En ny organisation för polisen

Lagrådsremiss

Regeringen överlämnar denna remiss till Lagrådet.

Stockholm den 19 december 2013

Beatrice Ask

Gunnel Lindberg (Justitiedepartementet)

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller de lagändringar som är nödvändiga för att enligt riksdagens beslut ombilda den lokala och centrala polisorganisationen till en myndighet, Polismyndigheten, och inrätta Säkerhetspolisen som en fristående myndighet. I Polismyndigheten ska även Statens kri minaltekniska laboratorium ingå Ombildningen avser inte att förändra uppgiftsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och polisen i övrigt. Ombildningen medför att den anknytning till den lokala polisorganisationen som finns i vissa lagar inte längre är möjlig att upprätthålla, att ett antal begrepp som används i dagens lagstiftning måste bytas ut eller utmönstras och att det ska framgå om enbart Polismyndigheten eller både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har befogenheter eller fullgör uppgifter enligt viss lagstiftning. Regleringen av polisens personuppgiftsbehandling och bestämmelserna om sekretess måste också ändras för att dessa ska ge både verksamheten och enskilda samma skydd som i dag. Det ska också inrättas ett nytt register över DNA-profiler, elimineringsdatabasen, vars syfte är att stärka kvaliteten i den forensiska verksamheten genom att göra det möjligt att spåra kontamineringar vid DNAanalyser och hanteringen av DNA-spår. Registret får inte användas för brottsbekämpande ändamål.

1 Beslut

Regeringen har beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med anledning av en ny organisation för polisen, 2. lag om elimineringsdatabasen, 3. lag om ändring i rättegångsbalken, 4. lag om ändring i brottsbalken, 5. lag om ändring i miljöbalken, 6. lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 7. lag om ändring i växellagen (1932:130), 8. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred, 9. lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods, 10. lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig, 11. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, 12. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., 13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap, 14. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 15. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 16. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 17. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, 18. lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, 19. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), 20. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437), 21. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift, 22. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 23. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, 24. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., 25. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., 26. lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., 27. lag om ändring i lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen, 28. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 29. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 30. lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., 31. lag om ändring i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, 32. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160), 33. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262), 34. lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268), 35. lag om ändring i passlagen (1978:302),

36. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413), 37. lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg, 38. lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m., 39. lag om ändring i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m., 40. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 41. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, 42. lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen, 43. lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol, 44. lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler, 45. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel, 46. lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673), 47. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., 48. lag om ändring i polislagen (1984:387), 49. lag om ändring i lagen (1985:206) om viten, 50. lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223), 51. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud, 52. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m., 53. lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m., 54. lag om ändring i jaktlagen (1987:259), 55. lag om ändring i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens lokaler, 56. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534), 57. lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud, 58. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, 59. lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, 60. lag om ändring i lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud, 61. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144), 62. lag om ändring i lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg, 63. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, 64. lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, 65. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, 66. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, 67. lag om ändring i tobakslagen (1993:581), 68. lag om ändring i fiskelagen (1993:787), 69. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617), 70. lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning, 21

71. lag om ändring i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, 72. lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll, 73. lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 74. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 75. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi, 76. lag om ändring i lagen (1995:832) om obduktion m.m., 77. lag om ändring i vapenlagen (1996:67), 78. lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627), 79. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen, 80. lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon, 81. lag om ändring i körkortslagen (1998:488), 82. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, 83. lag om ändring i lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret, 84. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 85. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister, 86. lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister, 87. lag om ändring i lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar, 88. lag om ändring i lagen (1999:271) om handel med begagnade varor, 89. lag om ändring i epizootilagen (1999:657), 90. lag om ändring i zoonoslagen (1999:658), 91. lag om ändring i lagen (1999:779) om handel med ädelmetallarbeten, 92. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229), 93. lag om ändring i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet, 94. lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, 95. lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 96. lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, 97. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 98. lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen, 99. lag om ändring i lagen (2002:445) om medling med anledning av brott, 100. lag om ändring i fordonslagen (2002:574), 101. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364), 102. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, 103. lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige 22 enligt en europeisk arresteringsorder,

104. lag om ändring i lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar, 105. lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168), 106. lag om ändring i lagen (2004:487) om sjöfartsskydd, 107. lag om ändring i järnvägslagen (2004:519), 108. lag om ändring i lagen (2004:1100) om luftfartsskydd, 109. lag om ändring i lagen (2004:1167) om vägtransportledare, 110. lag om ändring i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete, 111. lag om ändring i lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget, 112. lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), 113. lag om ändring i lagen (2005:754) om transitering av tredjelandsmedborgare, 114. lag om ändring i lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, 115. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (2006:227), 116. lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods, 117. lag om ändring i lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning, 118. lag om ändring i lagen (2006:444) om passagerarregister, 119. lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet, 120. lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, 121. lag om ändring i livsmedelslagen (2006:804), 122. lag om ändring i lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter, 123. lag om ändring i lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., 124. lag om ändring i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m., 125. lag om ändring i lagen (2006:1209) om hamnskydd, 126. lag om ändring i lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, 127. lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet, 128. lag om ändring i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, 129. lag om ändring i lagen (2007:1157) om yrkesförarkompetens, 130. lag om ändring i lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel, 131. lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler, 132. lag om ändring i lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell vägtrafik, 133. lag om ändring i lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, 134. lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m., 135. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

136. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, 137. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 138. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 139. lag om ändring i lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, 140. lag om ändring i lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting, 141. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361), 142. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361), 143. lag om ändring i lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister, 144. lag om ändring i lagen (2010:374) om försöksverksamhet med trafiknykterhetskontrollanter i hamnar, 145. lag om ändring i lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser, 146. lag om ändring i luftfartslagen (2010:500), 147. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659), 148. lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, 149. lag om ändring i alkohollagen (2010:1622), 150. lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932), 151. lag om ändring i lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag, 152. lag om ändring i lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser, 153. lag om ändring i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, 154. lag om ändring i lagen (2011:721) om märkning av energirelaterade produkter, 155. lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvarsoch säkerhetsområdet, 156. lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter, 157. lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145), 158. lag om ändring i yrkestrafiklagen (2012:210), 159. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211), 160. lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet, 161. lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler, 162. lag om ändring i lagen (2012:806) om beredskapslagring av olja, 163. lag om ändring i lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion, 164. lag om ändring i kameraövervakningslagen (2013:460), 165. lag om ändring i lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag med vissa bestämmelser med anledning av ny organisation för polisen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag finns vissa bestämmelser med anledning av inrättandet av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen och avvecklingen av Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium.

Allmänna övergångsregler

2 § Ett beslut som har fattats eller en åtgärd som har vidtagits av en polismyndighet, Rikspolisstyrelsen eller Statens kriminaltekniska laboratorium före utgången av 2014 ska anses ha fattats eller vidtagits av den av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som därefter ska handlägga sådana frågor som beslutet eller åtgärden avser.

Övergångsregler för avvecklingen av Rikspolisstyrelsen

3 § Det som är föreskrivet i lag eller annan författning om Rikspolisstyrelsen ska efter utgången av 2014 i stället tillämpas på 1. Säkerhetspolisen, om det gäller en arbetsuppgift som Säkerhetspolisen ska handlägga enligt lag eller förordning eller enligt annat beslut av regeringen, och 2. Polismyndigheten i övriga fall.

4 § En ansökan, anmälan eller annan handling eller uppgift som har kommit in till Rikspolisstyrelsen och som inte har slutligt behandlats före utgången av 2014, ska anses ha kommit in till 1. Säkerhetspolisen den dag som den kom in till Rikspolisstyrelsen, om det gäller en arbetsuppgift som Säkerhetspolisen ska handlägga enligt lag eller förordning eller enligt annat beslut av regeringen, och 2. Polismyndigheten den dag som den kom in till Rikspolisstyrelsen i övriga fall. En ansökan, anmälan eller annan handling eller uppgift som är ställd till Rikspolisstyrelsen efter den 1 januari 2015 ska handläggas av den myndighet som enligt första stycket övertagit styrelsens uppgift.

Övergångsregler för avvecklingen av polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium

5 § Det som är föreskrivet i lag eller annan författning om polismyndigheter eller en viss polismyndighet ska efter utgången av 2014 i stället tillämpas på Polismyndigheten.

6 § En ansökan, anmälan eller annan handling eller uppgift som har kommit in till en polismyndighet eller Statens kriminaltekniska laboratorium och som inte har slutligt behandlats före utgången av 2014, ska anses ha kommit in till Polismyndigheten den dag som den kom in till polismyndigheten eller Statens kriminaltekniska laboratorium.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.2 Förslag till lag om elimineringsdatabasen

Härigenom föreskrivs följande.

Ändamål

1 § Rikspolisstyrelsen får föra ett register över DNA-profiler i syfte att stärka kvaliteten i den forensiska verksamheten med DNA-analyser (elimineringsdatabasen) i enlighet med denna lag. Uppgifter i elimineringsdatabasen får endast behandlas för att upptäcka och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNAspår. Begreppen DNA-profil och DNA-analys som används i lagen har samma betydelse som i polisdatalagen (2010:361).

Innehåll

2 § Elimineringsdatabasen får innehålla DNA-profiler från personer som anges i 7 och 8 §§ och som genom att komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs riskerar att kontaminera dessa. En DNA-profil som registreras i databasen får endast ge information om identitet och inte om personliga egenskaper. Utöver DNA-profiler får elimineringsdatabasen innehålla uppgifter om vem DNA-profilen avser.

Behandling av uppgifter i databasen

3 § En DNA-profil som har tagits fram under utredning av brott och som inte kan hänföras till en identifierbar person får vid ett tillfälle jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. Jämförelsen ska göras innan jämförelse görs med andra DNA-profiler i de DNA-register som regleras i 4 kap. polisdatalagen (2010:361). En DNA-profil från prov som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken får vid ett tillfälle jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. Avser DNA-profilen en misstänkt ska jämförelsen göras innan profilen läggs in i det utredningsregister eller det DNA-register som regleras i 4 kap. polisdatalagen. En DNA-profil som har tagits fram för att kvalitetssäkra den forensiska verksamheten med DNA-analyser och som inte hänför sig till brottsutredande verksamhet får jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen.

Personuppgiftsansvar

4 § Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i elimineringsdatabasen.

5 § Rikspolisstyrelsen ska utse ett eller flera personuppgiftsombud för behandlingen av personuppgifter i elimineringsdatabasen. Styrelsen ska anmäla till tillsynsmyndigheten enligt personuppgiftslagen (1998:204) när ett personuppgiftsombud utses eller entledigas.

Tillgången till uppgifter

6 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att fullgöra sina arbetsuppgifter.

Provtagning

7 § Anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium samt andra som återkommande kan komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs och som därigenom riskerar att kontaminera dessa, är skyldiga att lämna prov för DNA-analys i syfte att DNA-profilen ska registreras i elimineringsdatabasen. Provet tas i form av salivprov.

8 § Polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium får besluta att andra personer än de som anges i 7 §, för att ges tillträde till lokaler där DNA-spår från brottsplatser hanteras eller förvaras, ska underkasta sig provtagning för DNA-analys och registrering i elimineringsdatabasen. Provet tas i form av salivprov.

9 § Ett prov för DNA-analys som har tagits med stöd av 7 eller 8 § får inte användas för något annat ändamål än det som provet togs för och ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs.

Gallring

10 § Uppgifter i elimineringsdatabasen ska gallras när de inte längre behövs för att utreda om en persons DNA kan ha kontaminerat material, prover eller lokaler. Uppgifter som rör anställda vid Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet eller Statens kriminaltekniska laboratorium ska gallras senast två år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde. Uppgifter som grundar sig på ett beslut enligt 8 § ska gallras senast ett år efter det att uppgifterna registrerades. Uppgifter som rör andra än de som anges i andra och tredje styckena ska gallras senast ett år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten upphörde.

Rättelse och skadestånd

11 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 eller 13 §.

Ytterligare föreskrifter

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka personalkategorier vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium samt vilka andra personkategorier enligt 7 § som är skyldiga att 28 lämna prover för DNA-analys till elimineringsdatabasen.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om tillgången till elimineringsdatabasen och förfarandet vid överensstämmelser mellan en DNA-profil i elimineringsdatabasen och en annan DNA-profil.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. En DNA-profil som har registrerats före den 1 juli 2014 i syfte att upptäcka och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNA-spår får registreras i elimineringsdatabasen om den registrerade samtycker till det. De DNA-profiler som inte registeras i elimineringsdatabasen ska gallras senast den 1 januari 2015.

2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 17 § ska upphöra att gälla, dels att 7 kap. 9 §, 9 kap. 10 §, 20 kap. 5 §, 23 kap. 3 och 4 a §§, 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 28 kap. 4 §, 35 kap. 14 §, 36 kap. 16 § och 48 kap. 14 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 7 kap. ska lyda ”Om åklagare och om jäv mot 1 anställda vid brottsbekämpande myndigheter” .

7 kap.

9 §

9 kap.

10 §

Senaste lydelse av rubriken 2006:83. 2 Senaste lydelse 2006:83. 3 Senaste lydelse 1998:24.

beaktas vilka olägenheter det kan ning ska det särskilt beaktas vilka antas medföra att den som skall olägenheter det kan antas medföra hämtas inte är närvarande vid sam- att den som ska hämtas inte är närmanträdet inför rätten. varande vid sammanträdet inför rätten. Den som har omhändertagits en- Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i ligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på inställelsen stanna avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan kvar på den plats som bestäms av plats som bestäms av polismyn- Polismyndigheten . Om den omdigheten . Om den omhändertagne händertagne ska inställas i brottskall inställas i brottmål som till- mål som tilltalad får han eller hon talad får han tas i förvar. tas i förvar. Den som har omhändertagits en- Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte under- ligt denna paragraf får inte underkastas annan inskränkning i sin kastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamå- frihet än vad som krävs med hänlet med omhändertagandet, ord- syn till ändamålet med omhänderningen eller allmän säkerhet. tagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

20 kap.

5 § Brott må av målsägande angivas En målsägande får ange ett brott till åtal hos åklagare eller polis- till åtal hos åklagare eller Polismyndighet. Har angivelse skett hos myndigheten. myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

23 kap.

4 3 § Beslut att inleda en förundersök- Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av polismyndighet ning ska fattas av Polismyndigheeller åklagaren. Har förundersök- ten, Säkerhetspolisen eller åklaningen inletts av polismyndighet garen. Har förundersökningen inoch är saken inte av enkel beskaf- letts av Polismyndigheten eller fenhet, skall ledningen av förun- Säkerhetspolisen och är saken inte dersökningen avseende brottet av enkel beskaffenhet, ska ledövertas av åklagaren, så snart nå- ningen av förundersökningen om gon skäligen kan misstänkas för brottet övertas av åklagaren, så brottet. Åklagaren skall också i an- snart någon skäligen kan missnat fall överta ledningen när det är tänkas för brottet. Åklagaren ska påkallat av särskilda skäl. också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl. När förundersökningen leds av När förundersökningen leds av

4 Senaste lydelse 1994:1412. 31

åklagaren, får han vid undersök- åklagaren, får han eller hon anlita ningens verkställande anlita biträ- biträde av Polismyndigheten eller de av polismyndigheten . Han får Säkerhetspolisen för att genomföra också uppdra åt polisman att vidta den . Åklagaren får också uppdra åt en viss åtgärd som hör till förun- en polisman att vidta en viss åtgärd dersökningen, om det är lämpligt som hör till förundersökningen, om med hänsyn till åtgärdens beskaf- det är lämpligt med hänsyn till fenhet. åtgärdens beskaffenhet. Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller biträder åklagare i en förundersökning. Innan förundersökning hunnit Innan förundersökning hunnit inledas, får polisman hålla förhör inledas, får en polisman hålla föroch vidta andra utredningsåtgärder hör och vidta andra utredningsåtsom är av betydelse för utred- gärder som är av betydelse för utningen. redningen.

5 4 a § En förundersökning får vidare läggas ned 1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller 2. om det kan antas att åtal för 2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt in- väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts genom att för- tresse inte åsidosätts genom att undersökningen läggs ned. förundersökningen läggs ned. Om förutsättningar för att lägga Om det finns förutsättningar för ned en förundersökning enligt för- att lägga ned en förundersökning sta stycket föreligger redan innan enligt första stycket redan innan en en sådan har inletts, får det bes- sådan har inletts, får det beslutas lutas att förundersökning inte ska att förundersökning inte ska ininledas. ledas. Beslut enligt denna paragraf att Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning lägga ned en förundersökning meddelas av den polismyndighet meddelas av den åklagare som leeller åklagare som leder förunder- der förundersökningen om det kan sökningen om det kan antas att åtal antas att åtal för brottet inte skulle för brottet inte skulle komma att komma att ske till följd av bestämske till följd av bestämmelserna melserna om åtalsunderlåtelse i om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § 20 kap. 7 § första stycket eller om första stycket eller om särskild särskild åtalsprövning. Detsamma åtalsprövning. Detsamma gäller bes- gäller beslut att inte inleda förun-

5 Senaste lydelse 2012:46. 32

lut att inte inleda förundersökning i dersökning i motsvarande fall. Om motsvarande fall. Övriga beslut förundersökningen leds av Polisenligt denna paragraf meddelas av myndigheten beslutar förundersökåklagare. ningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.

24 kap.

6 8 § Har beslut att anhålla någon Har ett beslut att anhålla en meddelats i hans frånvaro, skall misstänkt meddelats i hans eller han, så snart beslutet har verk- hennes frånvaro, ska han eller hon , ställts, förhöras av polisman eller så snart beslutet har verkställts, åklagare. Har åklagaren inte redan förhöras av en polisman eller åklaunderrättats om frihetsberövandet, gare. Har åklagaren inte redan skall det skyndsamt anmälas till underrättats om frihetsberövandet, honom. Åklagaren skall efter för- ska det skyndsamt anmälas till höret omedelbart besluta om den honom eller henne . Åklagaren ska misstänkte skall förbli anhållen. efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska förbli anhållen. Har någon gripits enligt 7 §, Har någon gripits enligt 7 §, ska skall han så snart som möjligt för- han eller hon så snart som möjligt höras av polisman eller åklagare. förhöras av en polisman eller åkla- Har åklagaren inte redan underrät- gare. Har åklagaren inte redan tats om frihetsberövandet, skall det underrättats om frihetsberövandet, skyndsamt anmälas till honom. ska det skyndsamt anmälas till Åklagaren skall efter förhöret honom eller henne . Åklagaren ska omedelbart besluta om den miss- efter förhöret omedelbart besluta tänkte skall anhållas. Anhålls inte om den misstänkte ska anhållas. den misstänkte, skall beslutet om Anhålls inte den misstänkte, ska gripande omedelbart hävas . åklagaren omedelbart häva beslutet om gripande. Innan åklagaren har underrättats Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyn- om gripande hävas av Polismyndigheten , om det är uppenbart att digheten , om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt fri- det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslut- hetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet un- ning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas der samma förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat även av den polisman som har fatbeslutet. tat beslutet. Om den som misstänks för brott Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl att an- avviker och det finns skäl för anhålla honom , får åklagaren efter- hållande , får åklagaren efterlysa lysa honom . honom eller henne .

6 Senaste lydelse 1998:24. 33

25 kap.

7 1 § Är någon skäligen misstänkt för Om någon är skäligen misstänkt ett brott, på vilket fängelse kan föl- för ett brott, på vilket fängelse kan ja, och finns det med hänsyn till följa och det med hänsyn till brotbrottets beskaffenhet, den miss- tets beskaffenhet, den misstänktes tänktes förhållande eller någon an- förhållande eller någon annan nan omständighet risk för att han omständighet finns risk för att han avviker eller på något annat sätt eller hon avviker eller på något anundandrar sig lagföring eller straff, nat sätt undandrar sig lagföring elmen finns det i övrigt inte anled- ler straff men det i övrigt inte finns ning att anhålla eller häkta honom, anledning att anhålla eller häkta får, om det är tillräckligt, i stället honom eller henne , får den missförbud meddelas honom att utan tänkte , om det är tillräckligt, i stältillstånd lämna honom anvisad vis- let telseort (reseförbud) eller före- 1 . meddelas förbud att utan tillskrivas att han på vissa tider skall stånd lämna anvisad vistelseort anmäla sig hos anvisad polismyn- (reseförbud), eller dighet (anmälningsskyldighet). 2. föreläggas att på vissa tider Oberoende av brottets beskaffen- anmäla sig hos Polismyndigheten het får också reseförbud eller an- (anmälningsskyldighet). mälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Föreligger mot någon skäl till Finns det skäl att häkta eller anhäktning eller anhållande men kan hålla någon, men kan det antas att det antas att syftet därmed kan till- syftet kan tillgodoses genom godoses genom reseförbud eller reseförbud eller anmälningsskylanmälningsskyldighet, får beslut dighet, får beslut om detta meddehärom meddelas även i andra fall las även i andra fall än som avses i än som avses i första stycket . första stycket. Anmälningsskyldighet ska fullgöras på den ort som anges i beslutet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

7 Senaste lydelse 1989:650. 34

28 kap.

8 4 § Förordnande om husrannsakan Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som avses i meddelas, utom i fall som avses i tredje stycket, av undersökningsle- tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. För- daren, åklagaren eller rätten. Förordnande om husrannsakan för ordnande om husrannsakan för delgivning skall alltid meddelas av delgivning ska alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsa- rätten. Kan i annat fall husrannsakan antas bli av stor omfattning el- kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet ler medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden före- för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det inte är fara i dröjs- tas, bör, om det inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rät- mål, åtgärden inte vidtas utan rättens förordnande. tens förordnande. Fråga om husrannsakan får rät- Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av undersök- ten ta upp på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av åtalet får rätten även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp målsägande eller självmant ta upp en sådan fråga. Fråga om husrann- en sådan fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning tas upp av sakan för delgivning tas upp av rätten självmant eller på yrkande rätten självmant eller på yrkande av polismyndighet eller åklagaren. av Polismyndigheten eller åklagaren. Förordnande om husrannsakan Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall för eftersökande av den som ska häktas enligt beslut som avses i häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten hämtas till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller meddelas av Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i po- polisman enligt bestämmelser i lislagen (1984:387). polislagen (1984:387).

35 kap.

9 14 § En berättelse, som någon har av- En berättelse, som någon har gett skriftligen i anledning av en avgett skriftligen med anledning av redan inledd eller förestående rät- en redan inledd eller förestående tegång, eller en uppteckning av en rättegång, eller en uppteckning av berättelse, som någon i anledning en berättelse, som någon med av en sådan rättegång lämnat inför anledning av en sådan rättegång åklagare eller polismyndighet eller lämnat inför åklagare eller Polisannars utom rätta, får åberopas myndigheten eller annars utom som bevis i rättegången endast rätta, får åberopas som bevis i rättegången endast 1. om det är särskilt föreskrivet,

8 Senaste lydelse 1995:637. 9 Senaste lydelse 2005:683. 35

2. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten eller 3. om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter. Även i annat fall än som sägs i första stycket får dock i tvistemål en sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av en berättelse som avses där åberopas som bevis i rättegången, om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt. Vad som sägs i första och andra Vad som sägs i första och andra styckena om en skriftlig eller upp- styckena om en skriftlig eller upptecknad berättelse skall också tecknad berättelse ska också tilltillämpas i fråga om en ljudupptag- lämpas i fråga om en ljudupptagning eller en ljud- och bildupptag- ning eller en ljud- och bildupptagning av en berättelse. ning av en berättelse.

36 kap.

10 16 § Ett vittne skall lämna sin berät- Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock telse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för sig av anteckningar till stöd för minnet. minnet. Vid ett vittnesförhör får det som Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför vittnet tidigare har berättat inför rätta eller inför åklagare eller po- rätta eller inför åklagare eller Polislismyndighet läggas fram endast myndigheten läggas fram endast när när vittnets berättelse vid förhöret vittnets berättelse vid förhöret avavviker från vad han eller hon tidi- viker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet gare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätta och har det har hörts inför rätta och har det förra förhöret dokumenterats ge- förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, nom en ljud- och bildupptagning, får dock förhöret inledas med en får dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen. Har uppspelning av upptagningen. Har den tidigare bevisupptagningen den tidigare bevisupptagningen skett i lägre rätt, skall förhöret i skett i lägre rätt, ska förhöret i högre rätt inledas med en sådan högre rätt inledas med en sådan uppspelning, om det inte är uppspelning, om det inte är olämpolämpligt. ligt.

10 Senaste lydelse 2005:683. 36

48 kap.

11 14 § Regeringen får meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för användningen av föreläggande av ordningsbot. Riksåklagaren väljer, i samråd Riksåklagaren väljer, i samråd med Rikspolisstyrelsen , ut de brott med Polismyndigheten , ut de brott för vilka ordningsbot skall bestäm- för vilka ordningsbot ska bestämmas. mas. Riksåklagaren bestämmer för Riksåklagaren bestämmer ordolika brott ordningsbotens belopp. ningsbotens belopp för olika brott Därvid anges även grunder för be- och får då även ange grunder för räkning av gemensam ordningsbot beräkning av gemensam ordningsför flera brott. Om det finns sär- bot för flera brott. Om det finns skilda skäl får riksåklagaren upp- särskilda skäl får riksåklagaren dra åt överåklagare som är myn- uppdra åt en överåklagare att i frå dighetschef inom åklagarväsendet om vissa brott bestämma ordningsatt i fråga om vissa brott bestämma botens belopp. ordningsbotens belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

11 Senaste lydelse 2001:280. 37

2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§, 15 kap. 7 § och 16 kap. 15 § brottsbalken ska ha följande lydelse.

2 kap.

3 §

För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i

2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det be-

gåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på

2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett områ-

de där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av

någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för an-

3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tull-

tjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöver-

skridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som

4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menig-

5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och för-

övats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild in-

rättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage,

penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med ke-

miska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga

inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148)

om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 §

samma lag, brott enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott

mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en

omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet

riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är

5 §

Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts 1. å svenskt fartyg eller luftfar- 1. på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren tyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besätt- eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg, ningen på sådant fartyg, 2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig, 3. vid tjänstgöring utom riket av 3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvars- någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en interna- makten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som till- tionell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka, hör Polismyndighetens utlandsstyrka, 4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt, 5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller 6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

15 kap.

7 § Den som, i annat fall än 6 § av- Den som, i annat fall än som avser , hos åklagare, polismyndighet ses i 6 §, hos åklagare, Polismyneller annan myndighet sannings- digheten eller annan myndighet löst tillvitar annan brottslig gär- sanningslöst tillvitar någon annan ning, föregiver besvärande om- en brottslig gärning, föreger beständighet eller förnekar friande svärande omständighet eller föreller mildrande omständighet, dö- nekar friande eller mildrande om-

1 Senaste lydelse 2010:636. 39

mes , om myndigheten har att upp- ständighet, döms , om myndigheten taga anmälan i sådan sak, för falsk ska ta upp anmälan i sådan sak, för tillvitelse till fängelse i högst två år falsk tillvitelse till fängelse i högst eller, om brottet är ringa, till böter två år eller, om brottet är ringa, till eller fängelse i högst sex månader. böter eller fängelse i högst sex månader. Om han icke insåg men hade Om han eller hon inte insåg men skälig anledning antaga , att ut- hade skälig anledning att anta , att sagan var sanningslös, dömes för utsagan var sanningslös, döms för vårdslös tillvitelse till böter eller vårdslös tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex månader. fängelse i högst sex månader.

16 kap.

2 15 § Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller fängelse i högst ett år. Är brott som avses i första Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse , stycket grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra lägst sex månader och högst fyra år. år. Den som genom missbruk av Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknan- larm, nödsignal eller annan liknande anordning föranleder onödig ut- de anordning föranleder onödig utryckning av polis , kommunal orga- ryckning av Polismyndigheten, nisation för räddningstjänst, ambu- kommunal organisation för räddlans, militär, sjöräddning eller an- ningstjänst, ambulans, militär, sjönat organ för allmän bevaknings- räddning eller annat organ för alltjänst, döms för missbruk av larm- män bevakningstjänst, döms för anordning till böter eller fängelse i missbruk av larmanordning till böhögst sex månader. ter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2 Senast lydelse 2003:780. 40

2.5 Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken, dels att 26 kap. 2, 24 och 25 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 28 kap. 8 § ska lyda ”Hjälp av Polismyndigheten”.

26 kap.

2 §

24 §

25 §

Senaste lydelse 2002:175.

gäran visa upp beslutet för en na- lats med stöd av 8 kap. eller disturvårdsvakt eller en polis vid vis- pens enligt 11 kap. 14 § är skyldig telse inom det område där dispen- att på begäran visa upp beslutet för sen gäller. en naturvårdsvakt eller en polisman vid vistelse inom det område där dispensen gäller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

Härigenom föreskrivs att 1–3, 5–7 och 8 a §§ lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd ska ha följande lydelse.

1 §

2 §

Senaste lydelse 1988:439. 2 Senaste lydelse 1984:984.

säljningssumman. Redaren åligge omständigheterna vid bärgningen därefter att till närmaste polismyn- och redovisa försäljningssumman. dighet avlämna de insända medlen Redaren ska därefter lämna de jämte sagda redogörelse. insända medlen och redogörelsen till Polismyndigheten.

3 3 § En polismyndighet som har un- Har Polismyndigheten underderrättats om bärgning enligt 1 § rättats om bärgning enligt 1 § eller eller 2 § första stycket skall låta 2 § första stycket ska den låta besiktiga fyndet och därefter låta besiktiga fyndet och därefter låta kungöra bärgningen i de av sjö- kungöra bärgningen i Underrättelfartsverket utgivna Underrättelser ser för sjöfarande, som ges ut av för sjöfarande . Om särskilda skäl Sjöfartsverket . Om det finns särföreligger , får fyndet kungöras skilda skäl, får fyndet kungöras även på något annat lämpligt sätt. även på något annat lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla före- Kungörelsen ska innehålla ett föreläggande för ägaren till det bär- läggande för ägaren till det bärgade godset att anmäla sig hos gade godset att anmäla sig till polismyndigheten inom 90 dagar Polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den läng- för sjöfarande eller inom den re tid från kungörandet, dock högst längre tid från kungörandet, dock ett år, som rikspolisstyrelsen be- högst ett år, som Polismyndigheten stämmer i det särskilda fallet. bestämmer i det särskilda fallet. Om det bärgade godset inte kan Om det bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring, vårdas utan fara för försämring, skall det säljas på offentlig auk- ska det säljas på offentlig auktion. tion. Om detta inte är lämpligt, Om det inte är lämpligt, ska godset skall det säljas på något annat sätt säljas på något annat sätt som är som är betryggande för den som betryggande för den som har rätt har rätt till godset. Efter utgången till godset. Efter utgången av den av den tid som anges i första tid som anges i första stycket ska stycket skall det influtna beloppet det influtna beloppet överlämnas överlämnas till bärgaren. till bärgaren.

4 5 § Om de medel som har influtit Om de medel som har influtit vid fyndets försäljning har lämnats vid försäljningen av fyndet har till polismyndigheten när bärgning lämnats till Polismyndigheten när har skett enligt vad som sägs i 2 § bärgning har skett enligt vad som andra stycket, gäller 3 § första sägs i 2 § andra stycket, gäller 3 § stycket och 4 § i tillämpliga delar i första stycket och 4 § i tillämpliga fråga om kungörande av bärgnin- delar i fråga om kungörande av gen och utbetalning av de influtna bärgningen och utbetalning av de medlen. influtna medlen.

3 Senaste lydelse 1984:984. 4 Senaste lydelse 1984:984. 44

5 6 § Finnes vid besiktning, som i 3 § Om det vid besiktning enligt 3 § omförmäles, sammanlagda kostna- framkommer att den sammanlagda den för bärgningens kungörande kostnaden för kungörande av samt för fyndets vård och försälj- bärgningen, vården av fyndet och ning böra beräknas till så högt be- försäljningen uppgår till ett så lopp, att efter gäldande av nämnda högt belopp att, sedan detta betakostnad skälig bärgarlön ej kan ur lats, resterande belopp inte räcker fyndet utgå, skall polismyndig- till skälig bärgarlön, ska Polisheten äga att, utan kungörande av myndigheten, utan att kungöra bärgningen, omedelbart efter be- bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna fyndet till bär- siktningen lämna ut fyndet till bärgaren . garen.

6 7 § Om ett fynds värde inte översti- Om ett fynds värde inte överstiger 100 kronor, enligt intyg av ger 100 kronor, enligt intyg av polismyndighet , kustbevakningen Polismyndigheten , Kustbevaknineller av en tulltjänsteman som gen eller av en tulltjänsteman som Tullverket har bemyndigat att ut- Tullverket har bemyndigat att utfärda sådana intyg, får polismyn- färda sådana intyg, får Polismyndigheten utan vidare besiktning digheten utan vidare besiktning och utan kungörande av bärg- och utan kungörande av bärgninningen lämna ut fyndet till bärga- gen lämna ut fyndet till bärgaren. ren. Detta gäller dock bara om po- Detta gäller dock bara om Polislismyndigheten inte finner att fyn- myndigheten inte finner att fyndet det av någon särskild anledning av någon särskild anledning ska skall behandlas på annat sätt. behandlas på annat sätt.

7 8 a § Polismyndighetens beslut i frå- Polismyndighetens beslut i frågor som avses i denna lag får över- gor som avses i denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länssty- klagas till allmän förvaltningsdomrelsens beslut får inte överklagas . stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

5 Senaste lydelse 1984:984. 6 Senaste lydelse 1999:399. 7 Senaste lydelse 1988:951. 45

2.7 Förslag till lag om ändring i växellagen (1932:130)

Härigenom föreskrivs att 89 § växellagen (1932:130) ska ha följande lydelse.

89 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 57 § lagen (1933:269) om ägofred ska ha följande lydelse.

57 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 1938:122. 47

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom föreskrivs att 1–4 a, 9 a och 10 §§ lagen (1938:121) om hittegods ska ha följande lydelse.

1 §

2 §

3 §

Senaste lydelse 1982:1119.

myndigheten finner skälig . digheten finner skälig .

2 4 § Varder ägare till hittegods ej Om ägaren till hittegods inte blir känd inom tre månader från det känd inom tre månader från det att fyndet anmäldes hos polismyndig- fyndet anmäldes till Polismyndighet, eller kommer ägaren ej inom heten, tillfaller godset upphittaren. en månad från det han av polis- Detsamma gäller om ägaren inte myndighet underrättats om fyndet , hämtar ut godset inom en månad eller kan ägaren eljest anses hava från det att han eller hon underuppgivit sin rätt, tillfalle godset rättats om fyndet av Polismyndigupphittaren; dock vare denne skyl- heten, eller om ägaren i annat fall dig gälda polismyndighets kost- kan anses ha avstått sin rätt till nader i anledning av fyndet. Är godset. Upphittaren är dock skylgodset i polismyndighets vård, och dig att betala Polismyndighetens underlåter upphittaren att inom en kostnader i anledning av fyndet. månad efter anmaning gälda polis- Om godset är i Polismyndighetens myndighetens kostnader , eller kan vård och upphittaren inte inom en han eljest anses hava uppgivit sin månad efter uppmaning betalar rätt, skall godset tillfalla staten . myndighetens kostnader, eller om han eller hon annars kan anses ha avstått sin rätt till godset, tillfaller godset staten.

3 4 a § I stället för vad som sägs i 4 § I stället för vad som sägs i 4 § gäller i fråga om en hund att hun- gäller i fråga om en hund att hunden tillfaller staten, om ägaren inte den tillfaller staten, om ägaren inte återtar hunden inom fem dagar återtar hunden inom fem dagar från det att han eller hon underrät- från det att han eller hon underrättades om fyndet eller, om ägaren tades om fyndet eller, om ägaren inte är känd, inom tio dagar från inte är känd, inom tio dagar från det att fyndet anmäldes till polis- det att fyndet anmäldes till Polismyndigheten . myndigheten .

4 9 a § Polismyndighetens beslut i frå- Polismyndighetens beslut i frågor som avses i denna lag får över- gor som avses i denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länssty- klagas till allmän förvaltningsdomrelsens beslut får inte överklagas . stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten .

5 10 § Regeringen eller, efter regering- Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, rikspolissty- ens bemyndigande, Polismyndig-

2 Senaste lydelse 1982:1119. 3 Senaste lydelse 2007:1243. 4 Senaste lydelse 1985:933. 5 Senaste lydelse 1982:1119. 49

relsen äger meddela erforderliga heten får meddela föreskrifter om föreskrifter rörande tillämpningen tillämpningen av denna lag. av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1943:881) om polisens ställning under krig dels att 3 § ska upphöra att gälla, dels att 1, 2 och 5 §§ ska ha följande lydelse.

1 §

2 §

5 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 2 Senaste lydelse 1948:469. 51

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

Härigenom föreskrivs att 20, 26 och 26 a §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.

20 §

26 §

Senaste lydelse 2003:1158. 2 Senaste lydelse 2011:1166.

sta stycket får polismyndigheten, sta stycket får Polismyndigheten, om det är nödvändigt för att tran- om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, om- sporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som händerta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst under fyrtio- utlämnas, dock längst under 48 åtta timmar. timmar. När tillstånd till transport begärs i fråga om någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder i stället för första och andra styckena.

3 26 a § Har utlämning till Sverige skett Har utlämning till Sverige skett för rättegång här i landet, på vill- för rättegång här i landet, på villkor att den som utlämnats senare kor att den som utlämnats senare återförs till den andra staten, skall återförs till den andra staten, ska polismyndigheten på den ort där Polismyndigheten se till att den rättegången har ägt rum se till att som har utlämnats återförs. den som har utlämnats återförs. Om den som skall återföras är på Om den som ska återföras är på fri fot får han eller hon, om det är fri fot får han eller hon, om det är nödvändigt för att återförandet nödvändigt för att återförandet ska skall kunna genomföras, omhän- kunna genomföras, omhändertas dertas och tas i förvar av polis- och tas i förvar av Polismyndigmyndigheten , dock längst under heten , dock längst under 48 timfyrtioåtta timmar. mar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2003:1158. 53

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. ska ha följande lydelse.

2 §

Senaste lydelse 2005:286.

nad från det han eller hon fick del en månad från det att han eller hon av beslutet. Ansökan görs vid den fick del av beslutet. Ansökan görs domstol som kunnat pröva be- vid den domstol som kunnat pröva slaget. Ersättning betalas ut av beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen på begäran av åkla- länsstyrelsen på begäran av åklagaren. garen. 1 a. Om värdet på en beslagta- 1 a. Om värdet på en beslagtagen alkoholhaltig dryck är ringa, gen alkoholhaltig dryck är ringa, får en polisman besluta att drycken får en polisman besluta att drycken bevisligen skall förstöras. Även i bevisligen ska förstöras. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje styc- dessa fall tillämpas 1 tredje stycket. ket. 2. Om polisman verkställer bes- 2. Om en polisman verkställer lag och förelägger förverkande av beslag och förelägger förverkande den beslagtagna egendomen i före- av den beslagtagna egendomen i läggande av ordningsbot, skall an- ett föreläggande av ordningsbot, mälan om beslaget göras hos polis- ska anmälan om beslaget göras till myndigheten . Polismyndigheten . 3. I fråga om sådana drycker 3. I fråga om sådana drycker som avses i 1 § tredje stycket och som avses i 1 § tredje stycket och som förtärs eller förvaras i strid som förtärs eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § med villkor enligt 2 kap. 16 § anandra stycket första meningen eller dra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen eller med 9 kap. 2 § järnvägslagen (2004:519) har den som tjänstgör (2004:519) har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig till- sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföre- ställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel tags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare i sä- eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid kerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egen- järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rätte- domen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polis- gångsbalken tillkommer en polisman. man. Ordningsvakt eller befattnings- En ordningsvakt eller en befatthavare i säkerhets- eller ordnings- ningshavare i säkerhets- eller ordtjänst vid järnväg som har verk- ningstjänst vid järnväg som har ställt beslag skall skyndsamt an- verkställt beslag ska skyndsamt mäla detta till polismyndigheten anmäla detta till Polismyndigheten och överlämna den beslagtagna och överlämna den beslagtagna egendomen. egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap Härigenom föreskrivs att 2 a § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap ska ha följande lydelse.

2 a §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 1982:1060.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

8 §

Senaste lydelse 2005:968.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 58

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare Härigenom föreskrivs att 1, 14 och 32 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

1 §

I övrigt gäller rättegångsbalkens regler och andra bestämmelser.

2 14 § Har någon som inte fyllt arton år Har någon som inte fyllt arton år gripits och beslutar åklagaren att gripits och beslutar åklagaren att inte anhålla den unge, får polis- inte anhålla den unge, får Polismyndigheten hålla denne kvar för myndigheten hålla kvar den unge att kunna skyndsamt överlämna för att skyndsamt kunna överlämna den unge till hans eller hennes fö- honom eller henne till föräldrarna , räldrar , annan vårdnadshavare, en annan vårdnadshavare, en tjänstetjänsteman inom socialtjänsten el- man inom socialtjänsten eller ler någon annan lämplig vuxen någon annan lämplig vuxen perperson. Vad som nu sagts gäller son. Vad som nu sagts gäller dock dock endast om åklagaren funnit endast om åklagaren funnit att den att den unge fortfarande är skä- unge fortfarande är skäligen missligen misstänkt för brott. tänkt för brott. För samma ändamål får polis- För samma ändamål får Polismyndigheten hålla kvar den som myndigheten hålla kvar den som inte har fyllt arton år, om den unge inte har fyllt arton år, om den unge har medtagits till förhör och är har medtagits till förhör och är skäligen misstänkt för brott. skäligen misstänkt för brott. Inte i något fall får någon enligt Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut eller förhöret. åklagarens beslut eller förhöret. Den misstänkte får därvid tas i Den misstänkte får tas i förvar om förvar om det är nödvändigt med det är nödvändigt med hänsyn till hänsyn till ordning eller säkerhet. ordning eller säkerhet.

1 Senaste lydelse 1994:1760. 2 Senaste lydelse 2006:894. 59

3 32 § Bestämmelserna om förunder- Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6– sökning i 23 kap. 3 §, 4 §, 6– 12 §§, 13 § första stycket och and- 12 §§, 13 § första stycket och andra stycket andra och tredje me- ra stycket andra och tredje meningarna, 14 §, 17 § , 18 § andra ningarna, 14 §, 18 § andra stycket, stycket, 19 §, 21 § och 24 § rätte- 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalgångsbalken ska i tillämpliga delar ken ska i tillämpliga delar gälla för gälla för en sådan utredning som en sådan utredning som avses i avses i 31 §. 31 §. En utredning som avses i 31 § ska bedrivas med särskild skyndsamhet och avslutas så snart det kan ske. Utredningen får inte pågå längre tid än tre månader, om det inte är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Utredningen ska, om det inte möter något hinder, ledas av en åklagare eller en polisman som, med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare, är särskilt lämpad för uppgiften. Har den unge tidigare varit föremål för utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och polismän anlitas för den nya utredningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2010:478. 60

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ska ha följande lydelse.

12 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 1998:819. 61

2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 6, 8, 9 och 19–22 §§ lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse ska ha följande lydelse.

2 §

3 §

Senaste lydelse 1988:1310. 2 Senaste lydelse 1988:1310.

att fara för allmän ordning och sä- eller hon ska bedriva rörelsen så kerhet uppkommer. att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer. Godkänd föreståndare ansvarar i Godkänd föreståndare ansvarar i tillståndshavarens ställe för att tillståndshavarens ställe för att rörelsen utövas enligt föreskrif- rörelsen bedrivs enligt föreskrifterna i denna lag. terna i denna lag.

3 6 § Om tillståndshavare avlider, för- Om en tillståndshavare avlider, sättes i konkurs eller får en förval- försätts i konkurs eller får en tare enligt 11 kap. 7 § föräldrabal- förvaltare enligt 11 kap. 7 § förken med uppdrag som omfattar rö- äldrabalken med uppdrag som relsen, får rörelsen fortsättas under omfattar rörelsen, får rörelsen högst ett år. Fortsättes rörelsen, fortsättas under högst ett år. Om skall föreståndare enligt 3 § finnas rörelsen fortsätter , ska det finnas för denna. en föreståndare enligt 3 § för denna. Om godkänd föreståndare ej re- Om det inte redan finns en dan finnes , skall inom två månader godkänd föreståndare, ska inom från dödsfallet, edgångssamman- två månader från dödsfallet, edträdet eller beslutet om förvaltare gångssammanträdet eller beslutet ansökan göras om godkännande av om förvaltare ansökan göras om föreståndare. Godkännes icke före- godkännande av föreståndare. ståndaren, skall polismyndigheten Godkänns inte föreståndaren, ska lämna den som driver rörelsen till- Polismyndigheten lämna den som fälle att inom viss tid ansöka om driver rörelsen tillfälle att inom godkännande av annan förestånda- viss tid ansöka om godkännande re. Godkännes ej heller den andre av en annan föreståndare. Godföreståndaren, anses tillståndet ha känns inte heller den andra föreupphört att gälla tre veckor efter ståndaren, anses tillståndet ha uppdet att beslut i ärendet vann laga hört att gälla tre veckor efter det kraft. att beslut i ärendet vann laga kraft. Göres ej ansökan som avses i Görs inte ansökan som avses i andra stycket inom föreskriven tid, andra stycket inom föreskriven tid, anses tillståndet för rörelsen ha anses tillståndet för rörelsen ha upphört att gälla den dag då tiden upphört att gälla den dag då tiden utgick . gick ut .

4 8 § Upphör rörelsen, skall tillstånds- Upphör rörelsen, ska tillståndshavaren skriftligen anmäla det hos havaren skriftligen anmäla det hos polismyndigheten . Detsamma gäl- Polismyndigheten . Detsamma gäller om tillståndshavaren icke vill ler om tillståndshavaren inte vill utnyttja tillståndet eller hinder mot utnyttja tillståndet eller om det att börja rörelsen uppkommer . Polis- uppkommer hinder mot att börja myndigheten skall återkalla till- rörelsen. Polismyndigheten ska

3 Senaste lydelse 1988:1310. 4 Senaste lydelse 1983:303. 63

ståndet och underrätta byggnads- återkalla tillståndet och underrätta nämnden, brandchefen och miljö- de kommunala nämnder som anoch hälsoskyddsnämnden härom . svarar för byggnation, räddningstjänst och miljö- och hälsoskydd om detta .

5 9 § Polismyndigheten skall föra re- Polismyndigheten ska föra register över de hotell- och pensio- gister över de hotell- och pensionatrörelser för vilka tillstånd med- natrörelser för vilka tillstånd meddelats. I registret skola göras an- delats. I registret ska de beslut som teckningar om de beslut polismyn- Polismyndigheten meddelar i fråga digheten meddelar i fråga om rö- om rörelsen antecknas . relsen.

6 19 § Är tillståndshavare icke lämplig Polismyndigheten ska återkalla att driva rörelsen av den anlednin- tillståndet om tillståndshavaren ingen att han upprepade gånger fun- te är lämplig att driva rörelsen på nits skyldig till brott mot denna lag grund av att han eller hon eller åsidosatt annan bestämmelse 1. upprepade gånger funnits som gäller för rörelsen och trots skyldig till brott mot denna lag, anmaning underlåtit att vidtaga 2. åsidosatt någon annan berättelse inom skälig tid eller av an- stämmelse som gäller för rörelsen nan anledning, skall polismyndig- och trots uppmaning inte vidtagit heten återkalla tillståndet. rättelse inom skälig tid, eller 3. av annan anledning inte är lämplig. Är godkänd föreståndare eller Polismyndigheten ska återkalla ersättare icke lämplig att förestå godkännandet eller, om det finns rörelsen av den anledningen att särskilda skäl, återkalla tillståndet han upprepade gånger funnits för rörelsen om en godkänd föreskyldig till brott mot denna lag ståndare eller ersättare inte är eller åsidosatt annan bestämmelse lämplig att förestå rörelsen på som gäller för rörelsen och trots grund av att han eller hon anmaning underlåtit att vidtaga 1. upprepade gånger funnits rättelse inom skälig tid eller av skyldig till brott mot denna lag, annan anledning, skall polismyn- 2. åsidosatt någon annan bedigheten återkalla godkännandet stämmelse som gäller för rörelsen eller, om särskilda skäl föreligga, och trots uppmaning inte vidtagit återkalla tillståndet för rörelsen. rättelse inom skälig tid, eller 3. av annan anledning inte är lämplig.

20 § Om det är nödvändigt för att Om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och upprätthålla allmän ordning och

5 Senaste lydelse 1975:599. 6 Senaste lydelse 1975:599. 64

säkerhet, äger polismyndigheten säkerhet, får Polismyndigheten vid vid vite förbjuda hotell- eller pen- vite förbjuda hotell- eller pensiosionatrörelse, för vilken icke ford- natrörelse, för vilken det inte krävs ras tillstånd. tillstånd.

7 21 § För att tillse att bestämmelserna Polismyndigheten har rätt att få i denna lag iakttagas äger polis- tillträde till hotell och pensionat myndigheten tillträde till hotell för att se till att bestämmelserna i och pensionat. denna lag följs.

8 22 § Polismyndighetens beslut enligt Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos läns- denna lag får överklagas till allstyrelsen . män förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut enligt 13 § får överklagas hos regeringen. Annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

7 Senaste lydelse 1975:599. 8 Senaste lydelse 1995:1688. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 65

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att 4–6, 8, 9, 11 och 12 §§ lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.

4 §

5 §

6 §

Senaste lydelse 2009:781. 2 Senaste lydelse 2009:781.

förhandlingen. Beslut om utlämning får icke Beslut om utlämning får inte meddelas utan att den som begäres meddelas utan att den som begärs utlämnad underrättats om det som utlämnad underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än tillförts ärendet genom någon honom själv och fått tillfälle att annan än honom eller henne själv yttra sig över det. och fått tillfälle att yttra sig över det.

3 8 § Kan det skäligen befaras att den Kan det skäligen befaras att den som begäres utlämnad avviker el- som begärs utlämnad avviker eller ler på annat sätt undandrager sig på annat sätt undandrar sig utlämutlämning, får den myndighet hos ning, får den myndighet som ärenvilken ärendet är anhängigt med- det är anhängigt hos meddela hodela honom förbud att utan till- nom eller henne förbud att utan stånd lämna den uppehållsort som tillstånd lämna den uppehållsort anvisas honom (reseförbud) eller som är anvisad (reseförbud) eller besluta att han skall omhänderta- besluta att han eller hon ska omgas. händertas. Meddelar polismyndighet beslut Meddelar Polismyndigheten besenligt första stycket före utläm- lut enligt första stycket innan fråningsfrågans prövning , får beslutet gan om utlämning har prövats , får avse reseförbud under högst tio da- beslutet avse reseförbud under gar eller omhändertagande under högst tio dagar eller omhänderhögst tre dagar. I fall som avses i tagande under högst tre dagar. I 5 § andra stycket får polismyndig- fall som avses i 5 § andra stycket heten eller förvaltningsrätten för- får Polismyndigheten eller förvaltordna om reseförbud eller omhän- ningsrätten besluta om reseförbud dertagande för tiden intill dess eller omhändertagande för tiden förvaltningsrätten prövat ärendet. till dess förvaltningsrätten prövat Vid beviljande av utlämning kan ärendet. När utlämning beviljas förordnas att beslut om reseförbud kan det förordnas att beslut om eller omhändertagande skall gälla reseförbud eller omhändertagande för tiden intill dess verkställighet ska gälla för tiden till dess att sker . utlämningsbeslutet verkställs. Föreligger ej längre skäl för Finns det inte längre skäl för reseförbud eller omhändertagande, reseförbud eller omhändertagande, skall beslutet omedelbart hävas. ska beslutet omedelbart hävas.

9 § Är någon efterlyst här i riket Är någon efterlyst i Sverige med med anledning av beslut som kan anledning av beslut som kan föranleda utlämning enligt denna föranleda utlämning enligt denna lag, får polismyndigheten i den ort lag, får Polismyndigheten meddela där han uppehåller sig meddela honom eller henne reseförbud eller honom reseförbud eller besluta om besluta om att han eller hon ska hans omhändertagande i avbidan omhändertas i avvaktan på fram-

3 Senaste lydelse 2009:781. 67

på framställning om utlämning. ställning om utlämning. Sådant be- Sådant beslut får meddelas endast slut får meddelas endast om det om sannolika skäl föreligger att finns sannolika skäl att en framframställning om utlämning bifal- ställning om utlämning kommer att les samt det skäligen kan befaras, bifallas och det skäligen kan beatt den som efterlysts avviker eller faras, att den som efterlysts avvieljest undandrager sig utlämning. ker eller på annat sätt undandrar Den myndighet som begärt efter- sig utlämning. Den myndighet som lysningen skall ofördröjligen under- begärt efterlysningen ska omedelrättas om vidtagen åtgärd. bart underrättas om den åtgärd som vidtagits . Beslut som avses i första stycket Beslut som avses i första stycket skall omedelbart hävas, när skäl ska omedelbart hävas, när det inte för åtgärden ej längre föreligger längre finns skäl för åtgärden eller eller om framställning om utläm- om framställning om utlämning ning icke mottagits inom fem da- inte tagits emot inom fem dagar gar från den dag då åtgärden vid- från den dag då åtgärden vidtogs. togs. Sedan framställning inkom- Sedan framställning kommit in , ska mit , skall reseförbud eller omhän- reseförbud eller omhändertagande dertagande bestå endast om beslut bestå endast om beslut om detta därom meddelas enligt 8 §. meddelas enligt 8 §.

4 11 § Talan mot polismyndighets bes- Polismyndighetens beslut enligt lut enligt denna lag föres hos för- denna lag får överklagas till allvaltningsrätten genom besvär. män förvaltningsdomstol. Besvär över beslut om utlämning Ett beslut om utlämning enligt enligt denna lag skall anföras denna lag ska överklagas inom en inom en vecka från den dag då vecka från den dag då klaganden klaganden delgavs beslutet. Talan delgavs beslutet. Ett beslut om mot beslut om reseförbud eller reseförbud eller omhändertagande omhändertagande får föras utan får dock överklagas utan begränsinskränkning till viss tid . ning till viss tid . Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

5 12 § Beslut om reseförbud eller om- Ett beslut om reseförbud eller händertagande länder omedelbart omhändertagande gäller omedeltill efterrättelse. bart. Polismyndighet och förvalt- Polismyndigheten och förvaltningsrätt får, när särskilda skäl ningsrätten får, när det finns särföranleder det , förordna att dess skilda skäl, förordna att dess beslut beslut om utlämning verkställes om utlämning ska verkställas omeomedelbart. Kammarrätts beslut delbart. Kammarrättens beslut om om utlämning verkställes omedel- utlämning ska verkställas omedelbart, om ej domstolen förordnar bart, om inte domstolen beslutar annat. annat.

4 Senaste lydelse 2009:781. 5 Senaste lydelse 2009:781. 68

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 69

2.19 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 1 Härigenom föreskrivs att 4 kap. 38 § fastighetsbildningslagen (1970:988) ska ha följande lydelse.

4 kap.

38 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 1992:1212.

2.20 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) 1 Härigenom föreskrivs att 93 och 96 §§ rennäringslagen (1971:437) ska ha följande lydelse.

93 §

96 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Lagen omtryckt 1993:36. 2 Senaste lydelse 2006:686. 71

2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs att 8 a och 8 d §§ lagen (1972:435) om överlastavgift ska ha följande lydelse.

8 a §

8 d §

En polismans beslut om förskott för överlastavgift eller om att fordonet

eller fordonståget inte får fortsätta färden, ska skyndsamt underställas

Transportstyrelsens prövning. Transportstyrelsen ska omedelbart pröva

1. helt eller delvis sätta ned ett förskott som har bestämts för avgiften,

2. upphäva beslutet, om det finns synnerliga skäl. Detsamma gäller

även efter det att Transportstyrelsen har beslutat i ärendet om överlast-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2004:1083. 2 Senaste lydelse 2009:1349.

2.22 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 26 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) ska ha följande lydelse.

26 §

54 §

Senaste lydelse 1982:342.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 74

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag

Härigenom föreskrivs att 5, 13 och 15 §§ lagen (1974:191) om bevak- 1 ningsföretag ska ha följande lydelse.

5 §

Frågor om auktorisation prövas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska inhämta Riks- Länsstyrelsen ska inhämta Polispolisstyrelsens yttrande innan auk- myndighetens yttrande innan auktorisation beviljas. torisation beviljas. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka länsstyrelser som ansvarar för uppgifter enligt denna lag. 3 13 § En auktorisation kan återkallas när det inte längre finns förutsättningar enligt denna lag för auktorisation eller när det i övrigt finns särskild anledning till återkallelse. I stället för att återkalla auktorisationen kan länsstyrelsen begränsa den till att omfatta visst eller vissa slag av verksamheter. Frågor om återkallelse av aukto- Frågor om återkallelse av auktorisation prövas av den länsstyrelse risation prövas av den länsstyrelse som utövar tillsyn över det berörda som utövar tillsyn över det berörda företaget. Vid behandlingen av en företaget. Vid behandlingen av en sådan fråga skall länsstyrelsen in- sådan fråga ska länsstyrelsen inhämta Rikspolisstyrelsens yttrande. hämta Polismyndighetens yttrande. Ett sådant yttrande behövs dock Ett sådant yttrande behövs dock inte om skälet för återkallelsen är inte om skälet för återkallelsen är att företaget har försatts i konkurs att företaget har försatts i konkurs eller självt har begärt att auktorisa- eller självt har begärt att auktorisationen skall återkallas. tionen ska återkallas. Ett beslut om återkallelse av en auktorisation eller en begränsning av auktorisationens omfattning gäller omedelbart, om inte annat förordnas. 4 15 § Länsstyrelsens beslut i ärenden Länsstyrelsens beslut i ärenden enligt denna lag får överklagas hos enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. allmän förvaltningsdomstol. Rikspolisstyrelsen får överklaga Polismyndigheten får överklaga länsstyrelsens beslut i ärenden om länsstyrelsens beslut i ärenden om auktorisation. auktorisation. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Lagen omtryckt 1989:148. 2 Senaste lydelse 2012:79. 3 Senaste lydelse 2006:517. 4 Senaste lydelse 1995:34. 75

2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs 6, 10 och 19 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ska ha följande lydelse.

6 §

10 §

Senaste lydelse 1990:1010. 2 Senaste lydelse 2005:970.

bart befordra domen till verkstäl- bart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdför- lighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall klaring inför Polismyndigheten, den som tar emot förklaringen se ska den som tar emot förklaringen till att den dömde förpassas till kri- se till att den dömde förpassas till minalvårdsanstalt. kriminalvårdsanstalt. Påträffas någon som avvikit från Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanstalt eller som an- kriminalvårdsanstalt eller som i nars enligt särskilt beslut skall annat fall enligt särskilt beslut ska återföras till kriminalvårdsanstalt återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet av ett för fortsatt verkställighet av ett fängelsestraff, skall polismyndig- fängelsestraff, ska Polismyndigheheten förpassa honom till sådan ten förpassa honom eller henne till anstalt. en sådan anstalt. Om det bedöms kunna ske utan Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får risk för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom Polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårds- eller henne att inställa sig vid krianstalten i stället för att förpassa minalvårdsanstalten i stället för att honom dit. förpassa honom eller henne dit.

19 §

Den tid som en intagen vistas utanför anstalt enligt 10 kap. 3 § fängelselagen (2010:610) eller enligt 4 kap. 29, 29 a eller 31 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska räknas in i verkställighetstiden. Detsamma gäller den tid som en intagen vistas utanför anstalt med stöd av 9 kap. 1 §, 10 kap. 1, 2 eller 4 § eller 11 kap. 1 § fängelselagen, om inte särskilda skäl talar mot det. Den tid som den dömde hållits i häkte i målet eller varit omhändertagen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken efter det att slutlig dom eller beslut däri meddelades, ska räknas in i verkställighetstiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ska ha följande lydelse.

3 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Härigenom föreskrivs att 2, 2 a och 8 §§ lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. ska ha följande lydelse.

2 §

1 2 a § Egendom som omhändertagits Egendom som omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen med stöd av 24 a § polislagen (1984:387) ska finnas tillgänglig (1984:387) ska finnas tillgänglig hos polismyndigheten för avhämt- hos Polismyndigheten för avhämtning i minst en månad efter det att ning i minst en månad efter det att en sådan underrättelse som anges i en sådan underrättelse som anges i 24 d § polislagen har delgivits . Om 24 d § polislagen har delgetts . Om egendomen inte hämtas ut inom egendomen inte hämtas ut inom denna tid, ska det förfaras med denna tid, ska egendomen hanteegendomen på det sätt som anges i ras på det sätt som anges i denna denna lag. lag. Om egendomens värde sannolikt Om egendomens värde sannolikt uppgår till mer än en fjärdedel av uppgår till mer än en fjärdedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde då underrättelsen del- som gällde då underrättelsen delgavs, tillämpas bestämmelserna i gavs, tillämpas bestämmelserna i denna lag först efter det att tre må- denna lag först efter det att tre månader har förflutit sedan polismyn- nader har förflutit sedan Polismyndigheten genom kungörelse upp- digheten genom kungörelse uppmanat ägaren eller annan rättsinne- manat ägaren eller annan rättshavare att göra anspråk på egendo- innehavare att göra anspråk på men. egendomen.

2 8 § Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., egendom som omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387) eller egendom som omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken sker för statens räkning. Har egendomen sålts, har ägaren Har egendomen sålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. Denna utgår dock inte ersättning. Ersättning betalas inte med högre belopp än som har in- ut med högre belopp än som har flutit vid försäljningen. I de fall influtit vid försäljningen. I de fall som avses i 7 § andra stycket ska som avses i 7 § andra stycket ska kostnaden för förbättringen avräk- kostnaden för förbättringen avräknas från ersättningen. nas från ersättningen. Ansökan om ersättning prövas av Ansökan om ersättning prövas av Rikspolisstyrelsen om en polismyn- den myndighet som beslutat om dighet fattat beslutet om försälj- försäljningen. ning. I annat fall prövas ersättningsfrågan av den myndighet som beslutat om försäljningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2010:1219. 2 Senaste lydelse 2009:1172. 80

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen ska ha följande lydelse.

4 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 1977:415. 81

2.28 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) 1 Härigenom föreskrivs att 37 § trafikskadelagen (1975:1410) ska ha följande lydelse.

37 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 1994:43. 2 Senaste lydelse 2002:343.

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

Härigenom föreskrivs att 8–10 §§ lagen (1976:206) om felparkerings- 1 avgift ska ha följande lydelse.

8 §

9 §

Lagen omtryckt 1987:25. 2 Senaste lydelse 1988:1180.

ningsansvar av annan anledning ej den som bestritt betalningsansvar åvilar den som bestritt sådant an- av någon annan anledning inte är svar, undanröjer den betalningsan- betalningsansvarig, ska myndighesvaret . ten undanröja betalningsansvaret . Anmäles bestridande senare än Anmäls bestridande senare än sex månader efter det att avgiften sex månader efter det att avgiften har erlagts eller kronofogdemyn- har betalats eller Kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för indriv- digheten vidtagit åtgärd för indrivning av avgiften, avvisas anmälan. ning av avgiften, ska anmälan avvisas .

3 10 § Ett beslut enligt 9 § som innebär att betalningsansvaret undanröjts får inte överklagas. Andra beslut enligt 9 § överkla- Andra beslut enligt 9 § överklagas skriftligen till den tingsrätt gas skriftligen till den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Överklagandet skall har ägt rum. Överklagandet ska ges in till polismyndigheten . Det ges in till Polismyndigheten . Det skall ha kommit in dit senast tre ska ha kommit in dit senast tre veckor från det klaganden fick del veckor från det att klaganden fick av beslutet. Vid överklagande gäl- del av beslutet. Vid överklagande ler lagen (1996:242) om domstols- gäller lagen (1996:242) om domärenden, om inte annat anges i stolsärenden, om inte annat anges i denna lag. denna lag. Omständigheter eller bevis som Omständigheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten inte angetts vid Polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör åberopas endast om parten gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt sannolikt, att han eller hon haft för sin underlåtenhet att ange om- giltig ursäkt för sin underlåtenhet ständigheten eller beviset vid po- att ange omständigheten eller belismyndigheten , eller om det av an- viset vid Polismyndigheten , eller nan särskild anledning bör tillåtas om det av annan särskild anledatt omständigheten eller beviset ning bör tillåtas att omständigheten åberopas. eller beviset åberopas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 1996:257. 84

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Härigenom föreskrivs att 4, 7 och 7 a §§ lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. ska ha följande lydelse.

4 §

7 §

Senaste lydelse 2005:973. 2 Senaste lydelse 1984:391.

Den omhändertagne skall friges Den omhändertagne ska friges så snart det finnes kunna ske utan så snart det kan ske utan men för men för honom själv och anled- honom eller henne själv och det ning till omhändertagande ej läng- inte längre finns skäl för omhänre föreligger . Frigivandet skall dertagande. Den omhändertagne dock alltid äga rum senast inom ska dock alltid friges senast åtta åtta timmar efter omhändertagan- timmar efter omhändertagandet, det, om det ej uppenbarligen är om det inte uppenbarligen är förförenligt med den omhändertagnes enligt med hans eller hennes eget eget intresse att han får kvarstanna intresse att han eller hon får stanna kortare tid därutöver. kvar en kortare tid därutöver.

3 7 a § Förvaras den omhändertagne hos Förvaras den omhändertagne hos Kriminalvården skall myndigheten Kriminalvården ska myndigheten underrätta den polismyndighet som underrätta Polismyndigheten så beslutat om omhändertagande så snart det finns skäl att ompröva snart det finns skäl att ompröva beslutet. beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2005:973. 86

2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik ska ha följande lydelse.

5 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 87

2.32 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) 1 Härigenom föreskrivs att 7 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160) ska ha följande lydelse.

7 kap.

5 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 1991:677. 2 Senaste lydelse 2000:764.

2.33 Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 47, 48 och 56 §§ förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

47 §

48 §

Ägare eller innehavare av egendom, beträffande vilken förberedelser för förfogande enligt 63 § kommer i fråga, är på begäran av myndighet som regeringen bestämmer skyldig att lämna för sådant ändamål nödvändiga uppgifter om egendomen och att tillhandahålla den för besiktning på tid och plats som myndigheten fastställer. 89

Har någon underlåtit att fullgöra Har någon försummat att fullskyldighet enligt första stycket, får göra skyldighet enligt första länsstyrelse förelägga honom vid stycket, får länsstyrelsen förelägga vite att fullgöra skyldigheten. honom eller henne vid vite att fullgöra skyldigheten. Efterkommes icke föreläggande Följs inte ett föreläggande vid vid vite att hålla egendom tillgäng- vite att hålla egendom tillgänglig lig för besiktning, får länsstyrelsen för besiktning, får länsstyrelsen i i stället för att utsätta nytt vite bes- stället för att förelägga nytt vite luta om handräckning för att ge- besluta om handräckning för att nomföra besiktningen. Sådan genomföra besiktningen. Sådan handräckning lämnas av polismyn- handräckning lämnas av Polismyndighet på den försumliges bekost- digheten på den försumliges benad. kostnad.

56 § Underlåter någon att behörigen Försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egen- eller i rätt tid tillhandahålla egendom, som omfattas av beslut om dom, som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet förfogande, ska Polismyndigheten lämna den handräckning som be- lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet. hövs för verkställighet av beslutet. Om dröjsmål kan medföra fara och Om dröjsmål kan medföra fara och polismyndighet icke är tillgänglig, Polismyndigheten inte är tillgängfår den myndighet som har utövat lig, får den myndighet som har utförfoganderätten själv verkställa övat förfoganderätten själv verkbeslutet. ställa beslutet. Är fråga om förfogande för för- Är det fråga om förfogande för svarsmaktens behov och skulle Försvarsmaktens behov och skulle dröjsmål med verkställighet av be- dröjsmål med verkställighet av beslutet om förfogande medföra all- slutet om förfogande medföra allvarlig olägenhet, får myndighet varlig olägenhet, får myndighet som avses i första stycket vidtaga som avses i första stycket vidta åtåtgärd som där sägs, även om äga- gärd som där sägs, även om ägaren ren eller innehavaren icke har fått eller innehavaren inte har fått del del av beslutet. av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.34 Förslag till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

Härigenom föreskrivs att 15 och 35 §§ ransoneringslagen (1978:268) ska ha följande lydelse.

15 §

35 §

utrymme som avses i 33 § andra lingar. Även utrymme som avses i stycket får undersökning ske . 33 § andra stycket får undersökas . Vid undersökning och omhän- Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket dertagande enligt första stycket ska skall bestämmelserna i 28 kap. bestämmelserna i 28 kap. rätterättegångsbalken om husrannsakan gångsbalken om husrannsakan gälgälla i tillämpliga delar. Myndig- la i tillämpliga delar. Myndigheten heten utövar därvid den befogen- utövar då den befogenhet som vid het som vid husrannsakan tillkom- husrannsakan tillkommer undermer undersökningsledaren, åklaga- sökningsledaren, åklagaren eller ren eller rätten. Det åligger polis- rätten. Polismyndigheten ska lämmyndighet att lämna den hand- na den handräckning som behövs räckning som behövs för under- för undersökningen och omhändersökningen och omhändertagandet. tagandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.35 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 a §§ passlagen (1978:302) ska ha följande lydelse.

2 §

5 a §

Den som enligt 5 § ska medföra pass ska på begäran 1. överlämna passet till en 1. överlämna passet till en polispolisman eller särskilt förordnad man, en särskilt förordnad passpasskontrollant , tjänsteman vid kontrollant eller en tjänsteman vid Kustbevakningen, Tullverket eller Kustbevakningen, Tullverket eller Migrationsverket, Migrationsverket, 2. låta befattningshavare enligt 1 2. låta en befattningshavare enligt ta passinnehavarens fingeravtryck 1 ta passinnehavarens fingeravoch en bild i digitalt format av tryck och en bild i digitalt format dennes ansikte för kontroll av att av hans eller hennes ansikte för dessa motsvarar de fingeravtryck kontroll av att dessa motsvarar de och den ansiktsbild som finns spa- fingeravtryck och den ansiktsbild rade i passet. som finns sparade i passet. När en kontroll enligt andra När en kontroll enligt andra stycket 2 har genomförts, ska stycket 2 har genomförts, ska fingeravtrycken och ansiktsbilden fingeravtrycken och ansiktsbilden samt de biometriska data som samt de biometriska data som då därvid har tagits fram omedelbart har tagits fram omedelbart förförstöras. störas.

1 Senaste lydelse 2008:382. 2 Senaste lydelse 2009:387. 93

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 94

2.36 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413) 1 Härigenom föreskrivs att 14 § brottsskadelagen (1978:413) ska ha följande lydelse.

14 §

Om det finns synnerliga skäl kan en ansökan prövas även om den har kommit in för sent. Ansökan prövas endast om brot- Ansökan prövas endast om brottet har anmälts till åklagare eller tet har anmälts till åklagare eller polismyndighet eller om sökanden Polismyndigheten eller om sökanvisar giltig anledning till att någon den visar giltig anledning till att sådan anmälan inte har gjorts. någon sådan anmälan inte har gjorts. I fråga om preskription av en fordran på brottsskadeersättning gäller vad som föreskrivs i 3 § preskriptionslagen (1981:130) om preskription av en fordran på skadestånd i anledning av brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Lagen omtryckt 2005:955. 95

2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

Härigenom föreskrivs att 2, 3, 5, 6 och 8 §§ lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg ska ha följande lydelse.

2 §

Yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg får bedrivas endast efter till-

stånd. Sådan försäljning får ske endast till den som i sitt yrke eller annars

har ett beaktansvärt behov av dyrkverktyg och skäligen kan antas inte

3 §

5 §

6 §

1 8 § Polismyndighetens beslut över- Polismyndighetens beslut får klagas hos länsstyrelsen . överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt denna lag som rör Beslut enligt denna lag som rör annat än återkallelse av tillstånd annat än återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om ej annat gäller omedelbart, om inte annat föreskrivs. Om det finns särskilda föreskrivs. Om det finns särskilda skäl för det , får föreskrivas att bes- skäl får det föreskrivas att beslut lut om återkallelse av tillstånd om återkallelse av tillstånd ska skall gälla omedelbart. gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1995:1704. 97

2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. ska ha följande lydelse.

15 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2001:379.

2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 5, 7 och 11 §§ lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. ska ha följande lydelse.

1 §

5 §

7 §

Senaste lydelse 1988:450. 84 Senaste lydelse 1988:450.

lig verksamhet till fara för rikets försvar eller säkerhet, försvar eller säkerhet, 2. verkställa beslag, göra hus- 2. verkställa beslag, göra husrannsakan samt företaga kropps- rannsakan samt företa kroppsvisivisitation och kroppsbesiktning vid tation och kroppsbesiktning vid misstanke om sådan brottslig verk- misstanke om sådana brott som samhet som avses vid 1, avses i 1, 3. tillfälligt omhändertaga den 3. tillfälligt omhänderta den som som enligt utlänningslagstiftningen enligt utlänningslagstiftningen får får tas i förvar av polismyndighet . tas i förvar av Polismyndigheten. Att gränsövervakningsman får Det följer av 24 kap. 7 § andra gripa den som har begått brott, stycket och 27 kap. 4 § första varå fängelse kan följa, och som stycket rättegångsbalken att en träffas på bar gärning eller gränsövervakningsman får flyende fot och den som är efterlyst 1. gripa den som har begått för brott samt att beslag får läggas brott på vilket fängelse kan följa på föremål som därvid påträffas, och som träffas på bar gärning följer av 24 kap. 7 § andra stycket eller flyende fot, eller som är efteroch 27 kap. 4 § första stycket lyst för brott, och rättegångsbalken. 2. ta föremål som då påträffas i beslag . Gränsövervakningsman får, även En gränsövervakningsman får, om förutsättningar för beslag ej även om det inte finns förutsättföreligger , hålla kvar gods vars be- ningar för beslag, hålla kvar gods fordran skulle medföra uppenbar vars befordran skulle medföra fara för rikets försvar eller säker- uppenbar fara för rikets försvar het. eller säkerhet. Gränsövervakningsman, som har En gränsövervakningsman, som vidtagit annan åtgärd enligt denna har vidtagit någon annan åtgärd paragraf än kroppsvisitation eller enligt denna paragraf än kroppsvikroppsbesiktning, skall så skynd- sitation eller kroppsbesiktning, ska samt som möjligt anmäla det till sin så skyndsamt som möjligt anmäla förman. Det åligger förmannen att det till sin förman. Förmannen ska omedelbart pröva om tvångsmedel, omedelbart pröva om tvångsmedel, som ej redan har upphört, skall be- som inte redan har upphört, ska stå. Finner denne att tvångsmedlet bestå. Finner förmannen att skall bestå, skall ärendet genast tvångsmedlet ska bestå, ska ärenöverlämnas till den åklagar-, det genast överlämnas till den polis- eller tullmyndighet eller den åklagare som ska besluta om fortmilitära myndighet som har att be- satta åtgärder. Om Försvarsmaksluta om fortsatta åtgärder. ten, Polismyndigheten eller Tullverket ska besluta om fortsatta åtgärder ska ärendet i stället överlämnas dit.

11 § För samordnad gränsövervak- För samordnad gränsövervakning enligt denna lag skall för var- ning enligt denna lag ska det för je län finnas en organisationsplan. varje län finnas en organisations- Sådan plan skall innehålla före- plan. Den ska innehålla föreskrif- 100 skrifter om ter om

1. hur verksamheten skall bedri- 1. hur verksamheten ska bedrivas, vas, 2. vilken polis-, passkontroll - 2. vilka polismän och särskilt och tullpersonal som skall avdelas förordnade passkontrollanter och för verksamheten och vilka militä- vilka tulltjänstemän som ska avdera enheter som skall medverka i las för verksamheten och vilka midenna, litära enheter som ska medverka i denna, 3. hur personalen skall utbildas 3. hur personalen ska utbildas och utrustas, och utrustas, 4. vilken materiel som behövs 4. vilken materiel som behövs för verksamheten och vem som för verksamheten och vem som skall tillhandahålla den. ska tillhandahålla den. Organisationsplan upprättas och Organisationsplan upprättas och fastställs av länsstyrelsen. Innan fastställs av länsstyrelsen. Innan planen fastställs skall länsstyrelsen planen fastställs ska länsstyrelsen samråda med de myndigheter rege- samråda med de myndigheter regeringen bestämmer. ringen bestämmer. Det åligger länsstyrelsen att sör- Länsstyrelsen ska sörja för perja för personalens utbildning och sonalens utbildning och i övrigt att i övrigt vidtaga de förbere- vidta de förberedelser som krävs delser som fordras för att gräns- för att gränsövervakningen ska övervakningen skall kunna sam- kunna samordnas enligt denna lag. ordnas enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.40 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 §, 6 kap. 11 §, 7 kap. 10 och 11 §§ samt 11 kap. 3 och 5 §§ lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg ska ha följande lydelse.

5 kap.

2 §

Inom en främmande stats sjöterritorium är befälhavare på svenska far-

tyg skyldiga att låta behöriga utländska myndigheter ta del av sådana

6 kap.

11 §

Senaste lydelse 2001:1294. 2 Senaste lydelse 2001:1294.

7 kap.

3 10 § Den myndighet som med stöd av Den myndighet som med stöd av 4, 5, 6, 6 a eller 6 b § har förbjudit 4, 5, 6, 6 a eller 6 b § har förbjudit ett fartygs avgång eller vidare resa ett fartygs avgång eller vidare resa eller förbjudit ett fartyg att anlöpa eller förbjudit ett fartyg att anlöpa svensk hamn skall , om fartyget be- svensk hamn ska , om fartyget befinner sig inom Sveriges sjöterri- finner sig inom Sveriges sjöterritorium eller, i fråga om beslut en- torium eller, i fråga om beslut enligt 4 eller 5 §, Sveriges ekonomi- ligt 4 eller 5 §, Sveriges ekonomiska zon, genast anmäla beslutet för ska zon, genast anmäla beslutet till polis-, tull- och lotsmyndigheterna , Polismyndigheten, Tullverket, Sjö- Kustbevakningen samt berörda fartsverket och Kustbevakningen hamnar. Polismyndigheten och samt berörda hamnar. Polismyn- Kustbevakningen skall , om det digheten och Kustbevakningen behövs, vidta åtgärder för att för- ska , om det behövs, vidta åtgärder hindra överträdelse av förbudet. för att förhindra överträdelse av Tull- och lotsmyndigheterna skall , förbudet. Tullverket och Sjöfartsså länge förbudet gäller, inställa de verket ska , så länge förbudet gälförrättningar för fartygets resa som ler, ställa in de förrättningar för ankommer på dem. fartygets resa som ankommer på dem. Gäller förbudet ett svenskt fartyg som befinner sig inom en främmande stats sjöterritorium, är befälhavaren skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna fartygets nationalitetshandlingar till myndigheten.

11 § Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar fö- som regeringen bestämmer medreskrifter om sådan märkning av delar föreskrifter om sådan märkolja ombord på fartyg som behövs ning av olja ombord på fartyg som för att det skall kunna fastställas behövs för att det ska kunna fastvarifrån förorenande olja har kom- ställas varifrån förorenande olja mit. har kommit. För att undersöka varifrån föro- För att undersöka varifrån förorenande olja har kommit får polis- renande olja har kommit får Polismyndighet eller den myndighet myndigheten eller den myndighet som har befogenhet att meddela som har befogenhet att meddela beslut enligt 5 § ta oljeprov om- beslut enligt 5 § ta oljeprov ombord på ett fartyg och för sådant bord på ett fartyg och för sådant ändamål avbryta fartygets resa, om ändamål avbryta fartygets resa, om det inte leder till någon väsentlig det inte leder till någon väsentlig olägenhet. olägenhet.

3 Senaste lydelse 2003:366. 103

11 kap.

4 3 § I fråga om åklagarens och polis- I fråga om åklagarens och Polismyndighetens rätt att anlita biträde myndighetens rätt att anlita biträde av Kustbevakningen och att upp- av Kustbevakningen och att uppdra åt en tjänsteman vid Kustbe- dra åt en tjänsteman vid Kustbevakningen att vidta särskilda vakningen att vidta särskilda åtgäråtgärder vid förundersökning om der vid förundersökning om brott brott som avses i 1 § gäller vad som avses i 1 § gäller det som sägs som sägs i 7 § lagen (1982:395) i 7 § lagen (1982:395) om Kustbeom Kustbevakningens medverkan vakningens medverkan vid polisiär vid polisiär övervakning. övervakning.

5 5 § En tjänsteman vid Kustbevak- En tjänsteman vid Kustbevakningen har samma befogenhet som ningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 24 kap. 7 § en polisman har enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken att gripa den som rättegångsbalken att gripa den som misstänks för brott som avses i 1 §. misstänks för brott som avses i 1 §. Åtgärden skall skyndsamt anmälas Åtgärden ska skyndsamt anmälas till åklagaren. Vad som föreskrivs i till åklagaren. Det som föreskrivs i övrigt i rättegångsbalken om befo- övrigt i rättegångsbalken om befogenheter och skyldigheter i förhål- genheter och skyldigheter i förhållande till den som gripits gäller för lande till den som gripits gäller för tjänstemannen i samma utsträck- tjänstemannen i samma utsträckning som för en polisman, samt, ning som för en polisman, samt, om Kustbevakningen leder förun- om Kustbevakningen leder förundersökningen, för Kustbevaknin- dersökningen, för Kustbevakningen i samma utsträckning som för gen i samma utsträckning som för en polismyndighet. Polismyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

4 Senaste lydelse 2001:1294. 5 Senaste lydelse 2001:1294. 104

2.41 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter

Härigenom föreskrivs att 4–7, 9 och 10 §§ samt rubriken närmast före 10 § lagen (1980:578) om ordningsvakter ska ha följande lydelse.

4 §

5 §

6 §

7 §

Senaste lydelse 1998:1554. 2 Senaste lydelse 1989:150. 3 Senaste lydelse 1989:150.

förhållanden som rör hans verk- hållanden som rör hans eller hensamhet och är av sådan art att de nes verksamhet och är av sådan art bör komma till myndighetens kän- att de bör komma till myndighenedom. tens kännedom.

9 § Uppfyller en ordningsvakt inte Uppfyller en ordningsvakt inte längre de villkor som anges i 4 §, längre de villkor som anges i 4 §, får förordnandet återkallas . Det- får Polismyndigheten återkalla samma gäller när det finns något förordnandet. Detsamma gäller när annat särskilt skäl för återkallelse. det finns något annat särskilt skäl Beslut om återkallelse meddelas av för återkallelse. den myndighet som har meddelat förordnandet. Uppkommer fråga om att åter- Uppkommer fråga om att återkalla ett förordnande och kan det kalla ett förordnande och kan det antas att förordnandet kommer att antas att förordnandet kommer att återkallas, får myndigheten besluta återkallas, får myndigheten besluta att avstänga ordningsvakten från att stänga av ordningsvakten från tjänstgöring för tiden till dess tjänstgöring för tiden till dess frågan om återkallelse har prövats frågan om återkallelse har prövats slutligt. Även i annat fall får beslut slutligt. Även i annat fall får beslut om avstängning för visst tjänstgö- om avstängning för visst tjänstgöringstillfälle meddelas, om ord- ringstillfälle meddelas, om ordningsvakten åsidosätter vad som ningsvakten åsidosätter sina skylåligger honom i hans verksamhet . digheter som ordningsvakt . Är det fara i dröjsmål får beslut Om myndighetens beslut inte om avstängning meddelas av en kan avvaktas får en polisman bepolisman . Ett sådant beslut skall sluta om avstängning. Ett sådant skyndsamt anmälas till den myn- beslut ska skyndsamt anmälas till dighet som har förordnat ord- Polismyndigheten . Har avstängningsvakten . Har avstängningen ej ningen inte redan upphört, ska redan upphört, skall myndigheten myndigheten omedelbart pröva om omedelbart pröva om den skall den ska bestå. bestå.

Besvär Överklagande

4 10 § Beslut som en polismyndighet Polismyndighetens beslut i äreneller Rikspolisstyrelsen har med- den enligt denna lag får överklagas delat i ärenden enligt denna lag får till allmän förvaltningsdomstol. överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

4 Senaste lydelse 1999:330. 106

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014 i fråga om 4 § och i övrigt den 1 januari 2015. 107

2.42 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen

Härigenom föreskrivs att 1 och 3–6 §§ lagen (1981:324) om medborgarvittnen ska ha följande lydelse.

1 §

3 §

Om ett medborgarvittne upphör att vara valbar, förfaller uppdraget

4 §

5 §

Senaste lydelse 1991:527.

särskilda skäl hinder möter med hinder möter med hänsyn till hänsyn till 1. rikets säkerhet, 2. allmän ordning och säkerhet, 3. vittnets eller annan enskilds säkerhet till liv eller hälsa, 4. polisens uppgift att förebygga 4. myndighetens uppgift att föreeller beivra brott. bygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller beivra brott. Det gäller inte heller om vittnets närvaro skulle vara oförenlig med en bestämmelse i lag eller annan författning.

6 § Ett medborgarvittne får inte obe- Ett medborgarvittne får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han hörigen röja eller utnyttja vad han som medborgarvittne har fått veta eller hon som medborgarvittne har om enskildas personliga eller eko- fått veta om enskildas personliga nomiska förhållanden eller förhål- eller ekonomiska förhållanden landen av betydelse för rikets sä- eller förhållanden av betydelse för kerhet eller för polisens verksam- rikets säkerhet eller för Polismynhet för att förebygga, uppdaga , ut- dighetens verksamhet för att förereda eller beivra brott. bygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, eller utreda eller beivra brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.43 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol

Härigenom föreskrivs att 2, 4 och 5 §§ lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol ska ha följande lydelse.

2 §

Ett beslut om säkerhetskontroll ska avse viss tid, dock längst tre må-

nader, eller en viss förhandling. I beslutet ska det anges vilka lokaler som

4 §

5 §

Vid en säkerhetskontroll ska vapen och andra föremål som är ägnade

att komma till användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta

ändamål får kroppsvisitation utföras och väskor och andra föremål som

påträffas i de lokaler som omfattas av säkerhetskontrollen undersökas.

2012:325. 2 2012:325. 3 2012:325.

skilda skäl, på annat sätt. skilda skäl, på annat sätt. Om kroppsvisitation eller under- Om kroppsvisitation eller undersökning av väskor och andra före- sökning av väskor och andra föremål ska ske på annat sätt än genom mål ska genomföras på annat sätt användande av metalldetektor el- än med hjälp av metalldetektor eller annan liknande anordning, ska ler annan liknande anordning, ska uppgiften utföras av en polisman uppgiften utföras av en polisman eller av en ordningsvakt som polis- eller av en ordningsvakt som Pomyndigheten har godkänt för så- lismyndigheten har godkänt för sådan uppgift . dana uppgifter. Identitetskontroll får genomföras endast för att fastställa om en person som uppger sig inte omfattas av säkerhetskontroll ska undantas från kontrollen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.44 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler ska ha följande lydelse.

2 §

Tillstånd får även i den utsträckning som krävs för snabba och effek-

1. avlyssna och spela in sådana telefonsamtal som avses i första stycket

och som har kopplats vidare av en alarmeringscentral till ett hjälporgan,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2003:784.

2.45 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel

Härigenom föreskrivs att 3 och 8 §§ lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel ska ha följande lydelse.

3 §

Tillstånd krävs för att anordna automatspel eller ställa upp en spelautomat i lokaler eller på platser som anges i 1 § första och andra styckena. Detta gäller inte för uppställning av en spelautomat och anordnande av spel i samband med offentliga tillställningar av tillfällig karaktär. I ett tillstånd skall anges det an- I ett tillstånd ska det antal tal spelautomater och den typ av spelautomater och den typ av spel spel som tillståndet avser. som tillståndet avser anges . Frågan om tillstånd prövas av Frågan om tillstånd prövas av Lotteriinspektionen. Tillstånd får Lotteriinspektionen. Tillstånd får inte meddelas utan att polismyn- inte meddelas utan att Polismyndigheten och berörd kommun hörts i digheten och berörd kommun har ärendet. hörts i ärendet. Lotteriinspektionen får ta ut avgifter för prövningen enligt de föreskrifter som regeringen meddelar.

2 8 § Om den som anordnar automat- Om den som anordnar automatspel eller som har låtit ställa upp spel eller som har låtit ställa upp en spelautomat underlåter att läm- en spelautomat inte ger tillträde na tillträde eller tillhandahålla eller lämnar upplysningar enligt upplysningar enligt 7 § andra 7 § andra stycket, får Lotteriinstycket, får Lotteriinspektionen spektionen besluta de förelägganförelägga vite. den som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. För att bereda sig tillträde får För att bereda sig tillträde får Lotteriinspektionen vid behov an- Lotteriinspektionen vid behov anlita biträde av polisen . lita biträde av Polismyndigheten .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2004:1063. 2 Senaste lydelse 2004:1063. 113

2.46 Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

Härigenom föreskrivs att 2 och 21 §§ arbetstidslagen (1982:673) ska ha följande lydelse.

2 §

1. arbete som utförs under sådana förhållanden att det inte kan anses

vara arbetsgivarens uppgift att vaka över hur arbetet är ordnat,

2. arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbetsupp-

gifter och anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig

ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter

har förtroendet att själva disponera sin arbetstid,

3. arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll,

5. arbete som omfattas av lagen (2005:395) om arbetstid vid visst väg-

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-

skriva att lagen ska tillämpas i fråga om fartygsarbete som har undanta-

gits från tillämpning av bestämmelserna om vilotid i lagen (1998:958)

I lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget finns be-

stämmelser om årsarbetstid och om ledighet på stationeringsorten för så-

Senaste lydelse 2011:740.

Bestämmelserna i 13 § första stycket, 14 § och 15 § tredje stycket gäller inte när lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik är tillämplig.

2 21 § Arbetsmiljöverket har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. För att utöva tillsynen har Ar- För att utöva tillsynen har Arbetsmiljöverket rätt att komma in betsmiljöverket rätt att komma in på arbetsställena. Polisen skall på arbetsställena. Polismyndighedärvid lämna den handräckning ten ska då lämna den handräcksom behövs. ning som behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2 Senaste lydelse 2000:766. 115

2.47 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. Härigenom föreskrivs att 3, 5–10 och 12 §§ samt rubriken närmast före 5 § lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. ska ha följande lydelse.

3 §

5 §

6 §

7 §

8 § Har en polisutryckning gjorts med Har en polisutryckning gjorts med anledning av ett larm och kan det anledning av ett larm och kan det antas att larmet har utlösts av miss- antas att larmet har utlösts av misstag eller att det har orsakats av tag eller att det har orsakats av andra brister i fråga om anlägg- andra brister i fråga om anläggningens skötsel eller utrustning, får ningens skötsel eller utrustning, får polismyndigheten förelägga larm- Polismyndigheten förelägga larminnehavaren att vidta åtgärder för innehavaren att vidta åtgärder för att förebygga ett upprepande. att förebygga ett upprepande. Föranleder larm från anläggnin- Föranleder larm från anläggningen polisutryckning efter det att ett gen polisutryckning efter det att ett föreläggande enligt första stycket föreläggande enligt första stycket har utfärdats och har inte larm- har utfärdats och har inte larminnehavaren dessförinnan visat att innehavaren dessförinnan visat att han har fullgjort vad som har före- han eller hon har fullgjort vad som lagts honom , skall han betala kost- har förelagts honom eller henne , naden för utryckningen, om det ska innehavaren betala kostnaden inte är uppenbart oskäligt. Fråga för utryckningen, om det inte är om sådan ersättningsskyldighet uppenbart oskäligt. Fråga om såprövas av polismyndigheten. dan ersättningsskyldighet prövas av Polismyndigheten. Är i sådana fall som avses i för- Är i sådana fall som avses i första eller andra stycket larmanlägg- sta eller andra stycket larmanläggningen ansluten till larmmottagare ningen ansluten till larmmottagare hos polisen, kan polismyndigheten , hos Polismyndigheten , får myndigenligt närmare föreskrifter som re- heten , enligt närmare föreskrifter geringen meddelar, besluta att an- som regeringen meddelar, besluta läggningen inte längre skall få vara att anläggningen inte längre ska få ansluten. vara ansluten.

9 § Tillsyn över efterlevnaden av Polismyndigheten utövar tillsyn denna lag utövas av polismyndig- över att denna lag följs. heten.

10 § Larminstallationsföretag och Larminstallationsföretag och larminnehavare är skyldiga att larminnehavare är skyldiga att på efter anmodan lämna de upplys- uppmaning lämna de upplysningar ningar och förete de handlingar och visa upp de handlingar som som behövs för tillsynen. Under- behövs för tillsynen. Försummas låts detta, får polismyndigheten detta, får Polismyndigheten utfärda utfärda vitesföreläggande. vitesföreläggande.

1 12 § Polismyndighetens beslut enligt Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos läns- denna lag får överklagas till allstyrelsen . män förvaltningsdomstol . Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Ett föreläggande enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskilt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1995:1712. 118

2.48 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

1 Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387) dels att 5, 5 a och 7 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 4 och 7 a §§ ska utgå, dels att nuvarande 3 § ska betecknas 6 § och att nuvarande 7 a § ska betecknas 5 §, dels att 1, 2, 2 a, 4, den nya 5, den nya 6, 10 a, 11, 13 b, 13 c, 15, 16, 17 a, 20, 23, 23 a, 24, 24 d–26 och 29 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före nuvarande 3 § ska sättas närmast före nya 6 §, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 3 § med följande lydelse.

1 §

2 §

Senaste lydelse av 5 § 1998:1555 5 a § 2004:1356 7 § 1989:445 rubriken till 7 a § 1994:264.

4 . lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, 5 . fullgöra den verksamhet som 5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt sär- ankommer på Polismyndigheten skilda bestämmelser. enligt särskilda bestämmelser.

2 2 a § Polisen får bedriva särskilt person- Polismyndigheten får bedriva särsäkerhetsarbete beträffande vittnen skilt personsäkerhetsarbete i fråga och andra hotade personer. Rege- om vittnen och andra hotade persoringen får meddela föreskrifter om ner. Regeringen får meddela föresådant säkerhetsarbete. I sådana skrifter om sådant säkerhetsarbete. föreskrifter får det anges att även I sådana föreskrifter får det anges andra myndigheter får bedriva sär- att även andra myndigheter får skilt personsäkerhetsarbete. bedriva särskilt personsäkerhetsarbete.

3 § Till Säkerhetspolisens uppgifter hör att 1. förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott mot rikets säkerhet och terrorbrott, 2. utreda och beivra sådana brott som anges i 1 eller som följer av 5, 3. fullgöra uppgifter i samband med personskydd, 4. fullgöra uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627), 5. leda annan polisverksamhet om regeringen föreskriver det och i övrigt bedriva sådan verksamhet som framgår av lag eller annan författning eller som regeringen uppdragit åt Säkerhetspolisen att i särskilda hänseenden ansvara för. När Säkerhetspolisen leder polisverksamhet enligt första stycket ska det som i lag eller annan författning föreskrivs om Polismyndigheten i tillämpliga delar gälla Säkerhetspolisen.

2 Senaste lydelse 2006:515. 120

3 4 § Varje län utgör ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser bestämmer i vad mån en polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt. Polismännen är tjänstemän hos En polisman är tjänsteman vid polismyndigheterna, i den mån Polismyndigheten eller Säkerhetsinte annat föreskrivs av regerin- polisen, om regeringen inte föregen . Regeringen bestämmer vad skriver något annat . Regeringen som avses med polisman. bestämmer vad som avses med polisman.

4 5 § En arbetstagare som är anställd En arbetstagare som är anställd vid Rikspolisstyrelsen för arbete i vid Säkerhetspolisen får förflyttas polisverksamhet för att förebygga till en annan statlig anställning enoch avslöja brott mot rikets säker- ligt de närmare föreskrifter som het får förflyttas till en annan stat- regeringen meddelar. En sådan arlig anställning enligt de närmare betstagare som är polisman får föreskrifter som regeringen med- förflyttas endast till en annan andelar. En arbetstagare som är po- ställning som polisman. lisman får därvid endast förflyttas till en annan anställning som polisman. Förflyttning enligt första stycket Förflyttning enligt första stycket till en anställning hos en myndig- till en anställning vid en myndighet inom något annat verksamhets- het inom något annat verksamhetsområde får ske endast om arbets- område får ske endast om arbetsuppgifterna är likartade eller ar- uppgifterna är likartade eller arbetstagaren med hänsyn till sin ut- betstagaren med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställ- bildning är lämpad för anställningen. ningen. I mål eller ärenden om förflytt- I mål eller ärenden om förflyttning skall 36 § andra stycket, 37 ning ska 36 § andra stycket, 37 och och 39 §§ lagen (1994:260) om of- 39 §§ lagen (1994:260) om offentfentlig anställning tillämpas. lig anställning tillämpas.

5 6 § Polisen skall samarbeta med Polismyndigheten och Säkeråklagarmyndigheterna. Samarbete hetspolisen ska samarbeta med skall också äga rum med andra varandra och med åklagarmyndigmyndigheter och organisationer heterna.

3 Senaste lydelse 1998:1555. Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs. 4 Senaste lydelse av tidigare 7 a § 1994:1051. 5 Senaste lydelse av tidigare 3 § 2003:413. 121

vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Särskilt åligger det därvid polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att Polismyndigheten ska fortlöpananmäla till socialnämnden att ett de samarbeta med myndigheterna barn kan behöva nämndens skydd inom socialtjänsten och snarast finns i 14 kap. 1 § socialtjänstla- underrätta dessa om förhållanden gen (2001:453). som bör föranleda någon åtgärd av dem. Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Andra myndigheter skall ge po- Polismyndigheten och Säkerlisen stöd i dess arbete. hetspolisen ska också samarbeta med andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten. Andra myndigheter ska ge polisen stöd i dess arbete.

6 10 a § Bestämmelserna i 4 kap. 10 § En polisman som omhändertar första stycket häkteslagen eller på annat sätt inskränker (2010:611) om rätten att belägga någons rörelsefrihet får belägga någon med fängsel ska gälla även honom eller henne med fängsel då en polisman omhändertar eller 1. om han eller hon uppträder på annat sätt inskränker någons våldsamt och det är absolut nödrörelsefrihet. vändigt med hänsyn till hans eller hennes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa, eller 2. vid förflyttning inom förvaringslokalen och vid transport eller annan vistelse utanför lokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl.

11 § Har polismyndighet enligt en Har Polismyndigheten eller särskild föreskrift befogenhet att Säkerhetspolisen enligt en särskild besluta att någon skall omhänder- föreskrift befogenhet att besluta att tas, får en polisman omhänderta någon ska omhändertas, får en denne i avvaktan på polismyndig- polisman omhänderta honom eller

6 Senaste lydelse 2010:620. 122

hetens beslut, om polismannen fin- henne i avvaktan på myndighetens ner beslut, om polismannen finner 1. att föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande föreligger och 2. att dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller någon annan fara.

7 13 b § Har polismyndigheten med stöd Har Polismyndigheten med stöd av 2 kap. 22 eller 23 § ordningsla- av 2 kap. 22 eller 23 § ordningslagen (1993:1617) beslutat ställa in gen (1993:1617) beslutat att ställa eller upplösa en allmän samman- in eller upplösa en allmän samkomst eller en offentlig tillställ- mankomst eller en offentlig tillning, får en polisman avvisa eller ställning, får en polisman avvisa avlägsna deltagare och åskådare, eller avlägsna deltagare och åskåom det behövs för att syftet med dare, om det behövs för att syftet beslutet skall uppnås. med beslutet ska uppnås.

8 13 c § Om en folksamling, som inte är en allmän sammankomst eller offentlig tillställning enligt ordningslagen (1993:1617), genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får deltagarna i folksamlingen avvisas eller avlägsnas från det område eller utrymme där de befinner sig, om det är nödvändigt för att ordningen ska kunna upprätthållas. Om en åtgärd enligt första stycket är otillräcklig för att ordningen ska kunna upprätthållas får deltagarna i folksamlingen avlägsnas längre bort från området eller utrymmet än vad som får ske enligt det stycket (utvidgat avlägsnande). Ett utvidgat avlägsnande får inte verkställas på ett sådant sätt att rörelsefriheten för deltagarna inskränks längre tid än två timmar. En åtgärd enligt första eller En åtgärd enligt första eller andra stycket får vidtas utan före- andra stycket får vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten gående beslut av Polismyndigheten endast om det är så brådskande att endast om det är så brådskande att polismyndighetens beslut inte kan myndighetens beslut inte kan avavvaktas. vaktas.

9 15 § Den som har omhändertagits enligt denna lag eller avlägsnats enligt 13 c § andra stycket ska underrättas om anledningen till omhändertagandet eller avlägsnandet så snart som möjligt. Den polisman som har verkställt ett omhändertagande ska så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om det ska bestå. Innebär förmannens beslut att Innebär förmannens beslut att

7 Senaste lydelse 1998:27. 8 Senaste lydelse 2009:389. 9 Senaste lydelse 2009:389. 123

den som har omhändertagits enligt den som har omhändertagits enligt 11 § ska hållas kvar eller har ingri- 11 § ska hållas kvar eller har ingripandet gjorts med stöd av 12 §, ska pandet gjorts med stöd av 12 §, ska förmannen skyndsamt underrätta förmannen skyndsamt underrätta polismyndigheten om omhänderta- myndigheten om omhändertagangandet och skälet till detta. det och skälet till detta. Polismyndigheten ska snarast Polismyndigheten eller Säkermöjligt efter ett omhändertagande hetspolisen ska snarast möjligt enligt 11 § meddela beslut enligt efter ett omhändertagande enligt vad som är föreskrivet om detta. 11 § meddela beslut enligt vad som är föreskrivet om detta.

10 16 § Den som har omhändertagits en- Den som har omhändertagits enligt 11 § eller enligt 13 § andra ligt 11 § eller enligt 13 § andra stycket skall förhöras så snart som stycket ska förhöras så snart som möjligt. möjligt. Har omhändertagandet skett en- Har omhändertagandet skett enligt 13 § andra stycket skall den ligt 13 § andra stycket ska den omomhändertagne friges snarast möj- händertagne friges snarast möjligt ligt efter förhöret. Den som är un- efter förhöret. Polismyndigheten der arton år får dock hållas kvar ska dock skyndsamt överlämna den för att genom polisens försorg som är under arton år till hans skyndsamt kunna överlämnas till eller hennes föräldrar, annan vårdsina föräldrar, annan vårdnadsha- nadshavare, en tjänsteman inom vare, en tjänsteman inom social- socialtjänsten eller någon annan tjänsten eller någon annan lämplig lämplig vuxen person. I avvaktan vuxen person. Ingen får hållas kvar på detta får den unge hållas kvar. längre än sex timmar. Bedöms den Ingen får dock hållas kvar längre omhändertagne vara i behov av än sex timmar. Bedöms den omhänhjälp eller stöd från samhällets dertagne vara i behov av hjälp eller sida, skall polisen gå honom till stöd från samhällets sida, ska Polishanda med råd och upplysningar myndigheten lämna råd och upplyssamt, om det lämpligen kan ske, ningar. Om det bedöms lämpligt, samråda med annat samhällsor- ska Polismyndigheten samråda med gan som har till uppgift att tillgo- andra samhällsorgan som svarar dose sådant behov. för hjälp och stöd av sådant slag. När någon har omhändertagits När någon har omhändertagits enligt 14 § skall åtgärder för att enligt 14 § ska åtgärder för att fasthans identitet skall fastställas ställa hans eller hennes identitet skyndsamt vidtas. Den omhänder- skyndsamt vidtas. Den omhändertagne skall omedelbart friges så tagne ska omedelbart friges så snart han har identifierats. Han får snart han eller hon har identifiedock inte hållas kvar under längre rats. Han eller hon får dock inte tid än sex timmar eller, om det är hållas kvar längre än sex timmar av synnerlig vikt att han identi- eller, om det är av synnerlig vikt fieras, tolv timmar. att han eller hon identifieras, tolv timmar.

10 Senaste lydelse 1991:140. 124

11 17 a § Om den som har omhändertagits Om den som har omhändertagits enligt denna lag eller enligt sådana enligt denna lag eller enligt sådana särskilda föreskrifter som avses i särskilda föreskrifter som avses i 11 § eller som på någon annan 11 § eller som på någon annan grund är skyldig att stanna kvar grund är skyldig att stanna kvar hos polisen begär det eller om det hos Polismyndigheten eller Säkerannars finns skäl för det, ska hetspolisen begär det eller om det någon av hans eller hennes när- annars finns skäl för det, ska maste anhöriga eller någon annan någon av hans eller hennes närperson som står honom eller henne maste anhöriga eller någon annan särskilt nära underrättas om åtgär- person som står honom eller henne den. Vid pågående brottsutredning särskilt nära underrättas om åtgärfår dock underrättelsen inte lämnas den. Vid pågående brottsutredning förrän det kan ske utan men för får dock underrättelsen inte lämnas utredningen. förrän det kan ske utan men för utredningen. Om den berörde motsätter sig att någon underrättas om åtgärden, får underrättelse lämnas bara om det finns synnerliga skäl. Underrättelse behöver inte lämnas om åtgärden har upphört.

12 20 § För att söka efter en person som För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas med laga stöd ska omhändertas får får en polisman bereda sig tillträde en polisman bereda sig tillträde till till den eftersöktes bostad eller till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som till- annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. hör eller disponeras av honom el- Detsamma gäller i fråga om en lo- ler henne . Detsamma gäller i fråga kal som är tillgänglig för allmän- om en lokal som är tillgänglig för heten. Finns det synnerliga skäl att allmänheten. Finns det synnerliga anta att den eftersökte eljest uppe- skäl att anta att den eftersökte uphåller sig hos annan, får polisman- pehåller sig hos annan, får polisnen bereda sig tillträde även dit. På mannen bereda sig tillträde även motsvarande sätt får en polisman dit. På motsvarande sätt får en pobereda sig tillträde till en bostad lisman bereda sig tillträde till en eller något annat ställe för att söka bostad eller något annat ställe för efter ett föremål som polisen med att söka efter ett föremål som postöd av lag eller annan författning lisen med stöd av lag eller annan skall omhänderta ; vad som nyss författning ska omhänderta. Det har sagts om den eftersökte gäller som nyss har sagts om den efterdärvid föremålets ägare eller inne- sökte gäller då i stället föremålets havare. ägare eller innehavare. För att söka efter någon som har intagits i en kriminalvårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets

11 Senaste lydelse 2008:70. 12 Senaste lydelse 1991:665. 125

säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. En åtgärd som avses i första el- En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast om ler andra stycket får endast i fara är i dröjsmål vidtas utan före- brådskande fall vidtas utan föregående beslut av polismyndig- gående beslut av Polismyndigheten heten . Endast om det finns sär- eller Säkerhetspolisen . Endast om skilda skäl får åtgärden vidtas det finns särskilda skäl får mellan kl. 21.00 och 6.00. åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00. I fråga om husrannsakan för I fråga om husrannsakan för att eftersökande av föremål som är söka efter föremål som kan tas i underkastat beslag och av den som beslag eller förvar och efter den skall gripas, anhållas eller häktas som ska gripas, anhållas eller häkeller hämtas till förhör eller instäl- tas eller hämtas till förhör eller lelse vid domstol finns bestämmel- inställelse vid domstol finns beser i rättegångsbalken. stämmelser i rättegångsbalken.

13 23 § Kan det av särskilda skäl anses finnas en risk att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta, i anslutning till denna plats, 1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål, 2. avstänga , utrymma eller för- 2. stänga av , utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller bjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot att ett visst föremål flyttas eller trafik med visst kommunikations- mot trafik med ett visst kommunimedel eller vidta någon annan så- kationsmedel eller vidta någon dan åtgärd. annan sådan åtgärd. Föreligger allvarlig risk för brott Om det finns allvarlig risk för som avses i första stycket, får en brott som avses i första stycket, får polisman för att söka efter ett far- en polisman för att söka efter ett ligt föremål även kroppsvisitera farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på personer som uppehåller sig på platsen. platsen. En åtgärd som avses i denna pa- En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara är i ragraf får endast i brådskande fall dröjsmål vidtas utan föregående vidtas utan föregående beslut av beslut av polismyndigheten . Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen .

13 Senaste lydelse 2009:389. 126

14 23 a § Polismyndigheten meddelar för- Polismyndigheten meddelar förordnande att vara arrestantvakt el- ordnande att vara arrestantvakt eller passkontrollant för den som ler passkontrollant för den som inte är anställd som sådan inom inte är anställd som sådan vid Popolisväsendet och inte heller är po- lismyndigheten och inte heller är lisman. Ett förordnande för en ar- polisman. Ett förordnande för en restantvakt får avse även bevak- arrestantvakt får avse även bevakningsuppdrag utanför förvaringslo- ningsuppdrag utanför förvaringslokalen. I förordnandet skall verk- kalen. I förordnandet ska verksamsamhetens art och omfattning an- hetens art och omfattning anges. ges. Förordnandet får återkallas. Förordnandet får återkallas.

15 24 § I samband med allvarliga stör- I samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen ningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndig- eller säkerheten får Polismyndigheten , om det är nödvändigt för att heten , om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas, förbjuda till- kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrym- träde till ett visst område eller utme. Detsamma gäller om det finns rymme. Detsamma gäller om det risk för sådana störningar. finns risk för sådana störningar. Under samma förutsättningar som Under samma förutsättningar som anges i första stycket får polismyn- anges i första stycket får Polismyndigheten anvisa deltagare i en digheten anvisa deltagare i en folkfolksamling att följa en viss väg. samling att följa en viss väg. Om det är så brådskande att po- Om det är så brådskande att Polismyndighetens beslut inte kan av- lismyndighetens beslut inte kan avvaktas, får en polisman, i avvaktan vaktas, får en polisman, i avvaktan på polismyndighetens beslut, med- på Polismyndighetens beslut, meddela sådana förbud och anvisnin- dela sådana förbud och anvisningar som avses i första och andra gar som avses i första och andra stycket . styckena .

16 24 d § Hämtas inte egendomen när ett Hämtas inte egendomen när ett omhändertagande har upphört får omhändertagande har upphört får polismyndigheten under de förut- Polismyndigheten under de förutsättningar som anges i lagen sättningar som anges i lagen (1974:1066) om förfarande med (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods förverkad egendom och hittegods m.m. förstöra egendomen eller säl- m.m. förstöra egendomen eller sälja den för statens räkning. ja den för statens räkning. Den från vilken egendomen om- Den från vilken egendomen omhändertogs skall snarast efter om- händertogs ska snarast efter om-

14 Senaste lydelse 1998:600. 15 Senaste lydelse 1998:27. 16 Senaste lydelse 2004:1032. 127

händertagandet delges underrät- händertagandet delges underrätteltelse om att egendomen kan kom- se om att egendomen kan komma ma att förstöras eller säljas. Om att förstöras eller säljas. Om det är det är känt att någon annan också känt att någon annan också berörs berörs av omhändertagandet, skall av omhändertagandet, ska även även denne delges en sådan under- han eller hon delges en sådan unrättelse. derrättelse.

17 25 § Ett transportföretag som befor- Ett transportföretag som beforddrar varor, passagerare eller fordon rar varor, passagerare eller fordon till eller från Sverige skall på be- till eller från Sverige ska på begägäran av en polismyndighet skynd- ran av Polismyndigheten eller Säsamt lämna de aktuella uppgifter kerhetspolisen skyndsamt lämna om ankommande och avgående de aktuella uppgifter om ankomtransporter, som företaget har till- mande och avgående transporter, gång till. Transportföretaget har som företaget har tillgång till. endast skyldighet att lämna de Transportföretaget har endast skyluppgifter om passagerare som av- dighet att lämna de uppgifter om ser namn, resrutt, bagage och med- passagerare som avser namn, respassagerare samt sättet för betal- rutt, bagage och medpassagerare ning och bokning. samt sättet för betalning och bokning. Polismyndigheten får begära Polismyndigheten eller Säkeruppgifter enligt första stycket en- hetspolisen får begära uppgifter dast om uppgifterna kan antas ha enligt första stycket endast om betydelse för den brottsbekäm- uppgifterna kan antas ha betydelse pande verksamheten. för den brottsbekämpande verksamheten.

18 26 § Transportföretag får lämna upp- Transportföretag får lämna uppgifter enligt 25 § på så sätt att de gifter enligt 25 § på så sätt att de görs läsbara för polismyndigheten görs läsbara för Polismyndigheten genom terminalåtkomst. eller Säkerhetspolisen genom terminalåtkomst. Polismyndigheten får ta del av Polismyndigheten och Säkeruppgifter genom terminalåtkomst hetspolisen får ta del av uppgifter endast i den omfattning och under genom terminalåtkomst endast i den tid som behövs för att kon- den omfattning och under den tid trollera aktuella transporter. som behövs för att kontrollera Polismyndigheten får inte ändra aktuella transporter. Uppgifter som eller på annat sätt bearbeta eller hålls tillgängliga på detta sätt får lagra uppgifter som hålls tillgäng- inte ändras eller på annat sätt beliga på detta sätt. arbetas eller lagras av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Uppgifter om enskilda personer Uppgifter om enskilda personer

17 Senaste lydelse 1998:27. 18 Senaste lydelse 1998:27. 128

som lämnats på annat sätt än ge- som lämnats på annat sätt än genom terminalåtkomst, skall ome- nom terminalåtkomst, ska omedeldelbart förstöras, om de visar sig bart förstöras, om de visar sig saksakna betydelse för utredning av na betydelse för utredning av eller eller lagföring för brott. lagföring för brott.

19 29 § Det som föreskrivs i 10 § första Det som föreskrivs i 10 § första stycket 1, 2 och 4 gäller även så- stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid dan vaktpost eller annan som vid Försvarsmakten tjänstgör för be- Försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla vakning eller för att upprätthålla ordning. Föreskrifterna i 10 § förs- ordning. Föreskrifterna i 10 § första stycket 1–4 gäller även tjänste- ta stycket 1–4 gäller även en tjänman vid Kustbevakningen som en- steman vid Kustbevakningen som ligt särskilda bestämmelser med- enligt särskilda bestämmelser verkar vid polisiär övervakning. medverkar vid polisiär övervak- Bestämmelsen i 10 § första stycket ning. Bestämmelsen i 10 § första 2 gäller dessutom den som annars stycket 2 gäller dessutom den som med laga stöd ska verkställa ett i annat fall med laga stöd ska frihetsberövande och bestämmel- verkställa ett frihetsberövande och sen i samma paragraf första styc- bestämmelsen i samma paragraf ket 4 den som i myndighetsutöv- första stycket 4 den som i myndigning har befogenhet att verkställa hetsutövning har befogenhet att någon sådan åtgärd som där anges. verkställa någon sådan åtgärd som Vid ingripande med stöd av 10 § där anges. Vid ingripande med första stycket 4 tillämpas också stöd av 10 § första stycket 4 andra stycket samma paragraf. tillämpas också andra stycket sam- Bestämmelsen i 10 § första stycket ma paragraf. Bestämmelsen i 10 § 5 gäller även en tjänsteman vid första stycket 5 gäller även en Tullverket eller Kustbevakningen tjänsteman vid Tullverket eller som utövar befogenhet som där Kustbevakningen som utövar befoanges för trafiknykterhetskontroll. genhet som där anges för trafiknykterhetskontroll. När den som avses i första stycket med laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 19 § första stycket 1. Bestämmelserna i 10 a och 13 §§ gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans eller hennes förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon, gäller dock att den omhändertagne skyndsamt ska överlämnas till närmaste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid Kustbevakningen att tillämpa 13 § finns särskilda bestämmelser. Bestämmelserna i 17 a § gäller Bestämmelserna i 17 a § gäller också när någon är skyldig att un- också när någon är skyldig att under en brottsutredning stanna kvar der en brottsutredning stanna kvar hos någon annan myndighet än en hos någon annan myndighet än polismyndighet . Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen .

19 Senaste lydelse 2008:326. 129

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 130

2.49 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:206) om viten

Härigenom föreskrivs att 10 § och rubriken närmast före 10 § lagen (1985:206) om viten ska ha följande lydelse.

10 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 131

2.50 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223) 1 Härigenom föreskrivs att 32 § förvaltningslagen (1986:223) ska ha följande lydelse.

32 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 2003:246. 2 Senaste lydelse 2006:703.

2.51 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud

Härigenom föreskrivs att 24 § lagen (1986:436) om näringsförbud ska ha följande lydelse.

24 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2006:704. 133

2.52 Förslag till lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. ska ha följande lydelse.

3 §

Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får frågan om för-

verkande prövas av åklagaren. Om värdet av det som ska förverkas upp-

går till betydande belopp eller om det finns andra särskilda skäl, ska dock

frågan om förverkande prövas av rätten.

Senaste lydelse 2010:1238.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om en polismans rätt att besluta om förverkande. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.53 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m.

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 7 §§ lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning m.m. ska ha följande lydelse.

3 §

4 §

7 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 1999:337.

2.54 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

1 Härigenom föreskrivs att i fråga om jaktlagen (1987:259) dels att i 9 och 26 a §§ samt i rubriken närmast före 26 a § ordet ”polismyndigheten” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att 28 och 47 §§ ska ha följande lydelse.

28 §

47 §

Senaste lydelse av 9 § 1997:343 26 a § 2012:153. 2 Senaste lydelse 1988:435.

gjort beslaget. sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget. För att undvika att vilt som har tagits i beslag förstörs, får djuret efter värdering säljas på lämpligt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.55 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens lokaler

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:144) om säkerhetskontroll i riksdagens lokaler ska ha följande lydelse.

5 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 1999:22. 139

2.56 Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

1 Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534) dels att 30–32, 34 och 35 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 27 a § ska lyda ”Hjälp av Polismyndigheten”.

30 §

Påträffas ett djur så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedel-

bart, får en veterinär eller en polisman och i brådskande fall någon annan

31 §

1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter till-

2. ett beslut som meddelats enligt 26 § inte följs och beslutet är av vä-

sentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

3. ett beslut som meddelats enligt 29 § inte följs,

4. den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri enligt 16 kap.

5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott

enligt 36, 36 a eller 36 c § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för

32 §

1. det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt,

Lagen omtryckt 2003:1077. 2 Senaste lydelse 2008:660.

2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas, eller 3. det i övrigt bedöms ound- 3. det i övrigt bedöms absolut gängligen nödvändigt från djur- nödvändigt från djurskyddssynskyddssynpunkt. punkt. Om beslutet har meddelats av Om beslutet har meddelats av polismyndigheten , ska beslutet un- Polismyndigheten , ska beslutet underställas länsstyrelsen, som sna- derställas länsstyrelsen, som snarast ska avgöra om det ska fortsätta rast ska avgöra om det ska fortsätta att gälla. att gälla. Omhändertagandet ska ske ge- Omhändertagandet ska ske genom polismyndighetens försorg. nom Polismyndighetens försorg.

34 § När länsstyrelsen beslutar om När länsstyrelsen beslutar om omhändertagande av djur, skall omhändertagande av djur, ska länsstyrelsen snarast fastställa om länsstyrelsen snarast fastställa om djuret skall säljas, överlåtas på an- djuret ska säljas, överlåtas på annat nat sätt eller avlivas. sätt eller avlivas. Om länsstyrelsen har beslutat att Om länsstyrelsen har beslutat att djuret skall säljas eller överlåtas på djuret ska säljas eller överlåtas på annat sätt och om det visar sig att annat sätt och om det visar sig att beslutet inte kan verkställas, får beslutet inte kan verkställas, får länsstyrelsen i stället besluta att länsstyrelsen i stället besluta att djuret skall avlivas. djuret ska avlivas. Djuret skall säljas, överlåtas på Djuret ska säljas, överlåtas på annat sätt eller avlivas genom po- annat sätt eller avlivas genom Polismyndighetens försorg. lismyndighetens försorg.

35 § Kostnader som uppkommer på grund av åtgärder enligt 31 eller 32 § får förskotteras av allmänna medel. Om ett djur omhändertas enligt Om ett djur omhändertas enligt 31 eller 32 §, skall kostnaden slut- 31 eller 32 §, ska kostnaden slutligt betalas av den mot vilken åt- ligt betalas av den som åtgärden gärden har riktats, om det inte har riktats mot , om det inte finns finns särskilda skäl till annat. särskilda skäl till annat. Om ett omhändertaget djur har Om ett omhändertaget djur har sålts genom polismyndighetens sålts genom Polismyndighetens försorg, får kostnad som slutligt försorg, får kostnad som slutligt skall betalas av ägaren tas ut ur kö- ska betalas av ägaren tas ut ur köpesumman. pesumman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.57 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:688) om kontaktförbud

Härigenom föreskrivs att 9, 12 a och 13 a §§ lagen (1998:688) om kontaktförbud ska ha följande lydelse.

9 §

I fråga om utredningen gäller i tillämpliga delar 23 kap. 4, 6, 7 och 9–

12 §§ rättegångsbalken. Vid tillämpningen av 4 och 11 §§ ska bestäm-

melserna om den som är misstänkt i stället avse den mot vilken förbudet

12 a §

Ett beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektro-

nisk övervakning ska, utöver vad som anges i 12 §, ange

13 a §

När ett beslut om kontaktförbud avseende gemensam bostad har med-

delats får en polisman avlägsna den mot vilken förbudet gäller från bos-

Senaste lydelse 2011:487. 2 Senaste lydelse 2011:487. 3 Senaste lydelse 2011:487. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

niska övervakningen. Den polismyndighet som avses i andra stycket får överlämna ansvaret för verkställighet av den elektroniska övervakningen till en annan polismyndighet. Innan ansvaret överlämnas ska samråd ske mellan myndigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.58 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 4 § lagen (1988:1385) om Sveriges 1 riksbank ska ha följande lydelse.

11 kap.

4 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 1999:19. 2 Senaste lydelse 2009:440.

2.59 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs att 18–20 §§ lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ska ha följande lydelse.

18 §

Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge, får dock rätten besluta om hämtning av barnet endast om det finns särskilda skäl att anta att verkställighet annars inte kan ske. Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på ansökan av den part som har begärt verkställigheten eller överflyttningen.

2 19 § Om det i ett ärende enligt denna Om det i ett ärende enligt denna lag finns risk för att barnet förs ur lag finns risk för att barnet förs ur landet eller att verkställigheten landet eller att verkställigheten eller överflyttningen på annat sätt eller överflyttningen på annat sätt försvåras, kan rätten omedelbart försvåras, kan rätten omedelbart besluta att barnet skall tas om hand besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Rätten kan därvid lämpligt sätt. Rätten kan då besluta besluta om villkor eller tidpunkt om villkor eller tidpunkt för umför umgänge med barnet. gänge med barnet. För att underlätta att barnet över- För att underlätta att barnet överflyttas kan rätten i samband med flyttas kan rätten i samband med en dom eller ett beslut om verk- en dom eller ett beslut om verkställighet eller överflyttning beslu- ställighet eller överflyttning besta att barnet tillfälligt skall tas om luta att barnet tillfälligt ska tas om hand av socialnämnden eller på hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. annat lämpligt sätt.

1 Senaste lydelse 2006:462. 2 Senaste lydelse 2006:462. 145

Rätten får besluta att omhänder- Rätten får besluta att omhändertagandet skall verkställas genom tagandet ska verkställas genom Popolismyndighetens försorg. lismyndighetens försorg.

3 20 § Har talan enligt denna lag inte Har talan enligt denna lag inte väckts eller kan ett beslut enligt väckts eller kan ett beslut enligt 19 § första stycket inte avvaktas, 19 § första stycket inte avvaktas, får polismyndigheten genast om- får Polismyndigheten genast omhänderta barnet eller vidta andra händerta barnet eller vidta andra omedelbara åtgärder som kan ske omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. Åtgärden utan skada för barnet. Åtgärden skall genast anmälas till rätten, ska genast anmälas till rätten, som som utan dröjsmål prövar om den utan dröjsmål prövar om den ska skall bestå. bestå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2006:462. 146

2.60 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud ska ha följande lydelse.

3 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 147

2.61 Förslag till lag om ändring i begravningslagen (1990:1144)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4, 6 och 7 §§ samt 11 kap. 6 § begravningslagen (1990:1144) ska ha följande lydelse.

4 kap.

4 §

6 §

Senaste lydelse 2003:699. 2 Senaste lydelse 1991:496.

polismyndigheten i den ort där Polismyndigheten. stoftet skall gravsättas eller kremeras.

3 7 § Skatteverket skall utfärda ett in- Skatteverket ska utfärda ett intyg tyg om att stoft får gravsättas eller om att stoft får gravsättas eller krekremeras. meras. Ett sådant intyg får utfärdas bara Ett sådant intyg får utfärdas bara om om förhållandena vid dödsfallet 1. förhållandena vid dödsfallet enligt dödsbeviset inte är sådana enligt dödsbeviset inte är sådana att det kan finnas skäl för en att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning enligt rättsmedicinsk undersökning enligt lagen (1995:832) om obduktion lagen (1995:832) om obduktion m.m., eller m.m., eller om polismyndigheten har med- 2. Polismyndigheten har meddelat tillstånd till gravsättning eller delat tillstånd till gravsättning eller kremering i fall som avses i 4 eller kremering i fall som avses i 4 eller 6 §. 6 §. Om det är känt för Skatteverket att det pågår eller har pågått medling om kremering eller om gravsättning enligt 5 kap. 3 §, får intyg inte utfärdas förrän tvisten är slutligt löst.

11 kap.

4 6 § Beslut som en huvudman eller den som annars förvaltar en allmän begravningsplats eller ett krematorium fattat i ett enskilt ärende enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Detsamma gäller – polismyndighetens beslut om – Polismyndighetens beslut om tillstånd till gravsättning eller tillstånd till gravsättning eller kremering enligt 4 kap. 6 §, och kremering enligt 4 kap. 6 §, och – Skatteverkets beslut om intyg för gravsättning eller kremering enligt 4 kap. 7 § eller anstånd enligt 5 kap. 10 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2003:699. 4 Senaste lydelse 2003:699. 149

2.62 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1990:1157) om säkerhet vid tun- 1 nelbana och spårväg ska ha följande lydelse.

21 §

1. lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de hand-

2. ge myndigheten tillträde till anläggningar, fordon och annan mate-

riel, lokaler och områden som berörs av verksamheten för de undersök-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 1996:736. 2 Senaste lydelse 2004:518.

2.63 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:483) om fingerade per- 1 sonuppgifter dels att i 2, 8 och 10 §§ ordet ”Rikspolisstyrelsen” i olika böjningsformer ska bytas mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att 5–7 och 9 §§ ska ha följande lydelse.

5 §

6 §

7 §

Senaste lydelse av 2 § 2011:896 8 § 2011:896 10 § 2011:896. 2 Senaste lydelse 1997:988. 3 Senaste lydelse 1997:988. 4 Senaste lydelse 1997:988.

5 9 § När ett medgivande att använda När ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har upp- fingerade personuppgifter har upphört att gälla skall Rikspolissty- hört att gälla ska Polismyndigheten relsen underrätta Skatteverket om underrätta Skatteverket om detta. detta. Verket skall skyndsamt se Verket ska skyndsamt se till att de till att de fingerade uppgifterna fingerade uppgifterna inte längre inte längre används inom folkbok- används inom folkbokföringen. föringen. Verket skall göra de änd- Verket ska göra de ändringar i ringar i folkbokföringsdatabasen folkbokföringsdatabasen enligt laenligt lagen (2001:182) om be- gen (2001:182) om behandling av handling av personuppgifter i personuppgifter i Skatteverkets Skatteverkets folkbokföringsverk- folkbokföringsverksamhet som samhet som krävs. krävs. Sedan Rikspolisstyrelsen har un- Sedan Polismyndigheten har underrättat Skatteverket om den en- derrättat Skatteverket om den enskildes anmälan enligt 8 § första skildes anmälan enligt 8 § får han stycket får denne använda de fin- eller hon använda de fingerade gerade uppgifterna fram till dess uppgifterna fram till dess verket verket har registrerat ändringarna i har registrerat ändringarna i folkfolkbokföringsdatabasen men inte bokföringsdatabasen men inte för för tid därefter. tid därefter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

5 Senaste lydelse 2003:700. 152

2.64 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Härigenom föreskrivs att 2, 5, 11, 19–21 och 22 §§ lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll ska ha följande lydelse.

2 §

Beslut om utvisning enligt denna lag meddelas av Migrationsverket. Frågan om utvisning tas upp på ansökan av Säkerhetspolisen. Om en polismyndighet , en läns- Om Polismyndigheten , en länsstyrelse eller Migrationsverket fin- styrelse eller Migrationsverket finner anledning att anta att ett beslut ner anledning att anta att ett beslut om utvisning enligt 1 § bör med- om utvisning enligt 1 § bör meddelas, ska myndigheten anmäla delas, ska myndigheten anmäla detta till Säkerhetspolisen. detta till Säkerhetspolisen. Om Säkerhetspolisen har ansökt om utvisning enligt 1 § och utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, statusförklaring eller resedokument, ska ansökningarna handläggas tillsammans enligt denna lag. Detsamma gäller om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd, statusförklaring eller resedokument under handläggningen av ärendet om utvisning. Även en ansökan om uppehållstillstånd, statusförklaring eller resedokument som görs av en utlänning som är utvisad enligt 1 § eller har meddelats motsvarande beslut enligt äldre lag ska handläggas enligt denna lag om utlänningen befinner sig i Sverige.

2 5 § I ärenden enligt denna lag gäller följande föreskrifter i utlänningslagen (2005:716) i tillämpliga delar: 1 kap. 3 b § om EES-medborgare, 1 kap. 13 § om skyndsam handläggning, 3 a kap. 2 § om familjemedlemmar till EES-medborgare, 4 kap. 1–4 §§ om flyktingar och andra skyddsbehövande, 5 kap. 1–1 c, 3–10, 12–16 och 17–19 §§ om uppehållstillstånd, 6 kap. 3 § om arbetstillstånd , 6 a kap. 1–11 §§ om EU-blåkort, 8 kap. 7 a § om utvisning av utlänningar med permanent uppehållsrätt, EES-medborgare som har vistats i Sverige under de tio närmast föregående åren och EES-medborgare som är barn, 8 kap. 17 a § om sådana hänsyn som ska tas till anknytningen till Sverige, om fråga uppkommit om utvisning av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem, 9 kap. 8 § om fotografi och fingeravtryck, 10 kap. 1, 2, 4–11 och 17 §§ om förvar och uppsikt,

1 Senaste lydelse 2009:1545. 2 Senaste lydelse 2013:651. 153

12 kap. 1–5, 13 a och 21–23 §§ om verkställighet av beslut om utvisning, 13 kap. 1–7 §§ om muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet, 13 kap. 10 § om motivering av beslut, 13 kap. 11 § om tolkersättning, 13 kap. 12 § om rättelse av beslut på grund av oriktig uppgift, 13 kap. 15 och 16 §§ om DNA-analys, 16 kap. 1 § andra stycket om Migrationsöverdomstolen, 17 kap. 1 och 2 §§ om skyldighet att lämna uppgifter, 18 kap. 1 § andra stycket om offentligt biträde för barn, och 19 kap. 1–4 §§ om kostnadsansvar. Skyldigheten enligt 17 kap. 1 § utlänningslagen att lämna uppgifter gäller vid tillämpningen av denna lag även i förhållande till regeringen.

3 11 § Den myndighet som beslutar om Om ett beslut om utvisning enligt utvisning enligt denna lag får bes- denna lag tills vidare inte ska luta att utlänningen på vissa tider verkställas på grund av inhibition ska anmäla sig hos en polismyn- eller ett tidsbegränsat uppehållsdighet (anmälningsplikt), om ett tillstånd, får den myndighet som beslut om utvisning enligt denna beslutar om utvisning enligt denna lag tills vidare inte ska verkställas lag besluta att utlänningen på vispå grund av inhibition eller ett sa tider ska anmäla sig hos Polistidsbegränsat uppehållstillstånd. myndigheten (anmälningsplikt). Om utvisningsbeslutet grundas på Den som beslutar om anmälnings- 1 § 2, får myndigheten också be- plikt ska i beslutet ange omfattsluta att 19–22 §§ ska tillämpas på ningen av anmälningsplikten men utlänningen. får uppdra åt Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten att utforma de närmare villkoren för hur den ska fullgöras. Om utvisningsbeslutet grundas på 1 § 2, får den myndighet som beslutar om utvisning också bestämma att 19–22 §§ ska tillämpas på utlänningen. Efter beslut om utvisning enligt denna lag får Migrationsverket på ansökan av Säkerhetspolisen besluta enligt första stycket. Även regeringen får efter beslut om utvisning enligt denna lag meddela beslut enligt första stycket i samband med att regeringen beslutar om inhibition eller tidsbegränsat uppehållstillstånd i ett ärende om verkställighet enligt 13 a § första stycket. Innan regeringen som första instans beslutar om anmälningsplikt ska ansvarigt statsråd eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer inhämta ett yttrande från Migrationsöverdomstolen. Ett beslut av Migrationsverket i en fråga som avses i första stycket får överklagas till regeringen. Därvid tillämpas 3 § första och andra styckena.

3 Senaste lydelse 2009:1545. 154

4 19 § Utlänningen får underkastas hus- Utlänningen får underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller rannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, om det är av be- kroppsbesiktning, om det är av betydelse för att utröna om utlän- tydelse för att utreda om utlänningen eller en organisation eller ningen eller en organisation eller grupp som han tillhör eller verkar grupp som han eller hon tillhör elför planlägger eller förbereder ter- ler verkar för planlägger eller förroristbrott enligt 2 § lagen bereder terroristbrott enligt 2 § (2003:148) om straff för terrorist- lagen (2003:148) om straff för terbrott. Det är också tillåtet att ta fin- roristbrott. Det är också tillåtet att geravtryck av utlänningen och fo- ta fingeravtryck av utlänningen tografera honom. och fotografera honom eller henne. Förordnande om åtgärder enligt Säkerhetspolisen eller Polismynförsta stycket meddelas av Säker- digheten beslutar om åtgärder enhetspolisen eller en polismyndig- ligt första stycket. I fråga om sådahet. I fråga om sådana åtgärder na åtgärder gäller i övrigt 28 kap. gäller i övrigt 28 kap. rättegångs- rättegångsbalken i tillämpliga debalken i tillämpliga delar. lar.

5 20 § För ett sådant ändamål som av- För ett sådant ändamål som avses i 19 § första stycket kan rätten, ses i 19 § första stycket kan rätten, om det finns synnerliga skäl, med- om det finns synnerliga skäl, meddela Säkerhetspolisen eller en po- dela Säkerhetspolisen eller Polislismyndighet tillstånd enligt myndigheten tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hem- 27 kap. rättegångsbalken till hemlig avlyssning av elektronisk kom- lig avlyssning av elektronisk kommunikation eller, om det är till- munikation eller, om det är tillräckligt, hemlig övervakning av räckligt, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. elektronisk kommunikation. Rätten kan för ett sådant ända- Rätten kan för ett sådant ändamål som avses i 19 § första styc- mål som avses i 19 § första stycket, om det finns synnerliga skäl, ket, om det finns synnerliga skäl, även meddela Säkerhetspolisen även meddela Säkerhetspolisen eller en polismyndighet tillstånd att eller Polismyndigheten tillstånd att närmare undersöka, öppna eller närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsän- granska post- eller telegrafförsändelser, brev, andra slutna handling- delser, brev, andra slutna handlingar eller paket som har ställts till ar eller paket som har ställts till utlänningen eller som avsänts från utlänningen eller som avsänts från honom eller henne och som påträf- honom eller henne och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisita- fas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller tion eller kroppsbesiktning eller som finns hos ett befordringsföre- som finns hos ett befordringsföretag. tag.

4 Senaste lydelse 2005:720. 5 Senaste lydelse 2012:283. 155

I det tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna att en försändelse som avses i tillståndet och som ankommer till ett befordringsföretag, ska hållas kvar till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet ska innehålla underrättelse om att meddelande om åtgärden inte får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan, utan tillstånd av den som har begärt åtgärden.

6 21 § Det tillstånd som avses i 20 § Det tillstånd som avses i 20 § skall meddelas att gälla för en viss ska meddelas att gälla för en viss tid som inte överstiger en månad. tid som inte överstiger en månad. Frågan om tillstånd prövas av Frågan om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av Stockholms tingsrätt på yrkande av Säkerhetspolisen eller en polis- Säkerhetspolisen eller Polismynmyndighet. Rättens beslut om till- digheten. Rättens beslut om tillstånd gäller omedelbart. I fråga om stånd gäller omedelbart. I fråga om förfarandet tillämpas i övrigt förfarandet tillämpas i övrigt 27 kap. rättegångsbalken på mot- 27 kap. rättegångsbalken på motsvarande sätt. svarande sätt.

7 22 § En upptagning eller uppteckning En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid hemlig avlyss- som har gjorts vid hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- ning av elektronisk kommunikation ska granskas snarast möjligt. tion ska granskas snarast möjligt. Granskningen får utföras endast av Granskningen får utföras endast av rätten, Säkerhetspolisen, en polis- rätten, Säkerhetspolisen, Polismynmyndighet eller en åklagare. digheten eller en åklagare. Om upptagningen eller uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen, ska den i denna del omedelbart förstöras efter granskningen. I fråga om brott eller förestående brott som inte är av betydelse för det ändamål som har föranlett avlyssningen ska dock 27 kap. 24 § andra och fjärde styckena rättegångsbalken tillämpas. En försändelse eller någon an- En försändelse eller någon annan handling som omfattas av till- nan handling som omfattas av tillstånd enligt 20 § får inte närmare stånd enligt 20 § får inte närmare undersökas, öppnas eller granskas undersökas, öppnas eller granskas av någon annan än rätten, Säker- av någon annan än rätten, Säkerhetspolisen, en polismyndighet el- hetspolisen, Polismyndigheten eller en åklagare. En sådan handling ler en åklagare. En sådan handling ska undersökas snarast möjligt. ska undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slutförts, När undersökningen har slutförts, ska en försändelse som finns hos ska en försändelse som finns hos ett befordringsföretag tillställas ett befordringsföretag sändas till den till vilken försändelsen är den som försändelsen är ställd till ställd och en annan handling åter- och en annan handling återlämnas

6 Senaste lydelse 2005:720. 7 Senaste lydelse 2012:283. 156

lämnas till den hos vilken hand- till den hos vilken handlingen lingen påträffats, om den inte tas i påträffats, om den inte tas i beslag. beslag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.65 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 § lagen (1991:1559) med föreskrifter 1 på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska ha följande lydelse.

5 kap.

5 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Lagen omtryckt 2002:911.

2.66 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Härigenom föreskrivs att 26 e och 27 a §§ lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska ha följande lydelse.

26 e §

27 a §

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2009:597. 2 Senaste lydelse 2005:125. 159

2.67 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 19 a, 23 a och 23 b §§ tobakslagen 1 (1993:581) ska ha följande lydelse.

19 a §

Den omedelbara tillsynen över att denna lag och anslutande föreskrifter

1. Arbetsmiljöverket när det gäller lokaler och andra utrymmen för vil-

a) de miljöer och lokaler för vilka Folkhälsomyndigheten har den cent-

b) bestämmelserna om varningstexter m.m. i 9 och 11 §§ på försälj-

c) bestämmelserna om marknadsföring m.m. i 14 och 14 a §§ när det

gäller marknadsföringsåtgärder på eller i anslutning till försäljningsstäl-

Länsstyrelsen utövar inom länet tillsyn enligt första stycket 2 och 3.

1. följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med infor-

2. främja samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter och mellan till-

23 a §

Lagen omtryckt 2005:369.

23 b §

Polismyndigheten ska på begäran av en annan tillsynsmyndighet lämna den hjälp som behövs vid tillämpningen av 21 och 23 §§. En begäran enligt första stycket får göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2 Senaste lydelse 2010:682. 161

2.68 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 47 § fiskelagen (1993:787) ska ha följande lydelse.

47 §

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.

Befogenheter enligt första stycket har

1. fisketillsynsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket,

2. sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vatten-

myndigheten eller länsstyrelsen i vars uppgifter det ingår att övervaka

efterlevnaden av bestämmelser om fiske.

Samma befogenhet har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som

innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom

eller henne har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla

fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2011:615.

2.69 Förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617)

1 Härigenom föreskrivs i fråga om ordningslagen (1993:1617) dels att i 2 kap. 8, 11, 20, 27, 28 och 32 §§, 3 kap. 1, 6, 7, och 26 §§ samt 5 kap. 3 § ordet ”polismyndigheten” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att 2 kap. 6, 7 a, 9, 12, 17, 21 och 29 §§ samt 3 kap. 14, 16, 17, 19 och 20 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 2 kap. 22 § ska lyda ”Polismyndighetens rätt att inställa och upplösa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar” och att rubriken närmast före 2 kap. 25 § ska lyda ”Polismyndighetens rätt att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar”.

2 kap.

6 §

7 a §

Senaste lydelse av 2 kap. 28 § 2013:939 2 kap. 8 § 2005:901 2 kap. 32 § 2010:1625 2 kap. 11 § 2013:939 3 kap. 7 § 2009:101 2 kap. 20 § 2009:101 3 kap. 26 § 2005:68 2 kap. 27 § 2013:939 5 kap. 3 § 2009:101.

2 Senaste lydelse 2005:901.

tillstånd att helt eller delvis täcka tillstånd att helt eller delvis täcka ansiktet. ansiktet. En begäran skall vara skriftlig En begäran ska vara skriftlig och och ha kommit in till polismyndig- ha kommit in till Polismyndigheten heten inom den tid som anges i inom den tid som anges i 6 §. 6 §.

3 9 § Polismyndigheten får förelägga Polismyndigheten får förelägga anordnaren av en allmän samman- anordnaren av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning komst eller offentlig tillställning att lämna uppgifter utöver vad an- att lämna uppgifter utöver vad ansökan, anmälan eller begäran en- sökan, anmälan eller begäran enligt 7 a § skall innehålla. Myndig- ligt 7 a § ska innehålla. Myndigheten får också själv sörja för den heten får också själv sörja för den utredning som behövs. Anordnaren utredning som behövs. Anordnaren är dock inte skyldig att redogöra är dock inte skyldig att redogöra för innehållet i föredrag, tal eller för innehållet i föredrag, tal eller dramatisk eller annan framställ- dramatisk eller annan framställning som är avsedd att förekomma ning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten eller tillställ- vid sammankomsten eller tillställningen. ningen. Om det med anledning av en an- Om det med anledning av en ansökan om tillstånd att anordna eller sökan om tillstånd att anordna eller en anmälan om en cirkusföreställ- en anmälan om en cirkusföreställning eller en offentlig tillställning ning eller en offentlig tillställning behövs en undersökning som krä- behövs en undersökning som kräver särskild fackkunskap, får polis- ver särskild fackkunskap, får Pomyndigheten anlita en sakkunnig lismyndigheten anlita en sakkunnig på anordnarens bekostnad. på anordnarens bekostnad.

12 § Tält får användas vid allmänna Tält får användas vid allmänna sammankomster eller offentliga sammankomster eller offentliga tillställningar endast om det har tillställningar endast om det har betryggande brandtålighet och sta- betryggande brandtålighet och stabilitet samt i övrigt tältet och dess bilitet samt i övrigt tältet och dess inredning erbjuder betryggande sä- inredning erbjuder betryggande kerhet mot brand eller andra säkerhet mot brand eller andra olycksfall och utrymningsvägarna olycksfall och utrymningsvägarna är tillfredsställande. Ett tält som är är tillfredsställande. Ett tält som är avsett för flera än 150 personer avsett för flera än 150 personer och som får uppföras utan bygglov och som får uppföras utan bygglov (samlingstält) skall vara besiktigat (samlingstält) ska vara besiktigat och godkänt. och godkänt. Besiktningen skall ske innan täl- Besiktningen ska göras innan tet första gången tas i bruk i Sve- tältet första gången tas i bruk i rige och vid regelbundet återkom- Sverige och vid regelbundet åter-

3 Senaste lydelse 2005:901. 164

mande tillfällen. Om tältet har änd- kommande tillfällen. Om tältet har rats i något avseende som har vä- ändrats i något avseende som har sentlig betydelse för säkerheten, väsentlig betydelse för säkerheten, skall det besiktigas på nytt. ska det besiktigas på nytt. Godkännande av ett samlingstält Godkännande av ett samlingstält skall gälla för en tid av minst tre ska gälla för en tid av minst tre och och högst sju år. högst sju år. Om ett tält, som är avsett att an- Om ett tält, som är avsett att användas vid allmänna samman- vändas vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställ- komster eller offentliga tillställningar, på grund av skada eller av ningar, på grund av skada eller av någon annan orsak inte erbjuder någon annan orsak inte erbjuder betryggande säkerhet mot brand betryggande säkerhet mot brand och andra olycksfall, får polismyn- och andra olycksfall, får Polismyndigheten förbjuda att tältet används digheten förbjuda att tältet används vid sådana sammankomster eller vid sådana sammankomster eller tillställningar så länge felet består. tillställningar så länge felet består.

17 § Den som inte följer de ordnings- Den som inte följer de ordningsregler för en allmän sammankomst regler för en allmän sammankomst eller offentlig tillställning som eller offentlig tillställning som ska skall gälla enligt villkor som polis- gälla enligt villkor som Polismynmyndigheten har meddelat med digheten har meddelat med stöd av stöd av 16 § andra stycket är skyl- 16 § andra stycket är skyldig att på dig att på tillsägelse lämna sam- tillsägelse lämna sammankomsten mankomsten eller tillställningen. eller tillställningen.

21 § Chefen för polismyndigheten De personer som Polismyndigskall ha fritt tillträde till allmänna heten har utsett att närvara ska ha sammankomster och offentliga till- fritt tillträde till allmänna sammanställningar . Detsamma gäller and- komster och offentliga tillställra personer som polismyndigheten ningar . har utsett att närvara.

29 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1. i egenskap av anordnare bryter mot kravet på tillstånd eller anmälan i 4 eller 5 § eller mot ett villkor eller ett förbud som har meddelats enligt 4 § andra stycket, 5 § fjärde stycket, 15 §, 16 § andra stycket eller 25 §, 2. lämnar oriktig uppgift om nå- 2. lämnar oriktig uppgift om något förhållande som han enligt got förhållande som han eller hon tillämpliga föreskrifter är skyldig enligt tillämpliga föreskrifter är att upplysa om i en ansökan eller skyldig att upplysa om i en anen anmälan eller om sådana om- sökan eller en anmälan eller om ständigheter som polismyndigheten sådana omständigheter som Poliskan begära uppgift om med stöd av myndigheten kan begära uppgift 9 § första stycket, om med stöd av 9 § första stycket, 165

3. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning i ett tält som saknar föreskrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som har meddelats för användandet, 4. anordnar en allmän samman- 4. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning komst eller offentlig tillställning och därvid tillåter användning av och då tillåter användning av en tien tivolianordning som saknar fö- volianordning som saknar förereskrivet godkännande eller bryter skrivet godkännande eller bryter mot ett användningsförbud eller mot ett användningsförbud eller mot ett villkor som har meddelats mot ett villkor som har meddelats för användandet, för användandet, 5. anordnar en offentlig tillställning i strid med 14 §, 6. anordnar en allmän sammankomst eller offentlig tillställning utan tillstånd enligt 19 eller 20 § i fall då sådant tillstånd behövs, eller 7. anordnar eller fortsätter en allmän sammankomst eller offentlig tillställning trots att sammankomsten eller tillställningen har inställts eller upplösts enligt 22 eller 23 §. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i 18 § första stycket mot förtäring eller förvaring av alkoholdrycker döms till penningböter, om inte gärningen är belagd med straff i någon annan författning. Har flera medverkat till en gär- Har flera medverkat till en gärning som avses i första stycket ning som avses i första stycket ska skall 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbal- 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken ken tillämpas. tillämpas.

3 kap.

14 § Vid prövningen av en ansökan Vid prövningen av en ansökan om tillstånd som avses i detta kapi- om tillstånd som avses i detta kapitel eller i en lokal föreskrift skall tel eller i en lokal föreskrift ska polismyndigheten beakta vad som Polismyndigheten beakta vad som krävs av hänsyn till trafiken samt krävs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. till allmän ordning och säkerhet. Om ansökan avser tillstånd att ta i Om ansökan avser tillstånd att ta i anspråk en offentlig plats för visst anspråk en offentlig plats för visst ändamål, skall särskild hänsyn tas ändamål, ska särskild hänsyn tas till gångtrafikens intresse. till gångtrafikens intresse. Ett beslut av polismyndigheten Ett beslut av Polismyndigheten om tillstånd får förenas med de om tillstånd får förenas med de villkor som behövs av hänsyn till villkor som behövs av hänsyn till trafiken samt till allmän ordning trafiken samt till allmän ordning och säkerhet. Villkoren får inte och säkerhet. Villkoren får inte lägga onödigt tvång på allmänhe- lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade in- ten eller på annat sätt göra obefoskränkningar i den enskildes frihet. gade inskränkningar i den enskildes frihet.

16 § Beslut enligt 14 § gäller för viss Beslut enligt 14 § gäller för viss 166 tid eller tills vidare. Beslutet skall tid eller tills vidare. Beslutet ska

innehålla de villkor som polismyn- innehålla de villkor som Polismyndigheten har meddelat enligt 14 § digheten har meddelat enligt 14 § andra stycket och de villkor som andra stycket och de villkor som kommunen har ställt upp med stöd kommunen har ställt upp med stöd av 15 §. Beslut i fråga om mark av 15 §. Beslut i fråga om mark som inte står under kommunens som inte står under kommunens förvaltning skall också innehålla förvaltning ska också innehålla en en erinran om att medgivande av upplysning om att medgivande av markägare eller nyttjanderätts- markägare eller nyttjanderättshahavare kan behövas. vare kan behövas. Om kommunen har yttrat sig en- Om kommunen har yttrat sig enligt 2 § skall beslutet innehålla ligt 2 § ska beslutet innehålla en erinran om möjligheten att över- upplysning om möjligheten att klaga kommunens beslut enligt överklaga kommunens beslut 10 kap. kommunallagen enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). (1991:900).

17 § Om det behövs för att förebygga Om det behövs för att förebygga oordning eller för att förhindra att oordning eller för att förhindra att människors hälsa eller egendom människors hälsa eller egendom skadas får polismyndigheten i ett skadas får Polismyndigheten i ett särskilt fall ge anvisningar eller särskilt fall ge anvisningar eller tillsägelser till innehavaren och be- tillsägelser till innehavaren och besökande för användningen av så- sökande för användningen av sådana bad- eller campingplatser och dana bad- eller campingplatser och lokaler eller platser för idrott, fri- lokaler eller platser för idrott, friluftsliv, spel, lek, förströelse eller luftsliv, spel, lek, förströelse eller liknande som allmänheten har till- liknande som allmänheten har tillträde till. Om det är nödvändigt får träde till. Om det är nödvändigt får polismyndigheten förbjuda fortsatt Polismyndigheten förbjuda fortsatt användning. användning. Om det behövs föreskrifter om Om det behövs föreskrifter om allmän ordning och säkerhet för allmän ordning och säkerhet för verksamhet som avses i första verksamhet som avses i första stycket, skall polismyndigheten an- stycket, ska Polismyndigheten anmäla förhållandet till kommunen. mäla förhållandet till kommunen.

19 § Om någon inte vidtar en åtgärd Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt detta ka- som han eller hon är skyldig att pitel, lokala föreskrifter eller bes- utföra enligt detta kapitel, lokala lut eller villkor som har meddelats föreskrifter eller beslut eller villkor med stöd av 5 §, 14 § andra styc- som har meddelats med stöd av ket eller 15 §, får polismyndighe- 5 §, 14 § andra stycket eller 15 §, ten förelägga honom att inom viss får Polismyndigheten förelägga tid vidta åtgärden. Detta gäller en- honom eller henne att inom viss dast om han inte vidtar rättelse ge- tid vidta åtgärden. Detta gäller nast efter tillsägelse eller inte kan endast om han eller hon inte vidtar anträffas efter rimlig efterforsk- rättelse genast efter tillsägelse eller ning. inte kan anträffas efter rimlig 167

efterforskning. Även om det inte följer av första stycket får föreläggande, utan föregående tillsägelse, avse skyldighet att ta bort upplag, försäljningsstånd, ställningar, skyltar, containrar och andra anordningar som har placerats på en offentlig plats utan nödvändigt tillstånd enligt 1 § eller i strid med villkor som gäller för tillståndet. Detsamma gäller i fråga om anordningar som inte har tagits bort efter utgången av giltighetstiden för tillståndet. Ett föreläggande enligt andra Ett föreläggande enligt andra stycket får, om det avser en con- stycket får, om det avser en container eller något annat skrymman- tainer eller något annat skrymmande föremål som ställts upp på of- de föremål som ställts upp på offentlig plats, riktas också mot före- fentlig plats, riktas också mot föremålets ägare eller den som är i målets ägare eller den som är i ägarens ställe, även om föremålet ägarens ställe, även om föremålet ställts upp för någon annans räk- ställts upp för någon annans räkning. Det sagda gäller inte om det ning. Det sagda gäller inte om det är uppenbart att någon annan än är uppenbart att någon annan än föremålets ägare eller den som är i föremålets ägare eller den som är i hans ställe har bestämt platsen för hans eller hennes ställe har beuppställningen. stämt platsen för uppställningen.

20 § I föreläggande får vite sättas ut I ett föreläggande får vite sättas eller, som påföljd för underlåten- ut eller, som påföljd om föreläghet att följa föreläggandet, anges gandet inte följs , anges att rättelse att rättelse kan komma att ske på kan komma att vidtas på den förden försumliges bekostnad genom sumliges bekostnad genom Polispolismyndighetens försorg. myndighetens försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.70 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs att 5, 19 och 31 §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning ska ha följande lydelse.

5 §

19 §

Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum. Vad som sägs i första stycket Vad som sägs i första stycket gäller inte, om arbetstagaren över- gäller inte, om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan går från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- respek- inom domstolsväsendet, åklagartive polisväsendet . väsendet eller polisen .

1 31 § En arbetstagare vid polisväsen- En arbetstagare vid Polismyndet , utrikesförvaltningen, Försvars- digheten, Säkerhetspolisen , utrimakten, Fortifikationsverket, För- kesförvaltningen, Försvarsmakten, svarets materielverk, Totalförsva- Fortifikationsverket, Försvarets rets rekryteringsmyndighet, För- materielverk, Totalförsvarets reksvarshögskolan eller Försvarets ra- ryteringsmyndighet, Försvarshögdioanstalt får med omedelbar ver- skolan eller Försvarets radioanstalt kan skiljas från sina arbetsuppgif- får med omedelbar verkan skiljas ter, om det är nödvändigt med hän- från sina arbetsuppgifter, om det är syn till landets bästa. nödvändigt med hänsyn till landets bästa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2010:463. 169

2.71 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning ska ha följande lydelse.

9 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 1997:179.

2.72 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll ska ha följande lydelse.

17 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 1996:784. 171

2.73 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs att 8 och 12 a §§ lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt ska ha följande lydelse.

8 §

12 a §

Senaste lydelse 2003:1165. 2 Senaste lydelse 2002:330.

Om tillstånd har meddelats en- Om tillstånd har meddelats enligt första stycket, får polismyndig- ligt första stycket, får Polismynhet vid behov ta den som överförs digheten vid behov ta den som i förvar. I fråga om tvångsmedel i överförs i förvar. I fråga om ett ärende om transport gäller bes- tvångsmedel i ett ärende om transtämmelserna i 5 §. port gäller bestämmelserna i 5 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.74 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 18 kap. 19 § och 22 kap. 10 § sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.

18 kap.

19 §

22 kap.

10 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2008:1311. 2 Senaste lydelse 2001:384.

2.75 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 9 och 10 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi ska ha följande lydelse.

10 kap.

9 §

10 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

175 Senaste lydelse 1999:431. 175

2.76 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:832) om obduktion m.m.

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ lagen (1995:832) om obduktion m.m. ska ha följande lydelse.

18 §

19 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.77 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

1 Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1996:67) dels att 2 kap. 17–22 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 2 kap. 17 och 18 §§ samt 20–22 §§ ska utgå, dels att i 2 kap. 10–10 b, 12 och 14 §§, 3 kap. 1 a, 6 och 8 §§, 4 kap. 2 §, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 b, 4 och 4 a §§ ordet ”polismyndigheten” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 1 kap. 8 §, 2 kap. 7 §, 4 kap. 4 §, 5 kap. 3 och 5 §§, 6 kap. 1– 3 a, 6 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 8 kap. 2 §, 9 kap. 7 §, 10 kap. 1 och 2 §§ samt 11 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 2 kap. ska lyda ”Tillstånd”, dels att det i lagen ska införas ett nytt kapitel, 1 a kap., av följande lydelse.

1 kap.

8 §

I fråga om skjutvapen och ammunition som tillverkas för staten gäller endast 2 a kap. 1–4 och 6 §§.

Senaste lydelse av 2 kap. 21 § 1999:74 2 kap. 10 § 2012:306 2 kap. 22 § 2010:364 2 kap. 10 a § 2012:306 3 kap. 1 a § 2006:386 2 kap. 10 b § 2012:306 3 kap. 8 § 2006:386 2 kap. 14 § 2000:147 4 kap. 2 § 2006:386 2 kap. 17 § 2006:386 5 kap. 7 § 2000:147 2 kap. 18 § 2012:306 6 kap. 3 b § 2012:306 2 kap. 19 § 1999:74 6 kap. 4 § 2012:306 2 kap. 20 § 1999:74 6 kap. 4 a § 2012:306.

2 Senaste lydelse 2011:467.

1 a kap. Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

Personuppgiftsansvar

1 § Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden.

2 § Polismyndigheten ska utse ett eller flera personuppgiftsombud för behandlingen av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden. Myndigheten ska anmäla till tillsynsmyndigheten enligt personuppgiftslagen (1998:204) när ett personuppgiftsombud utses eller entledigas.

Behandling av känsliga personuppgifter

3 § Uppgifter om en person får inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv. Om uppgifter om en person behandlas på annan grund, får de kompletteras med sådana uppgifter som avses i första stycket när det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Uppgifter som avses i första stycket får också behandlas om det är nödvändigt för diarieföring eller om uppgifterna har lämnats till Polismyndigheten i en anmälan eller liknande och behandlingen är nödvändig för handläggningen.

4 § Vid sökning i personuppgifter 178 som behandlas med stöd av denna

lag får uppgifter som avslöjar ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv inte användas som sökbegrepp.

Tillgången till personuppgifter

5 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Rättelse och skadestånd

6 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 15 §.

Vapenregister

7 § Polismyndigheten ska med hjälp av automatiserad behandling föra separata register över 1. personer och organisationer som enligt denna lag har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller tillstånd att låna skjutvapen samt personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden (vapeninnehavarregistret), 2. de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har meddelats enligt denna lag samt skjutvapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna (vapenregistret), och 3. personer och organisationer som har meddelats tillstånd enligt denna lag att driva handel med skjutvapen, fysiska personer som har ett betydande inflytande över 179

en sådan juridisk person som har tillstånd att driva handel med skjutvapen, personer som har godkänts att som föreståndare eller ersättare svara för sådan verksamhet samt personer och organisationer som har meddelats tillstånd enligt denna lag att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation (vapenhandlarregistret). Av vapeninnehavarregistret får det inte framgå vilka vapen som Försvarsmakten har tilldelat någon som tillhör hemvärnets personal. Registret får inte användas för att göra automatiserade sammanställningar över personer som tillhör hemvärnets personal.

Vapenregistrens ändamål

8 § Vapenregistren ska ha till ändamål att 1. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt denna lag, och 2. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller beivra brott med anknytning till skjutvapen.

Bevarande och gallring av uppgifter i vapenregister

9 § Uppgifter i vapenregister får inte bevaras där längre än vad som behövs för något av de ändamål som anges i 8 §.

10 § Utan hinder av vad som sägs i 9 § ska uppgifter om skjutvapen och sådana vapendelar som avses i 2 a kap. bevaras i vapenregister i 20 år. Detsamma gäller uppgifter om namn, adress och organisa- 180 tions- eller personnummer avseen-

de den som har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller tillstånd att driva handel med skjutvapen.

11 § Uppgifter i vapeninnehavarregistret om personer som tillhör hemvärnets personal ska gallras när Försvarsmakten har meddelat att uppgiften inte längre är aktuell.

Utlämnande av uppgifter i vapenregister och uppgiftsskyldighet

12 § Personuppgifter som behandlas i vapenregister och som är nödvändiga för att framställa rättsstatistik ska lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

13 § Om det är förenligt med svenska intressen, får personuppgifter som behandlas i vapenregister lämnas till 1. Interpol eller Europol, eller till en polismyndighet eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol, om det behövs för att myndigheten eller organisationen ska kunna förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller beivra brott, eller 2. utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst. Uppgifter får vidare lämnas till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

14 § Säkerhetspolisen får medges direktåtkomst till vapenregister.

Ytterligare föreskrifter

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om 1. förande av vapenregister, 2. åtkomst till uppgifter i registren, 3. digital arkivering, och 4. att personuppgifter som behandlas i vapenregister får lämnas ut även i andra fall än som avses i 12–14 §§.

2 kap.

7 § Om tillstånd att inneha skjutva- Om tillstånd att inneha skjutvapen meddelas någon som skall för- pen meddelas någon som ska förvärva ett sådant vapen, gäller till- värva ett sådant vapen, gäller tillståndet under förutsättning att för- ståndet under förutsättning att förvärvet görs inom sex månader från värvet görs inom sex månader från dagen för tillståndet eller den läng- dagen för tillståndet eller den längre tid som polismyndigheten be- re tid som Polismyndigheten bestämmer. stämmer.

4 kap.

3 4 § Skjutvapen som skall skrotas Skjutvapen som ska skrotas ska skall lämnas till en polismyndig- lämnas till Polismyndigheten . Den het . Den som lämnar ett vapen för som lämnar ett vapen för skrotning skrotning skall bifoga tillstånds- ska bifoga tillståndsbeviset. beviset.

5 kap.

4 3 § En innehavare får lämna över En innehavare får lämna över sitt skjutvapen eller sin ammu- sitt skjutvapen eller sin ammunition till någon annan för förva- nition till någon annan för förring om han eller hon inte själv varing om han eller hon inte själv kan ta hand om egendomen eller kan ta hand om egendomen eller om det annars finns särskilda skäl. om det annars finns särskilda skäl. För sådan förvaring krävs tillstånd För sådan förvaring krävs tillstånd om inte utlåning i motsvarande fall om inte utlåning i motsvarande fall är tillåten enligt 3 kap. Vid till- är tillåten enligt 3 kap. Vid tillståndsprövningen skall polismyn- ståndsprövningen ska Polismyndigheten särskilt beakta möjlighe- digheten särskilt beakta möjlighe-

3 Senaste lydelse 2006:386. 4 Senaste lydelse 2000:147. 182

ten för mottagaren att erbjuda en ten för mottagaren att erbjuda en säker förvaring. Tillståndet skall säker förvaring. Tillståndet ska tidsbegränsas. tidsbegränsas. Den hos vilken vapnet förvaras Den som förvarar vapnet får anfår använda vapnet endast om han vända det endast om han eller hon eller hon har tillstånd att inneha har tillstånd att inneha vapen av vapen av samma typ. samma typ.

5 § När det finns särskild anledning När det finns särskild anledning till det får en polismyndighet även till det får Polismyndigheten även i i annat fall än som avses i 2 kap. annat fall än som avses i 2 kap. besluta att tillstånd att inneha besluta att tillstånd att inneha skjutvapen skall förenas med skjutvapen ska förenas med villkor villkor att vapnet skall förvaras på att vapnet ska förvaras på visst visst sätt. sätt.

6 kap.

5 1 § Ett tillstånd att inneha skjutva- Ett tillstånd att inneha skjutvapen eller att föra in skjutvapen till pen eller att föra in skjutvapen till Sverige skall återkallas av polis- Sverige ska återkallas av Polismyndigheten om myndigheten om a) tillståndshavaren visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen, b) tillståndshavaren utan godtag- b) tillståndshavaren utan godtagbar anledning vägrat polismyndig- bar anledning vägrat Polismyndigheten tillträde för att kontrollera att heten tillträde för att kontrollera att förvaringsbestämmelserna följs, förvaringsbestämmelserna följs, c) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller d) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Första stycket gäller också i fråga om tillstånd att förvara skjutvapen hos någon annan.

6 2 § Ett tillstånd att inneha ammuni- Ett tillstånd att inneha ammunition skall återkallas av polismyn- tion ska återkallas av Polismyndigheten om digheten om a) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, b) tillståndshavaren har missbrukat sin ammunition, eller c) om det annars finns någon c) det annars finns någon skälig skälig anledning att återkalla till- anledning att återkalla tillståndet. ståndet.

7 3 § Ett tillstånd att driva handel med Ett tillstånd att driva handel med skjutvapen skall återkallas av po- skjutvapen ska återkallas av Polislismyndigheten om myndigheten om

5 Senaste lydelse 2000:147. 6 Senaste lydelse 2000:147. 7 Senaste lydelse 2006:386. 183

a) tillståndshavaren inte längre driver yrkesmässig handel, b) förutsättningarna för tillståndet inte längre finns, eller c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren har åsidosatt en bestämmelse i denna lag eller en föreskrift eller ett villkor som meddelats med stöd av lagen. Första och andra styckena gäller på motsvarande sätt i fråga om tillstånd att ta emot skjutvapen för reparation eller översyn.

8 3 a § Ett tillstånd att låna skjutvapen Ett tillstånd att låna skjutvapen skall återkallas av polismyndighe- ska återkallas av Polismyndigheten ten om om a) innehavaren har visat sig vara olämplig att inneha skjutvapen, b) förutsättningar för tillståndet inte längre finns, eller c) det annars finns någon skälig anledning att återkalla tillståndet.

9 6 § En läkare som bedömer att en En läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen ska olämplig att inneha skjutvapen ska omedelbart anmäla detta till polis- omedelbart anmäla detta till Polismyndigheten på den ort där patien- myndigheten. Anmälan behöver ten är folkbokförd. Anmälan behö- inte göras om det med hänsyn till ver inte göras om det med hänsyn omständigheterna står klart för till omständigheterna står klart för läkaren att patienten inte har tillläkaren att patienten inte har till- stånd att inneha skjutvapen. stånd att inneha skjutvapen. Den anmälningsskyldighet som läkare har enligt första stycket gäller även i fråga om en person som genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller utredning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

10 7 § Om en polismyndighet får kän- Om Polismyndigheten får kännenedom om omständigheter som dom om omständigheter som kan kan medföra att en person som till- medföra att en person som tillhör hör hemvärnets personal är olämp- hemvärnets personal är olämplig lig att inneha skjutvapen, skall myn- att inneha skjutvapen, ska myndigdigheten omedelbart underrätta heten omedelbart underrätta För- Försvarsmakten om dessa omstän- svarsmakten om dessa omständigdigheter. heter.

8 Senaste lydelse 2006:386. 9 Senaste lydelse 2012:306. 10 Senaste lydelse 2006:386. 184

7 kap.

3 § Innehavare av ett skjutvapen el- Innehavare av ett skjutvapen ler ammunition som skall lösas in eller ammunition som ska lösas in är skyldig att enligt polismyndig- är skyldig att enligt Polismynhetens beslut lämna över vapnet dighetens beslut lämna över vapnet eller ammunitionen till polismyn- eller ammunitionen till myndigdigheten eller den som myndighe- heten eller den som myndigheten ten bestämmer. Om det finns ett bestämmer. Om det finns ett tillståndsbevis eller någon annan tillståndsbevis eller någon annan motsvarande handling, skall även motsvarande handling, ska även den lämnas över till polismyndig- den lämnas över till Polismyndigheten . heten .

8 kap.

2 § Om skjutvapen eller ammunition Om skjutvapen eller ammunition ingår i ett dödsbo eller ett konkurs- ingår i ett dödsbo eller ett konkursbo, får polismyndigheten besluta bo, får Polismyndigheten besluta att egendomen tills vidare skall att egendomen tills vidare ska förförvaras av myndigheten eller nå- varas av myndigheten eller någon gon annan som myndigheten an- annan som myndigheten anvisar, visar, när det finns särskild anled- när det finns särskild anledning till ning till det. Den som har hand om det. Den som har hand om boet är i boet är i så fall skyldig att efter po- så fall skyldig att efter Polismynlismyndighetens beslut lämna över dighetens beslut lämna över vapvapnen och ammunitionen till den nen och ammunitionen till den som skall förvara egendomen. som ska förvara egendomen.

9 kap.

11 7 § Om någon frivilligt lämnar in Om någon frivilligt lämnar in skjutvapen eller ammunition till en skjutvapen eller ammunition till polismyndighet , får åtal mot denne Polismyndigheten , får åtal mot hoför olovligt innehav av vapnet eller nom eller henne för olovligt inneammunitionen väckas av åklagaren hav av vapnet eller ammunitionen endast om det är motiverat från all- väckas av åklagaren endast om det män synpunkt. är motiverat från allmän synpunkt.

10 kap.

1 § En polismyndighets beslut enligt Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos all- denna lag som gäller en fysisk permän förvaltningsdomstol. Pröv- son får överklagas till den förvaltningstillstånd krävs vid överkla- ningsrätt inom vars domkrets han gande till kammarrätten. eller hon var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. Om han eller hon inte var folkbokförd i Sverige

11 Senaste lydelse 2000:147. 185

överklagas beslutet till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Beslut som gäller en juridisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 § En polismyndighets eller en Polismyndighetens eller en domdomstols beslut enligt denna lag stols beslut enligt denna lag ska skall gälla omedelbart, om inte an- gälla omedelbart, om inte annat nat förordnas. En polismyndighets förordnas. Polismyndighetens bebeslut om återkallelse av handels- slut om återkallelse av handelstilltillstånd skall dock gälla omedel- stånd ska dock gälla omedelbart bart endast i de fall då så har för- endast i de fall detta har angetts i ordnats i beslutet. Ett sådant för- beslutet. Ett sådant förordnande får ordnande får meddelas om det meddelas om det finns särskilda finns särskilda skäl. skäl.

11 kap.

12 1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att a) denna lag eller vissa före- a) denna lag eller vissa föreskrifskrifter i lagen skall tillämpas även ter i lagen ska tillämpas även i fråi fråga om andra föremål än sådana ga om andra föremål än sådana som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om som anges i 1 kap. 2 och 3 §§, om föremålen är särskilt ägnade att an- föremålen är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, vändas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet, hälsa eller personliga säkerhet, b) anslagsenergin eller utgångs- b) anslagsenergin eller utgångshastigheten hos en projektil från hastigheten hos en projektil från ett skjutvapen skall understiga ett ett skjutvapen ska understiga ett visst värde eller att vapnet skall visst värde eller att vapnet ska vara vara konstruerat på ett visst sätt för konstruerat på ett visst sätt för att att vapnet skall anses vara effekt- vapnet ska anses vara effektbebegränsat enligt 2 kap. 1 §, gränsat enligt 2 kap. 1 §, c) bestämmelserna om tillstånd i c) bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § inte skall gälla innehav 2 kap. 1 § inte ska gälla innehav av av skjutvapen som lämnats över skjutvapen som lämnats över från från staten till staten till – statliga tjänstemän eller per- – statliga tjänstemän eller personer som tillhör det militära för- soner som tillhör det militära försvaret, räddningstjänsten eller po- svaret, räddningstjänsten, Polislisväsendet myndigheten eller Säkerhetspolisen ,

12 Senaste lydelse 2006:386. 186

– den som för statens räkning tillverkar krigsmateriel, eller – frivilliga försvarsorganisationer, d) tillstånd skall krävas för över- d) tillstånd ska krävas för överföring av skjutvapen eller ammuni- föring av skjutvapen eller ammunition från Sverige till ett annat land, tion från Sverige till ett annat land, e) den som avser att föra ut ett e) den som avser att föra ut ett skjutvapen från Sverige eller lånar skjutvapen från Sverige eller lånar ut ett skjutvapen till någon som är ut ett skjutvapen till någon som är fast bosatt i ett annat land och inte fast bosatt i ett annat land och inte skall använda vapnet endast i ska använda vapnet endast i Sve- Sverige, skall anmäla detta till po- rige, ska anmäla detta till Polislismyndigheten , och om att myndigheten , och f) denna lag inte skall gälla i frå- f) denna lag inte ska gälla i fråga ga om skjutvapen och ammunition om skjutvapen och ammunition som en företrädare för en annan som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfäl- stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige eller vid lig tjänstgöring i Sverige eller vid resa för tjänsteändamål genom resa för tjänsteändamål genom Sverige. Sverige.

13 2 § Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela som regeringen bestämmer får föreskrifter om meddela föreskrifter om a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen, b) krav på skjutskicklighet, ut- b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsätt- bildning, ålder och de förutsättningar i övrigt som skall vara upp- ningar i övrigt som ska vara uppfyllda för tillstånd att inneha eller fyllda för tillstånd att inneha eller låna skjutvapen, låna skjutvapen, c) krav på kunskap för att få till- c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutva- stånd att driva handel med skjutvapen och vad som i övrigt skall gäl- pen och vad som i övrigt ska gälla la vid sådan handel, vid sådan handel, d) vad som skall iakttas utöver d) vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid änd- bestämmelserna i 4 kap. vid ändring och reparation av skjutvapen, ring och reparation av skjutvapen, e) krav på vapenhandlares, museers och sammanslutningars förvaring av andra vapen än effektbegränsade vapen och på sammanslutningars förvaring av ammunition, f) de förutsättningar i övrigt som f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd ska vara uppfyllda för tillstånd enligt denna lag, enligt denna lag, g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd att inneha skjutvapen i Sverige, h) förutsättningar för och förfa- h) förutsättningar för och förfaringssätt vid medgivande av att ringssätt vid medgivande av att

13 Senaste lydelse 2006:386. 187

personer bosatta i Sverige skall få personer bosatta i Sverige ska få tillstånd att förvärva skjutvapen i tillstånd att förvärva skjutvapen i ett annat land, ett annat land, i) krav på att den som förvärvat i) krav på att den som förvärvat ett skjutvapen i Sverige och som är ett skjutvapen i Sverige och som är bosatt i ett främmande land skall bosatt i ett främmande land ska underrätta den staten om förvärvet, underrätta den staten om förvärvet, j) förande av vapenregister enligt 2 kap. 17–19 §§, k) vilka sammanslutningar som j) vilka sammanslutningar som skall anses uppfylla kraven i 2 kap. ska anses uppfylla kraven i 2 kap. 3 § b för att kunna meddelas till- 3 § b för att kunna meddelas tillstånd att inneha skjutvapen, och stånd att inneha skjutvapen, och l) vad som skall iakttas utöver k) vad som ska iakttas utöver bestämmelserna i 5 kap. i fråga om bestämmelserna i 5 kap. i fråga om transport av skjutvapen och ammu- transport av skjutvapen och ammunition. nition.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

2.78 Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627)

Härigenom föreskrivs att 28 § säkerhetsskyddslagen (1996:627) ska ha följande lydelse.

28 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 189

2.79 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

12 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2000:1232.

2.80 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon ska ha följande lydelse.

6 §

Avgiftsplikt gäller inte för fordon som tillhör 1. försvarsmakten , 1. Försvarsmakten , 2. polisväsendet , 2. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen , 3. staten, en kommun eller någon annan och fordonet är avsett att användas för räddningstjänst, och 4. väghållningen. En förutsättning för undantag enligt första stycket är att fordonet bär yttre kännetecken som visar att fordonet tillhör någon av de angivna kategorierna. Avgiftsplikt gäller inte heller för fordon vars ålder, beräknad som skillnaden mellan fordonsåret och innevarande kalenderår, är trettio år eller äldre och som inte används i yrkesmässig trafik som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1071/2009 av den 21 oktober 2009 om gemensamma regler beträffande de villkor som ska uppfyllas av personer som bedriver yrkesmässig trafik och om upphävande av rådets direktiv 96/26/EG eller yrkestrafiklagen (2012:210). För fordonskombinationer är det motorfordonet som är avgörande för om kombinationen är undantagen från avgiftsplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2012:216. 191

2.81 Förslag till lag om ändring i körkortslagen (1998:488)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 §, 3 kap. 15 §, 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 8 och 25 a §§ samt 7 kap. 4 § körkortslagen (1998:488) ska ha följande lydelse.

2 kap.

12 §

3 kap.

15 §

Den som kör ett fordon som avses i 2 kap. 1 § ska ha med sig

2. om körkortet efter utfärdande ännu inte har lämnats ut och färden

äger rum inom två månader från och med den dag då det utfärdades, en

handling som styrker förarens identitet.

4 kap.

5 §

Övningskörning ska ske under uppsikt av någon som har vana och

skicklighet att köra fordon av det slag som övningskörningen avser samt

1. är utbildningsledare eller trafiklärare, om övningskörningen sker i

trafikskola för annan körkortsbehörighet än AM,

2. är behörig utbildare enligt lagen (2009:121) om utbildning till förare

av mopeder, snöskotrar och terränghjulingar, om övningskörningen sker

4. har godkänts som handledare enligt 7 §, om övningskörningen sker i

andra fall än som avses i 1 och 3 för annan körkortsbehörighet än AM.

Senaste lydelse 2011:1580. 2 Senaste lydelse 2011:1580.

3 6 § Uppsikt under övningskörning Uppsikt under övningskörning inom polisväsendet eller Försvars- inom Polismyndigheten eller Förmakten får utövas endast av den svarsmakten får utövas endast av som den som 1. fyllt 21 år, 2. har behörighet för fordon av det slag körningen avser, och 3. under sammanlagt minst tre av de senaste tio åren har haft sådan behörighet. Uppsikt enligt första stycket får dock inte utövas av den vars körkort eller förarbevis under de senaste tre åren har varit återkallat enligt 1. 5 kap. 3 § 1, 5 eller 6, eller 2. 5 kap. 3 § 2–4, om den sammanlagda spärrtid som under de senaste tre åren har bestämts enligt 5 kap. 6 § överstiger tre månader. Uppsikt enligt första stycket får inte heller utövas av den vars körkortsinnehav 1. är förenat med villkor om alkolås, eller 2. har varit förenat med villkor om alkolås under de tre senaste åren. Med återkallelse avses i andra stycket även återkallelse tills vidare enligt 5 kap. 5 § och med spärrtid sådan giltighetstid som beslutats enligt den paragrafen.

5 kap.

8 § Om ett fordon körs i strid mot Om ett fordon körs i strid mot denna lag eller en föreskrift som denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen, har meddelats med stöd av lagen, skall polisen hindra fortsatt färd, ska en polisman hindra fortsatt om den kan vara en påtaglig fara färd, om den kan vara en påtaglig för trafiksäkerheten eller ställa till fara för trafiksäkerheten eller ställa svåra problem på annat sätt. till svåra problem på annat sätt.

4 25 a § Polisen har rätt till tillträde till En polisman har rätt till tillträde ett körkortspliktigt fordon som till ett körkortspliktigt fordon som framförs av en körkortshavare vars körs av en körkortshavare vars körkortsinnehav är förenat med körkortsinnehav är förenat med villkor om alkolås, för att kontrol- villkor om alkolås, för att kontrollera att fordonet har ett alkolås av lera att fordonet har ett alkolås av godkänd typ som uppfyller före- godkänd typ som uppfyller föreskrivna krav i fråga om montering, skrivna krav i fråga om montering, funktion och användning. Kontrol- funktion och användning. Kontrollen ska utföras så att den inte orsa- len ska utföras så att den inte orkar större olägenheter än vad som sakar större olägenheter än vad är nödvändigt med hänsyn till än- som är nödvändigt med hänsyn till damålet. ändamålet.

3 Senaste lydelse 2010:1914. 4 Senaste lydelse 2011:1580. 193

7 kap.

5 4 § Omhändertagande av körkort en- Omhändertagande av körkort ligt 5 kap. 7 § beslutas av polis- enligt 5 kap. 7 § beslutas av Polismyndighet eller åklagare. Även myndigheten eller åklagare. Även Tullverket eller Kustbevakningen Tullverket eller Kustbevakningen får besluta om omhändertagande får besluta om omhändertagande enligt 5 kap. 7 § första stycket 1 enligt 5 kap. 7 § första stycket 1 och, när det gäller brott som avses och, när det gäller brott som avses i 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om i 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, enligt straff för vissa trafikbrott, enligt första stycket 2 samma paragraf. första stycket 2 samma paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

5 Senaste lydelse 2008:327. 194

2.82 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § och 4 kap. 12 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter ska ha följande lydelse.

2 kap.

3 §

Vid genomförande av transportkontroll får Tullverket 1. öppna transportmedel, containrar och andra utrymmen som är låsta eller har tillslutits på annat sätt, 2. bereda sig tillträde till områden som inte är tillgängliga för allmänheten, och 3. försegla transportmedel, containrar och andra utrymmen samt spärra av områden som inte är tillgängliga för allmänheten. Polisen ska lämna den handräck- Polismyndigheten ska lämna den ning som behövs för kontrollen. handräckning som behövs för kontrollen. Vid transportkontroll av sådan transport som avses i 1 a § gäller inte bestämmelserna i första stycket 2 och 3. Vid transportkontroll i lokal enligt 1 § tredje stycket gäller första stycket 1 och 3 inte Tullverkets tillträde till lokalen eller utrymmen i lokalen.

4 kap.

12 § Polisen är skyldig att medverka i Polismyndigheten är skyldig att kontrollverksamhet enligt denna medverka i kontrollverksamhet lag. Vad som sägs i 2 kap. 1–8 §§ enligt denna lag. Vad som sägs i gäller vid sådan medverkan också 2 kap. 1–8 §§ gäller vid sådan polismyndighet och polisman. medverkan också Polismyndigheten och polisman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2012:679. 195

2.83 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret ska ha följande lydelse.

7 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2003:723.

2.84 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård dels att 6, 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 20 § ska lyda ”Handräckning av Polismyndigheten”.

6 §

1. chefen för häktet, av den som är häktad, 2. den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem, av den som är intagen i ett sådant hem, 3 . en polismyndighet. 3. Polismyndigheten. Nöjdförklaring enligt andra stycket 1 eller 2 får lämnas även inför en annan tjänsteman vid ett häkte eller ett särskilt ungdomshem som har förordnats att ta emot en sådan förklaring. En tjänsteman som avses i andra En tjänsteman som avses i andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket stycket 1 eller 2 eller tredje stycket skall så snart det kan ske upplysa ska så snart det kan ske upplysa den dömde om att han har rätt att den dömde om att han eller hon lämna en sådan förklaring samt om har rätt att lämna en sådan förklanär och hur det kan ske. En sådan ring samt om när och hur det kan tjänsteman är vidare skyldig att ske. En sådan tjänsteman är vidare den dag, då nöjdförklaring först skyldig att den dag, då nöjdförkan lämnas, fråga om den dömde klaring först kan lämnas, fråga om vill lämna en sådan förklaring. den dömde vill lämna en sådan förklaring.

8 § En nöjdförklaring gäller endast En nöjdförklaring gäller endast om den dömde har haft betänketid om den dömde har haft betänketid till andra dagen efter den dag då till andra dagen efter den dag då domen avkunnades för honom vid domen avkunnades för honom rätten eller på annat sätt delgavs eller henne vid rätten eller på anhonom och om den som skall ta nat sätt delgavs honom eller henne emot förklaringen har tillgång till och om den som ska ta emot fördomen eller domsbevis. Den döm- klaringen har tillgång till domen de skall ges tillfälle att under be- eller domsbevis. Den dömde ska tänketiden samråda med sin för- ges tillfälle att under betänketiden 197

svarare. samråda med sin försvarare. En nöjdförklaring som har läm- En nöjdförklaring som har lämnats enligt denna lag får inte tas nats enligt denna lag får inte tas tillbaka. Har den dömde överkla- tillbaka. Har den dömde överklagat domen när det gäller påföljden, gat domen när det gäller påföljden, skall överklagandet anses återkal- ska överklagandet anses återkallat lat genom nöjdförklaringen. genom nöjdförklaringen. Lämnar den dömde nöjdförkla- Lämnar den dömde nöjdförring inför en sådan tjänsteman som klaring inför en sådan tjänsteman avses i 6 § andra stycket 1 eller 2 som avses i 6 § andra stycket 1 eller tredje stycket, skall denne eller 2 eller tredje stycket, ska han omedelbart se till att domen verk- eller hon omedelbart se till att doställs. Lämnar den dömde nöjdför- men verkställs. Lämnar den dömde klaring inför en polismyndighet , nöjdförklaring inför Polismynskall den som tar emot förkla- digheten , ska den som tar emot ringen se till att den dömde förpas- förklaringen se till att den dömde sas till det särskilda ungdomshem förpassas till det särskilda ungdär verkställigheten skall ske . domshem där verkställigheten ska äga rum .

9 § När domen får verkställas skall När domen får verkställas ska Statens institutionsstyrelse föreläg- Statens institutionsstyrelse förega den dömde att senast en viss lägga den dömde att senast en viss dag inställa sig vid det särskilda dag inställa sig vid det särskilda ungdomshem som styrelsen be- ungdomshem som styrelsen bestämmer. Statens institutionssty- stämmer. Statens institutionsstyrelse skall se till att intagning sker relse ska se till att intagning sker så snart som möjligt efter det att så snart som möjligt efter det att domen får verkställas. domen får verkställas. Om den dömde inte rättar sig ef- Om den dömde inte rättar sig efter eller inte kan nås av ett före- ter eller inte kan nås av ett föreläggande enligt första stycket, skall läggande enligt första stycket, ska polismyndigheten i den ort där han Polismyndigheten på begäran av vistas på begäran av Statens insti- Statens institutionsstyrelse förpastutionsstyrelse förpassa honom till sa honom eller henne till unghemmet. domshemmet . En sådan begäran ska om möjligt innehålla uppgift om den ort där den dömde vistas. Den dömde får i väntan på för- Den dömde får i väntan på passning förvaras i häkte eller i förpassning förvaras i häkte eller i polisarrest, om det är nödvändigt polisarrest, om det är nödvändigt för att förpassningen skall kunna för att förpassningen ska kunna genomföras. genomföras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.85 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 6, 15 och 17 a §§ lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

1 §

2 §

Belastningsregistret ska föras för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos 1. polismyndigheter , Skattever- 1. Polismyndigheten , Säkerhetsket, Tullverket och Kustbevak- polisen , Skatteverket, Tullverket ningen för att förebygga, upptäcka och Kustbevakningen för att föreoch utreda brott, bygga, upptäcka och utreda brott, 2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande, 3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och 4. polismyndigheter och andra 4. Polismyndigheten och andra myndigheter vid sådan lämplig- myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i eller annan prövning som anges i författning. författning. Registret får användas också för Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som att till en enskild lämna uppgifter är av särskild betydelse i dennes som är av särskild betydelse i hans verksamhet. eller hennes verksamhet.

2 6 § Personuppgifter ur belastningsregistret ska lämnas ut om det begärs av 1. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet, 2. polismyndighet , Skatteverket, 2. Säkerhetspolisen , Skattever- Tullverket, Kustbevakningen, åk- ket, Tullverket, Kustbevakningen, lagarmyndighet eller allmän dom- åklagarmyndighet eller allmän stol för verksamhet som avses i 2 § domstol för verksamhet som avses första stycket 1–3, i 2 § första stycket 1–3, 3. förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § första stycket 4 eller

1 Senaste lydelse 2009:614. 2 Senaste lydelse 2012:762. 199

4. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det. Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret. Uppgifter som har förts in i re- Uppgifter som har förts in i registret med stöd av 4 a § och som gistret med stöd av 4 a § och som avser en gärning som inte motsva- avser en gärning som inte motsvarar brott enligt svensk lag eller en rar brott enligt svensk lag eller en gärning som någon har begått in- gärning som någon har begått innan han eller hon har fyllt 15 år, nan han eller hon har fyllt 15 år, får dock endast lämnas ut till de får dock endast lämnas ut till de myndigheter som avses i första myndigheter som avses i första stycket 1 och endast om uppgif- stycket 1 och endast om uppgifterna behövs hos myndigheten för terna behövs hos myndigheten för tillsynen över Rikspolisstyrelsens tillsynen över Polismyndighetens personuppgiftsbehandling enligt personuppgiftsbehandling enligt denna lag. denna lag.

15 § En begäran om att uppgifter En begäran om att uppgifter ska skall lämnas ut prövas av Riks- lämnas ut prövas av Polismynpolisstyrelsen. Regeringen eller digheten. den myndighet regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva frågan om att lämna ut uppgifter.

3 17 a § Utöver vad som följer av 16 och Utöver vad som följer av 16 och 17 §§ ska en uppgift som har förts 17 §§ ska en uppgift som har förts in i registret med stöd av 4 a § in i registret med stöd av 4 a § gallras så snart Rikspolisstyrelsen gallras så snart Polismyndigheten har underrättats av behörig myn- har underrättats av behörig myndighet i den stat som har överfört dighet i den stat som har överfört uppgiften om att uppgiften har uppgiften om att uppgiften har gallrats i den staten. gallrats i den staten. En uppgift som har förts in i registret med stöd av 4 a § ska alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2012:762. 200

2.86 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 5, och 12 §§ lagen (1998:621) om misstankeregister ska ha följande lydelse.

1 §

2 §

Misstankeregistret ska föras för att underlätta tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos 1. polismyndigheter , Skattever- 1. Polismyndigheten, Säkerhetsket, Tullverket och Kustbevak- polisen , Skatteverket, Tullverket ningen för att samordna förunder- och Kustbevakningen för att samsökningar mot en person och för ordna förundersökningar mot en att förebygga, upptäcka och utreda person och för att för att förebygbrott, ga, upptäcka och utreda brott, 2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal och 3. polismyndigheter och andra 3. Polismyndigheten och andra myndigheter vid sådan lämplig- myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i eller annan prövning som anges i författning. författning. Registret får användas också för Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som att till en enskild lämna uppgifter är av särskild betydelse i dennes som är av särskild betydelse i hans verksamhet. eller hennes verksamhet.

2 5 § Uppgifter ur misstankeregistret ska lämnas ut om det begärs av 1. polismyndighet , Skatteverket, 1. Säkerhetspolisen , Skattever- Tullverket, Kustbevakningen, åk- ket, Tullverket, Kustbevakningen, lagarmyndighet eller allmän dom- åklagarmyndighet eller allmän stol för verksamhet som avses i 2 § domstol för verksamhet som avses första stycket 1–3, i 2 § första stycket 1–3, 2. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.

1 Senaste lydelse 2009:615. 2 Senaste lydelse 2009:615. 201

Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret. Att uppgifter får lämnas ut i vissa andra fall framgår av 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

12 § En begäran om att lämna ut upp- En begäran om att lämna ut uppgifter prövas av Rikspolisstyrelsen. gifter prövas av Polismyndigheten. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva om uppgifter kan lämnas ut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.87 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar ska ha följande lydelse.

10 §

Ett underrättelseregister får om en enskild person endast innehålla 1. upplysningar om varifrån den registrerade uppgiften kommer och om uppgiftslämnarens trovärdighet, 2. identifieringsuppgifter, 3. uppgifter om särskilda bestående fysiska kännetecken, 4. de omständigheter och händelser som ger anledning att anta att den registrerade utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet, 5. uppgifter om varor, brottshjälpmedel och transportmedel, 6. ärendenummer, och 7. hänvisning till en särskild un- 7. hänvisning till en särskild undersökning där uppgifter om den dersökning där uppgifter om den registrerade behandlas och till re- registrerade behandlas och till register som förs av polismyndighet , gister som förs av Polismyndig- Tullverket eller Skatteverket i vil- heten , Tullverket eller Skatteverket ket uppgifter om den registrerade i vilket uppgifter om den registreförekommer. rade förekommer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2003:668. 203

2.88 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:271) om handel med begagnade varor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:271) om handel med begagnade varor dels att i 11 och 12 §§ ordet ”polismyndigheten” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” dels att 1, 3–6, 8 och 10 §§ ska ha följande lydelse.

1 §

3 §

4 §

5 §

annars mottagna varor och att på annars mottagna varor och att på begäran tillhandahålla den lokala begäran tillhandahålla Polismynpolismyndigheten dessa anteck- digheten dessa anteckningar och ningar och övriga handlingar som övriga handlingar som avser motavser mottagna varor. tagna varor.

6 § En handlare skall på begäran av En handlare ska på begäran av polismyndigheten undersöka om Polismyndigheten undersöka om vissa begagnade varor har tagits vissa begagnade varor har tagits emot och om varorna finns kvar emot och om varorna finns kvar hos handlaren. hos handlaren.

8 § Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot. Den lokala polismyndigheten får Polismyndigheten får medge en medge en handlare undantag från handlare undantag från denna bedenna bestämmelse om det finns stämmelse om det finns särskilda särskilda skäl. skäl.

10 § Tillsynen över efterlevnaden av Polismyndigheten utövar tillsyn denna lag och av föreskrifter som över att denna lag och de föreskrifhar meddelats med stöd av lagen ter som har meddelats med stöd av utövas av den lokala polismyndig- lagen efterlevs . het hos vilken handlaren är registrerad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.89 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

Härigenom föreskrivs att 14 § och rubriken närmast före 14 § epizootilagen (1999:657) ska ha följande lydelse.

14 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2006:810. 2 Senaste lydelse 2006:810.

2.90 Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs att 11 § och rubriken närmast före 11 § zoonoslagen (1999:658) ska ha följande lydelse.

11 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2006:811. 2 Senaste lydelse 2006:811. 207

2.91 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:779) om handel med ädelmetallarbeten

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1999:779) om handel med ädelmetallarbeten ska ha följande lydelse.

14 §

Den som yrkesmässigt befattar sig med ädelmetallarbeten är skyldig att

på uppmaning av tillsynsmyndigheten

1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där ädelmetall-

2. lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.92 Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) 1 Härigenom föreskrivs att 8 kap. 20 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.

8 kap.

20 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Lagen omtryckt 2008:803. 2 Senaste lydelse 2010:462. 209

2.93 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet ska ha följande lydelse.

4 §

Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock de myn-

digheter som bedriver försvarsunderrättelseverksamhet lämna stöd till

andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksam-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2007:664.

2.94 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 8–11, 15 och 16 §§ lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

8 §

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, 2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, 3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet, 6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, 7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller 8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

9 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Om en dansk polisman vidtar en Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, skall åtgärd enligt första stycket, ska Posvensk polismyndighet på orten lismyndigheten omedelbart underomedelbart underrättas. Åtgärden rättas. Åtgärden får pågå tills

1 Senaste lydelse 2011:1173. 211

får pågå tills en behörig svensk Polismyndigheten övertar genommyndighet övertar genomförandet förandet eller begär att den ska eller begär att den skall avbrytas. avbrytas.

10 § Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de villkor som i övrigt framgår av 5 § och med de befogenheter som framgår av 6 och 7 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. Utöver vad som anges i 5 § får förföljande ske av en person som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. På svenskt territorium på Öre- På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska po- sundsförbindelsen får danska polismän även inleda ett förföljande lismän även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De skall som avses i första stycket. De ska i i ett sådant fall omedelbart anhålla ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk om bistånd av Polismyndigheten . myndighet .

11 § Utländska tjänstemän skall , när Utländska tjänstemän ska , när de de utövar befogenheter enligt den- utövar befogenheter enligt denna na lag, följa svensk lag och annan lag, följa svensk lag och annan förförfattning samt instruktioner som fattning samt instruktioner som meddelas av behöriga svenska po- meddelas av behörig svensk mynlismyndigheter . Under gränsöver- dighet . Under gränsöverskridande skridande förföljande eller över- förföljande eller övervakning får vakning får de inte beträda bo- de inte bereda sig tillträde till städer eller andra platser som inte bostäder eller andra platser som är öppna för allmänheten. Tjänste- inte är tillgängliga för allmänhevapen får bara användas i nöd- ten. Tjänstevapen får bara använvärnssituationer. Utländska tjän- das i nödvärnssituationer. Utländstemän skall alltid kunna styrka sin ska tjänstemän ska alltid kunna behörighet och identitet. styrka sin behörighet och identitet. Att undantag kan göras från Att undantag kan göras från vapenlagens (1996:67) bestämmel- vapenlagens (1996:67) bestämmelser , i fråga om rätt för företrädare ser om rätt för företrädare för för främmande stats myndighet att främmande stats myndighet att medföra skjutvapen och ammuni- medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i tion vid tillfällig tjänstgöring i Sverige , följer av 11 kap. 1 § f Sverige följer av 11 kap. 1 § f den sagda lag . lagen .

15 § Rikspolisstyrelsen , eller den po- Polismyndigheten beslutar om lismyndighet som Rikspolisstyrel- gränsöverskridande övervakning 212 sen i det enskilda fallet bestämmer, och gränsöverskridande förföl-

beslutar om gränsöverskridande jande in på svenskt territorium. Säövervakning in på svenskt territo- kerhetspolisen får besluta om rium. Rikspolisstyrelsen får i ett gränsöverskridande övervakning enskilt fall överlämna ett sådant inom den verksamhet som den beärende till Kustbevakningen. När- driver. mast berörd polismyndighet beslutar om gränsöverskridande förföljande in på svenskt territorium. Framställning eller anmälan från En framställning eller anmälan en utländsk myndighet om gräns- från en utländsk myndighet om överskridande övervakning in på gränsöverskridande övervakning in svenskt territorium skall göras hos på svenskt territorium ska göras Rikspolisstyrelsen . Andra kontak- till Polismyndigheten . Om framter med anledning av gränsöver- ställningen eller anmälan avser skridande övervakning eller förföl- sådan övervakning inom den verkjande in på svenskt territorium samhet som Säkerhetspolisen beskall ske direkt mellan de utländ- driver, får den i stället göras till ska tjänstemännen och berörda Säkerhetspolisen. svenska polismyndigheter. När Rikspolisstyrelsen har överlämnat ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen, ansvarar Kustbevakningen även för andra kontakter med anledning av ärendet. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen. När ärendet har överlämnats ansvarar Kustbevakningen för kontakter med anledning av ärendet. Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och berörd svensk myndighet.

2 16 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över DNA-profiler. Efter överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade DNA-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över DNA-profiler.

2 Senaste lydelse 2011:904. 213

Vad som sägs i första och andra styckena gäller endast de register över DNA-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014 i fråga om 16 § och i övrigt den 1 januari 2015.

2.95 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:344) om Schengens in- 1 formationssystem dels att i 5–7 §§ ordet ”Rikspolisstyrelsen” ska ersättas med ”Polismyndigheten”, dels att 1, 9, 11, 14, 15 och 17 §§ ska ha följande lydelse.

1 §

9 §

Senaste lydelse av 5 § 2010:366. 2 Senaste lydelse 2010:380. 3 Senaste lydelse 2010:380.

I SIS II-förordningen finns särskilda bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret till myndigheter som ansvarar för identifiering av tredjelandsmedborgare i samband med gränskontroller och andra kontroller. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 av den 20 december 2006 om tillträde till andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) för de enheter i medlemsstaterna som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon, finns bestämmelser som innebär att en sådan enhet ska ha direktåtkomst till registret. Kompletterande uppgifter enligt 3 a § får endast lämnas ut till en myndighet 1. som har rätt att få ut uppgifter om den registrering enligt 3 § som de kompletterande uppgifterna avser, och 2. som behöver uppgifterna för att undvika en felaktig identifiering. Regeringen meddelar föreskrifter om att myndigheter som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd ska ha tillgång till uppgifter som avses i 3 § andra stycket. Regeringen meddelar också föreskrifter om att de myndigheter som nämns i första och fjärde styckena får ha direktåtkomst till registret.

4 11 § Uppgifter som Rikspolisstyrel- Uppgifter som har registrerats i sen har fört in i registret får inte den svenska nationella enheten får bevaras längre än vad som är nöd- inte bevaras längre än vad som är vändigt med hänsyn till ändamålet nödvändigt med hänsyn till ändamed registreringen. Sådana uppgif- målet med registreringen. Sådana ter ska gallras om de avser en uppgifter ska gallras om de avser en 1. framställning som rör en person enligt 3 § första stycket 5, senast ett år efter registreringen, 2. framställning som rör en person i annat fall än som avses i 1, senast tre år efter registreringen, 3. framställning som rör ett föremål enligt 3 § första stycket 5, senast fem år efter registreringen, och 4. framställning som rör ett föremål enligt 3 § första stycket 6, senast tio år efter registreringen. Rikspolisstyrelsen får dock, in- Polismyndigheten får dock, innan den tid som anges i första nan den tid som anges i första stycket har löpt ut, besluta att en stycket har löpt ut, besluta att en uppgift ska stå kvar i registret om uppgift ska stå kvar i registret om det är nödvändigt för att uppnå det är nödvändigt för att uppnå syftet med registreringen. Ett så- syftet med registreringen. Ett sådant beslut ska framgå av registret. dant beslut ska framgå av registret. Om uppgifter står kvar med stöd Om uppgifter står kvar med stöd av ett sådant beslut, ska de gallras av ett sådant beslut, ska de gallras eller frågan om bevarande prövas eller frågan om bevarande prövas på nytt senast vid utgången av de på nytt senast vid utgången av de tidsfrister som anges i första tidsfrister som anges i första stycket. I sådana fall ska tidsfristen stycket. I sådana fall ska tidsfristen

4 Senaste lydelse 2010:380. 216

anses löpa från dagen för beslutet. anses löpa från dagen för beslutet. Uppgifter som har registrerats med stöd av 3 a § ska gallras samtidigt som uppgifterna i den registrering enligt 3 § som de hänför sig till. Uppgifterna ska gallras tidigare om den person som de avser begär det.

5 14 § Om tilläggsinformationen utgörs Om tilläggsinformationen utgörs av personuppgifter som Rikspolis- av personuppgifter som har tagits styrelsen har tagit emot från en an- emot från en annan stat, får den nan stat, får den bevaras endast un- bevaras endast under så lång tid der så lång tid som behövs för att som behövs för att uppnå det syfte uppnå det syfte för vilket den har för vilket den har mottagits. Den mottagits. Den får aldrig bevaras får aldrig bevaras längre än ett år längre än ett år efter det att de upp- efter det att de uppgifter i SIS som gifter i SIS som den avser har gall- den avser har gallrats. rats.

6 15 § Rikspolisstyrelsen är skyldig att Polismyndigheten är skyldig att på begäran av den registrerade, el- på begäran av den registrerade, eller om det annars finns anledning ler om det annars finns anledning till det, snarast rätta, blockera eller till det, snarast rätta, blockera eller utplåna en personuppgift som sty- utplåna en personuppgift som har relsen har registrerat , om uppgif- registrerats i den svenska nationelten är rättsligt eller sakligt felaktig. la enheten , om uppgiften är rättsligt eller sakligt felaktig.

7 17 § Rikspolisstyrelsens beslut som Polismyndighetens beslut enligt meddelas enligt 15 § får överkla- 15 § får överklagas till allmän förgas hos allmän förvaltningsdom- valtningsdomstol. stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

5 Senaste lydelse 2010:380. 6 Senaste lydelse 2010:380. 7 Senaste lydelse 2010:380. 217

2.96 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

1 kap.

5 §

tullbestämmelser: bestämmelser om införsel, utförsel eller transitering

av varor som avser tullar, skatter eller avgifter eller rör förbud, begräns-

ningar eller kontrollåtgärder beträffande varutrafiken,

överträdelse av tullbestämmelse: sådan överträdelse av tullbestämmel-

se för vilken påföljd enligt berörd stats lagar och andra bestämmelser kan

dömas ut av domstol eller av administrativ myndighet,

förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person

på svenskt territorium med stöd av sådan internationell överenskommelse

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.97 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 10 §, 13 kap. 7 §, 14 kap. 1 § och 16 kap. 4 a § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

12 kap.

10 §

Från socialtjänsten ska utan hinder av sekretess lämnas 1. uppgifter om huruvida någon 1. uppgifter om huruvida någon vistas i ett hem för vård eller boen- vistas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem, om upp- de eller i ett familjehem, om uppgifterna för särskilt fall begärs av gifterna för särskilt fall begärs av en domstol, åklagarmyndighet, po- en domstol, en åklagarmyndighet, lismyndighet , Kronofogdemyndig- Polismyndigheten , Säkerhetspoliheten eller Skatteverket, sen, Kronofogdemyndigheten eller Skatteverket, 2. uppgifter om en studerande 2. uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja denne från ärende om att avskilja denne från

1 Senaste lydelse 2012:803. 219

högskoleutbildning. högskoleutbildning eller polisprogrammet.

13 kap.

2 7 § Vid sådan inspektion som anges Vid sådan inspektion som anges i 6 § har den som utför inspektio- i 6 § har den som utför inspektionen rätt att av polismyndigheten få nen rätt att av Polismyndigheten få den hjälp som behövs för att in- den hjälp som behövs för att inspektionen ska kunna genomföras. spektionen ska kunna genomföras.

14 kap.

3 1 § Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: 1. myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom, 2. andra myndigheter inom häl- 2. andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rätts- so- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverk- psykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och krimi- samhet, socialtjänsten, Kriminalnalvården , vården , Polismyndigheten och Säkerhetspolisen , 3. anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2, och 4. de som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet och fullgör uppgifter som berör barn och unga eller inom annan sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd. Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 § lagen (1993:335) om Barnombudsman.

16 kap.

4 4 a § Polismyndigheten skall lämna Polismyndigheten ska lämna den den hjälp som behövs för att verk- hjälp som behövs för att verkställa ställa ett beslut om omhänderta- ett beslut om omhändertagande av gande av personakt. Begäran om personakt. Begäran om sådan hjälp sådan hjälp får dock göras endast får dock göras endast om om

2 Senaste lydelse 2009:596. 3 Senaste lydelse 2012:776. 4 Senaste lydelse 2005:126. 220

1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.98 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen Härigenom föreskrivs att 9 och 32 §§ lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska ha följande lydelse.

9 §

32 §

Senaste lydelse 2003:1173.

ligt första stycket, får polismyn- ligt första stycket, får Polismyndighet vid behov ta den som över- digheten vid behov ta den som förs i förvar. I fråga om tvångs- överförs i förvar. I fråga om medel i ett ärende om transport tvångsmedel i ett ärende om transgäller bestämmelserna i 5 §. port gäller bestämmelserna i 5 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.99 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:445) om medling med anledning av brott

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2002:445) om medling med anledning av brott ska ha följande lydelse.

5 §

Medling får endast ske om det med hänsyn till samtliga omständigheter

framstår som lämpligt. Om gärningsmannen är under tolv år får medling

ske endast om det finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.100 Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § och 2 kap. 10 § fordonslagen (2002:574) ska ha följande lydelse.

1 kap.

3 §

besiktningsorgan : ett sådant organ som anges i 4 kap. 2 §, besiktningstekniker : den som har anställning hos ett besiktningsorgan för att utföra besiktningar, bilinspektör : den som har an- bilinspektör : den som har anställning som bilinspektör hos en ställning som bilinspektör hos polismyndighet eller hos Rikspolis- Polismyndigheten, styrelsen, tekniker : den som har uppdrag tekniker : den som har uppdrag som tekniker hos en polismyn- som tekniker hos Polismyndigdighet , heten , tillverkare : den som inför god- tillverkare : den som inför godkännandemyndigheten ansvarar för kännandemyndigheten ansvarar för alla aspekter av typgodkännan- alla aspekter av typgodkännandedeprocessen och för produktions- processen och för produktionsöverensstämmelsen, även om den- överensstämmelsen, även om han ne inte varit direkt engagerad i eller hon inte varit direkt engasamtliga stadier av produktionen gerad i samtliga stadier av proav det fordon, det system, den duktionen av det fordon, det syskomponent eller den separata tek- tem, den komponent eller den seniska enhet som typgodkännandet parata tekniska enhet som typgodavser, eller den som han eller hon kännandet avser, eller den som han har utsett som sin företrädare i eller hon har utsett som sin företräfrågor som omfattas av denna lag. dare i frågor som omfattas av denna lag. I övrigt har de beteckningar som används i denna lag samma betydelse som i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner.

2 kap.

2 10 § Flygande inspektion sker för att kontrollera att ett fordon som anträffas i trafik 1. inte har försämrats i otillåten grad beträffande föreskrivna krav i fråga om den beskaffenhet och utrustning som är av betydelse från miljöoch trafiksäkerhetssynpunkt och att det inte i övrigt avviker från det godkända utförandet, och 2. uppfyller föreskrivna krav till skydd för liv och hälsa.

1 Senaste lydelse 2009:224. 2 Senaste lydelse 2012:220. 225

Flygande inspektion får även ske av ett fordon som anträffas under sådana omständigheter att det finns anledning att anta att det i nära anslutning till anträffandet har använts i trafik. Flygande inspektion av fordon som används i yrkesmässig trafik eller i taxitrafik får dessutom ske i företagets lokaler eller liknande eller på ett område i anslutning till dessa. Flygande inspektion ska utföras Flygande inspektion ska utföras av en polisman eller en bilin- av en polisman eller en bilinspektör som har förordnats av spektör som har förordnats av Rikspolisstyrelsen . Den som utför Polismyndigheten . Den som utför inspektionen får biträdas av en tek- inspektionen får biträdas av en tekniker som har förordnats av Riks- niker som har förordnats av Polispolisstyrelsen. myndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.101 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 18 § och 6 kap. 9 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) ska ha följande lydelse.

5 kap.

18 §

6 kap.

9 §

Om förbudet gäller ett svenskt fartyg som befinner sig utomlands, är befälhavaren skyldig att på begäran av en svensk utlandsmyndighet lämna fartygets nationalitetshandling till myndigheten.

1 Senaste lydelse 2009:59. 227

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 228

2.102 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § samt 6 kap. 13 och 22 §§ lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

3 kap.

3 §

6 kap.

13 §

Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får 1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal samt lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran, samt 2. för Polisen eller en regional 2. för Polismyndigheten, Säkeralarmeringscentral som avses i la- hetspolisen eller en regional alargen (1981:1104) om verksamheten meringscentral som avses i lagen hos vissa regionala alarmerings- (1981:1104) om verksamheten hos centraler åsidosätta skydd mot vissa regionala alarmeringscennummerpresentation och tillhanda- traler åsidosätta skydd mot numhålla sådan organisation lokalise- merpresentation och tillhandahålla ringsuppgifter vid nödsamtal, utan sådan organisation lokaliseringssamtycke eller trots vägran från uppgifter vid nödsamtal, utan samabonnenten eller användaren. tycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren. 229

1 22 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 § första stycket ska på begäran lämna 1. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivningslagen (2010:1932), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl, 2. uppgift som avses i 20 § förs- 2. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och som gäller miss- ta stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndig- tanke om brott till en åklagarmynhet, polismyndighet eller någon an- dighet, Polismyndigheten, Säkernan myndighet som ska ingripa hetspolisen eller någon annan mot brottet, myndighet som ska ingripa mot brottet, 3. uppgift som avses i 20 § förs- 3. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 samt uppgift om ta stycket 1 och 3 samt uppgift om i vilket geografiskt område en viss i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrust- elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits till po- ning finns eller har funnits till Polismyndighet , om myndigheten fin- lismyndigheten , om myndigheten ner att uppgiften behövs i samband finner att uppgiften behövs i sammed efterforskning av personer band med efterforskning av persosom har försvunnit under sådana ner som har försvunnit under sådaomständigheter att det kan befaras na omständigheter att det kan befaatt det föreligger fara för deras liv ras att det finns fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa, eller allvarlig risk för deras hälsa, 4. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Kronofogdemyndigheten om myndigheten behöver uppgiften i exekutiv verksamhet och myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende, 5. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till Skatteverket, om verket finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende som avser kontroll av skatt eller avgift eller rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), 6. uppgift som avses i 20 § förs- 6. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet , om ta stycket 1 till Polismyndigheten , myndigheten finner att uppgiften om myndigheten finner att uppgifbehövs i samband med underrät- ten behövs i samband med undertelse, efterforskning eller identifie- rättelse, efterforskning eller identiring vid olyckor eller dödsfall eller fiering vid olyckor eller dödsfall för att myndigheten ska kunna eller för att myndigheten ska kunfullgöra en uppgift som avses i na fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387), 12 § polislagen (1984:387), 7. uppgift som avses i 20 § förs- 7. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet el- ta stycket 1 till Polismyndigheten ler åklagarmyndighet, om myndig- eller en åklagarmyndighet, om

1 Senaste lydelse 2012:285. 230

heten finner att uppgiften behövs i myndigheten finner att uppgiften ett särskilt fall för att myndigheten behövs i ett särskilt fall för att ska kunna fullgöra underrättelse- myndigheten ska kunna fullgöra skyldighet enligt 33 § lagen underrättelseskyldighet enligt 33 § (1964:167) med särskilda bestäm- lagen (1964:167) med särskilda melser om unga lagöverträdare, bestämmelser om unga lagöverträoch dare, och 8. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler. Ersättning för att lämna ut andra uppgifter enligt första stycket 8 än lokaliseringsuppgifter ska vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.103 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 §, 7 kap. 1 och 2 §§ samt 8 kap. 1 och 2 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sveriges enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

6 kap.

5 §

7 kap.

1 §

2 §

Om återförandet sker innan den Om återförandet sker innan den ansvariga myndigheten har fattat ansvariga myndigheten har fattat sitt beslut, får den myndigheten sitt beslut, får den myndigheten besluta att den som har återförts besluta att den som har återförts skall tas i förvar av polismyndig- ska tas i förvar av Polismyndigheten i avvaktan på beslutet. Den heten i avvaktan på beslutet. Den som har återförts får tas i förvar som har återförts får tas i förvar om det behövs för att verkställig- om det behövs för att verkställigheten av påföljden skall kunna på- heten av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige. börjas i Sverige.

8 kap.

1 § Har överlämnande till Sverige Har överlämnande till Sverige skett för lagföring här i landet, på skett för lagföring här i landet, på villkor att den som överlämnas se- villkor att den som överlämnas senare återförs till den andra staten, nare återförs till den andra staten, skall polismyndigheten se till att ska Polismyndigheten se till att den som har överlämnats återförs. den som har överlämnats återförs. Om den som skall återföras är på Om den som ska återföras är på fri fot, får han eller hon, om det fri fot, får han eller hon, om det bedöms vara nödvändigt för att bedöms vara nödvändigt för att återförandet skall kunna genomfö- återförandet ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar ras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten , dock längst av Polismyndigheten , dock längst under fyrtioåtta timmar. under 48 timmar.

1 2 § Begärs tillstånd till transport ge- Begärs tillstånd till transport genom Sverige av någon som över- nom Sverige av någon som överlämnas på grund av en arreste- lämnas på grund av en arresteringsorder eller som utlämnas till ringsorder eller som utlämnas till en annan medlemsstat i Europeiska en annan medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge ska unionen, Island eller Norge ska Rikspolisstyrelsen bevilja sådant Polismyndigheten bevilja sådant tillstånd och ange under vilka vill- tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske. kor transporten får ske. Har tillstånd meddelats enligt Har tillstånd meddelats enligt första stycket får polismyndighe- första stycket får Polismyndigheten , om det är nödvändigt för att ten , om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utlämnas, som överlämnas eller utlämnas, dock längst under fyrtioåtta tim- dock längst under 48 timmar. mar. Om en oplanerad mellanland- Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige, får polismyn- ning sker i Sverige, får Polismyndigheten , om det är nödvändigt för digheten , om det är nödvändigt för

1 Senaste lydelse 2011:1177. 233

att transporten ska kunna genom- att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar föras, omhänderta och ta i förvar den som överlämnas eller utläm- den som överlämnas eller utlämnas, dock längst till dess en be- nas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har gäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom nittiosex timmar inte begärs inom 96 timmar från från landningen, ska personen landningen, ska personen omedelomedelbart friges. bart friges. Om tillstånd meddelas, gäller därefter bestämmelserna i andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.104 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar Härigenom föreskrivs att 3, 11 och 15 §§ lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar ska ha följande lydelse.

3 §

Om en gemensam utredningsgrupp inte kan inrättas med stöd av första stycket får en överenskommelse om att inrätta en sådan grupp ingås av 1. Åklagarmyndigheten, 2. Rikspolisstyrelsen eller den 2. Polismyndigheten, polismyndighet som Rikspolisstyrelsen bestämmer, 3. Säkerhetspolisen, 3 . Tullverket, eller 4 . Tullverket, eller 4 . Kustbevakningen. 5. Kustbevakningen. Av överenskommelsen skall det Av överenskommelsen ska det framgå vilka tjänstemän som ingår framgå vilka tjänstemän som ingår i den gemensamma utrednings- i den gemensamma utredningsgruppen och under vilken tid grup- gruppen och under vilken tid gruppen skall vara verksam. pen ska vara verksam.

2 11 § En ansökan om att en kontrol- En ansökan om att en kontrollerad leverans skall företas utom- lerad leverans ska företas utomlands får göras av åklagare eller, lands får göras av åklagare eller, sedan åklagare har lämnat sitt till- sedan åklagare har lämnat sitt stånd till åtgärden, av polismyn- tillstånd till åtgärden, av Polisdighet, Tullverket eller Kustbevak- myndigheten, Tullverket eller ningen. Kustbevakningen.

3 15 § En överenskommelse om bistånd En överenskommelse om bistånd i en brottsutredning som genom- i en brottsutredning som genomförs av tjänstemän med skydds- förs av tjänstemän med skydds-

1 Senaste lydelse 2005:494. 2 Senaste lydelse 2005:494. 3 Senaste lydelse 2005:494. 235

identitet får, om en förundersök- identitet får, om en förundersökning pågår i Sverige om den ning pågår i Sverige om den brottslighet åtgärden avser, ingås brottslighet åtgärden avser, ingås av den åklagare eller polismyndig- av den åklagare som leder förunhet som leder förundersökningen. dersökningen. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har motsvarande rätt om förundersökningen leds av någon av dem. Om det inte pågår eller inleds någon förundersökning i Sverige om den brottslighet åtgärden avser, får en överenskommelse som avses i första stycket ingås av 1. Åklagarmyndigheten, eller 1. Åklagarmyndigheten, 2. Rikspolisstyrelsen eller den 2. Polismyndigheten, eller polismyndighet som Rikspolisstyrelsen bestämmer. 3. Säkerhetspolisen. Åtgärdens varaktighet och övri- Åtgärdens varaktighet och övriga praktiska frågor skall framgå av ga praktiska frågor ska framgå av överenskommelsen. överenskommelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.105 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 och 12 §§ och 8 kap. 12 § samt rubriken närmast före 8 kap. 12 § smittskyddslagen (2004:168) ska ha följande lydelse.

6 kap.

11 §

12 §

Den skyldighet som avses i första stycket gäller i två månader från det att underrättelsen enligt 11 § mottagits.

1 Senaste lydelse 2005:984. 2 Senaste lydelse 2005:984. 237

8 kap. Biträde av polismyndighet Biträde av Polismyndigheten

3 12 § Polismyndighet skall lämna bi- Polismyndigheten ska lämna biträde på begäran av smittskydds- träde på begäran av smittskyddsläkaren läkaren för att 1. för att genomföra tvångsun- 1. genomföra tvångsundersökdersökning enligt 3 kap. 2 §, ning enligt 3 kap. 2 §, 2. för att föra den som skall iso- 2. föra den som ska isoleras leras enligt 5 kap. 1 § eller isoleras enligt 5 kap. 1 § eller isoleras tilltillfälligt enligt 5 kap. 3 § till vård- fälligt enligt 5 kap. 3 § till vårdininrättningen, rättningen, 3. för att återföra den som har 3. återföra den som har avvikit avvikit från en vårdinrättning, där från en vårdinrättning, där han elhan eller hon enligt beslut skall ler hon enligt beslut ska vara tillvara tillfälligt isolerad eller isole- fälligt isolerad eller isolerad, eller rad, eller den som inte har återvänt den som inte har återvänt till vårdtill vårdinrättningen sedan hans inrättningen sedan hans eller heneller hennes tillstånd att vistas nes tillstånd att vistas utanför vårdutanför vårdinrättningens område inrättningens område har gått ut har gått ut eller återkallats, eller återkallats, 4. för att genomföra hälsokon- 4. genomföra hälsokontroll vid troll vid inresa enligt 3 kap. 8 § inresa enligt 3 kap. 8 § och därvid och därvid upprätthålla ordningen, upprätthålla ordningen, 5. för att föra den som skall 5. föra den som ska hållas i hållas i karantän enligt 3 kap. 9 § karantän enligt 3 kap. 9 § till till vårdinrättning eller annan plats vårdinrättning eller annan plats där där karantänsvistelsen skall äga karantänsvistelsen ska äga rum, rum, eller eller 6. för att återföra den som olov- 6. återföra den som olovligen ligen har avvikit från vårdinrätt- har avvikit från vårdinrättning eller ning eller annan plats för karan- annan plats för karantänsvistelsen tänsvistelsen till denna plats. till denna plats. Polismyndigheten skall lämna Polismyndigheten ska lämna bibiträde på begäran av Socialsty- träde på begäran av Socialstyrelsen relsen för att spärra av områden med att spärra av områden enligt enligt 3 kap. 10 § och för att upp- 3 kap. 10 § och att upprätthålla rätthålla dessa avspärrningar. dessa avspärrningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2004:877. 238

2.106 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:487) om sjöfartsskydd

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 16 §§ lagen (2004:487) om sjöfartsskydd ska ha följande lydelse.

3 §

4 §

Senaste lydelse 2008:1379. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs. 2 Senaste lydelse 2008:1379.

lisstyrelsen , Transportstyrelsen myndigheten , Transportstyrelsen eller Kustbevakningen. Innan ett eller Kustbevakningen. Innan ett sådant beslut fattas skall den be- sådant beslut fattas ska den beslutande myndigheten ha hört de slutande myndigheten ha hört de båda andra myndigheterna. båda andra myndigheterna. Om ett fartyg trafikerar Sveriges territorialhav eller om information har lämnats om att fartyget avser att gå in på territorialhavet, får för det fartyget sådana beslut som anges i första stycket fattas av Transportstyrelsen när de två lägre skyddsnivåerna råder.

16 § Kroppsvisitation och annan un- Kroppsvisitation och annan undersökning får, med den begräns- dersökning får, med den begränsning som följer av andra stycket, ning som följer av andra stycket, utföras av polisman, tjänsteman utföras av en polisman, en tjänvid Kustbevakningen eller annan steman vid Kustbevakningen eller särskilt utsedd person som för- annan särskilt utsedd person som ordnats av en polismyndighet. Om förordnats av Polismyndigheten. personer och egendom undersöks Om personer och egendom underav annan sådan särskilt utsedd per- söks av annan sådan särskilt utson skall arbetet utföras under po- sedd person ska arbetet utföras lismans ledning. Tullverket skall under en polismans ledning. Tullpå begäran bistå polismyndigheten, verket ska på begäran bistå Polisom det behövs för att en undersök- myndigheten, om det behövs för att ning skall kunna utföras. Rederiet en undersökning ska kunna utföeller hamnanläggningsinnehavaren ras. Rederiet eller hamnanläggskall biträda polismyndigheten ningsinnehavaren ska biträda den eller Kustbevakningen i det prak- myndighet som utför det praktiska tiska kontrollarbetet om det be- kontrollarbetet i detta , om det hövs. behövs. Kontroll av gods som står under Kontroll av gods som står under tullövervakning enligt artikel 37 i tullövervakning enligt artikel 37 i rådets förordning (EEG) nr rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen skall ske i samråd gemenskapen ska göras i samråd med Tullverket. med Tullverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.107 Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 3 § och 9 kap. 3 § järnvägslagen (2004:519) ska ha följande lydelse.

8 kap.

3 §

Senaste lydelse 2006:739.

9 kap.

3 § En befattningshavare i säker- En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järn- hets- eller ordningstjänst vid järnvägssystem får från järnvägssys- vägssystem får från järnvägssystemet avlägsna den som överträder temet avlägsna den som överträder förbudet i 1 §, den som uppträder förbudet i 1 §, den som uppträder berusad eller stör ordningen och berusad eller stör ordningen och den som genom sitt uppträdande den som genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägs- äventyrar säkerheten i järnvägsdrifdriften. Om det är absolut nödvän- ten. Om det är absolut nödvändigt, digt, får befattningshavaren om- får befattningshavaren omhänderta händerta sådana personer. Om så sådana personer. Om så sker, ska sker, skall polisen omedelbart un- Polismyndigheten omedelbart underrättas. Omhändertagna får hål- derrättas. Omhändertagna får hållas kvar till dess att de har över- las kvar till dess att de har överlämnats till en polisman eller det lämnats till en polisman eller det inte längre finns skäl till omhän- inte längre finns skäl till omhändertagande, dock längst sex tim- dertagande, dock längst sex timmar. mar. En befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnvägssystem får från järnvägsinfrastrukturen avlägsna den som överträder förbudet i 2 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.108 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:1100) om luftfartsskydd

Härigenom föreskrivs att 2, 8, 9, och 10 §§ lagen (2004:1100) om luftfartsskydd ska ha följande lydelse.

2§

Första stycket gäller inte för företag som efter godkännande av behörig myndighet får svara för säkerhetskontrollen av den egna personalen.

8 § Flygplatshavaren har ansvaret, in- Flygplatshavaren har ansvaret, inklusive det ekonomiska ansvaret, klusive det ekonomiska ansvaret, för att det finns tillräcklig perso- för att det finns tillräcklig personal, lokaler och utrustning för luft- nal, lokaler och utrustning för luftfartsskyddet på den egna flygplat- fartsskyddet på den egna flygplatsen, såvida inte annat följer av sär- sen, såvida inte annat följer av särskilt meddelade bestämmelser om skilt meddelade bestämmelser om luftfartsskydd. De kostnader polis- luftfartsskydd. De kostnader Polismyndigheten har för polismans myndigheten har för en polismans ledning av kontrollerna enligt 2 § ledning av kontrollerna enligt 2 § liksom för övrigt arbete som poli- liksom för övrigt arbete som sen själv utför på en flygplats skall myndigheten själv utför på en betalas av polisen . flygplats ska betalas av myndigheten .

2 9 § Rikspolisstyrelsen får, efter att Polismyndigheten får, efter att ha hört Transportstyrelsen, besluta ha hört Transportstyrelsen, besluta om strängare åtgärder än vad som om strängare åtgärder än vad som följer av förordning (EG) nr följer av förordning (EG) nr 300/2008. Ett sådant beslut får 300/2008. Ett sådant beslut får

1 Senaste lydelse 2010:99. 2 Senaste lydelse 2010:99. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs. 243

tidsbegränsas. Det får också be- tidsbegränsas. Det får också begränsas till en viss flygplats eller gränsas till en viss flygplats eller viss trafik. Behövs särskilda före- viss trafik. Behövs särskilda föreskrifter i fråga om åtgärderna ska skrifter i fråga om åtgärderna ska dessa anges i beslutet. dessa anges i beslutet. I brådskande fall får Rikspolis- I brådskande fall får Polismynstyrelsen besluta om strängare åt- digheten besluta om strängare åtgärder utan att ha hört Transport- gärder utan att ha hört Transportstyrelsen. Ett sådant beslut ska styrelsen. Ett sådant beslut ska dock snarast omprövas av Rikspo- dock snarast omprövas av Polislisstyrelsen efter att Transportsty- myndigheten efter att Transportstyrelsen har hörts. relsen har hörts. I brådskande fall får också en polismyndighet besluta om strängare åtgärder för flygplatser inom det egna polisdistriktet. Ett sådant beslut ska genast underställas Rikspolisstyrelsen, som, efter att ha hört Transportstyrelsen, utan dröjsmål prövar om beslutet ska bestå.

3 10 § Beslut om strängare åtgärder Beslut om strängare åtgärder som rör de verksamhetsutövare som rör de verksamhetsutövare som omfattas av det nationella sä- som omfattas av det nationella säkerhetsprogrammet för civil luft- kerhetsprogrammet för civil luftfart enligt förordning (EG) nr fart enligt förordning (EG) nr 300/2008 fattas av Transportsty- 300/2008 fattas av Transportstyrelsen efter att Rikspolisstyrelsen relsen efter det att myndigheten har hörts . har hört Polismyndigheten .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Senaste lydelse 2010:99. 244

2.109 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:1167) om vägtransportledare

Härigenom föreskrivs att 6–8, 11–13 och 15 §§ lagen (2004:1167) om vägtransportledare ska ha följande lydelse.

6 §

7 §

8 §

11 §

12 §

sådant beslut gäller till dess åter- sådant beslut gäller till dess återkallelsefrågan har prövats slutligt. kallelsefrågan har prövats slutligt. Även i annat fall får Rikspolis- Även i annat fall får Polismynstyrelsen besluta att stänga av en digheten besluta att stänga av en vägtransportledare för ett visst vägtransportledare för ett visst eskortuppdrag, om denne åsido- eskortuppdrag, om han eller hon sätter sina skyldigheter i fråga om åsidosätter sina skyldigheter i uppdraget. fråga om uppdraget.

13 § Vid omedelbar fara för trafiksä- Vid omedelbar fara för trafiksäkerheten eller risk för att det upp- kerheten eller risk för att det uppstår någon annan avsevärd olägen- står någon annan avsevärd olägenhet, får ett beslut om att stänga av het, får ett beslut om att stänga av en vägtransportledare för ett visst en vägtransportledare för ett visst eskortuppdrag meddelas av en po- eskortuppdrag meddelas av en polisman. Ett sådant beslut skall lisman. Ett sådant beslut ska skyndsamt anmälas till Rikspolis- skyndsamt anmälas till Polismynstyrelsen . Om avstängningen inte digheten . Om avstängningen inte redan har upphört, skall styrelsen redan har upphört, ska Polismynomedelbart pröva om den skall digheten omedelbart pröva om den bestå. ska bestå.

15 § Rikspolisstyrelsens beslut enligt Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos all- denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. män förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. En polismans beslut om avstängning enligt 13 § får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.110 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete ska ha följande lydelse.

23 §

Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att Transportstyrelsen ska kunna utöva sin tillsyn. Begäran om sådan hjälp får dock göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2010:1570. 247

2.111 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget ska ha följande lydelse.

6 §

Transportstyrelsen ska se till att denna lag följs och har rätt att på

begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2010:1571.

2.112 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

1 Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen dels att i 9 kap. 1, 3 f, 4, 6, 8 och 10 §§, 10 kap. 14 § och 12 kap. 6 och 17 §§ ordet ”polismyndighet” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att i 8 kap. 19 §, 12 kap. 4, 13 a och 14 b §§, 14 kap. 2, 7, 7 a och 14 §§, 16 kap. 9 § samt 17 kap. 1 § orden ”en polismyndighet” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att i 5 kap. 15 b och 16 a §§, 7 kap. 7 c §, 9 kap. 3 c §, 14 kap. 4 a § ordet ”Rikspolisstyrelsen” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 8 kap. 4 §, 9 kap. 3 a, 3 b, 7 och 9 §§, 10 kap. 8, 13, 17 och 19 §§, 11 kap. 11 §, 12 kap. 5 och 14 §§, 13 kap. 5 §, 14 kap. 8 och 9 §§, 15 kap. 2 §, 18 kap. 1 §, 19 kap. 7 och 8 §§ och 20 kap. 16 § ska ha följande lydelse.

8 kap.

4 §

2. utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller 3. utlänningen kan komma att avvisas med stöd av 1 § första stycket 6 eller 2 § andra stycket. I andra fall får såväl Migrations- I andra fall får såväl Migrationsverket som polismyndigheten prö- verket som Polismyndigheten pröva frågan om avvisning. va frågan om avvisning. Om polismyndigheten anser det Om Polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör av- tveksamt om en utlänning bör avvisas, skall ärendet lämnas över till visas, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket. Migrationsverket.

Senaste lydelse av 10 kap. 14 § 2009:1542 5 kap. 15 b § 2010:533 12 kap. 4 § 2009:1542 5 kap. 16 a § 2010:533 12 kap. 13 a § 2006:219 7 kap. 7 c § 2010:533 12 kap. 14 b § 2012:129 8 kap. 19 § 2012:129 12 kap. 17 § 2013:648 9 kap. 1 § 2011:709 14 kap 4 a § 2010:533 9 kap. 3 c § 2006:447 14 kap. 7 a § 2012:129 9 kap. 3 f § 2006:447 14 kap. 14 § 2006:447 9 kap. 8 § 2009:1542 17 kap. 1 § 2013:648.

9 kap.

2 3 a § En transportör, som luftvägen En transportör, som luftvägen skall transportera passagerare till ska transportera passagerare till Sverige direkt från en stat som inte Sverige direkt från en stat som inte tillhör Europeiska unionen och inte tillhör Europeiska unionen och inte heller har slutit avtal om samarbete heller har slutit avtal om samarbete enligt Schengenkonventionen med enligt Schengenkonventionen med konventionsstaterna, skall på begä- konventionsstaterna, ska på begäran av en polismyndighet överföra ran av Polismyndigheten överföra uppgifter om de ankommande pas- uppgifter om de ankommande passagerarna så snart incheckningen sagerarna så snart incheckningen avslutats. avslutats. De uppgifter som avses i första stycket är 1. nummer på och typ av resehandling som används, 2. medborgarskap, 3. fullständigt namn, 4. födelsedatum, 5. gränsövergångsstället för inresa, 6. transportkod, 7. avgångs- och ankomsttid för transporten, 8. det totala antalet passagerare vid transporten, och 9. ursprunglig ort för ombordstigning.

3 3 b § Uppgifter enligt 3 a § skall sam- Uppgifter enligt 3 a § ska samlas las in av transportören och sedan in av transportören och sedan elekelektroniskt överföras till Rikspo- troniskt överföras till Polismyndiglisstyrelsen . heten . Om det inte är möjligt att föra Om det inte är möjligt att föra över uppgifterna elektroniskt skall över uppgifterna elektroniskt ska de överföras på annat lämpligt sätt. de överföras på annat lämpligt sätt.

7 § Migrationsverket eller polismyn- Migrationsverket eller Polismyndigheten får lösa in en biljett som digheten får lösa in en biljett som tagits om hand enligt 6 §, om den tagits om hand enligt 6 §, om den annars skulle förlora sitt värde. annars skulle förlora sitt värde. Om biljetten löses in, skall i stället Om biljetten löses in, ska i stället de pengar som då betalas ut tas om de pengar som då betalas ut tas om hand. hand.

4 9 § En utlänning som vistas i Sveri- En utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en ge är skyldig att på begäran av en polisman överlämna pass eller polisman överlämna pass eller

2 Senaste lydelse 2006:447. 3 Senaste lydelse 2006:447. 4 Senaste lydelse 2011:709. 250

andra handlingar som visar att han andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i eller hon har rätt att uppehålla sig i Sverige. Utlänningen är också Sverige. Utlänningen är också skyldig att efter kallelse av Migra- skyldig att efter kallelse av Migrationsverket eller polismyndigheten tionsverket eller Polismyndigheten komma till verket eller myndighe- komma till verket eller myndigheten och lämna uppgifter om sin ten och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet. Om utlännin- vistelse här i landet. Om utlänningen inte gör det, får han eller hon gen inte gör det, får han eller hon hämtas genom polismyndighetens hämtas genom Polismyndighetens försorg. Om det på grund av en ut- försorg. Om det på grund av en utlännings personliga förhållanden lännings personliga förhållanden eller av någon annan anledning eller av någon annan anledning kan antas att utlänningen inte skul- kan antas att utlänningen inte skulle följa kallelsen, får han eller hon le följa kallelsen, får han eller hon hämtas utan föregående kallelse. hämtas utan föregående kallelse. Kustbevakningen ska medverka Kustbevakningen ska medverka i polisens kontrollverksamhet en- i Polismyndighetens kontrollverkligt första stycket genom kontroll samhet enligt första stycket genom av och i anslutning till sjötrafiken. kontroll av och i anslutning till sjö- Om kontrollen utövas av Kustbe- trafiken. Om kontrollen utövas av vakningen, ska pass eller andra Kustbevakningen, ska pass eller handlingar överlämnas till tjänste- andra handlingar överlämnas till mannen vid Kustbevakningen. tjänstemannen vid Kustbevakningen. Kontroll enligt första och andra styckena får vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll.

10 kap.

8 § Uppsikt innebär att utlänningen Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten sig hos Polismyndigheten eller hos eller hos Migrationsverket. I ett Migrationsverket . Anmälan ska beslut om uppsikt får utlänningen göras på den ort som anges i också åläggas att lämna ifrån sig beslutet . I ett beslut om uppsikt får sitt pass eller annan legitimations- utlänningen också åläggas att lämhandling. na ifrån sig sitt pass eller annan legitimationshandling.

5 13 § Polismyndigheten är handläg- Polismyndigheten eller Säkergande myndighet hetspolisen är handläggande myndighet 1. från det att en utlänning begär att få resa in i landet och till dess att ett ärende som ska prövas av Migrationsverket tas emot av verket eller utlänningen har lämnat landet, och

5 Senaste lydelse 2009:1542. 251

2. från det att myndigheten tar emot ett beslut om avvisning eller utvisning för verkställighet och till dess att verkställighet har skett, även om ärendet är föremål för prövning enligt 12 kap. 18–20 §§, dock inte under den tid då beslutet inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition eller ny prövning.

17 § En polismyndighet får, även om Polismyndigheten får, även om den inte är handläggande myndig- den inte är handläggande myndighet, fatta beslut om att ta en utlän- het, fatta beslut om att ta en utlänning i förvar eller ställa honom el- ning i förvar eller ställa honom eller henne under uppsikt, om det ler henne under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta den hand- inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut. Ett läggande myndighetens beslut. Ett sådant beslut skall skyndsamt an- sådant beslut ska skyndsamt anmämälas till den myndighet som las till den myndighet som handhandlägger ärendet, och denna lägger ärendet, och denna myndigmyndighet skall därefter omedel- het ska därefter omedelbart pröva bart pröva om beslutet om förvar om beslutet om förvar eller uppsikt eller uppsikt skall fortsätta att gäl- ska fortsätta att gälla. la. Att en polisman i vissa fall får Att en polisman i vissa fall får omhänderta en utlänning i avvak- omhänderta en utlänning i avvaktan på polismyndighetens beslut tan på myndighetens beslut om om förvar framgår av 11 § polis- förvar framgår av 11 § polislagen lagen (1984:387). (1984:387). Om kontroll av en utlänning sker Om kontroll av en utlänning sker under medverkan av Tullverket, under medverkan av Tullverket, Kustbevakningen eller med hjälp Kustbevakningen eller med hjälp av en särskilt förordnad passkont- av en särskilt förordnad passkontrollant, har tulltjänstemannen, rollant, har tulltjänstemannen, tjänstemannen vid Kustbevaknin- tjänstemannen vid Kustbevakningen eller passkontrollanten samma gen eller passkontrollanten samma rätt att omhänderta utlänningen rätt att omhänderta utlänningen som en polisman har enligt andra som en polisman har enligt andra stycket. Omhändertagandet skall så stycket. Omhändertagandet ska så skyndsamt som möjligt anmälas skyndsamt som möjligt anmälas till en polisman för prövning av till en polisman för prövning av om åtgärden skall bestå. om åtgärden ska bestå.

19 § På begäran av den myndighet el- På begäran av den myndighet eller den domstol som har fattat ett ler den domstol som har fattat ett beslut om förvar skall polismyn- beslut om förvar ska Polismyndigdigheten lämna den hjälp som be- heten lämna den hjälp som behövs hövs för att verkställa beslutet. för att verkställa beslutet. Om Migrationsverket begär det, Om Migrationsverket begär det, skall polismyndigheten även lämna ska Polismyndigheten även lämna den hjälp som behövs för att för- den hjälp som behövs för att förflytta en utlänning som hålls i för- flytta en utlänning som hålls i för- 252 var. var.

11 kap.

11 § Om det inom en lokal där en ut- Om egendom som inte får innelänning hålls i förvar eller hos en has enligt 8 § eller enligt narkotiutlänning som hålls i förvar kastrafflagen (1968:64) påträffas i påträffas egendom som inte får en lokal där en utlänning hålls i innehas enligt 8 § eller enligt nar- förvar eller hos en utlänning som kotikastrafflagen (1968:64) , får hålls i förvar, får egendomen tas egendomen tas om hand. om hand. Kan det antas att en utlänning Kan det antas att en utlänning genom att inneha eller ta emot så- genom att inneha eller ta emot sådan egendom gjort sig skyldig till dan egendom gjort sig skyldig till brott eller saknas känd ägare, skall brott eller om det inte finns någon egendomen skyndsamt överlämnas känd ägare till egendomen , ska den till polisen . skyndsamt överlämnas till Polismyndigheten . I annat fall skall egendomen tas I annat fall ska egendomen tas om hand för utlänningens räkning. om hand för utlänningens räkning.

12 kap.

5 § En utlänning som har kommit till En utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller ett Sverige med ett fartyg eller ett luftfartyg och som avvisats därför luftfartyg och som avvisats därför att han eller hon saknar pass eller att han eller hon saknar pass eller de tillstånd som krävs för att resa de tillstånd som krävs för att resa in i landet eller medel för sin hem- in i landet eller medel för sin hemresa, får föras tillbaka till fartyget resa, får föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget eller sättas om- eller luftfartyget eller sättas ombord på annat sådant med samma bord på annat sådant med samma ägare eller brukare (transportören). ägare eller brukare (transportören). Om det är nödvändigt att bevak- Om det är nödvändigt att bevakningspersonal följer med skall ningspersonal följer med ska även även den ges plats på fartyget eller den ges plats på fartyget eller luftluftfartyget. fartyget. Vägrar befälhavaren på fartyget Vägrar befälhavaren på fartyget eller luftfartyget att ta emot utlän- eller luftfartyget att ta emot utlänningen eller bevakningspersona- ningen eller bevakningspersonalen, får polismyndigheten föreläg- len, får Polismyndigheten förelägga befälhavaren vite. ga befälhavaren vite. Första stycket gäller inte om far- Första stycket gäller inte om fartyget eller luftfartyget kommit till tyget eller luftfartyget kommit till Sverige direkt från en Schengen- Sverige direkt från en Schengenstat eller skall avgå till ett land dit stat eller ska avgå till ett land dit utlänningen inte får sändas enligt utlänningen inte får sändas enligt 1, 2 eller 3 §. 1, 2 eller 3 §.

6 14 § Beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas av Migrationsverket, om inte annat föreskrivs i andra, tredje eller fjärde stycket. Säkerhetspolisen ska verkställa beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden. Migrationsverket eller den domstol som avgör ärendet får dock i beslutet om avvisning eller utvisning bestämma att en annan myndighet ska ombesörja verkställigheten. Polismyndigheten ska verkställa 1. en polismyndighets beslut om 1. myndighetens beslut om avavvisning, visning, 2. en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott. Migrationsverket får lämna över Migrationsverket får lämna över ett avvisnings- eller utvisnings- ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polis- ärende för verkställighet till Polismyndigheten , om den som ska av- myndigheten , om den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan visas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polis- och inte kan anträffas utan mynmyndighetens medverkan eller om dighetens medverkan eller om det det kan antas att tvång kommer att kan antas att tvång kommer att behövas för att verkställa beslutet. behövas för att verkställa beslutet.

13 kap.

5 § Utlänningen och andra personer Utlänningen och andra personer som skall höras skall kallas till den som ska höras ska kallas till den muntliga förhandlingen. Om utlän- muntliga förhandlingen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den ningen hålls i förvar, ska den mynmyndighet som genomför den dighet som genomför den muntliga muntliga förhandlingen besluta om förhandlingen besluta om utlänninutlänningens inställelse. gens inställelse. Om den som skall höras i ett Om den som ska höras i ett ärende om förvar eller uppsikt har ärende om förvar eller uppsikt har delgetts kallelsen minst fyra dagar delgetts kallelsen minst fyra dagar före den muntliga förhandlingen före den muntliga förhandlingen och utan giltigt skäl uteblir, får och utan giltigt skäl uteblir, får myndigheten besluta att han eller myndigheten besluta att han eller hon skall hämtas genom polismyn- hon ska hämtas genom Polismyndighetens försorg. Andra personer dighetens försorg. Andra personer än utlänningen får dock hämtas en- än utlänningen får dock hämtas endast om det finns synnerliga skäl. dast om det finns synnerliga skäl.

14 kap.

8 § Beslut av en polismyndighet el- Beslut av Polismyndigheten, ler Migrationsverket enligt denna Säkerhetspolisen, eller Migrationslag får överklagas särskilt, och då i verket enligt denna lag får översamma ordning som det beslut klagas särskilt, och då i samma varigenom myndigheten avgör ordning som det beslut varigenom

6 Senaste lydelse 2009:1542. 254

ärendet, när myndighetens beslut myndigheten avgör ärendet, när avser myndighetens beslut avser 1. fråga om offentligt biträde, eller 2. ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag. Bestämmelserna i 9 och 12 §§ Bestämmelserna i 9 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223) gäl- förvaltningslagen (1986:223) gäller i fråga om överklagande av en ler i fråga om överklagande av Popolismyndighets eller Migrations- lismyndighetens, Säkerhetspolisens verkets beslut om avvisande av eller Migrationsverkets beslut om ombud eller biträde eller om jäv. avvisande av ombud eller biträde eller om jäv. Beslut av Regeringskansliet i frågor enligt första och andra styckena får överklagas till en migrationsdomstol.

7 9 § Beslut av en polismyndighet el- Beslut av Polismyndigheten, Säler av Migrationsverket om förvar kerhetspolisen eller Migrationsvereller uppsikt får överklagas till en ket om förvar eller uppsikt får migrationsdomstol. överklagas till en migrationsdomstol. Beslut om förvar eller uppsikt får överklagas särskilt och utan begränsning till viss tid.

15 kap.

2 § Nöjdförklaring får avges inför den myndighet eller domstol som har meddelat beslutet eller domen. Nöjdförklaring får också avges inför 1. en polismyndighet som inte 1. Polismyndigheten även om har meddelat det avgörande som myndigheten inte har meddelat det förklaringen gäller, eller avgörande som förklaringen gäller, eller 2. chefen för en kriminalvårdsanstalt eller chefen för ett häkte eller någon annan tjänsteman där som har förordnats att ta emot en sådan förklaring. Om nöjdförklaringen avges inför en annan myndighet eller domstol än den som har meddelat beslutet eller domen, krävs ett vittnes närvaro. Vidare krävs att den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av beslutet eller domen eller ett bevis om vad avgörandet innehåller.

18 kap.

8 1 § Offentligt biträde ska förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om 1. avvisning, dock inte hos polis- 1. avvisning, dock inte hos Pomyndighet om inte utlänningen en- lismyndigheten om inte utlänningligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits i för- en enligt 10 kap. 1 eller 2 § hållits

7 Senaste lydelse 2013:648. 8 Senaste lydelse 2009:1542. 255

var sedan mer än tre dagar, i förvar sedan mer än tre dagar, 2. utvisning enligt 8 kap. 7 eller 7 a §, 3. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats av Migrationsverket, en migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen eller om ny prövning beviljats, 4. verkställighet av beslut om 4. verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt avvisning eller utvisning enligt denna lag, dock endast såvitt avser denna lag, dock endast i fråga om fråga om förvar enligt 10 kap. 1 förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § eller 2 § och utlänningen hållits i och utlänningen hållits i förvar förvar sedan mer än tre dagar, och sedan mer än tre dagar, och 5. hemsändande enligt 23 kap. 2 §. Offentligt biträde ska alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 10 kap. 2 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet.

19 kap.

9 7 § Frågan om transportören skall Frågan om transportören ska betala en avgift enligt 5 § prövas betala en avgift enligt 5 § prövas av den myndighet som skall verk- av den myndighet som ska verkställa avvisningen. ställa avvisningen. Frågan om transportören skall Frågan om transportören ska bebetala en avgift enligt 5 a § prövas tala en avgift enligt 5 a § prövas av av den polismyndighet som har be- Polismyndigheten . gärt uppgifterna . Avgiften enligt 5 § skall betalas Avgiften enligt 5 § ska betalas till Migrationsverket. Avgiften en- till Migrationsverket. Avgiften enligt 5 a § skall betalas till Rikspo- ligt 5 a § ska betalas till Polismynlisstyrelsen . Avgifterna tillfaller digheten . Avgifterna tillfaller stastaten. ten. Mål om uttagande av avgift handläggs som allmänt mål. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

10 8 § Regeringen får meddela före- Regeringen får meddela föreskrifter om att även annan myndig- skrifter om att även annan myndighet än polismyndighet skall pröva het än Polismyndigheten ska pröva frågan om transportören skall be- frågan om transportören ska betala tala en avgift enligt 5 a §. en avgift enligt 5 a §.

9 Senaste lydelse 2006:447. 10 Senaste lydelse 2006:447. 256

20 kap.

11 16 § Den som har begått ett brott som Den som har begått ett brott som avses i 5 § första stycket 1 och avses i 5 § första stycket 1 och som har tagit emot offentliga stöd, som har tagit emot offentliga stöd, bidrag eller andra förmåner får, på bidrag eller andra förmåner får, på yrkande av allmän åklagare, yrkande av allmän åklagare, förförpliktas att betala tillbaka en del pliktas att betala tillbaka en del av av eller alla sådana stöd, bidrag eller alla sådana stöd, bidrag eller eller andra förmåner som betalats andra förmåner som betalats ut ut eller annars kommit honom eller eller annars kommit honom eller henne till del upp till tolv månader henne till del upp till tolv månader innan brottet kom till polisens innan brottet kom till Polismynkännedom om dighetens kännedom om 1. omständigheterna vid gärningen är försvårande, 2. åtgärden är motiverad med hänsyn till brottets straffvärde, 3. den samlade reaktionen på brottsligheten inte blir oproportionerligt sträng, och 4. anställningen har avsett arbete för annat än arbetsgivarens privata syften. Särskild rättsverkan enligt denna paragraf får inte avse stöd, bidrag eller annan förmån som har betalats ut till en fysisk person för hans eller hennes privata behov.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

11 Senaste lydelse 2013:646. 257

2.113 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:754) om transitering av tredjelandsmedborgare

Härigenom föreskrivs att 2–4 och 7 §§ lagen (2005:754) om transitering av tredjelandsmedborgare ska ha följande lydelse.

2 §

3 §

2. ta emot ansökningar om ledsagad eller icke-ledsagad transitering

med flyg och om bistånd i samband med transiteringen, och

3. besluta i fråga om tillstånd till och bistånd vid transitering genom

4 §

Om det finns särskilda skäl får tiden i första stycket förlängas, dock

Bistånd vid en sådan transitering behöver dock inte lämnas om sådana

omständigheter som utgör skäl att återkalla ett tillstånd enligt 6 § har

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar

föreskrifter om ansökningsförfarandet.

7 § Har tillstånd till transitering Har tillstånd till transitering meddelats får polismyndigheten meddelats får Polismyndigheten 1. hämta tredjelandsmedborga- 1. hämta tredjelandsmedborgaren på flygplatsområdet och ledsa- ren på flygplatsområdet och ledsaga denne till anslutande flyg, och ga honom eller henne till anslutande flyg, och 2. ta emot, förvara och vidarebefordra en tredjelandsmedborgares pass, biljett och andra resehandlingar under transiteringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.114 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet Härigenom föreskrivs att 8 och 26 §§ lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse.

8 §

26 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.115 Förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen (2006:227)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § vägtrafikskattelagen (2006:227) ska ha följande lydelse.

6 kap.

3 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 261

2.116 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:263) om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2006:263) om transport av farligt gods ska ha följande lydelse.

15 §

Om en transport sker i strid mot lagen eller mot föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen och transporten inte kan fortsätta utan på-

– en tjänsteman vid den tillsynsmyndighet som avses i 13 § första

stycket andra meningen inom myndighetens tillsynsområde hindra fort-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.117 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning Härigenom föreskrivs att 1 och 3 §§ lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning ska ha följande lydelse.

1 §

1. stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, 2. ingripandet kräver resurser av 2. ingripandet kräver resurser av särskilt slag som polisen inte har särskilt slag som varken Polismyntillgång till, och digheten eller Säkerhetspolisen har tillgång till, och 3. regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs. Regeringens medgivande behövs Regeringens medgivande behövs inte i sådana brådskande fall som inte i sådana brådskande fall som kan innebära fara för människors kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Rikspolis- förstörelse av egendom. Polismynstyrelsen skall omedelbart under- digheten eller Säkerhetspolisen rätta regeringen om stöd har be- ska i ett sådant fall omedelbart gärts utan regeringens medgivan- underrätta regeringen om att stöd de. Därefter skall regeringen prö- har begärts . Den myndighet som va huruvida beslutet att begära begärt stödet ska även underrätta stöd skall undanröjas eller bestå. den andra myndigheten om detta. Regeringen ska pröva om beslutet att begära stöd ska undanröjas eller bestå.

3 § En enhet inom Försvarsmakten En enhet inom Försvarsmakten som ger stöd enligt denna lag skall som ger stöd enligt denna lag ska stå under befäl av en militär chef. stå under befäl av en militär chef. När en stödinsats görs, skall enhe- När en stödinsats görs, ska enheten ten och dess chef stå under direkt och dess chef stå under direkt ledledning av polisen. ning av den myndighet som har begärt stödet .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.118 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:444) om passagerarregister

Härigenom föreskrivs att 1, 6, 8 och 9 §§ lagen (2006:444) om passagerarregister ska ha följande lydelse.

1 §

6 §

8 §

Regeringen får meddela föreskrifter om att även annan myndighet får ha direktåtkomst till registret för sådan verksamhet som avses i 4 §.

9 § En uppgift i passagerarregistret En uppgift i passagerarregistret skall gallras inom 24 timmar efter ska gallras inom 24 timmar efter överföringen till Rikspolisstyrel- överföringen till Polismyndighesen . ten . Om uppgifter i registret behövs Om uppgifter i registret behövs för att en polismyndighet skall för att Polismyndigheten, Säkerkunna utföra sina lagstadgade hetspolisen eller Tullverket ska uppgifter enligt 4 §, får uppgif- kunna utföra sina lagstadgade uppterna i registret dock stå kvar till gifter enligt 4 §, får uppgifterna i 265

dess att polismyndighetens uppgif- registret dock stå kvar till dess att ter är slutförda. myndighetens uppgifter är slutförda. Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter i registret får stå kvar till dess att någon annan myndighet, som behöver uppgifterna för att kunna utföra sina lagstadgade uppgifter enligt 4 §, har slutfört dessa uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.119 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:496) om blodsäkerhet

Härigenom föreskrivs att 14 och 28 §§ lagen (2006:496) om blodsäkerhet ska ha följande lydelse.

14 §

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en sens särskilda befogenheter enligt polismans särskilda befogenheter 10 § polislagen (1984:387) behö- enligt 10 § polislagen (1984:387) ver tillgripas, eller behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

28 § En tillsynsmyndighet skall an- En tillsynsmyndighet ska anmäla mäla överträdelser av bestämmel- överträdelser av bestämmelser i ser i denna lag eller i föreskrifter denna lag eller i föreskrifter som som har meddelats med stöd av la- har meddelats med stöd av lagen gen till en polismyndighet eller till Polismyndigheten eller Åkla- Åklagarmyndigheten, om det finns garmyndigheten, om det finns misstanke om brott. misstanke om brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.120 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone ska ha följande lydelse.

8 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.121 Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (2006:804)

Härigenom föreskrivs att 27 § och rubriken närmast före 27 § livsmedelslagen (2006:805) ska ha följande lydelse.

27 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.122 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter

Härigenom föreskrivs att 27 § och rubriken närmast före 27 § lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter ska ha följande lydelse.

27 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2011:410.

2.123 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreskrivs att 19 § och rubriken närmast före 19 § lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. ska ha följande lydelse.

19 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10§ polislagen (1984:387) behöver ligt 10 § polislagen (1984:387) betillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.124 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m.

Härigenom föreskrivs att 15 § och rubriken närmast före 15 § lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. ska ha följande lydelse.

15 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.125 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1209) om hamnskydd

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § och 4 kap. 3 § lagen (2006:1209) om hamnskydd ska ha följande lydelse.

2 kap.

2 §

4 kap.

3 §

Senaste lydelse 2008:1385. Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

skall hamnskyddsorganet biträda behövs ska hamnskyddsorganet bipolismyndigheten eller Kustbevak- träda Polismyndigheten eller Kustningen i det praktiska undersök- bevakningen i det praktiska unnings- och kontrollarbetet. dersöknings- och kontrollarbetet. Kontroll av gods som står under Kontroll av gods som står under tullövervakning enligt artikel 37 i tullövervakning enligt artikel 37 i rådets förordning (EEG) nr rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen skall ske i samråd gemenskapen ska göras i samråd med Tullverket. med Tullverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.126 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa Härigenom föreskrivs att 28 och 29 §§ lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa ska ha följande lydelse.

28 §

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

29 § Personal inom polisen , Tullver- Personal inom Polismyndigheket eller Kustbevakningen som ten , Tullverket eller Kustbevakmedverkar vid in- och utresekon- ningen som medverkar vid in- och troll enligt utlänningslagen utresekontroll enligt utlännings- (2005:716) skall medverka vid lagen (2005:716) ska medverka kontroll av vaccinationsbevis och, vid kontroll av vaccinationsbevis när det behövs, vid andra åtgärder och, när det behövs, vid andra åtsom vidtas vid karantänshamnar gärder som vidtas vid karantänsoch karantänsflygplatser. hamnar och karantänsflygplatser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.127 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse.

1 §

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (nämnden) ska utöva tillsyn

över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsme-

del och kvalificerade skyddsidentiteter och därmed sammanhängande

Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt för-

sta och andra styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

Senaste lydelse 2012:38.

2.128 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter dels att i 8, 14, 18 och 21 §§ ordet ”polismyndigheten” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 5, 11–13, 17 och 20 §§ ska ha följande lydelse.

5 §

Hundregistret får användas för att fastställa vem som äger en hund. Tullverket, Jordbruksverket, Tullverket, Jordbruksverket, länsstyrelser, polismyndigheter länsstyrelser, Polismyndigheten och de kommunala nämnder som och de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet skall ha di- hälsoskyddsområdet ska ha direktrektåtkomst till registret. åtkomst till registret.

11 § För att hindra att en hund orsa- För att hindra att en hund orsakar skada eller avsevärd olägenhet kar skada eller avsevärd olägenhet får polismyndigheten , om inte and- får Polismyndigheten , om inte andra, mindre ingripande åtgärder an- ra, mindre ingripande åtgärder anses tillräckliga, besluta att den ses tillräckliga, besluta att den ska skall omhändertas. omhändertas.

12 § Om en hund har omhändertagits Om en hund har omhändertagits med stöd av 11 §, får ägaren eller med stöd av 11 §, får ägaren eller innehavaren inte förfoga över hun- innehavaren inte förfoga över hunden utan tillstånd av polismyndig- den utan tillstånd av Polismyndigheten . Polismyndigheten får, efter heten . Polismyndigheten får, efter utredning, besluta att hunden skall utredning, besluta att hunden ska säljas, skänkas bort eller, om hun- säljas, skänkas bort eller, om hunden utgör en fara för människor den utgör en fara för människor eller djur eller om det annars finns eller djur eller om det annars finns särskilda skäl, avlivas. särskilda skäl, avlivas.

13 § Om det inte längre finns skäl för Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall polismyn- omhändertagandet, ska Polismyndigheten besluta att detta genast digheten genast upphäva detta . skall upphöra .

17 § Om en hund springer lös i ett Om en hund springer lös i ett område där det finns vilt, får område där det finns vilt, får jakträttshavaren eller någon som jakträttshavaren eller någon som 277

företräder honom eller henne ta företräder honom eller henne ta hand om hunden. När detta har hand om hunden. När detta har skett skall hundens ägare eller skett ska hundens ägare eller inneinnehavare snarast underrättas. Om havare snarast underrättas. Om denne inte är känd skall i stället han eller hon inte är känd ska i polismyndigheten underrättas. Om stället Polismyndigheten underrätjakträttshavaren eller den som tas. Om jakträttshavaren eller den företräder honom eller henne inte som företräder honom eller henne vill ta hand om hunden, skall i inte vill ta hand om hunden, ska stället polismyndigheten omhän- Polismyndigheten omhänderta derta hunden. hunden. Kan inte hunden tas om hand, Kan inte hunden tas om hand, får polismyndigheten avliva hun- får Polismyndigheten avliva hunden, om detta är angeläget från den, om detta är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till omständig- även med hänsyn till omständigheterna i övrigt. heterna i övrigt.

20 § Ägaren eller innehavaren av en Ägaren eller innehavaren av en hund som har omhändertagits med hund som har omhändertagits med stöd av 11 eller 17 § skall betala de stöd av 11 eller 17 § ska betala de kostnader som omhändertagandet kostnader som omhändertagandet medfört. Kostnaderna får förskot- medfört. Kostnaderna får förskotteras av allmänna medel. teras av allmänna medel. Om det finns särskilda skäl, får Om det finns särskilda skäl, får polismyndigheten i enskilda fall Polismyndigheten i enskilda fall medge undantag från skyldigheten medge undantag från skyldigheten att betala kostnaderna. I sådana fall att betala kostnaderna. I sådana fall skall kostnaderna slutligt betalas ska kostnaderna slutligt betalas av av polismyndigheten . Polismyndigheten . Om polismyndigheten har beslu- Om Polismyndigheten har bestat att en hund som omhändertagits lutat att en hund som omhänderskall säljas, får polismyndigheten tagits ska säljas, får Polismyndigta ut ersättning ur köpeskillingen heten ta ut ersättning ur köpeskilför kostnaderna för omhänderta- lingen för kostnaderna för omhängandet och försäljningen. Om det dertagandet och försäljningen. Om efter det att polismyndigheten har det efter det att Polismyndigheten fått täckning för sina kostnader har fått täckning för sina kostnader återstår pengar från köpeskillingen återstår pengar från köpeskillingen tillfaller dessa ägaren. tillfaller dessa ägaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.129 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:1157) om yrkesförarkompetens

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 6 kap. 3 § lagen (2007:1157) om yrkesförarkompetens ska ha följande lydelse.

2 kap.

4 §

Denna lag ska inte tillämpas på förare av fordon 1. vars högsta tillåtna hastighet inte överstiger 45 kilometer i timmen, 2. som används av eller står un- 2. som används av eller står under kontroll av Försvarsmakten, der kontroll av Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket, Kustbevakningen, Tullverket, räddningstjänsten eller polisen , räddningstjänsten, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen , 3. som provas eller förflyttas på väg i samband med tekniskt utvecklingsarbete, reparation eller underhåll, 4. som är nya eller ombyggda och ännu inte har tagits i drift i transportverksamhet, 5. som används i nödsituationer eller för räddningsinsatser, 6. som används vid övningskörning enligt författningar om körkort eller körträning för yrkeskompetensbevis enligt denna lag, 7. som används för icke-kommersiell persontransport eller för godstransport för privat bruk, eller 8. som används för att transportera material och utrustning som föraren ska använda i sitt arbete, under förutsättning att framförandet av fordonet inte är förarens huvudsakliga sysselsättning.

6 kap.

3 § En förare som omfattas av krav på att ha bevis om yrkeskompetens ska vid utförandet av gods- eller persontransporter ha med sig: 1. ett giltigt yrkeskompetensbevis, eller 2. annat bevis om yrkeskompetens enligt 13 kap. 1 § 4 och handling som styrker förarens identitet. På begäran av bilinspektör eller På begäran av en bilinspektör polis ska handlingarna överlämnas eller en polisman ska handlingarna för kontroll. överlämnas för kontroll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.130 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel

Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel ordet ”Rikspolisstyrelsen” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.131 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler Härigenom föreskrivs att 19 och 33 §§ lagen (2008:286) om kvalitetsoch säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler ska ha följande lydelse.

19 §

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en sens särskilda befogenheter enligt polismans särskilda befogenheter 10 § polislagen (1984:387) behö- enligt 10 § polislagen (1984:387) ver tillgripas, eller behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

33 § En tillsynsmyndighet som får En tillsynsmyndighet som får kännedom om att verksamhet be- kännedom om att verksamhet bedrivs utan tillstånd enligt 9 § ska drivs utan tillstånd enligt 9 § ska anmäla detta till en polismyndighet anmäla detta till Polismyndigheten eller till Åklagarmyndigheten om eller till Åklagarmyndigheten om det finns misstanke om brott. det finns misstanke om brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.132 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell vägtrafik

Härigenom föreskrivs att 24 § lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell vägtrafik ska ha följande lydelse.

24 §

Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att tillsynsmyn-

digheten ska kunna få dels upplysningar och handlingar enligt 22 §, dels

tillträde till arbetsställen enligt 23 §. Begäran om sådan hjälp får dock

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.133 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet ska ha följande lydelse.

4 §

Regeringen bestämmer inriktningen av den verksamhet som bedrivs enligt 1 § tredje stycket. En inriktning av signalspaningen får inte avse endast en viss fysisk person.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2012:801. 283

2.134 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m. Härigenom föreskrivs att 8 § och rubriken närmast före 8 § lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m. ska ha följande lydelse.

8 §

Polismyndigheten ska lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som be-

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.135 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1, 1 a och 6 §§ samt 4 kap. 6 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

3 kap.

1 §

En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om misstanke efter närmare Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen . till Polismyndigheten . En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand. På begäran av Rikspolisstyrelsen På begäran av Polismyndigheten ska verksamhetsutövaren eller den ska verksamhetsutövaren eller den som yrkesmässigt driver lotteri- som yrkesmässigt driver lotterioch spelverksamhet utan dröjsmål och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism. eller finansiering av terrorism. När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndigheten begär. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

1 1 a § Vid tillämpning av artikel 55.2 i Vid tillämpning av artikel 55.2 i förordning (EU) nr 1031/2010 är förordning (EU) nr 1031/2010 är Rikspolisstyrelsen finansunderrät- Polismyndigheten finansunderrättelseenhet. telseenhet.

1 Senaste lydelse 2012:376. 285

6 § Om en tillsynsmyndighet vid en Om en tillsynsmyndighet vid en inspektion av en fysisk eller juri- inspektion av en fysisk eller juridisk person eller på annat sätt har disk person eller på annat sätt har upptäckt en omständighet som kan upptäckt en omständighet som kan antas ha samband med eller utgöra antas ha samband med eller utgöra penningtvätt eller finansiering av penningtvätt eller finansiering av terrorism, ska myndigheten utan terrorism, ska myndigheten utan dröjsmål underrätta Rikspolissty- dröjsmål underrätta Polismyndigrelsen om detta. heten om detta.

4 kap.

6 § En uppgift i ett register som avses i 3 § ska gallras 1. om Rikspolisstyrelsen beslutar 1. om behörig myndighet besluatt inte inleda eller att lägga ned tar att inte inleda eller att lägga utredningen om penningtvätt eller ned utredningen om penningtvätt finansiering av terrorism, eller finansiering av terrorism, 2. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av de lämnade uppgifterna, 3. om en domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med anledning av de lämnade uppgifterna, eller 4. senast tre år efter det att uppgifter lämnats med stöd av 3 kap. 1 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.136 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § och rubriken närmast före 5 kap. 6 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska ha följande lydelse.

5 kap.

6 §

Polismyndigheten ska lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs vid tillsynen. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.137 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 35 kap. 23 a §, av följande lydelse.

35 kap.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.138 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen 1 (2009:400) dels att i 10 kap. 18 a–22 §§ orden ”en polismyndighet” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 10 kap. 23 och 24 §§, 18 kap. 1, 3, 11, 15–17 §§, 23 kap. 6 §, 29 kap. 10 §, 32 kap. 3 a §, 35 kap. 1, 4, 8, 20, 21, 23 och 23 a §§ samt 37 kap. 6 § och rubriken närmast före 23 kap. 6 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 21 kap. 4 § ska lyda ”Sekretessbrytande bestämmelser” och rubriken närmast efter 35 kap. 19 § ska lyda ”Polismyndighetens sociala verksamhet”, dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 18 kap. 16 a §, 21 kap. 4 a § och 35 kap. 10 a § av följande lydelse.

10 kap.

23 §

1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, 2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller 3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).

1 Senaste lydelse av 10 kap. 18 a § 2012:804 10 kap. 19 § 2010:520 2 Senaste lydelse 2012:288. 289

24 § Sekretess som följer av andra Sekretess som följer av andra sekretessbestämmelser än dem sekretessbestämmelser än dem som anges i 19–23 §§ och 25 kap. som anges i 19–23 §§ och 25 kap. 2 § första stycket hindrar inte att 2 § första stycket hindrar inte att en uppgift som angår misstanke en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott lämnas till om ett begånget brott lämnas till en åklagarmyndighet, polismyn- en åklagarmyndighet, Polismyndighet eller någon annan myndig- digheten, Säkerhetspolisen eller het som har till uppgift att ingripa någon annan myndighet som har mot brottet, om fängelse är före- till uppgift att ingripa mot brottet, skrivet för brottet och detta kan an- om fängelse är föreskrivet för brottas föranleda någon annan påföljd tet och detta kan antas föranleda än böter. någon annan påföljd än böter.

18 kap.

1 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål eller till angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Sekretess gäller, under motsvarande förutsättningar som anges i första stycket, för uppgift som hänför sig till 1. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud eller förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde, 2. annan verksamhet än sådan 2. annan verksamhet än sådan som avses i 1 eller i första stycket som avses i 1 eller i första stycket som syftar till att förebygga, upp- som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och daga, utreda eller beivra brott och som bedrivs av en åklagarmyn- som bedrivs av en åklagarmyndighet, en polismyndighet , Skatte- dighet, Polismyndigheten, Säkerverket, Tullverket eller Kustbevak- hetspolisen, Skatteverket, Tullverningen, eller ket eller Kustbevakningen, eller 3. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

3 § Sekretessen enligt 1 och 2 §§ Sekretessen enligt 1 och 2 §§ gäller i annan verksamhet än som gäller i annan verksamhet än som där avses hos en myndighet för att där avses hos en myndighet för att biträda en åklagarmyndighet, en biträda en åklagarmyndighet, Popolismyndighet, Skatteverket, Tull- lismyndigheten, Säkerhetspolisen verket eller Kustbevakningen med Skatteverket, Tullverket eller att förebygga, uppdaga, utreda el- Kustbevakningen med att förebygler beivra brott samt hos tillsyns- ga, uppdaga, utreda eller beivra myndigheten i konkurs och hos brott samt hos tillsynsmyndigheten Kronofogdemyndigheten för upp- i konkurs och hos Kronofogde- 290 gift som angår misstanke om brott. myndigheten för uppgift som an-

går misstanke om brott.

11 § Sekretess gäller, utöver vad som Sekretess gäller, utöver vad som följer av 1–3 och 8–10 §§, inom följer av 1–3 och 8–10 §§, inom polisväsendet och kriminalvården Polismyndigheten, Säkerhetspoliför uppgift om åtgärd som har till sen och Kriminalvården för uppsyfte att hindra rymning eller fri- gift om åtgärd som har till syfte att tagning, om det kan antas att syftet hindra rymning eller fritagning, med åtgärden motverkas om upp- om det kan antas att syftet med åtgiften röjs. gärden motverkas om uppgiften röjs.

15 § Sekretess gäller för uppgift i skildring som har beslagtagits, förverkats eller konfiskerats i ett mål eller som annars förekommer där, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att den sprids vidare i strid med brottsbalken, tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen och målet avser 1. ansvar för olaga våldsskildring, för motsvarande tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott eller för barnpornografibrott, 2. ersättning för skada med anledning av sådana brott, eller 3. konfiskering eller förverkande av skildring med sådant innehåll. Sekretessen gäller även i ärende som rör brott som anges i första stycket. Motsvarande sekretess gäller hos Motsvarande sekretess gäller hos Statens biografbyrå när byrån biträ- Statens medieråd när byrån biträder Justitiekanslern, en allmän åk- der Justitiekanslern, en allmän åklagare eller en polismyndighet i lagare eller Polismyndigheten i mål eller ärende som avses i första mål eller ärende som avses i första och andra styckena. och andra styckena.

16 § Sekretess gäller för uppgift i Sekretess gäller för uppgift som ärende enligt vapenlagen hänför sig till vapenregister enligt (1996:67) samt hos en polismyn- vapenlagen (1996:67), om det inte dighet i verksamhet som avser står klart att uppgiften kan röjas förande av eller uttag ur vapenre- utan fara för att vapen eller ammugister för uppgift som har tillförts nition kommer till brottslig anregistret , om det inte står klart att vändning. uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. Sekretess gäller, under motsvarande förutsättning som anges i första stycket, hos 1. Rikspolisstyrelsen för uppgift som hänför sig till vapenregister, 2. Kammarkollegiet och Natur- 1. Kammarkollegiet och Naturvårdsverket för uppgift som hänför vårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, och sig till jaktkortsregistret, och 3. Naturvårdsverket för uppgift 2. Naturvårdsverket för uppgift 291

som hänför sig till jägarexamens- som hänför sig till jägarexamensregistret. registret. Sekretessen enligt första stycket Sekretessen enligt första stycket och andra stycket 1 gäller inte för gäller inte för uppgift i vapenreuppgift i vapenregister om namn gister om namn och adress för den och adress för den som har till- som har tillstånd att bedriva handel stånd att bedriva handel med skjut- med skjutvapen eller att ta emot vapen eller att ta emot skjutvapen skjutvapen för översyn eller repaför översyn eller reparation. Sekre- ration. Sekretess gäller inte heller tess gäller inte heller för uppgift i för uppgift i vapenregister om vilvapenregister om vilka typer av ka typer av vapen ett sådant tillvapen ett sådant tillstånd omfattar. stånd omfattar.

16 a § Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen (1996:67), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning.

3 17 § Sekretess gäller för uppgift i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens eller den mellanfolkliga domstolens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Motsvarande sekretess gäller hos Motsvarande sekretess gäller hos en polismyndighet, en åklagarmyn- Polismyndigheten, Säkerhetspodighet, Rikspolisstyrelsen, Tullver- lisen, en åklagarmyndighet, Tullket och Kustbevakningen för upp- verket och Kustbevakningen för gift i en angelägenhet som avses i uppgift i en angelägenhet som av- 3 § första stycket 1 och 5 lagen ses i 3 § första stycket 1 och 5 (2000:344) om Schengens infor- lagen (2000:344) om Schengens mationssystem. informationssystem. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

21 kap.

4 a § Sekretessen enligt 3 § första stycket hindrar inte att uppgift om en enskild lämnas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, om den mottagande myndigheten behöver uppgiften i sin brottsbekämpande verksamhet.

3 Senaste lydelse 2010:383. 292

23 kap.

Avskiljande från högskoleutbild- Avskiljande från utbildning ning 6 § Sekretess gäller i ärende om av- Sekretess gäller i ärende om skiljande av studerande från hög- avskiljande av studerande från skoleutbildning för uppgift om en högskoleutbildning eller från poenskilds hälsotillstånd eller andra lisprogrammet för uppgift om en personliga förhållanden, om det enskilds hälsotillstånd eller andra kan antas att den enskilde eller nå- personliga förhållanden, om det gon närstående till denne lider be- kan antas att den enskilde eller nåtydande men om uppgiften röjs. gon närstående till denne lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

29 kap.

4 10 § Sekretess gäller hos Rikspolis- Sekretess gäller hos Polismynstyrelsen, Kustbevakningen, Sta- digheten, Säkerhetspolisen, Kusttens haverikommission, Luftfarts- bevakningen, Statens haverikomverket och Transportstyrelsen för mission, Luftfartsverket och Tranuppgift som lämnats av en enskild sportstyrelsen för uppgift som i en rapport om händelse inom ci- lämnats av en enskild i en rapport vil luftfart enligt 10 kap. 8 § luft- om händelse inom civil luftfart fartslagen (2010:500), om det kan enligt 10 kap. 8 § luftfartslagen antas att den enskilde eller någon (2010:500), om det kan antas att närstående till denne lider men om den enskilde eller någon närståuppgiften röjs. ende till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

32 kap.

5 3 a § Sekretessen enligt 3 § hindrar inte att uppgift om en enskilds personliga förhållanden lämnas till 1. en åklagarmyndighet, en po- 1. en åklagarmyndighet, Polislismyndighet, Tullverket, Kustbe- myndigheten, Säkerhetspolisen, vakningen eller Skatteverket, om Tullverket, Kustbevakningen eller uppgiften behövs för att utreda ett Skatteverket, om uppgiften behövs begånget brott för vilket fängelse för att utreda ett begånget brott för är föreskrivet eller för att förebyg- vilket fängelse är föreskrivet eller ga, förhindra eller upptäcka brotts- för att förebygga, förhindra eller lig verksamhet som innefattar brott upptäcka brottslig verksamhet som för vilket fängelse är föreskrivet, innefattar brott för vilket fängelse eller är föreskrivet, eller

4 Senaste lydelse 2010:520. 5 Senaste lydelse 2013:461. 293

2. en kommun eller en myndighet som ansvarar för räddningstjänst enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, om uppgiften behövs för att förebygga en hotande olycka eller för att begränsa verkningarna av en redan inträffad olycka.

35 kap.

6 1 § Sekretess gäller för uppgift om Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga och ekono- en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte miska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada närstående till honom eller henne eller men och uppgiften förekom- lider skada eller men och uppgifmer i ten förekommer i 1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, 2. angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, 3. angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627), 4. annan verksamhet som syftar 4. annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och som bedrivs eller beivra brott och som bedrivs av en åklagarmyndighet, en polis- av en åklagarmyndighet, Polismyndighet , Skatteverket, Statens myndigheten, Säkerhetspolisen , kriminaltekniska laboratorium, Skatteverket, Tullverket eller Tullverket eller Kustbevakningen, Kustbevakningen, 5. Statens biografbyrås verk- 5. Statens medieråds verksamhet samhet att biträda Justitiekanslern, att biträda Justitiekanslern, allmän allmän åklagare eller en polismyn- åklagare eller Polismyndigheten i dighet i brottmål, brottmål, 6. register som förs av Rikspolis- 6. register som förs av Polismynstyrelsen enligt polisdatalagen digheten enligt 4 kap. polisdatala- (2010:361) eller som annars be- gen (2010:361) eller som annars handlas där med stöd av samma behandlas med stöd av de bestämlag , melserna eller uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen med stöd av samma lag. 7. register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister, 8. register som förs av Skatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag, 9. särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 5 kap. 1 §, 10. register som förs av Tullverket enligt lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars behandlas där med stöd av samma lag, eller

6 Senaste lydelse 2010:369. 294

11. register som förs enligt lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister. Sekretessen enligt första stycket Sekretessen enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättski- 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksam- pande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den het endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om honom eller henne lider skada eller uppgiften röjs. Vid förhandling om men om uppgiften röjs. Vid föranvändning av tvångsmedel gäller handling om användning av sekretess för uppgift om vem som tvångsmedel gäller sekretess för är misstänkt endast om det kan an- uppgift om vem som är misstänkt tas att fara uppkommer för att den endast om det kan antas att fara misstänkte eller någon närstående uppkommer för att den misstänkte till denne utsätts för våld eller lider eller någon närstående till honom annat allvarligt men om uppgiften eller henne utsätts för våld eller röjs. lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Första stycket gäller inte om annat följer av 2, 6 eller 7 §. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

4 § I annat fall än som avses i 1 § första stycket 6 och 7 och 3 § gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register 1. för uppgift som har tillförts ett särskilt register som förs över strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot, 2. för annan uppgift hos Rikspo- 2. för annan uppgift hos Polislisstyrelsen, som rör brott eller den myndigheten, som rör brott eller som har misstänkts, åtalats eller den som har misstänkts, åtalats dömts för brott, om uppgiften har eller dömts för brott, om uppgiften lämnats dit för databehandling har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informations- inom rättsväsendets informationssystem i ett annat register än som system i ett annat register än som avses i 1, avses i 1, 3. för belastningsuppgift som har tillförts vägtrafikregistret, och 4. för uppgift som har tillförts ett särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten. Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

8 § Sekretessen enligt 1 § hindrar Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att polisen på begäran av den inte att Polismyndigheten på begäsom lidit person- eller sakskada ran av den som lidit person- eller vid en trafikolycka lämnar uppgift sakskada vid en trafikolycka lämom identiteten hos en trafikant nar uppgift om identiteten hos en som haft del i olyckan. trafikant som haft del i olyckan. Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att en skadelidande eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, i annat fall än som anges i första 295

stycket, tar del av en uppgift, om den skadelidande eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till den enskilde att den inte lämnas ut, när uppgiften förekommer i 1. en nedlagd förundersökning eller en förundersökning som avslutats med ett beslut om att åtal inte ska väckas, 2. en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som avslutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller 3. en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

10 a § Sekretessen enligt 1 § hindrar inte att uppgift om en enskild lämnas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, om den mottagande myndigheten behöver uppgiften i sin brottsbekämpande verksamhet.

20 § Sekretess gäller hos en polis- Sekretess gäller hos Polismynmyndighet för uppgift om en en- digheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om skilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider någon närstående till honom eller men om uppgiften röjs och upp- henne lider men om uppgiften röjs giften hänför sig till och uppgiften hänför sig till 1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild, 2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten, 3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten eller enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller 5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

21 § Sekretess gäller hos en polis- Sekretess gäller hos Polismynmyndighet i ärende om omhänder- digheten i ärende om omhändertatagande som avses i 20 § första gande som avses i 20 § första stycket 2 för uppgift i en anmälan stycket 2 för uppgift i en anmälan eller utsaga, i förhållande till den eller utsaga, i förhållande till den 296 omhändertagne, endast om det kan omhändertagne, endast om det kan

antas att fara uppkommer för att antas att fara uppkommer för att den enskilde eller någon närståen- den enskilde eller någon närstående till denne utsätts för våld eller de till honom eller henne utsätts lider annat allvarligt men om upp- för våld eller lider annat allvarligt giften röjs. men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

23 § Sekretess gäller hos en polis- Sekretess gäller hos Polismynmyndighet för uppgift om en en- digheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i skilds personliga förhållanden i ärende enligt vapenlagen ärende enligt vapenlagen (1996:67), om det kan antas att (1996:67), om det kan antas att den enskilde eller någon närståen- den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgif- de till honom eller henne lider men ten röjs. om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

23 a §

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

37 kap.

6 §

Senaste lydelse 2010:383.

ler någon närstående till denne li- eller någon närstående till honom der men och uppgiften förekom- eller henne lider men och uppgifmer i en angelägenhet som avser ten förekommer i en angelägenhet en framställning i det register som som avser en framställning i det avses i 1 § lagen (2000:344) om register som avses i 1 § lagen Schengens informationssystem om (2000:344) om Schengens informationssystem om 1. omhändertagande av en person som har efterlysts för överlämnande eller utlämning, 2. att en person ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd i Schengenstaterna, 3. tillfälligt omhändertagande av en person med hänsyn till dennes eller någon annans säkerhet, eller 4. dold övervakning eller särskilda kontrollåtgärder. Sekretess gäller hos en myndighet som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd för uppgift om en enskilds personliga förhållanden i en angelägenhet som avser en sådan framställning som avses i första stycket 2 under samma förutsättningar som anges i första stycket. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2. För ärenden där handlingarna omhändertagits för arkivering före ikraftträdandet gäller 18 kap. 16 § i sin äldre lydelse.

2.139 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel Härigenom föreskrivs att 17 § och rubriken närmast före 17 § lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel ska ha följande lydelse.

17 §

Polismyndigheten ska på begäran av kontrollmyndigheten lämna den hjälp som behövs för kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen eller de beslut som har meddelats med stöd av EU-bestämmelserna. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2011:411. 299

2.140 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:294) om säkerhetskontroll vid offentliga sammanträden i kommuner och landsting dels att i 2 och 5 §§ ordet ”polismyndighet” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att 6 § ska ha följande lydelse.

6 §

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning ska utföras i ett

avskilt utrymme och om möjligt i vittnes närvaro.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.141 Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 17 § och 4 kap. 1 och 10 §§ polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.

2 kap.

17 §

4 kap.

1 §

Rikspolisstyrelsen får föra register över DNA-profiler (DNA-registret, utredningsregistret och spårregistret) i enlighet med 2–10 §§. Dessa register får även föras för att underlätta identifiering av avlidna personer. I lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen finns bestämmelser om elimineringsdatabasen.

10 § Polismyndigheter, Ekobrotts- Polismyndigheter, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndighe- myndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen ten, Tullverket, Kustbevakningen och Statens kriminaltekniska labo- och Statens kriminaltekniska laboratorium får medges direktåtkomst ratorium får medges direktåtkomst till register över DNA-profiler . till DNA-registret, utredningsregistret och spårregistret . Statens kriminaltekniska laboratorium får även medges direktåtkomst till den elimineringsdatabas som regleras i lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen. 301

En myndighet som medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. DNA-profiler från anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium som registreras i den elimineringsdatabas som förs med stöd av lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen får till och med den 31 december 2014 vid ett tillfälle jämföras med DNA-profiler i spårregistret. En överensstämmelse mellan en DNA-profil i elimineringsdatabasen och en DNA-profil i spårregistret får inte utredas vidare.

2.142 Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)

Härigenom föreskrivs i fråga om polisdatalagen (2010:361) dels att nuvarande 1 kap. 2 a–4 § ska betecknas 1 kap. 5–8 §§, dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 4, 5, 8, 9, 16–18 §§, 3 kap. 2 och 8 §§, 4 kap. 1, 10, 11, 17–19 och 21 §§ samt 5 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 3 och 4 §§ och 2 kap. 10 a § samt en rubrik närmast före 2 kap. 10 a § av följande lydelse, dels att det ska införas en ny rubrik närmast före 1 kap. 7 § som ska lyda ”Lagens tillämpning på juridiska personer” och en ny rubrik närmast före 1 kap. 8 § som ska lyda ”Lagens uppbyggnad”.

1 kap.

2 §

Ändringen innebär bl.a. att andra och tredje styckena upphävs.

3 § Denna lag gäller i verksamhet vid Nationellt forensiskt centrum i Polismyndigheten i den utsträckning som anges i denna paragraf. I övrigt tillämpas personuppgiftslagen (1998:204) och lagen (2014:000) om Polismyndighetens elimineringsdatabas. I verksamhet vid Nationellt forensiskt centrum gäller 2 kap. 10 och 11 §§ om behandling av känsliga personuppgifter och tillgången till personuppgifter samt 3 kap. 5 § om sökbegrepp, oavsett om uppgifterna anses ha gjorts gemensamt tillgängliga inom centrumet. Vid behandling av personuppgifter i särskilda register enligt 4 kap. tillämpas denna lag för behandlingen vid centrumet. I 2 kap. 10 a § finns bestämmelser om hur länge personuppgifter får behandlas för brottsbekämpande ändamål vid Nationellt forensiskt centrum.

4 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67) 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, 5. lagen (2006:444) om passagerarregister, eller 6. lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister.

2 kap.

4 § Rikspolisstyrelsen är personupp- Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling av giftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten personuppgifter som myndigheten utför och den behandling som utför och den behandling som ututförs i polisens verksamhet vid förs i polisiär verksamhet vid Eko- Ekobrottsmyndigheten. Varje po- brottsmyndigheten. 304 lismyndighet är personuppgiftsan-

svarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför.

5 § Rikspolisstyrelsen och varje po- Polismyndigheten ska utse ett ellismyndighet ska utse ett eller flera ler flera personuppgiftsombud. personuppgiftsombud. Den personuppgiftsansvarige ska anmäla till tillsynsmyndigheten enligt personuppgiftslagen (1998:204) när ett personuppgiftsombud utses eller entledigas.

8 § Personuppgifter som behandlas enligt 7 § får även behandlas när det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i 1. brottsbekämpande verksamhet 1. brottsbekämpande verksamhet hos Rikspolisstyrelsen, polismyn- hos Säkerhetspolisen, Ekobrottsdigheter, Ekobrottsmyndigheten, myndigheten, Åklagarmyndighe- Åklagarmyndigheten, Tullverket, ten, Tullverket, Kustbevakningen Kustbevakningen och Skattever- och Skatteverket, ket, 2. brottsbekämpande verksamhet hos utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, 3. sådan verksamhet hos polisen 3. sådan verksamhet hos Polissom avser handräckningsuppdrag, myndigheten som avser handräckningsuppdrag, 4. annan verksamhet som poli- 4. annan verksamhet som Polissen ansvarar för, om det finns sär- myndigheten ansvarar för, om det skilda skäl att tillhandahålla infor- finns särskilda skäl att tillhandamationen, hålla informationen, 5. verksamhet hos Kriminalvården för att förebygga brott och upprätthålla säkerheten, eller 6. en myndighets verksamhet a) om det enligt lag eller förord- a) om det enligt lag eller förordning åligger polisen att bistå myn- ning åligger Polismyndigheten att digheten med viss uppgift, eller bistå myndigheten med viss uppgift, eller b) om informationen tillhandahålls inom ramen för myndighetsöverskridande samverkan mot brott. Personuppgifter som behandlas enligt 7 § får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till andra. Regeringen meddelar föreskrifter om att personuppgifter som behandlas enligt 7 § och som avser efterlysta personer och avlägsnanden ur landet får behandlas för att tillhandahålla information till vissa särskilt angivna myndigheter och att uppgifter som behandlas i en förundersökning får tillhandahållas konkursförvaltare. I ett enskilt fall får personuppgifter som behandlas enligt 7 § även behandlas för att tillhandahålla information för något annat ändamål än de 305

som anges i första–tredje styckena, under förutsättning att ändamålet inte är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in.

9 § Personuppgifter får behandlas om 1. det är nödvändigt för diarieföring, eller 2. uppgifterna har lämnats till 2. uppgifterna har lämnats till polisen i en anmälan eller liknande Polismyndigheten eller Ekobrottsoch behandlingen är nödvändig för myndigheten i en anmälan eller handläggningen. liknande och behandlingen är nödvändig för handläggningen.

Behandling av personuppgifter för brottsbekämpande ändamål vid Nationellt forensiskt centrum

10 a § Personuppgifter som behandlas automatiserat av Nationellt forensiskt centrum i Polismyndigheten och som inte behandlas i särskilda register enligt 4 kap. får inte behandlas där för brottsbekämpande ändamål när det har förflutit fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Detta gäller dock inte om behandlingen är nödvändig för att utföra ett uppdrag från en brottsbekämpande myndighet.

16 § Rikspolisstyrelsen, polismyndig- Säkerhetspolisen, Ekobrottsheter, Ekobrottsmyndigheten, Åkla- myndigheten, Åklagarmyndighegarmyndigheten, Tullverket, Kust- ten, Tullverket, Kustbevakningen bevakningen och Skatteverket har, och Skatteverket har, trots sekretrots sekretess enligt 21 kap. 3 § tess enligt 21 kap. 3 § första första stycket och 35 kap. 1 § stycket och 35 kap. 1 § offentligoffentlighets- och sekretesslagen hets- och sekretesslagen (2009:400), rätt att ta del av per- (2009:400), rätt att ta del av personuppgifter som har gjorts ge- sonuppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga, om den mot- mensamt tillgängliga, om den mottagande myndigheten behöver tagande myndigheten behöver uppgifterna i sin brottsbekämpan- uppgifterna i sin brottsbekämpande verksamhet. de verksamhet. Första stycket gäller inte uppgifter som behandlas i särskilda register enligt 4 kap.

17 §

18 §

3 kap.

2 §

Följande personuppgifter får göras gemensamt tillgängliga: 1. Uppgifter som kan antas ha samband med misstänkt brottslig verksamhet, om den misstänkta verksamheten

2 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 307

a) innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver, eller b) sker systematiskt. 2. Uppgifter som behövs för övervakningen av en person, om han eller hon a) kan antas komma att begå brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver, och b) är allvarligt kriminellt belastad eller kan antas utgöra ett hot mot andras personliga säkerhet. 3. Uppgifter som förekommer i ett ärende om utredning eller beivrande av brott. 4. Uppgifter som behövs för att fullgöra vad som följer av internationella åtaganden, om det krävs för att den aktuella förpliktelsen ska kunna fullgöras. 5. Uppgifter som har rapporte- 5. Uppgifter som har rapporterats till polisens kommunikations- rats till Polismyndighetens ledcentraler . ningscentraler . DNA-profiler får inte göras gemensamt tillgängliga. Att sådana uppgifter får behandlas i särskilda register följer av 4 kap. Tillgången till uppgifter som görs gemensamt tillgängliga med stöd av första stycket 2 ska begränsas till särskilt angivna tjänstemän som har till uppgift att arbeta med övervakningen. Information om att en person är föremål för övervakning får dock göras tillgänglig för andra.

8 § Rikspolisstyrelsen, polismyndig- Säkerhetspolisen , Ekobrottsheter, Ekobrottsmyndigheten, Åkla- myndigheten, Åklagarmyndighegarmyndigheten, Tullverket, Kust- ten, Tullverket, Kustbevakningen bevakningen och Skatteverket får och Skatteverket får medges medges direktåtkomst till person- direktåtkomst till personuppgifter i uppgifter i polisens brottsbekäm- polisens brottsbekämpande verkpande verksamhet. Direktåtkoms- samhet. Direktåtkomsten får endast ten får endast avse personuppgifter avse personuppgifter som har som har gjorts gemensamt till- gjorts gemensamt tillgängliga. gängliga. En myndighet som medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

4 kap.

1 §

ras för att underlätta identifiering ras för att underlätta identifiering av avlidna personer. av avlidna personer. I lagen (2014:000) om elimine- I lagen (2014:000) om Polisringsdatabasen finns bestämmel- myndighetens elimineringsdatabas ser om elimineringsdatabasen. finns bestämmelser om elimineringsdatabasen.

4 kap.

10 § Polismyndigheter, Ekobrotts- Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndighe- myndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen ten, Tullverket och Kustbevakoch Statens kriminaltekniska labo- ningen får medges direktåtkomst ratorium får medges direktåtkomst till DNA-registret, utredningsretill DNA-registret, utredningsre- gistret och spårregistret. gistret och spårregistret. Statens kriminaltekniska laboratorium får även medges direktåtkomst till den elimineringsdatabas som regleras i lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen. En myndighet som medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

11 §

17 §

En myndighet som medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

18 § Rikspolisstyrelsen får behandla Polismyndigheten får föra penpersonuppgifter i penningtvätts- ningtvättsregister. Personuppgifter register om det behövs för att före- får behandlas i penningtvättsbygga, förhindra eller upptäcka register om det behövs för att förebrottslig verksamhet bygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet 1. där penningtvätt är ett led för att dölja vinning av brott eller brottslig verksamhet, eller 2. som innefattar finansiering av terrorism. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om tillgången till personuppgifter i penningtvättsregister.

19 § I ett penningtvättsregister får personuppgifter behandlas som 1. kan antas ha samband med så- 1. kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som av- dan brottslig verksamhet som avses i 18 §, ses i 18 § första stycket , 2. har rapporterats till Rikspolis- 2. har rapporterats till Polismynstyrelsen med stöd av lag eller an- digheten med stöd av lag eller annan författning, eller nan författning, eller 3. har lämnats av en utländsk 3. har lämnats av en utländsk myndighet som i sin stat ansvarar myndighet som i sin stat ansvarar för arbetet med att förebygga, för- för arbetet med att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brotts- hindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet som avses i 18 §. lig verksamhet som avses i 18 § första stycket .

21 § Rikspolisstyrelsen får behandla Polismyndigheten får föra ett personuppgifter i det internatio- internationellt register. Personnella registret om det behövs för uppgifter i det internationella regihandläggningen av ärenden som stret får behandlas om det behövs rör internationellt polisiärt samar- för handläggningen av ärenden bete eller internationellt straffrätts- som rör internationellt polisiärt ligt samarbete. samarbete eller internationellt straffrättsligt samarbete. Uppgifter angående dödsfall, Uppgifter om dödsfall, olycksolyckshändelser eller andra lik- händelser eller andra liknande hännande händelser i utlandet får ock- delser i utlandet får också behandså behandlas i det internationella las i det internationella registret, registret, om ärendet rör en fråga om ärendet rör en fråga som ska som ska handläggas av polisen . handläggas av Polismyndigheten . 310 Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om tillgången till personuppgifter i det internationella registret.

5 kap.

1 § Personuppgifter får behandlas i Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet om det behövs för att 1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar a) brott mot rikets säkerhet, b) terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, c) brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, eller d) tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv, 2. utreda eller beivra sådana brott som avses i 1, eller, efter särskilt beslut, annat brott, 3. fullgöra uppgifter i samband med personskydd, 4. fullgöra uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627), 5. fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden, eller 6. lämna tekniskt biträde till 6. lämna tekniskt biträde till Po- Rikspolisstyrelsen, polismyndighe- lismyndigheten, Ekobrottsmyndigter, Ekobrottsmyndigheten, Åkla- heten, Åklagarmyndigheten eller garmyndigheten eller Tullverket. Tullverket.

2 § Personuppgifter som behandlas enligt 1 § får även behandlas när det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i 1. brottsbekämpande verksamhet 1. brottsbekämpande verksamhet hos Rikspolisstyrelsen, polismyn- hos Polismyndigheten, Ekobrottsdigheter, Ekobrottsmyndigheten, myndigheten, Åklagarmyndighe- Åklagarmyndigheten, Tullverket, ten, Tullverket, Kustbevakningen Kustbevakningen och Skattever- och Skatteverket, ket, 2. en myndighets verksamhet, om informationen tillhandahålls inom ramen för myndighetsöverskridande samverkan mot brott, 3. Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst, om det finns särskilda skäl att tillhandahålla informationen, eller 4. brottsbekämpande verksamhet hos utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation. Personuppgifter som behandlas enligt 1 § får även behandlas, om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till andra. Regeringen meddelar föreskrifter om att personuppgifter som behandlas enligt 1 § och som avser efterlysta personer och avlägsnanden ur landet får behandlas för att tillhandahålla information till vissa särskilt angivna myndigheter. 311

I ett enskilt fall får personuppgifter som behandlas enligt 1 § även behandlas för att tillhandahålla information för något annat ändamål än de som anges i första–tredje styckena, under förutsättning att ändamålet inte är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.143 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 18 och 20 §§ lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister ska ha följande lydelse.

1 §

4 §

Personuppgifter i registret får behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i 1. brottsbekämpande verksamhet 1. brottsbekämpande verksamhet hos Rikspolisstyrelsen, polismyn- hos Polismyndigheten, Säkerhetsdigheter, Ekobrottsmyndigheten, polisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket, Kustbevakningen och Skatteverket, 2. brottsbekämpande verksamhet hos utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, 3. sådan verksamhet hos polisen 3. sådan verksamhet hos Polissom avser handräckningsuppdrag, myndigheten som avser handräckeller ningsuppdrag, eller 4. annan verksamhet som poli- 4. annan verksamhet som Polissen ansvarar för, om det finns sär- myndigheten ansvarar för, om det skilda skäl att tillhandahålla infor- finns särskilda skäl att tillhandamationen. hålla informationen. Personuppgifter får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till andra. I övrigt gäller 9 § första stycket d och andra stycket personuppgiftslagen (1998:204).

18 § Polismyndigheter , Ekobrotts- Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kust- myndigheten, Tullverket, Kustbebevakningen och Skatteverket har, vakningen och Skatteverket har, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), rätt att ta del av upp- (2009:400), rätt att ta del av uppgifter i registret, om myndigheten gifter i registret, om myndigheten behöver uppgifterna i sin brotts- behöver uppgifterna i sin brottsbebekämpande verksamhet. kämpande verksamhet. 313

Regeringen meddelar föreskrifter om att uppgifter får lämnas ut i andra fall än som anges i första stycket. Bestämmelser om att uppgifter får lämnas ut finns även i offentlighetsoch sekretesslagen.

20 § Polismyndigheter , Ekobrotts- Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kust- myndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket får bevakningen och Skatteverket får medges direktåtkomst till registret. medges direktåtkomst till registret. En myndighet som har medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.144 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:374) om försöksverksamhet med trafiknykterhetskontrollanter i hamnar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:374) om försöksverksamhet med trafiknykterhetskontrollanter i hamnar del s att i 4–6 §§ ordet ”polismyndigheten” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 8 § ska ha följande lydelse.

8 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 315

2.145 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser Härigenom föreskrivs att punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser ska ha följande lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.146 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 21 § luftfartslagen (2010:500) ska ha följande lydelse.

4 kap.

21 §

Ett flygcertifikat ska omhändertas, om innehavaren vid utövande av luftfart har 1. visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller något annat ämne, eller 2. gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller har visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Ett certifikat får också omhändertas, om innehavaren på grund av sjukdom eller skada eller av någon annan sådan orsak inte kan fullgöra de uppgifter som certifikatet avser på ett trafiksäkert sätt. Ett certifikat gäller inte när det är omhändertaget. Ett beslut om omhändertagande Ett beslut om omhändertagande av flygcertifikat får meddelas av av flygcertifikat får meddelas av polis , åklagare eller Transportsty- Polismyndigheten , åklagare eller relsen. Frågan om ett omhänderta- Transportstyrelsen. Frågan om ett gande ska följas av en ansökan om omhändertagande ska följas av en återkallelse eller om flygcertifi- ansökan om återkallelse eller om katet ska återlämnas ska prövas flygcertifikatet ska återlämnas ska skyndsamt. prövas skyndsamt. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om omhändertagande av flygcertifikat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.147 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 9 och 15 §§ samt 7 kap. 22 § patientsäkerhetslagen (2010:659) ska ha följande lydelse.

6 kap.

9 §

En läkare som är verksam inom den offentligt bedrivna hälso- och

sjukvården är på begäran av polisman skyldig att, i den omfattning öv-

riga skyldigheter i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars inte

finns särskilda skäl mot det, utföra en undersökning som innebär kropps-

besiktning av någon som är misstänkt för brott som kan ge frihetsstraff.

Begränsningen i skyldigheten att utföra undersökningar och ge utlåtan-

den gäller inte för en läkare som är verksam huvudsakligen inom öppen

vård och, när det gäller undersökning och utlåtande om alkoholpåverkan,

I lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott finns det särskilda

bestämmelser om utlåtanden i vissa fall.

15 §

Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är hälso- och sjuk-

vårdspersonalen skyldig att lämna ut sådana uppgifter som

2. behövs i verksamhet för personskydd för riksdagens ledamöter,

statschefen och övriga medlemmar av kungahuset, statsråd, statssek-

reterare och kabinettssekreterare, om uppgifterna i ett enskilt fall begärs

3. behövs för en rättsmedicinsk undersökning,

Senaste lydelse 2012:226.

4. Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor behöver för sin verksamhet, 5. behövs för prövning av ett 5. behövs för prövning av ett ärende om att avskilja en studeran- ärende om att avskilja en studerande från högskoleutbildning, eller de från högskoleutbildning eller polisprogrammet , eller 6. behövs för prövning av någons lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen (2012:211).

7 kap.

22 § Vid sådan inspektion som avses Vid sådan inspektion som avses i 21 § har den som utför inspektio- i 21 § har den som utför inspektionen rätt att av polismyndigheten få nen rätt att av Polismyndigheten få den hjälp som behövs för att in- den hjälp som behövs för att inspektionen ska kunna genomföras. spektionen ska kunna genomföras. Sådan hjälp får endast begäras om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att poli- den inte kan utföras utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.148 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor ska ha följande lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.149 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs i fråga om alkohollagen (2010:1622) dels att i 8 kap. 11 § och 9 kap. 2 § ordet ”polismyndigheten” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”Polismyndigheten” i motsvarande form, dels att 9 kap. 7–9 §§ ska ha följande lydelse.

9 kap.

7 §

En kommun ska utfärda bevis om tillstånd som kommunen har meddelat. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter ett sådant bevis ska innehålla.

8 §

På begäran av en annan tillsynsmyndighet ska kommunen lämna de uppgifter som myndigheten behöver för sin tillsyn. Kommunen ska även på begäran av Skatteverket eller Tullverket lämna de uppgifter som behövs för beskattning eller påförande av tull. Polismyndigheten ska underrätta andra tillsynsmyndigheter om förhållanden som är av betydelse för dessa myndigheters tillsyn. Kronofogdemyndigheten ska underrätta vederbörande tillståndsmyndighet om en tillståndshavare brister i sina skyldigheter att erlägga skatter eller socialavgifter. På begäran av länsstyrelsen ska sådan underrättelse ges till denna. På begäran av en tillsynsmyn- På begäran av en tillsynsmyndighet ska polismyndigheter samt dighet ska Polismyndigheten samt Skatteverket och andra myndighe- Skatteverket och andra myndigheter som uppbär eller driver in skat- ter som uppbär eller driver in skatter eller avgifter lämna uppgifter ter eller avgifter lämna uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver som tillsynsmyndigheten behöver för sin tillståndsprövning eller till- för sin tillståndsprövning eller tillsyn. syn.

9 § Polismyndighet ska på begäran Polismyndigheten ska på begälämna annan tillsynsmyndighet ran lämna annan tillsynsmyndighet den hjälp som behövs vid tillämp- den hjälp som behövs vid tillämpningen av 13–15 §§. ningen av 13–15 §§. En begäran enligt första stycket får göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att poli- den inte kan vidtas utan att en sens särskilda befogenheter enligt polismans särskilda befogenheter 10 § polislagen (1984:387) behö- enligt 10 § polislagen (1984:387) ver tillgripas, eller behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.150 Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932)

Härigenom föreskrivs att 40–42 och 46 §§ samt rubriken närmast före 42 § delgivningslagen (2010:1932) ska ha följande lydelse.

40 §

Stämningsmannadelgivning får utföras av stämningsman eller av den som är anställd vid – polismyndighet, – Polismyndigheten, – Säkerhetspolisen, – åklagarmyndighet, – allmän domstol, – allmän förvaltningsdomstol, – Kronofogdemyndigheten, – Skatteverket, – svensk utlandsmyndighet, och – auktoriserat delgivningsföretag. Stämningsmannadelgivning får utföras av personal vid respektive inrättning om delgivningsmottagaren är intagen i – kriminalvårdsanstalt, – häkte, – sådan undersökningsenhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning, – sådan vårdinrättning som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, – sådan sjukvårdsinrättning som avses i 15 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, – sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller – sådant hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

41 § En polismyndighet förordnar Polismyndigheten förordnar stämningsmän inom sitt polisdist- stämningsmän. rikt.

En polismyndighets rätt att öpp- Polismyndighetens rätt att öppna postförsändelse na postförsändelse

42 § En polismyndighet får öppna en Polismyndigheten får öppna en försändelse som har lämnats till försändelse som har lämnats till myndigheten för stämningsmanna- myndigheten för stämningsmannadelgivning, om det behövs för att delgivning, om det behövs för att innehållet ska kunna vidarebeford- innehållet ska kunna vidarebefordras inom myndigheten eller till en ras inom myndigheten för delgiv- 323

annan polismyndighet för delgiv- ning. Detta gäller dock inte om ning. Detta gäller dock inte om uppdragsgivaren har angett att föruppdragsgivaren har angett att för- sändelsen inte får öppnas. sändelsen inte får öppnas.

46 § Stämningsman och anställd vid Stämningsman och den som är polismyndighet , åklagarmyndighet, anställd vid Polismyndigheten , Säallmän domstol, allmän förvalt- kerhetspolisen, åklagarmyndighet, ningsdomstol, Kronofogdemyndig- allmän domstol, allmän förvaltheten, Skatteverket och auktorise- ningsdomstol, Kronofogdemyndigrat delgivningsföretag har rätt att heten, Skatteverket och auktorisefå tillträde till enskilt område som rat delgivningsföretag har rätt att inte utgör bostad för att verkställa få tillträde till enskilt område som stämningsmannadelgivning. inte utgör bostad för att verkställa stämningsmannadelgivning. En polisman som vägras sådant En polisman som vägras sådant tillträde får, efter beslut av polis- tillträde får, efter beslut av den myndigheten , själv bereda sig till- myndighet där han eller hon är träde. Om någon annan person som anställd, själv bereda sig tillträde. anges i första stycket vägras till- Om någon annan person som anges träde, ska polismyndigheten lämna i första stycket vägras tillträde, ska biträde om personen begär det. Polismyndigheten lämna biträde om personen begär det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.151 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag

Härigenom föreskrivs att i 2 och 13 §§ lagen (2010:1933) om auktorisation av delgivningsföretag ordet ”Rikspolisstyrelsen” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.152 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser dels att i 7 och 14 §§ orden ”en polismyndighet” ska bytas ut mot ”Polismyndigheten”, dels att 5 § ska ha följande lydelse.

5 §

Om en polisman eller tulltjänsteman påträffar en substans och det skä-

ligen kan antas att ett beslut om förstörande av substansen kan komma att

meddelas enligt denna lag, får han eller hon besluta att omhänderta sub-

stansen i avvaktan på åklagarens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.153 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs att 25 § och rubriken närmast före 25 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet ska ha följande lydelse.

25 §

2. det annars finns synnerliga skäl. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 327

2.154 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:721) om märkning av energirelaterade produkter

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (2011:721) om märkning av energirelaterade produkter ska ha följande lydelse.

17 §

För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har tillsynsmyndigheten

rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har

anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder.

En begäran enligt andra stycket får göras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.155 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet ska ha följande lydelse.

4 kap.

10 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 329

2.156 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter

Härigenom föreskrivs att i 7 § och rubriken närmast före 7 § lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter ska ha följande lydelse.

7 §

Polismyndigheten ska lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som be-

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.157 Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 och 7 §§ samt 4 kap. 7 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.

3 kap.

3 §

Personuppgifter som behandlas enligt 2 § får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i 1. brottsbekämpande verksamhet 1. brottsbekämpande verksamhet hos Rikspolisstyrelsen , polismyn- hos Polismyndigheten, Säkerhetsdigheter , Ekobrottsmyndigheten, polisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket Åklagarmyndigheten, Tullverket och Skatteverket, och Skatteverket, 2. brottsbekämpande verksamhet hos en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, 3. annan verksamhet hos Kustbevakningen för a) utredning och beslut i ärenden som rör vattenföroreningsavgift, eller b) tillsyn och kontroll enligt lag eller förordning, 4. en annan myndighets verksamhet a) om Kustbevakningen enligt lag eller förordning är skyldig att bistå myndigheten med viss uppgift, eller b) om informationen tillhandahålls inom ramen för myndighetsöverskridande samverkan mot brott. Personuppgifter som behandlas enligt 2 § får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning, till annan. I ett enskilt fall får personuppgifter som behandlas enligt 2 § även behandlas för att tillhandahålla information för något annat ändamål än de som anges i första och andra styckena, under förutsättning att ändamålet inte är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in.

7 § Rikspolisstyrelsen , polismyndig- Polismyndigheten , Säkerhetspoheter , Ekobrottsmyndigheten, lisen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket Åklagarmyndigheten, Tullverket och Skatteverket har, trots sekre- och Skatteverket har, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första styck- tess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- et och 35 kap. 1 § offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400), rätt och sekretesslagen (2009:400), rätt att ta del av personuppgifter som att ta del av personuppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga, har gjorts gemensamt tillgängliga, om den mottagande myndigheten om den mottagande myndigheten behöver uppgifterna i sin brottsbe- behöver uppgifterna i sin brottsbekämpande verksamhet. kämpande verksamhet.

4 kap.

7 § Rikspolisstyrelsen , polismyndig- Polismyndigheten , Säkerhetspoheter , Ekobrottsmyndigheten, lisen , Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket Åklagarmyndigheten, Tullverket och Skatteverket får medges di- och Skatteverket får medges rektåtkomst till personuppgifter i direktåtkomst till personuppgifter i Kustbevakningens brottsbekäm- Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Direktåtkoms- pande verksamhet. Direktåtkomten får endast avse personuppgifter sten får endast avse personuppsom har gjorts gemensamt till- gifter som har gjorts gemensamt gängliga. tillgängliga. En myndighet som har medgetts direktåtkomst ansvarar för att tillgången till personuppgifter begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om omfattningen av direktåtkomsten samt om behörighet och säkerhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.158 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (2012:210)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § yrkestrafiklagen (2012:210) ska ha följande lydelse.

5 kap.

6 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 333

2.159 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11 § och 5 kap. 9 § taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse.

4 kap.

11 §

5 kap.

9 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.160 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet ska ha följande lydelse.

1 §

1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, 2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller 3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.161 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler ska ha följande lydelse.

8 §

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.162 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:806) om beredskapslagring av olja

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § lagen (2012:806) om beredskapslagring av olja ska ha följande lydelse.

8 kap.

2 §

Den som är eller har varit lagringsskyldig eller den som utför eller har utfört lagerhållning åt någon annan enligt 4 kap. ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Den som är eller har varit lagringsskyldig eller den som utför eller har utfört lagerhållning åt någon annan enligt 4 kap. ska på tillsynsmyndighetens begäran låta myndigheten få tillträde till anläggningar samt lokaler och områden som hör till sådana anläggningar i den utsträckning som myndigheten behöver för tillsynen. Polismyndighet ska på begäran Polismyndigheten ska på begälämna den hjälp som behövs för ran lämna den hjälp som behövs sådant tillträde. En sådan begäran för sådant tillträde. En sådan befår göras endast om gäran får göras endast om 1. det på grund av särskilda om- 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgär- ständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att poli- den inte kan vidtas utan att en posens särskilda befogenheter enligt lismans särskilda befogenheter en- 10 § polislagen (1984:387) behö- ligt 10 § polislagen (1984:387) bever tillgripas, eller höver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.163 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion

Härigenom föreskrivs att 15 § och rubriken närmast före 15 § lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion ska ha följande lydelse.

15 §

Polismyndigheten ska på begäran av en kontrollmyndighet lämna den

hjälp som behövs för kontrollen eller för att verkställa ett beslut enligt

1. de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har medde-

lats med stöd av EU-förordningarna, eller

2. denna lag, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen

och de beslut som har meddelats med stöd av lagen.

Hjälp enligt första stycket får begäras endast om

2. det annars finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.164 Förslag till lag om ändring i kameraövervakningslagen (2013:460)

Härigenom föreskrivs att 10, 11 och 27 §§ kameraövervakningslagen (2013:460) ska ha följande lydelse.

10 §

Tillstånd till kameraövervakning krävs inte 1. vid övervakning som sker med en övervakningskamera som för säkerheten i trafiken eller arbetsmiljön är uppsatt på ett fordon, en maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller användaren, 2. vid övervakning som bedrivs av Trafikverket a) i form av vägtrafikövervakning, b) vid en betalstation som avses i bilagorna till lagen (2004:629) om trängselskatt och som sker för att samla in endast uppgifter som behövs för att beslut om trängselskatt ska kunna fattas och för att kontrollera att sådan skatt betalas, eller c) vid en betalstation på allmän väg som används vid uttag av infrastrukturavgifter enligt lagen (0000:00) om infrastrukturavgifter på väg och som sker för att samla in endast uppgifter som behövs för att beslut om infrastrukturavgift ska kunna fattas och för att kontrollera att sådan avgift betalas, 3. vid sådan trafikövervakning i en vägtunnel som avses i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar och som bedrivs av någon annan tunnelhållare än Trafikverket, 4. vid övervakning som en polis- 4. vid övervakning som Polismyndighet bedriver vid automatisk myndigheten bedriver vid automahastighetsövervakning, tisk hastighetsövervakning, 5. vid övervakning som sker för att skydda en byggnad, en annan anläggning eller ett område som enligt 4 § 4, 5 § 1–4 eller 6 § första stycket skyddslagen (2010:305) har förklarats vara skyddsobjekt, om övervakningen endast omfattar skyddsobjektet eller ett område i dess omedelbara närhet, 6. vid övervakning som Försvarsmakten bedriver från fordon, fartyg eller luftfartyg som ett led i en militär insats eller militär övning eller som behövs för att prova utrustning för sådan övervakning, eller 7. vid övervakning i ett kasino som avses i kasinolagen (1999:355), om övervakningen har till syfte att förebygga, avslöja eller utreda brott eller lösa tvister om spel mellan spelare och den som anordnar spelet. Undantaget från tillståndsplikten i första stycket 5 gäller inte för sådana byggnader, andra anläggningar och områden som används för eller är avsedda för fredstida krishantering enligt 4 § 4 skyddslagen. Vid övervakning enligt första stycket 7 får inte avlyssning eller upptagning av ljud ske utan tillstånd.

11 §

Kameraövervakning får i följande fall ske under högst en månad utan

2. övervakning som bedrivs av den som är räddningsledare enligt lagen

om skydd mot olyckor, om övervakningen är av vikt för att efterforska en

Om ansökan om tillstånd görs inom en månad från det att övervaknin-

gen inleds får övervakningen bedrivas utan tillstånd till dess att ansök-

27 §

Upplysning enligt 25 och 26 §§ behöver inte lämnas vid

2. övervakning som sker för att skydda en byggnad, en annan anlägg-

ning eller ett område som enligt 4 § 4, 5 § 1–4 eller 6 § första stycket

skyddslagen (2010:305) har förklarats vara skyddsobjekt, om övervak-

ningen endast omfattar skyddsobjektet eller ett område i dess omedelbara

3. övervakning som Försvarsmakten bedriver från fordon, fartyg eller

luftfartyg som ett led i en militär insats eller militär övning eller som be-

hövs för att prova utrustning för sådan övervakning, eller

4. övervakning som bedrivs av den som är räddningsledare enligt lagen

(2003:778) om skydd mot olyckor, om övervakningen är av vikt för att

Undantaget från upplysningsplikten i första stycket 2 gäller inte för så-

dana byggnader, andra anläggningar eller områden som används för eller

är avsedda för fredstida krishantering enligt 4 § 4 skyddslagen.

Om det finns synnerliga skäl får länsstyrelsen besluta om undantag

340 från upplysningsplikten i andra fall än de som anges i första stycket. En

ansökan om undantag ska vara skriftlig. I sådana ärenden tillämpas 17 § andra stycket och 19 §, om övervakningsutrustningen ska kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Ett beslut om undantag ska förenas med de villkor som behövs. De undantag från upplysningsplikten som avses i första och tredje styckena gäller inte om ljud ska avlyssnas eller tas upp vid övervakningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.165 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen

Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2014:000) om elimineringsdatabasen samt 1, 4, 5, 7, 8, 10 och 12 §§ ska ha följande lydelse.

1 §

Uppgifter i elimineringsdatabasen får endast behandlas för att upptäcka

och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNA-

Begreppen DNA-profil och DNA-analys som används i lagen har sam-

ma betydelse som i polisdatalagen (2010:361).

4 §

5 §

7 §

därigenom riskerar att kontaminera för DNA-analys i syfte att DNAdessa, är skyldiga att lämna prov profilen ska registreras i för DNA-analys i syfte att DNA- elimineringsdatabasen. Provet tas i profilen ska registreras i form av salivprov. elimineringsdatabasen. Provet tas i form av salivprov.

8 § Polismyndigheterna och Statens Polismyndigheten får besluta att kriminaltekniska laboratorium får andra personer än de som anges i besluta att andra personer än de 7 §, för att ges tillträde till lokaler som anges i 7 §, för att ges tillträde där DNA-spår från brottsplatser till lokaler där DNA-spår från hanteras eller förvaras, ska underbrottsplatser hanteras eller förva- kasta sig provtagning för DNAras, ska underkasta sig provtagning analys och registrering i elimineför DNA-analys och registrering i ringsdatabasen. elimineringsdatabasen.

10 § Uppgifter i elimineringsdatabasen ska gallras när de inte längre behövs för att utreda om en persons DNA kan ha kontaminerat material eller prover. Uppgifter som rör anställda vid Uppgifter som rör anställda vid Rikspolisstyrelsen, en polismyn- Polismyndigheten ska gallras sedighet eller Statens kriminaltekni- nast två år efter det att det förhålska laboratorium ska gallras senast lande som grundade skyldigheten två år efter det att det förhållande att lämna prov upphörde. som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde. Uppgifter som grundar sig på ett beslut enligt 8 § ska gallras senast ett år efter det att uppgifterna registrerades. Uppgifter som rör andra än de som anges i andra och tredje styckena ska gallras senast ett år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten upphörde.

12 § Regeringen eller den myndighet Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om meddela ytterligare föreskrifter om vilka personalkategorier vid Riks- vilka personalkategorier vid Polispolisstyrelsen, polismyndigheterna myndigheten och vilka andra peroch Statens kriminaltekniska labo- sonkategorier som är skyldiga att ratorium samt vilka andra person- lämna prover till elimineringsdatakategorier som är skyldiga att basen. lämna prover till elimineringsdatabasen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

3 Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 8 juli 2010 att ge en parlamentarisk kommitté i uppdrag att analysera om polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav som regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet (dir. 2010:75). Kommittén, som antog namnet Polisorganisationskommittén, överlämnade den 30 mars 2012 betänkandet En sammanhållen svensk polis (SOU 2012:13). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 . Kommitténs lagförslag finns i bilaga 2 . Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3 . En sammanställning av remissynpunkterna finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2012/2744/PO). Kommittén överlämnade den 28 november 2012 betänkandet En tydligare organisation för Säkerhetspolisen (SOU 2012:77). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Samtidigt överlämnade kommittén betänkandet En sammanhållen svensk polis – följdändringar i författningar (SOU 2012:78). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 5 och lagförslagen i bilaga 6 . Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7 . Sammanställningar av remissynpunkterna finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2012/7718/PO och Ju2012/7719/L4). Slutligen överlämnade kommittén den 11 juni 2013 betänkandet Tillsyn över polisen (SOU 2013:42). Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2013 att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna ska ombildas till en myndighet den 1 januari 2015 (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 47 f.) Riksdagen antog förslaget (bet. 2012/13:JuU1, rskr. 2012/13:139). Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2014 dels att Statens kriminaltekniska laboratorium ska ingå i den nya Polismyndigheten, dels att Säkerhetspolisen ska inrättas som fristående myndighet den 1 januari 2015 (prop. 2013/14:1, utgiftsområde 4, s. 52 f. bet. 2013/14:JuU1, rskr. 2013/14:97). En utredare har biträtt departementet med att ta fram promemorian Behandlingen av personuppgifter vid Statens kriminaltekniska laboratorium (Ds 2013:22). Promemorians huvudsakliga innehåll redovisas i bilaga 8 och promemorians lagförslag i bilaga 9 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10 . En sammanställning av remissynpunkterna finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/3085/L4). Inom Justitiedepartementet har också promemorian Den nya polisorganisationen – kompletterande författningsändringar (Ds 2013:34) utarbetats. Promemorians huvudsakliga innehåll redovisas i bilaga 11 och promemorians lagförslag i bilaga 12 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 13 . En sammanställning av remissynpunkterna finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/4356/L4).

Slutligen har promemorian Ändring av forumregeln i vapenlagen utarbetats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 14 . Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 15 . En sammanställning av remissynpunkterna finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/6422/L4).

4 En ny organisation för svensk polis

4.1 Varför omorganiseras polisen?

Som framgår av avsnitt 3 föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2013 i enlighet med Polisorganisationskommitténs förslag att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna ska ombildas till en myndighet, Polismyndigheten, den 1 januari 2015. Riksdagen antog propositionen den 19 december 2012. I budgetpropositionen gjorde regeringen samma bedömning som Polisorganisationskommittén och majoriteten av remissinstanserna att polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för en effektiv polisverksamhet. Nackdelarna med dagens polisorganisation består framför allt i att  Rikspolisstyrelsen har begränsade befogenheter att styra de självständiga polismyndigheterna, varför det saknas ett helhetsansvar,  Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna har delvis överlappande befogenheter,  alltför många polismyndigheter gör polisen svårstyrd,  vissa polismyndigheter är för små för att kunna ha nödvändig specialistkompetens,  myndighetsvis uppbyggda it-system försvårar ett smidigt informationsutbyte,  det finns arbetsrättsliga begränsningar för en flexibel användning av personalen över myndighetsgränserna,  den nuvarande organisationen försvårar strategisk samverkan, såväl internt som med andra myndigheter. Syftet med omorganisationen är att skapa tydligare styrning och bättre förutsättningar för högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, större flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisens verksamhet. Genom att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna ombildas till en myndighet ges ledningen för myndigheten ett helhetsansvar för all polisverksamhet. Det skapas en tydlig ansvarskedja från myndighetsledningen ner till lokal nivå. Möjligheten att vid behov snabbt flytta resurser inom myndighetens olika geografiska och sakliga verksamhetsområden ökar väsentligt. Ombildningen skapar också bättre förutsättningar för nödvändig specialisering och förenklar spridningen av nya eller ändrade arbetsmetoder och bidrar till att nationella strategier får ett snabbare genomslag. En sammanhållen polismyndighet ger vidare större möjligheter att utveckla samverkan på nationell nivå med myndigheter i och utanför 345

rättsväsendet. Den innebär också goda förutsättningar att harmonisera itsystem och andra gemensamma stödfunktioner och skapar därigenom även utrymme för en mer kostnadseffektiv organisation. Syftet med omorganisationen är alltså att få en modernare, effektivare och mera enhetlig organisation, men inte att förändra arbetsuppgifterna. I budgetpropositionen för 2014 föreslog regeringen dels att Statens kriminaltekniska laboratorium ska ingå som en avdelning i Polismyndigheten, dels att Säkerhetspolisen, som i dag ingår i Rikspolisstyrelsen, ska ombildas till en fristående myndighet. Riksdagen antog propositionen den 10 december 2013.

4.2 Två nya myndigheter – Polismyndigheten och Säkerhetspolisen

4.2.1 Den centrala och den lokala polisorganisationen slås ihop

Att den lokala och den centrala polisorganisationen, med undantag för Säkerhetspolisen, slås ihop till en myndighet innebär att de lokala myndigheterna upphör och att den anknytning till lokala polismyndigheter som återspeglas i många författningar inte längre är möjlig att upprätthålla. Vidare upphör det att finnas en centralmyndighetsfunktion inom polisen när Rikspolisstyrelsen avvecklas. De arbetsuppgifter som i dag utförs på lokal respektive central nivå och de befogenheter som myndigheterna och tjänstemännen har ska i princip vara desamma som i dag. Däremot kan verksamheten komma att organiseras så att uppgifterna fullgörs på andra platser eller av andra organisatoriska enheter än i dag. Den nya organisationen kräver omfattande lagstiftningsåtgärder, eftersom polisverksamheten spänner över ett brett fält. Genom att författningarna som berör polisen har tillkommit under en lång tidsperiod, och att de polisiära begreppen inte alltid har använts konsekvent i författningstext, finns det också behov av att i samband med omorganisationen se till att begreppen används på ett enhetligt sätt. Dessutom behöver språket moderniseras i många av författningarna.

4.2.2 Statens kriminaltekniska laboratorium ska ingå i Polismyndigheten

I enlighet med regeringens förslag i budgetpropositionen för 2014 kommer Statens kriminaltekniska laboratorium, som i dag är en självständig myndighet med Rikspolisstyrelsen som chefsmyndighet, att ingå i den nya Polismyndigheten som en särskild avdelning när myndigheten påbörjar sin verksamhet den 1 januari 2015. Laboratoriets kunskap har stor betydelse för polisens förutsättningar att utveckla en hög kvalitet i det forensiska arbetet. Begreppet forensisk är ett sammanfattande begrepp för utveckling och tillämpning av metoder från olika vetenskapliga ämnesområden på frågeställningar från rättsväsendet om framför allt olika typer av fysiska spår. Med den forensiska processen avses således hanteringen av forensiska frågeställningar i sin 346

helhet från brottsplats till domstol. Behovet av täta kontakter och nära samverkan med den verksamhet som ska ingå i Polismyndigheten är avgörande för att uppnå detta. Laboratoriets självständighet och opartiskhet garanteras av att det forensiska arbetet utförs på ett kvalitetssäkert sätt, att man även fortsättningsvis ansvarar för och leder forsknings- och utvecklingsverksamhet på området och att laboratoriets uppgifter regleras i författning. Att Statens kriminaltekniska laboratorium upphör som självständig myndighet kräver bara ett fåtal författningsändringar, eftersom myndigheten bara nämns i några få författningar. I avsnitt 6.3 behandlas frågan om benämningen på laboratoriet i den nya organisationen.

4.2.3 Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet

I enlighet med förslaget i budgetpropositionen för 2014 ska Säkerhetspolisen ombildas till en fristående myndighet den 1 januari 2015. Säkerhetspolisens uppdrag skiljer sig i betydande utsträckning från den övriga polisens. Säkerhetspolisen har en betydligt mer begränsad verksamhet, inriktad på några få områden. En ombildning av Säkerhetspolisen till en fristående myndighet innebär att Säkerhetspolisen, på samma sätt som andra statliga myndigheter, är direkt underställd regeringen. Ombildningen skapar en tydligare ansvarskedja och underlättar ansvarsutkrävande. En organisatoriskt fristående säkerhetspolis ger dessutom en väl avvägd ansvarsfördelning inom den nya polisorganisationen. När Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet påverkas inte de författningar där Säkerhetspolisen nämns redan i dag, eftersom Säkerhetspolisen ska behålla sina nuvarande arbetsuppgifter. Däremot uppstår det behov av att nämna Säkerhetspolisen i de författningar där den övertar uppgifter från Rikspolisstyrelsen men också i de fall där uppgifterna såväl i dag som i framtiden ska fullgöras av både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. En viktig fråga i författningsarbetet är således uppdelningen av Rikspolisstyrelsens arbetsuppgifter mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen och den därmed sammanhängande frågan att tydliggöra om uppgifter ankommer på båda.

4.3 Genomförandet av ombildningen

Regeringen beslutade den 20 december 2012 (dir. 2012:129) att tillsätta en särskild utredare som i nära samarbete med Rikspolisstyrelsen ska besluta om och genomföra de åtgärder som krävs för att ombilda Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna till en sammanhållen myndighet. I direktiven till utredaren anger regeringen att det vid Polismyndigheten ska finnas en nationell operativ avdelning och en avdelning för sådana särskilda utredningar som görs enligt förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m. Vidare anges i direktiven att Polismyndigheten ska vara indelad i polisregioner. Polismyndighetens organisation i övrigt ska bestämmas av utredaren. I uppdraget till utredaren ingår därför bl.a. att besluta om den lo- 347

kala och regionala organisationsstrukturen och att besluta om organisation och verksamhet på nationell, regional och lokal nivå. Utredaren, som har antagit namnet Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten (Genomförandekommittén), beslutade den 25 juni 2013 att Polismyndigheten ska delas in i sju polisregioner och att varje region ska ha en huvudort som utgör ett administrativt centrum. Enligt beslutet ska polisregionerna ha ett helhetsansvar för polisverksamheten inom ett angivet geografiskt område. Ansvaret omfattar såväl utredningsverksamhet som brottsförebyggande verksamhet och service, om inte annat bestäms i särskild ordning. Med utgångspunkt i dagens sju befintliga samverkansområden skapades följande regioner och huvudorter:  Polisregion Stockholm med ansvar för Stockholms län och Gotlands län med Stockholm som huvudort.  Polisregion Öst med ansvar för Södermanlands län, Östergötlands län och Jönköpings län med Linköping som huvudort.  Polisregion Syd med ansvar för Kronobergs län, Kalmar län, Blekinge län och Skåne län med Malmö som huvudort.  Polisregion Väst med ansvar för Hallands län och Västra Götalands län med Göteborg som huvudort.  Polisregion Bergslagen med ansvar för Värmlands län, Örebro län och Dalarnas län med Örebro som huvudort.  Polisregion Mitt med ansvar för Uppsala län, Västmanlands län och Gävleborgs län med Uppsala som huvudort.  Polisregion Nord med ansvar för Västernorrlands län, Jämtlands län, Västerbottens län och Norrbottens län med Umeå som huvudort. Genomförandekommittén beslutade den 16 oktober 2013 att polisregionerna ska delas in i polisområden. Denna indelning följer inledningsvis den nuvarande polisdistriktsindelningen i län, utom när det gäller storstadsmyndigheterna. I dessa följs den nuvarande indelningen i polisområden respektive polismästardistrikt. Senast den 1 juli 2014 ska Genomförandekommittén ha beslutat om den organisatoriska strukturen på nationell nivå och inom polisregionerna. I direktiven till Genomförandekommittén slås det fast att det vid Polismyndigheten ska finnas ett insynsråd som, utöver ett insynsråds sedvanliga uppgifter att utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd, särskilt ska följa verksamheten med utredningar av brott som begåtts av polisanställda. I polisregionerna, som ska ledas av en regionpolischef, ska det finnas regionpolisråd som på motsvarande sätt ska ha till uppgift att utöva insyn i verksamheten inom polisregionen och ge råd till regionpolischefen. Även regionpolisråden ska följa verksamheten med utredningar av brott som begåtts av polisanställda om ärendena rör den egna regionen. Genomförandekommittén ska senast den 1 mars 2014 lämna förslag till regeringen om sammansättningen av insynsrådet och regionpolisråden. Genomförandekommitténs uppdrag ska slutredovisas senast den 1 april 2015.

4.4 Utgångspunkterna för författningsregleringen

Organisationsförändringen är inte tänkt att leda till någon förändring i de nya myndigheternas ansvarsområden och arbetsuppgifter. Det innebär att Säkerhetspolisen kommer att ha samma ansvarsområde även efter omorganisationen. På samma sätt förhåller det sig med polismyndigheternas och Rikspolisstyrelsens övriga ansvarsområden och arbetsuppgifter, men med den skillnaden att det kommer att vara den nya Polismyndigheten som har ansvaret för dessa. Statens kriminaltekniska laboratorium kommer efter omorganisationen att ansvara för polisens forensiska verksamhet, men då som en del av Polismyndigheten. Laboratoriet kommer efter omorganisationen att ha huvudansvaret för den forensiska processen inom Polismyndigheten (dir. 2013:121). Utgångspunkten för författningsarbetet är att både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen i stor utsträckning får bestämma sin egen organisation. De nya myndigheternas organisation kommer därför, som är brukligt numera, endast i liten utsträckning att författningsregleras. Däremot krävs en rad andra ändringar, eftersom de nuvarande polisorganen omnämns i ett mycket stort antal författningar. Författningsarbetet består till stor del i att anpassa lagstiftningen till den nya organisationen med ändrade organisatoriska begrepp, vilket behandlas i avsnitt 6. Förutom nödvändiga namnbyten aktualiseras emellertid också andra frågor, som en naturlig följd av organisationsförändringarna. Det gäller bl.a. anknytningen till lokal verksamhet och forumfrågor som behandlas i avsnitt 7, behandlingen av personuppgifter som tas upp i avsnitt 8, regleringen av vapenregister som behandlas i avsnitt 9, sekretessregleringen som tas upp i avsnitt 10 och behovet av särskilda övergångsbestämmelser som behandlas i avsnitt 11.

5 Samarbetet och uppgiftsfördelningen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen

5.1 Uppgiftsfördelningen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska framgå av polislagen

Regeringens förslag: Den huvudsakliga fördelningen av uppgifter mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen och samarbetet mellan myndigheterna ska framgå av polislagen. Den uppgiftsskyldighet som polisen har gentemot sociala myndigheter flyttas till socialtjänstlagen. Användningen av handfängsel regleras direkt i polislagen i stället för genom en hänvisning till häkteslagen.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens men kommittén föreslår en annan lagteknisk utformning. Kommittén föreslår inga 349

förändringar när det gäller uppgiftsskyldigheten och användningen av handfängsel. Remissinstanserna: Polismyndigheterna i Kalmar län och Kronobergs län anser att polislagen behöver moderniseras. Polismyndigheten i Norrbottens län anser att polisens vapenanvändning bör regleras i lag. Skälen för regeringens förslag: Den grundläggande regleringen av polisens organisation anges sedan länge i polislagen (1984:387). Ombildningen av polisen förutsätter därför att den lagen ändras. Mot bakgrund av polisens centrala roll i samhället har lagstiftaren i förarbetena till polislagen slagit fast att det är av grundläggande betydelse att huvuddragen i polisens verksamhet läggs fast i lag. Den centrala och för medborgarna betydelsefulla plats som polisverksamheten intar i rättssamhället gör det motiverat att grundläggande bestämmelser om polisens uppgifter och organ kommer till uttryck i en författning som är beslutad av riksdagen (prop. 1980/81:13 s. 18 f. och 1983/84:111 s. 25). Detta har alltjämt giltighet. Det är således viktigt att man direkt av polislagen kan utläsa vilka de huvudsakliga uppgifterna för polisen är. Det gäller särskilt för Polismyndigheten, som ansvarar för den allra största delen av polisverksamheten. Det är dock även viktigt att Säkerhetspolisens huvuduppgifter tydligt framgår, när den blir en fristående myndighet. Polisens organisation bör däremot inte författningsregleras i samma utsträckning som i dag. Den närmare reglering av polisorganen som finns i 4–7 §§ polislagen blir till stora delar överflödig efter ombildningen och bör inte heller ersättas. Regeringen återkommer till det i avsnitt 6.1, 6.2 och 6.4. Kommittén föreslår att regleringen i polislagen ska utformas så att det anges att Polismyndigheten ansvarar för all annan polisverksamhet än den som Säkerhetspolisen ansvarar för. Regeringen gör ingen annan bedömning än kommittén när det gäller vilka arbetsuppgifter som de båda myndigheterna ska ha. Med hänsyn till polisens viktiga samhällsfunktion är dock den lagtekniska lösning som föreslås av kommittén mindre lämplig. Regeringen anser att det är bättre att – med utgångspunkt i den uppräkning av polisens huvuduppgifter som i dag finns i 2 och 2 a §§ polislagen – ange vilka huvuduppgifter som Polismyndigheten respektive Säkerhetspolisen har. Liksom i dag bör polislagen endast ange myndigheternas uppgifter i övergripande termer. Den närmare preciseringen av deras uppgifter bör – på samma sätt som när det gäller andra myndigheter – göras i myndigheternas instruktioner. Regleringen i polislagen av samarbetet mellan de båda myndigheterna inom polisen och andra myndigheter behöver anpassas till den nya organisationen. Med hänsyn till att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen blir två från varandra fristående myndigheter bör det i polislagen särskilt anges att dessa ska samarbeta med varandra. De närmare formerna för samarbetet kommer att regleras i respektive myndighets instruktion, vilket utvecklas i avsnitt 5.2. För att renodla bestämmelsen om samarbete med andra myndigheter bör det direkt av 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) framgå att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har samma uppgiftskyldighet gentemot sociala myndigheter som bl.a. Kriminalvården när det gäller 350 barn som riskerar att fara illa, så att hänvisningen till den lagen i 3 §

polislagen blir en ren upplysningsbestämmelse. I övrigt bör regleringen av samarbetsskyldigheten inte ändras. Med hänsyn till vikten av en tydlig reglering i fråga om polisens våldsbefogenheter bör den hänvisning till häkteslagen som finns i 10 a § polislagen ersättas med en motsvarande materiell bestämmelse, anpassad till polisverksamheten. När det gäller synpunkterna från Polismyndigheterna i Kalmar län, Kronobergs län och Norrbottens län kan konstateras att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte finns tillräckligt underlag för att göra andra ändringar i polislagen än de anpassningar till den nya organisationen, förtydliganden och språkliga moderniseringar som nu föreslås. Ett flertal remissinstanser påtalar att polisförordningen behöver moderniseras och omarbetas i samband med omorganisationen och lämnar detaljsynpunkter på hur detta bör göras. Dessa synpunkter kommer regeringen att ta under övervägande i samband med kommande förordningsändringar.

5.2 Ansvarsfördelningen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen

Regeringens bedömning: Det bör finnas en tydlig ansvarsfördelning såväl mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som mellan myndigheternas chefer, men detta behöver inte regleras i lag.

Kommitténs bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén framhåller att det i vissa särskilda situationer kommer att finnas behov av mekanismer för ansvarsfördelning mellan Säkerhetspolisen och Polismyndigheten. Myndigheterna måste därför gemensamt komma överens om en beslutsordning för extraordinära situationer. Kommittén anser att frågan bör lösas genom överenskommelser mellan de båda myndigheterna. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser berör inte kommitténs bedömning i sina yttranden. Säkerhetspolisen ställer sig uttryckligen bakom bedömningen. Gemensamt för de remissinstanser som är kritiska till kommitténs bedömning är att de anser att det finns ett behov av en tydlig ansvars- och befälsordning i situationer där myndigheternas uppdrag sammanfaller och att detta särskilt gäller i akuta situationer vid t.ex. terrorhandlingar. Brottsförebyggande rådet anser att ansvarsordningen mellan rikspolischefen och säkerhetspolischefen bör klarläggas och då helst i lag. Svea hovrätt framför att det måste finnas en tydlig befälsordning vid situationer då myndigheternas uppdrag sammanfaller. Befälsordningen är en judiciell fråga och det bör övervägas om den inte ska regleras i författning för att undvika situationer där det är oklart vem som har befälet. Hovrätten för Västra Sverige anser att ansvarsfördelningen bör blir tydligare. Uppsala universitet anser att frågan om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna inte kan avgöras av myndigheterna själva utan att den ytterst bör beslutas av riksdagen. Polismyndigheten i Skåne framhåller vikten av en tydlig ansvarsfördelning.

Skälen för regeringens bedömning: Inom polisen kommer det i framtiden att finnas två fristående myndigheter. De båda organisationernas olika inriktning, specialistkompetens och resurser förutsätter ett väl fungerande samarbete. Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kommer efter omorganisationen, på samma sätt som i dag, att ha tydligt skilda uppdrag. Den ansvarsfördelning som råder i dag, och som enligt kommitténs bedömning bör vara utgångspunkten även i framtiden, illustrerar kommittén med följande exempel. I en situation där en sprängladdning detonerar är det Polismyndigheten som ansvarar för de inledande åtgärderna. Det gäller såväl sådana åtgärder som kan kopplas till förundersökningen, exempelvis inledande förhör, säkrande av teknisk bevisning, avspärrning m.m., som andra åtgärder, t.ex. räddningsinsatser och trafikdirigering. Säkerhetspolisens roll, till dess organisationen eventuellt tar över förundersökningen, är att utgöra ett stöd för Polismyndigheten framför allt när det gäller att förse utredningen med underrättelseinformation och bedöma risken för ytterligare attentat. Om Säkerhetspolisen tar över utredningen på grund av att det rör sig om ett misstänkt terroristattentat får Säkerhetspolisen enligt kommittén utredningsansvaret i förundersökningen men fortsätter att driva utredningen i samarbete med den övriga polisen. Det gäller särskilt vid utredningar av större omfattning där Säkerhetspolisen inte har tillräckliga utredningsresurser. Även i dessa utredningar har Säkerhetspolisen huvudansvaret för att hämta in underrättelseinformation och göra hotbedömningar. När en förundersökning har inletts mot en eller flera personer är det åklagaren som är förundersökningsledare och som beslutar om fortsatta åtgärder i utredningen. Åklagarens roll är en faktor som enligt kommittén bidrar till att det sällan uppstår oklarheter i ansvars- och ledningsfrågorna mellan Säkerhetspolisen och Polismyndigheten. Ett annat exempel på rådande ansvarsfördelning som kommittén nämner är vid misstanke om ett förestående terroristattentat. Orsaken till misstanken kan ofta vara ett hot som Säkerhetspolisen förmedlat till Polismyndigheten. Åtgärder som syftar till att rädda liv och egendom, som att utrymma eller spärra av lokaler eller platser, faller på Polismyndigheten. Vidare genomförs gripanden av personer som är misstänkta för någon form av terroristbrott ofta med hjälp av den nationella insatsstyrkan, som tillhör Polismyndigheten. Enligt kommittén kommer det sannolikt sällan att uppstå oklarheter i ansvars- och ledningsfrågorna. Som framgår av avsnitt 5.1 föreslår regeringen att de båda myndigheternas huvuduppgifter ska framgå av polislagen. Genom det begränsas risken för oklarheter i ansvarsfördelningen. Regeringen delar därför kommitténs uppfattning att det också efter omorganisationen – på grund av den föreslagna regleringen och myndigheternas olika uppgifter – sällan torde uppkomma situationer där ansvarsfördelningen är oklar. Med hänsyn till att myndigheterna på några få områden har delvis överlappande uppgifter kan det dock inte uteslutas att det i undantagsfall kan uppstå situationer där det finns behov av tydligt angivna ansvars- och ledningsfunktioner. Ett flertal remissinstanser har också pekat på att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna måste bli tydligare och att ansvarsfördelningen bör regleras i författning. I anledning av detta föreslår regeringen, som nyss nämnts, en tydligare reglering i polislagen. Vidare kom- 352

mer myndigheternas instruktioner att ytterligare bidra till att undanröja eventuella oklarheter när det gäller ansvarsfördelningen. Den formella ansvarsuppdelningen mellan myndigheterna utgår från normalförhållandena. Det finns emellertid ett ömsesidigt behov för myndigheterna att ibland kunna byta arbetsuppgifter. I dag har exempelvis Säkerhetspolisen möjlighet att ta över brottsutredningar som normalt handläggs av en polismyndighet och tvärtom. Det kan t.ex. vara jävsskäl som motiverar detta. Ett sådant övertagande regleras i dag inom organisationen, eftersom rikspolischefen är överordnad både Säkerhetspolisen och polisen i övrigt. Eftersom syftet med reformen inte är att förändra förhållandet mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör det även i fortsättningen öppnas möjlighet för dessa att, om det finns särskilda skäl, överta uppgifter som normalt ska fullgöras av den andra myndigheten. Det kan dock regleras på lägre föreskriftsnivå. När det gäller samarbetet i övrigt mellan myndigheterna gör regeringen följande bedömning. Myndigheterna ska i princip själva kunna lösa de samordningsproblem som kan uppstå. Utgångspunkten i den nya organisationen är nämligen att ingen av myndighetscheferna ska vara överordnad den andra eller kunna besluta över den andra myndigheten, eftersom en sådan reglering inte går att förena med önskemålet att skapa två från varandra fristående myndigheter. Det är inte heller möjligt att på förhand kunna identifiera alla situationer som skulle kunna leda till oenighet mellan de två myndighetscheferna och där oenigheten skulle kunna bli så allvarlig att den kräver en författningsreglerad mekanism för ansvarsfördelning. Mot den bakgrunden bör det överlåtas åt de två myndigheterna – ytterst genom deras chefer – att komma överens om en samarbetsordning på liknande sätt som kommittén föreslår. Regeringen delar dock remissinstansernas uppfattning att det kan finnas skäl att ha en tydligare ansvarsfördelning mellan myndighetscheferna än enbart sådana överenskommelser i de fall där de båda myndigheternas uppgifter sammanfaller. Skyldigheten för myndigheterna att samarbeta bör därför, som nyss nämnts, slås fast i polislagen. Myndighetschefernas ansvar bör också komma till tydligt uttryck i respektive myndighets instruktion. På detta sätt tydliggörs vilket ansvar myndighetscheferna har för att se till att samarbetet fungerar väl och att eventuella oenigheter mellan myndigheterna löses i samförstånd.

6 En ny organisation kräver delvis andra organisatoriska begrepp

Omorganisationen av polisen förutsätter att många av de begrepp som i dag används i lagar och förordningar för att beteckna myndigheter eller organ i den nuvarande polisorganisationen ersätts med de benämningar som ska användas i framtiden. Enbart ordet polismyndighet förekommer i olika böjningsformer i drygt 200 författningar. Ordet polisen används i dag, bl.a. i polislagen (1984:387), som ett kollektivt begrepp för att be- 353

teckna såväl polisväsendet som dess myndigheter och tjänstemännen som är anställda vid polisen. De myndigheter som omfattas är de 21 polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen. Däremot anses Statens kriminaltekniska laboratorium, som tillhör polisväsendet men är en självständig myndighet, falla utanför begreppet polisen i dag. Det är därför nödvändigt att generellt se över vilka begrepp som används i lagstiftning som rör polisen. Polisorganisationskommittén har gjort en sådan genomgång och identifierat en rad begrepp som behöver ersättas.

6.1 Polisen, polis och polisväsendet

Regeringens förslag: Begreppen polisen och polis ska ersättas med Polismyndigheten eller polisman i de fall där det är uppenbart att det är något av dessa begrepp som regleringen avser. I vissa fall ska polisen ersättas med både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Polisen ska dock behållas i ett fåtal författningar, medan begreppet polisväsendet ska utmönstras och ersättas med Polismyndigheten och, i förekommande fall, Säkerhetspolisen.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén föreslår dock att det införs en legaldefinition av begreppet polisen och att det ska användas i större utsträckning än vad regeringen föreslår. Kommittén anser också att begreppet polisväsendet ska finnas kvar och föreslår ingen ändring av begreppet polispersonal. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslagen i denna del. De remissinstanser som yttrar sig är i huvudsak positiva. Länsstyrelsen i Västerbotten och Umeå Universitet föreslår att begreppet polisman ska ersättas med ett mer könsneutralt begrepp. Polismyndigheten i Norrbotten framhåller när det gäller den i vissa delar nya innebörden av begreppet polisen att det är viktigt att det framgår tydligt om det är Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som avses. Säkerhetspolisen är positiv till förslagen men anser att det finns skäl att i större utsträckning än vad kommittén föreslår ange Säkerhetspolisen i olika författningar.

Skälen för regeringens förslag

Någon legaldefinition av begreppet polisen införs inte Begreppet polisen kommer även efter omorganisationen att omfatta både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Statens kriminaltekniska laboratorium kommer också att ingå, eftersom laboratoriet efter omorganisationen ska utgöra en del av Polismyndigheten. Kommittén bedömer att det finns behov av att förtydliga vad som efter omorganisationen avses med polisen och föreslår därför att det i polislagen ska anges att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen tillsammans utgör polisen. Det innebär att kommittén föreslår en legaldefinition. Kommittén har dock inte angett något skäl till varför polisens organisation behöver legaldefinieras. Om man ska införa en legaldefinition av begreppet polisen förutsätter det enligt regeringens mening att det finns ett tydligt behov av en sådan 354 definition, eller att den i varje fall skulle bidra till att regleringen blir

väsentligt tydligare. I praktiken torde det sällan råda någon tvekan om vad som avses med polisen. Några praktiska tillämpningsproblem kan således inte befaras. En legaldefinition förutsätter också att begreppet är entydigt och att det i all författningstext kan ersättas med antingen Polismyndigheten eller i förekommande fall Säkerhetspolisen. Polismyndigheten bedriver dock även viss verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten. Polisen används i dagens författningstext ömsom för att beteckna organisationen som helhet (dvs. polisväsendet utom Statens kriminaltekniska laboratorium), polismyndigheten, en polisman eller polismyndighetens alla anställda. Detta skapar, som kommittén framhåller, en otydlighet. Denna otydlighet bör dock i första hand angripas genom att man i respektive författning anger vad som avses i just det fallet. Regeringen anser därför inte att någon legaldefinition av begreppet polisen bör införas. Det finns dock skäl att i största möjliga utsträckning förtydliga i vilka fall polisverksamhet ska utövas av både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen eller endera av dem, vilket innebär att ordet polisen bör ersättas i fler författningar än vad kommittén har föreslagit.

Polisen och polis ersätts av Polismyndigheten eller polisman Begreppet polisen förekommer i cirka 70 författningar utöver polislagen. I många av dessa avser regleringen polismyndigheterna, medan det i andra avser polisman. För tillämparen är det viktigt att rätt begrepp används. Polisen bör därför, som kommittén föreslår, i förtydligande syfte ersättas med Polismyndigheten eller polisman i de fall där det är uppenbart att det är något av dessa begrepp som regleringen avser. Det gäller särskilt i de fall man hänvisar till polismans våldsbefogenheter enligt 10 § polislagen. I några författningar är det dock nödvändigt att behålla begreppet polisen. Här kan som exempel nämnas tryckfrihetsförordningen, polislagen och polisdatalagen (2010:361). Att i bl.a. dessa författningar ersätta polisen med något annat ord som ska ge uttryck för samma sak, nämligen den samlade polisorganisationen, bidrar inte till en ökad tydlighet. Begreppet polisen bör således enligt regeringens uppfattning finnas kvar i ett fåtal författningar även efter omorganisationen, men förbehållas de fall där det är nödvändigt att använda en kort benämning som täcker hela polisorganisationen eller där det av något annat skäl inte är möjligt att ersätta polisen med något annat. I ett antal författningar används ordet polis för att ange vem som har vissa uppgifter och befogenheter. Det kan syfta på en polisman, polismyndigheten eller i vissa fall polisen som organisation. Betydelsen växlar och innebörden i det enskilda fallet kan endast avgöras med ledning av sammanhanget. I de författningar där ”polis” avser polismyndigheterna eller polisman bör det, som kommittén föreslår, ersättas med Polismyndigheten eller polisman, beroende på vad som avses. I några få författningar används begreppet polispersonal när det i själva verket är polis¬män som åsyftas. Kommittén föreslår inga ändringar i des¬sa bestämmelser. Regeringen anser dock att polispersonal i dessa fall bör ersättas med polisman. Länsstyrelsen i Västerbotten och Umeå universitet föreslår att polisman ersätts med ett enligt deras mening mer könsneutralt begrepp, exempelvis ”en polis”, ”enskild polis” eller ”polisperson”. 355

Det är enligt regeringens mening viktigt att det inte råder någon tvekan om vem som på statens vägnar har rätt att bl.a. utöva våld mot medborgare. I dag definieras dessa tjänstemän i 1 kap. 4 § polisförordningen (1998:1558) genom användningen av begreppet polisman. Polisman används som beteckning på såväl män som kvinnor inom polisen som har en viss utbildning, funktion och tjänsteställning. Eftersom det är viktigt att ha ett stringent begrepp i lagtext, begreppet polisman är vedertaget och kommittén inte heller har diskuterat några alternativ finns det inte något skäl att byta ut det. Eftersom det kommer att finnas polismän vid såväl Polismyndigheten som Säkerhetspolisen behöver även Säkerhetspolisen nämnas i sådana bestämmelser som innehåller en rätt eller en skyldighet för myndigheten att t.ex. ompröva en polismans beslut. Det finns även skäl att utöver Polismyndigheten nämna Säkerhetspolisen i författningar som reglerar befogenheter eller uppgifter som ankommer på båda myndigheterna.

Begreppet polisväsendet utmönstras Kommittén anser att begreppet polisväsendet kan behållas i författningstext. Polisväsendet omfattar dels de 21 polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen, dels Statens kriminaltekniska laboratorium. Polisväsendet används i drygt tio lagar. Som tidigare nämnts ska Statens kriminaltekniska laboratorium ingå i den nya Polismyndigheten. I framtiden kommer därmed polisen (Polismyndigheten och Säkerhetspolisen) att vara synonymt med polisväsendet. Regeringen anser att det inte finns några bärande skäl att använda två olika begrepp för samma sak. Polisväsendet bör därför utmönstras ur författningstext. Det bör i en lag ersättas med polisman och i övriga med Polismyndigheten och, i förekommande fall, Säkerhetspolisen.

6.2 Polismyndighet, polisstyrelse, polisdistrikt, polisnämnd, länspolismästare och polischef

Regeringens förslag: Begreppet polismyndighet ska ersättas med Polismyndigheten. Polisstyrelse, polisdistrikt, polisnämnd, länspolismästare och polischef ska utmönstras ur lagtext och vid behov ersättas med Polismyndigheten.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslagen. De remissinstanser som yttrar sig är genomgående positiva till förslagen. Försvarsmakten framför vissa synpunkter på hur de nya begreppen ska uppfattas i förhållande till regleringen om militärpolis.

Skälen för regeringens förslag

Polismyndighet ersätts med Polismyndigheten Begreppet polismyndighet används i dag i ett mycket stort antal författningar. I de bestämmelser som innehåller ett icke preciserat polismyndighetsbegrepp, dvs. enbart ordet polismyndighet i olika böjningsformer, 356

bör det ersättas med Polismyndigheten. Regeringen anger i avsnitt 6.3 vad som bör gälla för Statens kriminaltekniska laboratorium, som ska ingå i den nya Polismyndigheten. I avsnitt 7.1.1 behandlas frågan hur regleringen bör utformas i de fall där det finns ett geografiskt preciserat begrepp som ”närmaste polismyndighet” eller ”polismyndigheten på orten”.

Polisstyrelsen, polisdistrikt, polisnämnd, länspolismästare och polischef utmönstras I den nya riksomfattande polisorganisationen bör inte längre uttrycket den lokala polisorganisationen användas i lagtext. Det bör därför ersättas med Polismyndigheten. För ledningen av varje polismyndighet finns det i dag en polisstyrelse som består av polischefen och ett antal övriga ledamöter som regeringen utser. Eftersom den nya Polismyndigheten kommer att organiseras på annat sätt än de nuvarande polismyndigheterna kommer det inte att finnas några polisstyrelser i framtiden. Därmed bör detta begrepp antingen utmönstras eller ersättas med Polismyndigheten. Polisdistriktet är polismyndighetens geografiska verksamhetsområde. Varje län utgör i dag ett polisdistrikt och i varje distrikt finns en polismyndighet som ansvarar för verksamheten där. Polismyndigheten kommer att ha hela landet som verksamhetsområde och det finns därför inte längre något behov av begreppet polisdistrikt. Det bör i förekommande fall ersättas med Polismyndigheten. I 3 § lagen (1943:881) om polisens ställning under krig finns bestämmelser om avlöning till en polisman som deltar i rikets försvar. Bestämmelsen, som inte har ändrats sedan lagen tillkom 1943, synes utgå från förhållandena före polisens förstatligande 1965 då polisen inte bara hade staten som huvudman. Både det andra stycket i den paragrafen, där begreppet polisdistrikt förekommer, och bestämmelsen i övrigt bör mot den bakgrunden upphävas. I lagen (1981:324) om medborgarvittnen, där i dag både polisstyrelse och polisdistrikt nämns, krävs dock någon form av precisering. I 1 och 4 §§ anges att en kommun får utse trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens arbete inom det polisdistrikt som kommunen tillhör. Bestämmelser om medborgarvittnenas tjänstgöring meddelas av kommunen efter samråd med polisstyrelsen. Om en annan kommun inom polisdistriktet utsett medborgarvittnen ska samråd även ske med denna. I den kommande organisationen utan polisdistrikt måste en annan geografisk anknytning för denna verksamhet skapas. Verksamheten med medborgarvittnen bör ges samma förutsättningar i framtiden. Eftersom indelningen i polisdistrikt i dag sammanfaller med indelningen i län kan detta, som kommittén föreslår, lättast åstadkommas genom att polisdistrikt ersätts med län i lagen om medborgarvittnen. Den indelningen är också naturlig för en kommun. Enligt 5 a § polislagen får en polisstyrelse inrätta en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer. Bestämmelsen bör som kommittén föreslår upphävas, vilket innebär att polisnämnd utmönstras.

Med polischef avses i dag en länspolismästare som är chef för en polismyndighet. Den nya polisorganisationen kommer att ledas av en chef, rikspolischefen, och det finns därför inte längre något behov av behålla polischef och länspolismästare i författningstext. Vilka tjänstebenämningar som kommer att finnas i framtiden kommer vid behov att regleras på lägre föreskriftsnivå. Ett synonymt uttryck, nämligen ”chefen för polismyndigheten”, används i 2 kap. 21 § ordningslagen (1993:1617). Där anges att chefen för polismyndigheten, liksom andra personer som myndigheten utser att närvara, ska ha fritt tillträde till allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Bestämmelsen bör, som kommittén föreslår, ändras så att de personer som Polismyndigheten utser ska ha fritt tillträde.

Behöver några nya begrepp införas? Redovisningen av vilka begrepp som bör utmönstras väcker frågan om det finns behov av att införa några nya motsvarande begrepp i de berörda lagarna. Som framgår av avsnitt 4.3 pågår, parallellt med detta lagstiftningsärende, arbetet med att genomföra den nya polisorganisationen. Genomförandekommittén har i två inriktningsbeslut bl.a. bestämt att det inom Polismyndigheten ska finnas polisregioner och att dessa i sin tur ska delas in i polisområden. Mot bakgrund av att ett av syftena med omorganisationen är att skapa en större flexibilitet genom att Polismyndigheten själv till stor del får bestämma sin organisation, ser regeringen inget behov av att nu i lag införa nya begrepp som ersätter de som utmönstras med några få undantag (se avsnitt 6.3 och 6.4).

Regleringen avseende militärpolisen Försvarsmakten uppger att den uppfattar regleringen i förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen (militärpolisförordningen) så att i princip alla befogenheter som tillkommer en polisman som är verksam hos en polismyndighet också kan eller ska tillämpas av en militärpolisman. I ett fall där en militärpolisman, med stöd av en befogenhet som gäller för en polisman, exempelvis har omhändertagit en person, kan den tillämpliga författningen föreskriva att ”polisen” ska sörja för den omhändertagne på ett visst sätt. Försvarsmakten uppfattar att en sådan skrivning även träffar militärpolisens verksamhet, och då i formell mening avser Försvarsmakten och dess militärpolisorganisation. Detta bör enligt Försvarsmakten beaktas vid utformningen av de definitioner som eventuellt kommer att läggas fast i ändringar av polislagen. När det däremot i en författning anges att ”polismyndighet” har en viss befogenhet eller ska utföra en viss åtgärd bör en sådan reglering enligt Försvarsmakten i de flesta fall utesluta Försvarsmaktens militärpolisorganisation och de militärpolismän som är knutna till denna. Som framgår av avsnitt 6.1 avser regeringen inte att införa någon legaldefinition av begreppet polisen. Omorganisationen av polisen medför inte några förändringar för militärpolisen. Däremot väcker den frågan om det finns behov av att, utöver vad kommittén föreslår, komplettera några författningar med bestämmelser som tydliggör att det, utöver Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, kan finnas andra myndigheter som berörs 358

av regleringen. Regeringen kan konstatera att så är fallet. Försvarsmaktens synpunkter på behovet av ändringar i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer behandlas i avsnitt 6.6.3.

6.3 Statens kriminaltekniska laboratorium

Regeringens förslag: Verksamheten vid Statens kriminaltekniska laboratorium ska fortgå på samma sätt som i dag efter omorganisationen. Laboratoriet ska nämnas i författningstext, men benämningen ska vara Nationellt forensiskt centrum.

Kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens. Kommittén föreslår att Statens kriminaltekniska laboratorium utmönstras som begrepp i författningstext. Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Statens kriminaltekniska laboratorium är en myndighet som framför allt utför forensiska undersökningar som föranleds av misstanke om brott. Om laboratoriets utrustning och förhållandena i övrigt medger det, får även andra undersökningar utföras. Laboratoriet ska inom sitt verksamhetsområde bedriva forensisk forskning samt samla, bearbeta och offentliggöra resultat inom verksamhetsområdet. I dag är Rikspolisstyrelsen chefsmyndighet för laboratoriet. Som tidigare nämnts ska laboratoriet ingå i den nya Polismyndigheten som en nationell avdelning och laboratoriet kommer då att ha huvudansvaret för den forensiska processen inom Polismyndigheten. Kommittén föreslår att benämningen Statens kriminaltekniska laboratorium ska utmönstras ur författningstext. Av avsnitt 8.4 framgår dock att det även efter omorganisationen finns behov av att ange Statens kriminaltekniska laboratorium i viss författningstext. Avdelningen ska dock i den nya organisationen benämnas Nationellt forensiskt centrum (dir. 2013:121).

6.4 Rikspolisstyrelsen ersätts med Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen

Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen ska utmönstras och i huvudsak ersättas med Polismyndigheten. I ett antal författningar ska Säkerhetspolisen anges vid sidan av Polismyndigheten och i några fall ska Rikspolisstyrelsen ersättas med Säkerhetspolisen. Rikskriminalpolisen ska utmönstras och ersättas med Polismyndighetens nationella operativa avdelning.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Kommittén föreslår inte i samma utsträckning som regeringen att Säkerhetspolisen ska pekas ut i lag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslagen. De remissinstanser som yttrar sig är i huvudsak positiva till förslagen. Polismyndigheten i Norrbotten anser att det är viktigt att det 359

framgår tydligt om det är Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som avses. Säkerhetspolisen är positiv till förslagen men anser att Säkerhetspolisen bör nämnas i större utsträckning när myndigheten avses, för att minska behovet av att använda 7 § andra stycket polislagen. På sikt bör det övervägas om den bestämmelsen kan ersättas av uttryckliga regler som anger i vilken utsträckning en viss bestämmelse är tillämplig på Säkerhetspolisen. Datainspektionen anser att det bör analyseras om det i vissa fall – i lag eller förordning – bör anges var inom Polismyndigheten som en viss funktion ska finnas. Flera remissinstanser, bland dem Datainspektionen och Försvarsunderrättelsedomstolen , påpekar att kommittén inte föreslår någon ändring i den s.k. signalspaningslagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del men tillstyrker eller har inget att invända mot promemorians lagändringar.

Skälen för regeringens förslag

Rikspolisstyrelsen upphör Rikspolisstyrelsen är i dag central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Polishögskolan. Vidare är Rikspolisstyrelsen chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium. Benämningen Rikspolisstyrelsen förekommer i drygt 190 författningar. Med hänsyn till att Rikspolisstyrelsen upphör i samband med omorganisationen måste benämningen utmönstras. I flertalet författningar kan den ersättas med Polismyndigheten. För vissa författningar krävs emellertid närmare överväganden om vilken myndighet som ska fullgöra uppgifterna i framtiden. I fråga om vissa uppgifter som faller inom Polismyndighetens verksamhetsområde fordras också överväganden om det, exempelvis med hänsyn till internationella åtaganden, krävs någon ytterligare precisering av var inom myndigheten frågan ska hanteras. Regeringen återkommer till den frågan i avsnitt 6.5.

Rikspolisstyrelsens uppgifter delas upp mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen När Rikspolisstyrelsen upphör och Säkerhetspolisen ombildas till en fristående myndighet måste de uppgifter som i dag ankommer på Rikspolisstyrelsen fördelas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. I vissa fall ska dock uppgifterna fullgöras av båda myndigheterna. En utgångspunkt för omorganisationen är att inga förändringar ska göras i arbetsfördelningen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Kommittén föreslår att det i ett antal författningar ska anges om det är Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som avses. Säkerhetspolisen anser att den bör nämnas i större utsträckning än vad kommittén föreslår. Regeringen delar den uppfattning som Polismyndigheten i Norrbotten ger uttryck för, nämligen att det i största möjliga utsträckning bör gå att direkt i författning utläsa vilka uppgifter som Polismyndigheten respektive Säkerhetspolisen har. Detta är utgångspunkten för regeringens förslag. 360

Redan i dag anges Säkerhetspolisen i ett trettiotal författningar. I dessa behövs inga ändringar. Däremot blir det nödvändigt att klargöra när både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska fullgöra uppgifter eller ha befogenheter som i dag tillkommer Rikspolisstyrelsen. För att i så stor utsträckning som möjligt tydliggöra när det är Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten som avses, föreslår regeringen att Säkerhetspolisen pekas ut i fler författningar än vad som föreslås i betänkandet. Härigenom får Säkerhetspolisens remissynpunkter anses tillgodosedda. I några fall bör Rikspolisstyrelsen ersättas med enbart Säkerhetspolisen. Som exempel kan nämnas vissa bestämmelser i säkerhetsskyddslagen (1996:627), där Rikspolisstyrelsens uppgifter i dag fullgörs av Säkerhetspolisen. Inom Rikspolisstyrelsen finns utöver Säkerhetspolisen bara en enhet som nämns i lag, nämligen Rikskriminalpolisen. Den anges som ett av organen som har rätt att inrikta signalspaning enligt 4 § lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Begreppet Rikskriminalpolisen bör därför, som föreslås i promemorian, utmönstras och ersättas med benämningen på motsvarande enhet i den nya organisationen, nämligen Polismyndighetens nationella operativa avdelning. Härigenom tillgodoses de synpunkter som bl.a. Datainspektionen och Försvarsunderrättelsedomstolen lämnat beträffande den lagen. Med anledning av Datainspektionens synpunkt att det bör analyseras om det finns skäl att i författning ange var inom Polismyndigheten en viss uppgift ska fullgöras vill regeringen framhålla att kommittén har analyserat den frågan. Som framgår av det följande avser regeringen att i vissa fall återkomma med en sådan precisering på lägre författningsnivå.

Tillämpningen av nuvarande 7 § andra stycket polislagen När Säkerhetspolisen ombildas till en fristående myndighet behöver 7 § andra stycket polislagen ändras. Enligt dess nuvarande lydelse ska, när Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet, vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar gälla även Rikspolisstyrelsen. Detta innebär med nuvarande ordning, där Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen utgör organisatoriska delar av Rikspolisstyrelsen, att vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar även gäller när Säkerhetspolisen eller Rikskriminalpolisen leder polisverksamhet. För Rikskriminalpolisens del förlorar frågan aktualitet när den inordnas i Polismyndigheten. Säkerhetspolisen kommer däremot även efter ombildningen att ha behov av polisiära befogenheter, t.ex. för att genomföra förundersökningar. Bestämmelsen kan därför inte upphävas. Eftersom Säkerhetspolisen efter den 1 januari 2015 inte kommer att vara en del av den nya Polismyndigheten måste Säkerhetspolisen uttryckligen anges i den bestämmelse som motsvarar 7 § andra stycket polislagen. En nackdel med bestämmelsen är att uttrycket ”leda polisverksamhet” inte gör att man med säkerhet på förhand kan avgöra vilka bestämmelser om polismyndighets befogenheter som är avsedda att tillämpas av Säkerhetspolisen. Det bör dock framhållas att bestämmelsen har tillämpats i snart 30 år, är väl inarbetad och att den inte har ifrågasatts i den praktiska tillämpningen. Säkerhetspolisen framhåller att den delar kommitténs 361

uppfattning att det på sikt bör övervägas om regleringen i nuvarande 7 § andra stycket polislagen kan ersättas av uttryckliga regler i respektive författning som anger i vilken omfattning en viss bestämmelse är tillämplig på Säkerhetspolisen. För att begränsa behovet av att tillämpa bestämmelsen i fråga föreslår kommittén att det i vissa författningar, främst av administrativ karaktär, uttryckligen bör anges om de är tillämpliga på Säkerhetspolisen. Det gäller t.ex. vissa registerförfattningar. Regeringen anser att det i ytterligare några författningar bör anges att en viss bestämmelse också gäller för Säkerhetspolisen. Regeringens förslag innebär sammantaget att behovet av att tillämpa den bestämmelse som motsvarar 7 § andra stycket polislagen minskar kraftigt jämfört med dagens reglering. Det finns däremot inte beredningsunderlag för att i detta lagstiftningsärende ta ställning till om bestämmelsen kan tas bort helt.

6.5 Särskilda överväganden beträffande polisens internationella samverkan

6.5.1 Regleringen av polisens internationella samarbete

Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsens uppgifter i det internationella samarbetet ska övertas av Polismyndigheten.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Polisens internationella samarbete bygger i stor utsträckning på internationella överenskommelser och EUrättsakter. Regleringen finns i stor utsträckning i lag. När polisen nu omorganiseras är utgångspunkten att det internationella samarbetet inte ska påverkas. Rikspolisstyrelsen spelar en viktig roll i detta samarbete, eftersom styrelsen i stor utsträckning har pekats ut som den myndighet till vilken utländska myndigheter ska vända sig för att aktualisera samarbete. Att just Rikspolisstyrelsen pekas ut beror i många fall på att överenskommelserna ställer krav på att det ska finnas en tydligt utpekad myndighet, normalt på central nivå, som dygnet runt kan ta emot framställningar och besvara förfrågningar. En sådan funktion finns hos Rikskriminalpolisen. I andra fall pekas Rikspolisstyrelsen ut därför att det vid den myndigheten finns en specialistfunktion som har till uppgift att ta emot och bearbeta information inom ett särskilt område. Ett exempel är Finanspolisen, som är den enhet som bl.a. tar emot viss information från finansiella företag och från motsvarande polisiära enheter i andra stater. Även Säkerhetspolisen har ett omfattande internationellt samarbete. I motsats till det internationella samarbete som bedrivs inom polisen i övrigt är dock detta samarbete normalt inte författningsreglerat. När det i det följande talas om Rikspolisstyrelsens internationella samarbete avses inte Säkerhetspolisens verksamhet. När Rikspolisstyrelsen upphör blir det, som framgår av avsnitt 6.4, nödvändigt att ange vilken myndighet som ska överta de uppgifter som 362 styrelsen har i dag. Regeringen anser i likhet med kommittén att princi-

pen bör vara att Polismyndigheten ska överta de internationella uppgifter som i dag ligger på Rikspolisstyrelsen. I de fall där det i en internationell överenskommelse eller en EU-rättsakt ställs krav på att det ska finnas en viss utpekad myndighet som utländska myndigheter kan vända sig till bör, som kommittén föreslår, Polismyndigheten pekas ut i stället för Rikspolisstyrelsen. Utgångspunkten bör, på samma sätt som i dag, vara att funktionerna som kontaktpunkt i största möjliga utsträckning samlas på ett ställe i organisationen. Enligt regeringens mening behöver dock frågan om var inom myndigheten arbetsuppgifterna bör fullgöras inte regleras i lag utan detta kan göras på lägre författningsnivå. Det kan dock finnas skäl att i några fall överväga om det krävs undantag från huvudprincipen att Polismyndigheten ska fullgöra uppgifterna i framtiden. Vidare krävs överväganden om vilken myndighet som ska pekas ut i författningar som använder begreppet ”behörig myndighet”.

6.5.2 Lagen om internationellt polisiärt samarbete

Regeringens förslag: I lagen om internationellt polisiärt samarbete ska i vissa paragrafer begreppen svensk polismyndighet, behörig svensk polismyndighet, svensk behörig myndighet och svensk polismyndighet på orten ersättas med Polismyndigheten och i förekommande fall Säkerhetspolisen. I de paragrafer där begreppet behörig svensk myndighet kan avse även någon annan myndighet än Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska det behållas.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén föreslår dock ingen ändring av begreppet behörig svensk myndighet i 10 § andra stycket lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Kommittén föreslår att begreppet svensk polismyndighet på orten i 9 § ersätts med benämningen på den polisregion som Skåne kommer att tillhöra samt att Polismyndighetens huvudkontor eller den polisregion huvudkontoret i ett enskilt fall bestämmer beslutar om gränsöverskridande övervakning. Kommittén behandlar inte frågan om Säkerhetspolisen behöver anges i någon bestämmelse. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen i denna del. Säkerhetspolisen anför att eftersom Säkerhetspolisen är en myndighet som får besluta om gränsöverskridande övervakning bör myndigheten läggas till i 11 § i lagen.

Skälen för regeringens förslag

Uttrycket behörig myndighet Lagen om internationellt polisiärt samarbete innehåller bestämmelser om dels Schengensamarbetet, dels polisiärt samarbete i Öresundsregionen, dels samarbete enligt Prümrådsbeslutet. När det gäller att avgöra vilka begrepp som ska ersätta begreppen Rikspolisstyrelsen och de specificerade polismyndighetsbegreppen som förekommer i denna lag måste hänsyn tas till de internationella åtaganden som bestämmelserna grundas på. I lagen används – med viss variation – uttrycket behörig myndighet (behörig myndighet, behörig svensk myndighet, behörig polismyndig- 363

het). I 15 § anges vilken eller vilka myndigheter som åsyftas vid olika typer av åtgärder. Behörig myndighet kan med dagens reglering vara Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Kustbevakningen (om Rikspolisstyrelsen har överlämnat ärendet dit). I den framtida organisationen kommer Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen att, beroende på vilken åtgärd som är aktuell, kunna vara behörig myndighet.

Det bör om möjligt anges vilken myndighet som är behörig Eftersom uttrycket behörig myndighet har olika innebörd i snarlika situationer är regleringen svårtillämpad. Samtidigt har den fördelar, eftersom reglerna inte behöver ändras i samma utsträckning som om man i varje enskild bestämmelse namnger en eller flera myndigheter. Uttrycket behörig myndighet bör dock förbehållas de situationer där det är fråga om fler än två myndigheter. Kommittén föreslår att lagen ändras så att Polismyndigheten anges i stället för en svensk polismyndighet i de fall där Polismyndigheten är ensam behörig myndighet. Regeringen delar kommitténs uppfattning att man så långt möjligt bör ange i lagen när en viss myndighet är ansvarig. Ett exempel på en sådan bestämmelse är 8 §, där det anges att en person som har omhändertagits av en utländsk tjänsteman får tas i förvar av en svensk polismyndighet. Mot bakgrund av att det i dessa fall även kan vara fråga om brott inom Säkerhetspolisens ansvarsområde bör både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen anges i paragrafen. I 9 § lagen anges att danska polismän på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen har samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Om en dansk polisman vidtar en sådan åtgärd ska svensk polismyndighet på orten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå till dess att en behörig svensk myndighet övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas. I förarbetena till lagen anges som skäl för att behörig svensk polismyndighet på orten ska underrättas att den svenska myndigheten – som i dessa fall normalt inte har kännedom om att de danska polismännen befinner sig på svenskt territorium – ska ha det operativa ledningsansvaret för hur åtgärden utförs (prop. 1999/2000:64 s. 170). Att en svensk myndighet övertar genomförandet av en åtgärd innebär att de svenska polismän som kommer till platsen inte bara övertar ansvaret för hur åtgärden utförs, utan också i praktiken utför åtgärden i alla delar. Dagens reglering innebär att Polismyndigheten i Skåne ska underrättas. Kommittén föreslår att underrättelse enligt 9 § lagen ska riktas till den polisregion i vilken det som i dag är Skåne polisdistrikt kommer att ingå. Enligt beslut av Genomförandekommittén (se avsnitt 4.3) kommer Polisregion Syd att ansvara för polisverksamheten inom Kronobergs län, Kalmar län, Blekinge län och Skåne län. Malmö ska vara huvudort för polisregion Syd. Det finns sakliga skäl för den ordning som kommittén föreslår. Regeringen anser dock att det inte i lag bör slås fast att en viss utpekad polisregion ska underrättas. Den enhet inom Polismyndigheten som ska underrättas kan pekas ut på lägre föreskriftsnivå. Det svensk-danska avtalet om polisiärt samarbete i Öresundsregionen hindrar inte en sådan lösning, eftersom det i artikel 6 i avtalet endast anges att avtalspartens myndig- 364

heter ska underrättas om vilken myndighet som avses. Regeringen anser därför att 9 § lagen bör ändras så att uttrycken svensk polismyndighet på orten och behörig svensk myndighet ersätts med Polismyndigheten. I 10 § andra stycket lagen anges att danska polismän på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får inleda förföljande. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet. Polismyndigheten är den enda myndigheten som kan bistå vid ett sådant omedelbart förföljande och är således ensam behörig myndighet. Regeringen anser därför, till skillnad från kommittén, att uttrycket behörig svensk myndighet här bör ersättas med Polismyndigheten.

Gränsöverskridande övervakning Gränsöverskridande övervakning aktualiseras om polisen i en Schengenstat, som ett led i en pågående utredning om brott, övervakar (skuggar) en misstänkt person och den personen ger sig in på en annan Schengenstats territorium. Under de förutsättningar som anges i Schengenkonventionen får de polismän och därmed jämställda tjänstemän som utför övervakningen fortsätta den även på den mottagande statens område (prop.1999/2000:64 s. 81). Enligt 4 § lagen ska samtycke till gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium som huvudregel inhämtas i förväg, dvs. innan gränsen överskrids. Begäran ska ställas till en av varje land utsedd centralmyndighet. Sverige har i samband med undertecknandet av avtalet om Sveriges anslutning till Schengenkonventionen anvisat Rikspolisstyrelsen som sådan centralmyndighet. Kommittén föreslår att framställningar om samtycke till gränsöverskridande övervakning ska göras till Polismyndighetens huvudkontor eller till den polisregion som huvudkontoret i det enskilda fallet bestämmer. Kommittén föreslår också att Rikspolisstyrelsens uppgift att ta emot anmälningar och framställningar om bistånd vid gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke bör läggas på Polismyndighetens huvudkontor. Med hänsyn till de internationella åtaganden Sverige har enligt särskilt Schengenkonventionen, där det ska finnas en tydligt utpekad myndighet med behörighet att bevilja eller vidarebefordra anmälningar och framställningar, bör det av författning tydligt framgå vem som har denna behörighet. Kommittén föreslår att beslutanderätten i fråga om gränsöverskridande övervakning ska läggas på Polismyndighetens huvudkontor och att anmälan eller framställning om gränsöverskridande övervakning endast ska kunna göras där. Kommittén föreslår också att huvudkontoret ska kunna överlämna ärendet till den polisregion som enheten i det enskilda fallet bestämmer och att huvudkontoret även får överlämna ett sådant ärende till Kustbevakningen. Regeringen anser dock, av de skäl som angetts beträffande 9 §, att endast Polismyndigheten bör pekas ut i lagen, medan frågor om var inom myndigheten vissa beslutsfunktioner ska ligga och var anmälningar ska göras bör regleras på lägre föreskriftsnivå. Gränsöverskridande övervakning förekommer även inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver och därför bör, som Säkerhetspolisen påpekar, även Säkerhetspolisen anges som behörig myndighet. Det innebär att Säkerhetspolisen, inom ramen för den polisverksamhet som den 365

myndigheten bedriver, kan pröva frågor om gränsöverskridande övervakning och att en framställning om sådan övervakning får göras hos Säkerhetspolisen.

Gränsöverskridande förföljande Gränsöverskridande förföljande är ett mer ingripande förfarande än gränsöverskridande övervakning. En Schengenstats polismän får i vissa fall följa efter en flyende person över en landgräns in i en grannstat som är ansluten till Schengensamarbetet. Det huvudsakliga syftet med förföljandet ska vara att säkerställa ett utlämningsförfarande till den Schengenstat från vilken förföljandet startade (prop. 1999/2000:64 s. 81). Gränsöverskridande förföljande regleras i 5–8 §§ lagen. När det gäller gränsöverskridande förföljande ställer Schengenkonventionen inget krav på att en på förhand utpekad myndighet i den mottagande staten ska fungera som kontaktpunkt för de utländska tjänstemännen. Däremot föreskriver det svensk-danska polissamarbetsavtalet i artikel 8.3 att danska polismän vid förföljande över Öresundsförbindelsen ska kontakta Polismyndigheten i Skåne. I förarbetena till lagen framhålls bl.a. att när någon har avslöjats på bar gärning i färd med att begå ett brott, eller avtjänar fängelsestraff eller är häktad och har rymt, ligger det i sakens natur att det ofta är mycket bråttom. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att de kontakter som ska föregå ett gränsöverskridande förföljande bör tas med den lokala polismyndigheten. Det överensstämmer med vad som föreskrivs i det svenskdanska polissamarbetsavtalet, nämligen att danska polismän när det gäller förföljande över Öresundsförbindelsen ska kontakta Polismyndigheten i Skåne. Dessa överväganden är alltjämt aktuella. Regeringen anser dock, av de skäl som angetts beträffande 9 §, att endast Polismyndigheten bör pekas ut i lagen, medan frågor om var inom myndigheten vissa beslutsfunktioner ska ligga bör regleras på lägre föreskriftsnivå.

Särskilt om regleringen i 15 § lagen Vilken myndighet som är behörig att besluta om och vidta åtgärder vid gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande framgår av 15 § lagen. I korthet innebär bestämmelserna att  Rikspolisstyrelsen tar emot, beviljar eller vidarebefordrar framställningar om föregående samtycke till gränsöverskridande övervakning,  närmast berörd polismyndighet beslutar om gränsöverskridande förföljande, och  berörd polismyndighet tar hand om kontakter som avser instruktioner för verksamheten, begäran om att denna ska upphöra och liknande. Regleringen är i sin nuvarande utformning svåröverskådlig, varför vissa redaktionella ändringar bör göras i paragrafen. Rikspolisstyrelsen bör ersättas med Polismyndigheten och, i förekommande fall, Säkerhetspolisen. ”Närmast berörd polismyndighet” bör bytas ut mot Polismyndigheten, i konsekvens med övriga ändringar i lagen, medan det på lägre föreskriftsnivå kan preciseras var inom myndigheten beslut kan fattas. 366 Uttrycket ”berörda svenska polismyndigheter” bör ersättas med ”berörd

svensk myndighet”, eftersom regleringen även omfattar Kustbevakningen. En motsvarande ändring bör göras i 11 §, eftersom även den paragrafen kan avse Kustbevakningen. Där bör alltså ”behöriga svenska polismyndigheter” ersättas med ”behörig svensk myndighet”. Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande än de ovan angivna bör, på samma sätt som i dag äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och den myndighet som är berörd.

6.5.3 Transport i samband med överlämnande, avvisning eller utvisning

Regeringens förslag: I lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska Rikspolisstyrelsen ersättas med Polismyndigheten. Motsvarande ändringar ska göras i lagen om transitering av tredjelandsmedborgare.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder innehåller bestämmelser om överlämnande mellan medlemsstaterna i EU av den som ska lagföras för brott eller avtjäna en frihetsberövande påföljd. Lagen gäller i stället för utlämningslagstiftningen. Av 8 kap. 2 § lagen framgår att i vissa fall kan tillstånd beviljas att transportera den som ska utlämnas eller överlämnas till en annan stat genom Sverige. Rikspolisstyrelsen beviljar sådana tillstånd. Av förarbetena framgår att Rikspolisstyrelsen valts därför att styrelsen har ansvar för och överblick över de gränskontroller där frågan om transitering kan bli aktuell (prop. 2003/04:7 s. 151). Uppgiften bör i framtiden ankomma på Polismyndigheten. Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts i förarbetena framstår det som nödvändigt att begränsa uppgiften att hantera dessa frågor till en nationell enhet inom Polismyndigheten. Detta kan dock regleras i förordning.

Lagen om transitering av tredjelandsmedborgare Genom lagen (2005:754) om transitering av tredjelandsmedborgare har Sverige genomfört rådets direktiv 2003/110/EG av den 25 november 2003 om bistånd vid transitering i samband med återsändande med flyg. I lagen finns bestämmelser om transitering i samband med att en tredjelandsmedborgare, som har avvisats eller utvisats från en stat som är medlem i Europeiska unionen, eller från Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein, återsänds med flyg via Sverige. Enligt direktivet ska varje stat utse en centralmyndighet som bl.a. ska ta emot ansökningar om ledsagad eller icke-ledsagad transitering med flyg och om biståndsåtgärder i sam- 367

band med det. Centralmyndigheten ska besluta om vilket bistånd som ska tillhandahållas. Sverige har utsett Rikspolisstyrelsen till centralmyndighet. I förarbetena till lagen anger regeringen som skäl för detta att det framstår som mest ändamålsenligt att ansökningar om transitering ges in till den myndighet som har ansvar för och överblick över gränskontrollerna där transitering kan bli aktuell (prop. 2004/05:168 s. 16 f.). Vidare anförs att beslut om transitering bör fattas av den myndighet som har bäst förutsättning att snabbt kunna lämna tillstånd och bistå med de åtgärder som en transitering kan kräva. Rikspolisstyrelsen ansågs vara den myndighet som bäst motsvarar dessa krav. Enligt regeringens mening bör Polismyndigheten utses till centralmyndighet med uppgift att ta emot ansökningar om transitering och om bistånd i samband med transitering. Polismyndigheten bör även besluta om tillstånd till transitering och om biståndsåtgärder. Av samma skäl som angetts när det gäller kontakter om den europeiska arresteringsordern bör Polismyndighetens uppgifter hanteras av en nationell enhet. Myndigheten ska i egenskap av centralmyndighet, som direktivet föreskriver, utse kontaktpunkter för alla relevanta transitflygplatser som kan kontaktas under hela den tid som transiteringen genomförs. I förtydligande syfte bör regleringen utformas så att det framgår att kontaktpunkterna ska utses i varje enskilt fall.

6.5.4 Lagar som syftar till att förhindra och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism

Regeringens förslag: I två lagar som syftar till att förhindra och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism ska Rikspolisstyrelsen ersättas med Polismyndigheten samt i ett fall med behörig myndighet.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén lämnar inget förslag till förtydligande i 4 kap. 6 § lagen om (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Remissinstanserna: Säkerhetspolisen är den enda remissinstans som yttrar sig särskilt över förslaget. Säkerhetspolisen har inget att invända mot förslaget att Polismyndigheten ska vara finansunderrättelseenhet men anser att Säkerhetspolisen, när den bedriver polisverksamhet gällande finansiering av terrorism, omfattas av begreppet Polismyndigheten och att uppgifter därför även ska lämnas till Säkerhetspolisen enligt 3 kap. 1 § fjärde stycket penningtvättslagen. Skälen för regeringens förslag: Lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel innehåller bestämmelser som är avsedda att komplettera EG-förordningen med samma namn. Syftet med EG-förordningen är att förebygga, undersöka och upptäcka penningtvätt samt att förhindra finansiering av terrorism genom ökad spårbarhet av överföringar. Enligt 3 § lagen är Rikspolisstyrelsen den myndighet som enligt artikel 9.2 i EG-förordningen ska ta emot meddelanden från betalningsmottagarens betalningsleverantör om 368

åtgärder som denne har vidtagit mot en betalningsleverantör som regelbundet underlåter att lämna nödvändig information om betalaren. Rikspolisstyrelsen är vidare den myndighet till vilken betalningsleverantörer enligt artikel 14 i EG-förordningen ska besvara förfrågningar som gäller den information om betalaren som åtföljer överföringar eller motsvarande uppgifter. Penningtvättslagen har till syfte att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Enligt 3 kap. 1, 1 a och 6 §§ samt 4 kap. 6 § har Rikspolisstyrelsen uppgifter som innebär bl.a. att verksamhetsutövare vid misstanke om att en viss transaktion kan utgöra finansiering av terrorism ska lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen. I båda dessa lagar har alltså Rikspolisstyrelsen ett antal uppgifter. Alla uppgifter är knutna till den verksamhet som Finanspolisen, som är en del av Rikskriminalpolisen, bedriver. Rikspolisstyrelsens uppgifter bör efter omorganisationen hanteras av samma polisiära enheter som i dag. Mot den bakgrunden bör ordet Rikspolisstyrelsen bytas ut mot Polismyndigheten i nyss nämnda paragrafer. I 4 kap. 6 § penningtvättslagen anges när uppgifter i sådana register som en verksamhetsutövare får föra enligt bestämmelserna i samma kapitel ska gallras. Kommittén föreslår att Rikspolisstyrelsen ska ersättas med Polismyndigheten i bestämmelsen. Det är dock inte bara Polismyndigheten som kan besluta om att inte inleda eller att lägga ned en förundersökning om penningtvätt eller finansiering av terrorism. Detta kan även åklagare och Säkerhetspolisen göra och därför bör i förtydligande syfte ordet Rikspolisstyrelsen ersättas med behörig myndighet. Säkerhetspolisen väcker frågan hur den i den framtida organisationen ska kunna tillförsäkras tillgång till de uppgifter som rör terrorismfinansiering som i dag rapporteras till Finanspolisen. Säkerhetspolisen pekar särskilt på behovet av att med stöd av 3 kap. 1 § fjärde stycket penningtvättslagen kunna få alla uppgifter som behövs för en utredning om finansiering av terrorism. Säkerhetspolisen anser därför att även den bör pekas ut i den nu aktuella bestämmelsen. Den aktuella bestämmelsen innebar tidigare att Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) fick ställa frågor till verksamhetsutövare inom den finansiella sektorn, exempelvis en bank, med anledning av att verksamhetsutövaren till Rikspolisstyrelsen gett in en rapport om misstänkta transaktioner. Paragrafen ändrades 2009 i samband med att den nya penningtvättslagen infördes på så sätt att Finanspolisen gavs rätt att ställa frågor till verksamhetsutövare även utan föregående rapportering. Finanspolisen kan således i dag ställa frågor som föranleds av uppgifter av exempelvis underrättelsekaraktär som härrör från andra än verksamhetsutövaren, varvid denne är skyldig att besvara frågorna (prop. 2008/09:70 s. 117). Frågerätten i 3 kap. 1 § fjärde stycket penningtvättslagen bryter således tystnadsplikten i bl.a. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Kravet på medlemsstaterna enligt artikel 21 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (tredje penningtvättsdirektivet) är att det i varje stat ska finnas en särskild central finansunderrättelseenhet. Enheten ska cent- 369

ralt ansvara för att ta emot, begära, analysera samt till behöriga myndigheter sprida uppgifter som gäller möjlig penningtvätt eller finansiering av terrorism. Den ska ges tillräckliga resurser och ha direkt eller indirekt tillgång till de finansiella och administrativa uppgifter som behövs. Det har alltsedan det infördes regler om penningtvätt varit Finanspolisen som haft rollen som finansunderrättelseenhet i Sverige. Finanspolisen har till uppgift att centralt ta emot de rapporter som ges in samt att bearbeta dessa uppgifter för vidarebefordran till berörda myndigheter. I förarbetena till lagen framhålls beträffande enhetens uppgift att sprida information till andra myndigheter att någon särskild reglering om detta inte krävs, eftersom den följer av allmänna bestämmelser om myndigheters skyldigheter (prop. 2008/09:70 s. 127 f.). I den nya polisorganisationen kommer Finanspolisen att vara en del av Polismyndigheten. Mot bakgrund av de EU-rättsakter som ligger till grund för den svenska lagstiftningen, och att någon skillnad gentemot dagens ordning inte är avsedd när det gäller fördelningen av arbetsuppgifter mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, anser regeringen att den i 3 kap. 1 § penningtvättslagen förskrivna frågerätten även i fortsättningen enbart ska tillkomma den centrala finansunderrättelseenheten. Säkerhetspolisen kommer på samma sätt som i dag att få del av de rapporter Finanspolisen sammanställer i frågor som rör Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Vid behov kan Säkerhetspolisen, liksom i dag, framställa önskemål hos Finanspolisen om att en förfrågan till viss verksamhetsutövare ska göras. Regeringen delar således kommitténs uppfattning att Säkerhetspolisen inte bör anges i 3 kap. 1 § penningtvättslagen.

6.6 Överväganden om vissa särskilda bestämmelser

6.6.1 Rättegångsbalken och brottsbalken

Regeringens förslag: I 23 kap. 3 § rättegångsbalken tydliggörs att Säkerhetspolisen får inleda förundersökning. Vidare görs ett tillägg som innebär att en åklagare kan begära biträde av Säkerhetspolisen i de fall där brottsutredningen ligger inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Det som föreskrivs i balken om Polismyndigheten ska i stället gälla Säkerhetspolisen när den leder eller biträder åklagare i en förundersökning. Möjligheten för förundersökningsledare att enligt 23 kap. 17 § rättegångsbalken begära biträde av polismyndighet utanför den egna orten blir genom omorganisationen obehövlig, varför paragrafen ska upphävas. I 48 kap. 14 § tredje stycket rättegångsbalken ska orden ”som är myndighetschef” tas bort, eftersom regleringen inte längre behövs.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens, med undantag för att Säkerhetspolisen inte nämns i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen i denna del. Polismyndigheten i Jämtlands län efterfrågar en översyn av vissa bestämmelser om polisman i rättegångsbalken. För- 370

svarsmakten anser att även Säkerhetspolisen bör nämnas i 15 kap. 7 § brottsbalken.

Skälen för regeringens förslag

Rättegångsbalken Enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken får en åklagare som leder en förundersökning anlita biträde av polismyndigheten för att verkställa förundersökningen. I enlighet med vad som anges i avsnitt 6.2 bör polismyndigheten bytas mot Polismyndigheten. I de fall där åklagaren leder en förundersökning där utredningsarbetet bedrivs av Säkerhetspolisen bör det tydliggöras att åklagaren får begära biträde av Säkerhetspolisen på samma sätt som gäller för Polismyndigheten. Även Säkerhetspolisen bör således anges i 23 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken. I enlighet med vad regeringen föreslår i avsnitt 6.4 bör det också anges att Säkerhetspolisen får inleda förundersökning och att i de fall där Säkerhetspolisen själv leder förundersökning eller biträder åklagaren ska vad som föreskrivs i balken om Polismyndigheten i stället gälla Säkerhetspolisen. Av 23 kap. 17 § rättegångsbalken framgår att om det behöver vidtas en undersökningsåtgärd utanför förundersökningsledarens tjänstgöringsområde får han eller hon begära biträde av polismyndigheten på den ort där åtgärden ska vidtas. Paragrafen är oförändrad sedan balkens tillkomst 1942. I Polismyndigheten kommer bestämmelsen inte att ha någon saklig innebörd när det gäller en polisiär förundersökningsledare. Hur arbetet fördelas inom myndigheten får regleras genom interna föreskrifter. För undersökningsledare som är åklagare innebär bestämmelsen efter omorganisationen inte annat än att han eller hon har rätt till biträde av Polismyndigheten. En bestämmelse av denna innebörd finns redan i 23 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken. Mot den bakgrunden bör 23 kap. 17 § upphävas. Det kräver en följdändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt 48 kap. 14 § rättegångsbalken får riksåklagaren under vissa förutsättningar uppdra åt en överåklagare som är myndighetschef inom åklagarväsendet att i fråga om vissa brott bestämma ordningsbotens belopp. Sedan Åklagarmyndigheten gjordes om till en myndighet finns det inte längre några överåklagare som är myndighetschefer. Paragrafen bör därför ändras på det sätt som kommittén föreslår. Polismyndigheten i Jämtlands län anser att vissa befogenheter i körkortslagen (1998:488) som i dag endast en polisman har även ska tillkomma bilinspektörer. Det har inte ingått i Polisorganisationskommitténs arbete att se över arbetsfördelningen mellan olika yrkesgrupper inom polisen och den faller därför utanför detta lagstiftningsärende. Frågan har nyligen utretts i departementspromemorian Vem ska göra vad? Om fördelningen av arbetsuppgifter mellan polisens anställda (Ds 2013:64). Promemorian har remissbehandlats och bereds i Regeringskansliet.

Brottsbalken I 15 kap. 7 § brottsbalken straffbeläggs som falsk tillvitelse att hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvita någon annan en brottslig gärning, förege besvärande omständighet eller förneka 371

friande eller mildrande omständighet. Försvarsmakten anser att även Säkerhetspolisen bör nämnas i paragrafen. Eftersom syftet med exemplifieringen i paragrafen synes vara att tydliggöra att falsk tillvitelse i första hand kan uppkomma genom utsagor inför de brottsbekämpande myndigheterna bör enligt Försvarsmakten antingen båda de nya myndigheterna nämnas eller också bör man ange ”polisen” vid sidan av åklagare. För straffansvar krävs att tillvitelsen sker hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet som har att ta upp anmälan i en sådan sak. Regleringen omfattar även myndigheter som inte uteslutande eller i främsta rummet har till uppgift att utföra polisutredningar eller åtal. I kommentaren till brottsbalken anges att uppgift till en departementschef, en verkschef, en militär befälhavare eller ett lärarkollegium kan falla under paragrafen, om uppgiften är av sådan beskaffenhet att myndigheten är skyldig att ta upp anmälan i saken. Om så är fallet beror på brottets beskaffenhet och myndighetens uppgifter. Bestämmelsen är således inte enbart avsedd att tillämpas på utsagor inför brottsbekämpande myndigheter och uppräkningen av myndigheter är, som Försvarsmakten påpekar, endast exemplifierande. Genom formuleringen ”annan myndighet” omfattas således även Säkerhetspolisen. I motsats till de andra utpekade myndigheterna innebär Säkerhetspolisens uppgifter att den endast i begränsad utsträckning tar emot utsagor och anmälningar av det slag som åsyftas i paragrafen. Det finns därför enligt regeringens mening inte skäl att särskilt nämna Säkerhetspolisen.

6.6.2 Utlänningslagen

Regeringens förslag: I utlänningslagen ska begreppet polismyndighet ersättas med Polismyndigheten och i förekommande fall med Säkerhetspolisen.

Kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens. Kommittén lämnar inte något förslag om att Säkerhetspolisen ska nämnas i utlänningslagen utöver vad som gäller i dag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del. Polismyndigheten i Jämtlands län anser att Säkerhetspolisen bör ha möjlighet att göra ansökan om uppehållstillstånd respektive ansöka om återkallelse av sådant tillstånd enligt 5 kap. 15 b och 16 a §§ samt 7 kap. 7 c § utlänningslagen (2005:716) för den utlänning som omfattas av Säkerhetspolisens särskilda personsäkerhetsarbete. Säkerhetspolisen framhåller att den tillämpar 9 kap. 9 § utlänningslagen bl.a. inom ramen för säkerhetsärenden enligt 1 kap. 7 § utlänningslagen. Säkerhetspolisen anser i och för sig att det som enligt 9 kap. 9 § utlänningslagen gäller för Polismyndigheten även gäller för Säkerhetspolisen i dessa fall och ser inte ändringsförslaget som ett hinder för verksamheten men anser att det bör framgå att så är fallet, eftersom kommittén är av en annan uppfattning. Säkerhetspolisen anser vidare att den bör omnämnas i 10 kap. 13 och 17 §§ utlänningslagen. Säkerhetspolisen framhåller också allmänt vikten av att den inte får mer begränsade befogenheter att agera efter omorganisationen.

Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagstiftningen tillämpas, som Säkerhetspolisen påpekar, av både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Som regeringen framhållit i avsnitt 4.4 är syftet med ombildningen inte att ändra fördelningen av arbetsuppgifter mellan Säkerhetspolisen och den övriga polisen. Säkerhetspolisen omnämns redan i dag i vissa bestämmelser i lagen. I 12 kap. 14 § andra stycket utlänningslagen anges bl.a. att Säkerhetspolisen ska, om inte Migrationsverket eller den domstol som avgör ärendet beslutar annat, verkställa beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden. Vad som avses med säkerhetsärenden anges i 1 kap. 7 § lagen. Det kan bl.a. vara fråga om ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar att en utlänning ska avvisas eller utvisas. Säkerhetspolisen ska således redan i dag fullgöra polisiära uppgifter i vissa fall. Som regeringen tidigare framhållit bör regleringen i största möjliga utsträckning tydliggöra i vilka fall en uppgift ankommer på Polismyndigheten respektive Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen framhåller vikten av att ändringarna i utlänningslagen inte leder till att Säkerhetspolisen förlorar några av de befogenheter den har i dag. Regeringen har ingen annan uppfattning. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen, där uppgifterna i dag i allt väsentligt ligger på polismyndigheterna, kan konstateras att en oförändrad arbetsfördelning innebär att det är Polismyndigheten som övertar de uppgifter som polismyndigheterna har haft. Utgångspunkten är således att Säkerhetspolisen inte ska nämnas i dessa bestämmelser. I motsats till Säkerhetspolisen anser regeringen således att Säkerhetspolisen inte bör nämnas i 10 kap. 17 § utlänningslagen. Eftersom Säkerhetspolisen enligt 12 kap. 14 § andra stycket utlänningslagen ska verkställa beslut om avvisning eller utvisning i säkerhetsärenden, bör av tydlighetsskäl Säkerhetspolisen nämnas i 10 kap. 13 § som handläggande myndighet, vilket Säkerhetspolisen föreslår. I rollen som verkställande myndighet kan Säkerhetspolisen ställas inför frågan om förvar eller uppsikt bör beslutas. I reglerna om förvar och uppsikt namnges inte beslutande myndigheter, varför det inte krävs någon ändring där. För att det inte ska råda någon tvekan om att regeln om offentligt biträde och reglerna om överklagande av myndighetsbeslut i sådana frågor gäller även för Säkerhetspolisen bör den läggas till 14 kap. 8 och 9 §§ utlänningslagen. Polismyndigheten i Jämtlands län väcker frågan om huruvida Säkerhetspolisen bör nämnas även i 5 kap. 15 b och 16 a §§ samt 7 kap. 7 c § utlänningslagen. Dessa bestämmelser har anknytning till polisens särskilda personsäkerhetsarbete. Rikspolisstyrelsen har i dag det övergripande ansvaret för polisens personsäkerhetsarbete. Detta bedrivs av en särskild enhet inom Rikskriminalpolisen, även om det finns en funktion vid Säkerhetspolisen för personsäkerhetsarbete inom dess verksamhetsområde. Säkerhetspolisen påtalar inget behov av en sådan ändring som Polismyndigheten i Jämtland aktualiserar. Regeringen ser inte heller något sådant behov.

6.6.3 Lagen om omhändertagande av berusade personer m.m.

Regeringens förslag: I lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. ska det förtydligas att om en person med laga stöd har omhändertagits av någon annan myndighet ansvarar den myndigheten för vissa uppgifter enligt lagen som annars åligger Polismyndigheten.

Kommitténs förslag: Kommittén behandlar inte frågan. Remissinstanserna: Försvarsmakten påpekar att militärpolisen med stöd av 11 § förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen tillämpar lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. och att den ändring kommittén föreslår i 7 § lagen är betänklig. Skälen för regeringens förslag: Enligt 11 § förordningen med reglemente för militärpolisen (militärpolisförordningen) är en militärpolisman, när han fullgör uppgifter enligt 1 § förordningen, att anse som en polisman. Vad som är föreskrivet om polisman gäller då även för militärpolismannen. Försvarsmakten anser att vad som gäller i fråga om ”polisen” då även gäller för en militärpolisman. Däremot finns det, som Försvarsmakten påpekar, inte någon reglering som innebär att uppgifter som i en författning som reglerar en polismans uppgifter och som har ålagts polismyndigheten automatiskt blir tillämplig på Försvarsmakten. Om någon uppgift ska gälla för Försvarsmakten bör detta enligt regeringens mening i så fall tydligt framgå. Försvarsmakten är kritisk mot att ordet polisen i 7 § lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. ska ersättas med Polismyndigheten. Syftet med ändringarna i lagen är inte att åstadkomma någon ändring i de arbetsuppgifter som ankommer på andra myndigheter än Polismyndigheten. Mot den bakgrunden anser regeringen att det lämpligaste är att i 4 § lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. förtydliga vilket ansvar en annan myndighet, vars tjänstemän med laga stöd gjort ett omhändertagande enligt lagen, har för den omhändertagne.

6.6.4 Lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning

Regeringens förslag: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ges rätt att begära stöd enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Polismyndigheten respektive Säkerhetspolisen ska höra den andra myndigheten innan regeringens medgivande till stöd av Försvarsmakten begärs.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén föreslår att Polismyndigheten får begära stöd enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning och att Polismyndigheten ska höra Säkerhetspolisen innan regeringens medgivande till sådant stöd inhämtas. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslaget i denna del. Försvarsmakten anser att det föreslagna kravet att Polismyndigheten ska höra Säkerhetspolisen innan regeringens medgivande 374

begärs bör kombineras med ett undantag för brådskande fall. Säkerhetspolisen anser, med hänsyn till att Säkerhetspolisen har till uppdrag att leda och bedriva polisverksamhet när det gäller terrorismbekämpning, att även Säkerhetspolisen ska kunna begära stöd från Försvarsmakten för att utföra detta uppdrag. Vidare anser Säkerhetspolisen att det bör klargöras hur föreskriftsrätten i lagen förhåller sig till den föreslagna föreskriftsrätten i Säkerhetspolisens instruktion.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande reglering Lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning innehåller bestämmelser om insatser av Försvarsmakten som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda. Enligt 1 § lagen får Rikspolisstyrelsen begära sådant stöd om stödet behövs för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, ingripandet kräver resurser av särskilt slag som polisen inte har tillgång till och regeringen har lämnat sitt medgivande. Regeringens medgivande behövs inte i sådana brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Rikspolisstyrelsen ska omedelbart underrätta regeringen om stöd har begärts utan regeringens medgivande. Därefter ska regeringen pröva om beslutet att begära stöd ska undanröjas eller bestå. Säkerhetspolisen, som i dag ingår i Rikspolisstyrelsen, har enligt sin instruktion ansvaret för att leda och bedriva viss polisverksamhet, bl.a. terrorismbekämpning. Säkerhetspolisen har dock inte samma inriktning på operativa insatser på fältet som den övriga polisen. Sådana ingripanden är i första hand en uppgift för polismyndigheterna. I den nya organisationen kommer polismyndigheterna och de delar av Rikspolisstyrelsen som inte utgörs av Säkerhetspolisen att ingå i den nya Polismyndigheten medan Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet. I en organisation med två polisiära myndigheter, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, uppstår frågan om båda myndigheterna ska ges möjlighet att begära Försvarsmaktens stöd enligt lagen eller bara en av dem. Av förarbetena till lagen framgår att Rikspolisstyrelsen valts till behörig myndighet därför att en begäran om stöd som avser vålds- och tvångsbefogenheter av detta slag bör göras på en så hög nivå som möjligt inom polisorganisationen. Vidare framhålls att det inte bör komma i fråga att Rikspolisstyrelsen delegerar sin beslutanderätt till enskilda polismyndigheter (prop. 2005/06:111 s. 40). Dessa överväganden har samma giltighet i den nya organisationen. Regeringen anser att beslut av detta slag även i den nya organisationen ska fattas på hög nivå.

Både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära stöd Kommittén gör bedömningen att endast Polismyndigheten ska ha rätt att begära stöd enligt lagen. De huvudsakliga skälen för detta är att frågan om Försvarsmaktens medverkan är avsedd att aktualiseras i operativa polisinsatser och att det är Polismyndigheten som ska svara för dessa. Möjligen kan det enligt kommittén undantagsvis förekomma att frågan 375

om Försvarsmaktens medverkan aktualiseras på ett så tidigt stadium i Säkerhetspolisens handläggning att polisen i övrigt ännu inte blivit engagerad i ärendet. Kommittén anser dock att det inte bör förekomma två parallella polisiära beställare och att Polismyndigheten även i dessa fall bör vara den myndighet som ska begära stöd av Försvarsmakten. Som kommittén föreslår bör Polismyndigheten ges rätt att begära stöd enligt lagen. Med hänsyn till de överväganden som gjordes när lagen infördes anser regeringen att det bör författningsregleras på vilken nivå inom Polismyndigheten som beslut om att begära stöd från Försvarsmakten ska fattas. Detta kan göras i den till lagen tillhörande förordningen. Även om Polismyndigheten på samma sätt som i dag kommer att ha huvudansvaret för operativa polisinsatser på fältet kan det finnas situationer där frågan om Försvarsmaktens medverkan aktualiseras i Säkerhetspolisens verksamhet samtidigt som Polismyndigheten inte hunnit bli engagerad i ärendet. Ombildningen av Säkerhetspolisen till en fristående myndighet med uppgift att leda och bedriva polisverksamhet som avser terrorismbekämpning, medför enligt regeringens mening att även Säkerhetspolisen bör kunna begära Försvarsmaktens stöd enligt lagen. Av samma skäl som när det gäller Polismyndigheten anser regeringen att det bör författningsregleras på vilken nivå inom Säkerhetspolisens organisation denna befogenhet får utövas, dvs. vem inom organisationen som har rätt att fatta beslut om att begära stöd av Försvarsmakten. Detta kan göras i den till lagen tillhörande förordningen. Polismyndigheten bör, som kommittén föreslagit, höra Säkerhetspolisen innan regeringens medgivande om stöd från Försvarsmakten begärs. Med hänsyn till att regeringen föreslår att även Säkerhetspolisen ska ges möjlighet att begära stöd enligt lagen bör Säkerhetspolisen på motsvarande sätt höra Polismyndigheten innan den begär regeringens medgivande till att begära stöd från Försvarsmakten. Försvarsmakten anser att Polismyndigheten inte ska behöva höra Säkerhetspolisen i brådskande fall. När det gäller den frågan bör det framhållas att bestämmelsen om samråd gäller innan regeringens medgivande begärs. Samrådskravet gäller alltså inte i brådskande fall utan endast i de situationer där någon av myndigheterna avser att till regeringen ge in en begäran om medgivande. I brådskande fall fattas beslut utan föregående medgivande av regeringen. Då beslutar berörd myndighet självständigt om stöd ska begäras. Därmed behövs inget sådant undantag som Försvarsmakten efterfrågar. Om stöd begärs i ett brådskande fall bör, på samma sätt som i dag, myndigheten omedelbart därefter underrätta regeringen, som då ska pröva om beslutet att begära stöd ska undanröjas eller bestå. Den myndighet som har begärt stödet bör då även omgående underrätta den andra myndigheten.

6.6.5 Lagen om ordningsvakter, växellagen m.m.

Regeringens förslag: I lagen om ordningsvakter upphävs förbudet mot att förordna den som har fyllt 65 år som ordningsvakt. Polisens roll vid protest enligt växellagen upphör. Uppräkningen i lagen om särskild utlänningskontroll av vilka bestämmelser i utlänningslagen som ska tillämpas kompletteras med ytterligare en hänvisning till den lagen.

Kommitténs förslag: Kommittén behandlar inte frågorna. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen framför, i anslutning till kommitténs förslag om ändringar i lagen (1980:578) om ordningsvakter, att den övre åldersgränsen på 65 år för förordnande som ordningsvakt bör tas bort. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorian innehåller dock inget förslag om att upphäva den övre åldersgränsen för förordnande som ordningsvakt. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslagen i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Den övre åldersgränsen i lagen om ordningsvakter tas bort Polisorganisationskommittén föreslår de ändringar i lagen (1980:578) om ordningsvakter som krävs för anpassningen till den nya polisorganisationen. I sitt remissvar påtalar Rikspolisstyrelsen att förbudet i 4 § lagen mot att förordna någon som är över 65 år som ordningsvakt bör upphävas. Som skäl för detta anför styrelsen att eftersom det finns krav på lämplighet kopplat till fysik och kompetens som omprövas vart tredje år behövs inte någon övre åldersgräns. Både den nedre och den övre åldersgränsen för förordnande av ordningsvakter har funnits sedan lagen om ordningsvakter infördes. I lagstiftningsärendet motsatte sig departementschefen önskemålen från några remissinstanser att sätta den övre åldersgränsen vid 60 år. Han framhöll att om det fanns tveksamhet med hänsyn till vederbörandes ålder borde förordnandet begränsas till kortare tid än den normala treårsperioden (prop. 1979/80:122 s. 35). Diskrimineringslagen (2008:567) har nyligen ändrats på det sättet att skyddet mot diskriminering på grund av ålder har utvidgats till fler samhällsområden än tidigare. Diskriminering på grund av ålder har förbjudits även inom områdena varor, tjänster och bostäder, allmän sammankomst och offentlig tillställning, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen, studiestöd och offentlig anställning (prop. 2011/12:159). Regeringen vill framhålla att ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering är en prioriterad fråga. I förarbetena till den senaste ändringen i diskrimineringslagen som rör frågan slog regeringen fast att utgångspunkten bör vara att den enskilde ska bemötas utifrån sina särskilda förutsättningar och inte utifrån sin ålder (prop. 2011/12:159 s. 31). Som Rikspolisstyrelsen påpekar kan frågan om en person har de kvalifikationer som krävs beaktas inom ramen för en bedömning av vilka fysiska krav och vilka kompetenskrav ett sådant förordnande kräver. Som ett led 377

i arbetet med att minska åldersdiskrimineringen bör därför den nuvarande övre åldersgränsen för förordnande som ordningsvakt upphävas. När det gäller den nedre åldersgränsen bör däremot inga förändringar göras, eftersom ett uppdrag som ordningsvakt förutsätter viss mognad och livserfarenhet. Regeringen anser att det är angeläget att ändringen i 4 § lagen om ordningsvakter, som inte har något direkt samband med polisens omorganisation, genomförs så snart som möjligt. Den bör därför träda i kraft redan den 1 juli 2014.

Ändring i växellagen En växel är en fordringshandling som är skriven på visst, i växellagen (1932:130) närmare angivet, sätt. En vägran att godkänna eller infria en växel ska enligt 44 § växellagen styrkas genom en av offentlig myndighet upprättad handling (protest för uteblivet godkännande eller bristande betalning). Protest ska ske inom viss tid och på visst sätt. Protest ska enligt 88 § växellagen tas upp av Kronofogdemyndigheten, en särskild förrättningsman som länsstyrelsen förordnar eller av notarius publicus. Protest för utebliven accept ska tas upp där växelbetalaren har sin hemvist och protest för utebliven betalning på växelns betalningsort. I 88–92 §§ växellagen finns bestämmelser om protest. Enligt 89 § ska protesten, om inte annat har överenskommits, tas upp mellan klockan 9 och 19 hos den protesten gäller. Detta ska ske i hans eller hennes affärslokal eller, om han eller hon inte har någon sådan på orten, i hans eller hennes bostad. Om den som protesten gäller inte påträffas, får protesten i stället tas upp vid affärslokalen eller bostaden. Om denna inte är känd, och förrättningsmannen inte heller kan få uppgift om den hos ”ortens polismyndighet”, ska detta anmärkas i protesten. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att växelprotest enligt 88 § växellagen i dess lydelse år 1932 skulle verkställas av bl.a. landsfiskalen på orten. Eftersom landsfiskalen hade uppgifter som både polischef, åklagare och utmätningsman var det naturligt att förrättningsmannen skulle vända sig till polismyndigheten på orten för att få upplysningar om den person som eftersöktes. Den personkännedom som polisen besatt när polisdistrikten var mycket små finns inte numera. I dagens samhälle spelar bl.a. tillgången till offentliga uppgifter hos Skatteverket och andra myndigheter en betydligt viktigare roll än möjligheten att begära upplysningar från polismyndigheten. Regeringen delar promemorians bedömning att bestämmelsen är närmast obsolet och bör upphävas.

Lagen om särskild utlänningskontroll I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU) finns bestämmelser om att en utlänning får utvisas ur landet enligt lagen, om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, eller om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han eller hon kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott. Lagen innehåller regler om utvisning av sådana utlänningar som bedöms som farliga med hänsyn till risken för terroristhandlingar (se prop. 378

1990/91:118 s. 30). Den syftar också till att skapa utrymme för kontroll i de fall där sådana utlänningar av asylrättsliga skäl ändå måste beredas en fristad här i landet. Lagen hänvisar i stor utsträckning till de bestämmelser som finns i utlänningslagen (2005:716), och som gäller för alla utländska medborgare, men innehåller de särbestämmelser som ansetts nödvändiga för de särskilda syften som LSU ska tillgodose. I 5 § LSU finns en uttömmande uppräkning av de bestämmelser i utlänningslagen som i tillämpliga delar gäller i ärenden enligt LSU. Uppräkningen har justerats vid ett stort antal tillfällen, framför allt i samband med olika ändringar i utlänningslagen. I 6 kap. 3 § utlänningslagen föreskrivs att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd, om inte skäl som är hänförliga till syftet med uppehållstillståndet talar mot detta. I förarbetena pekas på att det finns flera former av tidsbegränsade uppehållstillstånd där något arbetstillstånd inte brukar beviljas och inte heller i framtiden ska meddelas. Som exempel på sådana situationer nämns att uppehållstillstånd har beviljats för tillfälligt besök hos släktingar eller att det har beviljats för studier eller på grund av sjukdom (prop. 2004/05:170 s. 212). Det är således inte självklart att en utlänning som har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd också bör meddelas arbetstillstånd. I sin nuvarande lydelse hänvisar LSU inte till reglerna om arbetstillstånd. Det är därför tveksamt om Migrationsverket har möjlighet att bevilja arbetstillstånd för en person som omfattas av lagens bestämmelser men som ändå av något skäl bör få stanna i Sverige. Detta framstår som en brist, eftersom även sådana personer måste ha möjlighet att försörja sig och eventuella anhöriga. Eftersom det är en lucka i regleringen att hänvisning inte görs till utlänningslagens regler om arbetstillstånd bör, som föreslås i promemorian, ett tillägg göras i 5 § LSU så att även reglerna om arbetstillstånd i 6 kap. 3 § utlänningslagen om arbetstillstånd blir tillämpliga.

7 Ärendehandläggning och överklagande

7.1 Handläggning av förvaltningsärenden

Begreppet polismyndighet förekommer som tidigare nämnts i ett mycket stort antal författningar. I många författningar är det geografiskt preciserat genom att det i författningstexten exempelvis kan stå ”närmaste polismyndighet”, ”ortens polismyndighet”, ”närmast berörd polismyndighet”, eller ”polismyndigheten på den ort…”. I den nya Polismyndigheten är en sådan precisering inte längre möjlig. Frågan blir då i vilken omfattning en författningsreglerad precisering på nivån under myndighetsnivån behövs i fortsättningen. Valet står mellan att avstå från att i författning precisera vilken enhet inom Polismyndigheten som avses eller att knyta preciseringen till något annat geografiskt begrepp, exempelvis län eller polisregion. I ett fall har regeringen föreslagit den sistnämnda lösningen, se avsnitt 6.2. De författningar som är aktuella är av två slag. Det är dels fråga om författningsbestämmelser som avser förhållandet inom polisen 379

eller mellan polisen och andra myndigheter vilka behandlas i avsnitt 7.1.1, dels handlingsregler för enskilda, exempelvis bestämmelser var en ansökan ska ges in, vilka behandlas i avsnitt 7.1.2.

7.1.1 Behövs det regler som styr handläggningen inom Polismyndigheten?

Regeringens bedömning: Några särskilda regler som anger var en fråga ska handläggas inom Polismyndigheten behövs som regel inte. Polismyndigheten bör själv avgöra vilken organisationsenhet som ska ha en viss uppgift. Det bör inte införas några särskilda regler för var inom myndigheten en framställning om handräckning ska göras. Den som begär handräckning får vända sig till Polismyndigheten. Regeringens förslag: Preciseringar av var en fråga ska handläggas ska tas bort.

Kommitténs bedömning och förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del. Malmö tingsrätt anser det olämpligt att beträffande handräckning helt förlita sig på fast praxis. Förvaltningsrätten i Malmö understryker vikten av det inte råder någon oklarhet om vilken enhet eller avdelning inom den nya Polismyndigheten som har ansvar för handräckningsärenden.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Polismyndigheten bestämmer vilken organisationsenhet som ska ha en viss uppgift När det gäller de författningsbestämmelser som avser förhållandet inom polisorganisationen eller mellan polisen och andra myndigheter anser regeringen, som framgår av avsnitt 4.4, att de bör utformas så att de ger den nya myndighetsledningen stor frihet att forma en organisation som är den mest rationella. Det bör därför som regel överlämnas till Polismyndigheten att avgöra vilken organisationsenhet som ska ha en viss uppgift. I flertalet av de författningar som i dag innehåller ett preciserat polismyndighetsbegrepp är det därför tillräckligt att ersätta detta med endast Polismyndigheten. Det får sedan bli en uppgift för Polismyndighetens ledning att i arbetsordningen eller i annan form besluta om vilken nivå eller organisationsenhet inom myndigheten som ska utföra arbetsuppgiften. I konsekvens med ställningstagandet att Polismyndigheten själv bestämmer vilken organisationsenhet som ska ha en viss uppgift bör de bestämmelser som i dag pekar ut vilken myndighet som är behörig, exempelvis ”polismyndigheten i den ort…” ändras. Polismyndigheten bör, enligt den huvudprincip som anges i avsnitt 6.2, pekas ut som ansvarig för uppgiften.

Särskilt om handräckning En rad författningar ålägger polismyndigheterna att på olika sätt hjälpa andra myndigheter i deras verksamhet, s.k. handräckning. Transport av 380

personer, hämtning till förhandling, hjälp med att få tillgång till lokaler och närvaro vid förrättningar är exempel på sådan handräckning som polisen ansvarar för. Endast ett fåtal av de författningar som innehåller handräckningsregler anger var handräckning ska begäras. I de flesta författningar föreskrivs enbart att detta ska göras hos polismyndigheten. Enligt praxis görs en framställning om handräckning hos den polismyndighet inom vars distrikt den person, den lokal eller det föremål som handräckningen avser befinner sig. Regeringen anser, i likhet med kommittén, att dagens praxis utan svårighet kan tillämpas även inom den nya Polismyndigheten. Liksom hittills kan alltså den som begär handräckning vända sig till Polismyndigheten, om den finns på den aktuella orten, eller till närmaste polisenhet. Det blir en intern fråga för Polismyndigheten att avgöra vilken polisiär enhet som ska verkställa handräckningen. Malmö tingsrätt anser, utan att närmare motivera detta, att det är olämpligt att förlita sig på den praxis som finns. Eftersom dagens reglering fungerar, och en myndighet som vill ha handräckning kommer att kunna vända sig till närmaste enhet inom Polismyndigheten, ser regeringen inget behov av att komplettera reglerna om handräckning. Det är dock som Förvaltningsrätten i Malmö påpekar viktigt att Polismyndigheten redan när den inleder sin verksamhet har en tydligt utmejslad organisation så att den myndighet som begär handräckning vet vart den bör vända sig. Detta är dock i första hand en informationsfråga. I vissa handräckningsbestämmelser anges att polisen, och inte polismyndigheten, är skyldig att lämna handräckning. Med hänsyn till att begreppet polisen innefattar såväl Polismyndigheten som Säkerhetspolisen är det nödvändigt att ersätta detta, eftersom handräckning är en arbetsuppgift som enbart Polismyndigheten ska utföra. Som föreslagits i avsnitt 6.1 bör begreppen polisen och polis ersättas med Polismyndigheten i de författningar om handräckning där de förekommer.

7.1.2 Ska det anges var en ansökan ska göras?

Regeringens bedömning: Det bör inte styras i lag eller förordning var inom Polismyndigheten en ansökan eller anmälan ska göras.

Kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén föreslår att det i de lagar där det i dag finns en regel om att ansökan eller anmälan ska göras på viss ort ska anges inom vilket län den enskilde ska vidta åtgärden eller göra anmälan. Kommittén föreslår också att det ska införas en regel i ordningslagen som innebär att en ansökan om tillstånd eller anmälan om en allmän sammankomst eller offentlig tillställning ska göras i det län där sammankomsten eller tillställningen ska anordnas. Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser är kritiska till kommitténs förslag i denna del och anser att en anmälan eller en ansökan från en enskild ska kunna göras var som helst i landet. Till dessa hör bl.a. Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Västernorrlands län, Polismyndigheten i Hallands län, Polismyndigheten i Norrbotten, Polismyndigheten i Värmland och Polismyndigheten i Örebro län. Rikspolisstyrelsen fram- 381

håller att det skulle underlätta för allmänheten att bara behöva vända sig till ”Polismyndigheten” och att styrning av servicenivå och tillgänglighet hos den nya Polismyndigheten kan ske på annat sätt än genom författning. Polismyndigheten på Gotland och i Stockholm samt Polismyndigheten i Östergötlands län tillstyrker kommitténs förslag.

Skälen för regeringens bedömning

Ansökningar ges in till Polismyndigheten utan geografisk precisering Ett huvudsyfte med omorganisationen av polisen är, som redovisas i avsnitt 4.1, att åstadkomma en effektivare handläggning av de uppgifter som ankommer på polisen. Polisen handlägger årligen ett mycket stort antal förvaltningsärenden. Som exempel kan nämnas vapenärendena som uppgår till ca 120 000 per år. Antalet passärenden är betydligt högre. Även vissa andra förvaltningsärenden uppgår till betydande antal, t.ex. ärenden enligt ordningslagen. Ett viktigt inslag i den nya organisationen är att Polismyndigheten själv ska kunna bestämma var uppgifter bör handläggas med hänsyn tagen till framför allt effektivitet, behovet av lokalkännedom, kravet på service gentemot allmänheten och behovet av personlig kontakt under handläggningen. En sammanhållen polismyndighet skapar helt andra förutsättningar för att koncentrera handläggningen av ärenden som kräver särskild kompetens än dagens organisation. Kommittén föreslår att det i författningsbestämmelser som innehåller handlingsregler för enskilda, exempelvis regler om var en ansökan ska göras, ska anges i vilket län en ansökan eller anmälan ska göras. Kommitténs ställningstagande baseras i huvudsak på att vissa ärendegrupper har en sådan lokal koppling att de bäst avgörs lokalt, att handlingsregler som avser enskilda ska vara så tydligt utformade att det inte råder något tvivel om var en förpliktelse ska fullgöras och att det ska vara enkelt att avgöra om den enskilde har uppfyllt sina förpliktelser. Kommittén framhåller också att polisens nuvarande ärendehanteringssystem inte medger en nationell hantering av samtliga ärendegrupper och att statsmakterna inte helt bör frånhända sig möjligheten att styra servicenivå och tillgänglighet hos den nya Polismyndigheten. Mot bakgrund av att Polismyndigheten själv ska få bestämma sin organisation och därmed också var olika ärendetyper ska handläggas bör enligt regeringens mening bestämmelser om var en ansökan eller anmälan ska göras införas endast i de fall där det finns särskilda skäl för detta. Om det finns behov av lokal kännedom för beslutsfattande och ärendehantering får det förutsättas att handläggningen i största möjliga utsträckning kommer att äga rum där denna kännedom finns, d.v.s. inom respektive län eller region, eller att myndigheten ser till att nödvändig information inhämtas på annat sätt. I motsats till kommittén kan regeringen inte heller se att det skulle innebära några direkta fördelar för enskilda att det läggs fast i lag att en ansökan om exempelvis vapentillstånd ska göras i ett visst län. Den omständigheten att ett flertal av Polismyndighetens mest frekventa ärendetyper (bl.a. vapenärenden och ärenden enligt ordningslagen) redan i dag, 382 som Polismyndigheten i Värmland och Polismyndigheten i Örebro län

påpekar, kommer in som inskannade dokument via internet tyder på att allmänheten redan nu ser fördelar med att kunna kontakta polisen utan geografiska begränsningar. Genom att förbättra kontaktpunkterna gentemot allmänheten kan Polismyndigheten öka medborgarnas möjligheter att få snabb service. Mot denna bakgrund delar regeringen den bedömning som görs av ett flertal remissinstanser, bland dem Rikspolisstyrelsen , att en ansökan eller en anmälan bör få göras var som helst i landet. Regeringen anser därför till skillnad från kommittén att några regler som geografiskt styr var en ansökan eller anmälan ska göras inte bör införas. Regeringen finner inte heller skäl att, som kommittén föreslår, författningsreglera den praxis som tillämpas för ordningslagen (1993:1617), där ansökan i dag görs på den ort där den tillställning, sammankomst etc. som ansökan gäller är avsedd att äga rum. Detta innebär att i flertalet av de författningar som reglerar förvaltningsärenden och som innehåller polismyndighetsbegrepp ska dessa ersättas med enbart Polismyndigheten enligt den huvudprincip som regeringen angett i avsnitt 6.2. Detta gäller även om begreppen är närmare preciserade.

Möjligheterna att söka pass och lämna in hittegods Passlagen (1978:302) och lagen (1938:121) om hittegods är båda utformade så att varje polismyndighet är skyldig att handlägga passärenden och hittegodsärenden. Det finns därmed inget behov av att ändra dessa lagar med anledning av omorganisationen. I passlagen bör det alltså anges att Polismyndigheten är passmyndighet inom riket och i hittegodslagen att hittegods ska lämnas till Polismyndigheten. Som regeringen tidigare framhållit får det förhållandet att endast Polismyndigheten pekas ut i författning och att Polismyndigheten själv får bestämma sin organisation inte leda till en försämring av enskildas möjligheter att vid behov kunna ha direktkontakt med polisen. Detta är givetvis särskilt viktigt i ärenden där den enskilde är förpliktad att inställa sig personligen hos myndigheten. Regeringen förutsätter att Polismyndigheten även i framtiden upprätthåller en hög servicenivå som ger den enskilde möjlighet att ansöka om pass eller lämna in hittegods på tillräckligt många platser i landet.

7.2 Anmälningsskyldighet i förvaltningsärenden

Regeringens förslag: Bestämmelsen om anmälningsskyldighet i utlänningslagen ändras på så sätt att skyldigheten ska fullgöras hos Polismyndigheten på den ort som anges i beslutet. När det gäller anmälningsplikt enligt lagen om särskild utlänningskontroll ska beslutsfattaren i beslutet ange omfattningen av anmälningsplikten men får uppdra åt Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten att utforma de närmare villkoren för hur den ska fullgöras.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén föreslår inte någon särreglering för anmälningsplikt enligt lagen om särskild utlänningskontroll. 383

Remissinstanserna yttrar sig inte över förslagen i denna del. Skälen för regeringens förslag : I 10 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) anges att uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten på orten eller hos Migrationsverket. I 11 § första stycket lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll föreskrivs att den myndighet som beslutar om utvisning enligt den lagen får besluta att utlänningen på vissa tider ska anmäla sig hos en polismyndighet (anmälningsplikt). Med anmälningsskyldighet (eller anmälningsplikt) avses en skyldighet att vid vissa tider anmäla sig hos en anvisad polismyndighet. För att skyldigheten ska fylla sin funktion – att avhålla utlänningen från att lämna orten – måste platsen där anmälningsskyldigheten ska fullgöras preciseras. I den framtida organisationen kommer det att vara Polismyndigheten som ska administrera olika former av anmälningsskyldighet. Det räcker dock inte att ange att anmälningsskyldighet ska fullgöras hos Polismyndigheten när den får nationellt ansvar, eftersom den som åläggs anmälningsskyldighet då kan fullgöra skyldigheten var som helst i landet. För att uppnå syftena med regleringen måste därför reglerna om sådan skyldighet ändras. När det gäller utlänningslagen är den lämpligaste lösningen den som kommittén föreslår, nämligen att det bör föreskrivas att den som beslutar om anmälningsskyldighet i beslutet ska ange på vilken ort utlänningen ska anmäla sig för att fullgöra skyldigheten. Detta kommer även att träffa Migrationsverkets beslut om anmälningsskyldighet. Regeringen ser inga nackdelar med detta. När det gäller lagen om särskild utlänningskontroll bör regleringen anpassas till att även regeringen fattar beslut enligt lagen. Av det skälet bör regeln om anmälningsplikt utformas så att beslutsfattaren alltid ska ange vilken omfattning anmälningsplikten ska ha, men det bör också ges möjlighet att uppdra åt Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten att utforma de närmare villkoren för hur anmälningsplikten ska fullgöras, t.ex. på vilken polisstation och vid vilka tidpunkter. I båda lagarna bör ordet polismyndighet ersättas med Polismyndigheten.

7.3 Anmälningsskyldighet enligt rättegångsbalken

Regeringens förslag: Anmälningsskyldighet enligt 25 kap. rättegångsbalken ska fullgöras hos Polismyndigheten på den ort som anges i beslutet.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: I brottmålsprocessen finns det endast ett fåtal forumregler som direkt berör polisverksamheten. Detta beror bl.a. på att det normalt är åklagare, förundersökningsledare eller polisman – inte myndigheter – som pekas ut som behöriga och att de generella reglerna om brottmålsforum i 19 kap. rättegångsbalken avgör var en fråga ska handläggas. Därför kräver omorganisationen av polisen inte några omfattande författningsändringar i brottmålsprocessen. 384

I 25 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivs en möjlighet att meddela någon som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa reseförbud eller anmälningsskyldighet, om det inte finns skäl att anhålla eller häkta honom eller henne. Syftet med bestämmelsen är att det ska finnas mindre ingripande alternativ än frihetsberövande för att säkra lagföring eller verkställighet. Anmälningsskyldighet, som både utgör ett självständigt tvångsmedel enligt rättegångsbalken och som kan föreskrivas villkor vid beslut om reseförbud, fyller den funktionen. Med anmälningsskyldighet avses en skyldighet att vid vissa tider anmäla sig hos en anvisad polismyndighet. För att anmälningsskyldighet enligt rättegångsbalken ska fylla sin funktion – att avhålla den misstänkte från att lämna orten – måste platsen där anmälningsskyldigheten ska fullgöras preciseras. I den framtida organisationen kommer det, som nyss nämnts, att vara Polismyndigheten, ska administrera anmälningsskyldighet. Av samma skäl som angetts när det gäller anmälningsskyldighet enligt utlänningslagen räcker det dock inte att ange att anmälningsskyldigheten enligt rättegångsbalken ska fullgöras hos Polismyndigheten när den får nationellt ansvar, eftersom den som åläggs anmälningsskyldighet då kan fullgöra skyldigheten var som helst i landet. För att uppnå syftena med regleringen måste därför regeln om anmälningsskyldighet i 25 kap. 1 § rättegångsbalken ändras. Den lämpligaste lösningen är den som kommittén föreslår, nämligen att den som beslutar om anmälningsskyldighet i beslutet ska ange på vilken ort den misstänkte ska anmäla sig för att fullgöra skyldigheten. I praktiken innebär detta inte någon förändring för rätten eller för åklagare, eftersom de redan i dag i beslut om reseförbud och anmälningsskyldighet anger på vilket sätt, dvs. när och var, skyldigheten ska fullgöras.

7.4 Behörig domstol vid överklaganden

7.4.1 Behovet av särskilda forumregler vid överklagande till allmän förvaltningsdomstol

Regeringens bedömning: Några ändrade forumregler för överklagande av den nya Polismyndighetens beslut i förvaltningsärenden behövs inte i de flesta fall.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Domstolsverket ställer sig bakom kommitténs bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Forumreglerna vid överklagande av beslut i förvaltningsärenden styrs i stor omfattning av på vilken ort det överklagade beslutet har fattats. Ändringar i reglerna om var ett ärende ska handläggas påverkar således även till vilken domstol det fattade beslutet ska överklagas. De beslut som en polismyndighet fattar överklagas i dag i stor utsträckning enligt huvudregeln i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) till allmän förvaltningsdomstol. Enligt forumregeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska överklagandet prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet 385

först prövats. I dagens organisation med 21 polismyndigheter innebär regeln att överklagandet prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den beslutande polismyndigheten finns. I den framtida polisorganisationen anses regeln enligt praxis innebära att det är den beslutande ”arbetsenhetens” geografiska placering som avgör var beslutet ska anses vara fattat. I vissa författningar finns uttryckliga bestämmelser som avviker från huvudregeln i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I dessa författningar anges det till vilken instans ett beslut ska överklagas. Överklagande av sekretessbeslut behandlas i avsnitt 7.4.3 och överklagande till länsstyrelsen i avsnitt 7.5.2. Kommittén föreslår inga ändrade bestämmelser i fråga om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Inte heller regeringen ser, med undantag för vad som anges om vapenlagen i avsnitt 7.4.2, några skäl att ändra gällande forumregler vid överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Det finns dock anledning att närmare utveckla detta ställningstagande när det gäller några lagar. Enligt 14 kap. 7 a och 9 §§ utlänningslagen (2005:716) ska vissa beslut av en polismyndighet om återreseförbud m.m. överklagas hos migrationsdomstol. Det gäller beslut om omhändertagande av en utlännings biljetter samt om förvar och uppsikt. Det finns fyra migrationsdomstolar. Vilka förvaltningsrätter som är migrationsdomstolar och hur domkretsarna ser ut framgår av förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. I förarbetena till den nya instans- och processordningen för migrationsmål uttalades att bestämmelserna om domstolarna och förfarandet i dessa i så stor utsträckning som möjligt bör stämma överens med vad som i allmänhet gäller för länsrätt och kammarrätt. I enlighet med detta tillämpas forumregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar så att behörig domstol är den migrationsdomstol inom vars domkrets beslutet först har fattats. För Polismyndigheten innebär regeln att det är den beslutande ”arbetsenhetens” placering som blir avgörande för vilken domstol som är behörig. Enligt 6 § lagen (1985:206) om viten ska ansökan om utdömande av vite göras hos den förvaltningsrätt inom vars domkrets myndigheten är belägen. När en myndighet omfattar flera län har bestämmelsen i praxis tolkats så att myndigheten anses belägen endast i det län där myndighetens säte (”huvudkontor”) finns. Denna tolkning kan i den nya polisorganisationen medföra att samtliga mål om utdömande av viten som har beslutats av Polismyndigheten kommer att handläggas av Förvaltningsrätten i Stockholm. Med hänsyn till att dessa ärenden är mycket ovanliga ser dock kommittén inga större olägenheter med detta. Regeringen gör samma bedömning som kommittén. Även om det i de allra flesta fall inte behövs några ändrade forumregler för överklagande av förvaltningsärenden finns det dock undantag.

7.4.2 Ny forumregel i vapenlagen

Regeringens förslag: Behörig förvaltningsrätt i ärenden enligt vapenlagen som överklagas av en fysisk person ska vara den förvaltningsrätt inom vars domkrets han eller hon var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. Om han eller hon inte var folkbokförd i Sverige är den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades behörig. En juridisk person ska överklaga beslut enligt vapenlagen till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades.

Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inget förslag till ny forumregel i vapenlagen. Remissinstanserna: Domstolsverket påpekar att målfördelningen mellan de allmänna förvaltningsdomstolarna kommer att påverkas beroende på om Polismyndigheten koncentrerar vissa typer av beslutsfattande till centrala arbetsenheter eller om beslutsfattandet kommer att spridas ut geografiskt. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian används uttrycket hemortskommun för att avgöra till vilken domstol en fysisk person ska överklaga ärenden enligt vapenlagen. För juridiska personer föreslås att den juridiska personens säte eller huvudkontor ska avgöra till vilken domstol beslutet ska överklagas. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser är positiva till promemorians förslag om en särskild forumregel och tillstyrker eller lämnar det utan invändningar. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att begreppet hemortskommun bör användas genomgående när det gäller fysiska personer. Förvaltningsrätten påpekar också att forumregeln för juridiska personer bör förtydligas. Justitiekanslern anser att begreppet hemortskommun kan behöva förtydligas. Rikspolisstyrelsen föreslår att begreppet hemortskommun ändras till bosättningsort.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande regler om överklagande Enligt 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska beslut i förvaltningsärenden överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning. Regleringen utgår således från var det överklagade beslutet har fattats. I 10 kap. 1 § vapenlagen (1996:67) föreskrivs att en polismyndighets beslut enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol samt att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Eftersom det inte finns någon utpekad domstol gäller huvudregeln i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Polismyndigheternas beslut enligt vapenlagen överklagas alltså till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den polismyndighet som prövat frågan finns. Eftersom flertalet polismyndigheter omfattar ett län leder den nuvarande regleringen till att den enskilde normalt överklagar beslut enligt vapenlagen till den förvaltningsrätt vars domkrets omfattar hemlänet.

Antalet överklagade ärenden enligt vapenlagstiftningen är relativt stort. Under 2012 inkom 806 ärenden som rörde vapenlagstiftningen till förvaltningsrätterna.

Den nya polisorganisationen ger möjlighet att koncentrera handläggningen av vapenärenden Utgångspunkten för den nya polisorganisationen är att Polismyndigheten i största möjliga utsträckning själv ska besluta sin organisation. En konsekvens av detta är att handläggningen av förvaltningsärenden som huvudregel inte kommer att styras genom författningsregler. I stället överlämnas det till Polismyndigheten att avgöra var olika typer av ärenden handläggs på det mest effektiva och arbetsbesparande sättet. Denna frihet för myndigheten att själv bestämma över var arbetsuppgifterna ska fullgöras har emellertid den nackdelen att den i vissa fall kan påverka andra myndigheters arbetsbörda. Även enskilda kan komma att påverkas om handläggningen av förvaltningsärenden koncentreras. När det gäller behovet av ändrade forumregler vid överklagande av förvaltningsärenden framhåller kommittén bl.a. följande (SOU 2012:78 s. 39). Statsmakterna har i olika sammanhang uttalat att förändringar i förvaltningsmyndigheternas organisation så långt det är möjligt inte ska påverka spridningen av målen till förvaltningsrätterna, att forumregler bör utformas så att de leder till en jämn och förutsebar måltillströmning till samtliga förvaltningsrätter och att mål ska handläggas av den domstol som är geografiskt närmast för den enskilde. Som redovisats avgör ”arbetsenhetens placering” i flertalet fall var målen ska handläggas. Det innebär att frågan ska prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den enhet inom den nya Polismyndigheten finns som har avgjort frågan. Polismyndigheten kommer att själv kunna styra var inom landet en fråga prövas. Regeringen gör följande bedömning. Eftersom polismyndigheterna handlägger många förvaltningsärenden kan den nya polisorganisationen komma att påverka tillströmningen av mål till förvaltningsrätterna och kammarrätterna beroende på hur Polismyndigheten organiserar sin verksamhet. Redan det förhållandet att alla polismyndigheter slås samman till en myndighet, och att detta sker i syfte att effektivisera polisverksamheten, talar entydigt för att vissa typer av förvaltningsärenden kommer att handläggas på betydligt färre platser än nu. I hur stor utsträckning handläggningen kommer att koncentreras och till vilka platser är i dag okänt, eftersom Polismyndigheten själv avgör detta. I de fall där handläggningen utmynnar i beslut som inte får överklagas eller där överklagandefrekvensen är mycket låg spelar det mindre roll både för enskilda och för domstolarna var Polismyndighetens handläggning äger rum. Vissa ärendetyper leder dock erfarenhetsmässigt ofta till överklaganden. Hit hör exempelvis beslut enligt vapenlagstiftningen. Som tidigare nämnts rörde det sig om drygt åttahundra mål 2012. Om Polismyndigheten skulle koncentrera handläggningen av vapenärenden till en eller bara ett fåtal platser i landet kommer, med nuvarande regler, följaktligen överklaganden av denna typ av ärenden att på motsvarande sätt koncentreras till endast någon eller några få förvaltningsrätter.

Överklaganden enligt vapenlagen ska handläggas nära den enskilde Vapenärenden överklagas i stor utsträckning av enskilda personer. Det leder till negativa konsekvenser för den enskilde om han eller hon skulle få längre avstånd än i dag till den domstol där målet ska prövas, eftersom det inte sällan hålls muntlig förhandling i mål enligt vapenlagstiftningen. En sådan förändring skulle inte heller stå i överenstämmelse med statsmakternas uttalade målsättning att forumreglerna i allmän förvaltningsdomstol bör knyta an till var den enskilde finns och inte till var den beslutande myndigheten finns. Det skulle dessutom strida mot den grundläggande principen att forumreglerna bör utformas så att de leder till en jämn och förutsebar tillströmning av mål till samtliga förvaltningsrätter (se prop. 2012/13:45 s. 86). Samtidigt är det viktigt att Polismyndigheten kan organisera sig så att verksamheten bedrivs på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det kan finnas rationella skäl för att koncentrera handläggningen av vissa ärendetyper som exempelvis ärenden enligt vapenlagen till färre platser än i dag. Det bästa sättet att behålla den närhet till den överprövande instansen som den enskilde har i dag – samtidigt som Polismyndigheten har full frihet att bestämma var olika ärenden ska handläggas – är att i 10 kap. 1 § vapenlagen precisera till vilken förvaltningsrätt beslut enligt lagen ska överklagas. Ändringen bör ha som utgångspunkt att den enskilde inte ska drabbas av försämringar på grund av hur Polismyndigheten väljer att organisera sin verksamhet. En myndighet som koncentrerar handläggningen av en viss typ av ärenden till någon eller några få orter får däremot tåla de olägenheter och extrakostnader som det kan innebära att representanter för myndigheten får resa till en avlägset belägen domstol. Inriktningen bör därför vara att den som överklagar ett vapenärende inte bör få längre till den förvaltningsrätt som ska överpröva frågan än vad som är fallet i dag. Genom att de flesta polismyndigheter består av ett län avgörs ärendena normalt i den sökandes hemlän. I promemorian föreslås att det för en fysisk person bör vara hans eller hennes hemortskommun som avgör till vilken förvaltningsrätt ärendet ska överklagas. Med hemortskommun avses i promemorian folkbokföringskommunen. Justitiekanslern påpekar att det i författningstexten eventuellt bör klargöras vad som avses med hemortskommun, eftersom den föreslagna ändringen avviker från definitionen av begreppet i skatteförfarandelagen och socialförsäkringsbalken. Rikspolisstyrelsen anför att en vapeninnehavare är skyldig att förvara skjutvapen i godkänt säkerhetsskåp som placerats i bostaden, vilket regelmässigt innebär där tillståndshavaren är folkbokförd, och anser därför att begreppet hemortskommun bör ändras till bosättningsort. Med hänsyn till att reglerna bör vara enkla och tydliga anser regeringen att forumregeln bör knytas till den ort där den klagande var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. Liknande forumregler finns i bl.a. körkortslagen (1998:488), folkbokföringslagen (1991:481) och lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Det kan inte uteslutas att även personer som inte är folkbokförda i Sverige överklagar beslut enligt vapenlagen. Antalet sådana överklaganden kan antas bli mycket få. Den lämpligaste lösningen är, som föreslås i 389

promemorian, att sådana beslut får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. I promemorian föreslås att juridiska personer ska överklaga beslut enligt vapenlagen till den förvaltningsrätt inom vars domkrets styrelsen har sitt säte eller där huvudkontoret finns. För juridiska personer som inte har styrelse eller utpekat säte föreslås samma regel gälla som för överklaganden av en fysisk person som saknar hemvist i Sverige, nämligen att överklagandet görs till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att den föreslagna forumregeln är otydlig och att det klart bör anges vilken domstol som i första hand ska komma i fråga. Vidare anser förvaltningsrätten att det är oklart vad som gäller om ett företag har huvudkontor men saknar säte eller styrelse. Rikspolisstyrelsen anser, med hänsyn till att det är ovanligt att juridiska personer överklagar, att dessa överklaganden med fördel kan styras till en förvaltningsdomstol i Sverige. Regeringen delar remissinstansernas uppfattning att forumregeln för juridiska personer bör förtydligas. Som Rikspolisstyrelsen framhåller är det ovanligt att juridiska personer överklagar beslut av detta slag. Närheten till domstolen, som är viktig för fysiska personer, är inte lika betydelsefull för juridiska personer, särskilt som det kan antas att de flesta ärenden i dessa fall avgörs genom skriftlig handläggning. Med hänsyn till detta och då reglerna bör vara enkla och tydliga bör forumregeln för juridiska personer följa huvudregeln, vilket innebär att beslut som gäller en juridisk person får överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet fattades. Mot bakgrund att det kommer att finnas överklaganden av beslut enligt vapenlagen i förvaltningsdomstolarna som inte är avgjorda när lagändringen träder ikraft och den nya Polismyndigheten inrättas, bör äldre föreskrifter gälla för beslut som har överklagats före ikraftträdandet.

7.4.3 Bör överklagande av sekretessbeslut styras till vissa domstolar?

Regeringens bedömning: Överklagande av Polismyndighetens och Säkerhetspolisens beslut i sekretessärenden bör inte styras till vissa domstolar.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Domstolsverket ställer sig bakom kommitténs bedömning men framhåller att det är angeläget att frågan om flexiblare forumregler utreds. Kammarrätten i Göteborg anser att det bör övervägas en ändring av forumreglerna för sekretessmål för att inte alla sådana mål ska koncentreras till en domstol. Polismyndigheten i Jämtlands län anser att förvaltningsrätternas behörighet bör ändras så att det är den beslutade ”arbetsenhetens” placering som avgör forumfrågan. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 6 kap. 8 § offentlighetsoch sekretesslagen (2009:400) överklagas myndighetsbeslut i fråga om utlämnade av allmän handling till kammarrätt. Enligt 1 § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet ska målet prövas av den kammarrätt inom vars domkrets myndigheten är belägen. Denna formu- 390

lering innebär att det är placeringen av myndighetens huvudkontor som avgör vilken domstol som är behörig. Polismyndigheterna fattar årligen ett stort antal beslut i sekretessärenden. Antalet överklaganden är också betydande. Enligt kommittén uppgick antalet överklagade sådana beslut 2011 till 156 ärenden hos de fyra kammarrätterna. Av dessa kom 63 ärenden in till Kammarrätten i Stockholm. Med gällande forumregel kan det förutses att samtliga överklaganden av Polismyndighetens beslut i sekretessärenden kommer att prövas av Kammarrätten i Stockholm. Kommittén gör trots detta bedömningen att det inte finns skäl att föreslå någon avvikande reglering för överklagande av dessa ärenden. Kammarrätten i Göteborg liksom Polismyndigheten i Jämtlands län ifrågasätter lämpligheten i att ett så stort antal sekretessärenden prövas av Kammarrätten i Stockholm. De anser att en ändring av forumregeln för sekretessmål bör övervägas. Domstolsverket ställer sig bakom kommitténs bedömning men anser att det bör övervägas om reglerna om överlämnande av mål från behörig förvaltningsdomstol och kammarrätt ska göras mer generösa. Regeringen har beslutat att utreda frågan om specialisering för skattemål och fortsatt utveckling av förvaltningsprocessen (dir. 2013:49). I direktiven till utredaren anför regeringen bl.a. att frågan om att införa ökade möjligheter att överlämna mål från en behörig domstol bör utredas närmare. Reglerna om överlämnande av mål från en behörig domstol kan behöva göras mer generösa, bl.a. för att en domstol med för tillfället ledig kapacitet ska kunna avlasta en domstol där det råder hög arbetsbelastning. Utredaren ska därför dels överväga behovet av att utöka möjligheterna att överlämna mål mellan domstolar, dels överväga om sådana möjligheter bör vara generella eller förbehållas vissa måltyper och domstolsinstanser. Utredaren ska vidare undersöka om inte även sekretessmålen bör följa den normala instansordningen och överklagas till förvaltningsrätt som första domstolsinstans. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2014. I avvaktan på eventuella generella förändringar av hur sekretessmål ska handläggas finns det enligt regeringens mening inte skäl att införa några särbestämmelser för överklagande av sekretessbeslut fattade av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.

7.5 Regler om överklagande

7.5.1 Reglerna om överklagande är inte enhetliga

Polisen avgör årligen ett mycket stort antal förvaltningsärenden. Det finns inte några enhetliga regler för hur enskilda ska överklaga förvaltningsbeslut som fattas inom polisorganisationen. Man kan dock urskilja två huvudlinjer beträffande överklagande av beslut som fattats av den lokala polisorganisationen. Den ena är att besluten överklagas till allmän förvaltningsdomstol och den andra är att det finns en särskild regel som anger till vilken instans besluten ska överklagas, se avsnitt 7.4.1. I de lagar där det finns en särskild överklaganderegel anges det var beslutet ska överklagas. I många fall pekas allmän förvaltningsdomstol ut som 391

behörig domstol även i dessa regler. Vissa beslut överklagas dock till länsstyrelsen. Beslut fattade av Rikspolisstyrelsen – i vilken Säkerhetspolisen ingår – överklagas huvudsakligen till allmän förvaltningsdomstol. I förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen finns emellertid en generell regel som innebär att Rikspolisstyrelsens beslut får överklagas till regeringen, om inte något annat följer av en annan bestämmelse än 22 a § förvaltningslagen eller en bestämmelse som hänvisar till förvaltningslagen. Det finns även exempel på andra beslut av styrelsen som får överklagas till regeringen. Överklagandereglerna skiljer sig åt även i andra avseenden än när det gäller överklagandeinstans. Vissa av de beslut som överklagas till länsstyrelsen har denna som slutinstans, medan beslut av länsstyrelsen i andra fall får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. I de fall där beslut av länsstyrelsen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol krävs som regel prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten, men inte heller i detta avseende är reglerna enhetliga. Fristen för att överklaga en polismyndighets beslut kan också variera. Denna brist på enhetlighet när det gäller överklagande beror nog främst på att polisens uppgifter är spridda på många olika författningar, av vilka vissa är ålderdomliga och sällan tillämpas. Vid ett flertal tillfällen, senast i propositionen En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (prop. 2012/13:45), har regeringen föreslagit förändringar som syftar till mera enhetliga regler när det gäller överklagande inom förvaltningsprocessen. Inför omorganisationen av polisen bör på motsvarande sätt överklaganderegler som avviker från vad som normalt gäller för förvaltningsbeslut ändras. Ett viktigt skäl för enhetliga regler är att detta underlättar både för den beslutande myndigheten och för den enskilde. Om reglerna skiljer sig åt för olika ärendetyper – och det inte finns något naturligt skäl för en sådan skillnad – finns det bl.a. risk för att felaktiga uppgifter om överklagande kan orsaka den enskilde onödigt besvär och rättsförluster. Utgångspunkten bör vara att överklaganderegler som avviker från gängse principer bör finnas endast i de fall där detta är motiverat på grund av polisverksamhetens särart eller av något annat särskilt skäl.

7.5.2 Överklagande till länsstyrelsen

Regeringens förslag: Polismyndighetens beslut ska som huvudregel överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället för till länsstyrelsen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändningar. Domstolsverket anför att avsaknaden av uppgift om hur många beslut som överklagas till länsstyrelsen gör det svårt att bedöma hur stor betydelse ändringarna i instansordning får för Sveriges Domstolar. Kammarrätten i Stockholm delar uppfattningen att de tillkommande målen till de allmänna förvaltningsdomstolarna inte kommer vara många eller särskilt ofta förekommande men påpekar att de ändå 392

ökar den totala arbetsbelastningen just av det skälet att de inte förekommer särskilt ofta. Förvaltningsrätten i Malmö kan inte se att ändringarna kommer att medföra någon direkt ökad belastning för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Länsstyrelsen i Västerbotten anför att de ärenden som föreslås överklagas till förvaltningsrätt är mycket sällsynta.

Skälen för regeringens förslag

Överklagande till länsstyrelsen har historiska rötter Fram till mitten av 1980-talet var länsstyrelsen högsta polismyndighet i länet. Länsstyrelsen ansvarade dessutom före 1991 för tillsynen över polisverksamheten. Före de omfattande processreformerna i allmän förvaltningsdomstol (bl.a. förskjutningen av tyngdpunkten i prövningen till första instans och införandet av tvåpartsprocess) var det vanligt att beslut som meddelats av en förvaltningsmyndighet först överprövades av länsstyrelsen innan de överklagades till domstol. Detta gällde även vissa beslut av polismyndighet. Länsstyrelsens roll som mellaninstans mellan den beslutsfattande myndigheten och allmän förvaltningsdomstol har dock successivt tagits bort på de flesta områden. I en del äldre författningar finns det emellertid fortfarande regler om att vissa beslut som fattas inom polisorganisationen ska överklagas till länsstyrelsen. När ett ärende överklagas till länsstyrelsen gäller förvaltningslagens regler om handläggningen, medan en allmän förvaltningsdomstol tillämpar förvaltningsprocesslagen (1971:291). I allmän förvaltningsdomstol har den enskilde större möjligheter att få sin sak prövad vid en muntlig förhandling. Dessutom är den myndighet som först beslutade i saken den enskildes motpart i processen (7 a § förvaltningsprocesslagen). En tvåpartsprocess anses innebära fördelar både för den enskilde och för det allmänna, bl.a. genom att en sådan process ger bättre förutsättningar för att en fråga blir allsidigt belyst. Rätten ska också se till att ett mål blir så utrett som saken kräver och verka för att nödvändig komplettering av utredningen görs. Rätten har även möjlighet att själv hämta in kompletterande utredning (8 § förvaltningsprocesslagen). Regeringen har nyligen föreslagit att rättens utredningsansvar ska förtydligas (prop. 2012/13:45 s. 113). Ett beslut i allmän förvaltningsdomstol får som regel överklagas, men i de flesta fall krävs det prövningstillstånd för ett överklagande till kammarrätten.

Överklagande till allmän förvaltningsdomstol ska vara huvudregeln Sedan länge har det ansetts att instansordningen ska bygga på en funktionsfördelning mellan beslutsmyndigheter på skilda nivåer. Tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. Inom det förvaltningsrättsliga området fattar i många fall en förvaltningsmyndighet det första beslutet. Tyngdpunkten inom förvaltningsrätten ligger hos denna förvaltningsmyndighet, som också är skyldig att ompröva sitt beslut när det finns skäl att ändra beslutet (27 § förvaltningslagen). Detta gäller dock endast vissa typer av beslut inom polisorganisationen, eftersom 8–30 §§ förvaltningslagen inte gäller i polisens brottsbekämpande verksamhet. Reglerna om att beslut av en polismyndighet överklagas till länsstyrelsen har som framgått historiska rötter. Någon systematisk genomgång 393

har inte gjorts av vilka regler som gäller för överklagande av förvaltningsbeslut inom polisorganisationen, utan det har främst varit i samband med andra lagändringar som frågan om överklagandeinstans har väckts. Reglerna om länsstyrelsen som överklagandeinstans för beslut inom polisorganisationen har på detta sätt successivt ersatts med regler om överklagande till allmän förvaltningsdomstol (se bl.a. prop. 2008/09:227 s. 22). Det fåtal lagar som föreskriver att en polismyndighets beslut alltjämt överklagas till länsstyrelsen bör som huvudregel ändras så att besluten i stället överklagas till allmän förvaltningsdomstol. De skäl som ursprungligen låg bakom att beslut av en polismyndighet skulle överklagas till länsstyrelsen har inte längre bärkraft, eftersom länsstyrelsens uppgifter när det gäller polisverksamheten i princip har upphört. Vidare innebar den allmänna förvaltningsrättsreformen att man införde ett system där en förvaltningsmyndighets beslut normalt överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Kammarrättens roll är främst att överpröva förvaltningsrättens avgöranden. Högsta förvaltningsdomstolen är sista instans och har som huvuduppgift att skapa vägledning för rättstillämpningen, dvs. att vara prejudikatinstans. Denna instansordning bör enligt regeringens mening gälla även för beslut fattade av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Något allmänt behov av en mellaninstans mellan dessa myndigheter och allmän förvaltningsdomstol finns inte. Mot den bakgrunden bör som huvudregel Polismyndighetens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället för till länsstyrelsen. Ändringar med den innebörden bör därför göras i överklagandereglerna i 8 a § lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 22 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse, 8 § lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg och 12 § lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. När det gäller 9 a § lagen (1938:121) om hittegods kan noteras att den överklagandebestämmelsen föregicks av ett förslag om att polismyndighetens beslut skulle överklagas till allmän förvaltningsdomstol (prop. 1984/85:215 s. 15 f.). Trots att förslaget fick ett positivt remissutfall valde regeringen att frångå detta, sedan Kammarrätten i Göteborg påpekat att ersättningsfrågor enligt 3 § lagen om hittegods i vissa fall kan bli föremål för prövning vid allmän domstol. Olägenheten med att skapa en reglering där en viss fråga i ett ärende om hittegods prövas av allmän domstol och en annan fråga i samma ärende prövas av allmän förvaltningsdomstol ledde till att det i stället infördes en regel om överklagande till länsstyrelsen, som också skulle vara slutinstans. Då fanns en generell regel i 8 kap. 1 § polisförordningen (1984:730) som angav att polismyndighets beslut överklagades till länsstyrelsen. Som tidigare anförts har dock länsstyrelsen inte längre samma roll när det gäller polisverksamheten. Det rör sig också om ett fåtal ärenden, om ens några. Med hänsyn till detta, och till att frågor som härrör från ett och samma ärende redan i dag kan prövas av olika organ, bör även 9 a § lagen om hittegods ändras så att Polismyndighetens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället för till länsstyrelsen. Reglerna i lagen om sjöfynd och lagen om hittegods innebär att polismyndighetens beslut får överklagas till länsstyrelsen men att länsstyrel- 394 sens beslut inte får överklagas. I övriga berörda lagar föreskrivs att läns-

styrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol men att det krävs prövningstillstånd i kammarrätten. Frågan är då om det i konsekvens med dagens reglering bör införas ett fullföljdsförbud till kammarrätten när det gäller överklagande enligt lagen om sjöfynd och lagen om hittegods eller om det är tillräckligt med krav på prövningstillstånd i kammarrätten. Det är svårt att se något sakligt skäl att särbehandla just dessa beslut. Verksamhetens särart motiverar inte heller regler som avviker från de gängse inom förvaltningsprocessen. Den lämpligaste lösningen är således att förvaltningsdomstolens beslut får överklagas men att det bör krävas prövningstillstånd i kammarrätten. Ett skäl för att behålla särskilda regler om överklagande till länsstyrelsen kan vara att länsstyrelsen är överklagandeinstans i förhållande även till andra myndigheter enligt samma lagstiftning. Så är bl.a. fallet när det gäller reglerna om överklagande till länsstyrelsen i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. I 10 kap. 5 § den lagen föreskrivs att ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 6 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 6 kap. 2 § får överklagas till länsstyrelsen. Ett annat exempel är 11 kap. 6 § begravningslagen (1990:1144), där bl.a. beslut av Skatteverket eller av en polismyndighet överklagas till länsstyrelsen. Eftersom även företrädare för andra myndigheter än polisen berörs av reglerna i fråga finns det i dessa fall skäl att behålla nuvarande reglering av överklagande. Domstolsverket finner det svårt att bedöma vilken betydelse ändringarna får för Sveriges Domstolar, medan Kammarrätten i Stockholm menar att även om de tillkommande målen inte kommer vara många så ökar den totala arbetsbelastningen. Enligt Länsstyrelsen i Västerbotten är de ärenden som föreslås överklagas till förvaltningsrätt mycket sällsynta. Enligt uppgifter som inhämtats under hand från Länsstyrelserna i Västra Götaland, Skåne och Stockholm har dessa länsstyrelser sedan 2010 tillsammans endast handlagt en handfull ärenden av de aktuella måltyperna. Regeringen gör därför samma bedömning som Förvaltningsrätten i Malmö, nämligen att förslagen inte kommer medföra någon direkt ökad belastning för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Mot bakgrund av att antalet ärenden är så pass få anser regeringen att de föreslagna ändringarna inte kommer att påverka domstolarna nämnvärt.

7.5.3 Överklagande till regeringen

Regeringens förslag: Regeln om överklagande till regeringen enligt lagen om hotell- och pensionatrörelse ska upphävas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Skälen för regeringens förslag: Vid genomgången av författningar som behöver ändras i samband med den nya polisorganisationen har det uppmärksammats att regeln i 22 § andra stycket lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse om överklagande till regeringen av länsstyrelsens beslut enligt 13 § samma lag behöver ändras. Eftersom den mate-

riella regel som den hänvisar till, 13 §, upphävdes 1980 saknar överklaganderegeln innebörd. Den bör därför upphävas.

8 Polisens behandling av personuppgifter

8.1 Nuvarande reglering

Polisdatalagen (2010:361) gäller vid behandling av personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet vid Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna samt i Ekobrottsmyndighetens polisiära verksamhet. Lagen gäller i stället för personuppgiftslagen (1998:204), men hänvisar till ett antal bestämmelser i personuppgiftslagen som alltså gäller vid behandling av personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet. För den personuppgiftsbehandling som inte avser brottsbekämpande verksamhet, exempelvis tillståndsgivning eller mer renodlad övervakning och ordningshållande verksamhet, gäller personuppgiftslagen.

Personuppgiftsansvar Rikspolisstyrelsen är enligt 2 kap. 4 § polisdatalagen personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför och den behandling som utförs i polisens verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten. Varje polismyndighet är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför.

Ändamål I polisdatalagen anges för vilka ändamål personuppgifter får behandlas i polisens brottsbekämpande verksamhet. Ändamålen delas in i primära och sekundära, där de primära avser behandling av personuppgifter för att tillgodose de behov som finns inom polisens brottsbekämpande verksamhet och de sekundära anger när personuppgifter, som får behandlas i polisens brottsbekämpande verksamhet, får lämnas ut till andra myndigheter eller organisationer för dessas behov. De primära ändamålen är uttömmande angivna i 2 kap. 7 § polisdatalagen. Personuppgifter får enligt den bestämmelsen behandlas om de behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller beivra brott eller fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden. De sekundära ändamålen regleras i 2 kap. 8 § polisdatalagen. Personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i brottsbekämpande verksamhet hos Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket eller hos utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation. Personuppgifter får vidare behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i polisens handräckningsverksamhet eller, om det finns särskilda skäl, att tillhandahålla information i annan verksamhet som polisen ansvarar för. Personuppgifter får även behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information som behövs i verksamhet hos Kriminalvår- 396

den för att förebygga brott och upprätthålla säkerheten, eller i en myndighets verksamhet i övrigt, om det polisen är skyldig att bistå myndigheten med viss uppgift, eller informationen tillhandahålls inom ramen för myndighetsöverskridande samverkan mot brott. Uppgifter som behandlas för ett primärt ändamål får även behandlas om det är nödvändigt för att lämna information till riksdagen och regeringen samt, i den utsträckning det finns en uppgiftsskyldighet i lag eller förordning, till andra. I ett enskilt fall får personuppgifter behandlas genom att lämnas ut även för något annat ändamål, under förutsättning att ändamålet inte är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in (finalitetsprincipen). I 2 kap. 16–18 §§ polisdatalagen finns sekretessbrytande bestämmelser som gäller i förhållande till svenska myndigheter.

Gemensamt tillgängliga uppgifter För uppgifter som görs eller har gjorts gemensamt tillgängliga i polisens brottsbekämpande verksamhet finns särskilda och mer begränsande regler i 3 kap. polisdatalagen. Avgörande för om uppgifter ska anses gemensamt tillgängliga är hur många personer som har rätt att ta del av dem. Uppgifter som endast ett fåtal personer har rätt att ta del av anses inte som gemensamt tillgängliga. Vid bedömning av om en uppgift har gjorts gemensamt tillgänglig saknar det betydelse hur många personer som rent faktiskt tar del av de aktuella uppgifterna. Rikspolisstyrelsen, polismyndigheter, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket får medges direktåtkomst till personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet som gjorts gemensamt tillgängliga.

Register som regleras särskilt i polisdatalagen Några register regleras särskilt i 4 kap. polisdatalagen. Det är register över DNA-profiler, dvs. DNA-registret, utredningsregistret och spårregistret, fingeravtrycks- och signalementsregister, penningtvättsregister samt det internationella registret. Det är Rikspolisstyrelsen som för dessa register och för dem gäller särskilda bestämmelser om ändamål, gallring och direktåtkomst.

Andra polisiära register Det finns några registerförfattningar som reglerar enskilda register som Rikspolisstyrelsen för helt eller delvis inom ramen för polisens brottsbekämpande verksamhet men som har undantagits från polisdatalagens tillämpningsområde. Det gäller lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister, lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, lagen (2006:444) om passagerarregister och lagen (2010:362) om polisens allmänna spaningsregister. Lagen gäller inte heller när personuppgifter behandlas i polisens vapenregister enligt vapenlagen (1996:67), om inte annat anges i den lagen. Rikspolisstyrelsen för även ett register över efterlysta personer enligt efterlysningskungörelsen (1969:293), ett register över förelägganden av ordningsbot enligt förordningen (1997:903) om register över förelägganden av ordningsbot och är personuppgiftsansvarig för behandling av per- 397

sonuppgifter enligt förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem. Vidare för Rikspolisstyrelsen några register som inte är närmare reglerade i författning, exempelvis passregistret, eller som över huvud taget inte är författningsreglerade. De sistnämnda förs med stöd av personuppgiftslagen.

Behandling av personuppgifter i Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet I 5 kap. polisdatalagen finns bestämmelser om behandling av personuppgifter i Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet. Dessa bestämmelser reglerar framför allt ändamålen för Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling, som delvis avviker från regleringen för den övriga polisen. Det finns även särskilda bestämmelser om bevarande och gallring. När det gäller behandlingen av känsliga uppgifter, utlämnande av personuppgifter och uppgiftsskyldighet gäller samma bestämmelser som för polisen i övrigt. Säkerhetspolisen är enligt 5 kap. 5 § personuppgiftsansvarig för den personuppgiftsbehandling som Säkerhetspolisen utför.

Polisens tillgång till andra myndigheters uppgifter Polisens tillgång till uppgifter som andra myndigheter förfogar över regleras i respektive myndighets registerförfattning eller i författningar som reglerar särskilda register som förs av andra myndigheter. Sådana regler finns bl.a. i lagen (1998:527) och förordningen (1998:1234) om det statliga personadressregistret, lagen (2005:787) och förordningen (2005:791) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, kustbevakningsdatalagen (2012:145) och kustbevakningsdataförordningen (2012:146), förordningen (1967:502) om utdrag ur folkbokföringsdatabasen i och för utredning om brott m.m., förordningen (1998:1229) om behandling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga, förordningen (2001:589) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet, förordningen (2001:646) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet, förordningen (2001:682) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården och förordningen (2007:261) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet.

8.2 Polismyndighetens behandling av personuppgifter

Regeringens förslag: Polismyndigheten ska vara personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför och den behandling som utförs i polisiär verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten. Polismyndigheten ska föra de författningsreglerade register som nu förs av Rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om behandling av uppgifter i penningtvättsregister och det internationella registret.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I betänkandet föreslås inte någon föreskriftsrätt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer när det gäller penningtvättsregister och det internationella registret. I betänkandet föreslås att Polismyndigheten ska anges i något fler bestämmelser än vad regeringen föreslår. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslaget. Datainspektionen delar i allt väsentligt de bedömningar som kommittén har gjort beträffande nödvändiga ändringar i polisdatalagen i och med införandet av den nya organisationen för polisen. Ekobrottsmyndigheten påpekar att brottsutredningar hör till myndighetens kärnverksamhet och att i den verksamheten är såväl anställda inom myndigheten som polismän involverade. Någon uppdelning av personuppgiftsansvaret beroende på vem som hanterar uppgiften eller vilket system som används är därför enligt myndigheten inte möjlig i myndighetens integrerade verksamhet.

Skälen för regeringens förslag

Polisdatalagens tillämpningsområde Polisens personuppgiftsbehandling i den brottsbekämpande verksamheten regleras framförallt i polisdatalagen, som trädde i kraft den 1 mars 2012. Syftet med lagen är att skapa en teknikneutral reglering som fungerar som en ram för polisens personuppgiftsbehandling utan att i detalj reglera formerna för behandlingen. Polisens personuppgiftsbehandling har således nyligen varit föremål för en genomgripande översyn och det finns därför inget behov av att se över den materiella regleringen. Lagen måste dock anpassas till att Rikspolisstyrelsen och de 21 polismyndigheterna samt Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) blir en myndighet och att Säkerhetspolisen bryts ut ur Rikspolisstyrelsen och bildar en fristående myndighet. Polisdatalagen bör liksom i dag gälla i all polisens brottsbekämpande verksamhet, vilket innebär att den bör gälla för behandling av personuppgifter vid Polismyndigheten och i den polisiära verksamheten vid Ekobrottsmyndigheten. Regeringen återkommer i avsnitt 8.4.3 till i vilken utsträckning polisdatalagen bör vara tillämplig i verksamheten vid SKL. Vad som bör gälla i Säkerhetspolisens verksamhet redovisas i avsnitt 8.5.

Polismyndigheten ska vara personuppgiftsansvarig Rikspolisstyrelsen är i dag personuppgiftsansvarig för den behandling som myndigheten utför, förutom den behandling som sker vid Säkerhetspolisen. Styrelsen är även ansvarig för den behandling som utförs i polisens verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten, medan de lokala polismyndigheterna är personuppgiftsansvariga för den behandling som respektive myndighet utför. Rikspolisstyrelsen och varje polismyndighet ska utse ett eller flera personuppgiftsombud. Att Polismyndigheten bör vara personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför är självklart, liksom att myndigheten också bör vara personuppgiftsansvarig för de register som i dag förs av Rikspolisstyrelsen och som regleras särskilt, antingen i 4 kap. polisdatalagen eller i annan lagstiftning. Polismyndigheten bör på samma sätt som nu vara skyldig att utse ett eller flera personuppgiftsombud. Vem som bör ansvara för den behandling som utförs i polisiär verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten är en mer komplicerad fråga. När Ekobrottsmyndigheten inrättades var myndigheten ansvarig för den polisverksamhet som var en del av myndighetens samlade verksamhet och myndigheten omfattades inte av den gamla polisdatalagen (1998:622), eftersom den är en åklagarmyndighet. För att Ekobrottsmyndigheten skulle kunna bedriva kriminalunderrättelseverksamhet ändrades den gamla polisdatalagen och gjordes tillämplig på myndigheten från den 1 januari 2004. Den polisiära verksamheten vid Ekobrottsmyndigheten bedrivs av polispersonal som Ekobrottskansliet vid Rikspolisstyrelsen har ställt till myndighetens förfogande. Det är också Rikspolisstyrelsen som leder den verksamhet vid Ekobrottsmyndigheten som bara får utövas av anställda inom polisen (6 § 7 förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen) och som är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som sker med stöd av polisdatalagen (prop. 2002/03:144 s. 17). Enligt förarbetena till den nu gällande polisdatalagen bör som huvudregel gälla att den myndighet som utför själva behandlingen också ska ha personuppgiftsansvaret för den. Någon förändring beträffande personuppgiftsansvaret vid Ekobrottsmyndigheten ansågs dock inte motiverad (prop. 2009/10:85 s. 93). Ekobrottsmyndigheten påpekar att någon uppdelning av personuppgiftsansvaret – beroende på vem som hanterar en uppgift eller vilket system som används – inte är möjlig i myndighetens integrerade verksamhet. Regeringen anser inte att det i detta sammanhang finns skäl att se över fördelningen av personuppgiftsansvaret vid Ekobrottsmyndigheten.

Polismyndigheten ska föra de register som i dag förs av Rikspolisstyrelsen Som framgår av avsnitt 8.1 för Rikspolisstyrelsen i dag en mängd olika register inom ramen för polisens brottsbekämpande verksamhet. Registren över DNA-profiler, fingeravtrycks- och signalementsregistren, penningtvättsregister samt det internationella registret regleras särskilt i polisdatalagen. Andra register som är författningsreglerade är misstankeregistret, belastningsregistret, SIS-registret, passagerarregistret och det allmänna spaningsregistret. Som kommittén föreslår bör det vara Polismyndigheten som för dessa register. Vad som ska gälla för vapenregist- 400

ren behandlas i avsnitt 9.3.1. Under lagstiftningsarbetet har framkommit att det bl.a. med anledning av den nya polisorganisationen kan finnas behov av att se över ändamålsbestämmelserna i flera av registerförfattningarna, däribland misstanke- och belastningsregistret. Den frågan får dock utredas i annat sammanhang. När det gäller penningtvättsregister och det internationella registret gör regeringen följande överväganden. Enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism är verksamhetsutövare som omfattas av lagen skyldiga att granska ekonomiska transaktioner för att kunna upptäcka sådana transaktioner som kan misstänkas utgöra ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Uppgifter om omständigheter som tyder på detta ska lämnas till Rikspolisstyrelsen. Inom Rikspolisstyrelsen är en särskild enhet, Finanspolisen, ansvarig för hanteringen av sådana uppgifter som lämnas enligt lagen. Finanspolisen tar även emot uppgifter om misstänkta transaktioner från motsvarande enheter vid utländska myndigheter. Enheten tar också emot underrättelseinformation från övriga polisen och andra myndigheter samt uppgifter i anmälningar och tips från allmänheten. De uppgifter som tas emot behandlas i penningtvättsregister. Av förarbetena till polisdatalagen framgår att det endast är ett mindre antal personer inom polisen som behöver ha tillgång till uppgifterna för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Mot den bakgrunden ansåg regeringen inte att det behövdes några bestämmelser om särskilda upplysningar eller om sökbegränsningar för uppgifter som behandlas i penningtvättsregister (prop. 2009/10:85 s. 242). I den nya polisorganisationen bör det på samma sätt som i dag endast vara ett fåtal personer som behandlar uppgifter i dessa register. Det finns då inte något behov av att införa bestämmelser om särskilda upplysningar eller sökbegränsningar. Utpekandet av den enhet inom Polismyndigheten som får behandla uppgifter i penningtvättsregister kan dock göras i förordning. När det sedan gäller det internationella registret gör regeringen följande överväganden. Rikspolisstyrelsen har i dag huvudansvaret för polisens internationella kontakter. Enheten för internationellt polissamarbete vid Rikskriminalpolisen (den internationella enheten) är nationell kontaktpunkt för samarbetet enligt ett flertal internationella överenskommelser. Enheten fungerar som kontaktpunkt och mottagare av information och förfrågningar från andra stater, både i samarbetet med Interpol och i samarbetet inom Europol. Vid enheten finns också det svenska Sirenekontoret. Dessutom är enheten kontaktpunkt vid informationsutbyte enligt förordningen (2008:1396) om förenklat uppgiftsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen och för annat EU-samarbete. Enheten förmedlar också förfrågningar från den svenska polisen till stater utanför Norden samt till Interpol och Europol. Den internationella enheten hanterar ett mycket stort antal ärenden årligen. Dessa hanteras i det internationella registret. De uppgifter som får behandlas i registret är dels uppgifter som krävs för att Rikspolisstyrelsen ska kunna fungera som mellanhand i det polisiära och rättsliga samarbetet, dels uppgifter i vissa frågor av konsulär art. I förarbetena till polisdatalagen anges att det inte finns behov av att införa bestämmelser om särskilda upplysningar eller sökbegränsningar för uppgifter i registret med hänsyn till att endast ett begränsat antal personer kommer att ha till- 401

gång till registret och att detta främst ska fungera som ett verksamhetsstöd för mottagande och vidareförmedling av uppgifter där skälet till att uppgifterna behandlas som regel framgår av sammanhanget. I den nya polisorganisationen bör det på samma sätt som i dag endast vara ett fåtal personer som behandlar uppgifter i detta register. Det finns då inte något behov av att införa bestämmelser om särskilda upplysningar eller sökbegränsningar. Utpekandet av den enhet inom Polismyndigheten som får behandla uppgifter i det internationella registret kan göras i förordning.

Den interna åtkomsten till uppgifter inom Polismyndigheten behöver inte lagregleras I de författningar som reglerar de olika registren som Rikspolisstyrelsen i dag för anges om andra myndigheter får medges direktåtkomst till registren. De lokala polismyndigheterna kan i dag medges direktåtkomst till flertalet av de register som Rikspolisstyrelsen för. När Polismyndigheten ska föra registren kan myndighetens egen tillgång till uppgifter i registren regleras genom interna behörighetsregler. I avsnitt 10.5 behandlas frågan om enskilda polismäns tillgång till uppgifter. Det saknas dock anledning att närmare reglera åtkomsten för personal inom Polismyndigheten till de register som myndigheten själv för. Säkerhetspolisens tillgång till register som förs av Polismyndigheten behandlas i avsnitt 8.6. Inte heller när det gäller gemensamt tillgängliga uppgifter behövs det någon författningsreglering av hur dessa uppgifter ska hanteras internt inom myndigheten. Det gäller även för den verksamhet hos Ekobrottsmyndigheten som Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för.

8.3 Polismyndigheten får föra en elimineringsdatabas

8.3.1 Behovet av en elimineringsdatabas

Vad innebär kontaminering av DNA-prov? DNA (deoxyribonukleinsyra) är den kemiska benämningen på arvsmassan, bäraren av våra gener. I kroppens alla cellkärnor finns DNA:t samlat i kromosomer. Hälften av DNA:t ärvs från modern och hälften från fadern. De första ärendena där DNA-tekniken användes i Sverige är från slutet av 1980-talet. Den teknik som då användes krävde att det fanns relativt stora mängder DNA i det spår som skulle undersökas. Tekniken byggde på att hela DNA:t klipptes av i fragment (strängar) som fick olika längder, unika för varje individ. I dag används i stället s.k. STR-markörer (Short Tandem Repeat). STR-tekniken bygger på att vissa områden i DNA:t kopieras och det kan därför räcka med små mängder DNA vid en analys. Vid specialanalys genom LT-teknik (Low Template) kan numera också spårprov med endast ett fåtal celler i användas för DNA-analys. Det kan räcka med att någon har hållit i eller tagit på ett föremål för att man ska kunna få fram användbart DNA. LT-tekniken används för specialanalyser när den vanliga analysmetoden inte räcker. Tekniken an-

vänds i första hand vid mycket grova vålds- och sexualbrott. En nackdel med denna teknik är att spårprovet löper större risk att kontamineras. Med uttrycket kontaminering avses, när det gäller brottsplatsspår, att DNA:t i spåret sammanblandas med för brottsutredningen ovidkommande DNA från en i och för sig behörig person någonstans i hanteringen. Det kan inträffa från det att polisen kommit till en brottsplats till det att laboratorieundersökningen av brottsplatsspåren är avslutad. Med kontaminering avses i detta sammanhang alltså inte att DNA i ett spår är sammanblandat med annat DNA som kan ha funnits på platsen före brottstillfället, eller DNA som har tillförts efter brottet men innan polisen kom till platsen. Effekterna av sådana sammanblandningar av biologiskt material kan i och för sig ha samma effekter för utredningen. Inte bara spår från brottsplatser utan även andra prover som ingår i DNA-hanteringen kan kontamineras. Det kan t.ex. gälla prov som tagits av personer, t.ex. personer som registertopsats, eller s.k. kontrollprover som ingår i engångsmaterial som används vid DNA-analys, vilka normalt ska vara DNA-fria. Ett spår eller ett prov kan kontamineras på flera olika sätt. Det ovidkommande DNA:t kan överföras från personer som hanterar spårsäkring och spårundersökning på brottsplatsen eller av personer som utför undersökningar av material eller prover vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Vid DNA-analysen kan även en kontaminering uppstå genom att det material som används inte är DNA-fritt, utan innehåller DNA t.ex. från personer som tillverkat eller förpackat sådan materiel (s.k. leverantörskontamineringar). Ytor och föremål i ett laboratorium kan också bära DNA (s.k. bakgrunds-DNA), både från personal som arbetar med DNA-analyser och från personer som befunnit sig i lokalerna av andra skäl, t.ex. lokalvårdare, servicepersonal eller besökare. Sådana kontamineringar kan uppstå t.ex. genom att DNA i fibrer från kläder fastnar i damm som ligger kvar i lokalen och så småningom hamnar i ett spår som ska analyseras. Att DNA kan överföras mellan personer och föremål innebär att DNA också kan överföras mellan lokaler. DNA är mycket tidsbeständigt och risken för sådana kontamineringar upphör först när DNA:t rent fysiskt avlägsnas ur miljön.

Riskerna med en kontaminering Vid analysen av ett spår från en brottsplats kan man ibland få fram flera olika DNA-profiler, en s.k. blandbild. Det kan bero på att DNA:t i spåret har sammanblandats med annat DNA som fanns på platsen före brottstillfället, men det kan också bero på en kontaminering. Även om en blandbild inte alltid beror på en kontaminering är den en signal om att det kan föreligga en kontaminering. Om man däremot vid analysen av spåret enbart får fram en DNA-profil som beror på en kontaminering riskerar den att tolkas som ett viktigt DNA-spår. Det främsta problemet är att en kontaminering, i vad som utredningsmässigt bedöms vara ett avgörande DNA-spår, kan leda till att polisen inte får tag på gärningsmannen på grund av att DNA:t inte ger träff vid en jämförelse eller sökning mot DNA-registret. Om samma persons DNA dessutom kontaminerat vid två eller flera tillfällen kan det leda till ytterligare komplikationer, genom att polisen felaktigt kopplar samman brott som inte har med varandra att 403

göra. Det är generellt sett mer sannolikt att oupptäckta kontamineringar leder till felaktiga uteslutningar än felaktiga överensstämmelser. Med hänsyn till de effekter en kontaminering kan få blev det i takt med att användningen av DNA-analyser i brottsutredningar ökade alltmer angeläget att hanteringen av DNA-spåren omgärdades med säkerhets- och skyddsrutiner och andra arrangemang för att förebygga en felaktig hantering. Det är bakgrunden till att SKL inrättade en elimineringsdatabas. Behovet av en sådan databas har också ökat sedan det blev tekniskt möjligt att ta till vara och använda mycket små mängder DNA, eftersom dessa metoder är extra känsliga för kontamineringar.

Elimineringsdatabasens användning och funktion i dag Elimineringsdatabasen som förs av SKL fungerar i dag som ett stöd för att  förhindra att DNA-profiler från personer som inte har med en brottsutredning att göra felaktigt registreras i spårregistret,  förhindra att resultat som kommer från kontamineringar redovisas till uppdragsgivaren och därmed missleder brottsutredningar,  ge ett erfarenhetsunderlag som kan användas för att förbättra eller korrigera rutiner och därmed minska risken för kontamineringar, och  tillsammans med annat underlag bedöma risknivån för kontamineringar. Elimineringsdatabasen är i dag inlagd i ett särskilt index i CODIS, den programvara som används för DNA-registren. När en ny profil läggs in i spårregistret jämförs den först mot elimineringsdatabasen. Om det blir en träff tas profilen bort ur spårregistret och träffen utreds. Även andra DNA-profiler än sådana som är inlagda i något av DNA-registren kan sökas mot elimineringsdatabasen, t.ex. profiler ur kontrollprover. Den vidare utredningen av en överensstämmelse mellan en DNA-profil i elimineringsdatabasen och en annan DNA-profil beror på i vilken sorts prov och på vilket sätt kontamineringen upptäcks. I uppenbara fall av arbetsrelaterade kontamineringar, som är fallet då kontrollprover eller prover från topsningar är kontaminerade, hanteras kontamineringen internt som en administrativ kvalitetssäkringsfråga. Om ett spårprov träffar mot elimineringsdatabasen och avser en person som inte haft en behörig, arbetsrelaterad anknytning till ärendet, informeras polisen. När det gäller fall där man upptäcker att kontamineringen kommer från en polisanställd eller en SKL-anställd som arbetat med ärendet har förekomsten av personens DNA hanterats som en kontaminering. Det är endast fall där det sannolikt inte rör sig om en kontaminering som formellt överlämnas till laboratoriechefen, som sedan beslutar om det ska lämnas vidare till polisens enhet för internutredningar. Fallet hanteras då enligt förordningen (2010:1031) om handläggning av ärenden om brott av anställda inom polisen m.m.

Datainspektionens tillsynsärende Datainspektionen prövade i ett tillsynsärende frågan om huruvida den personuppgiftsbehandling som sker i SKL:s elimineringsdatabas är rätts- 404 enlig (dnr 514-2012). I ett beslut den 28 maj 2012 fann Datainspektionen

att den jämförelse som SKL gör mellan DNA-profiler i elimineringsdatabasen och spårregistret inte är förenlig med gällande rätt. SKL förelades därför att upphöra med all jämförelse mellan DNA-profiler i elimineringsdatabasen och spårregistret eller att på annat sätt behandla DNAprofiler i elimineringsdatabasen för brottsbekämpande ändamål. Datainspektionen anförde att man inte fann anledning att i någon del ifrågasätta syftena för vilka personuppgifter i elimineringsdatabasen behandlas. Däremot ansåg inspektionen att behandlingen inte var rättsenlig. Datainspektionen framhöll bl.a. att det i polisdatalagen är uttömmande reglerat vilka DNA-register som får föras i polisens brottsbekämpande verksamhet och att SKL i sin roll som personuppgiftsbiträde åt Rikspolisstyrelsen är skyldigt att följa reglerna i polisdatalagen när laboratoriet hanterar något av DNA-registren. Enligt Datainspektionen sker all personuppgiftsbehandling som görs med anledning av ett uppdrag till laboratoriet om spårundersökning i en förundersökning eller ett annat uppdrag som en brottsbekämpande myndighet har gett laboratoriet, och där DNA-registren i 4 kap. polisdatalagen används, för brottsbekämpande ändamål och faller således under polisdatalagen. Dessutom ansåg Datainspektionen att all användning av de tre DNA-registren i polisdatalagen utanför den brottsbekämpande verksamheten är otillåten, med undantag för underlättande av identifiering av avlidna. Datainspektionen ansåg därför – i motsats till SKL – att personuppgiftslagen inte kan utgöra rättslig grund för behandling av personuppgifter som innefattar en jämförelse med DNA-profiler i spårregistret. Datainspektionen framhöll också att det finns omständigheter som starkt talar för att den behandling av DNA-profiler som SKL utför i elimineringsdatabasen för icke brottsbekämpande ändamål ska ha stöd i lag och att det i lag även uttömmande ska anges vilka förutsättningar som ska gälla för databasen. Datainspektionens beslut har överklagats av Rikspolisstyrelsen med yrkande att beslutet ska upphävas. Förvaltningsrätten har avslagit överklagandet. Domen har ännu inte vunnit laga kraft.

8.3.2 Elimineringsdatabasen författningsregleras

Regeringens förslag: Det ska införas ett register över DNA-profiler kallat elimineringsdatabasen. Regleringen ska införas i en särskild lag och förutom bestämmelser om ändamål, innehåll och behandling av uppgifter omfatta bestämmelser om personuppgiftsansvar, tillgång till uppgifter, rättelse och skadestånd samt ytterligare föreskrifter. Lagen om elimineringsdatabasen ska träda i kraft redan innan den nya Polismyndigheten inleder sin verksamhet och utgå från den befintliga polisorganisationen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian föreslås dock att regleringen ska införas i polisdatalagen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot förslagen. Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium tillstyrker förslaget att reglera elimineringsdatabasen i lag. Rikspolisstyrelsen 405

anser att det är möjligt både att införa den rättsliga regleringen i en särskild lag och i polisdatalagen. Under nuvarande omständigheter förordar styrelsen en reglering i polisdatalagen i enlighet med promemorians förslag. Rättsmedicinalverket anser att elimineringsdatabasen är en nödvändighet för att främja både kvalitet och rättssäkerhet i SKL:s forensiska laboratorieverksamhet. Även Datainspektionen anser att en elimineringsdatabas bör ses som ett självklart hjälpmedel i SKL:s verksamhet när det gäller att kvalitetssäkra det forensiska arbetet med DNA och välkomnar förslaget att den ska lagregleras. Inspektionen har i och för sig inget att invända mot att regleringen placeras i polisdatalagen, men understryker att lagen avser polisens brottsbekämpande verksamhet som i vedertagen mening inte omfattar SKL. Inspektionen anser inte heller att elimineringsdatabasen ryms inom lagens ändamål och anser därför att det skulle kunna vara ändamålsenligt att placera samtliga regler om personuppgiftsbehandling vid SKL i en och samma registerförfattning. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden är tveksam till förslaget att reglera elimineringsdatabasen i polisdatalagen, eftersom det är oklart om dessa delar av verksamheten är att anse som brottsbekämpande.

Skälen för regeringens förslag

En elimineringsdatabas är nödvändig Kontaminerade DNA-prover kan som framgår av avsnitt 8.3.1 leda till felaktiga undersökningsresultat, vilket kan få till följd både att en DNAprofil från en icke misstänkt person läggs in i spårregistret och att en brottsutredning inte kan föras framåt så att ett brott kan klaras upp, eftersom man utgår från en felaktig DNA-profil. Om problemet med kontaminering inte löses kan detta på sikt leda till att DNA-analysernas tillförlitlighet som bevisning sätts i fråga och att förtroendet för den forensiska verksamheten på detta område sjunker, både bland rättsväsendets aktörer och bland allmänheten. En elimineringsdatabas är det enda sättet att systematiskt förebygga och upptäcka kontamineringar. SKL för redan i dag en elimineringsdatabas och ingen av remissinstanserna har haft någon invändning mot att SKL använder sig av en elimineringsdatabas för att kvalitetssäkra sin verksamhet. Även om det inte är ett uttryckligt krav för laboratoriets ackreditering på DNA-området är möjligheten att utesluta kontamineringar en viktig del i strävan att så långt möjligt vidta åtgärder för att leverera ett korrekt resultat vid en DNA-analys. Det finns därför enligt regeringens mening starka skäl som talar för att skapa rättsliga förutsättningar att föra en sådan databas.

Regleringen utgår under en övergångsperiod från den befintliga polisorganisationen Den nya Polismyndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2015. Med hänsyn till att SKL redan för en elimineringsdatabas bör författningsregleringen av den genomföras så snart som möjligt, så att SKL får möjlighet att använda databasen fullt ut. Regleringen av elimineringsdatabasen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 2014. Det innebär att lagstiftningen inledningsvis måste utgå från den befintliga polisorganisationen,

där SKL är en självständig myndighet med Rikspolisstyrelsen som chefsmyndighet. Rikspolisstyrelsen för de befintliga DNA-registren och det är därför lämpligt att styrelsen inledningsvis även för elimineringsdatabasen. Efter den 1 januari 2015 bör det, av de skäl som anges i avsnitt 8.2, vara Polismyndigheten som för databasen. Med hänsyn till att Rikspolisstyrelsen kommer att föra databasen under en mycket begränsad tid utgår redovisningen i det följande från att det är Polismyndigheten som för den. Namnet på lagen bör justeras när den nya polisorganisationen inleder sin verksamhet. Enligt 4 kap. 10 § polisdatalagen får ett antal myndigheter, däribland SKL, medges direktåtkomst till DNA-registren. Att SKL kan medges direktåtkomst är en förutsättning för att laboratoriet ska kunna hantera DNA-registren som personuppgiftsbiträde åt Rikspolisstyrelsen. Eftersom det är Rikspolisstyrelsen som inledningsvis ska föra elimineringsdatabasen bör laboratoriet medges direktåtkomst till den. Även 2 kap. 17 § polisdatalagen behöver då ändras.

Normgivningsnivå En författningsreglering av elimineringsdatabasen innefattar två frågor. Den ena är frågan om insamling av DNA-profiler till databasen, som måste ske genom provtagning på de individer vilkas DNA-profiler ska ingå. Den andra är hur de DNA-profiler som ingår i databasen ska få behandlas. Som utvecklas närmare i avsnitt 8.3.4 anser regeringen att personer, vilkas DNA riskerar att kontaminera material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys, bör vara skyldiga att lämna prov för DNA-analys. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får endast begränsas i lag. En skyldighet att lämna DNA-prov har ansetts som ett sådant påtvingat kroppsligt ingrepp som omfattas av skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (prop. 2005/06:29 s. 19 f.). Även om ett kroppsligt ingrepp som tagande av ett DNA-prov sker utan fysiskt tvång är det att betrakta som påtvingat, om det finns ett krav på att den enskilde ska lämna provet och kravet är förenat med ett hot om sanktioner (prop. 1993/94:65 s. 111). Offentligt anställda omfattas av skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp i förhållande till sin arbetsgivare. Skyldigheten att genomgå provtagning måste därför regleras i lag. Det är emellertid inte bara provtagningen utan även den fortsatta behandlingen av DNA-profilen som måste regleras. Om den framtagna DNA-profilen inte skulle få registreras utan samtycke från den som lämnat provet skulle skyldigheten att lämna prov inte fylla någon funktion. Med hänsyn till detta och till att vad som får registreras i de befintliga DNA-registren regleras i lag anser regeringen i likhet med remissinstanserna att även registrering och behandling av uppgifter i elimineringsdatabasen bör regleras i lag.

Reglering i polisdatalagen eller i en särskild lag? De bestämmelser som krävs för reglering av provtagning till, registrering i och behandling av uppgifter i elimineringsdatabasen bör alltså ha lagform. När det gäller de befintliga DNA-registren finns reglerna om provtagning i rättegångsbalken medan behandling av uppgifter i registren regleras i polisdatalagen. Behandling av uppgifter i elimineringsdatabasen hänger till viss del samman med behandling av uppgifter i de befintliga DNA-registren, framförallt spårregistret, varför det kan finns skäl att även reglera elimineringsdatabasen i polisdatalagen. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden är tveksam till att elimineringsdatabasen regleras i polisdatalagen. Datainspektionen har i och för sig inget att invända mot att reglerna placeras där men anser att det skulle kunna vara ändamålsenligt med en sammanhållen reglering av SKL:s personuppgiftsbehandling. Inspektionen anser inte heller att elimineringsdatabasen ryms inom polisdatalagens ändamål. Det som talar för att införa regleringen i en särskild lag är att man i så fall får en samlad och överskådlig reglering som innehåller alla bestämmelser som gäller elimineringsdatabasen. Som framgår av avsnitt 8.3.3 anser regeringen att databasen inte ska få användas för att utreda brott. Regeringen delar därför Datainspektionens och Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens uppfattning att regleringen inte passar in i polisdatalagen som gäller i polisens brottsbekämpande verksamhet. Regleringen bör därför införas i en särskild lag.

Personuppgiftsansvar Om personuppgiftsansvaret för en viss behandling inte följer av en särreglering görs en bedömning av vem som bär ansvaret utifrån den definition som finns i 3 § personuppgiftslagen (1998:204). I registerförfattningar är det vanligt att man tydligt pekar ut vem som är ansvarig för den behandling av uppgifter som regleras i författningen. Med hänsyn till att det nu införs en särskild reglering för behandlingen av uppgifter i elimineringsdatabasen bör det därför anges att Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för behandling enligt lagen. Den personuppgiftsansvarige får enligt 36 § andra stycket personuppgiftslagen utse ett s.k. personuppgiftsombud. Regleringen är frivillig. Ett personuppgiftsombud, som ska vara en fysisk person, har till uppgift att självständigt se till att den personuppgiftsansvarige behandlar uppgifter på ett lagligt och korrekt sätt och i enlighet med god sed. Polismyndigheten är enligt 2 kap. 5 § polisdatalagen skyldig att utse personuppgiftsombud i den brottsbekämpande verksamheten. Med hänsyn till att personuppgiftsombud ska utses för behandlingen av uppgifter i DNA-registren som regleras i polisdatalagen och till att elimineringsdatabasen har ett nära samband med dessa register bör det vara obligatoriskt för polisen att utse personuppgiftsombud även för behandlingen i elimineringsdatabasen. En motsvarande bestämmelse bör därför införas i den nya lagen.

Tillgången till uppgifter Jämförelser med DNA-profiler i elimineringsdatabasen görs i samband med att brottsplatsspår eller personprover analyseras. Det är således enbart de som arbetar med DNA-analyser som behöver ha tillgång till elimineringsdatabasen. Den närmare regleringen av vilka som bör ges tillgång till databasen kan dock införas på lägre föreskriftsnivå. En regel om att tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter bör dock införas i den nya lagen.

Rättelse och skadestånd Det kan inte uteslutas att personuppgifter som behandlas med stöd av den nya lagen vid en kontroll i efterhand visar sig vara behäftade med felaktigheter. För sådana fall bör den registrerade vara berättigad till rättelse och skadestånd under samma förutsättningar som gäller för behandling som omfattas av personuppgiftslagen. Med hänsyn till hur dessa regler är utformade bör en särskild hänvisning göras till dem i den nya lagen för att de ska gälla för behandling som sker enligt bestämmelserna i den lagen och i tillhörande förordning (jfr. prop. 1997/98:97 s. 90).

Ytterligare föreskrifter Av den nya lagen bör det av tydlighetsskäl framgå att det på lägre normgivningsnivå finns bestämmelser om vilka personkategorier som är skyldiga att lämna prover till elimineringsdatabasen, vilka som som ska ha tillgång till databasen respektive till identitetsuppgifterna i databasen och förfarandet vid överensstämmelse mellan en DNA-profil i elimineringsdatabasen och en annan DNA-profil.

8.3.3 Databasens ändamål

Regeringens förslag: Syftet med elimineringsdatabasen ska vara att stärka kvaliteten i den forensiska DNA-verksamheten. Personuppgifter i databasen får endast behandlas för att spåra och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNA-spår.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att personuppgifter i elimineringsdatabasen även får behandlas för att utreda allvarligare brott. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Datainspektionen anser att det inte finns skäl att kunna identifiera misstänkta och åstadkomma lagföring med hjälp av en registrering i elimineringsdatabasen. Vid en träff mellan ett brottsplatsspår och elimineringsdatabasen bör överensstämmelsen enligt Datainspektionen redovisas till uppdragsgivaren med slutsatsen att något utlåtande inte kan lämnas. Inspektionen anser inte heller att databasen ska innehålla uppgift om vem en viss DNA-profil avser, utan anser att endast ett fåtal bör ha tillgång till dessa uppgifter som bör förvaras åtskilda från databasen. Enligt Malmö tingsrätt kan det utifrån rättssäkerhetsskäl ifrågasättas om det är rimligt 409

att någon, som inte är misstänkt för brott, registreras i ett DNA-register som kan användas för att utreda brott. För det fall en sådan möjlighet ska finnas anser tingsrätten dock att förslaget har en rimlig utformning. Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 8.3.1 är syftet med en elimineringsdatabas att den ska fungera som ett verktyg för att säkerställa att DNA-analyser som görs i brottsutredningar inte blir missvisande på grund av kontamineringar av i och för sig behöriga personer. Uppgifter i elimineringsdatabasen måste därför kunna behandlas för att spåra och utreda kontamineringar så att rutiner kan förbättras och risken för framtida kontamineringar minimeras. Det bör i detta sammanhang påpekas att kvalitetsarbetet vid SKL inte i första hand syftar till att peka ut personer, utan till att få veta vilken roll personen har haft i hanteringen så att man kan klarlägga vilka rutiner som behöver ses över. Man kan dock inte generellt utgå ifrån att alla träffar mellan ett DNAspår och en DNA-profil i elimineringsdatabasen beror på en behörig, arbetsrelaterad kontaminering. Att DNA från anställda eller andra som kommer i kontakt med DNA-hanteringen påträffas i ett brottsplatsspår har i de allra flesta fall naturliga och legitima orsaker, men kan i undantagsfall ha sin grund i anknytning till själva brottet. I promemorian föreslås att det i ett sådant fall ska tillåtas att uppgifter om DNA-fyndet får användas för att utreda brottet. Datainspektionen och Malmö tingsrätt ifrågasätter att uppgifter ur elimineringsdatabasen ska få användas på detta sätt. Man kan jämföra användningen av elimineringsdatabasen i brottsutredande syfte med vad som gäller för användningen av en DNA-profil från en person som inte är misstänkt för brott, men vars DNA-profil ändå analyseras i en brottsutredning. Även dessa DNA-profiler tas fram i syfte att utesluta att ovidkommande DNA-profiler uppfattas som viktiga spår i en brottsutredning. Av 28 kap. 12 b § rättegångsbalken framgår att registrering inte får ske av DNA-profiler som tagits av icke misstänkta i syfte att underlätta identifieringen vid utredning om brott. En person som i en brottsutredning frivilligt lämnar ett prov för DNA-analys omfattas inte av den bestämmelsen, men inte heller sådana DNA-profiler får registreras på grund av polisdatalagens uttömmande reglering. Det skulle ha kunnat vara tillåtet att jämföra de profiler man fått från icke misstänkta t.ex. mot alla spår i spårregistret för att kontrollera om dessa personer kan kopplas till andra brott. Ett sådant förfarande skulle i och för sig kunna leda till att fler brott klaras upp. Regeringen har dock inte sett detta som ett godtagbart skäl, utan har tagit ställning mot att icke misstänktas DNA-profiler används i brottsutredande syfte utanför den aktuella brottsutredningen. Möjligheterna att behandla DNA-profiler i elimineringsdatabasen bör bedömas på samma sätt, eftersom dessa DNA-profiler inte har registrerats i ett brottsutredande syfte. Enligt uppgift från SKL har det dessutom under de tre år man har använt sig av en elimineringsdatabas endast vid ett tillfälle förekommit att en träff mellan en DNA-profil från ett brottsplatsspår och en DNA-profil i elimineringsdatabasen inte har kunnat förklaras som en behörig arbetsrelaterad kontaminering. Den elimineringsdatabas som SKL hittills har fört har i och för sig inte omfattat lika många personer som den nu föreslagna elimineringsdatabasen kommer 410 att göra. Det innebär att det finns risk att det i framtiden kan bli något fler

träffar som inte kan förklaras som behöriga arbetsrelaterade kontamineringar. Att SKL känner till vem som har avsatt en DNA-profil, som i något fall kan vara ett mycket viktigt spår i utredningen av ett allvarligt brott, men inte får rapportera resultatet till brottsutredningen kan ge upphov till etiska dilemman. Regeringen anser dock att detta i nuläget inte är ett tillräckligt skäl att tillåta behandling av uppgifter i elimineringsdatabasen för att utreda brott. Skulle antalet icke arbetsrelaterade kontaminationer öka markant får förnyade överväganden göras. Regeringen anser därför, till skillnad från promemorian, att personuppgifter i elimineringsdatabasen enbart bör få behandlas för att spåra och utreda kontamineringar och inte för att utreda brott. En träff får därför, som Datainspektionen föreslår, hanteras på det sättet att SKL redovisar att spåret överensstämmer med en DNA-profil i elimineringsdatabasen med slutsatsen att något utlåtande därför inte kan avges i ärendet.

8.3.4 Databasens innehåll

Regeringens förslag: Elimineringsdatabasen får innehålla DNA-profiler från personer som genom att komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs riskerar att kontaminera dessa. DNA-profilerna får endast innehålla information om identitet och inte om några personliga egenskaper. Utöver DNA-profilerna får databasen innehålla uppgift om vem DNA-profilen avser. Anställda vid Polismyndigheten och andra som riskerar att kontaminera material, prover eller lokaler är skyldiga att lämna prov för DNAanalys i syfte att DNA-profilen ska registreras i elimineringsdatabasen. DNA-proven ska förstöras inom sex månader och proven får inte användas för något annat ändamål än det för vilket de togs. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vilka som är skyldiga att lämna prover till databasen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att endast anställda vid Polismyndigheten ska vara skyldiga att lämna prov för analys och registrering och att provtagning och registrering av övriga ska bygga på samtycke. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Fackförbundet ST avstyrker förslaget när det gäller vilka som ska lämna prov till elimineringsdatabasen och anser att endast den personal som samlar in prov och den som ska analysera prover bör ingå i en elimineringsdatabas. Både Fackförbundet ST och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om samtycke kan utgöra grund för provtagning och behandling av personuppgifter beträffande andra än anställda vid Polismyndigheten. Rättsmedicinalverket påpekar att man har ett eget elimineringsregister och att samma personer kan komma att bli registrerade i båda registren. Statens kriminaltekniska laboratorium framhåller att i praktiken alla anställda vid SKL riskerar att kontaminera bevismaterial med sitt eller annan persons DNA genom direkta eller indirekta kontakter. Arbetsgivarverket skulle gärna se en mer ingående diskussion 411

kring vilka arbetsrättsliga konsekvenser ett nekande till provtagning skulle kunna leda till.

Skälen för regeringens förslag

Skyldighet för anställda vid Polismyndigheten För att elimineringsdatabasen ska fylla den kvalitetssäkrande funktion som är tänkt, krävs det att DNA-profiler från vissa personkategorier registreras i databasen. I första hand gäller det anställda vid Polismyndigheten. Som framgår av avsnitt 8.3.2 anses en skyldighet att lämna DNA-prov som ett sådant påtvingat kroppsligt ingrepp som kräver lagreglering. Begränsningar i grundlagsskyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp får enligt 2 kap. 21 § regeringsformen göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem. Syftet med elimineringsdatabasen är att stärka kvaliteten i den forensiska DNA-verksamheten. Spår som innehåller DNA kan vara en mycket viktig del av utredningen av ett brott och har med tiden fått allt större betydelse, särskilt vid utredningen av grova våldsbrott. Att utfallet av den forensiska analysen inte är missvisande har därmed betydelse för rättsäkerheten. En funktionell elimineringsdatabas måste därför anses vara ett godtagbart ändamål i regeringsformens mening. Frågan är då hur skyldigheten att lämna prov ska avgränsas för att inte gå utöver detta ändamål. Den närmare begränsningen av vilka som ska vara skyldiga att lämna prov för registrering i databasen bör inte knytas till vissa organisatoriska enheter vid Polismyndigheten, eftersom organisationen kan komma att förändras över tid. En bestämmelse baserad på sådana förhållanden kan dessutom gå utöver ändamålet, om inte alla inom en viss kategori anställda kan anses utgöra en kontamineringsrisk. Skyldigheten att lämna prov för DNA-analys bör i stället kopplas till syftet med databasen. Fackförbundet ST anser att enbart de som direkt arbetar med insamlande av prover eller analys av dessa bör ingå i databasen. Statens kriminaltekniska laboratorium ser däremot ett behov av att ha i princip alla anställda vid laboratoriet registrerade i databasen, eftersom DNA är tidsbeständigt och på olika sätt kan överföras mellan personer och från personer till föremål. Enligt laboratoriet är det därför inte tillräckligt att begränsa tillträdet till de lokaler där DNA hanteras. I promemorian görs bedömningen att personal som ombesörjer och hanterar provtagning för DNA-analys, s.k. topsningar, inte ska ingå i elimineringsdatabasen. Skälet till detta är att salivprovet från en topsad person innehåller så mycket biologiskt material att risken för att personens DNA helt täcks över av DNA från den som ombesörjer topsningen är minimal. En eventuell kontaminering kommer därför i ett sådant fall att visa sig som en blandbild, dvs. att man får fram två olika DNA-profiler ur provet vid analysen. Om man får fram en blandbild finns det inte förutsättningar att registrera någon DNA-profil i DNA- eller utredningsregistret. En kontaminering av ett personprov kan därmed inte leda till en felaktig registrering i dessa register. Risken för felaktiga registreringar är 412 därför inte ett skäl att låta dem som arbetar med topsningar omfattas av

skyldigheten att lämna DNA-prover för registrering i elimineringsdatabasen. Registrering av DNA-profiler från denna kategori skulle i och för sig kunna ha en kvalitetssäkrande funktion, genom att man i efterhand kan utreda eventuella brister i hanteringen. Ett prov som ger upphov till en blandbild vid analysen medför emellertid att provet måste tas om. Mer generella brister i hanteringen kan på detta sätt upptäckas och rutinerna förbättras, även om det inte sker på individnivå. Möjligheterna till kvalitetssäkring är mot denna bakgrund inte heller ett skäl att låta denna kategori omfattas av skyldigheten att lämna DNA-prov för registrering i elimineringsdatabasen. Regeringen gör följande bedömning. Om elimineringsdatabasen enbart skulle innehålla DNA-profiler från dem som direkt arbetade med insamling av prover och analysen av dessa skulle den inte fylla den avsedda funktionen med hänsyn till hur lätt prover och material kan kontamineras. En kontaminering kan uppstå enbart genom att någon befinner sig i lokaler där DNA hanteras eller genom att ett kontaminerat föremål flyttas. Regeringen anser därför att anställda vid Polismyndigheten, vilkas DNA riskerar att kontaminera prover eller material som ska genomgå DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs, ska omfattas av skyldigheten. Det rör sig utöver personalen vid SKL framförallt om anställda vid de tekniska rotlarna som arbetar med spårsäkring och hantering av spår. Den närmare begränsningen av vilka som bör lämna prov för registrering i databasen bör regleras på lägre föreskriftsnivå. Om en anställd som är skyldig att lämna prov för registrering i elimineringsdatabasen vägrar att lämna prov får arbetsgivaren överväga om det är möjligt att omplacera honom eller henne. Finns ingen sådan möjlighet kan vägran vara en saklig grund för uppsägning.

Skyldighet för andra som riskerar att kontaminera material eller prover För att fylla sitt syfte behöver elimineringsdatabasen även innehålla DNA-profiler från andra än anställda vid Polismyndigheten. Det rör sig om personer som av olika anledningar har tillträde till SKL:s lokaler och därigenom riskerar att kontaminera prover eller analysmaterial med sitt DNA, exempelvis lokalvårdare, hantverkare och tillfälliga besökare, och personer som kommer i kontakt med det material som används vid DNAanalys, t.ex. anställda hos leverantörer av laboratoriematerial. Redan i dag innehåller elimineringsdatabasen DNA-profiler från leverantörer och hantverkare. Deras medverkan baseras på samtycke och promemorian föreslår att deras medverkan även i fortsättningen ska baseras på samtycke. Som skäl anges att de kan sägas ha en frivillig relation till SKL i och med att den enda konsekvensen det kan få om de inte vill bli registrerade i databasen är att de inte kan ingå avtal med SKL eller att de kan nekas tillträde till hela eller delar av laboratoriet. Både Fackförbundet ST och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om samtycke kan utgöra grund för provtagning och behandling av personuppgifter. Utgångspunkten att leverantörer av material samt lokalvårdare och hantverkare som utför arbeten i SKL:s lokaler har en frivillig relation till SKL kan möjligen vara riktig när det gäller ledande företrädare för de företag som tecknar avtal med laboratoriet, även om många av dessa sannolikt känner sig tvungna att lämna DNA-prover för registrering för att få 413

leverera material eller utföra arbetsuppgifter vid laboratoriet. Ett företag kan dock inte samtycka till och garantera att anställd personal ska lämna DNA-prov för registrering i en elimineringsdatabas. Anställda vid dessa företag intar, på samma sätt som anställda vid Polismyndigheten, en beroendeställning i förhållande till sin arbetsgivare och har således ingen reell möjlighet att lämna ett frivilligt samtycke. Regeringen anser därför inte att samtycke kan utgöra grunden för dessa personers medverkan i elimineringsdatabasen. Även andra personer än anställda vid Polismyndigheten, vilkas DNA riskerar att kontaminera material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys, bör vara skyldiga att lämna prov till elimineringsdatabasen. Att införa en skyldighet för denna personkategori att lämna prov kan inte anses oproportionerligt, särskilt med hänsyn till att DNA-profilerna inte får användas för att utreda brott utan endast för kvalitetssäkring. Det är dock viktigt att kretsen begränsas till enbart personer som verkligen utgör en kontamineringsrisk. Det rör sig främst om personer som regelbundet vistas i de lokaler där DNA-spår hanteras eller förvaras, som lokalvårdare eller servicetekniker, och personer som arbetar hos leverantörer av det material som används vid DNA-analyser. Hur personkretsen närmare ska avgränsas bör regleras på lägre föreskriftsnivå. Som Rättsmedicinalverket påpekar kan samma personer förekomma i både den nu föreslagna elimineringsdatabasen och i den myndighetens elimineringsregister. När det gäller personer som mer tillfälligt kommer i kontakt med de lokaler där DNA hanteras eller förvaras är det inte rimligt att införa en generell skyldighet att lämna prov till elimineringsdatabasen. I de flesta fall kan kontamineringsrisken lösas genom att tillträdet till lokalerna begränsas. I undantagsfall kan det dock finnas skäl att låta enskilda komma in i lokaler där analyser utförs, exempelvis representanter från myndigheter som ska inspektera lokalerna eller från massmedia. I dessa fall bör som ett villkor för tillträde till lokalerna kunna krävas att besökaren lämnar DNA-prov till elimineringsdatabasen. Precis som för dem som mer regelbundet vistas i de lokaler där DNA-spår hanteras och förvaras bör det vara en förutsättning att personens DNA riskerar att kontaminera material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys. Det bör i dessa fall vara Polismyndigheten som avgör vilka som ska omfattas av skyldigheten. SKL har hittills inte haft provtagning till och registrering i elimineringsdatabasen som ett krav vid t.ex. upphandlingar. Ett sådant krav kan dock enligt regeringens mening inte anses strida mot bestämmelserna i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. Kravet skulle inte innebära en konkurrensfördel för något visst företag, utan skulle gälla lika för alla som vill leverera eller utföra tjänster åt laboratoriet. Kravet i sig är en fråga om vilken kvalitet laboratoriet efterfrågar i upphandlingen. Ett krav på provtagning till och registrering i elimineringsdatabasen kan anses vara en ingripande åtgärd som alla näringsidkare kanske inte vill gå med på. Det kan däremot inte sägas vara en förutsättning som vissa näringsidkare generellt har svårare att uppfylla än andra. Ett krav på provtagning till och registrering i elimineringsdatabasen kan därför inte heller anses inskränka näringsfriheten.

Provtagning och hantering av prover Provtagning för DNA-analys som ska ligga till grund för registering i elimineringsdatabasen bör på samma sätt som andra DNA-prov tas i form av salivprov. Av 4 kap. 8 och 9 §§ polisdatalagen framgår att ett prov för DNA-analys som har tagits i samband med utredning av ett brott inte får användas för något annat ändamål än det för vilket det togs och att det ska förstöras senast sex månader efter det att provet togs. Prover som har tagits för registrering i elimineringsdatabasen bör regleras på samma sätt.

Uppgifter som ska registreras i databasen På samma sätt som gäller för de befintliga DNA-registren bör DNA-profilerna i elimineringsdatabasen endast innehålla information om identitet och inte om personliga egenskaper. Datainspektionen anser att databasen inte bör innehålla uppgift om vem en DNA-profil tillhör, utan att dessa uppgifter bör förvaras separat. Regeringen anser att elimineringsdatabasen bör fungera på samma sätt som de befintliga DNA-registren. Den bör därför utöver DNA-profiler endast innehålla information om vem profilen tillhör (jfr 4 kap. 3 § polisdatalagen). Av integritetsskäl bör det dock vara en mycket begränsad krets som har tillgång till uppgifter om vem DNA-profilen tillhör när det gäller elimineringsdatabasen. Det kan regleras på lägre föreskriftsnivå.

8.3.5 Hur får databasen användas?

Regeringens förslag: En DNA-profil som har tagits fram under utredning av brott och som inte kan hänföras till en identifierbar person får jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. Jämförelsen ska göras innan jämförelse görs med DNA-profiler i de tre befintliga DNA-registren. Elimineringsdatabasen får även användas för att göra jämförelser med DNA-profiler som dels har tagits fram i en brottsutredning eller för registrering i DNA-registret eller utredningsregistret, dels har tagits fram för att kvalitetssäkra den forensiska DNA-verksamheten och som inte hänför sig till brottsutredande verksamhet.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att DNA-profiler i spårregistret i vissa fall ska få jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. I promemorian föreslås att endast DNA-profiler från misstänkta ska få jämföras med elimineringsdatabasen. Det föreslås inte att DNA-profiler i elimineringsdatabasen ska få jämföras med DNA-registret. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Statens kriminaltekniska laboratorium påpekar att det finns ett behov av att även kunna jämföra DNA-profiler från brottsplatsspår som av olika anledningar inte ska registreras i spårregistret med elimineringsdatabasen. Enligt laboratoriet kan man också ifrågasätta nyttan med förslaget att kunna jämföra DNA-profiler i spårregistret som härrör från grova brott med elimineringsdatabasen. Det skulle däremot vara önskvärt att få jäm- 415

föra de DNA-profiler från anställda som registreras i elimineringsdatabasen med alla spår i spårregistret under en tvåårsperiod från ikraftträdandet. När det gäller personprover är behovet av att jämföra DNA-profiler med elimineringsdatabasen enligt laboratoriet lika stort oavsett om provet är taget på en misstänkt gärningsman, målsägande eller annan.

Skälen för regeringens förslag

Jämförelser mellan DNA-profiler i brottsplatsspår och elimineringsdatabasen En kontaminering kan visa sig som en blandbild, både i ett brottsplatsspår och i ett prov från en person som topsats i en brottsutredning. En blandbild innebär att man vid analysen av provet får fram två olika DNA-profiler. I båda fallen kan en jämförelse behöva göras mot DNAprofilerna i elimineringsdatabasen. När det gäller kontamineringar i brottsplatsspår gör regeringen följande bedömning. En blandbild i ett prov från en brottsplats behöver inte bero på en kontaminering, utan kan bero på att bakgrunds-DNA från brottsplatsen finns i provet eller att DNA från personer som varit inblandade i brottet har sammanblandats. Det är därför av vikt för brottsutredningen att med hjälp av elimineringsdatabasen kunna ta reda på om blandbilden beror på en kontaminering. En kontaminering av ett brottsplatsspår behöver dock inte visa sig som en blandbild, utan kan vara den enda DNA-profil man får fram vid analysen. DNA-profilerna i spårregistret körs regelbundet mot DNA-profilerna i DNA-registret och utredningsregistret. På detta sätt kan ett spårprov, som först inte kunnat identifieras, kopplas till en person, om den personen senare t.ex. fått lämna DNA-prov i en annan utredning. Som framgår av avsnitt 8.3.3 anser regeringen att uppgifter i elimineringsdatabasen enbart bör få användas för att spåra och utreda kontamineringar, inte för att utreda brott. Det kan därför inte komma i fråga att regelbundet köra elimineringsdatabasen mot spårregistret för att eventuellt kunna koppla spåren där till en person. Enbart enskilda DNA-profiler som tagits fram i en brottsutredning bör få jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. Jämförelsen bör göras innan jämförelse sker med andra DNA-profiler i något av DNA-registren. I promemorian föreslås att det när det gäller allvarliga brott ska finnas en möjlighet att jämföra ett gammalt spår i spårregistret mot elimineringsdatabasen, t.ex. om en förundersökning återupptas och det är av särskild betydelse att få reda på om en kontaminering föreligger som kan ha lett till en felaktig registrering. Statens kriminaltekniska laboratorium anser att nyttan med förslaget är begränsad till perioden innan alla som ska provtas har registrerats i elimineringsdatabasen. Med hänsyn till att uppgifter i elimineringsdatabasen enligt regeringens mening inte bör få användas för att utreda brott ska detta förslag inte genomföras. Det blir därmed tydligt att det enbart är spår som inte har registrerats i spårregistret som får jämföras med elimineringsdatabasen. Skulle det uppstå behov av att utreda om ett spår i spårregistret är kontaminerat får man använda sig av möjligheten att be personer som kan ha påverkat spåret att frivilligt lämna jämförelseprov. Förslaget från Statens kriminaltekniska laborato- 416 rium om att få jämföra DNA-profiler som ska registreras i eliminerings-

databasen med DNA-profiler i spårregistret under en begränsad period behandlas i avsnitt 8.3.8

Ska andra jämförelser vara tillåtna? Till skillnad från en blandbild i ett spårprov beror en blandbild i ett personprov alltid på någon form av kontaminering. Att utreda vad denna beror på har endast en kvalitetssäkrande funktion för att t.ex. få underlag för att förbättra rutiner i hanteringen vid SKL. Samma kvalitetssäkrande funktion finns när det gäller DNA-profiler som förekommer i kontrollprover eller i prover som tagits för att kontrollera bakgrunds-DNA och som inte hänför sig till någon brottsutredande verksamhet. Personprover kan komma från skäligen misstänkta, målsägande och andra inblandade eller vara frivilligprover från exempelvis räddningstjänstpersonal. I promemorian föreslås att endast DNA-prover från misstänkta ska få jämföras med elimineringsdatabasen. Enligt Statens kriminaltekniska laboratorium är behovet av att jämföra DNA-profiler från personprover med elimineringsdatabasen lika stort oavsett om provet är taget på en misstänkt gärningsman, en målsägande eller någon annan. Som framgår av avsnitt 8.3.3 har lagstiftaren haft en restriktiv hållning när det gäller användningen av DNA-profiler från icke misstänkta personer. Med hänsyn till att en jämförelse med elimineringsdatabasen enbart har ett kvalitetssäkrande syfte anser regeringen till skillnad från promemorian att DNA-profiler från personprover som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken bör få jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen, oavsett från vem provet härrör. När det gäller DNA-profiler från misstänkta bör jämförelsen göras innan profilen läggs in i utredningsregistret. En DNA-profil kan i undantagsfall registreras direkt i DNA-registret utan att först ha varit registrerad i utredningsregistret. Regeringen anser därför till skillnad från promemorian att jämförelser även bör få göras med elimineringsdatabasen innan en DNA-profil läggs in i DNA-registret, om den inte dessförinnan har varit registrerad i utredningsregistret. Eftersom DNA-profiler från räddningstjänst- och sjukvårdspersonal inte ska ingå i elimineringsdatabasen finns det däremot inte skäl att tillåta jämförelser med frivilligprover. Även prover som har tagits fram för att kvalitetssäkra den forensiska DNA-verksamheten och som inte hänför sig till brottsutredande verksamhet bör få jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen.

8.3.6 Gallring av uppgifter i databasen

Regeringens förslag: Personuppgifterna i elimineringsdatabasen ska gallras när de inte längre behövs för sitt ändamål, dock senast en viss tid efter det att det förhållande upphörde som grundade skyldigheten att lämna prov till databasen. Registreringar som avser personer som tillfälligt vistas i lokaler där DNA-prover hanteras eller förvaras ska gallras senast ett år efter det att uppgifterna registrerades.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en generell gallringsregel om ett år från det att en anställning upphörde eller ett samtycke återtogs. 417

Remissinstanserna: Datainspektionen och Statens kriminaltekniska laboratorium är de enda remissinstanser som framför synpunkter på förslaget. Datainspektionen anser att det finns risk för att registreringar som grundar sig på samtycke kommer att sparas under längre tid än vad som behövs och att SKL därför behöver ta fram rutiner för att följa upp om dessa personer alltjämt behöver vara registrerade i elimineringsdatabasen. Inspektionen ifrågasätter också varför gallring ska kunna skjutas upp i upp till ett år efter det att ett samtycke har återkallats. Statens kriminaltekniska laboratorium anser däremot att den föreslagna gallringsfristen på ett år är alltför snäv. Fristen bör enligt laboratoriet vara två år åtminstone i de fall som gäller före detta anställda. Skälen för regeringens förslag: En gallringsbestämmelse bör införas för uppgifter i elimineringsdatabasen. Utgångspunkten bör vara att DNAprofilerna i elimineringsdatabasen ska gallras när de inte längre behövs för sitt syfte att upptäcka och utreda kontamineringar. Så kan vara fallet när en anställd helt byter arbetsuppgifter och inte kommer i kontakt med DNA-hantering längre eller när en anställd är tjänstledig under en längre tid för exempelvis studier eller arbete utomlands. Som Datainspektionen påpekar finns det risk för att registreringar finns kvar under längre tid än vad som behövs. Det är därför viktigt att SKL tar fram rutiner för att fortlöpande kunna följa upp vilka DNA-profiler som behöver finnas i databasen. För att säkerställa att gallring görs bör det dock även finnas en uttrycklig gräns för när gallring senast ska göras. Vid bedömningen av hur lång tid som kan vara acceptabel måste man, som Statens kriminaltekniska laboratorium påpekar, beakta att DNA i sig är mycket tidsbeständigt och att laboratoriets undersökningsärenden kan ta olika lång tid beroende på bl.a. deras komplexitet. Samtidigt måste man, som Datainspektionen påpekar, ta hänsyn till skyddet för den personliga integriteten i samband med att DNA-prov tas och registreras. Hur lång tids registrering som bör tillåtas måste alltså bestämmas både med hänsyn till intresset av en effektiv och rättssäker brottsbekämpning och integritetsintressen. Risken för kontamineringar är större när det gäller personer som arbetar vid Polismyndigheten än när det gäller tillfälliga besökare. Det är enligt regeringens mening därför rimligt med olika gallringsfrister beroende på vad som har grundat registreringen i elimineringsdatabasen. När det gäller anställda vid Polismyndigheten bör gallring ske två år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde, medan tiden för tillfälliga besökare bör sättas till ett år efter att registreringen i databasen gjordes. När det gäller övriga som är skyldiga att lämna prov bör gallring ske ett år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde. Man kan naturligtvis tänka sig att frågan om kontaminering kan uppkomma därefter, t.ex. om en gammal utredning tas upp på nytt. I sådana undantagsfall finns som regel möjlighet att ta ett nytt DNA-prov för jämförelse i det enskilda fallet baserat på personens samtycke.

8.3.7 Andra myndigheter ska inte få tillgång till databasen

Regeringens förslag: Andra brottsbekämpande myndigheter ska inte kunna medges åtkomst till elimineringsdatabasen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att andra brottsbekämpande myndigheter ska kunna ta del av uppgifter om identiteten på en person i elimineringsdatabasen. I promemorian föreslås därför inte någon ändring i 2 kap. 17 § polisdatalagen. Remissinstanserna uttalar sig inte i frågan. Skälen för regeringens förslag: I 4 kap. 10 § polisdatalagen anges att vissa brottsbekämpande myndigheter får medges direktåtkomst till register över DNA-profiler. Elimineringsdatabasen förs inte i brottsbekämpande syfte utan enbart för kvalitetssäkring. Övriga brottsbekämpande myndigheter har därmed inte något legitimt behov av åtkomst till elimineringsdatabasen. Någon möjlighet till direktåtkomst eller annan tillgång till databasen för dessa myndigheter bör därför inte införas. I avsnitt 10.5.3 behandlas frågan om sekretess för uppgifterna i elimineringsdatabasen. Enligt 16 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete får utländska myndigheter medges direktåtkomst till svenska DNA-register vid samarbete enligt det s.k. Prümrådsbeslutet. Inte heller utländska myndigheter har behov av åtkomst till elimineringsdatabasen och de bör därför inte ges möjlighet till detta. Enligt 2 kap. 17 § polisdatalagen har SKL och vissa brottsbekämpande myndigheter rätt att få del av uppgifter ur DNA-registren om myndigheterna behöver uppgifterna i sin verksamhet. Bestämmelsen är en förutsättning för att myndigheterna ska kunna medges direktåtkomst till registren och att de ska kunna ta del av uppgifter om identiteten på en person i registren (identitetsuppgifter omfattas inte av direktåtkomsten enligt 15 § polisdataförordningen [2010:1155]). Med hänsyn till att uppgifter i elimineringsdatabasen inte ska behandlas för att utreda brott har andra brottsbekämpande myndigheter inte behov av att få uppgift om vem en DNA-profil i elimineringsdatabasen tillhör. För att undvika att 2 kap. 17 § polisdatalagen tolkas som att den omfattar även elimineringsdatabasen, bör bestämmelsen justeras.

8.3.8 Vad händer med den befintliga elimineringsdatabasen?

Regeringens förslag: DNA-profiler som ingår i den nuvarande elimineringsdatabasen ska kunna registreras i den nya elimineringsdatabasen om den registrerade samtycker till det. De DNA-profiler som inte förs över till elimineringsdatabasen ska gallras senast den 1 januari 2015. Under en period på sex månader ska DNA-profiler som registreras i elimineringsdatabasen få jämföras med DNA-profiler i spårregistret. En överensstämmelse får inte utredas vidare. 419

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att gallring av de DNA-profiler som finns registrerade i den befintliga elimineringsdatabasen ska ske på begäran av den registrerade. Det lämnas inte något förslag om att DNA-profiler i elimineringsdatabasen får jämföras med spårregistret under en övergångsperiod. Remissinstanserna: Det är endast Statens kriminaltekniska laboratorium som framför synpunkter i den här delen. Laboratoriet anser att det skulle vara önskvärt att få jämföra de DNA-profiler från poliser och SKL-anställda som registreras i elimineringsdatabasen med alla spår i spårregistret under en tvåårsperiod från ikraftträdandet. Skälen för regeringens förslag: SKL har som framgår av avsnitt 8.3.1 redan tillgång till vissa anställdas och andras DNA-profiler. Registreringen baseras på samtycke. Förutsättningarna har dock inte varit helt i överensstämmelse med vad som nu föreslås gälla, bland annat har de som samtyckt informerats om att deras DNA-profil kan gallras på begäran. De DNA-profiler som ingår i den befintliga elimineringsdatabasen bör därför inte utan vidare anses vara sådana DNA-profiler som får användas enligt den nu föreslagna regleringen. För personer som tidigare samtyckt till provtagning förefaller det dock vara mest praktiskt att inte behöva göra om provtagningen för att deras DNA-profiler ska kunna registreras i den nya elimineringsdatabasen. Den nu föreslagna regleringen hindrar inte att den befintliga DNA-profilen registreras i den nya elimineringsdatabasen om den berörda personen samtycker till det. I promemorian föreslås att gallring av de DNA-profiler som redan tagits fram och registrerats i den befintliga elimineringsdatabasen ska göras på begäran av den registrerade. Utgångspunkten för förslaget är att den som inte begär gallring får sin DNA-profil överförd till den nya databasen. Regeringen anser dock att det bör krävas ett uttryckligt samtycke från den registrerade för att hans eller hennes DNA-profil ska få användas i den nu föreslagna elimineringsdatabasen. Lämnas inget sådant samtycke bör DNA-profilen gallras och den registrerade behandlas som andra som omfattas av skyldigheten att lämna prov men inte tidigare har gjort det. Med hänsyn till att det är fråga om en regel som enbart har betydelse under en begränsad period kan den införas som en övergångsbestämmelse till den nya lagen om elimineringsdatabasen. Enligt Statens kriminaltekniska laboratorium skulle det vara önskvärt att som en ren registervårdsåtgärd få jämföra de DNA-profiler från polisoch SKL-anställda som registreras i elimineringsdatabasen med alla spår i spårregistret under en tvåårsperiod från ikraftträdandet av regleringen. Skälet till detta är enligt laboratoriet att personer som inte tidigare lämnat prov för DNA-analys under lång tid kan ha orsakat kontamineringar av DNA-spår som nu finns registrerade i spårregistret. Som framgår av avsnitt 8.3.3 anser regeringen att elimineringsdatabasen inte bör få användas i brottsutredande syfte och att DNA-profiler i databasen därför inte bör få jämföras med DNA-profiler i spårregistret. En registrering i spårregistret som beror på en kontaminering kan innebära att arbete läggs ned i en brottsutredning för att arbeta vidare med det spår som felaktigt registrerats. Polisen kan exempelvis ta DNA-prov på en mängd personer för att försöka ta reda på vem spåret härrör från. Ett felaktigt registrerat 420

spår kan således leda till inte bara onödigt arbete utan i värsta fall onödiga integritetsintrång. Det är inte osannolikt att det finns felaktiga äldre registreringar i spårregistret. Dessa kan ha sin grund i att tekniken inte var lika förfinad förr eller bristande medvetenhet om risken för kontamineringar. Regeringen delar därför SKL:s uppfattning att laboratoriet som en ren registervårdsåtgärd under en övergångsperiod bör få jämföra de DNA-profiler från anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och SKL som ska registreras i elimineringsdatabasen med spårregistret. Eftersom utrensningen av felaktiga spår enbart ska göras för att förbättra kvaliteten på spårregistret bör eventuella träffar inte få utredas vidare. En träff bör således enbart leda till att den felaktiga DNA-profilen tas bort ur spårregistret. Någon utredning om hur kontamineringen har kunnat uppstå bör inte heller göras i dessa fall. Jämförelser bör tillåtas vid ett tillfälle för varje DNA-profil som ska läggas in i elimineringsdatabasen. Frågan är under hur lång tid som dessa jämförelser bör tillåtas. Med hänsyn till att det är fråga om att hitta gamla kontamineringar torde det vara mest intressant att jämföra med DNA-profiler från personer som har arbetat med DNA-hantering en längre tid. Regeringen anser därför att en lämplig avvägning kan vara att tillåta jämförelser med spårregistret under sex månader efter det att regleringen av elimineringsdatabasen har trätt i kraft, eftersom verksamheten då kommer att vara organiserad på samma sätt som i dag.

8.4 Behandlingen av personuppgifter vid Statens kriminaltekniska laboratorium

SKL behandlar i dag personuppgifter huvudsakligen med stöd av personuppgiftslagen. En stor del av myndighetens personuppgiftsbehandling sker dock i DNA-registren. DNA-registren förs av Rikspolisstyrelsen, men det är SKL som i egenskap av personuppgiftsbiträde åt Rikspolisstyrelsen administrerar och hanterar registren. DNA-registren regleras i polisdatalagen och när SKL behandlar uppgifter i registren görs detta därför med stöd av den lagen. SKL kommer, som framgår av avsnitt 4.2.2, att utgöra en avdelning inom den nya Polismyndigheten från den 1 januari 2015. Innan regeringen behandlar frågan om detta får några konsekvenser för behandlingen av personuppgifter vid laboratoriet finns det dock skäl att redogöra närmare för vilken personuppgiftsbehandling som förekommer vid laboratoriet i dag.

8.4.1 Den nuvarande personuppgiftsbehandlingen

Behandling av personuppgifter i undersökningsärenden Huvuddelen av de forensiska undersökningarna vid SKL utförs åt rättsväsendet, i första hand polismyndigheterna. Material och spår som har säkrats på en brottsplats skickas till laboratoriet samtidigt som en digital begäran om undersökning görs. Begäran registreras i laboratoriets ärendehanteringssystem Forum. Där registreras även uppdrag från privata 421

aktörer och andra handlingar som kommer in till myndigheten. När materialet har dokumenterats utförs de undersökningar som har bestämts med de metoder som har valts ut med hänsyn till frågeställningarna i ärendet. En slutlig värdering av undersökningarna görs och resultatet redovisas digitalt till den som begärt undersökningen, ibland kompletterat med en redovisning i pappersform. I de digitala uppdragen från polismyndigheterna kan olika personuppgifter förekomma, exempelvis namn på misstänkta, målsägande och vittnen. I ett ärende där salivprov tagits från en person i syfte att få fram en DNA-profil, s.k. topsning, lagras fullständigt namn och personnummer på den som lämnat provet. Om man söker på en persons namn eller personnummer får man fram de undersökningsärenden eller andra ärenden som personen förekommer i. Man kan också använda andra sökbegrepp i Forum, bland annat sådana som är hänförliga till laboratoriets handläggning, som namn på ärendeansvarig eller handläggare. För närvarande sker ingen gallring i Forum. SKL avvaktar liksom polisen en arkivlösning som kommer att innebära att en stor del av ärendena i systemet kan skiljas av. När arkivlösningen är på plats är det meningen att undersökningsärendena som huvudregel ska skiljas av från systemet fem år efter det att de avslutats. Forum innehåller dock kopplingen mellan en DNA-profil och identiteten på den person som DNAprofilen tillhör. Det innebär att ärenden som är hänförliga till DNA-profilen måste vara aktiva i Forum så länge en DNA-profil finns kvar i DNAregistret eller utredningsregistret.

Behandling av personuppgifter i forensiska databaser SKL för ca 40 s.k. forensiska databaser som innehåller information om antingen föremål, material eller andra spår. Föremål kan vara vapen och olika slag av förfalskade handlingar eller sedlar. Material kan vara narkotika, explosivämnen, fibrer och glas. Registren över spår innehåller bland annat skospår, spår efter inbrottsverktyg och spår på avskjutna kulor. Ett syfte med de forensiska databaserna är att öka personalens kompetens, både i upplärningssituationer och i det dagliga arbetet. Ett annat syfte är att ge statistisk information som gör att resultatvärdet av informationen i ett enskilt spår kan fastställas. Jämförelser mellan undersökta material, föremål eller spår kan också visa på likheter som kan ge s.k. forensiska uppslag i den brottsutredande verksamheten, vilket utvecklas närmare nedan. I princip registreras inte direkta personuppgifter i de forensiska databaserna, eftersom det huvudsakliga ändamålet med dem är att bevara information om det undersökta materialet, föremålet eller spåret och hur undersökningen utfördes. Hälften av registren innehåller dock direkta personuppgifter som avser laboratoriets handläggare eller andra personalnoteringar, dvs. uppgifter som i sammanhanget är harmlösa. För att kunna få mer utförlig information om undersökningen i ett visst ärende behöver informationen i databaserna vara kopplad till laboratoriets ärendenummer i Forum. I ärendet i Forum kan det som nämnts finnas direkta personuppgifter i form av namn och personnummer på inblandade personer.

Forensiska uppslag Rikspolisstyrelsen har antagit en kriminalteknisk strategi, där det bl.a. framgår att samverkan mellan kriminalteknisk kompetens och underrättelseledd verksamhet ska utvecklas. Vid SKL pågår arbete med frågan om hur laboratoriet kan bredda sin verksamhet så att man ur information i de befintliga registren kan ge polisen underrättelse- och spaningsuppslag, vilket man kallar för forensiska uppslag. Ett exempel på sådana uppslag är jämförelser av olika narkotikapartiers kemiska sammansättning, vilket kan indikera att partierna härrör från samma tillverkningstillfälle, eller jämförelser av spår på avskjutna kulor eller hylsor, som kan visa på att samma vapen använts vid olika brott. En tanke är att skapa en ämnesöverskridande databas, där ärenden kan kopplas samman med hjälp av information från olika undersökningstyper. En annan del av arbetet med de forensiska uppslagen avser de uppslag som spåren i ett enskilt ärende kan ge upphov till, exempelvis ytterligare analysmöjligheter när det gäller DNA. En sådan möjlighet är att genomföra s.k. familjesökningar, vilket innebär att man jämför DNA-profiler för att finna släktingar till en viss person, exempelvis en oidentifierad misstänkt. Familjesökningar baserar sig på att nära släktingar till viss del har överensstämmande arvsmassa. En sådan sökning görs på det sättet att jämförelse görs mellan en DNA-profil och registrerade DNA-profiler med en lägre grad av matchning mellan profilernas STR-markörer. Överensstämmelse kan i ett sådant fall indikera släktskap.

8.4.2 Är regleringen i personuppgiftslagen tillräcklig?

Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens bestämmelser är ändamålsenliga för behandlingen av personuppgifter vid SKL, utom när det gäller tillgång till personuppgifter, behandling av känsliga personuppgifter och bevarande av uppgifter i de forensiska databaserna för brottsbekämpande ändamål.

Promemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian anses personuppgiftslagen tillräcklig även för hanteringen av de forensiska uppslagen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot bedömningen. Rättsmedicinalverket har inget att invända mot slutsatsen att SKL:s personuppgiftsbehandling inte kräver särskild författningsreglering men utesluter inte att det kan finnas behov av särskilt författningsstöd när det gäller personuppgiftsbehandling inom ramen för de privata uppdragen. Datainspektionen anser att SKL:s forskningsverksamhet bör hållas åtskild från det arbete som sker på brottsbekämpningens område. Det innebär enligt inspektionen risk för ett bristfälligt skydd av den personliga integriteten om en till polisen så nära anknuten verksamhet som den vid SKL skulle regleras av personuppgiftslagen i kombination med några bestämmelser i polisdatalagen. Inspektionen anser därför att personuppgiftsbehandlingen vid SKL när det gäller den forensiska verksamheten i stort bör regleras i en särskild registerförfattning. Domstolsverket anser 423

att behovet av att författningsreglera elektroniskt utlämnande av information bör analyseras ytterligare.

Skälen för regeringens bedömning

Inlemmandet i Polismyndigheten ändrar förutsättningarna Förutom den behandling av personuppgifter som sker i DNA-registren enligt polisdatalagen behandlar SKL i dag personuppgifter huvudsakligen med stöd av personuppgiftslagen. När laboratoriet nu blir en del av Polismyndigheten finns det skäl att överväga hur SKL:s personuppgiftsbehandling ska regleras i framtiden. En grundläggande fråga är om regleringen i personuppgiftslagen i alla delar är ändamålsenlig och tillräcklig för laboratoriets verksamhet eller om den behöver kompletteras. Vidare måste övervägas om, och i så fall i vilken utsträckning, polisdatalagen bör gälla för SKL, eftersom den gäller för Polismyndigheten i övrigt.

Personuppgiftsansvar Om personuppgiftsansvaret för en viss behandling inte följer av en särreglering görs en bedömning av vem som bär ansvaret utifrån den definition som finns i 3 § personuppgiftslagen. Detta medför vanligtvis inte några problem när det gäller en myndighet. När SKL blir en del av Polismyndigheten kommer personuppgiftsansvaret att övergå från laboratoriet till Polismyndigheten. Detta gäller såväl vid behandling enligt personuppgiftslagen som enligt polisdatalagen. I avsnitt 8.4.3 behandlas frågan om i vilken utsträckning polisdatalagen bör vara tillämplig i laboratoriets verksamhet. Den personuppgiftsansvarige kommer under alla förhållanden att få hantera olika regelverk för personuppgiftsbehandlingen inom Polismyndigheten. Detta gäller redan i dag för Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna på grund av polisdatalagens tillämpningsområde och bör därför inte vara något problem i sig. Det ankommer på Polismyndigheten att avgöra om det kan vara lämpligt att utse ett särskilt personuppgiftsombud för verksamheten vid SKL.

Ändamålen för behandling Enligt 9 § första stycket c personuppgiftslagen ska den personuppgiftsansvarige se till att personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Uppgifterna får enligt 9 § första stycket d samma lag inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in, den s.k. finalitetsprincipen. Till att börja med kan det konstateras att den information som SKL använder i forensiska undersökningar och som sedan lagras i de forensiska databaserna i huvudsak kommer från den myndighet som begärt undersökningen. Den behandling av personuppgifter som äger rum hos polisen regleras i polisdatalagen. Även övriga brottsbekämpande myndigheter som ger uppdrag till laboratoriet har registerförfattningar som reglerar den personuppgiftsbehandling som äger rum hos respektive myndighet. Dessutom styrs den brottsutredande processen och insamlandet av information av andra författningar, bl.a. rättegångsbalkens regler om hur förundersökningen ska bedrivas. Mot denna bakgrund är det inte nödvän-

digt att särskilt reglera för vilka ändamål laboratoriet får samla in uppgifter. I de forensiska databaserna hålls uppgifter kontinuerligt tillgängliga för att de som utför forensiska undersökningar ska ha tillgång till den upparbetade kunskapen inom laboratoriet. Uppgifterna kan exempelvis användas för att utvärdera resultatet i en undersökning eller för att lära upp en nyanställd. Enligt 9 § andra stycket personuppgiftslagen är behandling av personuppgifter för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål inte oförenlig med finalitetsprincipen. I förarbetena till Tullverkets registerförfattning uttalade regeringen att även planering, uppföljning och utvärdering av verksamhet är en sådan integrerad del av denna att det, utan att det sägs uttryckligen i en registerförfattning, är självklart att uppgifter som används i verksamheten också får användas för dessa ändamål (prop. 2004/05:164 s. 116). Detta får anses innebära att sådan behandling är tillåten även om det är personuppgiftslagen, och inte en särskild registerförfattning, som är tillämplig på personuppgiftsbehandlingen vid en myndighet. Behandlingen av personuppgifter i de forensiska databaserna i syfte att höja personalens kompetens och att ge statistisk information kan därmed enligt regeringens mening inte anses oförenlig med de ändamål för vilka uppgifterna samlades in. Eftersom behandlingen av sådana uppgifter sker för vetenskapliga och statistiska ändamål måste den också anses förenlig med bestämmelserna i personuppgiftslagen. Det skulle dock kunna hävdas att uppgifterna bevaras trots att det inte vid varje enskilt tillfälle finns ett mer specifikt ändamål för att bevara en personuppgift eller en hänvisning till en personuppgift i databaserna. Datainspektionen och Vetenskapsrådet har behandlat liknande frågor. Två beslut av Datainspektionen kan sägas ge uttryck för att insamlandet av personuppgifter som syftar till ”framtida forskning” utan något mer preciserat innehåll, inte kan anses förenligt med personuppgiftslagen, bl.a. därför att ändamålet är så ospecificerat att det inte går att bedöma om personuppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i förhållande till ändamålet med behandlingen (beslut den 18 april 2012, dnr 811- 2011 och den 16 december 2011, dnr 766-2011). Vetenskapsrådet har också anfört att det är svårt att konstruera en databasinfrastruktur som innefattar personuppgifter för generella forskningsändamål. Vetenskapsrådet har däremot sett en skillnad mellan att samla in uppgifter för framtida forskning och att återanvända redan insamlade uppgifter för ett nytt ändamål. Ett sådant återanvändande är enligt Vetenskapsrådet förenligt med gällande rätt om det kan antas överensstämma med finalitetsprincipen (Rättsliga förutsättningar för en databasinfrastruktur för forskning, Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, s. 52 f.). Ändamålet med de forensiska databaserna är primärt att ha tillgång till samlad information om material, föremål eller spår. En möjlighet att behandla uppgifter i de forensiska databaserna utan hänsyn till regleringen i personuppgiftslagen skulle vara att helt avidentifiera uppgifterna. Om möjligheten att gå tillbaka och kontrollera detaljer i enskilda undersökningsärenden tas bort skulle dock det vetenskapliga värdet av informationen minska, eftersom det då inte skulle gå att verifiera olika uppgifter som finns i databaserna. Det måste därför kunna finnas vissa personuppgifter i de forensiska databaserna. Databaserna innehåller uppgifter som 425

redan samlats in för ett visst specifikt ändamål. Med hänsyn till att det är fråga om att återanvända redan insamlad information och att återanvändningen inte kan anses strida mot de ändamål för vilka uppgifterna samlades in, anser regeringen att behandlingen av uppgifter i de forensiska databaserna är förenlig med personuppgiftslagens bestämmelser. Informationen i de forensiska databaserna kan dock även användas för att ge polisen spaningsuppslag, s.k. forensiska uppslag. I förarbetena till polisdatalagen uttalade regeringen att det inte kan anses strida mot finalitetsprincipen att uppgifter som samlats in för att utreda ett visst brott senare används för att utreda ett annat brott eller bekämpa brottslig verksamhet (prop. 2009/10:85 s. 99). Uppgifterna i de forensiska databaserna samlades ursprungligen in i syfte att utreda brott. Behandlingen av uppgifterna i syfte att ta fram forensiska uppslag får anses vara ett led i brottsbekämpande verksamhet. Den får även anses vara förenlig med regleringen om finalitetsprincipen. Frågan om hur länge uppgifter i de forensiska databaserna får behandlas för detta ändamål behandlas i det följande. SKL utför också andra undersökningar än de forensiska, nämligen sådana som sker på uppdrag av privatpersoner eller företag. Dessa uppdrag omfattas inte av SKL:s myndighetsutövning, eftersom uppdragsgivaren frivilligt anlitar laboratoriet och detta inte utövar någon offentligrättslig makt i ärendet. Tillåtligheten av personuppgiftsbehandlingen bygger i stället på avtalet mellan SKL och uppdragsgivaren. Personuppgiftsbehandling i avtalsförhållanden är tillåten enligt personuppgiftslagen. Rättsmedicinalverket påpekar dock att det sällan är den som personuppgifterna rör som är avtalspart och att det därför inte kan uteslutas att det krävs särskilt författningsstöd för behandling av personuppgifter inom ramen för de privata uppdragen. Undersökningarna i vissa av dessa uppdrag sker helt manuellt och faller därmed utanför personuppgiftslagens regler. I en del uppdrag behandlas dock uppgifter helt och eller delvis automatiserat, vilket gör personuppgiftslagen tillämplig. Behandlingen av personuppgifter varierar inom ramen för dessa uppdrag men det kan inte uteslutas att personuppgiftslagens regler inte fyller det behov som finns. Dessa uppdrag utgör emellertid en mycket liten del av laboratoriets verksamhet. Dessutom pågår det, som utvecklas närmare nedan, både nationellt och inom EU, arbete med att skapa ett mer enhetligt skydd för personuppgifter. Det finns därför inte skäl att nu särskilt reglera den mycket begränsade automatiserade personuppgiftsbehandling som har sin grund i privata uppdrag. Regeringen vill också understryka att den delar promemorians bedömning att det inte kan vara förenligt med finalitetsprincipen att behandla sådana uppgifter för att ge polisen forensiska uppslag.

Vilka personuppgifter får behandlas? Enligt 9 § första stycket e personuppgiftslagen ska de personuppgifter som behandlas vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålen med behandlingen. I de forensiska undersökningsärendena får SKL del av både direkta och indirekta personuppgifter genom den information som polisen eller någon annan brottsbekämpande uppdragsgivare tillhandahåller. Dessa per- 426

sonuppgifter får anses nödvändiga för att laboratoriet ska kunna utföra den begärda undersökningen och redovisa resultatet på ett sätt som möter kraven på kvalitet och rättssäkerhet. Det är annorlunda när det gäller de forensiska databaserna. I dessa är det knappast befogat att behandla direkta personuppgifter om personer som haft koppling till de bakomliggande brottsutredningarna, eftersom dessa uppgifter inte är nödvändiga för att uppnå syftet med att ha databaserna. Som angetts ovan registreras sådana personuppgifter i princip inte i databaserna. Att behandla personnummer eller andra direkta personuppgifter om personer som varit inblandade i en brottsutredning i en databas vars primära syfte är vetenskaplig kunskapsåtervinning måste i de flesta fall anses som inadekvat i förhållande till ändamålet med behandlingen. Regleringen i personuppgiftslagen måste därför anses tillräcklig för att skydda den personliga integriteten när det gäller vilka uppgifter som får behandlas både i undersökningsärendena och i de forensiska databaserna.

Särskilt om känsliga personuppgifter Känsliga personuppgifter är enligt 13 § personuppgiftslagen sådana personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Det råder ett generellt förbud mot att behandla sådana uppgifter. Personuppgiftslagen innehåller vissa undantag från förbudet och en möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter med andra undantag från bestämmelsen, om det behövs med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. SKL behandlar i regel inte känsliga personuppgifter. Det kan dock inte uteslutas att laboratoriet kan ha behov av att behandla känsliga personuppgifter i den forensiska verksamheten. Man kan exempelvis tänka sig att laboratoriet kan få fram uppgifter om sjukdomar vid analys av blodfläckar och att det därför skulle finnas ett behov av att kunna behandla uppgifter om hälsa. Möjligheten att analysera var en person är född skulle också kunna leda till antaganden om en persons etnicitet. Nya undersökningsmöjligheter kan eventuellt komma att avslöja känsliga personuppgifter på ett sätt som inte kan förutses i dag. Laboratoriet bör därför ges möjlighet att behandla känsliga personuppgifter, vilket kräver författningsreglering. En möjlighet att behandla känsliga personuppgifter kan också behöva åtföljas av sökbegränsningar avseende sådana uppgifter. Hur detta bör regleras behandlas i avsnitt 8.4.3.

Tillgång till personuppgifter Frågan om vilken krets personer i en organisation som får ha tillgång till personuppgifter regleras inte uttryckligen i personuppgiftslagen. Enligt 31 § personuppgiftslagen ska den personuppgiftsansvarige vidta tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter. Datainspektionen har utfärdat allmänna råd, av vilka det framgår att endast de som behöver uppgifterna för sitt arbete bör få tillgång till åtkomstskyddade personuppgifter. Vid SKL finns i dag ett system med olika behörigheter för de anställda med utgångspunkt i vad de har behov av för att utföra sina arbetsuppgifter. När laboratoriet nu blir en del av Polismyndigheten anser regeringen 427

att det finns skäl att i författning tydliggöra att varje anställd bara ska ha tillgång till de personuppgifter som han eller hon behöver för att utföra sina arbetsuppgifter. Hur detta bör regleras behandlas i avsnitt 8.4.3.

Utbyte av uppgifter mellan myndigheter De personuppgifter som SKL behandlar i de forensiska undersökningsärendena härrör till största delen från den information som polisen eller andra brottsbekämpande uppdragsgivare anser är nödvändig att vidarebefordra för att laboratoriet ska kunna utföra de undersökningar som begärs. Resultatet av de forensiska undersökningarna redovisas sedan tillbaka till uppdragsgivaren och kommer då att behandlas i den brottsbekämpande verksamheten där. När det gäller uppgiftsutbytet inom Polismyndigheten – av vilken SKL kommer att vara en del – kommer det att bli en myndighetsintern fråga. Laboratoriet har inte något sådant informationsutbyte med andra myndigheter som behöver författningsregleras, vare sig för att laboratoriet ska ha möjlighet att behandla personuppgifter för att fullgöra åtaganden om informationsutbyte eller för att kunna lämna ut sekretessbelagd information till andra myndigheter. I ett fåtal fall förekommer det att laboratoriets resultat ifrågasätts av en misstänkts försvarare. Någon gång händer det redan under förundersökningen men oftast är det i samband med ett resningsförfarande som resultat ifrågasätts. Det inträffar att försvararen vill ha vissa ytterligare material undersökta eller att ett yttrande från ett annat laboratorium avseende ett material som SKL har undersökt, en s.k. second opinion, ska inhämtas. Utvecklingen går också mot att forensiska laboratorier specialiserar sig inom olika områden. SKL kan därför ibland behöva vända sig till ett utländskt laboratorium för att det laboratoriet har tillgång till metoder eller teknik som SKL inte förfogar över. Personuppgiftslagen hindrar inte att personuppgifter i sådana fall skickas till laboratorier i andra länder inom EU eller EES. Skulle SKL i något fall vilja hämta in ett yttrande från ett laboratorium i ett land utanför EU eller EES får man i det enskilda fallet göra en bedömning enligt 33 § personuppgiftslagen av om det aktuella landet har en adekvat dataskyddsnivå. I 10 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns en sekretessbrytande bestämmelse som kan bli tillämplig i dessa fall, enligt vilken sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till en myndighet om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet.

Bevarande av uppgifter Personuppgifter får enligt 9 § första stycket i personuppgiftslagen inte bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Bestämmelsen hindrar inte att personuppgifter i allmänna handlingar arkiveras (8 § andra stycket). När uppgifter inte längre får behandlas kan de således avskiljas från exempelvis ett ärendehanteringssystem och arkiveras. En sådan lösning har valts i polisdatalagen för uppgifter i förundersökningar och brottsanmälningar. Dessa ska arkiveras och omfattas därför inte av lagens gallringsregler, men de får inte vara gemensamt tillgängliga mer än ett visst antal år beroende på vissa närmare angivna förutsättningar (3 kap. 10 och 11 §§ polisdatalagen). 428

I de forensiska undersökningsärendena behandlas personuppgifter i ärendehanteringssystemet Forum. I systemet finns över 800 000 poster, bl.a. därför att det är Forum som innehåller kopplingen mellan en individ och en DNA-profil som registrerats i något av DNA-registren. Denna information måste finnas kvar i Forum så länge som DNA-profilen får finnas kvar i något av DNA-registren. Riksarkivet har meddelat gallringsbeslut som tillåter SKL att gallra handlingar i vissa undersökningsärenden. Eftersom undersökningsärendena ofta är en del av förundersökningar finns det inte anledning att i författning införa några generella gallringsbestämmelser. Genom den arkivlösning som kommer att införas vid SKL kommer de undersökningsärenden som inte innehåller en koppling till DNA-registren att kunna skiljas av från Forum och i stället arkiveras. De forensiska databaserna gallras i princip inte på grund av den funktion de har i verksamheten. Databaserna börjar dock alltmer användas även för brottsbekämpande ändamål genom de forensiska uppslagen. Eftersom det inte finns några särskilda gallringsbestämmelser som gäller för laboratoriet, men däremot enligt polisdatalagen, har laboratoriet möjlighet att behandla personuppgifter som är gallrade hos polisen eller i vart fall inte längre är tillgängliga i den brottsbekämpande verksamheten där. Hur länge laboratoriet kan använda personuppgifter i de forensiska databaserna för att ta fram forensiska uppslag som kan leda fram till en brottsutredning och i slutändan en fällande dom begränsas i dag ytterst av reglerna om preskription. Datainspektionen ifrågasätter detta och anser att uppgifter inte bör vara åtkomliga i brottsbekämpande verksamhet vid SKL under längre tid än vad motsvarande uppgifter får behandlas, bevaras eller vara åtkomliga hos polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter. Hur länge uppgifterna i de forensiska databaserna behöver bevaras för vetenskapliga ändamål bedöms bäst av laboratoriet. Detta hindrar naturligtvis inte att uppgifterna därefter arkiveras enligt arkivlagstiftningen. Personuppgiftslagens bestämmelser om att uppgifter inte får bevaras under längre tid än som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål för vilka de behandlas är därför den bestämmelse som är mest ändamålsenlig för databasernas ursprungliga funktion i verksamheten. Regeringen återkommer i avsnitt 8.4.3 till vad som bör gälla för behandling av uppgifter i de forensiska databaserna för brottsbekämpande ändamål.

Bör personuppgiftsbehandlingen vid Statens kriminaltekniska laboratorium särregleras? Genomgången i detta avsnitt visar enligt regeringens mening att personuppgiftslagens bestämmelser i stor utsträckning är tillräckliga och ändamålsenliga för behandlingen av personuppgifter vid SKL. Det är endast när det gäller tillgång till personuppgifter, behandling av känsliga personuppgifter och behandling av uppgifter i de forensiska databaserna för brottsbekämpande ändamål som regeringen anser att ytterligare reglering behövs. Frågan är om dessa omständigheter gör att det, som Datainspektionen gör gällande, behövs en särskild registerförfattning för SKL. Regeringen gör följande överväganden. Informationshanteringsutredningen har i uppdrag att utarbeta en generell modell för hur registerför- 429

fattningar bör struktureras, vilka begrepp som bör användas och hur dessa begrepp bör definieras. Uppdraget är en del av en översyn av registerlagstiftningen som ska ske etappvis och som ska redovisas senast den 1 december 2014. Även inom EU pågår arbete för att skapa ett mer enhetligt skydd för personuppgifter, vilket kan påverka möjligheterna för medlemsstaterna att särreglera myndigheters personuppgiftsbehandling. Dessa omständigheter talar på ett generellt plan mot att nu införa en särskild registerförfattning för SKL. Som framgår av genomgången i detta avsnitt är det framförallt verksamheten med forensiska uppslag som kan behöva regleras ytterligare. Regeringen delar Datainspektionens uppfattning att det är inom ramen för ett lagstiftningsärende som det finns bäst förutsättningar att hantera och värdera de motstående intressen som aktualiseras vid behandling av personuppgifter. Verksamheten med forensiska uppslag befinner sig dock i ett tidigt stadium av utveckling. Det finns därför enligt regeringens mening inte förutsättningar att nu göra de grannlaga intresseavvägningar som bör göras, eftersom SKL ännu inte är helt klar över vilka möjligheter som finns och hur man vill arbeta med dem. Den framväxande verksamheten med forensiska uppslag får enligt regeringens mening inte inverka menligt på SKL:s huvuduppdrag att fungera som sakkunnigt biträde och oberoende expertorgan åt de brottsbekämpande myndigheterna. Innan man inför en reglering av verksamheten med forensiska uppslag måste det därför noggrant övervägas vilka konsekvenser en sådan reglering skulle få för laboratoriets huvudverksamhet. Med hänsyn till att promemorian inte lämnar förslag till någon särskild reglering av personuppgiftsbehandlingen vid SKL, utöver förslaget om en ny elimineringsdatabas, finns det inte heller beredningsunderlag för att nu gå fram med ett sådant förslag. Forensiska uppslag kan bidra till att utreda och lösa fler brott. Regeringen anser därför att det är angeläget att SKL ges förutsättningar att fortsätta utveckla verksamheten. Det är också viktigt att komma ihåg att framtagandet av forensiska uppslag ofta inte förutsätter personuppgiftsbehandling. Av hänsyn till enskildas integrietet finns det dock skäl att begränsa användningen av de forensiska databaserna i brottsbekämpande verksamhet till dess man kan överblicka hur verksamheten med forensiska uppslag bör regleras. Hur detta bör ske behandlas i avsnitt 8.4.3. Domstolsverket anser att behovet av att författningsreglera elektroniskt utlämnande av information bör analyseras ytterligare. Med hänsyn till att laboratoriets personuppgiftsbehandling även fortsättningsvis huvudsakligen ska regleras av personuppgiftslagen finns det enligt regeringens mening inte skäl att särskilt reglera elektroniskt utlämnande av information.

8.4.3 Polisdatalagen ska vara tillämplig endast i begränsad omfattning

Regeringens förslag: Polisdatalagen ska endast vara tillämplig på personuppgiftsbehandlingen vid SKL när det gäller bestämmelserna om tillgång till personuppgifter, behandling av känsliga personuppgifter och sökbegränsningar i fråga om sådana uppgifter. Polisdatalagen ska också vara tillämplig i laboratoriets verksamhet vid behandling i de register som särregleras i lagen. Personuppgifter i de forensiska databaserna får inte behandlas i den brottsbekämpande verksamheten vid laboratoriet när det har förflutit fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes, förutom om behandlingen är nödvändig för att utföra ett uppdrag från en brottsbekämpande myndighet. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska inte utöva tillsyn över SKL:s behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian lämnas inget förslag när det gäller hur länge uppgifter får behandlas för brottsbekämpande ändamål. Frågan om tillsyn behandlas inte heller. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Datainspektionen anser att uppgifter inte bör vara åtkomliga i brottsbekämpande verksamhet vid SKL under längre tid än vad motsvarande uppgifter får behandlas, bevaras eller vara åtkomliga hos polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden är tveksam till förslaget att vissa bestämmelser i polisdatalagen ska vara tillämpliga i SKL:s verksamhet, eftersom det är oklart om dessa delar av verksamheten är att anse som brottsbekämpande. Om delar av polisdatalagen görs tillämplig på laboratoriet bör frågan om nämndens tillsyn klargöras. Skälen för regeringens förslag: Polisens personuppgiftsbehandling i den brottsbekämpande verksamheten regleras framförallt i polisdatalagen. I förarbetena till polisdatalagen uttalade regeringen att det vid bedömningen av om SKL skulle omfattas av lagen borde beaktas dels att myndighetens verksamhet inte är brottsbekämpande i vedertagen mening, dels att myndighetens personal inte är polismän utan specialister inom sina respektive verksamhetsområden och inte har traditionella polisiära uppgifter eller befogenheter utan arbetar som ett sorts sakkunnigt biträde och expertorgan åt polismyndigheterna. Med hänsyn till detta och till att den personuppgiftsbehandling som sker vid laboratoriet är relativt begränsad och åtkomsten till behandlade uppgifter i huvudsak förbehållen dess egen personal ansåg regeringen att polisdatalagen inte skulle omfatta SKL (prop. 2009/10:85 s. 71 f.). Efter införandet av polisdatalagen har SKL börjat utveckla verksamheten med forensiska uppslag. Att SKL bistår polisen med underrättelseoch spaningsinformation måste enligt regeringens mening anses vara brottsbekämpande verksamhet i traditionell bemärkelse. Det innebär att polisdatalagen blir tillämplig på den verksamheten när SKL blir en del av Polismyndigheten. Det är dock inte lämpligt att polisdatalagen blir till- 431

lämplig på någon del av SKL:s verksamhet utan en grundlig analys av vilka effekter det skulle få på den forensiska undersökningsverksamheten. Som framgår av avsnitt 8.4.2 anser regeringen att personuppgiftslagen i allt väsentligt är tillräcklig och ändamålsenlig för att reglera personuppgiftsbehandlingen vid SKL. Det bör därför även fortsättningsvis vara personuppgiftslagen som i huvudsak reglerar personuppgiftsbehandlingen vid laboratoriet. Det bör därmed framgå av polisdatalagen att den inte är tillämplig i laboratoriets verksamhet annat än om det uttryckligen anges i lagen. I några avseenden är dock, som utvecklats i avsnitt 8.4.2, reglerna i personuppgiftslagen inte tillräckliga för SKL:s personuppgiftsbehandling. Enligt 2 kap. 10 § polisdatalagen får polisen behandla känsliga personuppgifter i samband med att uppgifter behandlas på annan grund, under förutsättning att det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. För att lösa laboratoriets behov av att kunna behandla känsliga personuppgifter bör bestämmelsen göras tillämplig i laboratoriets verksamhet. Känsliga personuppgifter får enligt 3 kap. 5 § polisdatalagen inte användas som sökbegrepp i uppgifter som är gemensamt tillgängliga. För att uppnå samma integritetsskydd för känsliga personuppgifter som i Polismyndighetens övriga verksamhet bör sådana uppgifter inte heller få användas som sökbegrepp vid laboratoriet. Denna begränsning bör gälla oavsett om uppgifterna anses vara gemensamt tillgängliga eller inte. Regeringen konstaterar i avsnitt 8.4.2 att det finns skäl att i författning tydliggöra att varje anställd vid SKL bara ska ha tillgång till de personuppgifter som han eller hon behöver för att utföra sina arbetsuppgifter. Bestämmelsen om tillgång till personuppgifter i 2 kap. 11 § polisdatalagen – med upplysningen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om tillgången till personuppgifter – bör därför också vara tillämplig i SKL:s verksamhet. Som framgår av avsnitt 8.4.2 gallras de forensiska databaserna i princip inte på grund av den funktion de har i verksamheten. Databaserna börjar dock användas även för brottsbekämpande ändamål genom de forensiska uppslagen. Det innebär att SKL på sikt skulle ha möjlighet att behandla personuppgifter som är gallrade hos polisen eller i vart fall inte längre är tillgängliga i den brottsbekämpande verksamheten där. Datainspektionen ifrågasätter detta och anser att uppgifter inte bör vara åtkomliga i brottsbekämpande verksamhet vid SKL under längre tid än vad motsvarande uppgifter får behandlas, bevaras eller vara åtkomliga hos polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter. Regeringen anser, i likhet med Datainspektionen, att användningen av personuppgifter i de forensiska databaserna i den brottsbekämpande verksamheten bör begränsas. En rimlig avvägning av de olika intressen som bör beaktas är att uppgifterna får användas för att ta fram forensiska uppslag i fem år efter det kalenderår då de registrerades. Det är lika lång tid som gemensamt tillgängliga uppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse två år eller däröver får behandlas i polisens brottsbekämpande verksamhet. I dag behandlar laboratoriet personuppgifter i DNA-registren som personuppgiftsbiträde åt Rikspolisstyrelsen, som för registren. De särskilda registren är uttömmande reglerade i 4 kap. polisdatalagen. Det följer av 432 lagens struktur att även lagens första två kapitel är tillämpliga på behand-

ling av personuppgifter i registren. Denna ordning bör bestå och det bör inte råda någon oklarhet om att även personalen vid laboratoriet måste följa polisdatalagens bestämmelser vid personuppgiftsbehandling i registren när det i stället blir Polismyndigheten som för registren. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar att frågan om nämndens tillsyn över SKL:s personuppgiftsbehandling bör klargöras för det fall polisdatalagen ska tillämpas i laboratoriets verksamhet. Säkerhetsoch integritetsskyddsnämnden utövar tillsyn över polisens behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen. När SKL blir en del av Polismyndigheten och tillämpar vissa bestämmelser i polisdatalagen skulle de i dessa delar enligt den nuvarande regleringen omfattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Tillsynen skulle i så fall främst omfatta användningen av de forensiska databaserna i brottsbekämpande verksamhet. Med hänsyn till att denna verksamhet är begränsad och att nämndens resurser i första hand bör användas till att utöva tillsyn över Polismyndighetens övriga tillämpning av lagen anser regeringen att SKL bör undantas från nämndens tillsyn. Detta bör klargöras genom en ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. För DNA-registren förändras inte tillsynsansvaret.

8.5 Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter

Regeringens förslag: Polisdatalagen ska tillämpas i Säkerhetspolisens verksamhet i samma utsträckning som i dag.

Kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslaget. Datainspektionen delar kommitténs bedömning att det uttryckligen ska framgå av de olika författningarna när Säkerhetspolisen avses. Inspektionen delar i allt väsentligt de bedömningar som kommittén har gjort beträffande nödvändiga ändringar i polisdatalagen i och med införandet av den nya organisationen för polisen.

Skälen för regeringens förslag

Säkerhetspolisen kan förekomma under tre olika begrepp i dagens författningstext, nämligen som en del av begreppet Rikspolisstyrelsen, som Säkerhetspolisen eller under begreppet polismyndighet med stöd av 7 § andra stycket polislagen (1984:387) i de fall där Rikspolisstyrelsen genom Säkerhetspolisen leder polisverksamhet. Förarbetena till flertalet registerförfattningar innehåller inga uttryckliga uttalanden om i vilken omfattning begreppen Rikspolisstyrelsen och polismyndighet är avsedda att omfatta Säkerhetspolisen. Med enstaka undantag är det först i förarbetena till polisdatalagen som författningens tillämplighet på Säkerhetspolisen analyseras på ett mer genomgripande sätt. Särskilt när det gäller registerförfattningar som tillkommit före polisdatalagen kan det därför inte alltid med säkerhet sägas hur lagstiftaren sett på frågan om en viss bestämmelse ska tillämpas på Säkerhetspolisens verksamhet. 433

När Säkerhetspolisen nu blir en fristående myndighet finns det skäl att i författningstext uttryckligen ange när Säkerhetspolisen avses. Detta är viktigt med hänsyn till den funktion som registerförfattningarna har, inte minst ur integritetsskyddssynpunkt. Om Säkerhetspolisens tillgång till andra myndigheters uppgifter skulle vara beroende av tillämpningen av 7 § polislagen blir den svårare att förutse både för myndigheten och för enskilda, eftersom det då skulle ligga på den myndighet som innehar uppgiften att bedöma om 7 § ska tillämpas. Dessutom måste Säkerhetspolisen uttryckligen anges i bestämmelser om direktåtkomst för att myndigheten ska kunna medges sådan åtkomst till andra myndigheters uppgifter, eftersom direktåtkomsten inte kan vara beroende av om Säkerhetspolisen i ett visst fall leder polisverksamhet eller inte. Regeringen delar därför, liksom Datainspektionen , kommitténs bedömning att det uttryckligen ska framgå när Säkerhetspolisen avses.

Polisdatalagens tillämplighet Säkerhetspolisens verksamhet delas i dag in i fem huvudområden. Kontraspionageverksamheten har till uppgift att förebygga och avslöja spioneri, olovlig underrättelseverksamhet och andra brott mot rikets yttre säkerhet. Inom kontraterrorverksamheten har Säkerhetspolisen till uppgift att förebygga och avslöja terrorism som riktas mot Sverige eller utländska intressen här i landet eller terroristhandlingar i andra länder. Den författningsskyddande verksamheten syftar till att förebygga och avslöja brott mot rikets inre säkerhet, dvs. olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller att hindra enskilda medborgare från att utöva sina grundlagsskyddade rättigheter. Hos Säkerhetspolisen bedrivs även personskyddsverksamhet i form av bevaknings- och säkerhetsarbete avseende den centrala statsledningen. Säkerhetspolisen bedriver slutligen säkerhetsskyddsverksamhet. Med säkerhetsskydd avses bland annat skydd mot brott som kan hota rikets säkerhet och skydd mot terrorism. Säkerhetspolisen ger råd till myndigheter och företag och kontrollerar att de följer de regler om säkerhetsskydd som finns och att deras skydd är tillräckligt utifrån den verksamhet de bedriver. I Säkerhetspolisens arbete ingår att genomföra registerkontroll av personer efter framställan från berörda myndigheter. I förarbetena till polisdatalagen anges att särdragen i Säkerhetspolisens verksamhet motiverar att vissa bestämmelser utformas på ett sätt som är anpassat till den verksamheten (prop. 2009/10:85 s. 250 f.). Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter i den brottsbekämpande verksamheten regleras därför redan i dag särskilt i 5 kap. polisdatalagen. All Säkerhetspolisens verksamhet anses i någon mening vara brottsbekämpande. Samtliga områden där Säkerhetspolisen bedriver verksamhet räknas därför upp i 1 § som reglerar för vilka ändamål personuppgifter får behandlas. Med hänsyn till att Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling i samband med införandet av den nu gällande polisdatalagen var föremål för en grundlig översyn finns det inget behov av att se över den materiella regleringen. Av tydlighetsskäl bör det dock, liksom beträffande SKL, av lagens första kapitel framgå i vilken utsträckning lagen är tillämplig i Säkerhetspolisens verksamhet. 434

Säkerhetspolisen är personuppgiftsansvarig Trots att Säkerhetspolisen är en del av Rikspolisstyrelsen är Säkerhetspolisen redan i dag enligt 5 kap. 5 § polisdatalagen personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som Säkerhetspolisen utför. Någon ändring av personuppgiftsansvaret behövs därför inte när Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet.

Andra myndigheters tillgång till Säkerhetspolisens uppgifter I förarbetena till polisdatalagen konstateras att behovet av informationsutbyte mellan Säkerhetspolisen å ena sidan och andra enheter inom polisväsendet och andra brottsbekämpande myndigheter å den andra inte är lika framträdande som behovet av informationsutbyte mellan dessa myndigheter. Detta beror på att den information som Säkerhetspolisen behandlar ofta är av den arten att den varken kan eller bör vidarebefordras. Det konstateras dock att Säkerhetspolisen i vissa situationer kan behöva vidarebefordra information som den har samlat in, exempelvis för att kunna förhindra allvarliga brott som ligger utanför Säkerhetspolisens behörighet (prop. 2009/10:85 s. 260). I 5 kap. 2 § polisdatalagen anges därför för vilka sekundära ändamål som uppgifter får behandlas i Säkerhetspolisens verksamhet. Där framgår vilka myndigheter som kan få information från Säkerhetspolisen. Den omständigheten att Säkerhetspolisen nu blir en fristående myndighet påverkar inte de angivna myndigheternas behov av tillgång till Säkerhetspolisens uppgifter och gör inte heller att fler myndigheter behöver få tillgång till dessa uppgifter. Det finns därför inte behov av att ändra bestämmelsen. En särskild fråga i detta sammanhang är om det underrättelseregister som förs i Skatteverkets verksamhet enligt lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar bör innehålla hänvisning till Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar. Skatteverkets behov av att i sitt underrättelseregister hänvisa till Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar förefaller vara begränsat. I förarbetena till lagen berörs inte frågan, men det uttalas att de uppgifter som får registreras ska framgå direkt av lagen med hänsyn till att de ur integritetsskyddssynpunkt är mycket känsliga. Regeringen delar därför kommitténs bedömning att övervägande skäl talar för att det aldrig varit avsikten att Säkerhetspolisens uppgiftssamlingar skulle omfattas. Det finns därför inte behov av att ändra bestämmelsen i detta avseende.

8.6 Polisens tillgång till andra myndigheters uppgifter

Regeringens förslag: Polismyndigheten ska ha samma tillgång till uppgifter hos andra myndigheter och direktåtkomst till register som förs av andra myndigheter som Rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna har i dag. Säkerhetspolisens tillgång till uppgifter ska inte förändras när Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. 435

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över förslaget. Datainspektionen delar i allt väsentligt de bedömningar som kommittén har gjort beträffande nödvändiga ändringar i polisdatalagen i och med införandet av den nya organisationen för polisen.

Skälen för regeringens förslag

Polismyndighetens tillgång till uppgifter Samarbetet mellan brottsbekämpande myndigheter har blivit allt viktigare i det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet. Utbyte av information gör det möjligt att utnyttja de samlade resurserna effektivare och ökar förutsättningarna för att brott kan klaras upp. Ett sätt att möjliggöra informationsutbyte är att skapa förutsättningar för tillgång till uppgifter som finns hos andra myndigheter. I registerförfattningar anges ofta för vilka ändamål personuppgifter får behandlas. Ändamålen brukar delas in i primära och sekundära, där de primära är utformade för att tillgodose den behandling som behövs i den aktuella myndighetens egen verksamhet och de sekundära reglerar i vilken utsträckning uppgifter, som samlats in för något primärt ändamål, får behandlas för att lämnas ut till enskilda eller till andra myndigheter för att tillgodose deras behov. Förutom bestämmelser om sekundära ändamål innehåller registerförfattningar även bestämmelser om vilka myndigheter som, utan hinder av sekretess, får ta emot uppgifter som behandlas med stöd av författningarna, till exempel vilka myndigheter som får beviljas direktåtkomst. På samma sätt som andra brottsbekämpande myndigheter ges tillgång till uppgifter som polisen förfogar över har Rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna getts tillgång till andra myndigheters uppgifter. Den omständigheten att polisen omorganiseras får inte leda till att den nya Polismyndigheten får sämre tillgång till uppgifter som andra myndigheter förfogar över. Polismyndigheten bör därför ges samma tillgång till uppgifter hos andra myndigheter och direktåtkomst till register som förs av andra myndigheter som Rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna har i dag. För att Polismyndigheten ska kunna få tillgång till uppgifter som behandlas av andra myndigheter måste myndigheten anges i de bestämmelser som reglerar för vilka sekundära ändamål respektive myndighet får behandla uppgifter samt i bestämmelserna som anger vilka myndigheter som får ta del av uppgifter hos den myndighet som behandlar uppgifterna. Det gäller även bestämmelsen i 5 kap. polisdatalagen, som reglerar för vilka sekundära ändamål uppgifter får behandlas i Säkerhetspolisens verksamhet.

Säkerhetspolisens tillgång till uppgifter Säkerhetspolisen nämns inte i några bestämmelser som reglerar sekundära ändamål och nämns normalt inte heller som mottagare av uppgifter, eftersom den kan få tillgång till uppgifter antingen som en del av Rikspolisstyrelsen eller som en polismyndighet med stöd av 7 § andra stycket polislagen när den leder polisverksamhet. När Säkerhetspolisen nu blir

en fristående myndighet bör utgångspunkten vara att Säkerhetspolisen ska ha samma tillgång till uppgifter som den har i dag. För att Säkerhetspolisen ska kunna få tillgång till uppgifter som behandlas av andra myndigheter måste myndigheten anges i de bestämmelser som reglerar för vilka sekundära ändamål respektive myndighet får behandla uppgifter samt i bestämmelserna som anger vilka myndigheter som får ta del av uppgifter hos den myndighet som behandlar uppgifterna. Som kommittén föreslår bör Säkerhetspolisen därför anges i ändamålsbestämmelserna i 2 och 3 kap. polisdatalagen, lagen om belastningsregister, lagen om misstankeregister, lagen om behandling av uppgifter i Tullens brottsbekämpande verksamhet, polisdatalagen, lagen om polisens allmänna spaningsregister och kustbevakningsdatalagen. Dessutom bör Säkerhetspolisen pekas ut som behörig att få del av uppgifter i dessa lagar samt i lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret, lagen om Schengens informationssystem och lagen om passagerarregister.

9 Behandling av personuppgifter i vapenregister och vapenärenden

9.1 Den nuvarande regleringen

Den nuvarande regleringen av vapenregister tillkom 1999 och finns i 2 kap. vapenlagen (1996:67). För registrering i vapenregister gäller bestämmelserna i vapenlagen, vissa utpekade bestämmelser i polisdatalagen (2010:361) och i övrigt personuppgiftslagen (1998:204). Behandlingen av personuppgifter vid handläggningen av vapenärenden regleras inte i vapenlagen. För dessa ärenden är det personuppgiftslagen som är tillämplig.

9.1.1 Hur är vapenregistren reglerade i dag?

Enligt 2 kap. 17 och 18 §§ vapenlagen ska det finnas dels lokala, dels centrala vapenregister som ska föras med hjälp av automatiserad behandling. De lokala vapenregistren ska föras av polismyndigheterna och de centrala registren av Rikspolisstyrelsen. För samtliga vapenregister gäller enligt 2 kap. 20 § vapenlagen att de har till ändamål dels att underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen, dels att ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott med anknytning till skjutvapen. Några närmare regler om de lokala vapenregistrens innehåll har inte utfärdats utöver vapenlagens regler om registrering av vissa uppgifter som rör hemvärnspersonal. Ett lokalt vapenregister , som enligt 2 kap. 17 § vapenlagen ska finnas hos varje polismyndighet, ska innehålla uppgifter om tillståndspliktiga vapeninnehav och om beslut enligt vapenlagen. Enligt förarbetena ska registren innehålla den information som behövs för hanteringen av vapenärenden, t.ex. personuppgifter på dem som sökt tillstånd att inneha vapen och uppgifter om vapen, vapendelar m.m. samt tillståndsbeslut. Ett 437

lokalt vapenregister ska även innehålla uppgifter om personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden. Uppgifter om vilka vapen det är fråga om får dock inte registreras. Ett lokalt register får inte heller användas för att göra automatiserade sammanställningar över personer som tillhör hemvärnets personal. De lokala vapenregistren innehåller i dag bl.a. uppgifter om ansökningar om tillstånd till att inneha vapen, polismyndighetens beslut angående ansökningarna, vapentillstånd av olika slag, vapnens typ, fabrikat, modell och kaliber samt tillståndshavarens namn och personeller organisationsnummer. De centrala vapenregistren ska enligt 2 kap. 18 § vapenlagen vara tre separata register: vapeninnehavarregistret, vapenregistret och vapenhandlarregistret. Vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgifter om personer och organisationer som meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller tillstånd att låna skjutvapen. Registret bygger på uppgifter från de lokala vapenregistren. Vidare registreras på samma sätt som i lokala vapenregister uppgifter om personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden. I vapenregistret finns uppgifter om de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har meddelats. Där registreras också uppgifter om vapentyp, tillverkningsnummer eller motsvarande, fabrikat, modell och kaliber. Tillståndspliktiga vapendelar registreras på samma sätt som tillståndspliktiga vapen. Registret bygger på uppgifter från de lokala vapenregistren. Registret innehåller även uppgifter om skjutvapen som har hittats eller anmälts stulna eller förkomna. Vapenhandlarregistret ska innehålla uppgifter om personer och organisationer som har meddelats tillstånd att bedriva handel med vapen. Vidare ska det finnas uppgifter om dels fysiska personer som har ett betydande inflytande över en sådan juridisk person, dels personer som har godkänts att som föreståndare eller ersättare ansvara för sådan verksamhet. Där registreras även uppgifter om personer och organisationer som har meddelats tillstånd enligt vapenlagen att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation. Registret bygger på uppgifter från de lokala vapenregistren. Vapenhandlarregistret omfattar inte den som handlar med med skjutvapen enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel. De centrala vapenregistren får enligt 2 kap. 19 § vapenlagen inte samköras med varandra. I 2 kap. 21 § vapenlagen föreskrivs att bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter i vapenregister enligt 2 kap. 17–20 §§ eller enligt sådana föreskrifter som har meddelats med stöd av 11 kap. 2 § j vapenlagen. Enligt 1 kap. 2 § polisdatalagen – som gäller vid behandling av personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet vid polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen – gäller den lagen inte när personuppgifter behandlas i vapenregister med stöd av vapenlagen, om inte detta särskilt anges i vapenlagen. Enligt 2 kap. 22 § vapenlagen gäller bestämmelserna om utlämnande av personuppgifter och uppgiftsskyldighet i 2 kap. 14 och 15 §§ polisdatalagen vid behandling av personuppgifter i vapenregister. 438

9.1.2 Hur används registren i praktiken?

Såväl de lokala som de centrala vapenregistren utgör i dag integrerade delar av ett enda datasystem som förs av Rikspolisstyrelsen. Polismyndigheterna för alltså inga egna vapenregister. Datasystemet i fråga innehåller också ett ärendehanteringssystem för handläggning av vapenärenden (VÄS). Uppgifterna i de olika vapenregistren förvaras fysiskt tillsammans, men åtskiljs genom olika tekniska åtgärder och behörighetsbegränsningar. Varje polismyndighet har enbart tillgång till de uppgifter som hänför sig till den egna myndigheten, vilket således bildar det lokala vapenregistret. Den som söker i exempelvis det centrala vapeninnehavarregistret får veta om en viss person är vapeninnehavare, men det beror på vilken polismyndighet som har beviljat tillståndet om ytterligare information blir tillgänglig. Endast den polismyndighet där vapeninnehavaren är folkbokförd ges tillgång till fullständiga uppgifter om tillståndet, vilka vapen det avser m.m. Övriga polismyndigheter får enbart tillgång till uppgiften att personen är vapeninnehavare. För att få reda på om personen har ett aktuellt tillstånd att inneha vapen och vilket eller vilka vapen det rör sig om måste man kontakta någon som är behörig att söka i den berörda myndighetens lokala vapenregister. En effekt av systemet med ett avdelat vapenregister för varje polismyndighet och förbudet mot att samköra de centrala vapenregistren är att en överlåtelse av ett vapen mellan olika län medför att kontroll inte kan ske enbart med hjälp av registren. Vapenhandläggaren vid den myndighet där tillstånd att inneha vapnet söks måste därför kontakta någon med motsvarande behörighet vid den andra myndigheten för att göra vissa av de kontroller som krävs inför ett beslut i ett tillståndsärende. Problem kan också uppstå om polisen ska verkställa ett omedelbart omhändertagande av vapen enligt 6 kap. 4 § vapenlagen och tillstånd till vapeninnehavet har registerats hos en annan polismyndighet. Likaså kan ett vapen som påträffas vid brott inte omedelbart lokaliseras till rätt ägare om tillståndet att inneha vapnet är registrerat vid en annan polismyndighet än den som påträffat vapnet. Rikspolisstyrelsen planerar att ta ett nytt system för hantering av vapenärenden och registrering i vapenregister i drift i december 2013. Detta system är uppbyggt enligt samma principer som det system som används för närvarande.

9.1.3 Tidigare överväganden och förslag om vapenregister

Propositionen Vapenregister När de centrala vapenregistren inrättades – vilket ska ses mot bakgrund av att det tidigare fanns drygt 100 lokala vapenregister – motiverades detta framför allt med att centrala register skulle effektivisera polisens arbete med att följa upp meddelade vapentillstånd och att sådana register skulle vara av stor betydelse för polisens verksamhet att förebygga, upptäcka och utreda brott (prop. 1998/99:36 s. 15 och 17).

Skälet för att de centrala vapenregistren delats upp i tre separata register är enligt förarbetena att det inte ska vara möjligt att ur de centrala registren närmare utläsa vilka slags vapen en viss person eller organisation har rätt att inneha. För att ytterligare minska risken att registrerad information kommer i orätta händer och kan sammanställas på ett sätt som utgör ett hot, t.ex. för registrerade vapeninnehavare, föreskrevs att de centrala registren inte får samköras med varandra (prop. 1998/99:36 s. 19).

Propositionen Genomförande av FN:s vapenprotokoll I november 2000 antog Förenta nationernas (FN) generalförsamling, genom resolution 55/25, konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och två tilläggsprotokoll till detta. I maj 2001, genom resolution 55/255, antog generalförsamlingen ett tredje tilläggsprotokoll till konventionen, vapenprotokollet. Sverige har tillträtt såväl konventionen som tilläggsprotokollen. Genom propositionen Genomförande av FN:s vapenprotokoll (prop. 2010/11:72) anpassades den svenska lagstiftningen till kraven i FN:s vapenprotokoll. I vapenprotokollet ställs bl.a. krav på att vissa uppgifter om vapen dels ska registreras, dels bevaras viss minsta tid. I propositionen behandlades också behovet av lagändringar med anledning av rådets direktiv om ändring av rådets direktiv av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG). I propositionen föreslogs inga ändringar i reglerna om vapenregister. Regeringen konstaterade att det inte finns några bestämmelser om gallring av vapenregister i vapenlagen och att 9 § personuppgiftslagen därför är tillämplig på registren. Regeringen gjorde bedömningen att det var förenligt med denna bestämmelse att bevara uppgifter i vapenregister på det sätt som FN:s vapenprotokoll och vapendirektivet kräver, dvs. upp till 20 år (prop. 2010/11:72 s. 48).

Departementspromemorian Vissa frågor om vapenlagen I mars 2009 fick en särskild utredare i uppdrag att utreda vissa frågor om vapenlagstiftningen. I departementspromemorian Vissa frågor om vapenlagen (Ds 2010:6) föreslår utredaren att det centrala vapenregistret ska få samköras med det centrala vapeninnehavarregistret i ett ärende som avser tillstånd att inneha skjutvapen, om sökanden och vapnets överlåtare är bosatta i olika län. Samma möjligheter att samköra register föreslår utredaren ska finnas när överlåtelse sker mellan företag eller mellan företag och privatperson och företagen har sitt säte i olika län eller företaget har sitt säte i ett annat län än det där privatpersonen är bosatt (Ds 2010:6 s. 115 f.). Som skäl för att samkörning bör tillåtas i de angivna fallen anger utredaren att samkörning skulle effektivisera polisens arbete och att sådan behandling bara skulle komma att aktualiseras i begränsad omfattning. Syftet med samkörning är att förenkla handläggningen av enskilda tillståndsärenden. Promemorian har remissbehandlats (dnr Ju2010/3907/L4). Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig om förslaget är positiva till att tillåta samkörning. Rikspolisstyrelsen förordar att samkörning ska tillåtas i större utsträckning än vad utredaren föreslår. Styrelsen pekar bl.a. på behovet för lokala polismyndigheter att kunna samköra uppgifter som ett led i kontrollen av vapenhandlare. Datainspektionen uttrycker viss tvek- 440

samhet och framhåller att skälet till att samkörning inte tillåts är säkerhetsaspekter och att utredaren inte i tillräcklig utsträckning utrett säkerhetsriskerna och integritetsriskerna. Datainspektionen påpekar vidare att begränsad samkörning borde innebära att effektivitetsvinsterna är små. Sveriges advokatsamfund manar till försiktighet med samkörning men ser samtidigt fördelar med en snabbare handläggning. Det nu aktuella förslaget i promemorian har inte lett till någon lagstiftning.

Betänkandet Skärpningar i vapenlagstiftningen Utredningen om skärpningar i vapenlagstiftningen föreslår i betänkandet Skärpningar i vapenlagstiftningen (SOU 2013:7) att det ska införas ytterligare ett nationellt register (registret över auktoriserade föreningar). Detta ska enligt förslaget innehålla uppgifter om de föreningar som ska auktoriseras på visst sätt enligt de nya regler i vapenlagen som utredningen föreslår. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet (Ju2013/852/L4).

9.1.4 Polisorganisationskommitténs förslag

Polisorganisationskommittén framhåller att bildandet av en sammanhållen polismyndighet aktualiserar frågan om att samordna de olika vapenregistren, men att detta är en fråga som förutsätter beredning där frågor om integritet, effektivitet och registersäkerhet behöver vägas mot varandra. Kommittén anser att frågan om en samordning bör övervägas närmare under genomförandefasen av arbetet med den nya polismyndigheten. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om vapenregister med oförändrat innehåll anpassas till den nya organisationen (SOU 2012:78, del 1, s. 146). Kommittén föreslår också att 18 kap. 16 § OSL anpassas till den nya organisationen. Den enda myndighet som yttrat sig över kommitténs förslag till ändringar i vapenlagen är Rikspolisstyrelsen, som motsätter sig att vapenregistren även i fortsättningen ska vara uppdelade på flera register i stället för ett nationellt.

9.2 Generella regler för personuppgiftsbehandling

9.2.1 En samlad reglering av personuppgiftsbehandling enligt vapenlagen

Regeringens bedömning: Det bör införas en sammanhållen reglering av behandling av personuppgifter i vapenärenden och vapenregister i vapenlagen.

Promemorians förslag: Promemorian lämnar inte något förslag till en sammanhållen reglering. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande regleringen av vapenregister finns i 2 kap. vapenlagen. För registrering i vapenregister 441

gäller bestämmelserna i vapenlagen, vissa utpekade bestämmelser i polisdatalagen och personuppgiftslagen. Vapenlagen innehåller inga regler om personuppgiftsbehandling i vapenärenden. För sådan behandling gäller i stället personuppgiftslagen. Regleringen är således komplex. I promemorian föreslås att ytterligare tre bestämmelser i polisdatalagen ska göras tillämpliga på behandling av personuppgifter i vapenregister. Av avsnitt 9.2.2 om känsliga personuppgifter framgår att det framför allt är i vapenärenden som det finns behov av att behandla känsliga personuppgifter och inte i vapenregister. Det finns därför ett behov av att i vissa fall särskilt reglera personuppgiftsbehandlingen även i vapenärenden. Med hänsyn till detta och till att personuppgiftsbehandling i vapenregister i dag regleras i tre olika lagar anser regeringen att det finns skäl att samla reglerna om personuppgiftsbehandling i vapenlagen i stället för att hänvisa till viss reglering i polisdatalagen. Ett annat skäl att se över regleringen är den ändring i 2 kap. 6 § regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 2011. Den innebär att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att det vid bedömningen av hur ingripande intrånget är ska tas hänsyn till bl.a. hur känsliga uppgifterna är, ändamålet med behandlingen och mängden av uppgifter. Där påpekas vidare att myndighetsregister med ett stort antal registrerade och ett särskilt känsligt innehåll normalt bör regleras i lag (prop. 2009/10:80 s. 183). Vapenregistren anses tillhöra de register som kräver lagform. En övergångsbestämmelse till grundlagsändringen innebär att om det redan finns regler på ett visst område behåller dessa sin giltighet fram till utgången av 2015, även om de inte i alla avseenden uppfyller den nya grundlagsbestämmelsens krav. Det ligger således i linje med den nya grundlagsbestämmelsen att tydliggöra vad som gäller för personuppgiftsbehandlingen i vapenärenden och att, som föreslås i promemorian, stärka enskildas integritetsskydd genom att införa bestämmelser om tillgång till personuppgifter och behandling av känsliga personuppgifter. Regeringen anser därför att det bör införas ett nytt kapitel i vapenlagen där reglerna om personuppgiftsbehandling enligt lagen samlas. Lagen bör innehålla de bestämmelser som avviker från regleringen i personuppgiftslagen och inte hänvisa till bestämmelser i polisdatalagen.

9.2.2 Regler om behandling av personuppgifter införs i vapenlagen

Regeringens förslag: Det ska i vapenlagen införas bestämmelser om personuppgiftsansvar, tillgång till personuppgifter, behandling av känsliga personuppgifter, sökbegränsningar när det gäller sådana uppgifter och ytterligare föreskrifter. Bestämmelsen om rättelse och skadestånd ska anpassas till den nya regleringen.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att bestämmelserna om tillgång till personuppgifter, 442

känsliga personuppgifter och personuppgiftsombud endast ska gälla för personuppgiftsbehandling i vapenregister. Det föreslås inte någon bestämmelse om personuppgiftsansvar och inte några sökbegränsningar när det gäller känsliga personuppgifter. Bestämmelserna är också utformade på ett annat sätt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslagen. Datainspektionen är positiv till att bestämmelsen om tillgång till uppgifter i polisdatalagen görs tillämplig på vapenregister men förutser att nästintill samtliga polismän kommer anses behöva tillgång till registren. Inspektionen ifrågasätter om det vid behandling av uppgifter i vapenregister finns behov av att behandla andra typer av känsliga personuppgifter än sådana som avser en persons hälsa och föreslår att även bestämmelsen om sökbegränsningar avseende känsliga personuppgifter görs tillämplig på vapenregister. Rikspolisstyrelsen påpekar att uppgifterna i vapenregister inte i sig är särskilt integritetskänsliga utan att de uppgifter som kan vara känsliga registreras i själva vapenärendet. Det är mycket viktigt att enskilda polismän har snabb tillgång till uppgifter i vapenregister, vilket de har i dag när det gäller tillstånd som har beviljats vid den egna myndigheten. Styrelsen motsätter sig inte att bestämmelsen om tillgång till uppgifter i polisdatalagen görs tillämplig på vapenregister men påpekar att det redan i dag görs en behovsbedömning innan en anställd tilldelas behörighet till olika datasystem. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar att den omständigheten att flera får del av uppgifter om enskilda i registren ställer särskilda krav på såväl myndighetsinterna föreskrifter om behörighet som väl fungerande intern kontroll och extern tillsyn av hur föreskrifterna följs. Nämnden anser att det bör analyseras vilka konsekvenser det får för nämnden när bestämmelsen om känsliga personuppgifter blir tillämplig på vapenregister, eftersom den då omfattas av nämndens tillsyn.

Skälen för regeringens förslag

Personuppgiftsansvar Om personuppgiftsansvaret för en viss behandling inte följer av en särreglering görs en bedömning av vem som bär ansvaret utifrån den definition som finns i 3 § personuppgiftslagen. I registerförfattningar är det vanligt att man tydligt pekar ut vem som är ansvarig för den behandling av uppgifter som regleras i respektive författning. Med hänsyn till att det nu bör införas bestämmelser om den personuppgiftsbehandling som sker med stöd av vapenlagen bör det anges att Polismyndigheten är personuppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter i vapenregister och i vapenärenden. Den personuppgiftsansvarige får enligt 36 § andra stycket personuppgiftslagen utse ett s.k. personuppgiftsombud. Regleringen är frivillig. Ett personuppgiftsombud, som ska vara en fysisk person, har till uppgift att självständigt se till att den personuppgiftsansvarige behandlar personuppgifter på ett lagligt och korrekt sätt och i enlighet med god sed. Enligt 2 kap. 5 § polisdatalagen är det obligatoriskt för Polismyndigheten att utse personuppgiftsombud i den brottsbekämpande verksamheten. Mot bakgrund av de förändringar som föreslås beträffande vapenregister 443

och då dessa register också till viss del förs för brottsbekämpande ändamål bör det vara obligatoriskt för polisen att utse personuppgiftsombud även för behandlingen i vapenregister och vapenärenden. En motsvarande bestämmelse bör därför införas i vapenlagen.

Behandling av känsliga personuppgifter Enligt huvudregeln i 13 § personuppgiftslagen är det i princip förbjudet att behandla känsliga personuppgifter. Med känsliga personuppgifter avses uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller uppgifter om hälsa eller sexualliv. Från denna huvudregel finns ett antal undantag i 15–19 §§ personuppgiftslagen. Bestämmelserna är tillämpliga på vapenregister. Polisdatalagen ger större utrymme än personuppgiftslagen att behandla känsliga personuppgifter. Enligt 2 kap. 10 § polisdatalagen får uppgifter om en person inte behandlas enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa eller sexualliv. Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får de dock kompletteras med sådana personuppgifter när det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen. Tillstånd att inneha skjutvapen får enligt 2 kap. 5 § vapenlagen endast meddelas om det skäligen kan antas att vapnet inte kommer att missbrukas. I vapenärenden är sökandens personliga förhållanden av intresse. Uppgifter om missbruk eller om nedsatt psykisk förmåga är av stor betydelse. Behandling av känsliga personuppgifter vid handläggning av vapenärenden kan förekomma exempelvis när en läkare anmäler enligt 6 kap. 6 § vapenlagen att en person av medicinska skäl inte är lämpad att inneha vapen. Sådan information aktualiserar frågan om återkallelse av vapentillstånd. Att det endast är personuppgiftslagen som är tillämplig vid behandling av känsliga personuppgifter i vapenärenden är därmed ett problem, eftersom möjligheterna att behandla känsliga personuppgifter enligt den lagen är så begränsade. Även om känsliga personuppgifter som förekommer i vapenärenden ofta torde kunna behandlas med samtycke är så inte alltid fallet. Ett exempel på information som kan behöva behandlas oavsett om vapeninnehavaren samtycker eller inte är sådan medicinsk information som nyss nämnts. Eftersom det finns ett större behov av att kunna behandla känsliga personuppgifter än vad personuppgiftslagen medger, bör regler om detta införas. I promemorian föreslås att 2 kap. 10 § polisdatalagen ska göras tillämplig på behandlingen av personuppgifter i vapenregister. Det är dock i vapenärenden som känsliga personuppgifter behöver behandlas, varför regleringen bör gälla personuppgiftsbehandling enligt vapenlagen generellt. Som Datainspektionen påpekar saknas det behov av att i vapenärenden behandla andra typer av känsliga personuppgifter än sådana som avser en persons hälsa. I en anmälan eller liknande som kommer in till Polismyndigheten kan det dock finnas andra typer av känsliga personuppgifter. För att myndigheten ska kunna besvara eller på annat sätt handlägga den inkomna handlingen bör myndigheten därför få behandla alla de typer av känsliga personuppgifter som anges i 2 kap. 10 § polisda- 444

talagen i vapenärenden. Som Datainspektionen föreslår bör känsliga personuppgifter inte få användas som sökbegrepp. Genom att en särskild bestämmelse om behandling av känsliga personuppgifter införs i vapenlagen kommer personuppgiftsbehandlingen enligt den lagen inte automatiskt att omfattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Regeringen anser att den tillsyn som Datainspektionen utövar över personuppgiftsbehandling enligt vapenlagen är tillräcklig. Någon ändring i tillsynsområdet för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden bör därför inte göras.

Tillgången till uppgifter En övergång till enbart nationella vapenregister förutsätter att det går att upprätthålla ett lika bra eller bättre integritetsskydd för de uppgifter som finns i registren. Det kan bl.a. åstadkommas genom en tydligare lagstiftning. Beträffande säkerhetsaspekterna bör det framhållas att under de nästan 15 år som förflutit sedan vapenregistren lagreglerades har tekniken förbättrats och likaså säkerheten i systemen. När det gäller vapenregister är både säkerheten mot angrepp utifrån och den interna säkerheten viktig. Rikspolisstyrelsen har numera ett avancerat loggningssystem som förebygger att arbetstagare gör sökningar i vapenregistren som inte är tillåtna. Systemet innebär också hög spårbarhet när det gäller enskilda sökningar. Säkerheten mot externa angrepp har också förbättrats. För närvarande är det cirka 200 personer inom polisen som handlägger vapenärenden och som har behörighet att arbeta med de lokala vapenregistren. Tillgången till uppgifter i vapenregister regleras i dag genom ett system med personliga behörigheter, där varje vapenhandläggare har tillgång till uppgifter i det lokala vapenregistret samt i de centrala registren. Däremot har de inte någon tillgång till uppgifter i andra lokala register. Polismän i yttre tjänst och brottsutredare har tillgång till uppgifter i det lokala vapenregistret, men sökningar i vapenregister förutsätter att det finns behov av detta i ett konkret ärende. En sådan sökning kan t.ex. avse ett visst vapens serienummer. Om vapnet är registrerat på en person som är bosatt inom verksamhetsområdet för den polismyndighet där polismannen tjänstgör, kan polismannen få fullständig information om innehavaren och dennes eventuella övriga vapen. Inom den egna myndigheten kan polismannen också få fram uppgifter om vapentillstånd och vapeninnehav genom att söka på ett visst personnummer. Sådana upplysningar kan behövas t.ex. när polisen planerar att företa tvångsåtgärder mot en person. Tillgången till uppgifter i vapenregister bör begränsas och regleras med personliga behörigheter även i framtiden. När det endast finns nationella register blir det nödvändigt att överväga andra utgångspunkter för behörigheten än det förhållandet att tjänstemannen tillhör en viss geografisk enhet. Avvecklingen av de lokala registren måste föregås av en noggrann bedömning av vilka befattningshavare som bör ges tillgång till uppgifter i de nationella vapenregistren, utöver dem som handlägger vapenärenden, och hur tillgången lämpligen bör begränsas. Som Rikspolisstyrelsen påpekar är det viktigt att komma ihåg att de uppgifter som framför allt kan vara känsliga registreras i själva vapenärendet och inte i vapenregist- 445

ren. Utgångspunkten bör vara att det enbart är vapenhandläggare som ges tillgång till uppgifter i vapenärenden. För att tydliggöra detta bör en regel om att tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter införas. Det får ankomma på Polismyndigheten att med utgångspunkt i eventuella föreskrifter och i den framtida organisationen finna lämpliga avgränsningar för behörigheten. Som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar ställer ett system som bygger på behörighetstilldelning stora krav på en fungerande intern kontroll och på extern tillsyn av hur reglerna efterlevs för att vara effektivt. Datainspektionen kommer på samma sätt som i dag att utöva tillsyn över Polismyndighetens personuppgiftsbehandling enligt vapenlagen. Detta är dock inte tillräckligt utan det krävs även en effektiv intern kontroll för att se till att tilldelningen av behörigheter är adekvat och aktuell samt att reglerna om behörighet efterlevs. Sådana funktioner bör finnas vid Polismyndigheten, men myndigheten får själv avgöra hur den vill organisera den interna kontrollen.

Rättelse och skadestånd I 2 kap. 21 § vapenlagen föreskrivs att personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd är tillämpliga på behandlingen av personuppgifter i vapenregister. När det nu föreslås vissa generella regler för personuppgiftsbehandlingen även i vapenärenden bör bestämmelsen anpassas till den nya regleringen.

Ytterligare föreskrifter Av vapenlagen bör det av tydlighetsskäl framgå att det på lägre normgivningsnivå finns bestämmelser om förande av vapenregister, åtkomst till uppgifter i registren, digital arkivering och att personuppgifter som behandlas i vapenregister får lämnas ut även i andra fall än som uttryckligen anges i lagen.

9.3 Regleringen av vapenregister

9.3.1 De lokala vapenregistren tas bort

Regeringens förslag: Det ska inte finnas lokala vapenregister. De centrala vapenregistren, som ska föras av Polismyndigheten, ska finnas kvar med i huvudsak oförändrat innehåll.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att nuvarande reglering bibehålls. Remissinstanserna: Det är endast Rikspolisstyrelsen som yttrar sig i denna del. Styrelsen motsätter sig att vapenregistren även i fortsättningen ska vara uppdelade på lokala och centrala register. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande registerstrukturen hämmar utvecklingen Den nuvarande registerstrukturen utgår från att varje polismyndighet har ett eget lokalt vapenregister och att dessa i sin tur bildar underlaget för de centrala vapenregistren. Som framgår av avsnitt 9.1.2 medför detta redan i dag hinder mot en rationell handläggning av vapenärenden. Uppdelningen medför exempelvis att den som handlägger ett tillståndsärende, och som behöver uppgifter om vapentillstånd som meddelats av en annan polismyndighet, enbart kan få den informationen vid direktkontakt med en handläggare med motsvarande behörighet vid den andra myndigheten, eftersom var och en bara har tillgång till uppgifter som rör den egna myndigheten. Uppdelningen på flera lokala register kan även vara ett hinder i annan polisverksamhet, t.ex. om någon som är registrerad som innehavare av vapen i en annan del av landet uppträder på sådant sätt att frågan om omedelbart omhändertagande av vapen aktualiseras. Det är då viktigt att snabbt kunna få uppgift om det är fråga om obrukbara vapen eller vapen som kan vålla stor skada. Uppdelningen på lokala register tillsammans med förbudet mot samkörning av centrala register medför också problem att snabbt kunna spåra innehavare av vapen som påträffas eller misstänks ha använts vid grova brott. Det finns inte något praktiskt behov av att behålla lokala register för handläggningen av vapenärenden när polismyndigheterna slås samman till en myndighet. Inte heller några andra verksamhetsskäl talar för att behålla de lokala vapenregistren. Eftersom ett huvudskäl till omorganisationen är att avlägsna hinder som kan begränsa polisens effektivitet kommer frågan om hur förvaltningsärendena ska hanteras i fokus. Vapenärenden är en av de enskilt största grupperna av förvaltningsärenden inom polisen. Enligt uppgift handläggs omkring 120 000 vapenärenden per år. Utgångspunkten för reformen är att Polismyndigheten i så stor utsträckning som möjligt ska kunna besluta sin egen organisation. Ett viktigt led i detta arbete är att möjliggöra för myndigheten att handlägga vissa arbetsuppgifter i en annan del av organisationen än den som rent geografiskt ligger närmast till hands. Mot den bakgrunden är det viktigt att inte sätta upp onödiga hinder mot att handläggningen av sådana ärenden tillfälligt eller permanent kan koncentreras till de enheter som är bäst lämpade för uppgiften. Om man behåller de lokala registren med geografiskt begränsad behörighet på samma sätt som i dag kommer vapenärendena även fortsättningsvis att styras mot en inledande handläggning länsvis, vilket utgör ett sådant hinder. Detta skulle motverka syftena med omorganisationen. Från effektivitetssynpunkt finns det därför starka skäl att ta bort kravet på lokala vapenregister.

Det ska enbart finnas nationella register Enligt artikel 4.4 i rådets direktiv av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG), vapendirektivet, ska medlemsstaterna senast den 31 december 2014 föra antingen ett centraliserat eller decentraliserat register som garanterar behöriga myndigheter tillgång till de register där varje uppgift som omfattas av direktivet bevaras. Detta åtagande medger således att det bara finns nationella register. 447

Det enda sakskäl som kan anföras för att behålla nuvarande registerstruktur är att det anses olämpligt att samla en stor mängd uppgifter om vapenfrågor i ett register. Syftet med lokala vapenregister var att av skäl som rör allmän ordning och säkerhet samt försvarssäkerhet hindra att alla uppgifter om vapeninnehav samlades i ett enda register när registreringen digitaliserades. Detta byggde till stor del på den tidens farhågor för integritetsintrång och den syn på säkerhetsrisker med omfattande register som var förhärskande då. Som framgår av avsnitt 9.1.2 om hur dagens vapenregister är uppbyggda är dessa redan integrerade i samma datasystem. De lokala registren innebär således en form av dubbelregistrering. Det kan också tillfogas att de tre största polismyndigheterna – Stockholm, Västra Götaland och Skåne – var och en har ett så stort geografiskt respektive befolkningsmässigt underlag att beteckningen lokala vapenregister kan te sig missvisande. Skillnaden mellan dagens lokala vapenregister och de centrala registren är alltså inte så stor som man skulle kunna tro. Att i lagstiftning permanenta en registerstruktur som hör samman med en viss organisation minskar flexibiliteten och strider mot hur man allmänt ser på it-frågor i dag. Det har såvitt känt under de år som vapenregister har förts automatiserat – och som i praktiken den lagtekniska lösning som nu föreslås har tillämpats – inte framkommit några säkerhetsproblem som hör samman med denna struktur. Tekniska förbättringar och en ökad medvetenhet bland dem som behandlar personuppgifter gör att det inte finns anledning att hysa farhågor om försämrad säkerhet om man ändrar registerstrukturen. Mot den nu angivna bakgrunden är säkerhetsaspekten således inte längre något bärande skäl för att behålla den nuvarande författningsregleringen. Med dagens tekniska system finns det dessutom goda förutsättningar att i samma utsträckning som för närvarande begränsa tillgången till uppgifter i vapenregister. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar för att inte längre ha några lokala vapenregister. Förslaget medför att det i framtiden bara kommer att finnas en typ av register, som då lämpligen kan benämnas nationella vapenregister. Polismyndigheten bör föra registren. Dessa bör regleras i ett nytt kapitel i vapenlagen.

9.3.2 Innehållet i vapenregistren

Regeringens förslag: I vapeninnehavarregistret ska det finnas uppgifter om hemvärnsmän som motsvarar dem som för närvarande finns i lokala vapenregister. Samma begränsningar som finns i dag ska gälla för behandling av uppgifter om hemvärnsmän. Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några andra nya lagregler om innehållet i vapenregister.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens . Remissinstanserna: Försvarsmakten , som är den enda remissinstans som yttrar sig i denna del, tillstyrker att uppgifter om hemvärnsmän registreras i det nationella vapeninnehavarregistret.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Innehållet i de nationella vapenregistren förändras inte Som framgår av avsnitt 9.3.1 anser regeringen att det inte längre bör finnas några lokala vapenregister. De nationella vapenregistren bör på samma sätt som i dag vara tre separata register med samma innehåll. Vapeninnehavarregistret ska innehålla uppgifter om personer och organisationer som meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller ammunition eller tillstånd att låna skjutvapen. Vapenregistret ska innehålla uppgifter om de skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har meddelats. Där ska också registreras uppgifter om vapentyp, tillverkningsnummer eller motsvarande, fabrikat, modell och kaliber. Tillståndspliktiga vapendelar registreras på samma sätt som tillståndspliktiga vapen. Registret ska även innehålla uppgifter om skjutvapen som har hittats eller anmälts stulna eller förkomna. Vapenhandlarregistret ska innehålla uppgifter om personer och organisationer som har meddelats tillstånd att bedriva handel med vapen. Vidare ska det finnas uppgifter om dels fysiska personer som har ett betydande inflytande över en sådan juridisk person, dels personer som har godkänts att som föreståndare eller ersättare ansvara för sådan verksamhet. Där ska även registreras uppgifter om personer och organisationer som har meddelats tillstånd enligt vapenlagen att ta emot skjutvapen för översyn eller reparation. Det finns inte skäl att i lag ytterligare precisera innehållet i registren, utöver vad som anges nedan om registrering av hemvärnspersonal.

Vapen som förvaras hos hemvärnspersonal ska registreras i vapeninnehavarregistret Enligt 17 § förordningen (1996:31) om statliga myndigheters skjutvapen m.m. ska Försvarsmakten informera berörd polismyndighet om sådana militära skjutvapen som har tilldelats hemvärnspersonal och som förvaras i bostäder. Av 2 kap. 17 § andra stycket vapenlagen framgår att lokala vapenregister ska innehålla uppgifter om personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden. Uppgifter om vilka vapen som har tilldelats dessa får dock inte registreras. Den som tillhör hemvärnets personal antecknas således enbart som vapeninnehavare i det lokala registret. Ett lokalt register får inte användas för att göra automatiserade sammanställningar över personer som tillhör hemvärnets personal. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att hemvärnets organisation kartläggs och saboteras. Ett annat syfte är att skydda enskilda personer som tillhör hemvärnet och deras familjer (prop. 1998/99:36 s. 22). I 2 kap. 18 § första stycket 1 vapenlagen föreskrivs att det centrala vapeninnehavarregistret bl.a. ska innehålla uppgifter om personer som tillhör hemvärnets personal och som av Försvarsmakten har tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden. Det får dock inte framgå av registret att en registrerad person tillhör hemvärnets personal. Det polisiära syftet med registreringen är att skapa en fullständig överblick över vilka personer som förvarar vapen i bostaden. Registreringen har även betydelse för Försvarsmakten, eftersom den skapar förutsättningar för att polismyndigheterna ska kunna underrätta Försvarsmakten 449

om omständigheter som kan medföra att en person som tillhör hemvärnets personal är olämplig att inneha skjutvapen. En polismyndighet är enligt 6 kap. 7 § vapenlagen skyldig att omedelbart underrätta Försvarsmakten om det kommer fram sådana omständigheter, t.ex. om någon i hemvärnets personal vid upprepade tillfällen omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Som redovisats i avsnitt 9.3.1 bör det inte finnas några lokala vapenregister. Den registrering av hemvärnspersonal som görs med stöd av 2 kap. 17 § vapenlagen upphör därmed. Det blir då nödvändigt att anpassa regleringen av de nationella vapenregistren. En lämplig lösning är att i princip lyfta över den reglering som rör lokala vapenregister till den nationella nivån. Det innebär att uppgifter om vilka vapen som Försvarsmakten har tilldelat en hemvärnsman inte bör registreras i vapenregistren och att det inte heller i fortsättningen bör vara tillåtet att med hjälp av uppgifterna i vapenregister göra sammanställningar av vilka hemvärnsmän som finns. På samma sätt som i dag bör alltså datasystemet innehålla tekniska spärrar som förhindrar att sammanställningar över hemvärnsmän kan göras (jfr prop. 1998/99:36 s. 22). Det kan även finnas skäl att överväga om det bör införas ytterligare tekniska begränsningar i systemet, t.ex. sökbegränsningar, vad gäller uppgifter om hemvärnets personal, mot bakgrund av att det i fortsättningen bara kommer att finnas nationella register. Det får ankomma på Polismyndigheten att i samråd med Försvarsmakten överväga om det kan behövas ytterligare sådana tekniska begränsningar.

9.3.3 Ändamålen för behandling

Regeringens bedömning: Den bestämmelse som reglerar ändamålen med vapenregistren behöver inte ändras.

Promemorians bedömning: Promemorian berör inte frågan om för vilka ändamål vapenregistren får föras. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte i denna del. Kronofogdemyndigheten anser att det av vapenlagen eller vapenförordningen bör framgå att myndigheten har rätt att inhämta uppgifter om tillstånd att inneha vapen och vilka typer av vapen tillståndet omfattar ur vapenregistren. Datainspektionen anser att det bör framgå att vapenregistrens ändamål omfattar samkörning av register för uppföljning och framställning av statistik. Skälen för regeringens bedömning: Vapenregistren ska enligt 2 kap. 20 § vapenlagen ha till ändamål att ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott med anknytning till skjutvapen samt att underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt lagen. Datainspektionen anser att det bör framgå att ändamålen omfattar samkörning av registren för uppföljning och framställning av statistik. Lagrådet har dock ansett att statistik, uppföljning, utvärdering och planering som anknyter till sakverksamheten är en sådan integrerad del av denna att det, även utan att det uttryckligen sägs i en registerförfattning, är självklart att uppgifter som används i verksamheten också får 450

användas för detta ändamål (prop. 2004/05:164 s. 116). Regeringen anser mot denna bakgrund att det saknas skäl att särskilt ange detta ändamål i bestämmelsen. I registerförfattningar anges ofta för vilka sekundära ändamål uppgifter i register får behandlas, dvs. när uppgifter får lämnas ut till andra myndigheter för dessas behov. När det gäller vapenregistren är det finalitetsprincipen som styr detta, vilket innebär att uppgifter ur registren kan lämnas ut till en annan myndighet om det inte är oförenligt med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in. Kronofogdemyndigheten anser att det i författning bör anges att myndigheten har rätt att inhämta uppgifter ur vapenregistren. Det finns goda skäl att tydligt ange när uppgifter ur vapenregistren får lämnas ut till andra myndigheter. Det saknas dock beredningsunderlag i denna del varför frågan inte kan behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

9.3.4 Utlämnande av uppgifter ur registren

Regeringens förslag: Bestämmelser motsvarande dem om utlämnande av uppgifter och uppgiftsskyldighet i polisdatalagen ska införas i vapenlagen. Säkerhetspolisen får medges direktåtkomst till uppgifter i vapenregistren.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian lämnas inget förslag om att polisdatalagens bestämmelser om utlämnande av uppgifter och uppgiftsskyldighet ska införas i vapenlagen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslaget. Kronofogdemyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen påpekar att även de har behov av direktåtkomst till uppgifter i vapenregistren.

Skälen för regeringens förslag

Befintliga möjligheter att lämna ut uppgifter förändras inte Enligt 2 kap. 22 § vapenlagen gäller bestämmelserna om utlämnande av personuppgifter och uppgiftsskyldighet i 2 kap. 14 och 15 §§ polisdatalagen även när personuppgifter i behandlas i vapenregister. Som framgår av avsnitt 9.2.1 anser regeringen att regleringen av personuppgiftsbehandling i vapenregister och vapenärenden bör samlas i vapenlagen så att man kan ta bort hänvisningen till regleringen i polisdatalagen. Det bör därför införas bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i polisdatalagen om utlämnande av personuppgifter och uppgiftsskyldighet i vapenlagen.

Säkerhetspolisens möjligheter att inhämta uppgifter Vissa utsedda befattningshavare hos Säkerhetspolisen har i dag behörighet att söka i vapenregister på ett begränsat antal uppgifter. Denna behörighet motsvarar i princip vad som gäller för t.ex. en polisman i yttre tjänst vid en polismyndighet. Säkerhetspolisen har samma behov som po- 451

lisen i övrigt av att ha tillgång till uppgifter i vapenregister, bl.a. i sin verksamhet att upptäcka och avvärja hot mot rikets säkerhet. I t.ex. arbetet mot terrorism och inhemsk extremism ger uppgifter i vapenregister ledning vid bedömningen av potentiella hot. De uppgifter som Säkerhetspolisen främst har intresse av är uppgifter om namn och personuppgifter på tillståndshavare, uppgifter om deras vapen, tillståndets varaktighet och var tillståndsfrågan har handlagts. En viktig fråga när Säkerhetspolisen bryts ut till en fristående myndighet är hur myndigheten bör få tillgång till uppgifter i vapenregister. Ett alternativ är att Säkerhetspolisen får vända sig till Polismyndigheten med en begäran om att få del av uppgifterna, ett annat är att skapa förutsättningar för att Säkerhetspolisen kan medges direktåtkomst till uppgifter i registren. Den förstnämnda lösningen medför en risk att Säkerhetspolisen inte kan få nödvändiga uppgifter lika snabbt i en akut situation som när vissa av dess medarbetare själva kan inhämta uppgifter ur registren. Den nya polisorganisationen är som framgår av avsnitt 5.1 inte avsedd att förändra uppgiftsfördelningen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen eller förutsättningarna för var och en av dessa att bedriva sin verksamhet. Mot den bakgrunden bör det öppnas en möjlighet för Polismyndigheten att bevilja Säkerhetspolisen direktåtkomst till vapenregistren. Det får ankomma på Polismyndigheten att tillsammans med Säkerhetspolisen närmare avgöra hur Säkerhetspolisens behov av tillgång till uppgifter i vapenregister bör tillgodoses, t.ex. vilka krav som bör ställas på den som får möjlighet att söka i registren. Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen och Tullverket påpekar att de också har behov av direktåtkomst till vapenregistren. Det finns mycket som talar för att i vart fall de brottsbekämpande myndigheterna har ett sådant behov. Frågan kan dock inte behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende, eftersom det saknas beredningsunderlag.

9.3.5 Samkörning av vapenregister

Regeringens förslag: Förbudet mot samkörning av vapenregister ska upphävas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens . Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Domstolsverket och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser att integritetsfrågor bör analyseras närmare innan förbudet mot samkörning upphävs. Enligt nämnden bör det även övervägas om det finns anledning att införa undantag från förbudet i stället för att upphäva det. Datainspektionen har förståelse för att det finns behov av att samköra de nationella registren men anser att det bör lagregleras att endast ett fåtal personer får samköra de nationella registren. Inspektionen anser också att risken för att registrerad information kommer i orätta händer och kan sammanställas på ett sätt som utgör ett hot fortfarande bör beaktas. Malmö tingsrätt noterar att det inte är klargjort vilken typ av statistik som kan komma att framställas genom samkörning men konstaterar att det troligen rör sig om statistik som sannolikt inte inkräktar på den enskildes integritet. 452

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 19 § vapenlagen är det inte tillåtet att samköra de centrala vapenregistren. Av förarbetena framgår att ett förbud mot samkörning ansågs minska risken för att registrerad information skulle komma i orätta händer och kunna sammanställas på ett sätt som utgjorde ett hot, exempelvis för registrerade vapeninnehavare. Säkerhetsaspekterna ansågs då väga tyngre än intresset av den ytterligare effektivitetsvinst som en möjlighet till samkörning skulle innebära (prop. 1998/99:36 s. 19). Att ett förbud mot samkörning infördes bör också ses mot bakgrund av dåtidens syn på registerlagstiftning, där det var vanligt med den sortens inskränkningar i rätten att behandla personuppgifter. Frågan är om det är rimligt att behålla det nuvarande förbudet mot samkörning av de nationella registren. Det är numera bara ett fåtal författningar som innehåller begränsningar i fråga om samkörning av register eller av vissa uppgifter i register. Domstolsverket och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser att integritetsfrågorna bör analyseras närmare innan förbudet upphävs. I detta sammanhang bör framhållas att vapenregistren inte innehåller särskilt integritetskänslig information. De uppgifter som kan vara känsliga finns som nämnts i avsnitt 9.2.2 i vapenärendena. Tillgången till dessa uppgifter kommer inte att förändras även om samkörningsförbudet tas bort. När det gäller vapenregister är det därför inte i första hand hänsynen till enskildas integritet som har motiverat förbudet mot samkörning, utan hänsynen till nationell säkerhet. Datainspektionen anser att risken för att registrerad information kommer i orätta händer och kan sammanställas på ett sätt som utgör ett hot fortfarande bör beaktas. Regeringen anser dock, som framhållits i avsnitt 9.3.1, att det i dag inte finns samma skäl att hysa farhågor beträffande säkerheten som när vapenregistren digitaliserades. Syftet med att inte ha lokala vapenregister är framför allt att underlätta handläggningen av vapenärenden. När det inte längre finns lokala register finns det inget egentligt behov av att kunna samköra de nationella registren för handläggningen av enskilda vapenärenden. Däremot behöver Polismyndigheten i framtiden kunna samköra registren för bl.a. uppföljning av ärendehandläggningen och för att kunna framställa statistik, eftersom uppgifterna om vapen, vapeninnehavare och vapenhandlare är uppdelade i olika register på nationell nivå. Som Malmö tingsrätt konstaterar rör det sig om statistik som inte inkräktar på den enskildes integritet. Samkörning kan i viss utsträckning också behövas för kontrollen över vapenhandlare. Det kan vidare finnas behov av att i enskilda fall samköra registren om det behövs för spaning eller utredning av vissa grova brott med anknytning till vapen. Mot den nu angivna bakgrunden talar verksamhetsskäl för att upphäva förbudet mot samkörning, medan de skäl som talar emot detta inte har samma styrka som tidigare. Regeringen anser därför att förbudet bör upphävas och att man inte, som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden föreslår, endast bör medge undantag från det. Att förbudet mot samkörning upphävs bör emellertid inte leda till någon avgörande förändring i synen på tillgången till de samlade registeruppgifterna. Möjligheten att samköra nationella register bör därför förbehållas ett begränsat antal personer. Detta kan dock, till skillnad från vad Datainspektionen anser, regleras på lägre författningsnivå. 453

9.3.6 Bevarande och gallring

Regeringens förslag: Regler om hur länge uppgifter får bevaras i vapenregister ska införas. Huvudregeln är att uppgifter i vapenregister inte får bevaras där längre än vad som behövs för något av de ändamål för vilka registren förs. Uppgifter om tillståndspliktiga vapen och vapendelar och om vapeninnehavare och vapenhandlare ska bevaras i vapenregister i 20 år. Uppgifter om hemvärnets personal ska gallras när Försvarsmakten har meddelat att uppgiften inte längre är aktuell.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Riksarkivet påpekar att polisdatalagen och polisdataförordningen ger nya möjligheter för polisen att arkivera handlingar digitalt om de är avskilda från den operativa verksamheten. Om uppgifter i vapenregister hanteras på samma sätt har Riksarkivet inga invändningar i sak mot förslaget men anser att terminologin bör anpassas till arkivlagstiftningen så att man undviker att i dessa fall tala om gallring.

Skälen för regeringens förslag

Behövs det särskilda regler för bevarande och gallring av uppgifter i vapenregistren? Vapenlagen innehåller inga regler om bevarande eller gallring av uppgifter i vapenregister eller i vapenärenden och några sådana har inte heller meddelats i förordning. Polisdatalagens gallringsregler är inte tillämpliga, eftersom bara ett fåtal regler i polisdatalagen gäller för vapenregistren. Personuppgiftslagen saknar uttryckliga regler om gallring. Av 9 § första stycket i personuppgiftslagen framgår att personuppgifter inte får bevaras längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Myndigheters arkivering och bevarande av allmänna handlingar har dock undantagits från lagens tillämpning genom 8 § andra stycket samma lag. De grundläggande reglerna om bevarande och gallring av allmänna handlingar finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och i arkivlagen (1990:782). Särskilda regler om bevarande och gallring av personuppgifter i myndighetsregister finns vanligtvis i särskilda registerförfattningar. Datainspektionen beslutade 1998 att upphäva gallringsföreskrifterna för samtliga lokala vapenregister (DI 4169-97) och Riksarkivet har för historiska ändamål beslutat att uppgifter i vapenregister och i polisens vapenärendehanteringssystem ska bevaras (jfr Riksarkivets föreskrifter RA-MS 2003:16). Regler om bevarande och gallring av personuppgifter spelar en viktig roll för skyddet av enskildas integritet. När det nu föreslås en sammanhållen reglering av personuppgiftsbehandlingen enligt vapenlagen bör det införas regler om bevarande och gallring av uppgifter i vapenregister. De grundläggande bestämmelserna bör finnas i lag, medan närmare bestämmelser kan meddelas i föreskrifter på lägre nivå. För behandling av uppgifter i vapenärenden bör även i fortsättningen de allmänna bestämmel-

serna i personuppgiftslagen och arkivlagen om bevarande och gallring tillämpas.

Hur bör reglerna utformas? I propositionen Integritet och effektivitet i polisens brottsbekämpande verksamhet förs en ingående diskussion om bevarande och gallring av personuppgifter som behandlas i polisiär verksamhet (prop. 2009/10:85 s. 203 f.). I den nya polisdatalagen har det dels föreskrivits gallringsregler för vissa typer av uppgifter, dels införts begränsningar i fråga om hur länge sådana uppgifter för vilka det inte finns några uttryckliga gallringsregler får vara tillgängliga i den polisiära verksamheten. En viktig fråga är om regleringen av hur länge uppgifter får bevaras i vapenregistren bör utformas på traditionellt sätt med vissa angivna tidpunkter då uppgifterna ska gallras eller om man i stället bör bygga vidare på den reglering som gäller för uppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet. Vad som främst talar för att ange uttryckliga gallringsregler är att sådana regler är förhållandevis enkla att tillämpa. Med hänsyn till att vapenregistren delvis förs för brottsbekämpande ändamål bör regleringen dock utformas på samma sätt som i polisdatalagen. För uppgifter i vapenregistren bör därför huvudregeln vara att uppgifterna inte får bevaras i registren under längre tid än vad som behövs för något av ändamålen med dem. En uttrycklig regel om detta bör införas i vapenlagen. När uppgifterna inte längre behövs i verksamheten bör de arkiveras. Regleringen om vapenregister måste stå i överensstämmelse med de internationella förpliktelser Sverige har åtagit sig, bl.a. artikel 4.4 i vapendirektivet. Uppgifter om tillståndspliktiga vapen och vapendelar bör därför, trots den generella bevaranderegeln, alltid bevaras i registren i 20 år från det att uppgifterna registrerades. Detta gäller oavsett om vapnet eller vapendelen har förts ut ur landet och det från svensk synvinkel inte finns behov av att behandla uppgifterna i vapenregistret. Likaså ska det enligt vapendirektivet vara möjligt att spåra innehavare av vapen och vapenhandlare under 20 år. I åtskilliga fall kommer dock uppgifterna att bevaras betydligt längre, exempelvis om en vapeninnehavare behåller sina vapen i många år. Huvudregeln om att uppgifter inte får bevaras under längre tid än vad som behövs för något av ändamålen med registren ger tillräcklig ledning för när uppgifter inte längre får bevaras i polisens ärendehandläggning eller brottsbekämpande verksamhet när det gäller de flesta uppgifter. Beträffande en kategori uppgifter bör dock en uttrycklig gallringsregel införas, nämligen uppgifter om hemvärnets personal. Sådana uppgifter behövs inte för handläggningen av vapenärenden utan syftar dels till att ge Polismyndigheten en överblick över vilka personer inom ett visst geografiskt område som får inneha vapen, dels till att Polismyndigheten ska kunna informera Försvarsmakten om de upptäcker att personer som tillhör hemvärnets personal är olämpliga att inneha vapen. Dessa uppgifter, som är känsliga ur försvarssynpunkt, bör därför gallras så snart Försvarsmakten har underrättat Polismyndigheten om att uppgifterna inte längre är aktuella. Vilka som tillhör hemvärnets personal är en fråga som Försvarsmakten råder över och som framgår av den myndighetens arkiv. Det 455

saknas därför skäl att bevara dessa uppgifter för historiska, vetenskapliga och statistiska ändamål i Polismyndighetens verksamhet.

10 Offentlighet och sekretess

10.1 Allmänt om offentlighet och sekretess

Allmänna handlingar En handling är enligt 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (TF) allmän om den förvaras hos en myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten. Av 2 kap. 6 § första stycket TF framgår att en handling anses inkommen till en myndighet när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. Enligt 2 kap. 7 § TF anses en handling upprättad hos en myndighet när den har expedierats, eller om den inte har expedierats, när det ärende till vilken den hänför sig har slutbehandlats eller, om den inte hänför sig till visst ärende, när den har färdigställts av myndigheten. I dagens organisation med Rikspolisstyrelsen, 21 polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium innebär regleringen i tryckfrihetsförordningen att en handling som skickas från en polismyndighet till en annan är att anse som upprättad hos den avsändande myndigheten och inkommen till den mottagande myndigheten. Detsamma gäller när handlingar skickas mellan Statens kriminaltekniska laboratorium och polismyndigheterna. Under vissa förutsättningar kan en handling bli allmän även när den överlämnas mellan två enheter inom en och samma myndighet. För detta krävs enligt 2 kap. 8 § TF att enheterna uppträder som självständiga organ i förhållande till varandra. Av förarbetena framgår att så kan vara fallet om enheten i eget namn fattar ett överklagbart beslut av väsentlig betydelse eller om enheten beslutar ett yttrande som avges självständigt och som innebär att enheten definitivt skiljer en fråga ifrån sig (1975/76:160 s. 152). I båda dessa fall anses besluten som allmänna handlingar även om de endast skickas till organ inom samma myndighet. I dagens polisorganisation torde Säkerhetspolisen i de flesta fall anses som ett särskilt organ i tryckfrihetsförordningens mening i förhållande till övriga delar av Rikspolisstyrelsen. Därigenom blir de handlingar som utväxlas mellan Säkerhetspolisen och exempelvis Rikskriminalpolisen, som är en annan del av Rikspolisstyrelsen, allmänna i dag.

Sekretessbestämmelsers uppbyggnad Rätten att ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § första stycket TF begränsas bara om det är nödvändigt med hänsyn till vissa intressen, bl.a. rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation. En sådan begränsning ska anges noga i en bestämmelse i en särskild lag eller, om det i ett visst fall anses lämpligare, i en annan lag som den förstnämnda lagen hänvisar till. Den särskilda lag som avses är offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL).

Sekretess innebär inte bara begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar utan även ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det görs muntligen, genom utlämnande av allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär således både handlingssekretess och tystnadsplikt. Till den del sekretessbestämmelserna innebär tystnadsplikt medför de en begränsning av yttrandefriheten enligt regeringsformen. En sekretessbestämmelse består i regel av tre huvudsakliga rekvisit, dvs. förutsättningar för bestämmelsens tillämplighet. Dessa rekvisit anger sekretessens föremål, dess räckvidd och dess styrka. Sekretessens föremål är den information som kan hemlighållas och anges i lagen genom ordet “uppgift” tillsammans med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens art, t.ex. uppgift om enskilds personliga förhållanden. En sekretessbestämmelses räckvidd bestäms normalt genom att det i bestämmelsen preciseras att sekretessen för de angivna uppgifterna bara gäller i en viss typ av ärende, i en viss typ av verksamhet eller hos en viss myndighet. Några få sekretessbestämmelser gäller utan att räckvidden är begränsad. Uppgiften kan då hemlighållas oavsett i vilket ärende, i vilken verksamhet eller hos vilken myndighet den förekommer. Sekretessens styrka bestäms i regel med hjälp av s.k. skaderekvisit. Man skiljer i detta sammanhang mellan raka och omvända skaderekvisit. Vid raka skaderekvisit är utgångspunkten att uppgifterna är offentliga och att sekretess bara gäller om det kan antas att en viss skada uppstår om uppgiften lämnas ut. Vid omvända skaderekvisit är utgångspunkten den motsatta, dvs. att uppgifterna omfattas av sekretess. Vid ett omvänt skaderekvisit får uppgifterna således endast lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att viss skada uppstår. Sekretessen kan även vara absolut, vilket innebär att de uppgifter som omfattas av bestämmelsen ska hemlighållas utan någon skadeprövning, om uppgifterna begärs ut.

10.2 Sekretess i polisverksamhet

Sekretess gäller enligt 8 kap. 1 § OSL både mot enskilda och mot andra myndigheter. I dagens polisorganisation innebär det att det som huvudregel råder sekretess mellan Rikspolisstyrelsen (inklusive Säkerhetspo-

lisen och Rikskriminalpolisen ) , de lokala polismyndigheterna och Statens

kriminaltekniska laboratorium. Sekretess till skydd för intresset av att förebygga och beivra brott regleras i 18 kap. OSL. Sekretess gäller, i större eller mindre utsträckning, för förundersökning och motsvarande utredningar enligt 23 kap. rättegångsbalken (18 kap. 1 § OSL) och som regel för underrättelseuppgifter (18 kap. 2 § OSL). Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott regleras i 35 kap. OSL. Sekretessen enligt 35 kap. 1 § skyddar en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden och omfattar bl.a. uppgifter i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, användning av tvångsmedel, registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen, annan verk- 457

samhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott och som bedrivs av en åklagarmyndighet, en polismyndighet, Skatteverket, Statens kriminaltekniska laboratorium, Tullverket eller Kustbevakningen, register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (2010:361) eller som annars behandlas där med stöd av den lagen och misstankeregistret. Brottsanmälningar omfattas också av sekretessen. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men. När en förundersökning eller annan motsvarande utredning inleds gäller som regel sekretess enligt både 18 kap. 1 eller 2 § och 35 kap. 1 § OSL. Sekretessen enligt 18 kap. 1 § minskar efter hand och brukar normalt upphöra senast i samband med att åtal väcks. Det är vanligt att det förekommer kvarstående sekretess till skydd för enskild i förundersökningar och andra brottsutredningar. Enligt 35 kap. 2 § OSL gäller sekretess för uppgift i en anmälan eller utsaga av enskild i förhållande till den som anmälan eller utsagan avser, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Bestämmelser om sekretess för polisens register finns i 35 kap. 1 § punkterna 6 och 7 och i 35 kap. 3 och 4 §§. I 1 § punkterna 6 och 7 regleras sekretessen för register som förs enligt polisdatalagen och för misstankeregistret. I 3 § regleras sekretessen för belastningsregistret. I 4 § regleras sekretessen för bl.a. register över strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot (punkten 1) och uppgift hos Rikspolisstyrelsen som rör brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem i ett annat register än som avses i 1 § (punkten 2). Därutöver finns det flera sekretessbestämmelser som gäller för olika delar av polisens verksamhet, som särskilt personsäkerhetsarbete enligt 2 a § polislagen (18 kap. 7 § och 35 kap. 11 §), handläggning av vapenärenden (18 kap. 16 § och 35 kap. 23 §), verksamhet enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter (22 kap. 2 §), verksamhet som avser förordnande av ordningsvakt (30 kap. 21 §), räddningsinsatser enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (32 kap. 8 §), verksamhet som avser hjälp och bistånd till enskilda (35 kap. 20 §), verksamhet som avser utlänningskontroll och medborgarskap (37 kap. 1 §) och verksamhet som avser skadereglering (40 kap. 6 §).

10.3 Påverkas allmänhetens insyn i polisens verksamhet?

Regeringens bedömning: Inrättandet av Polismyndigheten innebär att färre handlingar än i dag blir allmänna i polisverksamheten. I praktiken blir det dock inte så stor skillnad för allmänhetens möjligheter till insyn verksamheten, eftersom en stor del av de uppgifter som hanteras är sekretessbelagda.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig över bedömningen. Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen anser att medborgarnas möjligheter till insyn i polisens verksamhet inte får minska och att det därför bör utredas på vilket sätt rätten att ta del av allmänna handlingar i den nya polisorganisationen kan upprätthållas. Skälen för regeringens bedömning: Genom inrättandet av Polismyndigheten försvinner de formella myndighetsgränserna och handlingar som skickas mellan olika delar av Polismyndigheten kommer därför inte att bli allmänna i tryckfrihetsförordningens mening. Detta är en oundviklig konsekvens av att flera myndigheter slås samman till en. Det gäller inte bara för omorganisationen av polisen, utan blev följden vid andra enmyndighetsreformer som när exempelvis Försvarsmakten, Åklagarmyndigheten och Kronofogdemyndigheten bildades. När det gäller polisens hantering av förvaltningsärenden får förändringen ingen större betydelse. I den brottsbekämpande verksamheten, som är den verksamhet inom polisen som genererar flest handlingar, har polisen ett nära samarbete med åklagare. Utbytet av uppgifter mellan polisen och åklagarna kommer inte att förändras genom den nya polisorganisationen, vilket innebär att handlingar som skickas mellan Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten kommer att bli allmänna i samma utsträckning som i dag. Som framgår av avsnitt 10.1 kan enligt 2 kap. 8 § TF en handling i vissa fall bli allmän även när den överlämnas mellan två enheter inom en och samma myndighet. Regeringen har i direktiven till Genomförandekommittén uttalat att det vid Polismyndigheten ska finnas en nationell operativ avdelning och en särskild avdelning för verksamheten med särskilda utredningar (dir. 2012:129). Enligt förslag i budgetpropositionen för 2014 ska också Statens kriminaltekniska laboratorium utgöra en egen avdelning inom Polismyndigheten (prop. 2013/14:1, utgiftsområde 4, s. 52), vilket riksdagen har godtagit (bet. 2013/14:JuU1¸ rskr. 2013/14:97). Med utgångspunkt i de arbetsuppgifter som Statens kriminaltekniska laboratorium och den avdelning som motsvarar avdelningen för verksamheten med särskilda utredningar har i dag torde dessa anses utgöra självständiga organ i den mening som avses i 2 kap. 8 § TF i förhållande till övriga enheter och organ inom Polismyndigheten. Det blir i detta hänseende inte någon skillnad mot dagens förhållanden, eftersom Statens kriminaltekniska laboratorium är en egen myndighet och motsvarigheten till verksamheten med särskilda utredningar är en avdelning vid Rikspolisstyrelsen som är direkt underställd rikspolischefen. Bedömningen kan dock bli en annan framför allt vad gäller Statens kriminaltekniska laboratorium när det står klart vilken roll laboratoriet kommer att få i den nya myndigheten. När det gäller den nationella operativa avdelningen ska dess huvudinriktning enligt kommitténs förslag vara att leda och samordna viss operativ verksamhet och inom vissa områden upprätthålla specialistkompetens. Även om avdelningen till viss del kan komma att överta uppgifter som i dag ankommer på Rikskriminalpolisen är det ännu inte klart vilken roll och vilka uppgifter avdelningen kommer att ha i den nya organisationen. Det går därför i nuläget inte att bedöma om avdelningen kommer att anses som ett självständigt organ i tryckfrihetsförordningens mening. 459

Som framgår av avsnitt 4.4 får Polismyndigheten i övrigt själv bestämma sin organisation, varför det i nuläget inte går att säga i vilken utsträckning någon annan del av verksamheten kommer att anses som ett självständigt organ i tryckfrihetsförordningens mening. Regeringen delar kommitténs bedömning att den omständigheten att handläggningen av vissa ärenden koncentreras till en viss enhet inom myndigheten eller att den delas in i regioner inte innebär att enheten eller regionen kan anses som ett självständigt organ i bestämmelsens mening. I avsnitt 10.4.1 behandlas frågan om sekretess mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet. Säkerhetspolisen torde i de flesta fall inom ramen för den nu gällande organisationen anses som ett särskilt organ i tryckfrihetsförordningens mening i förhållande till övriga delar av Rikspolisstyrelsen. Därigenom blir de handlingar som utväxlas mellan Säkerhetspolisen och exempelvis Rikskriminalpolisen, som är en annan del av Rikspolisstyrelsen, allmänna redan i dag. När Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet är det ingen tvekan om att handlingar som utväxlas mellan den myndigheten och Polismyndigheten blir allmänna. Som kommittén påpekar är det många handlingar av betydelse för insyn i polisverksamheten som inte expedieras. De blir allmänna i och med att det ärende till vilket de hänför sig slutbehandlats eller i vissa fall på ett tidigare stadium. Det sistnämnda gäller bl.a. diarier och s.k. händelserapporter. När dessa handlingar blir allmänna påverkas inte av polisens organisation och de kommer att bli allmänna i samma utsträckning som i dag. Sammanfattningsvis kan det konstateras att färre handlingar än i dag kommer att bli allmänna i och med omorganisationen. Detta är en oundviklig konsekvens av att slå samman myndigheter, men skillnaderna i förhållande till dagens organisation ska inte överdrivas. Många av de uppgifter som polisen hanterar är sekretessbelagda och kan av den anledningen inte lämnas ut i dag heller. Allmänhetens insyn i polisverksamheten kommer därför enligt regeringens bedömning inte att påverkas i någon större utsträckning.

10.4 Påverkas polisens möjligheter att samarbeta?

10.4.1 Gäller sekretess inom Polismyndigheten?

Regeringens bedömning: Sekretessregleringen kommer att vara oförändrad när det gäller den verksamhet som Polismyndigheten övertar från den lokala och centrala polisorganisationen. Det kommer sannolikt endast att finnas sekretessgränser inom Polismyndigheten på några enstaka områden.

Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 6 förutsätter omorganisationen av polisen att de flesta av de begrepp som i dag används i författningar för att beteckna myndigheterna inom polisorgani- 460

sationen ersätts. Begreppen polismyndighet och Rikspolisstyrelsen förekommer i ett stort antal bestämmelser i OSL och måste ersättas. I alla de bestämmelser där något av begreppen förekommer bör Polismyndigheten anges i stället. I avsnitt 10.4.2 behandlas frågan om när även Säkerhetspolisen bör nämnas. När Rikspolisstyrelsen, de lokala polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium slås ihop till en myndighet försvinner de sekretessgränser som hittills har funnits mellan myndigheterna. Enligt 8 kap. 2 § OSL kan sekretess emellertid gälla även mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet, om de är att anse som självständiga i förhållande till varandra. Ett första krav för att olika verksamhetsgrenar inom en myndighet ska anses vara självständiga är att de tillämpar olika sekretessbestämmelser. Det faktum att en myndighet ska tillämpa olika sekretessbestämmelser innebär dock inte med automatik att det också finns olika verksamhetsgrenar i OSL:s mening inom myndigheten. Att myndigheten ska tillämpa flera olika sekretessbestämmelser kan bero på att bestämmelserna finns i olika kapitel därför att de gäller till skydd för olika intressen, t.ex. sekretess till skydd för allmänna intressen i 18 kap. OSL och sekretess till skydd för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden i 35 kap. OSL, och innebär inte att det finns fler än en verksamhetsgren. För många myndigheter, inte minst polisen, har sekretessregleringen inom ett visst område delats upp i flera paragrafer av redaktionella skäl. Ett exempel på detta är den sekretess som enligt 35 kap. OSL gäller till förmån för enskild i polisens verksamhet för att förebygga och beivra brott och som är uppdelad på ett antal paragrafer. Inte heller en sådan uppdelning innebär att det är fråga om fler än en verksamhetsgren. Först om det finns olika delar av en myndighets verksamhet som har att tillämpa sinsemellan helt olika set av sekretessbestämmelser är det enligt förarbetena till OSL fråga om olika verksamhetsgrenar i lagens mening. Om olika delar av en myndighets verksamhet har att tillämpa olika sekretessbestämmelser finns det skäl att även ta ställning till om de olika verksamhetsgrenarna också har organiserats på ett sådant sätt att de förhåller sig självständiga till varandra. Det är bara om båda dessa kriterier är uppfyllda som det uppstår en sekretessgräns inom en myndighet (prop. 2008/09:150 s. 359 f.). Som kommittén påpekar inrymmer polisverksamheten flera verksamhetsgrenar. Med utgångspunkt i OSL kan bl.a. följande verksamhetsgrenar urskiljas hos de nuvarande polismyndigheterna och den del av Rikspolisstyrelsen som inte utgör Säkerhetspolisen: den brottsförebyggande och brottsutredande verksamheten (18 kap. 1–3 §§ och 35 kap. 1–5 §§), särskilt personsäkerhetsarbete enligt 2 a § polislagen (18 kap. 7 § och 35 kap. 11 §), handläggningen av vapenärenden (18 kap. 16 § och 35 kap. 23 §), verksamhet enligt lagen om fingerade personuppgifter (22 kap. 2 §), räddningsinsatser enligt lagen om skydd mot olyckor (32 kap. 8 §), verksamhet som avser hjälp och bistånd till enskilda (35 kap. 20 §), verksamhet som avser utlänningskontroll och medborgarskap (37 kap. 1 §) och verksamhet som avser skadereglering (40 kap. 6 §). Frågan är i vilken mån dessa olika verksamheter är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra så att en sekretessgräns uppstår. 461

Enligt förarbetena till OSL ska bedömningen göras med ledning av förarbetena till 2 kap. 8 § TF om allmänna handlingar som innehåller motsvarande krav på självständighet (se avsnitt 10.1). Regeringen delar kommitténs bedömning att de verksamheter som avser personsäkerhetsarbete och fingerade personuppgifter kan anses vara självständiga verksamhetsgrenar i dagens organisation. Övriga verksamhetsgrenar kan däremot, med hänsyn till att de inte organiserats skilda från andra polisiära verksamheter, inte anses självständiga. I den nya Polismyndigheten kan bedömningen bli en annan beroende på hur myndigheten väljer att organisera dessa verksamheter. Med hänsyn till att man när det gäller både personsäkerhetsarbete och fingerade personuppgifter hanterar mycket känsliga uppgifter får det förutsättas att dessa verksamheter kommer att organiseras skilda från övrig verksamhet så att en sekretessgräns uppstår. Regeringen konstaterar sammanfattningsvis att det i nuläget inte går att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning det kommer att finnas sekretessgränser inom Polismyndigheten. Det är dock sannolikt att det i de allra flesta fall inte kommer att finnas några sådana gränser. En annan fråga är i vilken utsträckning anställda kan ta del av sekretesskyddade uppgifter, vilket behandlas i avsnitt 10.5.

10.4.2 Sekretess vid Säkerhetspolisen

Regeringens förslag: Säkerhetspolisen ska pekas ut i bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som rör Säkerhetspolisens verksamhet, så att sekretess och sekretessbrytande regler gäller i myndighetens verksamhet i samma utsträckning som i dag.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén föreslår att Säkerhetspolisen ska nämnas i något färre bestämmelser än vad regeringen föreslår. Remissinstanserna: Det är enbart Säkerhetspolisen som framför synpunkter i denna del. Säkerhetspolisen anser att myndigheten av tydlighetsskäl bör anges i samtliga bestämmelser i OSL som den berörs av. Skälen för regeringens förslag: I Säkerhetspolisens verksamhet kan det bli aktuellt att tillämpa sekretess till skydd för rikets säkerhet eller utrikessekretess enligt 15 kap. OSL. Säkerhetspolisen tillämpar dock i stor utsträckning samma sekretessregler i den brottsförebyggande och brottsutredande verksamheten som övriga delar av polisen. Säkerhetspolisen nämns i dag i ett fåtal bestämmelser i OSL som gäller uppgifter som enbart Säkerhetspolisen förfogar över. I övrigt förekommer Säkerhetspolisen antingen som en del av begreppet Rikspolisstyrelsen eller under begreppet polismyndighet med stöd av 7 § andra stycket polislagen i de fall där Rikspolisstyrelsen genom Säkerhetspolisen leder polisverksamhet. I den nya polisorganisationen kommer Säkerhetspolisen att utgöra en fristående myndighet. Detta får inte innebära att sekretesskyddet i myndighetens verksamhet försämras. Säkerhetspolisen kommer fortfarande att med stöd av den föreslagna 3 § andra stycket polislagen kunna tillämpa de sekretessregler som gäller för Polismyndigheten, men endast i de fall där Säkerhetspolisen leder polisverksamhet. Regeringen delar därför Säkerhetspolisens uppfattning att myndigheten bör anges i de bestäm- 462

melser i OSL som den berörs av så att det är tydligt när sekretess gäller i myndighetens verksamhet. Det innebär att Säkerhetspolisen bör pekas ut i något fler bestämmelser än vad kommittén har föreslagit. Även de sekretessbrytande bestämmelser som i dag innebär att Säkerhetspolisen kan få tillgång till uppgifter bör gälla för myndigheten i samma utsträckning efter omorganisationen.

10.4.3 Sekretess för vapenregister och vapenärenden

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt vapenlagen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. Sekretess ska under motsvarande förutsättningar gälla för uppgift som hänför sig till vapenregister.

Kommitténs förslag överensstämmer med regeringens. Bestämmelsen har dock utformats något annorlunda. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Bestämmelsen har dock utformats något annorlunda. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 18 kap. 16 § första stycket OSL gäller sekretess för uppgifter i ärende enligt vapenlagen samt hos en polismyndighet i verksamhet som avser förande av eller uttag ur vapenregister, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. I 18 kap. 16 § andra stycket 1 OSL föreskrivs att sekretess gäller hos Rikspolisstyrelsen under samma förutsättningar som hos en polismyndighet för uppgifter som hänför sig till vapenregister. Sekretessen gäller alltså med ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att det är en presumtion för sekretess. Sekretessen omfattar inte uppgift i vapenregister om namn och adress på den som har tillstånd att bedriva handel med vapen eller att ta emot vapen för översyn eller reparation. Till skillnad från kommittén anser regeringen att det bör tydliggöras att sekretessen i vapenärenden gäller hos Polismyndigheten. En lämplig lösning är att bryta ut den regleringen till en särskild bestämmelse. När det gäller sekretess för uppgifter i vapenregister gör regeringen följande bedömning. Sekretessen för sådana uppgifter bör vara densamma som i dag. I avsnitt 9.3.4 föreslås att Säkerhetspolisen ska få tillgång till uppgifter i vapenregister genom direktåtkomst. Det kan inte uteslutas att även andra myndigheter i framtiden kommer att medges direktåtkomst till dessa register. Med hänsyn till den starka sekretess som råder för uppgifter i vapenregister bör samma sekretess som gäller hos Polismyndigheten gälla hos de myndigheter som har rätt att ta del av uppgifterna. Sekretessregeln bör därför utformas så att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till vapenregister. Sekretessen gäller då både hos Polismyndigheten som för registret och hos de myndigheter som har direktåtkomst till registret. 463

Bestämmelsen i 18 kap. 16 § andra stycket 1 OSL, som ursprungligen infördes för att Rikspolisstyrelsen skulle förse de lokala vapenregistren med aktuella folkbokföringsuppgifter, blir överflödig när Rikspolisstyrelsen slås samman med polismyndigheterna, eftersom sekretessen i paragrafens första stycke kommer att vara tillräcklig. Den punkt som avser sekretess hos Rikspolisstyrelsen bör därför upphävas. Sekretessen för uppgifter i vapenregister och vapenärenden inskränker inte meddelarfriheten. Någon ändring i detta avseende föreslås inte.

10.4.4 Behövs det nya sekretessbrytande bestämmelser?

Regeringens förslag: Det ska införas bestämmelser som bryter sekretessen till skydd för enskild mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen.

Kommitténs förslag: Kommittén lämnar inte något förslag till sekretessbrytande bestämmelser. Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser lämnar synpunkter i denna del. Hovrätten för Västra Sverige anser att det bör regleras under vilka förutsättningar sekretessbelagda uppgifter ska få lämnas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Kammarrätten i Stockholm anser att man bör överväga att införa en sekretessbrytande bestämmelse för informationsutbytet mellan de två myndigheterna. Rikspolisstyrelsen framhåller att det av sekretesskäl redan i dag finns vissa svårigheter att utbyta uppgifter mellan Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen, trots att de tillhör samma myndighet. Även Säkerhetspolisen lyfter fram att det kommer finnas vissa svårigheter att utbyta uppgifter på grund av sekretessregleringen. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian, som bl.a. behandlar frågor om vapenregister, föreslås en sekretessbrytande bestämmelse för uppgifter i vapenregister. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Är befintliga sekretessbrytande bestämmelser tillräckliga? I polisens brottsbekämpande verksamhet gäller ofta sekretess för uppgift om enskilds förhållanden. Dessutom gäller många gånger sekretess för uppgifter i förundersökning i brottmål, underrättelseverksamhet eller i verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. När uppgifter är sekretessbelagda med hänvisning till förundersökningssekretess eller för att skydda beslutade eller förutsedda åtgärder i det brottsbekämpande arbetet är det ofta inget problem att utbyta uppgifter mellan brottsbekämpande myndigheter när det finns behov av detta. Detsamma gäller för informationsutbyte i underrättelseverksamhet. I de fall där sekretess bedöms gälla till skydd för enskilds förhållanden finns däremot vissa hinder för utbyte av informationen. Det beror på att sekretess som huvudregel gäller mellan myndigheter. I den nya polisor- 464

ganisationen kommer sekretess således att gälla mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen om det inte finns någon sekretessbrytande bestämmelse som medger att uppgifter lämnas mellan myndigheterna. I 2 kap. 16–18 §§ polisdatalagen finns bestämmelser som bryter viss sekretess som annars gäller gentemot andra brottsbekämpande myndigheter. Det innebär att brottsbekämpande myndigheter som har behov av uppgifter i den brottsbekämpande verksamheten utan hinder av sekretess till skydd för enskild har rätt att få del av personuppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga eller som förekommer i DNA-registren eller fingeravtrycks- och signalementsregister. Av avsnitt 8.6 framgår att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör pekas ut i de sekretessbrytande bestämmelser som gäller för respektive myndighets verksamhet. Även OSL innehåller sekretessbrytande bestämmelser som kan tillämpas i polisverksamhet. Av 10 kap. 2 § framgår att sekretessbelagda uppgifter får lämnas från en myndighet till en annan om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen, som är avsedd att tillämpas restriktivt, medger inte sekretessgenombrott på den grunden att den mottagande myndigheten behöver uppgifterna i sin verksamhet. Enligt 10 kap. 28 § första stycket hindrar sekretess inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Uppgifter kan vidare, med vissa undantag, lämnas ut med stöd av 10 kap. 19–26 §§, när uppgifterna behövs för olika i paragraferna angivna ändamål inom brottsbekämpningen, bl.a. förundersökning. Enligt 10 kap. 27 §, den s.k. generalklausulen, gäller som huvudregel att en uppgift får lämnas ut till en annan myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Undantag görs dock för vissa sekretessregler som är av begränsat intresse här. Bedömningen av om uppgiften kan lämnas ut görs av den myndighet som innehar uppgiften. Polismyndigheterna och Säkerhetspolisen har ett nära samarbete i dag. Både Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen framhåller att sekretessregleringen medför och kommer att medföra svårigheter för myndigheterna att utbyta uppgifter med varandra. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör övervägas att införa en sekretessbrytande bestämmelse för informationsutbytet mellan myndigheterna. Den omständigheten att Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet får enligt regeringens mening inte leda till att samarbetet mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen försvåras. Även om både polisdatalagen och OSL innehåller sekretessbrytande bestämmelser täcker dessa inte alla de situationer där uppgifter kan behöva utbytas mellan myndigheterna. Det finns därför skäl att införa ytterligare sekretessbrytande bestämmelser.

En ny bestämmelse som bryter sekretessen mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen införs De sekretessbrytande bestämmelser som finns i polisdatalagen (2010:361) infördes främst för att det skulle vara möjligt att ge andra brottsbekämpande myndigheter direktåtkomst till vissa av Rikspolisstyrelsens och polismyndigheternas uppgifter. Med hänsyn till detta är be- 465

stämmelserna generellt utformade, eftersom det saknas möjlighet att göra en sekretessprövning i varje enskilt fall. I förarbetena till bestämmelserna anges följande (prop. 2009/10:85 s. 192). Med hänsyn till intresset av ett gott skydd för den personliga integriteten är det inte acceptabelt med ett fullständigt sekretessgenombrott. Även om sekretessen består gentemot allmänheten och effektivitetsaspekterna väger tungt, bör någon form av begränsning i den sekretessbrytande bestämmelsen göras. Uppgifter som omfattas av sekretess till skydd för enskild kan vara mycket integritetskänsliga. Det är därför viktigt att andra får tillgång till sådana uppgifter bara när de behöver det för att kunna bedriva den brottsbekämpande verksamhet som de är ålagda enligt lag eller annan författning. Det är detta behov som begränsar de sekretessbrytande bestämmelserna. Regeringen anser att de nu aktuella sekretessbestämmelserna bör utformas på samma sätt. Sekretessgenombrott bör således bara förekomma när den mottagande myndigheten behöver uppgifterna i sin författningsreglerade verksamhet. När Säkerhetspolisen leder och bedriver polisverksamhet har Säkerhetspolisen ställning som polismyndighet och har likartade behov som Polismyndigheten av att få del av uppgifter. Säkerhetspolisen har även andra åligganden, bl.a. uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Vilka personuppgifter Säkerhetspolisen har behov av att kunna få del av för detta ändamål regleras i nämnda författningar. Även när det gäller tekniskt biträde vid hemliga tvångsmedel, personskydd av exempelvis statsledningen eller terrorismbekämpning har Polismyndigheten respektive Säkerhetspolisen behov av uppgifter som den andra myndigheten har tillgång till. Utgångspunkten för den sekretessbrytande regeln bör därför vara att den bör täcka de behov av information som respektive myndighet typiskt sett har. De sekretessbrytande bestämmelserna i polisdatalagen gäller uppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga eller som förekommer i DNA-registren och i fingeravtrycks- eller signalementsregister. Myndigheterna kan dock ha behov av att utbyta uppgifter som behandlas automatiserat men som inte har gjorts gemensamt tillgängliga eller som inte behandlas automatiserat utan finns i fysiska handlingar. Den sekretessbrytande bestämmelsen bör därför utformas så att uppgifter i Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens brottsbekämpande verksamhet, trots viss närmare angiven sekretess, ska kunna lämnas till den andra myndigheten om den myndigheten behöver uppgifterna i sin brottsbekämpande verksamhet. Den bör således omfatta alla typer av personuppgifter som förekommer i den brottsbekämpande verksamheten oavsett om de behandlas automatiserat eller inte.

Vilka sekretessbestämmelser ska den nya regleringen omfatta? Frågan är då vilka slag av sekretess som ska brytas. Bestämmelserna i 18 kap. 1 och 2 §§ OSL till skydd för intresset att förebygga och förhindra brott är tillämpliga hos alla brottsbekämpande myndigheter. Utgångspunkten är att uppgifter som omfattas av sekretess enligt nämnda paragrafer normalt kan utväxlas mellan myndigheterna. Det gäller även övriga bestämmelser i 18 kap. OSL. Det är dock lämpligt att det är den utlämnande myndigheten som avgör om en uppgift kan lämnas ut. I de fall 466

där utlämnandet av en uppgift skulle innebära att Polismyndighetens respektive Säkerhetspolisens egen verksamhet riskerar att skadas, bör ett utlämnande inte komma i fråga. Det finns därför inte skäl att bryta den sekretess som kan gälla enligt 18 kap. I sådana fall får det i stället övervägas om uppgiften kan lämnas ut med stöd av någon annan sekretessbrytande bestämmelse, exempelvis 10 kap. 2 § OSL. I promemorian föreslås att en sekretessbrytande bestämmelse ska införas för att Säkerhetspolisen ska kunna medges direktåtkomst till vapenregister. Uppgifter i vapenregister kan enligt den föreslagna bestämmelsen lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. Någon sådan fara föreligger inte i förhållande till Säkerhetspolisen. Regeringen anser därför inte att det behöver införas någon sekretessbrytande bestämmelse. Eftersom de flesta pågående eller avslutade förundersökningar som inte har lett till åtal och flertalet uppgifter i underrättelseverksamhet kringgärdas av sekretess enligt bestämmelser i 35 kap. OSL till skydd för enskild, krävs det att en sekretessprövning görs i varje enskilt fall när en sådan uppgift ska lämnas ut mellan myndigheterna. Även om uppgifterna kan lämnas ut efter en sådan prövning innebär det att tid och kraft måste läggas på en prövning som i de flesta fall mynnar ut i att uppgiften lämnas ut. En sekretessbrytande regel skulle därför göra informationsutbytet mer effektivt. Den sekretessbestämmelse som nu är av intresse är 35 kap. 1 § OSL, som reglerar sekretessen bl.a. i förundersökningar och andra liknande utredningar, i misstankeregistret och i flertalet andra register i den brottsbekämpande verksamheten. Sekretessen enligt 35 kap. 1 § är tillämplig hos både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, vilket innebär att uppgifterna har samma skydd gentemot utomstående hos den mottagande myndigheten som hos den utlämnande myndigheten. Genombrott i sekretessen enligt bestämmelsen medges redan när det gäller uppgifter som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. polisdatalagen. En regel som bryter denna sekretess även när det gäller uppgifter som inte har gjorts gemensamt tillgängliga skulle förenkla informationslämnandet mellan myndigheterna och bör därför införas. Med hänsyn till de vinster för brottsbekämpningen som detta skulle innebära kan den ökade risken för integritetsintrång enligt regeringens mening godtas. Att sekretessen bryts innebär inte att uppgifter kommer att lämnas mellan myndigheterna utan någon som helst prövning. Som framgår ovan krävs att den mottagande myndigheten behöver uppgifterna i sin brottsbekämpande verksamhet för att de ska få lämnas ut. I förarbetena till polisdatalagen gjordes bedömningen att det inte fanns anledning att låta sekretessgenombrottet omfatta fler bestämmelser (prop. 2009/10:85 s. 194 f.). Regeringen anser inte heller nu att det finns skäl att låta sekretessgenombrottet omfatta någon av de andra paragraferna i 35 kap OSL. Av sekretessreglerna i 35 kap. OSL bör alltså den sekretessbrytande regeln endast omfatta sekretess enligt 1 §. I den mån andra sekretessbestämmelser i kapitlet är tillämpliga får det, på samma sätt som nu, göras en bedömning i det enskilda fallet av om sekretessen hindrar att uppgifterna lämnas ut. 467

Sekretessen i 21 kap. 3 § första stycket OSL gäller för uppgift om enskilds bostadsadress, telefonnummer och andra jämförbara uppgifter som kan användas för att komma i kontakt med den enskilde, om det finns särskild anledning att anta att han eller hon, eller någon närstående, kan komma att utsättas för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Denna sekretess har införts för att säkerställa skyddet för det som brukar kallas skyddade adresser hos alla myndigheter (se prop. 2005/06:161 s. 55 f.). Sekretessen i paragrafens första stycke skyddar personer som anses ha stort behov av att uppgifter om deras uppehållsort inte röjs. Sekretess enligt denna paragraf är relativt vanlig i brottsutredningar. Ibland gäller sekretessen till skydd för brottsoffret och ibland till skydd för den misstänkte. Sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket OSL gäller hos alla myndigheter. Det innebär att en uppgift som lämnas till en annan brottsbekämpande myndighet har samma skydd gentemot allmänheten hos den mottagande myndigheten. Dessutom är de brottsbekämpande myndigheterna vana vid att hantera denna sekretess. Mot den nu angivna bakgrunden bör uppgifter som omfattas av sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket kunna lämnas vidare utan hinder av sekretessen. Den nu föreslagna regleringen innebär alltså att ett sekretessgenombrott ska tillåtas i vissa fall. Bestämmelsen om utlämnande måste emellertid ses tillsammans med hur regelsystemet i övrigt är uppbyggt. Om utlämnandet avser en uppgift som behandlas automatiserat blir polisdatalagens övriga bestämmelser som gäller för den mottagande myndigheten tillämpliga, exempelvis bestämmelsen om att tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad den enskilda tjänstemannen behöver för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Alla regler om sekretess som kan vara tilllämpliga i polisens verksamhet kommer inte heller att genombrytas. Sammantaget innebär förslaget att de sekretessbrytande reglerna skapar förutsättningar för effektivare informationsutbyte i brottsbekämpningen, samtidigt som risken för integritetsintrång beaktas. En annan fråga är hur de föreslagna generella sekretessbrytande reglerna förhåller sig till generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL. Bestämmelsen om sekretessgenombrott reglerar inte uttömmande möjligheterna att lämna ut uppgifter mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Den syftar enbart till att underlätta frekvent uppgiftslämnande mellan dessa myndigheter under de förutsättningar som anges i bestämmelsen. Sammanfattningsvis bör således personuppgifter kunna utväxlas mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen utan hinder av sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § OSL, om den mottagande myndigheten har behov av uppgiften i sin brottsbekämpande verksamhet. I den mån andra sekretessbestämmelser är tillämpliga får det, på samma sätt som nu, göras en bedömning i det enskilda fallet av om sekretessen hindrar att uppgifterna lämnas mellan myndigheterna. Med hänsyn till att sekretessgenombrott föreslås vid både automatiserat och annat uppgiftsutbyte kan regleringen inte införas i polisdatalagen, eftersom den lagen endast gäller behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier. 468 Bestämmelserna som bryter sekretessen till skydd för enskild mellan Po-

lismyndigheten och Säkerhetspolisen bör därför införas i 21 och 35 kap. OSL.

10.5 Anställdas tillgång till uppgifter

Regeringens förslag: Sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket 6 ska gälla för register som förs av Polismyndigheten enligt 4 kap. polisdatalagen eller som annars behandlas enligt de bestämmelserna och för uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen med stöd av samma lag. Regeringens bedömning: Enskilda kommer att ha ett lika gott integritetsskydd i den nya polisorganisationen som i den nuvarande.

Kommitténs förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén har föreslagit att all behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen hos Polismyndigheten ska omfattas av sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket 6 OSL. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser yttrar sig inte över bedömningen. Polismyndigheterna i Stockholm och Gotland anser inte att det behövs några nya sekretessbestämmelser för att förstärka sekretesskyddet för den enskilde. Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen delar inte bedömningen att den enskilde i huvudsak kommer att omfattas av samma sekretesskydd i den nya organisationen. Datainspektionen anser att det bör analyseras vilka konsekvenser den ökade åtkomsten till personuppgifter inom polisen får för den personliga integriteten och om det på annat sätt än genom interna föreskrifter om behörighet kan säkerställas att de avgränsningar som dagens författningar på området ställer upp upprätthålls. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden betonar att ett effektivt integritetsskydd genom behörighetstilldelning ställer stora krav på en väl fungerande intern kontroll och på extern kontroll av hur reglerna efterlevs. Försvarsmakten anser att sekretessen enligt 35 kap. 1 § första stycket 4 OSL bör utformas med beaktande av militärpolisens verksamhet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Anställda ges inte tillgång till fler uppgifter I dagens polisorganisation regleras tillgången till uppgifter i stor omfattning av regler i lag eller förordning om till vilka myndigheter uppgifter får lämnas ut och om direktåtkomst. Omorganisationen av polisen innebär att de sekretessgränser som finns mellan de lokala polismyndigheterna och mellan en lokal polismyndighet och Rikspolisstyrelsen försvinner. Den nya Polismyndigheten kommer att ha betydligt fler anställda än vad var och en av de myndigheter som nu slås samman har. Detta skulle kunna innebära en risk från integritetssynpunkt. Frågan hur en befattningshavare ska tillämpa sekretessreglerna i förhållande till sina kollegor berörs i viss utsträckning i förarbetena till ändringar i sekretesslagen. Där uttalas att sekretessreglerna inte anses utgöra något hinder mot att lämna uppgifter mellan befattningshavare hos en myndighet i den utsträckning 469

som är normal för och behövlig för ett ärendes handläggning eller verksamhetens bedrivande i övrigt (prop. 1990/91:111 s. 24). Det framhålls dock att det av grunderna för sekretesslagen torde följa att en befattningshavare inte bör anse sig ha en obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till andra anställda inom myndigheten. JO har också uttalat att det torde stå klart att en befattningshavare inte har någon obegränsad frihet att lämna uppgifter som omfattas av sekretess till sina arbetskamrater (JO 1983/84 s. 262). JO konstaterar dock att sekretesslagen inte kan anses utgöra ett hinder mot att en handläggare rådfrågar andra befattningshavare om ett ärende, åtminstone inte om det framstår som objektivt försvarbart. Uppgifter måste också fritt kunna lämnas till den som på ett eller annat sätt deltar i beredningen och avgörandet av ett ärende. Med hänsyn till att anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inte har någon obegränsad frihet att lämna sekretessbelagda uppgifter till sina kollegor och till att det i 2 kap. 11 § polisdatalagen föreskrivs att tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter gör regeringen bedömningen att anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inte kommer att få tillgång till fler uppgifter vid handläggningen av enskilda ärenden trots att myndighetsgränserna upphör. Som exempel kan nämnas att arbetet med enskilda förundersökningar eller med förvaltningsärenden inte kommer att förändras genom ombildningen. Enligt polisens underrättelsemodell (PUM) ska underrättelseverksamhet bedrivas på lokal, regional och central nivå. Av förarbetena till polisdatalagen framgår att underrättelseverksamhet bedrivs vid särskilda enheter med särskilt utbildade tjänstemän och att det är en naturlig del av underrättelsearbete att begränsa antalet tjänstemän som får del av viss information (prop. 2009/10:85 s. 107). Det får förutsättas att underrättelsearbetet kommer att bedrivas på detta sätt även i den nya polisorganisationen. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska se till att anställda som arbetar med underrättelseverksamhet inte ges tillgång till fler uppgifter än de har behov av i sitt arbete även på detta område. Sammanfattningsvis innebär det enligt regeringens mening att integritetsskyddet för enskilda kommer att vara lika gott i den nya polisorganisationen som i den nuvarande. Som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden påpekar ställer ett integritetsskydd som bygger på behörighetstilldelning stora krav på en väl fungerande intern kontroll och på extern kontroll av hur reglerna efterlevs för att vara effektivt. Datainspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen (1998:204) med uppgift att bl.a. verka för att människor skyddas mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Denna tillsyn omfattar även den behandling av personuppgifter som sker med stöd av polisdatalagen. Därutöver har Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden till uppgift att granska polisens behandling av personuppgifter enligt polisdatalagen och lagen om polisens allmänna spaningsregister (2010:362), särskilt med avseende på behandlingen av känsliga personuppgifter. Polisorganisationskommittén har i betänkandet Tillsyn över polisen (SOU 2013:42) föreslagit att tillsyn över polisen ska utövas av en från polisen fristående myndighet, i vilken Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska ingå. Kommittén konstate- 470 rar att det finns flera omständigheter som talar för att de överlappande

tillsynsuppgifter som Datainspektionen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har bör hanteras av en av dessa myndigheter, men kommittén lämnar inget förslag i den delen. Regeringen delar kommitténs bedömning att det ännu är för tidigt att utvärdera om tillsynen bör utföras i annan ordning än i dag. Tillsyn över behandling av personuppgifter i den nya polisorganisationen kommer alltså att utövas både av Datainspektionen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Det är dock inte tillräckligt med extern tillsyn. En effektiv intern kontroll är också nödvändig för att se till att regler om behörighet efterlevs. Sådana funktioner bör finnas vid både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Det är dock respektive myndighet som får bestämma hur de vill organisera den interna kontrollen.

Särskilt om sekretess till skydd för enskild enligt 35 kap. 1 § OSL Sekretessen enligt 35 kap. 1 § OSL skyddar enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i förundersökningar, brottsförebyggande verksamhet, register m.m. Enligt första stycket 4 gäller sekretess för uppgift i annan verksamhet som syftar till att förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott och som bedrivs av en åklagarmyndighet, en polismyndighet, Skatteverket, Statens kriminaltekniska laboratorium, Tullverket eller Kustbevakningen. Det är inte möjligt att, som Försvarsmakten anser, inom ramen för detta lagstiftningsärende anpassa bestämmelsen till militärpolisens verksamhet. Enligt 35 kap. 1 § första stycket 6 gäller sekretess för uppgift i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen eller som annars behandlas där med stöd av samma lag. Bestämmelsen infördes när den tidigare polisdatalagen (1998:622) tillkom. Av förarbetena framgår att bestämmelsen skulle omfatta såväl uppgifter i automatiserade behandlingar i kriminalunderrättelseverksamhet och annan automatiserad behandling av uppgifter enligt polisdatalagen, som uppgifter i de centrala register som fördes av Rikspolisstyrelsen, t.ex. DNA-registren, fingeravtrycksregistret, signalementsregistret, kriminalunderrättelseregistret och SÄPOregistret (prop. 1997/98:97 s. 180). Kommittén föreslår att Rikspolisstyrelsen ska ersättas med Polismyndigheten i bestämmelsen. En sådan ändring skulle innebära att all personuppgiftsbehandling som sker vid Polismyndigheten enligt polisdatalagen skulle omfattas av sekretess. En så omfattande utvidgning av området för sekretessen bör enligt regeringens mening inte genomföras. Man bör i stället hitta en avgränsning som ger bestämmelsen ungefär samma omfattning som i dag. De register som nämns i förarbetena till bestämmelsen var de register som reglerades särskilt i den tidigare polisdatalagen. En lämplig avgränsning är därför enligt regeringens mening att sekretessen enligt bestämmelsen omfattar de register som regleras i 4 kap. i den nu gällande polisdatalagen och den behandling av uppgifter som sker med stöd av de bestämmelserna. När det gäller vilken övrig behandling av personuppgifter som bör omfattas av bestämmelsen gör regeringen följande bedömning. I förarbetena anges att bestämmelsen omfattar uppgifter som ingår i automatiserade behandlingar i kriminalunderrättelseverksamhet. Av förarbetena till den 471

nu gällande polisdatalagen framgår att begreppet kriminalunderrättelseverksamhet inte bör användas i den nya lagen. I stället talar man om att personuppgifter får behandlas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet (prop. 2009/10:85 s. 102). Syftet är att ge utrymme för personuppgiftsbehandling inom all egentlig brottsbekämpande verksamhet inom polisen som inte direkt kan knytas till en brottsutredning. Sekretess till skydd för enskild gäller redan i den verksamheten enligt 35 kap. 1 § första stycket 4. Det saknas därför skäl att peka ut den även i punkten 6. Av förarbetena till punkten 6 framgår också att den omfattar annan automatiserad behandling av uppgifter enligt polisdatalagen. Några exempel på vilken behandling som avsågs ges inte och det är oklart vilken omfattning bestämmelsen egentligen har. Bestämmelsen gäller behandling vid Rikspolisstyrelsen. När bestämmelsen infördes behandlades uppgifter automatiserat i betydligt mindre utsträckning än vad som är fallet i dag. Tillämpningsområdet inskränktes dock i samband med införandet av den nya polisdatalagen, eftersom den lagen till skillnad från den tidigare polisdatalagen endast gäller i brottsbekämpande verksamhet. Rikspolisstyrelsen bedriver bara sådan verksamhet vid Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen. När Säkerhetspolisen nu blir en fristående myndighet bör uppgifter som behandlas av myndigheten med stöd av polisdatalagen omfattas av sekretess enligt bestämmelsen. I direktiven till Genomförandekommittén anges att det ska finnas en nationell operativ avdelning (dir. 2012:129). Enligt kommitténs förslag ska huvudinriktningen för avdelningen vara att leda och samordna viss operativ verksamhet och inom vissa områden upprätthålla specialistkompetens. Även om avdelningen till viss del kan komma att överta uppgifter som i dag ankommer på Rikskriminalpolisen är det ännu inte klart vilken roll och vilka uppgifter avdelningen kommer att ha i den nya organisationen. Det går därför i nuläget inte att bedöma om det kommer att behövas sekretess enligt bestämmelsen vid avdelningen. När det gäller Polismyndigheten är det därför inte möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa vilken behandling som bör omfattas av bestämmelsen. Annan behandling av uppgifter enligt polisdatalagen vid Polismyndigheten bör därför inte omfattas av sekretess enligt bestämmelsen.

10.6 Sekretess i ärenden om avskiljande från utbildning och för uppgifter i elimineringsdatabasen

10.6.1 Sekretess i ärenden om avskiljande av studerande

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla i ärenden om avskiljande av den som studerar vid polisprogrammet för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider men om uppgiften röjs. Sekretess ska inte gälla beslut i ärendet. För uppgift i allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år. 472

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det är endast Rikspolisstyrelsen som yttrar sig särskilt över förslaget. Styrelsen ser positivt på förslagen om en sekretessbestämmelse för ärenden om avskiljande från polisutbildningen och de därmed sammanhängande sekretessbrytande bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och patientsäkerhetslagen (2010:659).

Skälen för regeringens förslag

Avskiljande från högskoleutbildning När det gäller studenter som genomgår högskoleutbildning föreskrivs i 4 kap. 6 § högskolelagen (1992:1434) att regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare ska avskiljas från utbildningen i vissa fall. Grund för avskiljande kan vara att studenten lider av psykisk störning, missbrukar alkohol eller narkotika eller har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. En ytterligare förutsättning för avskiljande är att det på grund av ett sådant förhållande bedöms finnas en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen. I 23 kap. 6 § OSL föreskrivs att sekretess gäller i ärenden om avskiljande av en studerande från högskoleutbildning, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. I förarbetena anfördes som skäl för att införa en sekretessregel att, även om de intressen som bär upp offentlighetsprincipen gör sig starkt gällande i ärenden om avskiljande, det bör finnas vissa möjligheter att belägga uppgifter med sekretess, eftersom det regelmässigt rör sig om mycket ömtåliga uppgifter om den studerandes personliga förhållanden (prop. 1987/88:41 s. 27). Vidare framhölls att det skulle vara mycket otillfredsställande om sekretessbelagda uppgifter som lämnas till Högskolans avskiljandenämnd från sjukvården och socialtjänsten helt skulle sakna skydd i ärenden om avskiljande. Inte heller skulle det finnas något skydd för de uppgifter som den studerande lämnade muntligen inför nämnden. Mot den bakgrunden infördes en särskild sekretessregel i den då gällande sekretesslagen (1980:100). Intresset av insyn gjorde att sekretessregeln utformades med ett kvalificerat rakt skaderekvisit. Sekretessregeln har i sak oförändrad förts över till OSL. När det gäller högskolestuderande infördes samtidigt regler som innebär att hälso- och sjukvården och socialtjänsten trots sekretess kan lämna ut sådana uppgifter om en studerande som behövs för prövning av ett ärende om att avskilja honom eller henne från högskoleutbildning. De sekretessbrytande reglerna finns i 6 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659) och 12 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453). Regeringen ansåg att sådana uppgifter var nödvändiga för att Högskolans avskiljandenämnd skulle kunna pröva avskiljandefrågor på ett tillfredsställande sätt. Intresset av att nämnden fick tillgång till information från andra verksamhetsområden i dessa mycket speciella ärenden ansågs därför väga tyngre än intresset av skydd för den personliga integriteten (prop. 1987/88:41 s. 25). Enligt 11 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister ska uppgifter ur belastningsregistret lämnas ut till Högskolans 473

avskiljandenämnd när denna överväger att avskilja en student från utbildningen.

Avskiljande från polisprogrammet Polisutbildningen, som inte är en traditionell högskoleutbildning, bedrivs av Rikspolisstyrelsen. Utbildningen regleras i polisutbildningsförordningen (1999:740) och omfattar bl.a. grundutbildningen för polismän, polisprogrammet. Rikspolisstyrelsen beslutar enligt 7 § förordningen i ärenden om avskiljande av studenter från polisprogrammet. I ett sådant ärende får styrelsen, om det kan bli fråga om avskiljande på grund av att studenten lider av en allvarlig psykisk störning eller missbrukar alkohol eller narkotika, vid behov uppmana studenten att låta sig undersökas av den läkare som anvisas. Rikspolisstyrelsens beslut i ärenden om avskiljande eller avstängning får enligt 10 § överklagas till personalansvarsnämnden vid styrelsen. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen påpekat att det finns samma behov av sekretess i ärenden om avskiljande eller avstängning av polisstudenter som av högskolestuderande (dnr Ju 2009/6436/L4). Styrelsen pekar på reglerna om avskiljande i 7 § polisutbildningsförordningen och om avstängning av den studerande i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt i 8 §. Dessa regler motsvarar i princip vad som gäller för högskolestuderande. Däremot finns det inte någon sekretessregel som tar sikte på ärenden om avskiljande eller avstängning av polisstudenter. Av Rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att de utredningar som hittills har gjorts i ärenden om avstängning eller avskiljande kan ha många olika orsaker, men att det till övervägande del handlar om brottsmisstankar, omhändertagande på grund av berusning eller upprepade trafikförseelser. Ungefär en fjärdedel av ärendena har lett till avstängning eller avskiljande, medan övriga ärenden resulterat i någon form av samtal eller en varning (jfr 6 § polisutbildningsförordningen). Enligt Rikspolisstyrelsen kan det under utredningen av ett ärende komma fram mycket personliga och känsliga uppgifter som kan vara till skada såväl för den som utreds som personer i dennes omgivning, t.ex. anhöriga. I promemorian föreslås därför att studerande vid polisprogrammet ska ha samma sekretesskydd som högskolestuderande.

En ny sekretessregel bör införas Polisutbildningen är inte en högskoleutbildning och regleras därför i en särskild förordning. Reglerna om avskiljande och avstängning skiljer sig också åt på det sättet att det ställs högre krav för att kunna skilja en högskolestuderande från sin utbildning än för att skilja en polisstudent från polisprogrammet. I den framtida polisorganisationen kommer den prövning av frågor om avskiljande som Rikspolisstyrelsen i dag ansvarar för att ligga på Polismyndigheten. En grundtanke bakom offentlighets- och sekretessregleringen är att sekretess inte ska gälla för uppgifter, om det inte verkligen behövs. De skäl som anfördes för att införa en sekretessregel i ärenden om avskiljande eller avstängning från högskoleutbildning gör sig dock i lika hög grad gällande när det gäller polisstudenter som högskolestuderande. Det är viktigt att ärenden om avskiljande eller avstängning kan utredas ordent- 474

ligt och att den som berörs av frågan inte avstår från att lämna uppgifter som kan vara viktiga för avgörandet på grund av bristfälligt sekretesskydd. De uppgifter som det kan vara fråga om kan vara mycket känsliga personliga uppgifter, exempelvis uppgifter om psykisk sjukdom. Även om det finns ett starkt intresse av insyn i ärenden om avstängning eller avskiljande är det enligt regeringens mening inte rimligt att studerande som befinner sig i likartade livssituationer behandlas olika i sekretesshänseende. En viktig fråga är om sekretessen enligt 21 kap. 1 § OSL – som tillkommit efter det att den särskilda regeln om sekretess i ärenden om avskiljande från högskoleutbildning infördes – kan täcka det sekretessbehov som finns i nu aktuella avskiljandeärenden. Enligt den paragrafen gäller sekretess för uppgift som rör enskilds hälsa eller sexualliv, bl.a. uppgifter om missbruk och sexuell läggning och uppgifter om sexualbrott. Sekretessen gäller under förutsättning att det måste antas att den enskilde eller någon närstående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs. Ifrågavarande sekretess täcker delvis samma område som 23 kap. 6 § OSL. Den täcker emellertid inte exempelvis uppgifter om andra brott än sexualbrott, uppgifter om ordningsstörande beteende eller om omhändertagande av berusade personer. Sådana uppgifter är typiskt sett av intresse i ett avskiljandeärende och är enligt Rikspolisstyrelsen vanligt förekommande i dessa ärenden. Sekretessen i 21 kap. 1 § OSL är således inte tillräcklig för att fylla det behov som Rikspolisstyrelsen påtalar. Mot den nu angivna bakgrunden bör det införas sekretess i ärenden om avskiljande av den som studerar vid polisprogrammet för uppgifter om hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Sekretessen bör gälla med ett kvalificerat rakt skaderekvisit och utformas på samma sätt som sekretessregeln för avskiljande från högskoleutbildning. På så vis görs en rimlig avvägning mellan sekretessintresset och det starka insynsintresse som typiskt sett måste anses föreligga i aktuella ärenden. Sekretess bör således gälla endast om det kan antas att polisstudenten eller någon närstående till honom eller henne lider betydande men om uppgiften röjs. Sekretess bör med hänsyn till insynsintresset inte gälla beslut i ärendet. Sekretessen i en allmän handling bör, liksom för högskolestuderande, gälla i högst femtio år. Eftersom den nya sekretessregeln föreslås utformas på samma sätt som sekretessen i ärenden om avskiljande av högskolestuderande, bör den arbetas in i 23 kap. 6 § OSL. För att regleringen ska få avsedd effekt bör också, på samma sätt som när det gäller högskolestuderande, det införas sekretessbrytande regler för personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, så att dessa trots gällande sekretess kan lämna ut sådana uppgifter om en studerande som behövs för prövningen av ett ärende om avskiljande eller avstängning från polisprogrammet. Regleringen bör utformas efter mönster av vad som gäller för högskolestuderande. Tystnadsplikten enligt 23 kap. 6 § OSL inskränker inte meddelarfriheten. Det saknas skäl att göra en annan bedömning beträffande ärenden om avskiljande från polisprogrammet.

10.6.2 Sekretess för uppgifter i elimineringsdatabasen

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om den röjs och uppgiften förekommer i den elimineringsdatabas som förs enligt lagen om elimineringsdatabasen eller annars behandlas med stöd av samma lag. För uppgift i allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens men promemorian föreslår ingen särskild sekretessbestämmelse för uppgifterna i elimineringsdatabasen. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i frågan. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 8.3 föreslås att Polismyndigheten ska få föra en elimineringsdatabas i syfte att stärka kvaliteten i den forensiska verksamheten med DNA-analyser. I databasen ska DNA-profiler från personer som genom att komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs riskerar att kontaminera dessa registreras. I promemorian föreslås att regleringen av elimineringsdatabasen ska införas i 4 kap. polisdatalagen. Det konstateras att databasen då automatiskt kommer att omfattas av den sekretess som gäller för DNA-registren enligt 35 kap. 1 § första stycket 6 OSL. Av avsnitt 8.3.2 framgår att regeringen anser att databasen bör regleras i en särskild lag. Därmed kommer den inte att omfattas av sekretessen för DNA-registren. En motsvarande sekretessbestämmelse bör därför införas. Uppgifter i elimineringsdatabasen får behandlas för att upptäcka och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNAspår. Sekretessen bör omfatta både de registrerade uppgifterna och den behandling som sker av uppgifterna vid en träff mellan ett DNA-spår och en DNA-profil i elimineringsdatabasen. Sekretessen bör gälla med ett omvänt skaderekvisit och utformas på samma sätt som sekretessregeln för de övriga registren över DNA-profiler. På så vis görs en rimlig avvägning mellan det starka sekretessintresset som finns när det gäller DNA-register och det insynsintresse som kan finnas när det gäller uppgifter i databasen och hur de hanteras. Sekretess bör således gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen i en allmän handling bör, liksom för de övriga DNA-registren, gälla i högst sjuttio år. I 35 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i framför allt verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott. I slutet av kapitlet finns bestämmelser om sekretess i polisens sociala verksamhet m.m. där bl.a. sekretess i passärenden och vapenärenden regleras. Med hänsyn till att det är en fördel om bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i samma typ av verksamhet kan samlas i ett kapitel bör den nya bestämmelsen införas i 35 kap. OSL. Tystnadsplikten enligt den nya bestämmelsen bör inte inskränka meddelarfriheten. 476

11 Regler för övergången till en ny organisation

11.1 En särskild lag med anledning av ombildningen av polisorganisationen

Regeringens förslag: De övergångsbestämmelser som är gemensamma för den nya polisorganisationen ska samlas i en särskild övergångslag. I lagen klargörs att ett beslut som har fattats eller en åtgärd som har vidtagits av en myndighet inom polisväsendet som upphör ska anses ha fattats respektive vidtagits av den myndighet som efter omorganisationen övertar handläggningen av denna typ av ärenden. Det som är föreskrivet i lag eller annan författning beträffande Rikspolisstyrelsen ska efter utgången av 2014 i stället tillämpas på Säkerhetspolisen, om det gäller en arbetsuppgift som Säkerhetspolisen ska handlägga enligt lag eller förordning eller enligt särskilt beslut av regeringen. I övriga fall ska reglerna tillämpas på Polismyndigheten. På motsvarande sätt ska ärenden som Rikspolisstyrelsen handlägger fördelas mellan de två nya myndigheterna. Det som är föreskrivet om polismyndigheter eller en viss polismyndighet ska efter utgången av 2014 i stället tillämpas på Polismyndigheten. Den ska också överta handläggningen av ärenden som någon av myndigheterna eller Statens kriminaltekniska laboratorium har ansvar för i dag.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén föreslår att beslut som har fattats av någon av de myndigheter som läggs ned ska gälla till den tidpunkt som anges i beslutet eller till dess att respektive nyinrättad myndighet beslutar annat. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar eller yttrar sig inte över förslagen i denna del. Förvaltningsrätten i Malmö anser att övergångslagen bör kompletteras med en bestämmelse som reglerar vilken myndighet som är den enskildes motpart i en process som initierats i förvaltnings- eller migrationsdomstol före omorganisationen men som ännu inte avslutats vid utgången av 2014. Förvaltningsrätten anser också att frågan om var mål om utdömande av vite ska handläggas behöver regleras övergångsvis. Säkerhetspolisen pekar på att det i förslaget till övergångslag hänvisas till arbetsuppgifter som Säkerhetspolisen ska handlägga enligt dess instruktion eller någon annan författningsbestämmelse och anser att detta inte täcker särskilda regeringsbeslut.

Skälen för regeringens förslag

En särskild övergångslag behövs Omorganisationen av polisen resulterar å ena sidan i en sammanslagning av polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en myndighet och å andra sidan i att Säkerhetspolisen bryts ut ur Rikspolisstyrelsen och bildar en fristående myndighet. Vid 477

nedläggning och inrättande av myndigheter uppstår alltid vissa övergångsproblem. Det kan beträffande myndigheter som läggs ned gälla sådana frågor som vem som beslutar i ärenden som myndigheten har påbörjat handläggningen av men inte hunnit avsluta, om tillstånd och föreskrifter som myndigheten har meddelat alltjämt ska gälla eller vilken domstol som är behörig att pröva överklaganden av beslut som fattats av myndigheten. För myndigheter som inrättas kan det gälla frågor som vilka tidigare fattade beslut som gäller för den nya myndigheten. Kommittén nämner som exempel frågor som vem som beslutar om en ansökan om tillstånd att inneha vapen som getts in till en polismyndighet, till vilken myndighet ett beslut om ersättning ska överklagas och i vilken utsträckning förordnanden som Rikspolisstyrelsen har meddelat fortsätter att gälla. Kommittén föreslår att nödvändiga övergångsbestämmelser samlas i en särskild övergångslag. Med den lösningen kan antalet övergångsbestämmelser i respektive författning hållas nere. Genom en övergångslag kan också eventuella förbiseenden vid författningsändringarna korrigeras. En övergångslag bör enligt kommittén i huvudsak reglera att:  en föreskrift som innehåller de gamla myndighetsbeteckningarna i stället ska avse de nya myndigheter som bildas den 1 januari 2015, alltså Polismyndigheten och Säkerhetspolisen,  de nya myndigheterna, om inte annat föreskrivs, tar över handläggningen av de ärenden som dittills handlagts av de myndigheter som upphör,  ansökningar, anmälningar och handlingar som lämnats till de myndigheter som upphör, anses inkomna till respektive ny myndighet vid den tidpunkt de inkom till den myndighet som upphör, och  beslut som meddelats före utgången av 2014 av en myndighet som upphör ska gälla till den tidpunkt som anges i beslutet eller till dess respektive ny myndighet med stöd av en författning beslutar annat. Regeringen gör samma bedömning som kommittén och remissinstanserna i fråga om behovet av en övergångslag. Som kommittén föreslår bör nödvändiga övergångsbestämmelser samlas i en gemensam lag. Regeringen instämmer också i att övergångslagen bör reglera de frågor som kommittén har tagit upp. Övergångslagen, som föreslagits av kommittén, behöver dock, vilket också påpekas av några remissinstanser, kompletteras i vissa avseenden. Regeringen anser inte att det behövs någon sådan regel som kommittén har föreslagit om giltighetstiden för de beslut som har fattats av någon av de nedlagda myndigheterna. Det följer av allmänna principer att besluten i fråga gäller till dess de löper ut eller ersätts med nya beslut.

De nedlagda myndigheternas roll i påbörjade och pågående processer Förvaltningsrätten i Malmö anser att övergångslagen behöver kompletteras med en bestämmelse som innebär att ett beslut av eller en åtgärd som har vidtagits av en myndighet som upphör ska anses ha fattats respektive vidtagits av den nya myndighet som efter omorganisationen ska handlägga denna typ av ärenden. I 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen 478

anges att om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut ska den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. Detta betyder alltså att om exempelvis en polismyndighet i ett visst län har fattat ett beslut i t.ex. ett tillståndsärende, och den enskilde vill överklaga beslutet, är polismyndigheten i det aktuella länet den enskildes motpart i den kommande domstolsprocessen. Mot bakgrund av att de nuvarande 21 polismyndigheterna kommer att upphöra vid utgången av 2014 och ersättas av Polismyndigheten kan det uppstå oklarheter om vem som är den enskildes motpart i en domstolsprocess som har inletts men inte avslutats innan angivet datum. Motsvarande situationer kan uppkomma om Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen eller Statens kriminaltekniska laboratorium har fattat ett överklagbart beslut eller vidtagit någon annan särskild åtgärd som inte hunnit avslutas innan den nya polisorganisationen påbörjar sin verksamhet. För att det inte ska råda något tvivel om vilken myndighet som är den enskildes motpart i en sådan situation bör detta regleras i övergångslagen. Regeringen anser, i likhet med Förvaltningsrätten i Malmö, att lagen bör innehålla en bestämmelse som klargör att ett beslut av eller en åtgärd som har vidtagits av en myndighet som upphör ska anses ha fattats respektive vidtagits av den myndighet som efter omorganisationen ska handlägga denna typ av ärenden. En närliggande fråga är vilken domstol som är behörig i vissa fall. Förvaltningsrätten i Malmö påpekar att det bör klargöras vilken domstol som är behörig att pröva de mål om utdömande av vite som före den 1 januari 2015 har anhängiggjorts vid någon annan förvaltningsrätt än Förvaltningsrätten i Stockholm, men som ännu inte hunnit avgöras när polisens verksamhet omorganiseras. Av allmänna processrättsliga principer följer att nya processuella regler blir tillämpliga omedelbart. Det innebär att nya regler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. De nya reglerna rubbar dock inte det processuella läge som redan har uppstått före ikraftträdandet (se prop. 2002/03:76 s. 36). Detta innebär alltså att en domstol som är behörig när ett mål anhängiggörs behåller sin behörighet – utan någon särskild övergångsbestämmelse – även om det under processens gång genom praxis eller lagstiftning införs nya processrättsliga bestämmelser. Det innebär att om en ansökan om utdömande vite kommit in till en viss domstol före den 1 januari 2015 behåller denna domstol sin behörighet, oberoende av polisens omorganisation, till dess ärendet är avslutat. Regeringen anser mot den bakgrunden att det inte behövs någon särskild reglering av denna fråga. När det gäller tvister av civilrättslig art bör framhållas att de statliga myndigheterna utgör ett och samma rättssubjekt, vilket bl. a. innebär att det är staten som är part i ett avtal som slutits av en polismyndighet eller Rikspolisstyrelsen. Staten är samma juridiska person oavsett genom vilket organ eller myndighet den uppträder. Från ett civilrättsligt perspektiv är det alltså inte fråga om något partsbyte när en myndighet överlämnar åt någon annan myndighet att fullgöra förpliktelser enligt ett ingånget avtal för att i gengäld uppbära nyttan av rättigheterna enligt avtalet. I de fall där någon har inlett eller avser att inleda en civilrättslig process mot en polismyndighet kommer således den nya Polismyndigheten att träda 479

in polismyndighetens ställe. Enskilda kan också vända sig till Justitiekanslern med ersättningsanspråk för skada som riktas mot staten.

Rikspolisstyrelsens uppgifter i fråga om skadeståndsanspråk Polisverksamheten är typiskt sett sådan att det ofta förekommer skadeståndsanspråk riktade mot myndigheterna, eftersom skadeståndsanspråk kan grunda sig på offentligrättsliga ingripanden. Rikspolisstyrelsen påpekar i sitt remissvar att styrelsen är central förvaltningsmyndighet och att det, när Rikspolisstyrelsen upphör och den nya Polismyndigheten bildas, inte längre finns någon central förvaltningsmyndighet inom polisen. Det innebär att de ca 1 600 skadeståndsärenden som årligen handläggs inom Rikspolisstyrelsen efter den 1 januari 2015 kommer att handläggas hos Justitiekanslern om ingen ändring görs i regleringen. Säkerhetspolisen framhåller att det bör klargöras vad som avses med begreppet central förvaltningsmyndighet i 5 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten och om Säkerhetspolisen kan anses vara en sådan central förvaltningsmyndighet som avses i förordningen. Regeringen gör följande bedömning. I förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten regleras sådana anspråk på ersättning för skador som riktas mot staten med undantag för anspråk på ersättning som grundas på påståenden om att staten inte har fullgjort sina förpliktelser enligt ett avtal eller ett statligt anställningsförhållande. Förordningen tillämpas oavsett vad som gäller enligt instruktioner eller andra författningar som har beslutats av regeringen. I 5 § förordningen anges att vissa anspråk handläggs av den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan inträffat. Om det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för en viss verksamhet handläggs anspråk på ersättning av Justitiekanslern. I 10 § föreskrivs att Justitiekanslern får uppdra åt en annan myndighet att fullgöra de uppgifter som Justitiekanslern har enligt förordningen. Justitiekanslern får även ta över handläggningen av ärenden som avses i förordningen. Varken Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen kommer att vara centrala förvaltningsmyndigheter efter ombildningen. Efter omorganisationen kommer förordningen följaktligen att peka ut Justitiekanslern som behörig att reglera de skadeståndsanspråk som sedan länge har handlagts av Rikspolisstyrelsen i dess egenskap av central förvaltningsmyndighet. Justitiekanslern kan i och för sig, med stöd av 10 § förordningen, uppdra åt Polismyndigheten att handlägga dessa ärenden. På motsvarande sätt kan Justitiekanslern uppdra åt Säkerhetspolisen att handlägga skadeståndsärenden riktade mot Säkerhetspolisen. Justitiekanslern har fattat ett antal sådana delegationsbeslut i fråga om myndigheter som tidigare var centrala förvaltningsmyndigheter, t.ex. Konsumentverket. Beslutet om delegation innebär att Justitiekanslern bedömer att myndigheten i fråga bör anförtros att reglera de anspråk på skadestånd som grundar sig på sådana skador som anges i 5 § förordningen. Trots den nu beskrivna delegationsmöjligheten anser regeringen att det är lämpligare att ändra förordningen. Ändringen bör möjliggöra att handläggningen av nu aktuella skadeståndsanspråk mot staten som riktas mot

Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska kunna handläggas av respektive myndighet.

Säkerhetspolisens uppgifter När det gäller Säkerhetspolisen vill regeringen framhålla att de beslut som har fattats av och de åtgärder som har vidtagits av Säkerhetspolisen i frågor där den redan i dag i författning pekas ut som ansvarig inte påverkas av reformen, exempelvis Säkerhetspolisens uppgifter enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Övergångslagen reglerar således inte detta, men däremot sådana uppgifter som Säkerhetspolisen i dag utför som en del av Rikspolisstyrelsen, t.ex. uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627). Säkerhetspolisen framhåller att övergångslagen, för att vara heltäckande, inte enbart bör hänvisa till Säkerhetspolisens instruktion och andra författningsbestämmelser utan även till enskilda beslut av regeringen. Regeringen kan konstatera att kommitténs förslag inte täcker alla Säkerhetspolisens arbetsuppgifter och att regleringen därför behöver kompletteras. I övergångslagen bör tydliggöras att det som är föreskrivet i eller annars följer av lag eller annan författning beträffande Rikspolisstyrelsen efter utgången av 2014 i stället ska tillämpas på Säkerhetspolisen, om det är fråga om en arbetsuppgift som Säkerhetspolisen ska hantera enligt lag eller förordning eller särskilt beslut av regeringen.

Statens kriminaltekniska laboratorium När det gäller Statens kriminaltekniska laboratorium, som i fortsättningen ska benämnas Nationellt forensiskt centrum, kommer detta att ingå i den nya Polismyndigheten. Som framgår av budgetpropositionen kommer laboratoriet att bli en särskild avdelning inom myndigheten med uppgifter som skiljer sig från den övriga verksamheten (prop. 2013/14:1, utgiftsområde 4, s. 52 f.). Som framgår av avsnitt 8.4 behöver Nationellt forensiskt centrum nämnas i polisdatalagen (2010:361) och även i vissa andra författningar. Statens kriminaltekniska laboratorium bör därför inte nämnas i den bestämmelse i övergångslagen som ska reglera att det som i dag är föreskrivet i lag eller annan författning om en viss myndighet i fortsättningen ska gälla Polismyndigheten.

Rikspolisstyrelsens föreskrifter Rikspolisstyrelsen bemyndigas i olika författningar att i skilda frågor meddela verkställighetsföreskrifter. När det gäller Rikspolisstyrelsens föreskrifter föreslår kommittén att beslut som har fattats av Rikspolisstyrelsen före utgången av 2014 ska fortsätta att gälla till den tidpunkt som anges i beslutet eller till dess att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen med stöd av lag eller annan författning beslutar annat. Kommittén föreslår inte någon bortre gräns för hur länge Rikspolisstyrelsens föreskrifter ska förbli giltiga. Polismyndigheten kan inte heller upphäva föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet. Det innebär att även om Polismyndigheten beslutar nya föreskrifter i samma fråga kommer de gamla föreskrifterna att fortsätta att gälla. En sådan ordning är inte oproblematisk. De av Rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifterna tar sin utgångspunkt i dagens organisationsstruktur med Rikspolisstyrelsen som 481

central förvaltningsmyndighet. Vidare finns det bland dessa föreskrifter sådana som enbart rör polisens egen organisation och som därför, om de fortfarande behövs, bör föras över till arbetsordningar eller andra typer av dokument. Det finns också föreskrifter som berör såväl interna som externa förhållanden. Även dessa måste ses över. Föreskrifterna rör också förhållanden som efter den kommande omorganisationen inte längre berör Polismyndigheten utan enbart Säkerhetspolisen. Det finns således starka skäl för de nya myndigheterna att snabbt se över de föreskrifter som Rikspolisstyrelsen har utfärdat, för att anpassa dessa till den nya organisationens förutsättningar och behov.

11.2 Ytterligare övergångsbestämmelser behövs

Regeringens förslag: Äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla för överklaganden som kommit in till länsstyrelsen före ikraftträdandet av de nya reglerna om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. I fråga om sekretess enligt 18 kap. 16 § OSL ska äldre sekretessregler fortsätta att gälla för uppgifter i sådana ärenden där handlingarna omhändertagits för arkivering före ikraftträdandet av den nya bestämmelsen. Regleringen av elimineringsdatabasen och den nya överklaganderegeln i vapenlagen kräver också vissa övergångsbestämmelser. Regeringens bedömning: Viss övergångsreglering bör göras i förordning.

Kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens. Kommittén förslår inga övergångsbestämmelser i särskilda lagar. Kommittén föreslår att en övergångsbestämmelse avseende tjänstekort ska tas in i övergångslagen. Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter dock den lösning som kommittén föreslår i fråga om överklaganden av en polismyndighets beslut i vissa ersättningsärenden. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Vissa lagar kräver särskilda övergångsbestämmelser I promemorian med kompletterande författningsändringar till den nya polisorganisationen (Ds 2031:34) föreslås att vissa beslut inte längre ska överklagas till länsstyrelsen utan till allmän förvaltningsdomstol. I de lagar där en ny ordning för överklagande införs föreslås att äldre föreskrifter ska fortsätta att gälla för beslut som överklagats före utgången av 2014. När vissa beslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället för till länsstyrelsen är det enligt regeringens mening en rimlig utgångspunkt att sådana överklaganden som kommit in till länsstyrelsen före 482

ikraftträdandet avgörs av denna. Övergångsbestämmelser av denna innebörd bör således införas i respektive lag. I promemorian föreslås också en ändring i 18 kap. 16 § andra stycket OSL, enligt vilken bl.a. viss sekretess ska upphöra att gälla. I anslutning till detta föreslås en övergångsbestämmelse som innebär att äldre bestämmelser alltjämt ska gälla beträffande handlingar som omhändertagits för arkivering före ikraftträdandet. Regeringen delar promemorians uppfattning att en sådan övergångsbestämmelse bör införas. I avsnitt 8.3.8 behandlas frågan om övergångsbestämmelser avseende regleringen av elimineringsdatabasen och i avsnitt 7.4.2 behandlas frågan om det behövs en övergångsbestämmelse till överklaganderegeln i vapenlagen. Som framgått föreslår regeringen att det införs en särskild lag med anledning av den nya myndighetsorganisationen för polisen. Syftet med lagen är att överbrygga de problem som alltid uppstår i samband med att myndigheter upphör respektive inrättas. Genom den särskilda lagen finns det, utöver vad som redovisats ovan, i övrigt inte något behov av särskilda övergångsbestämmelser.

Viss övergångsreglering kan göras i förordning Enligt 6 § förordningen (1958:272) om tjänstekort är innehavaren av ett sådant skyldig att genast återlämna kortet till den myndighet som har utfärdat det, om någon uppgift som förekommer på kortet ändras. När Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inrättas, kommer uppgiften om utfärdande myndighet att behöva ändras på samtliga tjänstekort, även om innehavaren är fortsatt anställd. Eftersom det inte torde vara praktiskt möjligt att i omedelbar anslutning till omorganisationen utfärda så många nya tjänstekort som krävs är det uppenbart att det behövs en övergångsreglering. Kommittén föreslår en regel i övergångslagen som gör det möjligt att under en övergångstid använda tjänstekorten trots att uppgiften om utfärdande myndighet inte är korrekt. Regeringen delar kommitténs uppfattning att det bör införas en övergångsbestämmelse med innebörden att 6 § förordningen under en tid om två år räknat fr.o.m. den tidpunkt då Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inrättas inte ska tillämpas om den ändrade uppgiften enbart beror på att den utfärdande myndigheten har upphört. Detta kan emellertid regleras i förordning. Beslut enligt 13 § förordningen (1988:842) om ersättning och belöning åt den som hjälper polisen och 7 § förordningen (1998:1379) om ersättning för sakskada till polismän och anställda inom kriminalvården m.fl. överklagas i dag till Rikspolisstyrelsen. Kommittén föreslår att dessa beslut i fortsättningen ska överklagas till Brottsoffermyndigheten och att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla för överklagande av beslut som fattats före ikraftträdandet. Hovrätten för Västra Sverige påtalar att med tillämpning av den föreslagna övergångslagen skulle detta innebära att överklaganden ska prövas av Polismyndigheten. Överprövningen ska alltså i dessa fall göras av en myndighet i vilken den tidigare beslutsmyndigheten ingår. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten av en sådan ordning. Eftersom det enligt betänkandet rör få, om ens några, fall anser hovrätten att övergångsbestämmelserna i stället bör utformas så att eventuella ären- 483

den överlämnas till den nya överklagandemyndigheten för avgörande. Regeringen har i sak ingen annan uppfattning än hovrätten. Detta kommer att beaktas när de förordningsändringar som krävs med anledning av den nya polisorganisationen utarbetas.

11.3 Internationella instrument

Polisen deltar i ett omfattande internationellt samarbete. Detta samarbete har numera oftast sin grund i EU-rättsakter och i åtskilliga av dessa har Sverige, i enlighet med rättsaktens bestämmelser, pekat ut Rikspolisstyrelsen som svensk kontaktpunkt. Som exempel kan nämnas att Rikspolisstyrelsen är nationell kontaktpunkt för Schengens informationssystem (SIS) och genom Sirenekontoret ansvarig för den nationella delen av SIS. Sverige har även inom ramen för andra internationella samarbeten, exempelvis Europarådet, OECD och Förenta nationerna, åtagit sig att samarbeta. I vissa av dessa instrument har Sverige i samband med antagandet eller ratificeringen informerat om att Rikspolisstyrelsen är den centrala kontaktpunkten för svensk del. Som exempel kan nämnas att Rikspolisstyrelsen är nationell kontaktpunkt enligt Förenta nationernas resolution 55/255, antagen den 31 maj 2001 av generalförsamlingen, tilläggsprotokoll mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar och komponenter och ammunition till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FN:s vapenprotokoll). Regeringens avsikt är att, innan den nya polisorganisationen påbörjar sin verksamhet, underrätta det berörda internationella organet om att det är Polismyndigheten som i fortsättningen ska ha motsvarande uppgifter.

12 Konsekvenser

12.1 Ekonomiska konsekvenser

I budgetpropositionen för 2013 redovisade regeringen Polisorganisationskommitténs förslag om ombildning av polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en ny myndighet, Polismyndigheten. Regeringen ställde sig bakom kommitténs förslag om att Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna skulle bilda den nya myndigheten men avvaktade med ställningstagandet beträffande Statens kriminaltekniska laboratorium. Regeringen angav också de ekonomiska ramarna för ombildningen (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 47 f.). Riksdagen godtog regeringens förslag om ekonomiska ramar för ombildningen (bet. 2012/13:JuU, rskr 201213:139). I budgetpropositionen för 2014 föreslog regeringen att Statens kriminaltekniska laboratorium ska ingå i den nya myndigheten. I budgetpropositionen för 2014 föreslog regeringen vidare dels att Säkerhetspolisen ska ombildas till en fristående myndighet, dels att anslaget till Säkerhetspolisen ökas med 10 miljoner kronor för vardera 2014 och 484

2015 för att finansiera ombildningen (prop. 2013/14:1, utgiftsområde 4, s. 54 f., bet. 2013/14:JuU1, rskr. 2013/14:97). De nu aktuella lagförslagen är i allt väsentligt en konsekvens av de redan beslutade organisationsförändringarna och föranleder inga ekonomiska konsekvenser utöver de som redan har redovisats i budgetpropositionerna. De ytterligare lagförslag som lagrådsremissen omfattar innebär inga ekonomiska konsekvenser som inte kan hanteras inom befintliga ramar.

12.2 Konsekvenserna för brottsligheten

Några av huvudsyftena med ombildningen av polisorganisationen är att skapa bättre förutsättningar för en högre kvalitet, ökad flexibilitet och väsentligt förbättrade resultat i polisverksamheten. I det ligger självklart att en modernare och effektivare polisorganisation kommer att nå bättre resultat i arbetet med att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. Initialt kan en ökad polisiär effektivitet leda till att brottsligheten statistiskt sett ökar t.ex. därför att det görs fler kontroller som leder till att brott uppdagas, medan den faktiska brottsligheten minskar. Det kan också förutsättas att en effektivare polisorganisation kommer att medföra att fler anmälningar om brott kommer att leda till utredning och lagföring, vilket i sig också verkar brottsavhållande. När brottsligheten minskar kommer även allmänhetens känsla av trygghet att öka. Som kommittén framhåller ligger det dock i sakens natur att det inte går att närmare ange i hur stor utsträckning brottsligheten och lagföringen kommer att påverkas av den nya modernare och effektivare polisorganisationen.

12.3 Konsekvenser för de anställda

Enligt 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd gäller bl.a. att vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Detta gäller även arbetstagare i allmän tjänst, men inte om arbetstagaren motsätter sig detta. Berörd personal ska därför alltid tillfrågas om man motsätter sig övergången. Ett av huvudsyftena med den av riksdagen beslutade ombildningen är att åstadkomma ökad flexibilitet i fråga om lokaliseringen av arbetsuppgifter. I den nuvarande organisationen finns det arbetsrättsliga begränsningar för en flexibel användning av personalen över myndighetsgränserna. Ett annat skäl till ombildningen är att den ökar förutsättningarna för att bygga upp nödvändig specialistkompetens, eftersom många av de nuvarande myndigheterna har varit för små för att kunna ha särskild kompetens på vissa områden. Polisanställdas arbetsskyldighet följer i dag i stor utsträckning av författning. I de avseenden där arbetsskyldigheten inte är författningsreg- 485

lerad innebär ombildningen att arbetstagarnas arbetsskyldighet gäller på alla de platser där den nya myndigheten bedriver verksamhet, om inte annat särskilt framgår av anställningsavtal eller kollektivavtal eller följer av god sed på arbetsmarknaden. Det innebär således att de anställda som utgångspunkt har arbetsskyldighet i hela landet och, om myndigheten bedriver verksamhet utanför landets gränser, även där. I den nuvarande organisationen är personalen på lokal nivå anställd av en polismyndighet med placering vid en enhet, avdelning eller liknande. På central nivå är personalen anställd av Rikspolisstyrelsen. I den nya organisationen kommer alla att anställas av Polismyndigheten med placering vid en polisregion, en nationell avdelning, den nationella operativa avdelningen, avdelningen för särskilda utredningar eller Nationellt forensiskt centrum. Säkerhetspolisen utgör i dag en del av Rikspolisstyrelsen men har sedan länge bl.a. eget budgetansvar och har i linje med det också själv anställt sin personal. Regeringen har denna dag beslutat att ge Säkerhetspolisen i uppdrag att identifiera, förbereda och genomföra de åtgärder som krävs för att den ska ombildas till en fristående myndighet den 1 januari 2015 (Ju2013/8713/PO). Vad gäller myndighetens personal anges att Säkerhetspolisen ska besluta om bemanning av myndigheten och i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter när det gäller beslut som måste fattas för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2015. Vid bemanning av myndigheten ska 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd beaktas. Säkerhetspolisen ska fullgöra de åtgärder som krävs enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Av avsnitt 8.3.4 framgår att vissa anställda vid Polismyndigheten som riskerar att kontaminera material, prover eller lokaler bör vara skyldiga att lämna prov för DNA-analys i syfte att DNA-profilen ska registreras i elimineringsdatabasen.

13 Ikraftträdande

Regeringens förslag: De lagändringar som krävs med anledning av den nya polisorganisationen ska träda i kraft den 1 januari 2015. Regleringen som hör samman med inrättandet av en elimineringsdatabas ska träda i kraft den 1 juli 2014. Detsamma gäller upphävandet av förbudet mot att förordna den som har fyllt 65 år som ordningsvakt.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommittén lämnar inget förslag om regleringen avseende ordningsvakter. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i denna fråga. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att regleringen avseende elimineringsdatabasen ska träda i kraft den 1 januari 2014. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt över förslaget. 486

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 3 har riksdagen beslutat att den nya Polismyndigheten ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2015, samtidigt som Säkerhetspolisen bildar en fristående myndighet. De lagändringar som krävs i anledning av den nya polisorganisationen bör därför träda i kraft den 1 januari 2015. Av avsnitt 8.3.2 framgår att Statens kriminaltekniska laboratorium redan för en elimineringsdatabas. Författningsregleringen som hör ihop med databasen bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket är den 1 juli 2014. I avsnitt 8.3.8 behandlas frågan om övergångsbestämmelser till regleringen. Som framgår av avsnitt 6.6.5 anser regeringen att det är angeläget att ändringen i 4 § lagen (1980:578) om ordningsvakter genomförs så snart som möjligt. Den bör därför träda i kraft redan den 1 juli 2014. I avsnitt 11.1 föreslår regeringen att de övergångsbestämmelser som är gemensamma för den nya polisorganisationen ska samlas i en särskild övergångslag. De övriga övergångsbestämmelser som behövs behandlas i avsnitt 11.2.

14 Författningskommentar

I följande avsnitt kommenteras de i lagrådsremissen framlagda lagförslagen under särskilda rubriker. Ändringarna utgörs i huvudsak av ändringar som är direkta konsekvenser av den nya polisorganisationen. Dessa ändringar består väsentligen i – att ordet polismyndighet i olika böjningsformer, antingen ensamt eller med någon precisering, byts ut mot Polismyndigheten i motsvarande böjningsform, – att namn på organ och funktioner som inte kommer att finnas i den nya polisorganisationen utmönstras, – att ordet Rikspolisstyrelsen byts ut mot Polismyndigheten och/eller Säkerhetspolisen beroende på vad som avses i det enskilda fallet, – att Säkerhetspolisen omnämns i större utsträckning än i dag, – att bestämmelser som anger att Rikspolisstyrelsen kan uppdra åt en viss polismyndighet att fatta beslut i vissa frågor utmönstras, – att bestämmelser som anger att Rikspolisstyrelsen kan ompröva eller överpröva en polismyndighets beslut utmönstras, – att begreppet polisen i stor utsträckning ersätts med Polismyndigheten eller polisman beroende på vad som avses, – att det i bestämmelser som anger att ansökan, anmälan eller liknande ska ges in till en viss polismyndighet anges att den ska ges in till Polismyndigheten, och – att bestämmelser som anger att en viss polismyndighet som ska fatta beslut eller vidta andra åtgärder utmönstras.

14.1 Förslaget till lag med vissa bestämmelser med anledning av ny organisation för polisen

1 §

Av paragrafen framgår lagens syfte, som är att lösa de eventuella övergångsproblem som kan uppstå med anledning av att Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium avvecklas som myndigheter och att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inrättas. Syftet med lagen är att skapa en heltäckande reglering för övergången från en organisation till en annan där avsikten är att arbetsfördelningen inom polisen inte ska förändras. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

Allmänna övergångsregler

2 §

Paragrafen reglerar vad som gäller i fråga om beslut som har fattats i den tidigare polisorganisationen efter det att den nya har påbörjat sin verksamhet. Den anger också till vem en enskild, en myndighet eller någon annan ska vända sig efter omorganisationen i frågor som rör beslut som har fattats eller åtgärder som har vidtagits av någon av de nedlagda myndigheterna, inkluderande Säkerhetspolisen som en del av Rikspolisstyrelsen. Syftet med paragrafen är att klargöra att ett beslut eller en åtgärd av en upphörande myndighet ska anses ha fattats respektive vidtagits av den myndighet som efter omorganisationen ska handlägga denna typ av ärenden. Det innebär exempelvis att ansvaret för skadeståndsanspråk för tidigare vidtagna åtgärder flyttas till den nya myndigheten. I de flesta frågor är det Polismyndigheten som övertar de nedlagda myndigheternas uppgifter, men vissa frågor kommer på samma sätt som i dag att vara Säkerhetspolisens uppgift. Genom att beslut fattade av de gamla myndigheterna anses fattade av de nya myndigheterna kommer t.ex. beslut i förvaltningsärenden som har fattats av Rikspolisstyrelsen att fortsätta att gälla även efter det att myndigheten har upphört. Det gäller exempelvis förordnanden av ordningsvakter och vägtransportledare som meddelats av Rikspolisstyrelsen, som fortsätter att gälla till dess att de löper ut eller återkallas eller upphör på annat sätt. Motsvarande gäller t.ex. medgivande om att använda fingerade personuppgifter som Rikspolisstyrelsen har beslutat med stöd av lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter. Regleringen omfattar dock inte sådana administrativa beslut som är direkt förbundna med myndighetens existens, exempelvis utfärdade tjänstekort. Paragrafen reglerar också vilken myndighet som efter polisens omorganisation ska anses vara den enskildes motpart i en förvaltningsprocess. I 7 a § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) anges att om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut ska den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen. Den bestämmelsen innebär att om en polismyndighet i ett visst län har fattat ett beslut i t.ex. ett tillståndsärende, och den enskilde överklagar beslutet, är den polismyndig- 488 heten den enskildes motpart i den kommande domstolsprocessen. När

polismyndigheterna upphör och ersätts av Polismyndigheten kan det uppstå oklarheter om vem som är den enskildes motpart i en domstolsprocess som har inletts men inte avslutats när myndigheten upphör. Motsvarande situationer kan uppkomma om Rikspolisstyrelsen (inkluderande Säkerhetspolisen) eller Statens kriminaltekniska laboratorium har fattat ett överklagbart beslut. Genom regleringen i paragrafen finns det alltid någon utpekad myndighet som har rollen som den enskildes motpart i en situation som den nyss beskrivna. Däremot regleras inte var inom respektive myndighet frågan kommer att hanteras. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

Övergångsregler för avvecklingen av Rikspolisstyrelsen

3 §

Paragrafen reglerar vad som ska gälla om det, efter det att den nya polisorganisationen har påbörjat sin verksamhet, finns bestämmelser som föreskriver något om Rikspolisstyrelsen. Bestämmelsen innebär att det som är i föreskrivet i eller annars följer av en lag eller annan författning beträffande Rikspolisstyrelsen efter utgången av 2014 i stället tillämpas på Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten, beroende på vilken av dessa myndigheter som har övertagit uppgiften från den nedlagda myndigheten. Bestämmelsen innebär vidare att de nya myndigheterna då också tar över handläggningen av de ärenden som dittills handlagts av Rikspolisstyrelsen eller av Säkerhetspolisen som en del av styrelsen. Fördelningen görs med utgångspunkt i myndigheternas respektive arbetsuppgifter. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

4 §

Paragrafen reglerar vad som gäller för bl.a. en ansökan, anmälan eller annan handling, som har lämnats till Rikspolisstyrelsen och som inte har slutbehandlats före utgången av 2014, och för sådana handlingar som ställs till Rikspolisstyrelsen efter den 1 januari 2015, trots att myndigheten har upphört. Av första stycket framgår att ansökningar, anmälningar, handlingar och andra uppgifter i sådana ärenden ska anses ha kommit in till den myndighet – Säkerhetspolisen eller Polismyndigheten – som övertar handläggningen vid samma tidpunkt som dessa kom in till Rikspolisstyrelsen. Det sagda gäller dock endast i de fall där Rikspolisstyrelsen inte hunnit slutbehandla ärendet. Regleringen innebär bl.a. att de bestämmelser som finns om ansökningstider, frister för överklagande och regler om till vem ett överklagande ska lämnas ska tillämpas i förhållande till den nya myndigheten. Om det uppstår fråga om vid vilken av myndigheterna en viss fråga bör handläggas – eller om den bör handläggas av båda myndigheterna – följer det av 6 § förvaltningslagen (1986:223) att myndigheterna ska samråda med varandra. Bestämmelsen får främst betydelse i de fall där ett pågående ärende inte hunnit avslutas innan den nya organisationen påbörjar sin verksamhet men även där ett beslut av den nedlagda myndigheten överklagas efter utgången av 2014. Den kan också få betydelse för frågor om utlämnande av allmän handling. 489

Enligt andra stycket ska en ansökan, anmälan eller annan handling eller uppgift som är ställd till Rikspolisstyrelsen efter det att myndigheten har upphört handläggas av den myndighet som enligt första stycket har övertagit styrelsens uppgift. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

Övergångsregler för avvecklingen av polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium

5 §

Paragrafen reglerar vad som ska gälla om det, efter det att den nya polisorganisationen har påbörjat sin verksamhet, i en lag eller annan författning föreskrivs något angående polismyndigheter eller viss polismyndighet. Bestämmelsen innebär att det som är föreskrivet i lag eller annan författning beträffande polismyndigheter eller viss polismyndighet efter utgången av 2014 i stället tillämpas på Polismyndigheten. Med ”viss polismyndighet” avses t.ex. den lokala polismyndigheten, polismyndigheten på orten eller andra liknande preciseringar. I dessa fall ska vad som anges om exempelvis den lokala polismyndigheten i stället gälla Polismyndigheten. Typiska beslut av en polismyndighet som fortsätter att gälla är bl.a. utfärdade pass och tillstånd i vapenärenden. Regleringen omfattar dock inte sådana administrativa beslut som är direkt förbundna med myndighetens existens, exempelvis utfärdade tjänstekort. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

6 §

Paragrafen reglerar vad som ska gälla för handläggningen av oavslutade ärenden när polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium upphör till följd av polisens omorganisation. Ansökningar, anmälningar, handlingar och andra uppgifter i sådana ärenden – som inte hunnit slutbehandlas före utgången av 2014 – ska anses ha kommit in till Polismyndigheten vid samma tidpunkt som dessa kom in till någon av de nedlagda myndigheterna. Det innebär att de bestämmelser om ansökningstider, frister m.m. som finns i lagstiftningen ska tillämpas i förhållande till den nya myndigheten. Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.1.

14.2 Förslaget till lag om elimineringsdatabasen

Ändamål

1 §

I paragrafen anges att Rikspolisstyrelsen får föra ett register över DNAprofiler kallat elimineringsdatabasen. Av första stycket framgår att elimineringsdatabasen förs i syfte att stärka kvaliteten i den forensiska DNA-verksamheten. Syftet med elimineringsdatabasen är, som framgår av andra stycket , att kunna upptäcka och utreda kontamineringar. Med kontaminering avses 490

här när det gäller brottsplatsspår att DNA:t i spåret sammanblandats med för brottsutredningen ovidkommande DNA från en i och för sig behörig person någonstans i hanteringen. Kontamineringar kan inträffa från det att polisen har kommit till en brottsplats till det att laboratorieundersökningen av brottsplatsspåren är avslutad. Med kontaminering avses inte att DNA i ett spår är sammanblandat med annat DNA som kan ha funnits på platsen före brottstillfället, eller DNA som har tillförts efter brottet men innan polisen kom till platsen. När det gäller prov som tagits av en person i syfte att få fram hans eller hennes DNA-profil kan kontaminering framför allt bestå i att DNA från den som har tagit provet eller som analyserat det sammanblandats med DNA från den provtagne. Ett spår eller ett prov kan kontamineras på flera olika sätt. DNA kan exempelvis överföras från personer som hanterar spårsäkring på en brottsplats eller från personer som utför undersökningar av material eller prover vid Statens kriminaltekniska laboratorium. Vid DNA-analysen kan en kontaminering uppstå genom att det material som används inte är DNA-fritt, utan innehåller DNA från t.ex. personer som tillverkat eller förpackat materialet. Ytor och föremål i ett laboratorium kan också bära DNA, både från personal som arbetar med DNA-analyser och från personer som befunnit sig i lokalerna av andra skäl, exempelvis lokalvårdare eller servicetekniker. DNA-profiler från brottsplatsspår och DNA-prover får därför jämföras med elimineringsdatabasen för att utesluta att spåret eller provet har blivit kontaminerat. Databasen får enbart användas för att upptäcka och utreda kontamineringar. Det innebär att uppgifter i databasen aldrig får användas för att utreda brott. Av tredje stycket framgår att de begrepp som används i lagen har samma betydelse som i polisdatalagen (2010:361). Det gäller definitionerna av begreppen DNA-profil och DNA-analys. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.2 och 8.3.3.

Innehåll

2 §

I paragrafen regleras innehållet i elimineringsdatabasen. I första stycket anges att databasen får innehålla DNA-profiler från personer som genom att komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där sådana analyser utförs riskerar att kontaminera dessa. Av 7 och 8 §§ framgår vilka personer som avses och att dessa är skyldiga att lämna prov för DNA-analys. I andra stycket föreskrivs att DNA-profiler som registreras endast får ge information om identitet och inte om personliga egenskaper. Det är samma förutsättningar som gäller för DNA-profiler som registreras i DNA-registret och utredningsregistret enligt 4 kap. polisdatalagen (2010:361). Av tredje stycket framgår att elimineringsdatabasen får innehålla uppgift om vem DNA-profilen avser. I 13 § upplyses om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter bl.a. om vilka som ska ha tillgång till elimineringsdatabasen. Härigenom kan tillgången till identitetsuppgifterna i elimineringsdatabasen begränsas. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.4. 491

Behandling av uppgifter i databasen

3 §

I paragrafen regleras hur uppgifter i elimineringsdatabasen får behandlas. I första stycket behandlas jämförelser mellan oidentifierade brottsplatsspår och elimineringsdatabasen. När Statens kriminaltekniska laboratorium har tagit fram en DNA-profil från ett brottsplatsspår jämförs profilen först med DNA-profiler från prover som har tagits fram inom ramen för den aktuella brottsutredningen och som kan avse misstänkta, målsägande eller andra. Överenstämmer inte DNA-profilen med någon av dessa kända DNA-profiler betraktas den som oidentifierad och läggs in i spårregistret, om den uppfyller de uppställda kvalitetskraven. Av 1 § framgår att DNA-profiler i elimineringsdatabasen enbart får behandlas för att upptäcka och utreda kontamineringar i samband med DNA-analyser och hantering av DNA-spår. Jämförelsen mellan ett oidentifierat brottsplatsspår och elimineringsdatabasen måste därför göras innan en jämförelse görs med övriga spår i detta register. Jämförelsen får endast göras vid ett tillfälle. Skulle det då visa sig att DNA-profilen tillhör någon som finns i elimineringsdatabasen ska den inte läggas in i spårregistret. En överensstämmelse mellan en DNA-profil från ett spår och en DNA-profil i databasen får utredas i syfte att förbättra rutiner vid DNA-analyser och hantering av DNA-profiler men får inte användas i brottsutredningen. Den myndighet som har begärt analys av spåret underrättas om att spåret överensstämmer med en DNA-profil som finns i elimineringsdatabasen och att ett utlåtande angående spåret därför inte kan lämnas. I andra stycket regleras jämförelser mellan personprover i en brottsutredning och elimineringsdatabasen. Personprover kan komma från skäligen misstänkta, målsägande och andra inblandade eller vara frivilligprover från exempelvis räddningstjänstpersonal. Prover som har tagits med stöd av 28 kap. rättegångsbalken får jämföras med DNA-profiler i elimineringsdatabasen. DNA-profiler från andra än misstänkta får inte jämföras med eller registreras i något av DNA-registren. Det saknar därför betydelse när jämförelsen med DNA-profiler i elimineringsdatabasen görs. DNA-profiler från misstänkta får däremot registreras i utredningsregistret eller DNA-registret. Eftersom elimineringsdatabasen inte får användas för att utreda brott ska jämförelsen med DNA-profiler i databasen göras innan en DNA-profil från en misstänkt läggs in i utredningsregistret eller DNA-registret. Jämförelsen får endast göras vid ett tillfälle. Av tredje stycket framgår att även DNA-profiler som inte har tagits fram i samband med utredning av brott får jämföras med elimineringsdatabasen, om DNA-profilen har tagits fram som ett led i kvalitetssäkringen av verksamheten. Det kan röra sig om DNA-profiler från kontrollprover i material som används vid DNA-analyser eller som tagits för att kontrollera bakgrunds-DNA i lokaler där DNA-spår hanteras eller förvaras. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.5.

Personuppgiftsansvar

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om personuppgiftsansvar. 492

I paragrafen anges att Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i elimineringsdatabasen. Begreppet personuppgiftsansvarig definieras i 3 § personuppgiftslagen (1998:204). Rikspolisstyrelsen för de DNA-register som regleras i 4 kap. polisdatalagen (2010:361). Det är dock Statens kriminaltekniska laboratorium som i egenskap av personuppgiftsbiträde administrerar och hanterar registren. För att laboratoriet ska kunna utses till personuppgiftsbiträde även för elimineringsdatabasen föreskrivs i 4 kap. 10 § polisdatalagen att laboratoriet får medges direktåtkomst till databasen. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.2.

5 §

Paragrafen reglerar skyldigheten att utse personuppgiftsombud. I första stycket föreskrivs att Rikspolisstyrelsen är skyldig att utse personuppgiftsombud för behandlingen av personuppgifter i elimineringsdatabasen. I 38–40 §§ personuppgiftslagen (1998:204) finns bestämmelser om personuppgiftsombudets uppgifter. Enligt andra stycket ska styrelsen anmäla till tillsynsmyndigheten, dvs. Datainspektionen, när ett personuppgiftsombud utses eller entledigas. En motsvarande bestämmelse finns i 36 § andra stycket personuppgiftslagen. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.2.

Tillgången till uppgifter

6 §

I paragrafen regleras tillgången till personuppgifter i elimineringsdatabasen. Uppgifter i elimineringsdatabasen får som framgår av 1 § endast behandlas för att upptäcka och utreda kontamineringar vid DNA-analyser och hanteringen av DNA-spår. Det är enbart de som arbetar med DNAanalyser som behöver ha tillgång till uppgifter i databasen. Av integritetsskäl bör det dock vara en ännu mer begränsad krets som har tillgång till identitetsuppgifterna i databasen. Det slås därför fast att tillgången till personuppgifter alltid ska begränsas till vad varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 11 § polisdatalagen (2010:361). I 13 § upplyses om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela ytterligare föreskrifter om tillgången till elimineringsdatabasen. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.2.

Provtagning

7 §

Paragrafen reglerar, tillsammans med 8 §, vilka personkategorier som är skyldiga att lämna DNA-prov till elimineringsdatabasen. Skyldigheten gäller för personer som återkommande kan komma i kontakt med material eller prover som ska bli föremål för DNA-analys eller lokaler där DNA-analyser utförs och därigenom riskerar att kontaminera dessa. Det är i första hand DNA-profiler från anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens krimininaltekniska laboratorium som avses. Förutom personalen vid Statens kriminaltekniska laborato- 493

rium rör det sig framför allt om anställda vid de tekniska rotlarna vid polismyndigheterna som arbetar med spårsäkring och hantering av spår. DNA från andra än anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna eller Statens kriminaltekniska laboratorium kan också kontaminera prover eller material som ska användas för DNA-analys. Det rör sig exempelvis om lokalvårdare och hantverkare som vistas i bl.a. Statens kriminaltekniska laboratoriums lokaler samt personal hos de företag som levererar material som används vid DNA-analys. I den förstnämnda gruppen handlar det om personer som mer eller mindre regelbundet vistas i de lokaler där DNA-spår hanteras eller förvaras. Avgörande för vilka personer inom dessa grupper som ska ingå i databasen är hur stor risken för kontaminering är. Av 8 § följer att även personer som tillfälligt besöker lokaler där DNAspår från brottsplatser hanteras eller förvaras kan vara skyldiga att lämna prov till databasen. Prov ska tas i form av salivprov. Vid provtagningen ska på samma sätt som gäller vid annan motsvarande provtagning särskild hänsyn tas till den från vilken provet tas. Av 12 § framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vilka anställda och andra personkategorier som ska ingå i elimineringsdatabasen. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.4.

8 §

Av paragrafen framgår att polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium får besluta att enskilda, för att ges tillträde till lokaler där DNA-spår från brottsplatser hanteras eller förvaras, ska underkasta sig provtagning för DNA-analys och registrering i elimineringsdatabasen. Paragrafen omfattar personer som mer tillfälligt kommer i kontakt med de lokaler där DNA hanteras, exempelvis representanter från myndigheter som ska inspektera lokalerna eller från massmedia som besöker lokalerna för ett reportage. Polismyndigheterna eller laboratoriet kan som ett villkor för tillträde till vissa lokaler besluta att den enskilde ska underkasta sig provtagning för DNA-analys och registrering i elimineringsdatabasen. Ett sådant beslut innebär att personen blir skyldig att lämna ett DNA-prov och tillåta att DNA-profilen registreras i elimineringsdatabasen. Prov ska tas i form av salivprov. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.4.

9 §

Paragrafen reglerar användningen av prov som har tagits för DNA-analys i syfte att DNA-profilen ska registreras i elimineringsdatabasen. Provet får inte användas för något annat ändamål än det som det togs för och ska förstöras senast sex månader efter det att det togs. Regleringen överensstämmer med 4 kap. 8 och 9 §§ polisdatalagen (2010:361) om vad som gäller för prover som har tagits i samband med utredning av brott och för registrering i utredningsregistret eller DNA-registret. Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.3.4.

Gallring

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om gallring av uppgifter i elimineringsdatabasen. Av första stycket framgår att uppgifter i elimineringsdatabasen ska gallras när uppgifterna inte längre behövs för att utreda om en persons DNA kan ha kontaminerat undersökningsmaterial, prover eller lokaler. Så kan vara fallet när en anställd helt byter arbetsuppgifter och inte kommer i kontakt med DNA-hantering längre eller när en anställd är tjänstledig under en längre tid för exempelvis studier eller arbete utomlands. I andra stycket föreskrivs en uttrycklig gräns för när gallring senast ska göras av uppgifter som rör anställda vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium. Personer i denna kategori har ofta under lång tid regelbundet kommit i kontakt med DNAanalyser och hanteringen av DNA-profiler och kan då ha kontaminerat både spår och lokaler. Uppgifter om dessa får därför sparas i två år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde. Den nu aktuella omorganisationen är inte ett sådant förhållande som påverkar gallringsfristen, eftersom det är fråga om en verksamhetsövergång. Av tredje stycket framgår att gallring ska göras senast ett år efter registreringen av uppgifter i databasen som grundar sig på ett beslut enligt 8 § av en polismyndighet eller Statens kriminaltekniska laboratorium att någon ska underkasta sig provtagning för att få tillträde till vissa lokaler. Fjärde stycket reglerar gallring av uppgifter om övriga som enligt 7 § är skyldiga att lämna prov till elimineringsdatabasen, exempelvis hantverkare eller lokalvårdare. Uppgifter om dessa personer ska gallras ett år efter det att det förhållande som grundade skyldigheten att lämna prov upphörde. Frågan har behandlats i avsnitt 8.3.6.

Rättelse och skadestånd

11 §

I paragrafen föreskrivs att reglerna om rättelse och skadestånd i personuppgiftslagen (1998:204) gäller för behandling av personuppgifter enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av förevarande lag. Frågan har behandlats i avsnitt 8.3.2.

Ytterligare föreskrifter

12 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om vilka personalkategorier vid Rikspolisstyrelsen, polismyndigheterna och Statens kriminaltekniska laboratorium samt vilka andra personkategorier enligt 7 § som ska ingå i elimineringsdatabasen. Frågan har behandlats i avsnitt 8.3.4.

13 §

I paragrafen finns en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om elimineringsdatabasen. Det kan således finnas bestämmelser om databasen på lägre normgivningsnivå. Frågan har behandlats i avsnitt 8.3.2.

Övergångsbestämmelser

Av punkten 1 framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 2014. Punkten 2 gäller DNA-profiler från personer som tidigare har samtyckt till provtagning och registrering i Statens kriminaltekniska laboratoriums nuvarande elimineringsdatabas. Dessa DNA-profiler får registreras i den nyinrättade elimineringsdatabasen om den registrerade uttryckligen samtycker till det. Lämnas inget samtycke ska den befintliga DNA-profilen gallras. Den berörde ska då behandlas som andra som omfattas av skyldigheten att lämna prov. Övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnitt 8.3.8.

14.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

7 kap.

9 §

I paragrafen föreskrivs att det som gäller om jäv för åklagare i 6 § också är tillämpligt på anställda vid Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Skatteverket, Tullverket och Kustbevakningen. Ändringen, som består i att polisväsendet har ersatts med Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, har behandlats i avsnitt 6.1

9 kap .

10 §

Paragrafen reglerar förfarandet då någon ska hämtas till ett sammanträde inför rätten. Ändringarna i första stycket är enbart språkliga. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har stycket moderniserats språkligt. I tredje stycket har dels ett namnbyte gjorts, dels en språklig modernisering. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har skyldigheten att stanna kvar enbart knutits till den plats som bestäms av Polismyndigheten. Någon ändring i sak är inte avsedd. Stycket har också moderniserats språkligt. Fjärde stycket har enbart moderniserats språkligt.

20 kap.

5 §

I paragrafen anges till vilken myndighet en målsägande ska vända sig för att ange ett brott till åtal. I paragrafen har ett namnbyte gjorts, vilket har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har den tidigare andra meningen, som reglerade skyldigheten att se till att angivelsen lämnades till rätt myndighet, upphävts eftersom den 496

inte längre har någon saklig innebörd. Genom regleringen i 23 kap. 3 § tredje stycket träffar regleringen även Säkerhetspolisen i de undantagsfall där det kan förekomma målsägande i en förundersökning som hanteras av Säkerhetspolisen. Skulle en målsägande ange ett brott till åtal hos Säkerhetspolisen, och det inte är fråga om ett brott som Säkerhetspolisen ska utreda, följer det av allmänna förvaltningsrättsliga principer att angivelsen då ska vidarebefordras till åklagare eller Polismyndigheten.

23 kap.

3 §

Paragrafen föreskriver vad som gäller för att inleda förundersökning och vem som ansvarar för detta samt reglerar åklagares möjlighet att få hjälp med utredningsarbetet av polisen. I första stycket har ordet polismyndighet ersatts med Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Genom ändringen tydliggörs Säkerhetspolisens roll vid brottsutredningar under dess ansvarsområde. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.4. Vidare har stycket moderniserats språkligt. I andra stycket har tydliggjorts att åklagare får anlita biträde av såväl Polismyndigheten som Säkerhetspolisen. Förutsättningen för att åklagaren ska kunna anlita biträde av Säkerhetspolisen är att det är fråga om ett brott som hör till Säkerhetspolisens ansvarsområde. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.4. Stycket har också moderniserats språkligt. Det tredje stycket är nytt. Det tydliggör att när Säkerhetspolisen själv bedriver förundersökning eller när den biträder en åklagare i en förundersökning gäller vad som i balken är föreskrivet om Polismyndigheten också för Säkerhetspolisen, t.ex. reglerna om jäv och om förundersökningsbegränsning. Fjärde stycket har enbart ändrats språkligt.

4 § a

Paragrafen innehåller regler om förundersökningsbegränsning. Punkten 2 har ändrats språkligt. Vidare har regleringen av Polismyndighetens beslutanderätt brutits ut till en egen mening, varvid det förtydligats att beslut om förundersökningsbegränsning fattas av förundersökningsledaren. Det framgår av förarbetena till tidigare ändring att detta är avsikten (se prop. 2011/12:10 s. 22 f.). Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

24 kap.

8 §

Paragrafen reglerar förfarandet då någon har gripits. Den omfattar både den situationen att någon har gripits för verkställighet av ett beslut om anhållande i frånvaro och att någon har gripits utan föregående anhållningsbeslut. Ändringarna i första stycket är i huvudsak språkliga, men det har tydliggjorts att beslut om anhållande i frånvaro endast avser den som är misstänkt (jfr 6 §). I andra stycket har förtydligats att det är åklagaren som ska häva gripandet, om han eller hon beslutar att den misstänkte inte ska anhållas. 497

Någon ändring i sak är inte avsedd. I övrigt är ändringarna enbart språkliga. I tredje stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har förtydligats att en polismans rätt att häva ett gripande förutsätter att han eller hon själv har fattat beslutet om gripande. Det framgår av förarbetena att detta var avsikten när man införde möjligheten för polisen att häva gripande i vissa fall (prop. 1996/97:175 s. 61). I övriga fall beslutar åklagaren eller – om saken är uppenbar och gripandet inte hunnit anmälas till åklagaren – Polismyndigheten. Fjärde stycket har enbart ändrats språkligt.

25 kap.

1 §

Paragrafen anger förutsättningarna för reseförbud och anmälningsskyldighet. Av första stycket framgår vilka grundläggande förutsättningar som gäller för beslut om reseförbud och anmälningsskyldighet. Ändringen består i ett namnbyte, som har behandlats i avsnitt 6.2, och i en redaktionell och språklig omarbetning av stycket. Andra stycket, som är nytt, består av andra meningen i det tidigare första stycket. Tredje stycket, som motsvarar det tidigare andra stycket, har enbart moderniserats språkligt. Av fjärde stycket , som är nytt, framgår att anmälningsskyldighet ska fullgöras på den ort som anges i beslutet om anmälningsskyldighet. Tidigare var skyldigheten knuten till en viss angiven polismyndighet. Ändringen har behandlats i avsnitt 7.3. Femte stycket , som motsvarar det tidigare tredje stycket, är oförändrat.

28 kap.

4 §

I paragrafen anges vem som beslutar om husrannsakan. Första stycket har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringarna i tredje stycket består i ett namnbyte och en språklig modernisering. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

35 kap.

14 §

I paragrafen anges i vilken utsträckning en skriftlig berättelse eller en uppteckning av en berättelse som avgetts inför polisen eller inför åklagare eller annars utom rätta får åberopas som bevis i rättegången. I första stycket har ett namnbyte gjorts. Genom regleringen i 23 kap. 3 § tredje stycket omfattar regleringen även utsagor som avgetts inför Säkerhetspolisen. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har stycket moderniserats språkligt. Andra stycket är oförändrat och det tredje stycket har enbart moderniserats språkligt. 498

36 kap.

16 §

Paragrafen föreskriver vad som gäller för vittnesmål. Första stycket har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Genom regleringen i 23 kap. 3 § tredje stycket omfattar regleringen även utsagor som avgetts inför Säkerhetspolisen. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har språket moderniserats.

48 kap.

14 §

Paragrafen reglerar hur bötesbeloppen för böter som åläggs genom ordningsbot fastställs. Första stycket är oförändrat. I andra stycket har Rikspolisstyrelsen ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Vidare har stycket moderniserats språkligt. Tredje stycket har också moderniserats språkligt. Vidare har den tidigare begränsningen i fråga om delegation till överåklagare tagits bort, för att återspegla dagens åklagarorganisation. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.6.1.

14.4 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

2 kap.

3 §

Paragrafen kompletterar 2 § angående när det finns svensk jurisdiktion för brott som har begåtts utanför Sverige. Punkten 3 har anpassats till den nya polisorganisationen genom att Polisens utlandsstyrka har bytts ut mot Polismyndighetens utlandsstyrka. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Paragrafen är i övrigt oförändrad.

5 §

I paragrafen ställs krav på särskilt åtalsförordnade i vissa fall. Första stycket har endast ändrats språkligt. Även andra stycket punkten 1 har bara ändrats språkligt. Ändringen i punkten 3 har gjorts för att anpassa bestämmelsen till den nya polisorganisationen. Polisens utlandsstyrka har bytts ut mot Polismyndighetens utlandsstyrka. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Punkterna 2 och 4–6 är oförändrade.

15 kap.

7 §

I paragrafen straffbeläggs falsk och vårdslös tillvitelse. I första stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.6.1. Genom att det inte bara är utsagor som avges vid Polismyndigheten utan även sådana som avges vid andra myndigheter 499

som har till uppgift att ta upp en anmälan omfattas även Säkerhetspolisen av regleringen utan att myndigheten uttryckligen pekas ut i paragrafen. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt.

16 kap.

15 §

I paragrafen straffbeläggs falskt larm och missbruk av larmanordning. Första stycket är oförändrat. I andra stycket har en språklig ändring gjorts. I tredje stycket har ett förtydligande gjorts genom att ordet polis har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har berörts i avsnitt 6.1.

14.5 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken

26 kap.

2 §

Paragrafen reglerar bl.a. till vilken myndighet tillsynsmyndigheten ska rikta en anmälan om misstanke om brott. Ändringarna i första stycket består i att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten pekas ut som mottagare av sådana anmälningar. Den förstnämnda ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart ändrats språkligt.

24 §

Paragrafen reglerar vad en naturvårdsvakt ska göra när han eller hon har tagit egendom i beslag. I paragrafen tydliggörs att en anmälan om beslaget skyndsamt ska göras till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Den förstnämnda ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. När det gäller det fortsatta förfarandet med den beslagtagna egendomen tydliggörs att skyldigheten att vidta åtgärder åligger den som själv är behörig att fatta beslut om beslag, dvs. en åklagare eller en polisman. De åtgärder som avses är att omedelbart häva beslaget, om det inte finns grund för det (27 kap. 8 § rättegångsbalken), att upprätta protokoll över det som har tagits i beslag (27 kap. 13 § rättegångsbalken), att i förekommande fall se till att beslaget fastställs av behörig person (27 kap. 4 § rättegångsbalken) och att se till att eventuella underrättelser ombesörjs (27 kap. 11 § rättegångsbalken).

25 §

Paragrafen föreskriver skyldighet att på begäran visa upp ett beslut om dispens från exempelvis förbud att vistas inom ett visst område. Ordet polis har i förtydligande syfte ersatts med polisman. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Vidare har en språklig omarbetning av hänvisningarna till 7, 8 och 11 kap. gjorts, så att texten överensstämmer med innehållet i dessa bestämmelser. Den tidigare lydelsen gav felaktigt in- 500 trycket att ett område eller naturföremål måste omfattas av ett förordnan-

de enligt såväl 7 kap. som 8 kap. eller av ett förordnande enligt 11 kap. 4 §. Den dispens som paragrafen reglerar avser en dispens från föreskrifter för ett område som omfattas av ett förordnande enligt 7 kap., en dispens från föreskrifter som meddelats med stöd av 8 kap. eller en dispens enligt 11 kap. 14 § andra stycket. Om den som har fått en sådan dispens vistas i ett område där dispensen gäller, innebär paragrafen en skyldighet att på begäran visa upp dispensbeslutet för en naturvårdsvakt eller en polisman.

14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

1 §

Paragrafen reglerar skyldigheten att anmäla att ett sjöfynd som har bärgats inom vissa delar av svenskt sjöterritorium. I paragrafen har namnbyten gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har föreskrivits att anmälan kan göras till Kustbevakningen eller Tullverket i stället för till en enskild tjänsteman vid någon av dessa myndigheter. Termen skeppsvrak har bytts ut mot det begrepp som numera används i kulturmiljölagen (1988:950), nämligen fartygslämning. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

2 §

Paragrafen reglerar upphittarens fortsatta hantering av ett sjöfynd. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. I övrigt har stycket moderniserats språkligt. I andra stycket har dels ett namnbyte, dels språkliga ändringar gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

3 §

Paragrafen behandlar bl.a. Polismyndighetens skyldighet att besiktiga och kungöra sjöfynd. I första stycket anges att Polismyndigheten ansvarar för uppgifter som gäller besiktning och för att kungörande av sjöfynd kommer till stånd. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. I övrigt har stycket moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt.

5 §

I paragrafen regleras vad polisen ska göra med medel som har influtit från försäljning av sjöfynd. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

6 §

I paragrafen föreskrivs en förenklad hantering av sjöfynd som vid en besiktning bedöms ha ett begränsat värde. Förutom ett namnbyte har paragrafen moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. 501

7 §

Paragrafen reglerar hanteringen av sjöfynd vilkas värde inte överstiger 100 kronor. Ändringarna, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten. Paragrafen har också ändrats språkligt.

8 a §

I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Polismyndighetens beslut. De beslut som det är fråga om rör bl.a. vård och försäljning av det som har bärgats samt utlämnande av det bärgade godset. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 7.5.2, innebär att Polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol. Vilken förvaltningsrätt som är behörig framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. För överklagande till kammarrätten krävs, som i de flesta andra fall, prövningstillstånd.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1 föreskriver att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2015. I punkten 2 anges att äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Det innebär att sådana beslut överklagas hos länsstyrelsen och att, om det finns oavslutade ärenden hos en länsstyrelse, länsstyrelsen ska avgöra dessa. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas. Övergångsbestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.

14.7 Förslaget till lag om ändring i växellagen (1932:130)

89 §

Paragrafen reglerar förfarandet vid protest. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.6.5, består i att möjligheten att begära upplysningar hos polismyndigheten i orten har tagits bort. Vidare har stycket moderniserats språkligt. I andra stycket har endast språkliga ändringar gjorts.

14.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

57 §

I paragrafen anges vad den som har tagit in ett hemdjur ska göra om ägaren till djuret, trots kungörelse, inte blir känd. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Stycket har också moderniserats språkligt. I andra stycket har endast språkliga ändringar gjorts. 502

I tredje stycket har ett namnbyte gjorts. Stycket har också moderniserats språkligt. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

14.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

1 §

Paragrafen reglerar skyldigheten att anmäla hittegods. Ändringen i första stycket innebär bara ett namnbyte. Den har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt. Ändringar av motsvarande slag har gjorts i andra stycket .

2 §

Paragrafen reglerar hanteringen av hittegods och vad Polismyndigheten får göra med hittegods. Ändringarna i första stycket består i dels namnbyten, dels språklig modernisering. Andra stycket innehåller dels ett namnbyte, dels en språklig och redaktionell ändring. Någon ändring i sak är inte avsedd. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

3 §

Paragrafen reglerar ägarens skyldigheter att ersätta kostnader. Ändringen i första stycket består i dels ett namnbyte, dels språklig modernisering. I andra stycket har namnbyten gjorts. Det har också förtydligats att tvister avseende lösesumman avgörs av allmän domstol. Stycket har även moderniserats språkligt. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

4 §

I paragrafen finns bestämmelser om att hittegods i vissa fall tillfaller upphittaren eller staten. Ändringarna i paragrafen består dels i namnbyten, dels i språklig modernisering. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

4 a §

Ändringen innebär bara ett namnbyte. Den har behandlats i avsnitt 6.2.

9 a §

Paragrafen anger hur Polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 7.5.2, innebär att Polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vilken förvaltningsrätt som är behörig framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. Förvaltningsrättens beslut får överklagas till kammarrätt. För överklagande till kammarrätten krävs, som i de flesta andra fall, prövningstillstånd. 503

10 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande. Rikspolisstyrelsen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1 anger att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2015. I punkten 2 anges att äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Detta innebär att sådana beslut överklagas hos länsstyrelsen och att, om det finns oavslutade ärenden hos en länsstyrelse, länsstyrelsen ska avgöra dessa. Länsstyrelsens beslut får inte överklagas. Övergångsbestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.

14.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig

1 §

Paragrafen reglerar en polismans skyldighet att delta i rikets försvar under krig. Det tidigare andra stycket i paragrafen har upphävts. Paragrafen har förenklats, varvid begreppet polisväsendet har utmönstrats. Den har också moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

2 §

Paragrafen, som reglerar polismännens organisatoriska tillhörighet, har enbart moderniserats språkligt.

5 §

Paragrafen innehåller en erinran om att regeringen kan meddela verkställighetsföreskrifter. Den har enbart moderniserats språkligt.

14.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

20 §

Paragrafen reglerar förfarandet efter det att Högsta domstolens beslut har meddelats. I första och andra styckena har enbart språkliga ändringar gjorts. I tredje stycket har namnbyten gjorts och vidare har språket moderniserats. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

26 §

I paragrafen anges vad som gäller vid transport genom Sverige av någon som har utlämnats av en annan stat. Första stycket har enbart ändrats språkligt. 504

I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Tredje stycket är oförändrat.

26 a §

Paragrafen reglerar förfarandet när någon, som har utlämnats till Sverige för rättegång, ska återföras till den andra staten. I första stycket har ett namnbyte gjorts och den lokala anknytningen tagits bort. Vidare har stycket moderniserats språkligt. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Ändringarna i andra stycket består i ett namnbyte, som har behandlats i avsnitt 6.2, och en språklig modernisering.

14.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

2 §

I paragrafen regleras bl.a. förutsättningarna för förstörande och försäljning av beslagtagna alkoholhaltiga drycker, vem som beslutar och möjligheterna att få frågan överprövad. I punkten 1 har författningsnumret på alkohollagen ändrats så att hänvisningen avser den nu gällande lagen. Vidare har ett namnbyte gjorts. Punkten har också moderniserats språkligt. Punkten 1 a har enbart ändrats språkligt, medan det i punkterna 2 och 3 dels har gjorts namnbyten, dels språkliga moderniseringar. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

14.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap

2 a §

I paragrafen regleras biträde av Polismyndigheten för att undersökning ska komma till stånd. I första–tredje styckena har namnbyten gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Styckena har också moderniserats språkligt.

14.14 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

8 §

Paragrafen reglerar förfarandet när verkställigheten av en fängelsedom ska överföras från Sverige till ett annat nordiskt land. 505

Första och fjärde styckena har endast moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts och den lokala anknytningen tagits bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Stycket har också moderniserats språkligt. I tredje stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt.

14.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1 §

I paragrafen redovisas vad lagen omfattar och hur den förhåller sig till bl.a. bestämmelserna i rättegångsbalken. I första stycket har i förtydligande syfte ordet polis ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Andra stycket är oförändrat.

14 §

Paragrafen reglerar kvarhållande av unga under arton år som har gripits men inte anhållits. I första stycket har ett namnbyte gjorts. Stycket har också ändrats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd. I andra stycket har enbart ett namnbyte gjorts. Det tredje stycket har endast ändrats språkligt. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

32 §

Ändringen i första stycket innebär endast att hänvisningen till 23 kap. 17 § rättegångsbalken har tagits bort till följd av att den paragrafen har upphävts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.6.1. Andra–fjärde styckena är oförändrade.

14.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

12 §

I paragrafen regleras vilka åtgärder som får vidtas mot en tillståndshavare som inte följer de villkor som gäller för verksamheten. Första stycket har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts och vidare har stycket moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

14.17 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

2 §

I paragrafen anges vilka hotell- och pensionatrörelser som kräver tillstånd och vad som krävs för att få sådant tillstånd. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Vidare har stycket moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt.

3 §

Paragrafen ställer krav på att det i vissa fall ska finnas föreståndare för rörelsen och reglerar vilka krav som gäller för sådana föreståndare. Första och tredje styckena har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Språket har också moderniserats.

6 §

Paragrafen reglerar vad som ska göras om en tillståndshavare avlider, försätts i konkurs eller får en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar hotell- eller pensionatsrörelsen. Första och tredje styckena har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt.

8 §

Paragrafen reglerar vad som ska göras om rörelsen upphör. I paragrafen har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har underrättelseskyldigheten gentemot vissa kommunala verksamheter utformats så att enbart vissa nämnder pekas ut. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

9 §

I paragrafen åläggs Polismyndigheten att föra register över tillstånd enligt lagen. Ett namnbyte har gjorts och paragrafen har moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

19 §

I paragrafen regleras återkallelse av tillstånd och av godkännande av föreståndare för rörelsen. I första stycket , som har omarbetats och moderniserats språkligt utan någon ändring i sak, har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. I andra stycket har motsvarande omarbetning, namnbyte och språkliga modernisering gjorts, utan att någon ändring i sak är avsedd.

20 §

Polismyndigheten ges i paragrafen rätt att vid vite förbjuda viss hotelleller pensionatsrörelse. Ett namnbyte har gjorts och vidare har paragrafen moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

21 §

Paragrafen ger Polismyndigheten rätt till tillträde till hotell och pensionat vid tillsyn över att bestämmelserna i lagen följs. I paragrafen har ett namnbyte gjorts. Den har också omarbetats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

22 §

Paragrafen anger hur beslut enligt lagen överklagas. De beslut som det är fråga om rör bl.a. tillstånd att bedriva hotell- och pensionatsrörelse, återkallelse av sådana tillstånd och godkännande av föreståndare för rörelsen. Ändringen av överklaganderegeln, som har behandlats i avsnitt 7.5.2, innebär att polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol i stället för som tidigare till länsstyrelsen. Vilken förvaltningsrätt som är behörig framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. För överklagande till kammarrätten krävs, som i de flesta andra fall, prövningstillstånd. Det tidigare andra stycket i paragrafen, som reglerade överklagande av vissa beslut till regeringen har upphävts, eftersom det inte längre finns några sådana beslut som överklaganderegeln tog sikte på. Ändringen har behandlats i avsnitt 7.5.3.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1 föreskriver att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2015. I punkten 2 anges att äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Detta innebär att om ett överklagande görs senast 31 december 2014 ska detta prövas av länsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelsen innebär också att oavslutade ärenden hos en länsstyrelse ska avgöras av denna. Övergångsbestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.

14.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

4 §

I paragrafen regleras var framställning om utlämning enligt lagen ska göras. Paragrafen har anpassats till den nya polisorganisationen genom 508

ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

5 §

I paragrafen regleras beslut om utlämning och vilka åtgärder som ska vidtas om ett sådant beslut inte meddelas. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten. Stycket har även justerats språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd. I andra stycket har ett motsvarande namnbyte gjorts. Stycket har även justerats språkligt.

6 §

I paragrafen regleras förhör med den som begärs utlämnad. I första stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra stycket har endast ändrats språkligt.

8 §

Paragrafen reglerar reseförbud och omhändertagande av den som kan befaras avvika eller på annat sätt undandra sig utlämning. I andra stycket har namnbyten gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har även moderniserats språkligt. Första och tredje styckena har enbart moderniserats språkligt.

9 §

I paragrafen regleras reseförbud och omhändertagande av någon som är efterlyst med anledning av ett beslut som kan föranleda utlämning enligt lagen. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt.

11 §

Paragrafen anger hur Polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas. I första stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har ordet förvaltningsrätt bytts ut mot allmän förvaltningsdomstol. Vilken domstol som ska pröva ett överklagande följer av 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt. Tredje stycket , som är nytt, föreskriver att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

12 §

Av paragrafen framgår att beslut om reseförbud och omhändertagande gäller omedelbart och vad som gäller i fråga om verkställighet av andra beslut enligt lagen. 509

Första stycket har enbart moderniserats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.19 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

4 kap.

38 §

I paragrafen anges vilka befogenheter förrättningsmän, deras biträden och den som för talan har vid en förrättning. Även Polismyndighetens handräckningsskyldighet regleras. Första–tredje styckena har enbart justerats språkligt. Ändringen i fjärde stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.20 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)

93 §

I paragrafen anges vad som gäller beträffande hundar som inte används i renskötseln och som befinner sig i närheten av betesområden där renskötsel är tillåten. I första och andra styckena har endast språkliga ändringar gjorts. Ändringen i tredje stycket , som har behandlas i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

96 §

I paragrafen föreskrivs att en samebys styrelse på begäran av vissa myndigheter är skyldig att låta samla ihop renar eller skilja ut ren från dessa. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra stycket har endast språkliga ändringar gjorts.

14.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

8 a §

Paragrafen reglerar beslut om förskott på överlastavgift. Första och andra styckena har enbart ändrats språkligt. Ändringen i tredje stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

8 d §

I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas när en polisman har beslutat om förskott på överlastavgift. 510

Första stycket är oförändrat. Andra stycket har förtydligats genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

14.22 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

26 §

I paragrafen föreskrivs en anmälningsplikt för fartygsnämnden om det finns anledning att anta att brott, som hör under allmänt åtal, har förövats ombord på ett fartyg eller om det finns misstanke om ett sådant brott. I första stycket har tydliggjorts att en anmälan ska göras till antingen Åklagarmyndigheten eller till Polismyndigheten. Sistnämnda ändring har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket har endast justerats språkligt.

54 §

Paragrafen reglerar vilka åtgärder befälhavaren får vidta mot en sjöman som misstänks för brott. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

14.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag

5 §

Av paragrafen framgår att länsstyrelsen prövar frågor om auktorisation. Andra stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom att ordet Rikspolisstyrelsens har bytts ut mot Polismyndighetens. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Första och tredje styckena är oförändrade.

13 §

I paragrafen regleras återkallelse av auktorisation. Tredje stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom att Rikspolisstyrelsen har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Stycket har också moderniserats språkligt. Första, andra och fjärde styckena är oförändrade.

15 §

Paragrafen reglerar överklagande av länsstyrelsens beslut. I första stycket har en språklig justering gjorts. Andra stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom att Rikspolisstyrelsen har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Tredje stycket är oförändrat.

14.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

6 §

I paragrafen anges vem som får ta emot en nöjdförklaring. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Andra stycket har endast moderniserats språkligt.

10 §

I paragrafen regleras bl.a. Kriminalvårdens rätt att utfärda föreläggande om inställelse för den som ska verkställa ett fängelsestraff och att begära handräckning av polisen för sådan inställelse. Vidare regleras polisens skyldighet att i vissa andra fall förpassa dömda och föra tillbaka den som avvikit från kriminalvårdsanstalt till anstalten. Första stycket har endast moderniserats språkligt. Andra stycket har delvis omarbetats, när den tidigare anknytningen polismyndigheten i den dömdes vistelseort har tagits bort. I de fall där en dömd person inte följer ett föreläggande om inställelse, eller om det finns risk för detta, ska i stället Kriminalvården, om det är möjligt, i sin begäran till Polismyndigheten om handräckning ange var den dömde vistas. Stycket har också moderniserats språkligt. Ändringarna i tredje–femte styckena består dels i namnbyten, dels i språkliga moderniseringar. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

19 §

I paragrafen regleras hur strafftiden ska beräknas bl.a. vid omhändertagande enligt 28 kap. 11 § tredje stycket brottsbalken. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. I övrigt är paragrafen oförändrad.

14.25 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

3 §

I paragrafen regleras missnöjesanmälan. Första och andra styckena har enbart moderniserats språkligt. Tredje stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Polismyndigheten ska således underrättas om att en missnöjesanmälan gjorts och i förekommande fall att åklagaren väckt talan. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Stycket har även justerats språkligt.

14.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

2 §

Paragrafen reglerar förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. I första och tredje styckena har namnbyten gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Styckena har också moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart justerats språkligt.

2 a §

Paragrafen reglerar det fortsatta förfarandet med fordonsnycklar som omhändertagits för att förebygga rattfylleribrott. Ändringarna i första och andra styckena , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten. Första stycket har även moderniserats språkligt.

8 §

I paragrafen regleras ersättning vid försäljning av bl.a. egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., egendom som omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1987:387) och viss egendom som har varit i beslag. Första stycket är oförändrat. I andra stycket har enbart en språklig ändring gjorts. Tredje stycket har anpassats till den nya polisorganisationen på så sätt att Rikspolisstyrelsen har utmönstrats och att det i samtliga fall är den myndighet som har beslutat om försäljning som också prövar en ansökan om ersättning.

14.27 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:74) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter för trädgårdsnäringen

4 §

Paragrafen reglerar bl.a. handräckning. Första stycket har endast ändrats språkligt. Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.28 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

37 §

I paragrafen regleras skyldigheten för förare av bl.a. moped att ha med sig bevis om trafikförsäkring. Första stycket har endast ändrats språkligt. 513

Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift

8 §

I paragrafen regleras möjligheten att ansöka om rättelse av en parkeringsanmärkning. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra och tredje styckena har endast språkliga justeringar gjorts.

9 §

Av paragrafen framgår hur ägaren av ett fordon för vilket en parkeringsanmärkning har meddelats ska gå till väga för att bestrida den. Första stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra stycket har namnbyten gjorts. Stycket har även justerats språkligt, men någon ändring i sak är inte avsedd. Tredje stycket har enbart ändrats språkligt. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

10 §

Paragrafen reglerar överklagande. Första stycket är oförändrat. Ändringarna i andra och tredje styckena , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten. Styckena har även moderniserats språkligt.

14.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

4 §

I paragrafen anges förutsättningarna för att hålla någon kvar efter omhändertagandet och hur den omhändertagne ska behandlas. Paragrafen har dels ändrats på det sättet att ordet polisen har ersatts med Polismyndigheten, vilket har behandlats i avsnitt 6.1, dels anpassats till att regleringen i lagen även gäller för militärpolisen. Genom ett tillägg har tydliggjorts att en myndighet vars tjänstemän med laga stöd har omhändertagit någon enligt förevarande lag har samma skyldighet som Polismyndigheten att utöva tillsyn över den omhändertagne, att underrätta honom eller henne om anledningen till omhändertagandet, att innan omhändertagande upphör ge den omhändertagne vissa 514

upplysningar och att, i den mån det är lämpligt, även samråda med andra samhällsorgan. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.6.3. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

7 §

Av paragrafen framgår vilka åtgärder som ska vidtas när någon omhändertagits enligt lagen. I första och tredje styckena har enbart språkliga justeringar gjorts. Andra stycket har förtydligats genom att ordet polisen har ersatts med Polismyndigheten. Stycket har även moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

7 a §

I paragrafen föreskrivs en skyldighet för Kriminalvården att underrätta Polismyndigheten om behovet av omprövning, om den omhändertagne förvaras hos Kriminalvården. Paragrafen har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

14.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

5 §

Paragrafen reglerar avgiftskontroll. I första stycket har endast språkliga ändringar gjorts. Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.32 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

7 kap.

5 §

Paragrafen reglerar befogenheterna vid tillsyn och polisens skyldighet att lämna handräckning. Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även justerats språkligt för att tydliggöra att det krävs en begäran om handräckning. Första och tredje styckena har endast ändrats språkligt.

14.33 Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

47 §

I paragrafen regleras vilken kontroll som får göras av att uppgiftsskyldigheten enligt lagen fullgörs. Första och andra styckena har endast ändrats språkligt. I tredje stycket har ett namnbyte gjorts samt språkliga justeringar. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

48 §

I paragrafen anges vilka skyldigheter ägare eller innehavare har när förfogande enligt lagen förbereds. Första stycket är oförändrat och i andra stycket har endast språkliga ändringar gjorts. Ändringen i tredje stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt.

56 §

I paragrafen regleras polishandräckning. Ändringarna i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra stycket har enbart språkliga ändringar gjorts.

14.34 Förslaget till lag om ändring i ransoneringslagen (1978:268)

15 §

I paragrafen anges vilka skyldigheter en näringsidkare har vid beslut om förfogande eller dispositionsförbud. Första och andra styckena har enbart ändrats språkligt. I tredje stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt.

35 §

Paragrafen innehåller regler om kontroll av att viss uppgiftsskyldighet har fullgjorts och om handräckning. Första stycket har enbart ändrats språkligt. I andra stycket har ett namnbyte gjorts. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Vidare har stycket moderniserats språkligt.

14.35 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302)

2 §

I paragrafen anges vilka myndigheter som är passmyndigheter. Första stycket är oförändrat. 516

Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Tredje stycket har enbart ändrats språkligt.

5 a §

Av paragrafen framgår att Polismyndigheten har till uppgift att kontrollera att svenska medborgare inte reser ut ur landet utan att ha med sig giltigt pass. Första stycket har förtydligats genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra och tredje styckena har enbart språkliga justeringar gjorts.

14.36 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)

14 §

I paragrafen regleras när en ansökan om brottsskadeersättning senast ska göras. I första stycket har endast språkliga justeringar gjorts. Ändringen i tredje stycket innebär bara en namnändring. Den har behandlats i avsnitt 6.2. Andra och fjärde styckena är oförändrade.

14.37 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

2 §

Paragrafen anger under vilka förutsättningar tillstånd till yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg får meddelas. Första stycket är oförändrat. I andra stycket har endast en språklig ändring gjorts. Tredje stycket har anpassats till den nya polisorganisationen genom att Rikspolisstyrelsen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.4. Stycket har även moderniserats språkligt.

3 §

I paragrafen anges att det är Polismyndigheten som prövar frågor om tillstånd. Paragrafen har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

5 §

Paragrafen reglerar tillsyn enligt lagen. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket har endast ändrats språkligt. 517

6 §

I paragrafen åläggs den som har tillstånd till yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg att på begäran lämna Polismyndigheten upplysningar, varuprov m.m. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

8 §

Paragrafen anger hur beslut enligt lagen överklagas. De beslut som det är fråga om rör bl.a. tillstånd att bedriva försäljning och återkallelse av sådant tillstånd. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 7.5.2, innebär att Polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol. Vilken förvaltningsdomstol som är behörig framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. För överklagande till kammarrätten krävs, som i de flesta andra fall, prövningstillstånd. Bestämmelsen har flyttats över från det tidigare andra stycket, som har upphävts. I andra stycket har endast språkliga ändringar gjorts.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1 anger att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2015. I punkten 2 anges att äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Detta innebär att ett överklagande ska prövas av länsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelsen innebär också att oavslutade ärenden hos en länsstyrelse ska avgöras av denna. Övergångsbestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.

14.38 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.

15 §

Paragrafen reglerar bl.a. Polismyndighetens skyldighet att biträda med kontroll av att reglerna om båtregistrering och båtidentifiering följs. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

14.39 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m.

1 §

I paragrafen anges vilka myndigheter som i krig ska övervaka trafiken över rikets gränser. I första stycket har polis- och tullväsendet ersatts med Polismyndigheten och Tullverket. Den förstnämnda ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt.

5 §

I paragrafen regleras vilka myndigheters personal som kan tas ut för att fullgöra gränsövervakning i krig. I första stycket har begreppet polispersonal ersatts med polismän. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Annan passkontrollpersonal har ersatts med särskilt förordnade passkontrollanter, som är det uttryck som används i andra författningar. Ordet tullpersonal har ersatts med tulltjänstemän. Någon ändring i sak är inte avsedd. Stycket har även moderniserats språkligt. I andra stycket har endast språkliga justeringar gjorts.

7 §

Enligt paragrafen har en gränsövervakningsman i vissa fall samma befogenheter som en polisman att gripa den som är misstänkt för vissa brott och att verkställa beslag och vissa andra tvångsmedel. Ändringarna i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i namnbyten och språkliga moderniseringar. Någon ändring i sak är inte avsedd. Andra och tredje styckena har enbart moderniserats språkligt. Fjärde stycket har omarbetats språkligt som en anpassning till den nya polisorganisationen och att även åklagarväsendet, tullväsendet och Försvarsmakten har ombildats.

11 §

I paragrafen föreskrivs att det för samordnad gränsövervakning ska finnas en organisationsplan i varje län och vad planen ska innehålla. I första stycket punkten 2 har på samma sätt som i 5 § polispersonal och passkontrollpersonal ersatts med polismän respektive särskilt förordnade passkontrollanter. Den förstnämnda ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Ordet tullpersonal har ersatts med tulltjänstemän. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra och tredje styckena har endast moderniserats språkligt.

14.40 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

5 kap.

2 §

Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket är oförändrat.

6 kap.

11 §

Paragrafen reglerar tillsynsmyndigheternas skyldigheter vid misstanke om brott mot lagen. I första och andra styckena har namnbyten gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Styckena har också moderniserats språkligt.

7 kap.

10 §

Paragrafen föreskriver att en myndighet, som har förbjudit ett fartygs avgång eller vidare resa eller förbjudit ett fartyg att anlöpa svensk hamn, genast ska anmäla sitt beslut till vissa myndigheter. I första stycket har polis-, tull- och lotsmyndigheterna bytts ut mot Polismyndigheten, Tullverket och Sjöfartsverket, vilka är de korrekta benämningarna på dessa myndigheter. Den förstnämnda ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Stycket har även moderniserats språkligt. Andra stycket är oförändrat.

11 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande som anger vem som får meddela föreskrifter om märkning av olja ombord på fartyg och om provtagning. Första stycket har endast moderniserats språkligt. Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte.

11 kap.

3 §

Paragrafen reglerar åklagares och Polismyndighetens rätt att anlita biträde av Kustbevakningen och kustbevakningstjänstemän. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

5 §

I paragrafen regleras en kustbevakningstjänstemans befogenhet att gripa den som misstänks för brott mot lagen och Kustbevakningens skyldigheter vid ett gripande. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

14.41 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter

4 §

Paragrafen anger vilka krav som ställs på den som ska förordnas som ordningsvakt. Kravet på att den som ska förordnas inte har fyllt 65 år har upphävts. Däremot finns det alltjämt en undre åldersgräns på 20 år. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.6.5. Paragrafen har också justerats språkligt.

5 §

I paragrafen föreskrivs vem som förordnar ordningsvakter, längden på ett förordnande och vad ett förordnande ska innehålla. Ändringen i första stycket innebär att Rikspolisstyrelsen och polismyndigheten ersätts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.4. I andra stycket har endast språkliga justeringar gjorts.

6 §

Paragrafen reglerar en ordningsvakts lydnadsförhållanden. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, hör samman med att det i den nya polisorganisationen inte finns några polisdistrikt. Lydnadsförhållandet har genom ändringen utsträckts till att gälla generellt i förhållande till Polismyndigheten. I förhållande till en polisman är lydnadsförhållandet oförändrat, men det har förtydligats att detta bara gäller om det inte är uppenbart att ordern inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

7 §

Ändringen består i ett namnbyte men får till effekt att underrättelseskyldigheten utvidgas att gälla i förhållande till hela den nya Polismyndigheten. Detta torde i praktiken inte innebära någon skillnad mot i dag, eftersom det får förutsättas att en ordningsvakt informerar närmaste lokala enhet av Polismyndigheten. Paragrafen har också moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2.

9 §

Paragrafen reglerar återkallelse av förordnanden som ordningsvakt och tillfällig avstängning av en ordningsvakt i avvaktan på att frågan om återkallelse prövas. Ändringarna i första och tredje styckena, som har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.4, innebär att det anges att Polismyndigheten beslutar om återkallelse och avstängning. Styckena har också moderniserats språkligt. I andra stycket har språkliga ändringar gjorts, varvid det har förtydligats att grunden för tillfällig avstängning är att vederbörande åsidosätter sina skyldigheter som ordningsvakt.

10 §

I paragrafen regleras överklagande av beslut enligt lagen. 521

Ändringen i första stycket innebär att Rikspolisstyrelsen och polismyndighet ersätts med Polismyndigheten. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 6.4. I övrigt har språkliga justeringar gjorts. Andra stycket är oförändrat.

14.42 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen

1 §

Av paragrafen framgår att en kommun får utse medborgarvittnen att följa Polismyndighetens arbete. Ändringarna består dels i att polisens har ersatts med Polismyndighetens, vilket tydliggör att det är Polismyndighetens arbete som medborgarvittnena får följa, och dels i att polisdistrikt har ersatts med län. Det sistnämnda hör samman med att det inte längre finns några polisdistrikt, samtidigt som medborgarvittnena även i fortsättningen ska ha samma lokala anknytning till verksamheten. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.1 och 6.2.

3 §

Av paragrafen framgår vem som är valbar till medborgarvittne. Ändringen i första stycket innebär att polisväsendet har ersatts med Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Stycket har också moderniserats språkligt. Andra stycket är oförändrat.

4 §

Av paragrafen framgår att bestämmelser om medborgarvittnenas tjänstgöring meddelas av kommunen efter samråd med Polismyndigheten. Om en annan kommun inom samma län har utsett medborgarvittnen, ska samråd äga rum även med denna. Ändringarna består i att polisstyrelsen har ersatts med Polismyndigheten och att polisdistrikt, på samma sätt som i 1 §, ersatts med län. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

5 §

Av paragrafen framgår Polismyndighetens skyldighet att bereda medborgarvittnen tillfälle att närvara när polisverksamhet utövas. I första stycket punkten 4 har ordet polisens ersatts med myndighetens. Genom ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.1, tydliggörs på samma sätt som i 1 § att det är Polismyndighetens verksamhet som avses. Vidare har formuleringen anpassats till hur polisens brottsbekämpande uppgifter beskrivs numera, bl.a. i polisdatalagen (2010:361). Stycket har också ändrats språkligt. Andra stycket är oförändrat.

6 §

Paragrafen reglerar medborgarvittnens tystnadsplikt. 522

Ändringen består i att polisen i förtydligande syfte har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Vidare har, på samma sätt som i 5 §, formuleringen om verksamheten anpassats till hur polisens brottsbekämpande uppgifter beskrivs numera. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

14.43 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol

2 §

Paragrafen anger vem som beslutar om säkerhetskontroll och vilket samråd som krävs innan beslut fattas. Första stycket har endast ändrats språkligt. Ändringen i andra stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Stycket har även ändrats språkligt. Tredje stycket är oförändrat.

4 §

Ändringen, som består i ett namnbyte, har behandlats i avsnitt 6.2.

5 §

I paragrafen föreskrivs vad som ska eftersökas vid en säkerhetskontroll och hur kontrollen får verkställas. Andra stycket har enbart moderniserats språkligt. I tredje stycket har ett namnbyte gjorts och vidare har stycket moderniserats språkligt. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.2. Första och fjärde styckena är oförändrade.

14.44 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler

2 §

Av paragrafen framgår att den som svarar för alarmeringscentraler inte utan tillstånd av regeringen får spela in telefonsamtal genom vilka någon påkallar hjälp. Första stycket har förtydligats genom att ordet polis har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Vidare har ordet telefonnät byts ut mot kommunikationsnät, vilket är det begrepp som numera används; jfr 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och prop. 2010/11:115 s. 157. I andra stycket punkten 2 har en språklig ändring gjorts. Punkten 1 är oförändrad.

14.45 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel

3 §

Paragrafen reglerar tillstånd att anordna automatspel eller ställa upp spelautomater. Andra stycket har endast ändrats språkligt. Ändringen i tredje stycket , som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Första och fjärde styckena är oförändrade.

8 §

I paragrafen anges vilka åtgärder som kan vidtas om den som anordnar automatspel eller som har låtit ställa upp en spelautomat inte lämnar tillträde till lokalen eller inte lämnar föreskrivna upplysningar. I första stycket har förtydligats att Lotteriinspektionen får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och att sådana förelägganden får förenas med vite. Andra stycket har förtydligats genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

14.46 Förslaget till lag om ändring i arbetstidslagen (1982:673)

2 §

I paragrafen anges undantag från lagens tillämpningsområde. Första, andra, fjärde och femte styckena är oförändrade. I tredje stycket har ett förtydligande gjorts genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Försvaret har ersatts med Försvarsmakten, vilket är den korrekta benämningen på den myndigheten. Stycket har också justerats redaktionellt, utan någon saklig ändring är avsedd.

21 §

I paragrafen regleras Arbetsmiljöverkets rätt att begära upplysningar och handlingar samt att få komma in på arbetsställena vid tillsyn enligt lagen. Första stycket är oförändrat. Andra stycket har förtydligats genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1. Stycket har även moderniserats språkligt.

14.47 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.

3 §

I paragrafen föreskrivs att Polismyndigheten prövar frågor om tillstånd enligt lagen. Paragrafen har anpassats till den nya polisorganisationen genom ett namnbyte och att den lokala anknytningen har tagits bort. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2 och 7.1.1.

5 §

Av paragrafen framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva under vilka förutsättningar en larmanläggning får anslutas till larmmottagare hos Polismyndigheten. Paragrafen har förtydligats genom att ordet polisen har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

6 §

I paragrafen regleras vad som åligger en larminnehavare för att undvika att anläggningen genom obefogade larm förorsakar onödigt arbete för Polismyndigheten. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, innebär endast ett namnbyte. Paragrafen har även moderniserats språkligt.

7 §

Enligt paragrafen ska Polismyndigheten, vid bedömningen av om utryckning ska göras eller annan åtgärd ska vidtas med anledning av ett larm, beakta om anläggningen tidigare i stor omfattning har föranlett onödiga insatser. I paragrafen har ett namnbyte gjorts. Den har också förtydligats genom att ordet polisen har bytts ut mot Polismyndigheten. Språkliga justeringar har också gjorts. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.1 och 6.2.

8 §

Paragrafen anger vilka åtgärder som får vidtas om en innehavare av en larmanläggning inte sköter sina åligganden. I första stycket har ett namnbyte gjorts. I andra och tredje styckena består ändringarna i namnbyten och en språklig modernisering. Ändringarna har behandlats i avsnitt 6.2.

9 §

Paragrafen reglerar tillsynen över lagen. Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

10 §

Paragrafen anger vilka skyldigheter larminnehavare har vid tillsyn enligt lagen. 525

Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.2, består i ett namnbyte. Paragrafen har också moderniserats språkligt.

12 §

Paragrafen anger hur beslut enligt lagen överklagas. De beslut som det är fråga om rör bl.a. tillstånd att bedriva larminstallationsverksamhet och återkallelse av sådana tillstånd. Ändringen innebär bl.a. att det tidigare andra stycket har upphävts. Ändringen i första stycket , som har behandlats i avsnitt 7.5.2, innebär att polismyndighetens beslut enligt lagen överklagas direkt till allmän förvaltningsdomstol. Vilken förvaltningsrätt som är behörig att pröva frågan framgår av lagen (1971:291) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet. Kravet på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten har flyttats från det tidigare andra stycket. Andra stycket är oförändrat.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1 anger att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2015. I punkten 2 anges att äldre föreskrifter gäller för överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Det innebär bl.a. att sådana beslut ska överklagas till länsstyrelsen och att oavslutade ärenden hos en länsstyrelse ska avgöras av denna. Övergångsbestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.2.

14.48 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

1 §

Paragrafen anger de grundläggande syftena med polisens arbete och vilka myndigheter som bedriver polisverksamhet. Första stycket har enbart ändrats språkligt. Av andra stycket, som är nytt, framgår att det är Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som bedriver polisverksamhet i landet. Vilken polisverksamhet som bedrivs av myndigheterna framgår av 2, 2 a och 3 §§. Polismyndigheten ansvarar för den polisiära verksamheten vid Ekobrottsmyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 5.1.

2 §

Paragrafen, som är oförändrad i sak, reglerar tillsammans med 2 a §, vilka uppgifter som Polismyndigheten ansvarar för. Motsvarande reglering för Säkerhetspolisen finns i 3 §. Punkten 1 har omformulerats för att motsvara hur polisens uppgifter att förebygga brott beskrivs numera. Någon ändring i sak är inte avsedd. Till följd härav har punkten 2 ändrats språkligt. Punkten 3 medför ingen ändring i sak men formuleringen har anpassats till hur polisens uppgifter nu- 526

mera beskrivs, exempelvis i polisdatalagen (2010:361). Punkten 4 är oförändrad. I punkten 5 har ordet polisen ersatts av Polismyndigheten. Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.1 och 6.1.

2 a §

Paragrafen föreskriver att Polismyndigheten får bedriva särskilt personsäkerhetsarbete beträffande vittnen och andra hotade personer och innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sådant arbete. Ändringen består i att ordet polisen i förtydligande syfte har ersatts med Polismyndigheten. Ändringen har behandlats i avsnitt 6.1.

3 §

I paragrafen, som är ny, anges vilka huvuduppgifter Säkerhetspolisen har. Paragrafen är utformad efter mönster av 2 §, som reglerar Polismyndighetens huvudsakliga ansvarsområden. I första stycket punkten 1 föreskrivs att Säkerhetspolisen ansvarar för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott mot rikets säkerhet och terrorbrott. Med brott mot rikets säkerhet avses i första hand brott mot 18 och 19 kap. BrB samt vissa allvarliga brott mot 13 kap. BrB. Med terrorbrott avses bl.a. brott mot lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, och brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Hit hör också brott mot lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. I punkten 2 föreskrivs att Säkerhetspolisen ska utreda och beivra sådana brott som anges i den första punkten och eventuella andra brott om det följer av punkten 5. Enligt punkten 3 ska Säkerhetspolisen fullgöra uppgifter som har samband med personskydd. Säkerhetspolisen har bl.a. ansvaret för personskyddet för den centrala statsledningen. Av punkten 4 framgår att Säkerhetspolisen även ska fullgöra uppgifter enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627). I punkten 5 anges att Säkerhetspolisen även ska bedriva sådan polisverksamhet som följer av lag eller annan författning eller som regeringen uppdragit åt Säkerhetspolisen att i särskilda hänseenden ansvara för. Sådana uppdrag kan alltså grunda sig på antingen författning eller särskilda beslut. Säkerhetspolisen har exempelvis särskilda uppgifter enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll och enligt 1 kap. 7 § utlänningslagen (2005:716). Av andra stycket framgår att i de fall där Säkerhetspolisen leder polisverksamhet inom sitt verksamhetsområde ska vad som i lag eller annan författning föreskrivs om Polismyndigheten i tillämpliga delar gälla för Säkerhetspolisen. Detta motsvarar vad som reglerades i tidigare 7 § andra stycket, då Säkerhetspolisen utgjorde en del av Rikspolisstyrelsen. Någon saklig förändring är inte avsedd. Ändringarna har behandlats i avsnitt 5.1 och 6.4.