Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 5 mars 2026

I mål C‑150/24 [Aroja], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Högsta domstolen (Finland) genom beslut av den 27 februari 2024, som inkom till EU-domstolen den 27 februari 2024, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis (referent) samt domarna M. Condinanzi, F. Schalin, N. Jääskinen och R. Frendo, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: A, genom M. Rautakorpi, advokat, Kriminalkommissarie B, genom J. Honkanen och M. Nyyssönen, Finlands regering, genom H. Leppo och M. Pere, båda i egenskap av ombud, Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och A. Hanje, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, A. Katsimerou och I. Söderlund, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/115

Förordning (EG) nr 604/2013

Finsk rätt

Målet vid Högsta domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid EU-domstolen

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Fråga 1 a och fråga 1 b

Fråga 2 a

Fråga 2 b

Fråga 3

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.3 andra meningen samt 15.5 och 15.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan A, en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i Finland, och Kriminalkommissarie B. Målet rör lagligheten av polisens beslut varigenom A för tredje gången togs i förvar i syfte att säkerställa verkställigheten av ett beslut att avvisa honom till hans ursprungsland.

3 I skälen 2, 4 och 16 i direktiv 2008/115 anges följande:

4 I artikel 2 (Tillämpningsområde) i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

6 Kapitel II (Avslutande av den olagliga vistelsen) i direktiv 2008/115 innehåller artiklarna 6–11.

7 I artikel 6 (Beslut om återvändande) föreskrivs följande i punkt 1:

8 Artikel 8 (Avlägsnande) har följande lydelse:

9 Artikel 15 (Förvar) i direktiv 2008/115 ingår i kapitel IV (Förvar inför avlägsnande). I denna artikel föreskrivs följande:

10 I artikel 17 (Diskretionär bedömning) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31, och rättelse i EUT L 49, 2017, s. 50) föreskrivs följande i punkt 1:

11 I utlänningslagen (301/2004) av den 30 april 2004, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad utlänningslagen), föreskrivs följande i 117 a §:

12 I 121 § i utlänningslagen föreskrivs följande:

13 I 123 § i utlänningslagen anges vilka myndigheter som har behörighet att fatta beslut om förvarstagande. Av 124 § 1 och 2 mom. i utlänningslagen framgår att behöriga myndigheter utan dröjsmål ska anmäla av dem fattade beslut om förvarstagande till tingsrätten, som är skyldig att ta upp ärendet senast inom fyra dygn efter det att utlänningen togs i förvar. Enligt 126 § 1 mom. i utlänningslagen ska tingsrätten bestämma att en utlänning som har tagits i förvar genast ska friges, om förutsättningar för förvar saknas.

14 I 127 § i utlänningslagen föreskrivs följande:

15 I 128 § i utlänningslagen föreskrivs följande:

16 Den 10 september 2022 reste den marockanske medborgaren A in i Finland olagligt då han var ålagd ett förbud att resa in i Schengenområdet. Inreseförbudet hade beslutats av Konungariket Nederländerna sedan A avvikit under handläggningen av en asylansökan som han gett in i det landet. Innan A kom till Finland hade han även sökt asyl i Sverige och i Schweiz.

17 Samma dag fattades beslut om förvarstagande av A med stöd av de grunder som anges i 121 § 1 mom. 1–3 punkterna i den finska utlänningslagen, vars innehåll i allt väsentligt motsvarar artikel 15.1 i direktiv 2008/115. Detta inledande förvarstagande upphörde den 23 november 2022.

18 Den 25 oktober 2022 beslutade Migrationsverket (Finland) att A skulle avvisas till Marocko.

19 Den 29 oktober 2022 lämnade A in en ansökan om internationellt skydd i Finland (nedan kallad asylansökan). Den 24 november 2022 avslog Migrationsverket hans asylansökan som uppenbart ogrundad. Myndigheten fastställde även beslutet att A skulle avvisas till Marocko och förenade det med två års inreseförbud i Schengenområdet.

20 Den 5 december 2022 togs A i förvar en andra gång. Denna gång pågick förvarstagandet fram till den 15 mars 2023.

21 A ansökte under denna tid om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet, men Åbo förvaltningsdomstol avslog hans ansökan genom beslut av den 5 januari 2023. Samma domstol avslog senare även A:s överklagande av beslutet att avslå hans asylansökan, genom beslut av den 19 december 2023. I skälen i det sistnämnda beslutet anförde Åbo förvaltningsdomstol bland annat att vissa av de framställningar om återtagande som Migrationsverket hade riktat till andra medlemsstater inte hade gett något resultat och att myndigheten därför haft fog för att anse sig vara behörig myndighet att pröva A:s asylansökan med stöd av artikel 17 i förordning nr 604/2013.

22 Den 11 september 2023 beslutade Polisen att A skulle tas i förvar en tredje gång. I skälen till beslutet konstaterade Polisen att den tid som A redan hållits i förvar, vid detta datum och med beaktande av tidigare förvarsperioder, uppgick till sammanlagt fem månader och tjugotre dagar. Polisen fann dock att det fanns förutsättningar för att hålla honom i förvar under längre tid än den inledande tidsgränsen på sex månader, eftersom genomförandet av verkställigheten av avvisningsbeslutet hade blivit försenat dels på grund av bristande samarbete från A:s sida, dels på grund av att erforderliga handlingar ännu inte hade erhållits från Marocko. Polisen anmälde beslutet om förvar till Helsingfors tingsrätt för prövning av förutsättningarna för förvarstagande. Enligt Polisen hade beslutet även delgetts A. Förhandlingen vid tingsrätten ägde rum den 15 september 2023, varefter tingsrätten beslutade att A fortsatt skulle hållas i förvar.

23 En ny prövning av det tredje förvarstagandet av A gjordes den 7 december 2023 av Södra Karelens tingsrätt, som på eget initiativ beslutat att en förhandling skulle hållas sedan det framkommit att förvarstiden eventuellt hade överskridit den inledande tidsgränsen på sex månader. I sitt beslut av samma datum slog tingsrätten fast följande. För det första fann den att samtliga perioder som A hade hållits i förvar skulle läggas samman, eftersom det rörde sig om ett verkställighetsärende avseende ett och samma avlägsnandebeslut. För det andra fann den att det fanns förutsättningar för att hålla A i förvar under längre tid än den inledande tidsgränsen på sex månader och att övriga materiella förutsättningar för att hålla kvar honom i förvar var uppfyllda. För det tredje fann den att enbart den omständigheten att en förhandling hade hållits på domstolens eget initiativ först sedan den sammanlagda förvarstiden hade överskridit tidsgränsen på sex månader inte utgjorde grund för att A skulle friges. Tingsrätten beslutade därför att A fortsatt skulle hållas i förvar.

24 A överklagade samma dag tingsrättens beslut till Östra Finlands hovrätt, som avslog överklagandet genom beslut av den 19 december 2023. Hovrätten hänvisade i sitt beslut bland annat till att ett förvarsärende enligt 128 § i utlänningslagen får tas upp till ny prövning av tingsrätten endast om den förvarstagne har begärt det och att A inte hade begärt någon ny prövning, trots att Polisen i sitt beslut av den 11 september 2023 hade tagit upp frågan om förutsättningarna för att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader. Enbart den omständigheten att tingsrätten inte på eget initiativ hade prövat nämnda förutsättningar innan denna tidsgräns hade uppnåtts kunde enligt hovrätten således inte anses utgöra grund för att frige A.

25 A överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen (Finland), som nu har begärt förhandsavgörande från EU-domstolen. I sitt överklagande gjorde A gällande att han hölls i förvar i strid med lag, eftersom frågan om förutsättningarna för att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader inte hade blivit föremål för prövning i enlighet med tillämpliga processuella regler. Polisen yrkade att överklagandet skulle avslås. Polisen anförde att det tredje beslutet att ta A i förvar skulle betraktas som ett nytt förvarstagande med hänsyn till att omständigheterna hade förändrats och att den inledande tidsgränsen på sex månader vad gäller längden på förvarstiden därför inte hade uppnåtts. Vidare anförde den att det under alla omständigheter saknades anledning att frige A på den av honom åberopade grunden, eftersom förutsättningarna för att hålla kvar honom i förvar var uppfyllda.

26 Högsta domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett att tiden i förvar enligt detta tredje förvarsbeslut varade fram till den 18 januari 2024, då A avvek till Danmark. Sedan A hade återsänts från Danmark till Finland togs han i förvar en fjärde gång av Polisen, enligt ett beslut fattat den 7 februari 2024. Den 13 mars 2024 beslutade Polisen att släppa A ur förvar.

27 Vad gäller saken i det nationella målet har Högsta domstolen inledningsvis påpekat att den enda fråga som är föremål för prövning är lagligheten av det tredje beslutet att ta A i förvar. Den har vidare angett att grunden för förvar under samtliga de perioder som han hållits i förvar har varit att förbereda eller säkerställa verkställigheten av beslutet om hans avlägsnande ur landet, i enlighet med 121 § 1 mom. 1 och 3 punkterna i utlänningslagen, och, i ett inledande skede, även i syfte att fastställa A:s identitet, i enlighet med 121 § 1 mom. 2 punkten i lagen. Ett ytterligare skäl har enligt Högsta domstolen varit att det ansetts nödvändigt att hålla A i förvar under tiden för prövningen av hans asylansökan, i enlighet med 121 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen. Det rör sig i det fallet om tiden i förvar mellan den dag då A lämnade in sin asylansökan och den dag då Åbo förvaltningsdomstol avslog hans ansökan om inhibition av verkställigheten av avvisningsbeslutet, det vill säga tiden mellan den 29 oktober 2022 och den 5 januari 2023.

28 Högsta domstolen har slutligen redogjort för de omständigheter som Polisen lagt till grund för förvarstagandet av A. Dessa omständigheter omfattade att A i flera av de medlemsstater där han vistats, däribland Finland, hade avvikit under prövningen av hans asylansökan, att han var negativt inställd till att återvända till Marocko, att han hade begått brott under sin vistelse i Finland, att han hade uppgett felaktiga uppgifter om födelsedatum och identitet vid sin inresa till Finland samt att han sommaren 2023 hade underlåtit att följa ett beslut om uppsikt, eftersom han inte fullgjort sin anmälningsskyldighet hos myndigheterna enligt denna alternativa åtgärd till förvar. Högsta domstolen har påpekat att vissa av dessa omständigheter visserligen inträffade först efter det att det andra förvarsbeslutet hade upphört att gälla och därmed utgjorde nya omständigheter som lades till grund för det tredje förvarsbeslutet, vilket började gälla den 11 september 2023. Enligt Högsta domstolen gjordes det vid förhandlingen i Helsingfors tingsrätt den 15 september 2023 dock ingen prövning av om det, såsom Polisen gjorde gällande, fanns förutsättningar för att förlänga tiden i förvar utöver den inledande tidsgränsen på sex månader, och tingsrätten tog inte heller upp denna fråga i sitt beslut.

29 Det nu redovisade ger enligt Högsta domstolen upphov till tre frågeställningar. Den första frågeställningen avser hur beräkningen av om de tidsgränser som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 har uppnåtts i ett visst fall ska göras. Närmare bestämt vill den få klarhet i huruvida man i ett fall där en tredjelandsmedborgare efter att ha hållits i förvar friges för att sedan, efter en viss tid, åter tas i förvar, och där detta upprepas flera gånger, ska lägga samman samtliga tidigare perioder av förvar eller huruvida, och i så fall av vilka skäl, vissa tidigare perioder av förvar kan undantas från beräkningen.

30 Högsta domstolen har här angett att det, med hänsyn till omständigheterna i målet, inte finns anledning för EU-domstolen att uttala sig om hur man ska bedöma den tid som A hållits i förvar under tiden för prövningen av hans asylansökan eller den tid som han hållits i förvar på grundval av ett beslut som tycks ha fattats med stöd både av direktiv 2008/115 och en annan rättslig grund. Högsta domstolen har nämligen förklarat att den i 127 § 1 mom. 1 i utlänningslagen angivna bestämmelsen om att en utlänning får hållas i förvar i högst sex månader är tillämplig på samtliga fall av förvarstagande, oavsett om förvarsbeslutet grundas på nationell rätt eller EU-rätt, och att besluten om att ta A i förvar under alla omständigheter hela eller nästan hela tiden, och åtminstone huvudsakligen, har grundats på direktiv 2008/115. Högsta domstolen anser således att frågan huruvida förvarstagandet av A har varit motiverat av andra skäl än de som föreskrivs i direktiv 2008/115 saknar betydelse för utgången av det nationella målet.

31 Vad avser själva sakfrågan har Högsta domstolen anfört följande. Det som talar för att direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att all den tid som A har hållits i förvar ska beaktas vid beräkningen av om tidsgränsen för förvar har uppnåtts är att grunden för att hålla honom i förvar – trots vissa variationer i de skäl som anförts särskilt till stöd för respektive förvarsbeslut – har varit densamma, nämligen att säkerställa verkställigheten av avvisningsbeslutet mot honom. Omständigheter som talar för en motsatt tolkning är dock att A, innan Polisen för tredje gången beslutade att ta honom i förvar, hade befunnit sig i frihet i nästan sex månader, under vilka han underlät att följa ett beslut om uppsikt, som är ett mindre ingripande alternativ till förvar, genom att inte fullgöra sin anmälningsskyldighet och avvek till Sverige, varifrån han sedermera återsändes till Finland.

32 Vad gäller den andra frågeställning som uppkommer i det nationella målet anser Högsta domstolen att det är möjligt att tolka EU-domstolens praxis på så sätt att en medlemsstat är skyldig att se till att en domstolsprövning av det slag som avses i artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 under alla omständigheter sker i fall där den i artikel 15.5 angivna tidsgränsen för förvar, det vill säga sex månader, har överskridits. Högsta domstolen vill dock – av tydlighetsskäl och för att kunna bedöma lagligheten av besluten att hålla A i förvar – få klarhet i huruvida artikel 15.3 andra meningen i direktivet utgör hinder för att en domstolsprövning av förutsättningarna för att förlänga förvarstiden utöver denna tidsgräns sker endast om den förvarstagne begär det.

33 Högsta domstolen vill dessutom få klarhet i vilka tidsfrister som gäller för domstolsprövningen enligt artikel 15.3 andra meningen, eftersom det i denna bestämmelse inte anges om prövningen måste ske innan nämnda tidsgräns har uppnåtts eller om den även kan ske i efterhand och, om så är fallet, inom vilken tid. Högsta domstolen anser att det tidsmässiga krav som följer av artikel 15.2 i direktiv 2008/115 åtminstone bör tillämpas analogt på nämnda domstolsprövning, bland annat med hänsyn till att ett beslut om förvarstagande är av samma slag för den förvarstagne som ett beslut om fortsatt förvar.

34 Fastställandet av inom vilken tid domstolsprövningen ska ske är enligt Högsta domstolen av konkret betydelse för att den ska kunna bedöma arten av och allvaret i den lagöverträdelse som det eventuellt har varit fråga om i det nationella målet samt överträdelsens rättsliga konsekvenser. Om det är så att domstolsprövningen måste ske redan innan den inledande tidsgränsen på sex månader har uppnåtts, innebär detta i förevarande fall att det från och med den 18 september 2023 inte längre fanns någon rättslig grund för att hålla A i förvar, om man utgår från att all tidigare tid i förvar ska läggas samman vid beräkningen av om tidsgränsen har uppnåtts. Om det däremot är så att domstolsprövningen kan ske efter det att nämnda tidsgräns har uppnåtts, kan det tänkas att frihetsberövandet i förekommande fall blev rättsstridigt först vid en senare tidpunkt, vilket skulle kunna göra den eventuella lagöverträdelsen mindre allvarlig.

35 Vad gäller den tredje frågeställning som uppkommer i det nationella målet har Högsta domstolen anfört följande. För det fall den, mot bakgrund av EU-domstolens svar på de ovan redovisade frågeställningarna, skulle konstatera att domstolsprövningen av förutsättningarna för att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader inte har skett i rätt tid, vill den få klarhet i vilka konkreta konsekvenser ett sådant konstaterande ska få enligt unionsrätten. Närmare bestämt vill den få klarhet i huruvida Södra Karelens tingsrätt borde ha beslutat att A omedelbart skulle friges den 7 december 2023 trots att de materiella förutsättningarna för att hålla kvar honom i förvar ansågs vara uppfyllda vid den tidpunkten.

36 Högsta domstolen har i detta avseende påpekat att det i artikel 15.2 och 15.4 i direktiv 2008/115 föreskrivs en skyldighet att frige en person som hålls i förvar i strid med lag. Enligt domstolen utesluter dessa bestämmelser dock inte att det efter domstolsprövning skulle kunna vara möjligt att med framtida verkan avhjälpa en processuell brist som påverkar förutsättningarna för förvarstagande, varför en omedelbar frigivning inte nödvändigtvis vore motiverad. EU-domstolens uttalanden i domen av den 10 september 2013, G. och R ( C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533), i fråga om konsekvenserna av att en förvarstagen person inte har fått sin rätt till försvar tillgodosedd, tyder nämligen på att nationella domstolar har ett utrymme att bedöma huruvida en processuell brist som konstaterats i samband med en på rätt sätt genomförd domstolsprövning i efterhand bör medföra att den förvarstagne omedelbart ska friges.

37 Högsta domstolen har dessutom påpekat att en frihetsberövad person har rätt att få lagligheten av frihetsberövandet prövad, även om personen har försatts på fri fot under handläggningen av hans eller hennes överklagande av åtgärden. De frågeställningar som Högsta domstolen vill få klarhet i förblir därmed under alla omständigheter relevanta. För att den ska kunna avgöra huruvida förvarstagandet av A vid varje tidpunkt har varit lagligt, är det i princip nödvändigt att EU-domstolen besvarar samtliga tolkningsfrågor som ställs.

38 Det är mot den nu angivna bakgrunden som Högsta domstolen har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

39 Högsta domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Enligt artikel 107.1 i rättegångsreglerna kan en begäran om förhandsavgörande, i vilken det ställs en eller flera frågor som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller undantagsvis på EU-domstolens eget initiativ handläggas enligt nämnda förfarande.

40 EU-domstolens femte avdelning, i egenskap av den avdelning som utsetts i enlighet med artikel 11.2 i rättegångsreglerna, beslutade den 13 mars 2024, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla denna ansökan. Den beslutade även att med stöd av artikel 101.1 i rättegångsreglerna begära klarlägganden från Högsta domstolen.

41 Genom skrivelse av den 19 mars 2024 underrättade Högsta domstolen EU-domstolen om att A hade frigetts den 13 mars 2024.

42 Mot bakgrund av dessa uppgifter konstaterade EU-domstolens femte avdelning den 21 mars 2024, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att förutsättningarna för att tillämpa förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande inte längre var uppfyllda och beslutade att målet skulle handläggas enligt det ordinarie förfarandet.

43 EU-domstolen konstaterar först att det framgår av begäran om förhandsavgörande att det både under de två perioder som A hölls i förvar innan han togs i förvar på nytt för en tredje period – vars laglighet är föremål för prövning i det nationella målet – och under denna tredje period har varit fråga om en form av förvar som avser att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 2008/115. Det framgår även att det i det nationella målet är fråga om verkställighet av ett avvisningsbeslut mot A.

44 I detta avseende framgår av artikel 8.1 i direktivet att medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa ett beslut om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats, eller om skyldigheten att återvända inte har hörsammats inom den tid för frivilligt återvändande som beviljats. Av artikel 8.3 i direktivet framgår att medlemsstaterna får fatta ett separat administrativt eller rättsligt beslut om avlägsnande. Att ett beslut om återvändande, i den mening som avses i artikel 3.4 i direktivet, eventuellt har formen av ett beslut om avlägsnande av den berörda tredjelandsmedborgaren påverkar således inte det faktum att denna person rent faktiskt är föremål för ett beslut om återvändande i direktivets mening. Vid prövningen av tolkningsfrågorna i förevarande mål behöver det därför inte tas hänsyn till att det beslut om återvändande som är i fråga i målet vid Högsta domstolen har formen av ett beslut om avlägsnande.

45 Därefter ska det påpekas att det av fast rättspraxis framgår att det ankommer på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. När den hänskjutande domstolen har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs ankommer det därmed inte på EU-domstolen att pröva dess riktighet (dom av den 29 juni 2023, International Protection Appeals Tribunal m.fl. (Attentat i Pakistan), C‑756/21, EU:C:2023:523, punkterna 37 och 38 samt där angiven rättspraxis). EU-domstolen finner således, med hänsyn till de ovan i punkterna 27 och 30 redovisade uppgifterna från Högsta domstolen, att utgångspunkten för prövningen i förevarande mål bör vara att det både under de två perioder som A hölls i förvar innan han togs i förvar på nytt för en tredje period – vars laglighet är föremål för prövning i det nationella målet – och under denna tredje period har varit fråga om förvar inför avlägsnande enligt artikel 15 i direktiv 2008/115 – där förvarsbesluten varit grundade enbart på denna bestämmelse – i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande.

46 Det är mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar som tolkningsfrågorna kommer att prövas.

47 Högsta domstolen har ställt fråga 1 a och fråga 1 b, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att man vid beräkningen av om den enligt någon av dessa bestämmelser fastställda tidsgränsen för förvar i en medlemsstat har uppnåtts ska lägga samman samtliga perioder under vilka en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaten har hållits i förvar med stöd av artikel 15 i direktivet i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, och om det i detta avseende är av betydelse att olika faktiska omständigheter har lagts till grund för varje nytt beslut om att ta den berörda tredjelandsmedborgare i förvar.

48 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av artikel 15.1 första stycket a och b i direktiv 2008/115 framgår att om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när det finns risk för avvikande, eller när den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet. I artikel 15.1 andra stycket anges att förvar ska vara under så kort tid som möjligt och endast får fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

49 Av artikel 15.5 första meningen framgår att en tredjelandsmedborgare ska hållas i förvar så länge som de villkor som fastställs i punkt 1 i artikeln uppfylls och så länge som detta är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan genomföras. I artikel 15.5 andra meningen anges att varje medlemsstat ska fastställa en begränsad förvarsperiod som inte får överskrida sex månader.

50 Enligt artikel 15.6 får medlemsstaterna inte förlänga denna period annat än med en begränsad tid som inte överskrider ytterligare tolv månader i enlighet med nationell rätt i sådana fall där avlägsnandet, trots alla rimliga ansträngningar, sannolikt kommer att ta längre tid på grund av bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida, eller beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar från tredjeländer drar ut på tiden.

51 Av lydelsen i artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 framgår således, som EU-domstolen tidigare har konstaterat, att det i dessa bestämmelser fastställs en bortre tidsgräns för förvar inför avlägsnande (dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 35).

52 Av bestämmelsernas lydelse framgår dock inte huruvida alla olika perioder under vilka en tredjelandsmedborgare kan ha hållits i förvar, i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, ska läggas samman vid beräkningen av om tidsgränsen för förvar enligt endera bestämmelsen har uppnåtts i ett visst fall.

53 Det ska dock påpekas att alla former av förvarstagande av en tredjelandsmedborgare enligt direktiv 2008/115 inom ramen för ett förfarande för återvändande till följd av en olaglig vistelse utgör ett allvarligt ingrepp i den berörda personens rätt till frihet, vilken stadfästs i artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 72 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 48).

54 Ett förvarstagande består nämligen i att ta in en person på en särskild anläggning. Åtgärden innebär att den berörda personen tvingas att kontinuerligt stanna kvar inom ett begränsat och inhägnat område och att denna person således isoleras från resten av befolkningen och fråntas sin rörelsefrihet (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

55 Syftet med förvarsåtgärderna, i den mening som avses i direktiv 2008/115, är inte att lagföra eller beivra brott, utan att uppnå de mål som eftersträvas med detta direktiv när det gäller återvändande (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 74, och dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 50). Ett beslut om att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat ska hållas i förvar inför avlägsnandet har således endast till syfte att säkerställa att förfarandet för återvändande genomförs på ett effektivt sätt och tjänar inte något bestraffningssyfte (dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn, C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 38, och dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 50).

56 Det nu anförda innebär följande. Det kan inte godtas att varje nytt beslut om att ta en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet, enligt artikel 15.5 eller 15.6 i direktiv 2008/115, i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, betraktas som ett nytt förvarstagande och att tidsgränserna ska räknas från det nya beslutet, vilket således innebär att tidigare perioder av sådant verkställighetsförvar inte behöver beaktas vid beräkningen av om den av den tidsgräns för förvar som fastställts av den berörda medlemsstaten enligt endera bestämmelsen har uppnåtts i ett visst fall. Den omständigheten att det mellan de olika perioderna av förvar eventuellt har funnits perioder där den berörda tredjelandsmedborgaren befunnit sig i frihet föranleder ingen annan bedömning. Detta med hänsyn till hur allvarligt ingreppet i rätten till frihet enligt artikel 6 i stadgan är och till betydelsen av denna rättighet.

57 Det ska vidare påpekas att syftet med artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 är att fastställa tidsgränser för förvar inför avlägsnande, vilka innebär att sådant förvar, under alla omständigheter, inte får överskrida en bortre tidsgräns på arton månader eller, i förekommande fall, den kortare tidsgräns som den berörda medlemsstaten har fastställt med stöd av dessa bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 37).

58 EU-domstolen har vad gäller beräkningen av de i artikel 15.5 och 15.6 fastställda tidsgränserna för förvar inför avlägsnande bland annat uttalat följande. Vid denna beräkning ska hänsyn ska tas till tid i förvar under vilken verkställigheten av ett beslut om avlägsnande av en tredjelandsmedborgare har varit uppskjuten medan prövningen av en ansökan om internationellt skydd som han eller hon lämnat in pågick. Detta gäller i samtliga fall där den berörda tredjelandsmedborgaren har hållits i verkställighetsförvar med stöd av nämnda bestämmelser under tiden för prövningen av asylansökan, även i fall där denna förvarsgrund egentligen inte borde ha tillämpats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkterna 40, 47 och 48).

59 Vid beräkningen ska hänsyn även tas till den tid som en tredjelandsmedborgare hållits i förvar under tiden för domstolsprövningen av lagligheten av beslutet om avlägsnande, även om det har beslutats om inhibition av verkställigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkterna 51 och 53).

60 EU-domstolen framhöll i det avseendet att om denna tid i förvar inte beaktades, skulle tidsgränsen för verkställighetsförvar kunna variera avsevärt, från ett fall till ett annat i en och samma medlemsstat, eller från en medlemsstat till en annan, beroende på olika särdrag och omständigheter som är typiska för domstolsprocessen i ett visst nationellt rättssystem. En sådan variation skulle strida mot det mål som eftersträvas med artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115, som består i att tidsgränserna för förvar ska vara gemensamma för medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 54).

61 Om samtliga perioder under vilka en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat har hållits i verkställighetsförvar i den staten, i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, inte beaktades och förutsättningarna för en eventuell sammanläggning av förvarsperioder i stället var kopplade till omständigheter hänförliga till den berörda tredjelandsmedborgarens situation, skulle detta mål dock kunna undergrävas. Sådana omständigheter kan nämligen komma att bli föremål för subjektiva bedömningar.

62 Det skulle dessutom bli möjligt att kringgå artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 om det vore så att hänsyn inte ska tas till samtliga tidigare perioder av verkställighetsförvar vid beräkningen av om tidsgränsen för förvar enligt endera bestämmelsen har uppnåtts i ett visst fall, trots att de tidsgränser som fastställs i dessa bestämmelser bidrar till målet att frihetsberövandet av en enskild ska vara så kortvarigt som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 56). Artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 ger således uttryck för den avvägning som unionslagstiftaren har gjort mellan å ena sidan den i artikel 6 i stadgan fastslagna rätten till frihet och å andra sidan direktivets huvudsyfte. Detta syfte är, såsom framgår av skälen 2 och 4, att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande, med fullständig respekt för de berörda personernas grundläggande rättigheter och värdighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2018, Gnandi, C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 48, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 88, och dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 46).

63 Därutöver skulle det, beroende på omständigheterna, kunna strida mot proportionalitetsprincipen att inte beakta perioder av förvar av ovan nämnt slag, eftersom denna princip kräver att verkställighetsförvar ska pågå under en så kort tid som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2011, El Dridi, C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkt 43), såsom för övrigt anges i artikel 15.1 andra stycket i direktivet. Användningen av verkställighetsförvar bör nämligen begränsas och får inte strida mot proportionalitetsprincipen, såsom framgår av skäl 16 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2022, Politsei- ja Piirivalveamet (Placering i förvar – Risk för att brott begås) ( C‑241/21, EU:C:2022:753, punkt 40).

64 Det ska även påpekas att de tidsgränser för förvar inför avlägsnande som medlemsstaterna ska införa i enlighet med artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 endast medför en begränsning av hur länge en berörd tredjelandsmedborgare kan hållas i sådant förvar. Dessa tidsgränser påverkar således inte en medlemsstats rätt att genomföra förfarandet för avlägsnande som sådant (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 56).

65 EU-domstolen konstaterar därefter att de omständigheter som Högsta domstolen har hänvisat till inte heller föranleder någon annan tolkning än den nu angivna.

66 Omständigheter som att det finns en risk för avvikande och att den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet utgör visserligen, enligt artikel 15.1 i direktiv 2008/115, skäl för att ta personen i förvar i syfte att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra verkställigheten av beslutet om avlägsnande, om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt.

67 Här ska dock påpekas att den i artikel 15.5 fastställda tidsgränsen för förvar skulle kunna förlora sin ändamålsenliga verkan om det var så, att beaktandet av sådana omständigheter kunde utgöra skäl att betrakta varje nytt beslut att ta en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar som ett nytt förvarstagande och att tidsgränsen ska räknas från det nya beslutet, trots att det är fråga om verkställighet av ett och samma beslut om återvändande. Omständigheter av nu aktuellt slag utgör nämligen en materiell förutsättning för att en berörd tredjelandsmedborgare ska kunna tas i förvar och skulle således nollställa fristen vid varje nytt förvarstagande. Såsom anförts ovan i punkt 62 skulle artikel 15.5 därmed kunna kringgås.

68 Av rättspraxis följer även att ett förvarstagande av en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande utgör ett allvarligt ingrepp i dennes rätt till frihet och därför måste ske med iakttagande av strikta garantier. Detta innebär att det måste finnas en rättslig grund, klarhet, förutsebarhet, tillgänglighet och skydd mot godtycklighet (dom av den 15 mars 2017, Al Chodor, C‑528/15, EU:C:2017:213, punkt 40, och dom av den 6 oktober 2022, Politsei- ja Piirivalveamet (Placering i förvar – Risk för att brott begås), C‑241/21, EU:C:2022:753, punkt 50).

69 Det skulle dock uppstå en risk för att berörda personer drabbas av godtyckliga beslut, i strid med nyss nämnd rättspraxis, om det var så, att hänsyn kunde tas till andra, ej närmare angivna, omständigheter hänförliga till den olagligt vistande tredjelandsmedborgarens situation, vilka är av varierande och subjektiv natur, trots att det är fråga om ett verkställighetsärende som avser ett och samma beslut om återvändande. Detta med hänsyn till den rättsosäkerhet som skulle följa därav.

70 Det ska dock påpekas att artikel 2.2 b i direktiv 2008/115 ger medlemsstaterna rätt att besluta att inte tillämpa direktivet på bland annat tredjelandsmedborgare som har utvisats på grund av brott, i enlighet med den nationella lagstiftningen.

71 Direktivet utgör inte heller hinder för att en medlemsstat ålägger en tredjelandsmedborgare straffrättsliga påföljder om denne, trots att återvändandeförfarandet enligt direktivet har avslutats, fortsätter att vistas olagligt i landet utan att det föreligger något giltigt skäl för att inte återvända (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2011, Achughbabian, C‑329/11, EU:C:2011:807, punkterna 46 och 48, och dom av den 17 september 2020, JZ (Fängelse i händelse av brott mot inreseförbud), C‑806/18, EU:C:2020:724, punkterna 28 och 29).

72 Härtill kommer att ett beslut om förvarstagande är av samma slag som ett beslut om fortsatt förvar, eftersom båda typerna av beslut medför att den berörda tredjelandsmedborgaren berövas sin frihet för att förbereda hans eller hennes återvändande och/eller för att genomföra avlägsnandet av honom eller henne (dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn, C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 59 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att samtliga tider i förvar ska beaktas vid beräkningen av tidsgränsen, oavsett om den berörda tredjelandsmedborgaren har hållits i förvar med stöd av artikel 15.5 eller 15.6 i direktiv 2008/115.

73 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 a och fråga 1 b besvaras enligt följande. Artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att samtliga perioder under vilka en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat har hållits i förvar med stöd av artikel 15 i direktivet, i syfte att säkerställa verkställigheten av ett och samma beslut om återvändande, ska läggas samman vid beräkningen av om den enligt någon av dessa bestämmelser fastställda tidsgränsen för förvar i den berörda medlemsstaten har uppnåtts.

74 Högsta domstolen har ställt fråga 2 a för att få klarhet i huruvida artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en domstolsprövning av frågan huruvida den av medlemsstaten enligt artikel 15.5 i direktivet fastställda inledande tidsgränsen för förvar på sex månader har överskridits endast sker om den förvarstagne begär det.

75 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt artikel 15.3 första meningen i direktiv 2008/115 ska i varje enskilt fall beslutet om förvar omprövas med lämpliga mellanrum, antingen på begäran av den berörda tredjelandsmedborgaren eller ex officio. För längre perioder av förvar ska prövningar övervakas av en rättslig myndighet (artikel 15.3 andra meningen).

76 Om förvarstiden överskrider sex månader ska den enligt artikel 15.5 alltid betraktas som en längre period av förvar i den mening som avses i artikel 15.3 (dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 42).

77 Det framgår dessutom klart av ordalydelsen i artikel 15.3 andra meningen att en domstolsprövning av beslut om förvar ska ske vid längre förvarstider. Vid en domstolsprövning av om det finns förutsättningar att förlänga förvarstiden utöver den av den berörda medlemsstaten fastställda inledande tidsgränsen ska det därmed alltid ske en prövning av frågan om förvaret ska bestå, även om detta inte uttryckligen har begärts av den myndighet som begärt domstolsprövningen och även om denna fråga redan har varit föremål för omprövning av den myndighet som fattade det inledande beslutet om förvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkterna 48, 49 och 56).

78 Eftersom domstolsprövningen är obligatorisk för samtliga beslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader kan det således inte medges att en sådan domstolsprövning endast sker om den förvarstagne begär det.

79 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 a besvaras enligt följande. Artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken en domstolsprövning av frågan huruvida den av medlemsstaten enligt artikel 15.5 i direktivet fastställda inledande tidsgränsen för förvar på sex månader har överskridits endast sker om den förvarstagne begär det.

80 Högsta domstolen har ställt fråga 2 b för att få klarhet i huruvida artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att domstolsprövning av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 i direktivet ska ske innan denna tidsgräns har uppnåtts eller – om så inte är fallet – åtminstone så snart som möjligt efter det att beslutet fattades.

81 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Med hänsyn till hur allvarligt det ingrepp i den i artikel 6 i stadgan fastslagna rätten till frihet som ett beslut om förvarstagande enligt direktiv 2008/115 är och till betydelsen av denna rättighet, är de nationella myndigheternas behörighet att ta tredjelandsmedborgare i förvar strikt reglerad. Ett beslut om förvarstagande eller kvarhållande i förvar kan således endast fattas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 75 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 51).

82 Den i artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 angivna obligatoriska domstolsprövningen av beslut att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader enligt artikel 15.5 i direktivet syftar till att säkerställa att tredjelandsmedborgare som hålls i förvar inför avlägsnande får sin rätt till ett effektivt domstolsskydd tillgodosedd. Enligt artikel 47 i stadgan måste medlemsstaterna nämligen säkerställa ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Detta tar sig bland annat uttryck i den i artikel 15.3 andra meningen angivna skyldigheten att föreskriva en obligatorisk domstolsprövning vid längre förvarstider av frågan om det fortfarande finns lagliga förutsättningar för att hålla den berörda personen i förvar. Vid denna prövning måste domstolen ha rätt att – även ex officio – pröva alla faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för laglighetsfrågan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 81, 84 och 87–89 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkterna 67, 69, 71 och 72). Den domstol som prövar laglighetsfrågan ska även ha rätt att omedelbart frige den berörda personen om den finner att det saknas förutsättningar för att hålla personen i förvar eller om det framkommer att det inte längre finns rimliga utsikter till ett avlägsnande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkterna 59–62).

83 Vad gäller frågan inom vilken tid en sådan prövning ska ske, framgår av artikel 15.2 första stycket i direktiv 2008/115 att beslut om förvar ska fattas av förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter. Av artikel 15.2 tredje stycket i direktivet framgår dessutom följande. När ett förvarsbeslut har fattats av en förvaltningsmyndighet ska medlemsstaterna antingen så snart som möjligt efter det att en person tagits i förvar se till att beslut fattas om snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet, eller medge den berörda tredjelandsmedborgaren rätt att inleda ett förfarande för att få lagligheten av förvarsbeslutet prövad så snart som möjligt efter det att det aktuella förfarandet inleddes. Medlemsstaterna ska i detta fall omedelbart informera den berörda tredjelandsmedborgaren om möjligheten att ge in en sådan ansökan.

84 Vad däremot gäller ett beslut om att förlänga förvarstiden utöver den enligt artikel 15.5 i direktiv 2008/115 fastställda inledande tidsgränsen konstaterar EU-domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, att det varken i den bestämmelse som anger förutsättningarna för att verkställighetsförvar ska kunna pågå utöver nämnda tidsgräns – det vill säga artikel 15.6 – eller i någon annan bestämmelse i direktivet anges inom vilken tid den i artikel 15.3 andra meningen angivna domstolsprövningen av förvarsbeslut vid längre förvarstider ska ske.

85 Unionsrätten reglerar således inte frågan om vilka processuella regler som ska gälla för domstolsprövning av nyss nämnt slag. Detta innebär, såsom framgår av fast rättspraxis, att medlemsstaterna enligt principen om processuell autonomi förblir behöriga att fastställa sådana regler, dock under förutsättning att reglerna uppfyller de krav som följer av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen samt att skyddet för grundläggande rättigheter och unionsbestämmelsernas fulla verkan säkerställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 50 och där angiven rättspraxis, samt, analogt, dom av den 3 juli 2025, Al Nasiria, C‑610/23, EU:C:2025:514, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

86 Av detta följer att det inte finns någon skyldighet för medlemsstaterna – under förutsättning att de iakttar nämnda principer – att införa bestämmelser med innebörden att domstolsprövningen av en förvaltningsmyndighets beslut om att förlänga förvarstiden utöver den enligt artikel 15.5 i direktiv 2008/115 fastställda inledande tidsgränsen ska ske innan denna tidsgräns har uppnåtts.

87 I detta avseende gäller visserligen att ett förvaltningsbeslut eller ett domstolsbeslut (beroende på medlemsstat) om en sådan förlängning alltid måste fattas innan nämnda tidsgräns har uppnåtts. Av artikel 15.6 i direktiv 2008/115 framgår nämligen att den inledande tidsgräns för förvar på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 i direktivet inte får förlängas, förutom om villkoren i artikel 15.6 är uppfyllda och om de materiella förutsättningarna för att ta den berörda tredjelandsmedborgaren i förvar fortfarande föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkterna 58–61 och 67–69). Detta innebär dock att denna bedömning måste göras innan den inledande tidsgränsen för förvar har uppnåtts, eftersom förvarstiden inte får förlängas utöver denna tidsgräns om nämnda förutsättningar inte föreligger.

88 Däremot innebär likvärdighetsprincipen att domstolsprövningen av en förvaltningsmyndighets beslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen inte får ske senare än den domstolsprövning som föreskrivs i artikel 15.2 i direktiv 2008/115 när det gäller ett beslut om förvarstagande som fattats av en förvaltningsmyndighet. Detta gäller eftersom ett beslut om förvarstagande är av motsvarande slag som ett beslut om fortsatt förvar och eftersom det i artikel 15.2 tredje stycket i direktivet föreskrivs att domstolsprövning av lagligheten av ett beslut om förvarstagande som fattats av en förvaltningsmyndighet ska ske så snart som möjligt. Domstolsprövningen ska således ske så snart som möjligt efter det att förvaltningsmyndigheten har fattat beslut om att förlänga förvaret utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5.

89 Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 b besvaras enligt följande. Artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att domstolsprövning av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 i direktivet inte måste ske innan denna tidsgräns har uppnåtts. Domstolsprövning av ett sådant beslut ska dock under alla omständigheter ske så snart som möjligt efter det att beslutet fattades, i likhet med vad som gäller för den i artikel 15.2 tredje stycket angivna domstolsprövningen.

90 Högsta domstolen har ställt fråga 3 för att få klarhet i huruvida artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att konsekvensen av att domstolsprövning av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 i direktivet inte sker i rätt tid är att beslutet om förvar omedelbart ska upphävas, även om alla materiella förutsättningar för att hålla kvar den berörda personen i förvar är uppfyllda när denna domstolsprövning väl äger rum. Om så inte är fallet vill Högsta domstolen få klarhet i vilka omständigheter som är relevanta för att bedöma huruvida beslutet om förvar omedelbart ska upphävas i fall där nämnda domstolsprövning inte sker i rätt tid.

91 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. De allmänna och abstrakta regler som, i egenskap av gemensamma unionsnormer, fastställer förutsättningarna för förvar inför avlägsnande återfinns i artikel 15.1, 15.2 andra stycket, 15.4, 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115. Dessa regler påverkar inte tillämpningen av reglerna i andra artiklar i direktivet om förutsättningarna för förvar i vissa särskilda fall, som inte är relevanta i det nationella målet, till exempel reglerna om förvar av barn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 76).

92 Nämnda bestämmelser i direktiv 2008/115 å ena sidan, och de bestämmelser i nationell rätt som genomför dem, å andra sidan, utgör bestämmelser som följer av unionsrätten och som fastställer villkoren för att förvaret ska vara lagligt, även mot bakgrund av artikel 6 i stadgan (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 77).

93 Den förvarstagne ska omedelbart friges om det framkommer att de nyss angivna förutsättningarna för förvar inför avlägsnande aldrig förelegat eller inte längre föreligger, såsom unionslagstiftaren uttryckligen har angett i artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning ex officio av förvar), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 79.

94 Såsom framgår av det i ovan punkt 82 anförda ingår den enligt artikel 15.3 andra meningen obligatoriska domstolsprövningen av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 dock inte bland de förutsättningar för förvar som anges i direktivet, utan bland de krav som där uppställs i syfte att säkerställa att tredjelandsmedborgare som en medlemsstat håller i förvar får sin rätt till ett effektivt domstolsskydd tillgodosedd.

95 Unionslagstiftaren har således fastställt gemensamma normer för att tillgodose domstolsskyddet för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och hålls i förvar inför avlägsnandet. Dessa normer återfinns i artikel 15.2 tredje stycket (vad gäller beslut om förvarstagande) och i artikel 15.3 (vad gäller beslut om fortsatt förvar) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 82–84). Unionslagstiftaren har däremot inte närmare reglerat konsekvenserna av att domstolsprövningen av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgränsen på sex månader inte sker i rätt tid. Såsom följer av svaret på fråga 2 b är tidsfristen för denna prövning en fråga som medlemsstaterna själva får reglera, inom de gränser som anges i punkt 89 ovan.

96 Det nu sagda innebär följande. Om nämnda domstolsprövning inte sker i rätt tid, kan det inte anses följa av direktiv 2008/115 att den förvarstagne redan av detta skäl omedelbart ska friges.

97 Enbart den omständigheten att domstolsprövningen inte sker i rätt tid kan inte heller anses medföra att det aktuella beslutet om fortsatt förvar ska upphävas och därmed inte heller att den berörda tredjelandsmedborgaren omedelbart ska friges. Ett krav på omedelbar frigivning uppkommer endast om den i artikel 15.6 angivna tidsgränsen har uppnåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkterna 60 och 62, och dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 279). Detta bland annat, såsom framgår av punkt 53 ovan, eftersom det utgör ett allvarligt ingrepp i den berörda personens rätt till frihet enligt artikel 6 i stadgan att hållas i förvar.

98 Det skulle därmed uppstå en risk för att direktiv 2008/115 förlorar sin ändamålsenliga verkan om det var så att den omständigheten att en domstolsprövning av nu angivet slag inte sker i rätt tid medför att det aktuella beslutet om fortsatt förvar ska upphävas och att den förvarstagne således ska friges, trots att denna omständighet saknar betydelse för nämnda beslut och trots att de i artikel 15 i direktivet angivna förutsättningarna för att hålla kvar den berörda personen i förvar fortfarande föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 41).

99 Såsom anförts ovan i punkt 62 och såsom framgår av skäl 2 i direktiv 2008/115 syftar direktivet till att införa en på gemensamma normer grundad effektiv politik för avlägsnande och återsändande, vilken i sin tur syftar till att återsändandet av berörda personer ska ske på ett humant sätt och med fullständig respekt för deras mänskliga rättigheter och värdighet. Av rättspraxis framgår även att avlägsnande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är en prioriterad fråga för medlemsstaterna enligt det system som inrättats i direktiv 2008/115 (dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

100 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 15.3 andra meningen i direktiv 2008/115 ska tolkas på så sätt att den omständigheten att domstolsprövningen av ett förvaltningsbeslut om att förlänga förvarstiden utöver den inledande tidsgräns på sex månader som föreskrivs i artikel 15.5 i direktivet inte sker i rätt tid inte medför att beslutet om förvar omedelbart ska upphävas, om alla materiella förutsättningar för att hålla kvar den berörda personen i förvar är uppfyllda när denna domstolsprövning väl äger rum och den tidsgräns som anges i artikel 15.6 i direktivet inte har uppnåtts.

101 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: finska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.