Förslag till avgörande av generaladvokat Dean Spielmann föredraget den 22 januari 2026

1 Originalspråk: franska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 16 december 2008 (EUT L 348, 2008, s. 98).

4 Se, bland annat, dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 34), och dom av den 20 oktober 2022, Centre public d’action sociale de Liège (Återkallelse eller uppskov med verkställigheten av ett beslut om återvändande) ( C‑825/21, EU:C:2022:810, punkt 50).

5 Stb. 2000, nr 495.

6 Stb. 2000, nr 497.

7 Enligt Besluit Adviescollege levenslang gestraften (expertkommitténs förordning om livstidsdömda) ska frågan om benådning av en livstidsdömd fånge i alla fall prövas efter 25 års fängelse.

8 C‑441/19, EU:C:2021:9 (nedan kallad domen i målet TQ).

9 C‑673/19, EU:C:2021:127 (nedan kallad domen i målet M).

10 Se artikel 64 i 2000 års utlänningslag och artikel 6.1b första stycket i 2000 års utlänningsförordning.

11 Se punkt 2 i förevarande förslag till avgörande samt där angiven rättspraxis.

12 I punkt 31 i sin dom av en 6 december 2011, Achughbabian ( C‑329/11, EU:C:2011:807) (nedan kallad domen i målet Achughbabian), framhöll domstolen följande: För att inte undergräva syftet med direktiv 2008/115 … är de behöriga myndigheterna … skyldiga att agera skyndsamt och att utan dröjsmål ta ställning till om vistelsen är olaglig eller inte. Om myndigheterna finner att vistelsen är olaglig ska de enligt artikel 6.1 i direktivet – och utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som föreskrivs i direktivet – utfärda ett beslut om återvändande. Samma sak gäller i fråga om de förvarsåtgärder som föreskrivs genom bland annat direktiv 2008/115. De får inte undergräva förverkligandet av de syften som eftersträvas: Syftet med förvarsåtgärderna, i den mening som avses i direktiv 2008/115, är inte att lagföra eller beivra brott, utan att uppnå de mål som eftersträvas med detta direktiv i fråga om återvändande (se dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 50).

13 Se punkt 2 i förevarande förslag till avgörande samt där angiven rättspraxis.

14 Se skälen 2 och 4 i direktiv 2008/115.

15 Se dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 59) (nedan kallad domen i målet El Dridi), och domen i målet Achughbabian (punkt 43). Se även dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 38): [S]om framgår av skälen 2 och 11 i direktivet [är dess syfte] att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande som grundar sig på gemensamma standarder för personers återsändande på ett humant sätt och med fullständig respekt för deras mänskliga rättigheter och värdighet. Se också dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság ( C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 121), samt domen i målet TQ (punkt 70).

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis ( C‑546/19, EU:C:2021:432, punkt 55). Det bör dock, såsom det bedömts i punkt 44 ovan, förtydligas att det av rättspraxis klart framgår att fattandet av ett beslut om återvändande förutsätter att den berörda medlemsstatens behöriga myndigheter redan från början tar hänsyn till de förhållanden som verkställigheten kan förmodas föra med sig, varför ett sådant beslut inte får anses ha giltighet om ett avlägsnande inte med tanke på omständigheterna i det enskilda fallet rimligtvis kan förväntas i praktiken. Dessutom finner jag det ändamålsenligt att notera att det i kommissionens dokument med titeln Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (KOM(2005) 391 slutlig) i artikel 8.1 angavs en möjlighet att förlänga fristen för frivillig avresa med en lämplig tid, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. I den slutliga texten återfinns denna möjlighet i artikel 9.2, men har flyttats till avlägsnandefasen i egentlig bemärkelse. Denna omflyttning avspeglar enligt min uppfattning lagstiftarens önskan att bevara den tvingande och metodiska karaktären i fattandet av ett beslut om återvändande men samtidigt ge medlemsstaterna ett manöverutrymme för att tidsmässigt kunna anpassa verkställigheten av avlägsnande med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

17 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande är inget av dessa undantag tillämpligt i de nationella målen.

18 Se Lebœuf, L., La Cour de justice à la poursuite d’une conciliation entre la compétence pénale des États membres et l’effet utile de direktivet om återvändande CJUE, 1 oktober 2015, Celaj, aff. C‑290/14, EU:C:2015:640, Revue des affaires européennes – Law & European affairs, 2015/4, s. 749.

19 Domen i målet El Dridi (punkterna 58–62).

20 Se domen i målet Achughbabian (punkterna 42–45).

21 Se dom av den 6 december 2012, Sagor ( C‑430/11, EU:C:2012:777, punkt 45) (nedan kallad domen i målet Sagor). Domstolen anger särskilt att [r]isk[en] för att förfarandet påverkas på det sättet föreligger bland annat om det i de tillämpliga bestämmelserna inte föreskrivs att verkställigheten av husarrest med avseende på en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet ska upphöra så snart som det är möjligt att avlägsna personen i fråga.

22 Se dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 37).

23 Se domen i målet Sagor (punkt 36).

24 Domen i målet Achughbabian (punkt 41).

25 Dom av den 7 juni 2016 (C‑47/15, EU:C:2016:408) (nedan kallad domen i målet Affum).

26 Domen i målet Affum (punkt 65). Min kursivering.

27 Ordboken Le Robert definierar, på franska, ordet för föreskrivande på följande sätt: Det att föreskriva: bestraffning, straff. Beivrande av ett brott. – Bekämpning och förebyggande, vilket kan tillgås på franska online på följande adress: https://dictionnaire.lerobert.com/definition/repression.

28 C‑69/21, EU:C:2022:913.

29 Domen i målet M (punkterna 38–42).

30 Det bör härvid framhållas att domstolen i sin dom i målet TQ slog fast bland annat att artikel 8 i direktiv 2008/115 utgjorde hinder för en praxis inom myndigheterna i den berörda medlemsstaten att fatta beslut om återvändande för ensamkommande barn utan avlägsnande förrän dessa hade uppnått 18 års ålder (punkterna 79 och 80). Trots likheten vad avser tidsmässig skillnad mellan beslutet om återvändande och verkställigheten av detta förefaller mig den lösning som tillämpats i domen i målet TQ inte vara överförbar på de nationella målen. Domen i målet TQ gällde ensamkommande barn och var fokuserad på bristande ansträngningar hos de nationella myndigheterna vid fullgörandet av de kontroller som krävs genom artikel 10 i direktiv 2008/115 till förmån för en synnerligen sårbar grupp. De förevarande målen gäller däremot vuxna personer som ådömts långvariga frihetsstraff, och till och med livslånga sådana, och där uppskovet med avlägsnandet uteslutande beror på verkställigheten av dessa straff.

31 Min kursivering.

32 Enligt min mening visar de två skäl som anges i förklarande syfte i artikel 9.2 i direktiv 2008/115 på ett gemensamt kriterium. Det rör sig nämligen om situationer där ett avlägsnande är tillfälligt omöjligt eller meningslöst på grund av ett objektivt hinder. Visserligen avgränsar denna möjlighet mer exakt än slutversionen möjligheten i artikel 8.1 i kommissionens ursprungliga förslag, vilket var mer generöst formulerat (se fotnot 15 ovan). Dock anser jag att bibehållandet i artikel 9.2 av samma grundläggande resonemang, nämligen uppskjutande under en lämplig tidsperiod på grund av omständigheterna i det enskilda fallet visar att lagstiftaren avsåg att bibehålla utrymmet för skönsmässig bedömning men inom en mer strukturerad ram. Om dock en tredjelandsmedborgare döms till ett långvarigt fängelsestraff och ska avtjäna detta blir det omöjligt för medlemsstaten att faktiskt och rättsligt avlägsna vederbörande under frihetsberövandets varaktighet. En sådan situation omfattas således av samma resonemang som de typfall som avses i artikel 9.2.

33 Det kan också erinras om att domstolen i punkt 45 i domen i målet Achughbabian angav att syftet att avlägsna snarast möjligt skulle motverkas om den berörda medlemsstaten efter att ha konstaterat att en tredjelandsmedborgare uppehöll sig olagligt i landet lät verkställigheten av återvändandebeslutet – eller till och med själva antagandet av beslutet – föregås av åtal, i förekommande fall följt av ett fängelsestraff. Ett sådant tillvägagångssätt skulle försena avlägsnandet … och nämns för övrigt inte bland de grunder för att skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet som anges i artikel 9 i direktiv 2008/115 (min kursivering). Detta övervägande bör dock läsas i jämförelse med punkt 44 i samma dom, där domstolen bemötte argumentet att artiklarna 8, 15 och 16 i direktiv 2008/115 … [inte] hindrar … att en medlemsstat dömer ut ett fängelsestraff för en tredjelandsmedborgare som uppehåller sig olagligt i landet, innan avlägsnande av personen i fråga påbörjas enligt bestämmelserna i direktivet. Det framgår tydligt av detta sammanhang att domstolen avsåg åtal i samband med den olagliga vistelsen och inte domar avseende andra fristående brott.

34 Se, analogt, dom av den 19 december 2024, Kaduna ( C‑244/24 och C‑290/24, EU:C:2024:1038, särskilt punkt 143).

35 Det bör även anges att domstolen från och med domen i målet TQ (punkt 81) kräver en uppdaterad bedömning av riskerna med refoulement och av vilken inverkan som ett avlägsnande har på familjelivet.

36 Se, bland annat och för ett liknande resonemang, domen i målet El Dridi (punkterna 31 och 55), domen i målet Achughbabian (punkt 43), domen i målet Sagor (punkt 32) samt domen i målet Affum (punkterna 61, 82 och 86) i vilka det i sak erinras om att direktiv 2008/115 syftar till att inrätta en effektiv återvändandepolitik grundad på gemensamma normer och förfaranden.

37 Se, bland annat, artikel 3 i tilläggsprotokoll till konventionen om överförande av dömda personer.

38 Dom av den 19 juni 2018 (C‑181/16, EU:C:2018:465) (nedan kallad domen i målet Gnandi).

39 Den anförda analogin med domen i målet Gnandi måste hanteras med försiktighet. För det första är hindret för avlägsnandet inte av samma art. I domen i målet Gnandi följde det av en rättighet enligt unionsrätten, överklagande av avslag på ansökan om internationellt skydd förbundet med suspensiv verkan, samt den uppehållsrätt som följer därav. Hindret för ett avlägsnande följde sålunda direkt av att det var nödvändigt att garantera ett effektivt rättsmedel och iakttagandet av principen om non-refoulement. I de förevarande målen är hindret uteslutande av straffrättslig art och internt. Det gäller nämligen verkställigheten av ett långvarigt eller livslångt fängelsestraff i en säker medlemsstat utan samband med en uppehållsrätt som beviljats i enlighet med unionsrätten. För det andra är tidsperspektivet helt annorlunda. Uppskovet med verkställighet av domen i målet Gnandi gällde endast för varaktigheten av överklagandet medan hindret i förevarande fall kan bestå i femton eller tjugo år, eller till och med under en livslängd. Gången i domen i målet Gnandi (konstaterad olaglig vistelse och beslut om återvändande men uppskjuten verkställighet inom en exakt utformad rättslig ram) kan således åberopas endast analogt och inte som överförbart exempel.

40 Det förefaller mig vara av vikt att understryka att en sådan möjlighet är ytterst teoretisk, eftersom en situation av sådant slag med stor sannolikhet skulle vara oförenlig med artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), såsom denna har tolkats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Enligt den domstolen förbjuds genom Europakonventionen i princip inte livstidsstraff. För förenlighet med artikel 3 i Europakonventionen ska ett sådant straff emellertid inte utdömas varken de jure och de facto, vilket vill säga att det samtidigt ska ge en möjlighet till utvidgning och till resning (se Europadomstolens dom av den 9 juli 2013, Vinter m.fl./Förenade kungariket (stora avdelningen) (CE:ECHR:2013:0709JUD006606909, 110 och 122 §§)). Se, i fråga om samma ämne, även Europadomstolens dom av den 26 april 2016, Murray/Nederländerna ((stora avdelningen) (CE:ECHR:2016:0426JUD001051110, 101–104 §§); Europadomstolens dom av den 17 januari 2017, Hutchinson/Förenade kungariket (stora avdelningen) (CE:ECHR:2017:0117JUD005759208, 42 §), och Europadomstolens dom av den 13 juni 2019, Marcello Viola/Italien (nr 2) (CE:ECHR:2019:0613JUD007763316, 136 §): Människans värdighet, som är själva kärnan i det system som inrättas genom konventionen, utgör hinder för att en individ ska berövas sin frihet genom tvång utan att man samtidigt verkar för ett återinlemmande av denne i samhällslivet och utan att vederbörande ges möjlighet att en dag återfå friheten (se, på övergripande sätt, denna fråga hos Maierhöfer, C., Artikel 3. Verbot des Folter, i Frowein/Peukert, Europäische MenschenRechtsKonvention. EMRK-Kommentar, N.P. Engel Verlag, Kehl am Rhein, 2024, 4e utg., s. 130 och följande sidor). Det bör dessutom, såsom anges i punkt 13 i förevarande förslag till avgörande, noteras att frågan om benådande av X i det nationella målet under alla omständigheter kommer att prövas efter 25 års fängelse.

41 Med hänvisning till att det saknas reella utsikter till ett avlägsnande parafraserar jag begreppet rimliga utsikter till ett avlägsnande i artikel 15.4 i direktiv 2008/115, såsom detta tolkades av EU-domstolen i dom av den 30 november 2009, Kadzoev ( C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741). Denna hänvisning avser emellertid ett särskilt problemområde, nämligen förvar för återvändande och inte det område som berörs i de nationella målen.

42 Jag erinrar om att det har ifrågasatts att artikel 3 i Europakonventionen, vad avser förenligheten med livslångt fängelsestraff, är rimlig de jure och de facto (se fotnot 38 ovan).

43 Se domen i målet El Dridi (punkt 41) samt dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 49).

44 Såsom framgår av bland annat domen i målet M (punkt 43).

45 Se domen i målet M (punkterna 44 och 45). Jag erinrar om att det i det målet var omöjligt att fatta ett beslut om återvändande på grund av bland annat tillämpningen av principen om non-refoulement.

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2022, Centre public d’action sociale de Liège (Återkallelse eller uppskov med verkställigheten av ett beslut om återvändande) ( C‑825/21, EU:C:2022:810, punkt 43). Domstolen slog därvid fast att det utrymme för skönsmässig bedömning som unionslagstiftaren har beviljat medlemsstaterna är mycket stort (punkt 44).

47 Sålunda fann domstolen i dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis) ( C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 86), att direktiv 2008/115 att medlemsstaterna … endast ges möjlighet att av ömmande eller humanitära skäl bevilja tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium uppehållsrätt med stöd av deras nationella rätt och inte med stöd av unionsrätten.