med unionsrätten och ge enskildas rättigheter enligt unionsrätten full verkan.( 93 ) Om de nationella domstolarna hade kunnat ge nationella bestämmelser företräde framför den unionsrätt som de är oförenliga med, om än tillfälligt, skulle det äventyra den enhetliga tillämpningen av unionsrätten.( 94 )

143. Det är endast undantagsvis och av tvingande rättssäkerhetshänsyn som domstolen har medgett en möjlighet att förordna om ett tillfälligt uppskjutande av en unionsbestämmelses verkan att undantränga nationell rätt som strider mot den förstnämnda bestämmelsen. Det får endast förordnas om en sådan begränsning i tiden av verkningarna av domstolens tolkning av unionsrätten i den dom varigenom den begärda tolkningen meddelas.( 95 )

144. Domstolen har således medgett att en nationell domstol, om detta är tillåtet enligt nationell rätt, undantagsvis får låta verkningarna av sådana åtgärder bestå när detta är motiverat av tvingande skäl hänförliga till nödvändigheten av att undanröja ett verkligt och allvarligt hot om avbrott i den berörda medlemsstatens elförsörjning, vilket inte skulle kunna avvärjas med andra medel och alternativ, särskilt inom ramen för den inre marknaden. Ett bibehållande av nämnda åtgärders rättsverkningar får endast omfatta den tidsrymd som är strängt nödvändig för att avhjälpa rättsstridigheten.( 96 ) Domstolen har även slagit fast att en nationell domstol, med beaktande av tvingande miljöskyddshänsyn, undantagsvis kan tillåtas att tillämpa en nationell bestämmelse som ger den behörighet att låta vissa verkningar av en nationell rättsakt bestå, även om den inte antagits i enlighet med ett miljödirektiv, när det finns en risk för att ett upphävande av denna rättsakt skulle skapa ett rättsligt tomrum som är oförenligt med den berörda medlemsstatens skyldighet att vidta åtgärder för att genomföra en annan unionsrättsakt om miljöskydd.( 97 )

145. I det nu aktuella fallet framgår det såväl av beslutet om hänskjutande som av den belgiska regeringens skriftliga yttranden att denna medlemsstat, till stöd för sitt yrkande om att verkningarna av den omtvistade lagen ska få bestå, har åberopat de budgetmässiga och administrativa svårigheter som en ogiltigförklaring av lagen utan anpassningar skulle medföra.( 98 ) Den belgiska regeringen har också gjort gällande att en sådan ogiltigförklaring skulle kunna skapa ett rättsligt tomrum, i och med att det inte skulle finnas någon tillämplig mekanism för att fastställa ett tak. Detta skulle äventyra förverkligandet av de mål som eftersträvas med förordning 2022/1854.

146. De budgetmässiga och administrativa svårigheter som nämnda regering har gjort gällande kan emellertid inte i sig likställas med tvingande hänsyn i den mening som avses i ovan angiven rättspraxis. Domstolen har nämligen redan slagit fast att det inte är tillräckligt att enbart åberopa att det kan uppstå budgetmässiga och administrativa svårigheter till följd av en ogiltigförklaring av de bestämmelser som ifrågasatts för att det ska anses föreligga tvingande rättssäkerhetshänsyn.( 99 ) Domstolen har genom ett liknande resonemang även slagit fast att de eventuella ekonomiska följderna för en medlemsstat av en dom i ett mål om förhandsavgörande inte i sig motiverar att domens rättsverkningar begränsas i tiden.( 100 )

147. Inget av de skäl som den belgiska regeringen anfört kan följaktligen motivera att verkningarna av lagen av den 16 december 2022 upprätthålls.( 101 ) Ett sådant upprätthållande skulle för övrigt, såsom några sökande i det nationella målet har anfört, få till följd att nationella bestämmelser som är oförenliga med unionsrätten och som kan medföra allvarliga ingrepp i de berörda företagens rättigheter, däribland rätten till ett effektivt domstolsskydd, tillämpas under längre tid.( 102 )

V. Förslag till avgörande

148. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) på följande sätt:

1) Artikel 7.1 e i rådets förordning (EU) nr 2022/1854 av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna

ska tolkas så,

att endast intäkter från försäljning av el som produceras från biometan, med undantag för el som produceras från biogas från en sådan process med hjälp av en kraftvärmeanläggning, ska undantas från tillämpningsområdet för det tak som föreskrivs i artikel 6 i förordningen. En sådan tolkning strider inte mot artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2) Artikel 7.3 första meningen i förordning (EU) 2022/1854

ska tolkas så,

att den inte strider mot artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i den del den tillåter medlemsstaterna att inte tillämpa det tak för marknadsintäkter som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen på producenter som producerar el med hjälp av produktionsanläggningar med en installerad kapacitet på upp till 1 MW, utan att föreskriva någon möjlighet att inrätta en progressiv avgiftssats eller att införa en avvikelse eller ett undantag grundat på den installerade kapaciteten hos den berörda anläggningen.

3) Artikel 6.1 i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att den inte strider mot artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i den del den föreskriver en avgiftssats på 100 procent för de överintäkter från marknaden för elproducenter som avses i artikel 7.1 i denna förordning.

4) Artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att de tillåter medlemsstaterna att införa ett tak för marknadsintäkter på 130 euro per MWh under förutsättning att de villkor som anges i artikel 8.2 i den förordningen iakttas.

5) Artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att de tillåter medlemsstaterna att föreskriva ett lägre tak än det som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen och att de inte strider mot artiklarna 16 och 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller mot principen om energisolidaritet.

6) Artikel 6.1 och artikel 7.1 e i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att de inte strider mot artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar eller mot motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, i den del de innebär att även intäkterna från försäljning av el som produceras från biomassabränslen omfattas av taket på 180 euro per MWh.

7) Artikel 8.1 b i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att den inte ålägger medlemsstaterna att fastställa ett högre tak för marknadsintäkter än det tak på 180 euro per MWh som föreskrivs i artikel 6.1 i förordningen för anläggningar som producerar el från fasta eller gasformiga biomassabränslen, såvida villkoren i artikel 8.2 i förordningen är uppfyllda.

8) Artikel 2 led 5 och artikel 6.1 i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att de inte strider mot artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom de tillåter att en medlemsstat som använder sig av presumtioner vid fastställandet av de marknadsintäkter som omfattas av taket gör åtskillnad mellan producenter av el från kärnenergi och producenter av el från andra energikällor.

9) Artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c i förordning 2022/1854

ska tolkas så,

att de inte strider mot rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, principen om rättsreglers icke-retroaktiva tillämpning, principen om energisolidaritet eller artikel 17 i stadgan.

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 6 oktober 2022 om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (EUT L 261 I, 2022, s. 1), närmare bestämt artikel 2 led 5, artikel 6.1, artiklarna 7 och 8 samt artikel 22.2 c i förordning 2022/1854, i förekommande fall jämförda med skälen 30 och 40 i förordningen.

3 2Valorise Ham NV, 2Valorise Amel NV och 2 Valorise NV (nedan tillsammans kallade 2Valorise m.fl.), Luminus NV, EDF Belgium NV, ActiVent Wallonie NV, e-NosVents NV, CVLumiwind och Luminus Wind Together cv (nedan tillsammans kallade Luminus m.fl.), Rouge Lux BVBA och Biospace CV, Federatie van de Belgische Elektriciteits-en Gasbedrijven, Organisatie voor Duurzame Energie Vlaanderen VZW och Wind4wallonia 2 NV (nedan tillsammans kallade FEBEG m.fl.), Eletrabel NV och Eoly Energy NV (nedan kallat Eoly).

4 Se dom av den 18 december 2025, Electrabel m.fl. (C‑633/23, EU:C:2025:991) (nedan kallad domen i målet Electrabel m.fl.), och dom av den 22 januari 2026, Secab (C‑423/23, EU:C:2026:32) (nedan kallad domen i målet Secab), i vilka mål jag utformade förslaget till avgörande. Se även mitt förslag till avgörande av den 25 juni 2026 i målen Axpo Energy Romania och PPC Renewables Romania (C‑251/24 och C‑392/24). Det finns fler mål som ännu inte avgjorts av domstolen, däribland målet Varo Energy Belgium m.fl. (C‑358/24), Vermilion Energy Ireland m.fl. (C‑533/24), och Acea Produzione m.fl. (C‑153/25), där mitt förslag till avgörande kommer att föredras den 22 oktober 2026. Denna förordning är för övrigt föremål för talan om ogiltigförklaring i flera pågående mål vid tribunalen. Se, i detta avseende, Electrawinds Shabla South/rådet (T‑759/22), Vermilion Energy Netherlands m.fl./rådet (T‑775/22), Vermilion Exploration and Production Ireland och Vermilion Energy Ireland/rådet (T‑795/22), ExxonMobil Producing Netherlands och Mobil Erdgas Erdöl/rådet (T‑802/22), samt Petrogas E&P Netherlands/rådet (T‑803/22).

5 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén av den 18 maj 2022, Planen REPowerEU, (COM(2022) 230 final) (nedan kallad RePowerEU-planen).

6 Moniteur belge av den 11 maj 1999, s. 16264.

7 Moniteur belge av den 22 december 2022, s. 98819.

8 Moniteur belge av den 28 februari 2003, s. 9879.

9 Artikel 22 ter § 5 i lagen av den 16 december 2022 sammanfattas i detta riktade förslag till avgörande, där frågan om presumtioner endast behandlas i andra hand. Se, för den fullständiga versionen, Moniteur belge av den 22 december 2022, s. 98819 eller domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 13).

10 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82).

11 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende hänvisat till domen av den 15 juli 2021, Tyskland/Polen (C‑848/19 P, EU:C:2021:598, punkterna 37–53) (nedan kallad domen i målet Tyskland/Polen).

12 Tolkningsfråga 13, som inte är föremål för detta förslag till avgörande, har följande lydelse: ”Ska artiklarna 6.1, 6.7, 6.8 och 22.2 c i [förordning 2022/1854] tolkas så, att de ger medlemsstaterna möjlighet att införa en nationell åtgärd genom vilken, liksom i artikel 5 i [lagen av den 16 december 2022], taket för marknadsintäkterna före den 1 december 2022, nämligen från den 1 augusti 2022, ska tillämpas?”

13 Det framgår av beslutet om hänskjutande att frågan uppkommit mot bakgrund av den särskilda situationen för endast de sökande i det nationella målet som producerar el från biogas, det vill säga Rouge Lux och Biospace. Dessa producenter har angett att deras elproduktionsverksamhet är en biverksamhet till deras huvudsakliga verksamhet, som är jordbruksverksamhet. De har förklarat att det finns två skäl till att de inte renar biogasen innan den används i deras elproduktionsanläggningar. Dels gör kraftvärmemotorerna det möjligt att återvinna biogasen direkt i befintligt skick, dels finns inte den infrastruktur som krävs för inmatning av renad biogas (det vill säga biometan) i nätet för fossil naturgas inte tillgänglig i närheten av deras produktionsanläggningar.

14 Samma sak gäller de definitioner som återfinns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 2019, s. 54) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), vilka även är tillämpliga när det gäller förordning 2022/1854.

15 Dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli (C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

16 I artikel 2 led 24 i direktiv 2018/2001 definieras biomassa som ”den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung.” Definitionen är i allt väsentligt densamma som definitionen i artikel 2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (EGT L 283, 2001, s. 33).

17 Unionslagstiftaren tycks således anse att biogas är ett generiskt begrepp som omfattar alla gasformiga bränslen som härrör från biomassa.

18 I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1788 av den 13 juni 2024 om gemensamma regler för de inre marknaderna för förnybar gas, naturgas och vätgas, om ändring av direktiv (EU) 2023/1791 och om upphävande av direktiv 2009/73/EG (EUT L, 2024/1788) definieras naturgas numera i artikel 2.1 som ”gas som främst består av metan, inbegripet biometan, eller andra typer av gaser, som på ett tekniskt möjligt och säkert sätt kan föras in i och transporteras genom naturgassystemet”. I artikel 2.2 definieras begreppet förnybar gas som ”biogas enligt definitionen i artikel 2.28 i [direktiv 2018/2001], inklusive biogas som har uppgraderats till biometan och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung enligt definitionen i artikel 2.36 i det direktivet.” Det framgår av dessa definitioner att unionslagstiftaren anser att begreppet naturgas även inbegriper biometan. Nämnda definitioner visar också att biogas kan ”[uppgraderas] till biometan”. För denna uppgradering krävs en kompletterande renings- och kompressionsprocess.

19 Se, i detta avseende, skäl 33 i förordning 2022/1854.

20 Det förslag som låg till grund för förordning 2022/1854 går också i samma riktning. I förslaget anges att ”[taket inte bör] tillämpas på kraftverk som använder biometan. Detta är nödvändigt för att bevara incitamenten för dessa tekniker och produktionstyper för att minska gasförbrukningen, vilket framhålls i [REPowerEU-planen].” Se särskilt s. 10 i denna plan.

21 Denna uppgraderingsmetod kännetecknas av en lokal och omedelbar användning av biogas, i allmänhet med hjälp av kraftvärmeanläggningar som i det nu aktuella fallet.

22 Se dom av den 12 juli 2018, Spika m.fl. (C‑540/16, EU:C:2018:565, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

23 Se dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl. (C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

24 Se dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl. (C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

25 Se dom av den 29 juli 2024, Belgian Association of Tax Lawyers m.fl. (C‑623/22, EU:C:2024:639, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

26 Så som jag påpekade i punkt 50 ovan är taket varken tillämpligt på naturgas eller på teknik som använder bränslen som ersätter naturgas, såsom biometan.

27 Det finns inte heller något i beslutet om hänskjutande som tyder på att unionslagstiftarens val att skilja mellan de två aktuella teknikerna skulle vara uppenbart oriktigt.

28 Fråga 3 har precis som de två första frågorna sitt ursprung i den särskilda situation som Rouge Lux och Biospace befinner sig i, då deras elproduktion är en biverksamhet till deras huvudsakliga jordbruksverksamhet. Det framgår av beslutet om hänskjutande att en av anläggningarna endast marginellt överstiger tröskelvärdet på en installerad kapacitet på upp till 1 MW då den sammanlagda installerade kapaciteten uppgår till 1,004 MW. Dessa parter menar att det förhållandet att medlemsstaterna inte får föreskriva en progressiv avgiftssats i förhållande till den installerade kapaciteten hos de anläggningar som omfattas av taket utgör åsidosättande av artiklarna 20 och 21 i stadgan. De har anfört att producenter som befinner sig i praktiskt taget likadana situationer, det vill säga beroende på om deras anläggning har en installerad kapacitet som är något lägre eller högre än detta tröskelvärde, ändå behandlas olika.

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2011, kommissionen/Spanien (C‑400/08, EU:C:2011:172, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

30 Se, analogt, skäl 37 i förordning 2022/1854 och domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 42).

31 Jag vill för fullständighetens skull påpeka att i motiveringen till det förslag som ledde till att förordning 2022/1854 anges både målet att förhindra alltför stora administrativa bördor och målet att säkerställa en effektiv tillämpning av den planerade åtgärden. Se förslaget till rådets förordning om en krisintervention för att komma till rätta med de höga energipriserna (COM(2022) 473 final).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl. (C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

33 Vad beträffar unionslagstiftarens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning framgår det av EU-domstolens rättspraxis, såsom erinras om ovan i punkt 53, att principen om likabehandling endast kan anses ha åsidosatts om den berörda institutionen har gjort en godtycklig eller uppenbart olämplig åtskillnad mot bakgrund av det mål som eftersträvas med den aktuella ordningen. Så är uppenbarligen inte fallet här. Beslutet om hänskjutande innehåller inte någon uppgift som kan ifrågasätta rimligheten av det fastställda tröskelvärdet eller visa att unionslagstiftaren i det nu aktuella fallet har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Vad beträffar vidden av detta utrymme för skönsmässig bedömning kan det inte anses vara orimligt, och än mindre uppenbart orimligt, att fastställa ett tröskelvärde på 1 MW enbart av det skälet att andra åtgärder också hade kunnat övervägas.

34 Se dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, Federazione nazionale delle imprese elettrotecniche ed elettroniche (Anie) m.fl. (C‑798/18 och C‑799/18, EU:C:2021:280, punkterna 35 och 36), och dom av den 5 september 2024, Novo Banco m.fl. (C‑498/22–C‑500/22, EU:C:2024:686, punkt 112).

36 Se dom av den 3 september 2015, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./kommissionen (C‑398/13 P, EU:C:2015:535, punkt 61).

37 Elpriserna på unionsmarknaden fastställs enligt en mekanism för marginalprissättning (eller för marginalpriser), inom ramen för vilken el från anläggningarna matas in i den ordning som deras produktionskostnader stiger. El från produktionsanläggningar med lägre marginalkostnader matas in först, samtidigt som alla producenter får betalt till det pris som satts av den sista produktionsanläggning som behövts för att tillgodose efterfrågan. Se även skälen 23 och 24 i förordning 2022/1854.

38 Se dom av den 10 september 2024, Neves 77 Solutions (C‑351/22, EU:C:2024:723, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

39 Se, bland annat, Europadomstolen, 29 april 2008, Burden mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:0429JUD001337805, § 59.

40 Se, bland annat, Europadomstolen, 22 januari 2009, ”Bulves” AD mot Bulgarien, CE:ECHR:2009:0122JUD000399103, § 62.

41 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juli 2003, Buffalo Srl i likvidation mot Italien, CE:ECHR:2003:0703JUD003874697, § 32. Se även dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 153).

42 Se punkt 111 ovan.

43 Se skälen 28 och 29 i förordning 2022/1854.

44 Taket har såsom framgår av skäl 28 i förordning 2022/1854 fastställts till en nivå som överstiger såväl marknadens rimliga förväntningar som de priser som normalt skulle ha kunnat förutses om det inte varit för de aktuella exceptionella omständigheterna, eftersom grossistpriserna på el i genomsnitt inte hade överstigit 80 euro per MWh under de föregående åren.

45 Se dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich (C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

46 Se, analogt, dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl. (C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 55).

47 Se, i detta hänseende, skäl 41 i förordning 2022/1854, där det preciseras att ”[m]edlemsstaterna … i synnerhet [bör] behålla möjligheten att ytterligare begränsa intäkterna för de producenter som omfattas av taket för marknadsintäkter”. Minst 17 medlemsstater har fastställt ett lägre tak än 180 euro per MWh, såsom framgår av kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om översynen av krisinterventionerna för att hantera de höga energipriserna i enlighet med förordning [2022/1854] av den 5 juni 2023 (COM(2023) 302 final).

48 Se domen i målet Secab (punkterna 42 och 68).

49 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkterna 29 och 30).

50 I detta skäl anges att med tanke på att kraftproduktionsanläggningarnas produktionsmix och kostnadsstruktur skiljer sig kraftigt åt mellan medlemsstaterna bör medlemsstaterna tillåtas att behålla eller införa nationella krisåtgärder på särskilda villkor.

51 I skäl 41 i förordning 2022/1854, vilket avser möjligheten för medlemsstaterna att ytterligare begränsa intäkterna för de producenter som omfattas av taket, nämns för övrigt inga ”särskilda villkor”.

52 Se i detta avseende dom av den 2 juni 2022, Skeyes (C‑353/20, EU:C:2022:423, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

53 Det framgår av beslutet om hänskjutande och av den belgiska regeringens skriftliga yttrande att ministerrådet har angett att det fastställda referenspriset på 130 euro per MWh grundar sig dels på det högsta förväntade elpriset före covid-19-krisen och energikrisen, det vill säga 80 euro per MWh, dels på en marginal på 50 euro per MWh avsedd att täcka elproducenternas affärsrisker och förluster, med hänsyn till bland annat inflationen och de ökade kostnaderna för elförsörjningen.

54 Den hänskjutande domstolen ska således undersöka huruvida de belgiska myndigheterna, när de fastställde ett sådant tak, inte bara grundade sig på tidigare genomsnittspriser, utan även på toppriserna. I skäl 28 i förordning 2022/1854 anges i detta avseende att intäktstaket inte bör fastställas på grundval av genomsnittspriser, utan bör lämna en marginal och fastställas på en nivå som återspeglar den senaste prisnivån, eftersom investerarna även beaktar intäkter som genererats under perioder med höga priser. För att bedöma hur detta tak skulle kunna påverka investeringar i förnybar energi understryks i skäl 29 i förordningen att det är viktigt att hänföra sig till ”nuvarande totala utjämnade kostnaderna för att producera energi” för den berörda tekniken, vilka mäter en producents nettokostnader för elproduktion under anläggningens hela livslängd.

55 Den österrikiska regeringen har bestritt att fråga 6 kan tas upp till sakprövning i den del den avser principen om energisolidaritet, eftersom den hänskjutande domstolen inte har redogjort för skälen till att den anser att artikel 6.1 och artikel 8 i förordning 2022/1854 kan strida mot denna princip. Jag anser emellertid att invändningen inte kan godtas, mot bakgrund av presumtionen att frågor som hänskjutits för förhandsavgörande är relevanta och de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, bland annat dess frågor om huruvida unionslagstiftaren har gjort en lämplig avvägning mellan unionens och de olika medlemsstaternas intressen.

56 Denna skyldighet innebär naturligtvis även att medlemsstaterna ska iaktta de grundläggande rättigheterna och de allmänna unionsrättsliga principerna. Det framgår av domstolens fasta praxis att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning kan tillämpas alla fall som regleras av unionsrätten (se dom av den 19 november 2019, TSN och AKT, C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 140 och där angiven rättspraxis), och dom av den 13 november 2025, PB Vi Goods (C‑563/24, EU:C:2025:887, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2025, INTERZERO m.fl. (C‑254/23, EU:C:2025:569, punkt 141 och där angiven rättspraxis).

59 Se, för ett liknande resonemang, punkt 87 ovan.

60 Svaret på denna fråga fordrar en överföring av de delar av bedömningen som avser en begränsning av rätten till egendom, vilken är föremålet för fråga 4. Se ovan punkterna 69–75.

61 Se domen i målet Tyskland/Polen (punkterna 38 och 41 och där angiven rättspraxis).

62 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tyskland/Polen (punkterna 38 och 41 och där angiven rättspraxis), och dom av den 26 september 2024, Orlen/kommissionen (C‑255/22 P, EU:C:2024:790, punkt 91).

63 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Tyskland/Polen (punkterna 44 och 45), och dom av den 26 september 2024, Orlen/kommissionen (C‑255/22 P, EU:C:2024:790, punkt 92). Se även mitt förslag till avgörande i målet Orlen/kommissionen (C‑255/22 P, EU:C:2024:466, punkterna 48 och 49).

64 Se domen i målet Tyskland/Polen (punkterna 53 och 69).

65 Se domen i målet Tyskland/Polen (punkt 73).

66 I denna bestämmelse anges nämligen följande: ”Utan att det påverkar tillämpningen av övriga förfaranden som föreskrivs i fördragen får rådet på förslag av kommissionen i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna besluta om lämpliga åtgärder med hänsyn till den ekonomiska situationen, särskilt om det uppstår allvarliga försörjningsproblem i fråga om vissa varor, särskilt på energiområdet (min kursivering).

67 Se skäl 9 i förordning 2022/1854.

68 Se även ovan, punkterna 50 och 51.

69 Se skälen 6 och 46 i förordning 2022/1854.

70 Se dom av den 10 juli 2025, Ligue royale belge pour la protection des oiseaux (C‑287/24, EU:C:2025:550, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2018, Swedish Match (C‑151/17, EU:C:2018:938, punkterna 78 och 79 och där angiven rättspraxis).

72 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2026, Pumpyanskiy m.fl./rådet (C‑696/23 P, C‑704/23 P, C‑711/23 P, C‑35/24 P och C‑111/24 P, EU:C:2026:245, punkt 188 och där angiven rättspraxis).

73 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaket) (C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkterna 158, 159 och 162 och där angiven rättspraxis).

74 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./Europaparlamentet och rådet (Mobilitetspaket) (C‑541/20-C‑555/20, EU:C:2024:818, punkterna 616 och 617 och där angiven rättspraxis).

75 Detta inbegriper bland annat takets storlek och vilken teknik det skulle tillämpas på.

76 Den omständigheten att unionslagstiftaren valde ett gemensamt kriterium för denna kategorisering, utan att uttryckligen ange hur det skulle tillämpas på varje berörd teknik, kan inte heller strida mot rättssäkerhetsprincipen.

77 Det tak som infördes genom förordning 2022/1854 avsåg ”överintäkter”, vilka motsvarar extraordinära vinster som de berörda företagen inte skulle ha kunnat förutse utan oförutsebara omständigheter som påverkade energimarknaderna. Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Secab (C‑423/23, EU:C:2025:63, punkterna 52 och 53).

78 Se punkt 12 ovan.

79 Dessutom kräver fastställandet av numeriska tröskelvärden, när det sker inom de ramar som lagstiftaren har fastställt, i princip ingen särskild motivering. Ett numeriskt tröskelvärde kan nämligen alltid ersättas med ett mer fördelaktigt tröskelvärde, utan att denna omständighet i sig medför någon särskild motiveringsskyldighet. Se, i detta avseende. Punkt 61 ovan.

80 Se närmare bestämt punkt 87 ovan, beträffande kriterier som den hänskjutande domstolen kan beakta i den bedömningen.

81 Fråga 9 i det nu aktuella målet, som också avser den belgiska regeringens användning av presumtioner, motsvarar den första frågan i det mål som avgjordes med domen i målet Electrabel m.fl..

82 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 48).

83 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 53).

84 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkterna 51–55).

85 Se ovan punkterna 52 och 53.

86 Med hänsyn till medlemsstaternas stora utrymme för skönsmässig bedömning i detta fall, skulle det i vart fall endast vara en uppenbart oriktig bedömning som skulle kunna klandras, såsom erinras om ovan i punkt 53. De uppgifter som EU-domstolen har tillgång till ger inte i någon del stöd för att slå fast ett sådant fel.

87 Den tredje tolkningsfrågan från Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) i det målet hade en nästan identisk lydelse. I det målet var det fråga om samma bestämmelse i nationell rätt som reglerade tillämpningen i tiden av lagen av den 16 december 2022, det vill säga artikel 22 ter i denna lag.

88 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkterna 57–65).

89 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 58).

90 Se domen i målet Electrabel m.fl. (punkt 64).

91 Se dom av den 8 juni 2023, UFC - Que choisir och CLCV (C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

92 Se dom av den 8 juni 2023, UFC - Que choisir och CLCV (C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

93 Se dom av den 12 september 2024, Chaudfontaine Loisirs (C‑73/23, EU:C:2024:734, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

94 Se dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning) (C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 135 och där angiven rättspraxis).

95 Se dom av den 12 september 2024, Chaudfontaine Loisirs (C‑73/23, EU:C:2024:734, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

96 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen (C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 178–180). Frågan i det målet var lagenligheten av åtgärder som vidtagits i strid med den unionsrättsliga skyldigheten att göra en föregående bedömning av ett projekts miljöpåverkan. Domstolen fastställde att nationella domstolar av tvingande miljöskyddshänsyn får anpassa verkningarna av en ogiltigförklaring av en nationell bestämmelse som förklarats oförenlig med unionsrätten. Domstolen preciserade emellertid att när sådana överväganden rör försörjningstryggheten är en förutsättning för att verkningarna av de omtvistade nationella åtgärderna ska upphävas eller avbrytas att det föreligger ett verkligt och allvarligt hot om avbrott i elförsörjningen, vilket inte kan avhjälpas med andra medel och alternativ. Se även dom av den 25 juni 2020, A m.fl. (Vindkraftverk i Aalter och Nevele) (C‑24/19, EU:C:2020:503, punkterna 92 och 94 och där angiven rättspraxis) och dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. (C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 218)

97 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen (C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 178 och 179 samt där angiven rättspraxis) och dom av den 8 uni 2023, UFC - Que choisir och CLCV (C‑407/21, EU:C:2023:449, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

98 Intäkterna från den aktuella avgiften har nämligen redan använts för att finansiera olika åtgärder som vidtagits i samband med energikrisen, vilket innebär att en ogiltigförklaring med retroaktiv verkan ( ex tunc ) av den omtvistade lagen skulle medföra att dessa intäkter måste återbetalas, vilket i sin tur skulle leda till omfattande rättstvister samt betydande skatteintäktsförluster för Konungariket Belgien. Den belgiska regeringen har i detta avseende angett i sina skriftliga yttranden att dessa förluster skulle kunna överstiga en miljard euro, vilket motsvarar 0,2 procent av landets BNP.

99 Se dom av den 5 oktober 2023, Osteopathie Van Hauwermeiren (C‑355/22, EU:C:2023:737, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

100 Se dom av den 14 april 2015, Manea (C‑76/14, EU:C:2015:216, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Se även förslaget till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Tjebbes m.fl. (C‑221/17, EU:C:2018:572, punkterna 53 och 54 och där angiven rättspraxis), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Medina i målet UFC - Que choisir och CLCV (C‑407/21, EU:C:2022:690, punkt 102 och där angiven rättspraxis). För fullständighetens skull vill jag framhålla att fara för allvarliga ekonomiska återverkningar endast kan anses föreligga om det finns ett stort antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande och om det framgår att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsrätten på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet till vilken andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit. Se dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar) (C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

101 Det är visserligen riktigt att lagen av den 16 december 2022 antogs med tillämpning av förordning 2022/1854 i ett exceptionellt sammanhang som kännetecknades av ett krisläge utan tidigare motstycke. Det finns flera omständigheter som ska beaktas, bland annat det stora utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna hade vid genomförandet av denna förordning, inbegripet möjligheten att vidta strängare eller mindre stränga åtgärder än de som uttryckligen föreskrivs i förordningen, och den omständigheten att det inte fanns någon särskild vägledning från kommissionen, trots vad som föreskrevs i förordningen i det avseendet. De legitima mål som eftersträvades med förordningen, bland annat konsumentskyddet, är vidare av särskild betydelse. Dessa omständigheter gör det möjligt att sätta den nationella lagstiftarens åtgärder i ett sammanhang och kan motivera en viss flexibilitet vid bedömningen av medlemsstaternas åtgärder. De kan emellertid inte i sig motivera att krav som följer av unionsrätten mjukas upp eller tolkas så, att de ger medlemsstaterna något slags immunitet mot dem. Jag erinrar om att domstolens praxis i fråga om möjligheten, för nationella domstolar, att anpassa verkningarna av att en nationell bestämmelse som befunnits strida mot unionsrätten ogiltigförklaras är av strikt undantagskaraktär. Såsom framgår av den praxis från domstolen som anges ovan i punkt 144 kan inte enbart förekomsten av en krissituation, även om den är exceptionell, i sig motivera ett undantag från denna princip.

102 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl. (C‑511/18, C‑512/18 och C‑520/18, EU:C:2020:791, punkt 219), i vilken domstolen slog fast att följden av att låta verkningarna av den nationella lagstiftningen i fråga skulle bli att denna lagstiftning skulle fortsätta att ålägga leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster skyldigheter som skulle strida mot unionsrätten och som skulle innebära allvarliga ingrepp i de grundläggande rättigheterna för de personer vars uppgifter hade lagrats.