Ljud och bild för eftervärlden

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

bild

Ljudoch

för eftervärlden

Betänkande avgivet av Ljud- och bildbevarandekommittén

SMU

1987:51

. _

.n www”.

och bild

Ljud

för eftervärlden

Betänkande avgivet av _Ljud- och bildbevarandekommittén Stockholm 1987

Beställningsadress: Allmärma Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08fI63 23 20 Telefontid 81° - 1200 (externt och internt) 08/763 lO 05 1200 - 1640 (endast internt)

OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250x Stockholm 1987

Till statsrådet Bengt Göransson

Regeringen bemyndigade vid regeringssammanträde den 17 april 1986 statsrådet Bengt Göransson att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av reglerna for bevarande av ljud- och bildupptagningar. Den 21 april 1986 förordnades undertecknad att vara särskild utredare. Kommittén har kallat sig ljud- och bildbevarandekommitten.

Arkivet för ljud och bild (ALB) hemställde i skrivelse till regeringen den 30 januari 1987 om vissa ändringar i förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Genom regeringsbeslut den 12 mars 1987 överlämnades skrivelsen till mig för att beaktas i det fortsatta kommittéarbetet.

Sekreterare i kommittén har varit avdelningsdirektören Sven Allerstrand. Som assistent har tjänstgjort assistenten på presstödsnämnden Ann-Christin Nilsson. Sakkunniga har varit planeringschefen Hans Bonnevier, Sveriges Radio-koncernen, direktören Leif Larson, arkivet for ljud och bild, samt filmproducenten Anna-Lena Wibom, har varit hovrättsassessom Walo von Svenska Filminstitutet. Experter Greyerz och kanslirådet Carl-Erik Virdebrant. Som konsult har f d justitierådet Torwald Hesser medverkat.

.i i

Jag har under utredningsarbetet haft överläggningar med företrädare för olika institutioner och organisationer, för vilka närmare redogörs i kap 1.

Utredningsarbetet är nu slutfört, och jag får härmed överlämna betänkandet Ljud och bild för eftervärlden.

Stockholm i augusti 1987

Leif Andersson Särskild utredare Sven Allerstrand sekreterare

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sammanfattning

23 Författningsförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud och bildupptag- 23 ningar Förslag till lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala 26 kabelsändningar

BAKGRUND

27 Uppdraget Tillkallande av särskild utredare 27 1.1 1.2 Direktiven 27 1.3 Hemställan från ALB 28 1.4 Kommitténs arbetsformer 29

Pliktexemplarslagens tillkomst och nuvarande 35 utformning 2.1 Historik 35 35 2.1.1 Tryckta skrifter 37 2.1.2 Ljud- och bildupptagningar 2.1.2.1 Bevara ljud och bild (DAK-kommittén) 38 40 2.2 Nu gällande pliktexemplarslag 40 2.2.1 Tryckta skrifter 41 2.2.2 Ljud- och bildupptagningar 2.2.3 Kombinerat material 42 2.2.4 Gemensamma föreskrifter 43 2.3 44 Tillämpningsförordningen

Medieutvecklingen sedan 1979 49 3.1 Ljudradio 49 3.1.1 Riksradiu 50 3.1.2 Luknlmdio 5 l 3.1.3 Närmdin 53 TV 55 3.2.l Riks-TV 56 3.2.2 Rcginnnl-PV 57 3.2.3 Kabel-TV 58 3.2.4 Pext-FV 6 1 3.2.5 Rundradiosáxxdningar av finländska PV-program 64 l Film 65 3.3.1 Biografñlm 65 3.3.2 Bestallningsñlm 67 :L343 Övrig kortfilm 68 Videogram 68 Fonogram 70 Pbnogram för synskadade m m 72 3.6.1 Talböcker 72 3.6.2 Taltidningar 73 Peledata/Videotex 76

Tidigare utredningar 79 4.1 Massmediekommittén 79 4.1.1 Teledata 80 4.1.2 Kabel-TV 81 4.1.3 Pext-PV 83 4.2 N ärradiokommittén 83 4.3 Övriga utredningar 85

Vem bevarar vad idag? 89 5.1 Arkivet för ljud och bild (ALB) 90 5.1.1 Sändningar från Sveriges Radio 93 5.1.1.1 Ljudradio 94 5.1.1.2 Television 97 5.1.2 Närradio 101

5.1.3 Kabel-TV 103 5.1.4 Film 105 5.1.5 Fonogram 107 111 5.1.6 Videogram 5.2 112 Sveriges Radio 5.2.1 Sveriges Riksradio (RR) 112 112 5.2.1.1 Programarkivet 5.2.1.2 Grammofonarkivet 114 116 5.2.2 Sveriges Lokalradio (LRAB) 5.2.3 Sveriges Television (SVT) 117 5.2.4 Sveriges Utbildningsradio (UR) 120 5.3 Svenska Filminstitutet (SFI) 122 5.3.1 Bevarande och dokumentation 124 5.3.1.1 Cinematek/Filmarkiv 124 5.3.1.2 Cinematek/Dokumentation 127 5.3.1.3 Förlag 128 5.4 Kungl. biblioteket (KB) och Lunds universitetsbibliotek 129 130 5.4.1 Kungl. biblioteket 5.4.2 Lunds universitetsbibliotek 130

133 U pphovsrâttsfrâgor 133 6.1 Lagstiftningen i huvuddrag 136 6.2 Arkivering

intresse av ljud- och bildupptagningar 141 Forskningens 7.1 for ALBs forskarservice 141 Förutsättningar 7.2 och inriktning 143 Utnyttiandets omfattning 7.3 Forskarnas om ALBs verksamhet 149 uppfattning

Leverantörernas erfarenheter av pliktexemplarslagen 153 8.1 Enkäten 153 154 8.2 Värdet av pliktexemplarslagen 8.3 Leverantörernas erfarenheter 154 8.4 Önskemål om förändringar 155

Nuvarande resurser för ljud- och bildbevarande 159 9.1 Arkivens resurser 159 9.2 Radio 161 9.3 Television 163 9.4 Fonogram 164 9.5 Film 165 9.6 Videogram 167 9.7 Totalt 168

10 Nordisk översikt 169 10.1 Island 169 10.2 Norge 170 10.3 Danmark 174 10.4 Finland 175

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

11 Vad är önskvärt att bevara? 177 11.1 Tidigare utredningar 177 11.2 Samhällsintresset 180 11.3 Forskningen 181

11.4 Övriga intressenter 182

11.5 Några principiella utgångspunkter 183

12 Urval och gallring 189 12.1 Allmänt 189 12.2 Arkivteoretiska utgångspunkter 189 12.3 Tillämpning på ljud- och bildomrädet 194

I?! Leveranspliktens omfattning och utformning 197 13.1 Allmänt 197 13.2 Sveriges Radio 198 132.1 Inspelningsteknik för radiosändningar 200 1.3.2.2 Inspelningsteknik för TV-såndningar 20 1 115.3 Nárradio 201 13.4 PV-sändningari kabelnât 206 I 3.4. l Lokala egensändningar 206

13.4.2 Satellitprogram 208 13.5 Rundradiosändningar av finländska TV-program 21 l 13.6 Film 21 1 13.7 Fonogram 223 13.8 Videogram 225 13.9 Talböcker och taltidningar 225 13.10 Kombinerat material 227 13.11 Videotex m m 228

14 Material utanför pliktexemplarslagen 23 1 14.1 Bakgrund 231 14.2 Samtida material 232 14.3 Äldre inspelningar 234

15 Tillhandahållande 239 15.1 Bakgrund 239 15.2 Mina överväganden 243

16 Lagförslag 245 16.1 Inledning 245 16.2 Specialmotivering 247 16.2.1 Förslaget till lag om ändring i pliktexemplarslagen 247 16.2.2 Förslaget till lag om ändringi lagen om lokala kabelsândningar 259

17 Kostnader 261 17.1 Förutsättningar 261 17.2 Nârradio 263 17.3 Kabel-TV 266 17.3.1 Satellitprogram 266 17 .3.2 Lokala egensândningar 267 17.4 Övrig film/video 268 17.5 Totalkostnader 269

18 Tänkbara samordningsuinster 273 18.1 Bakgrund 273

18.2 Samordning :nollan ALB 00- Sveriges Radio 275 18.2.l Radio 277 18.22 TV 280 18.3 Samordning mellan ALB och ñlminstitutet 282 18.4 Slutsatser 289

19 Finansiering 29 1 19.1 Utgångspunkter 291 19.2 Narradiu 292 19.3 Satellitsändningar 295 19.4 Lokala egensändningar 295 19.5 Övrig film/video 296 19.6 Biogramlm 297 l9.7 Finansieringsbehovet 298

Särskilt _vttrande 303

BILAGOR

Bilaga 1 Utredningens direktiv 305 Bilaga 2 Enkät till leverantörer av pliktexemplar 317 Bilaga 3 Avtal mellan ALB och Sveriges Radio-bolagen 323 Bilaga 4 Avtal om referensupptagningar 329 Bilaga 5 Avtal om deposition av film 333

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har enligt direktiven haft två huvuduppgifter:

att undersöka om erfarenheterna sedan 1979, då ljud- och bildupptagningar inrymdesi pliktexemplarslagen, motiverar någon ändring i regelsystemet och

att pröva om utvecklingen på massmedieområdet under 1980-talet bör föranleda någon utvidgning av pliktexemplarslagen.

Betänkandet âr indelat i två avdelningar. I den forsta, som omfattar kapitlen 1 - 10, ges en redovisning av bakgrundsmaterial och nuvarande forhâllanden. I den andra avdelningen, som återñnnsi kapitel 11 - 19, utvecklar jag mina överväganden och forslag.

Bakgrundsbeskrivning

Den forsta avdelningen inleds med en redovisning av direktiven samt en särskild skrivelse till utbildningsdepartementet från arkivet för ljud och bild (ALB), som har överlämnats till kommittén. Vidare beskrivs hur kommittén har arbetat. ( kap 1)

Därefter beskrivs pliktexemplarslagens tillkomst och nuvarande ut-

formning. För tryckta skrifter har leveransplikt gällt sedan 1661, for ljud- och bildupptagningar sedan 1979. (kap 2)

En av utgångspunkterna for utredningsuppdraget är enligt direktiven att pröva om någon ändring bör göras i pliktleveranssystemet mot bak-

grund av den snabba utvecklingen på medieomrädet under 1980-talet. Exempelvis omfattas inte nârradiosändningar och kabelsändningar idag av leveransplikt. l betänkandet beskrivs relativt utförligt vad som har skett på medieområdet sedan pliktexemplarslagens tillkomst. (kap 3)

Flera utredningar, som gjorts under 1980-talet inom medieområdet, har också berört bevarandefrägorna. Synpunkter som framförts i några av dessa utredningar redovisas kortfattat. (kap 4)

Bild- och ljudupptagningar bevaras idag på flera ställen. Det har varit en viktig uppgifti utredningsarbetet att söka kartlägga om det förekommer en onödig dubbelarkivering. Det har därför känts angeläget att redovisa var olika ljud- och bildupptagningar idag arkiveras. I ett kapitel beskrivs omfattningen av arkiveringsverksamheten hos ALB, Sveriges Radio och Filminstitutet samt, vad gäller s k kombinerat material, hos kungl. biblioteket och Lunds universitetsbibliotek. (kap 5)

Arkivering av ljud- och bildprogram har ett nära samband med de upphovsrättsliga frågorna. Flera av de forslag som läggs fram i betänkandet har anpassats till vad som ansetts möjligt med hänsyn till upphovsrattslagstiftningen. I betänkandet ges en relativt kortfattad beskrivning av de gällande upphovsrättsreglerna. (kap 6)

Det samlade materialet hos ALB är endast tillgängligt for forskningsandnmäl. l övrigt krävs särskilt tillstånd av upphovsmännen. Mot denna bakgrund harjag ansett det viktigt att lä en uppfattning om forskarn as erfarenheter av utlåningsverksamheten och deras önskemål om eventuella förändringar. Därför redovisas hur ALBs forskarservice fungem r. Vidare refereras som kommit synpunkter fram vid de överläggninga r, som kommittén haft med ett antal forskare. Forskarna under- Stryker genomgående att det insamlade materialet måste registreras och kauilogiseras for att kunna användas på ett meningsfullt sätt. I övrigt ar h uvudintrycket att forskarna är nöjda med den service som ALB erbjuder. (kap 7)

Jag har också ansett det vara angeläget att få del av erfarenheter och synpunkter från dem som är ålagda att leverera ljud- och bi ldupptagningar till ALB för att kunna bedöma om några förändringar i det nuvarande systemet borde genomföras. Synpunkter från leverantörerna har inhâmtats genom en enkät; frågorna återges i bil 2. Enkäten visar att leverantörerna inte anser att leveransplikten har några större nackdelar, varken ekonomiskt eller hanteringsmássigt. (kap 8)

I enlighet med direktiven har kartlagts vilka resurser som idag läggs ned på arkivering av ljud- och bildmaterial. I betänkandet görs en uppdelning dels efter institutioner, dvs ALB, Sveriges Radio och Filminstitutet, dels efter olika medier. Kostnaderna redovisas också uppdelade på olika undergrupper.

De totala kostnaderna uppskattas till ca 42 milj kr. Uppdelade på medier blir kostnaden för radio 6,2, for TV 11,1, för fonogram 8,8, för film 14,3 och for video 1,4 milj kr. Uppdelade efter institution svarar ALB för 7,3, Sveriges Radio (radio, TV, grammofonarkivet) for 22,0 och filminstitutet for ca 13,0 milj kr. (kap 9)

Den forsta avdelningen i betänkandet avslutas med en kortfattad redogörelse for förhållandena i de övriga nordiska länderna på ljud- och bildbevarandeoinrådet. På Island föreligger leveransplikt enbart for grammofonskivor och övriga ljudupptagningar. I Norge finns än så länge inga föreskrifter för pliktleveranser. Dock finns ett utredningsbetänkande med forslag till bestämmelser om pliktleveranser av ljudoch bildmaterial. Förslaget har ännu inte föranlett några beslut.

I Danmark råder leveransplikt för danskproducerad film. En utredning har lagt fram forslag om att införa leveransplikt för radio- och TV-program, inklusive lokala sändningar. Det finns ett interimistiskt beslut om leveransplikt av radio- och PV-program i Folketinget i avvaktan på en permanent pliktexemplarslag. På fonogram- och videogramområdena finns inga bestämmelser.

I Finland finns sedan 1980 en lag or* friexemplar, i vilken också finns föreskrifter om pliktleveranser av vissa ljud- och bildupptagningar, och

en särskild lilmurkiveringslzig. Den har ansetts tillämplig också på de lV program som det statliga fore-taget Yleisradio sander. (kap 10)

överväganden och förslag

llctaiikanili-ts :undra avdelning, i vilken övervagzinden och forslag äter linux. inleds med en principdiskussion av vad som ar onskvart att beva ra for ellcrvarlili-ii. lätt av malen for samhällets kulturpolitik ar att be vara och lcvandcgora aldre tiders kultur. Detta forutsatter att dagens kulturyttringar ti Ilvnrntas. Ett av medlen for att uppnå detta mål är den lagstadgadt- leveransplikten av tryckta skrifter och av ljud- och

hildnpptagningar. Också från forskningens sida finns ett starkt intres

se ;m fa tillgang till det material som förvaras i arkiv och bibliotek. Ljud- och bildmaterial ar av intresse som en av flera kallor for forskare fran alla tankbara ämnesområden. Det är knappast möjligt att idag ha en bcstmnd uppfattning om vilket material som framtida forskare kan ha behov av. Denna osäkerhet talar för att leveransplikten gors total.

Genom att samhället svarar för arkivering av ljud- och bildmaterial behover olika slag av producenter inte sjalva bygga upp egna arkiv, sar skilt om de ges möjlighet att återanvända det material, som förvaras lins ALB.

Det finns enligt min mening ingen principiell skillnad mellan tryck och ljud- och bildmaterial av betydelse för leveranspliktens utformning. År 1986 svarade ljud- och bildmedicrna for 80 procent av mediekonsumtio nen medan 20 procent av tiden ägnades ät läsning av tidningar, tidskrifter och böcker. Det är svårt att finna något håillhzirt skal för en lag re ambitionsnivå for bevarande av ljud- och bildupptaigningar än av tryckta skrifter.

På grund av mediernas karaktär bor leveransplikten inte begransas till den svenska produktionen. Exempelvis samlar utlandsproduceradc lVprogram stora tittarskaror. Av detta principiella resonemang följer ock så att närradiosändningar, lokala egensandningar i kabelnat och satel litsändningar som vidaresánds i kabelnati Sverige bör inordnas i leve ransplikten.

l betänkandet forordas att den gemensamma lagen for tryckta skrifter och for ljud- och bildmaterial behålls också i framtiden. Lagreglerna bör ha en generell utformning, vilket också underlättar deti direktiven uttryckta önskemålet om att fortlöpande ändra ambitionerna med hänsyn till utvecklingen inom massmedieområdet. (kap 11)

Av ekonomiska skäl är det inte möjligt, ehuru önskvärt, att bevara alla olfentliggjorda ljud- och bildupptagningar. Ett urval måste göras, i varje fall for vissa medier. I betänkandet redovisas olika arkivteoretiska principer for gallring och urval inom arkivväsendet. Ljud- och bildmedierna är emellertid av en annan karaktär än de vanliga arkivhandlingarna såsom verilikationer och andra handlingar. Det gör också att synen på gallring och urval måste bli annorlunda.

Vad som i forsta hand bör komma ifråga for gallring vad gäller ljud- och bildupptagningar är sådana som inte innehåller unik information, t ex identiska repriser i radio och TV samt film som visas i samma version via olika distributionskanaler. Av säkerhetsskäl kan det dock vara motiverat att spara även identiskt material. Gallring och urval företas ofta av ekonomiska skäl. Vinsten med gallring måste dock vägas mot de ökade kostnaderna i tid, arbete och pengar for att åstadkomma urvalet. Det är exempelvis mer kostnadskrävande att gallra bort alla repriser från radio- och TV-sândningarna än att spela in allt som sänds. (kap 12)

I kapitlet om leveranspliktens omfattning och utformning redovisar jag mina överväganden och ställningstaganden medium for medium. En utgångspunkt bör vara atti pliktexemplarslagen ange vilka medier som skall bevaras i sin helhet och for vilka ett urval kan göras. Det bör sedan ankomma på arkivmyndigheten atti samråd med forskarrepresentanter för olika ämnesområden anpassa urvalets omfattning och utformning efter den rådande mediesituationen och att redovisa detta i anslagsframställningarna.

Vad först gäller programmen som sänds från de fyra programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen bör enligt förslaget ingen principiell ändring göras. Närradion faller idag helt utanför leveransplikten. Det vore önskvärt att bevara närradions sândningari sin helhet. Detta är

dock inte möjligt; bara under år 1986 sände närradiostationerna sam manlagt 150 000 timmar.

Det är nödvändigt att göra ett urval. l betänkandet diskuteras olika urvalsmetoder. Mitt förslag är att som urval väljs två hela veckor, en under våren och en under hösten, då alla närradiosándningar skall lc vereras. Dessutom bör ALB få resurser för att kunna införskaffa pro gram som sänts också utanför de två veckorna. Sammanlagt innebär urvalet att ca scx procent av utbudet av närradiosändningar bevaras.

Lokala egensändningar i kabelnat bör bevaras i ett urval av samma slag som for närradiosändningarna. Så länge omfattningen av sand ningarna är så begransad som for närvarande bör dock samtliga lokala egensändningar bevaras. Också för satellitprogram som vidarcsands i kabelnät föreslårjag en urvalsmetod liknande denjag föreslagit för nârradion.

På filmområdet föreslås vissa förändringar. Den lagtekniska koppling en mellan censurgranskningen och leveransplikten bor upphavas för att inte eventuella förandringari censurlagstiftningcn automatiskt skall få återverkningar också på leveransplikten. All film som har gjorts tillgänglig för allmänheten här i landet skall därför enligt för slagetomfattas av leveransplikt. Detta innebär att också s k beställ ningsfilm inlemmasi levcransplikten.

Liksom for närvarande bör film överföras till video och bevaras hos ALB. Men dessutom bör den svenska filmproduktionen också bevaras pia ii lmbas. Kopiering till video medför kvalitetsforsämring dels genom :att den tekniska bildkvaliteten blir lägre, dels genom att filmen har ett annat im-mat än video; detta blir särskilt märk bart då det gäller vid film.

HM. bor i lhrL-szittningen vara en förutsättning för statligt produktionsnun! :att en saikerhetskopia eller originalnegativet av all film som är producerad i Sverige och offentliggjord här i riket skall överlämnas till lilminstitutet för längtidsarkivering. Vad gäller utländsk film anser jag att alla hiogmfvisade eller på annat satt offentliggorda filmer också

i fortsättningen skall levereras till ALB for överföring till video under samma regelsystem som for närvarande. Den arkivering av utländsk ñlm på filmbas som nu sker hos Filminstitutet bör fortsätta, men som hittills baseras på frivilliga depositioner.

Offentligord beställningsñlrn bör i fortsättningen vara leveranspliktig. Samma bör galla om informationen produceras med videoteknik. Därför bör exemplarsgränsen for video sänkas från 50 till 10 exemplar. Härigenom kommer merparten av de offentliggiorda videoproduktionerna inom denna sektor att omfattas av leveransplikt enligt samma regler som gäller for videogram.

För videogram föreslås ingen annan ändring än sänkningen av exemplarsgränsen. Videogram som här i landet mångfaldigats i minst 10 exemplar och gjorts tillgängligt for allmänheten skall omfattas av leveransplikt. För fonogram föreslår jag inga ändringar, vilket innebär att exemplarsgränsen kvarstår vid 50 exemplar.

För talböcker och taltidningar föreslås att liksom hittills ett urval skall bevaras. För s k kombinerat material föreslår jag inga ändringar.

Den information som lagras i olika former av databaser, tex videotex, omfattas inte av leveransplikt. I betänkandet lämnas heller inga forslag om pliktleveranser med hänsyn till att dessa medier inbegriper hela dataområdet. Det är dock viktigt att detta område utreds i ett annat sammanhang. Kungl. biblioteket avser att lägga fram forslag om en särskild utredning beträffande leveransplikt av allmänt tillgängliga databaser. Frågan om arkivering av videotex och s k videospel eller dataspel bör tas upp i ett sådant sammanhang. (kap 13)

Huvudprincipen i mina forslag är att alla offentligorda ljud- och bildupptagningar skall omfattas av leveransplikt, for fonogram dock bara för i Sverige framställda upplagor över 50 exemplar och for videogram for upplagor över 10 exemplar. För vissa medier föreslås att ett urvalsforfarande skall tillämpas. Härutöver är det angeläget att ALB disponerar resurser for att kunna förvärva sådant material som faller utanfor pliktleveranslagen men som ändå är av intresse att bevara för efter-

världen. Sådana förvärv förutsätter givetvis samtycke från dem som har upphovsrätt till verken. Dessa ljud- och bildupptagningar kan sammanfattas i tre kategorier: 1) fonogram och videogram vars upplaga understiger den stipulerade exemplarsgränsen, 2) professionellt producerade ljud- och bildproduktioner som endast är tänkta att nå en begränsad krets, t ex inom företag eller en organisation samt 3) ljud- och bildupptagningar som producerats för att dokumentera en företeelse eller ett evenemang som t ex en teaterforeställning.

Den gällande pliktexemplarslagen omfattar ljud- och bildupptagningar som producerats/sänts efter den 1 januari 1979. Men det finns mängder

av intressant material som tillkommit tidigare och alltså inte varit le-

veranspliktigt. Jag anser det viktigt att det finns resurser för att rekvirera och arkivera också sådant äldre material, vilket inte nödvändigtvis alltid måste ske hos ALB. (kap 14)

I utredningsuppdraget ingår att pröva om ALBs samlingar kan utnyttjas för andra ändamål än forskning. Jag har därför prövat om det är möjligt och lämpligt att göra arkivmaterialet tillgängligt också för andra intressenter. I princip anser jag att det arkiverade materialet borde vara tillgängligt också för andra ändamål än sådana som kan definieras som forskning.

Genom de kontakter som jag haft med olika Företrädare för upphovsråttshavare har en sådan utvidgning av tillhandahållandet emellertid mött starka invändningar. Den nuvarande ordningen är allmänt accepterad, och de flesta seriösa användarna har fått sina krav tillgodosedda. Önskemål från t ex allmänheten om att få tillgång till samlingarna är av ringa omfattning. Jag anser det därför inte vara motiverat att nu föreslå några ändrade regler för tillhandahållande av material ur ALBs samlingar. ALB har föreslagit vissa förenklingar i regelsystemet vad beträffar tillhandahållandet av spelñlm. Föreningen Sveriges Fi Improducenter seri och för sig positivt på flera av dessa men vill avvakta med ett slutligt ställningstagande till dess denna utredning år avslutad. För egen del har jag ingen anledning att motsätta mig att ALBs förslag genomförs. (kap 15)

Förslagen i betänkandet mynnar uti förslag till vissa ändringar i lagen

om pliktexemplar. Ändringar föreslås sålunda i 11 - 14 §§. Två nya pa-

ragrafer, 11 a och 12 a, föreslås tillkomma. Vidare föreslås en ändring i lagen om lokala kabelsändningar enligt vilken kabelnåmnden skall göra upptagningar av programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet i den utsträckning som ALB bestämmer. Lagförslagen åtföljs av specialmotivering. Lagändringarna föreslås träda i kraft den l juli 1988. (kap 16)

Samhällets totala kostnader för att bevara ljud- och bildupptagningar idag uppgår till drygt 42 milj kr. Eventuella utaökningar av kostnaderna för att bevara de medier som nu omfattas av leveransplikt, t ex en volymökning till följd av den ñärde ljudradiokanalen, kan inte kostnadsberâknas i nuläget då omfattningen inte är känd. Sådana kostnadsökningar måste tas upp av ALB i de årliga anslagsframställningarna.

De totala kostnaderna for det föreslagna urvalet av närradiosändningar uppskattas i betänkandet till 879 000 kr, fördelade på 135 000 kr för bandkostnader, 725 000 kr för personalkostnader hos ALB och 19 000 kr för övriga kostnader.

På motsvarande sätt kan de totala kostnaderna för det föreslagna urvalet av satellitsändningar beräknas till 366 000 kr, varav 55 000 kr utgör bandkostnader, 100 000 kr kostnader för bandningen, 200 000 kr personalkostnader hos ALB och 11 000 kr övriga kostnader.

Totalkostnaden För arkivering av lokala egensändningar i kabelnât uppskattas till 405 000 kr. Hårav faller 52 000 kr på bandkostnader, 340 000 kr på personalkostnader och 13 000 kr på övriga kostnader.

Kostnaderna för den ökade ambitionsnivân på filrnområdet harjag be-

räknat till 262 000 kr, varav 16 000 kr för bandkostnader, 240 000 kr för personalkostnader och 6 000 kr for övriga kostnader. Den sammanlagda kostnaden för det utökade bevarandet skulle då uppgå till l 912 000 kr. (kap 17)

En viktig utgångspunkt for utredningsarbetet har varit att förslagen skall rymmas inom ramen för oförändrade resurser. Det har därför varit angeläget att kartlägga förekomsten av dubbelarbete mellan olika institutioner och att söka finna möjligheter till samordningsvinster. Det förekommer onekligen en viss dubbelarkivering, men syftet med arkiveringen är helt olika. Exempelvis arkiverar ALB radio- och TVprogram i syfte att bevara det svenska kulturarvet för framtiden. För Sveriges Radio-företagen år motivet for arkiveringen att programmen skall kunna användas för repriser och for att kunna ingå i andra program. ALB styrs av en lagstadgad skyldighet att bevara material for framtiden medan Sveriges Radio-bolagens arkivering styrs av programmâssiga och företagsekonomiska överväganden.

Dock kommer inom en nära framtid att finnas vissa möjligheter till besparingar genom ett ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio. Genom en övergång till digitaliserad bandning får riksradions och lokalradions referensband, som bevaras hos ALB, återutsândningsbar kvalitet. Därigenom kan den sammanlagda arkiveringskostnaden nedbringas något. En bättre samordning mellan ALBs inspelning av TVprogram på entumsband och SVTs egen bandarkivering kan också innebära vissa besparingar. På ñlmområdet har jag inte funnit några möjligheter till besparingar. Sådana kan bara åstadkommas genom en sänkning av ambitionsnivân, vilket jag inte är beredd att fororda. (kap 18)

Uttalandeti direktiven att förslagen skall kunna rymmas inom nuvarande kostnadsramar har jag tolkat så att förslagen inte får medföra någon ökad nettoutgiftsbelastning för staten. Mina förslag ryms väl inom ramen for nuvarande och tillkommande inkomster, som också måste beaktas.

Av de redovisade kostnadsökningarna på ca 1,9 milj kr kommer 1 765 000 kr att kräva särskild finansiering. Det är framför allt kostnaderna för att bevara ett urval av närradiosändningar samt kabelsândningar av olika slag. Närradio- och kabelverksamheterna finansieras på det centrala planet via särskilda avgifter. Jag anser att det bör vara

en naturlig del i verksamheten att bevara ett urval av dessa program och att kostnaden härför bör finansieras via dessa avgifter.

Antalet sändningstillstând inom närradion och antalet bostäder som ansluts till kabelnät har successivt ökat och fortsätter att öka, vilket ger staten ökade inkomster genom nårradio- resp kabelavgifterna. Detta har redan resulterati att närradioavgiften under år 1987 kunnat sänkas från 17,50 kr per sändningstimme till 15,00 kr. Kabelavgiften ger idag ett betydande överskott i förhållande till de centrala kostnaderna för kabelnämndens verksamhet.. Sammantaget innebär det att mina förslag kan anses vara finansierade genom nuvarande avgifter, som inte ens behöver höjas till följd av förslagen. (kap 19)

Författningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och

ljud- och bildupptagningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:487) om pliktexemplar av

skrifter och ljud- och bildupptagningar dels att 11-14 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 11 a och 12 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Av upptagning av ljudradio- och Har företag eller sammanslutning, televisionsprogram, som har sänts som sänder ljudradio- eller televiav sådant programföretag som av- sionsprogram, enligt särskilda föses i 5 § första stycket radiolagen reskrifter skyldighet att göra upp- (1966:755), skall programföreta- tagning av program för att säkerget lämna ett pliktexemplar till ställa framtida bevisning om innearkivet för ljud och bild. hållet i program (referensupptagning), skall företaget eller sam- Pliktexemplar enligt första stycket manslutningen lämna sådan uppskall av upptagning, som som till arutgöras

programföretaget enligt särskilda tagninfg kivet ör lju åliktøexemplar och bild enligt vad

föreskrifter skall göra för att sä- som föreskrivs i andra-fjärde kerställa om . framtida bevisning styckena. innehållet i rogram. Pliktexemplaret skall ämnas inom en må- Sådant programföretag som avses nad från den dag då program- i 5 § första stycket radiolagen företagets skyldighet att bevara (1966:755) shall lämna upptagu ptagningen enligt dessa före- ningar av samtliga sändningar.

sfrifter upphörde.

Annat [hretag än som avses i andra stycket och sammanslutning skall lämna upptagningar av de sändningar som arkivet för ljud och bild bestämmer.

Upptagningen skall lämnas inom en månad från den dag då företagets eller sammanslutningens skyldighet att bevara upptagningen som referensupptagning upphörde.

11a §

Har kabelnämnden enligt vad arkivet för ljud och bild bestämt med stöd av 30 § andra stycket lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar gjort upptagning av programkanal från satellit, skall nämnden lämna sådan upptagning som pliktexemplar till arkivet.

Upptagningen skall lämnas inom en månad från den dag då upptagningen gjordes. 12 §

Av film, som är 16 eller 35 milli- Av film, som har tillgänglig

meter bred och som har godkänts för allmänheten fjorts är i riket, skall

av statens biografbyrå för visning ett pliktexemplar lämnas till arvid biografföreställning, skall den, kivet för ljud och bild. som har påkallat granskningen hos biografbyrån, lämna ett plikt- Film görs tillgänglig för allmäntill arkivet för ljud och heten, när den visas offentligt eller

ggâmplar 1 . exemplar därav lämnas ut för

spridning. Lika med offentlig vis- Au reklamfilm, som distribueras ning anses visning som i förvärvsför visning vid biografföreställ- verksamhet anordnas inför en ning, skall distributören lämna ett större sluten krets. pliktexemplar till arkivet för ljud och bild. Skyldighet att lämna pliktexemplar föreligger inte i frå a om film

Pliktexemplar enligt första eller som har samma innehåñ och utfö-

andra stycket skall lämnas inom rande som tidigare framställd en månad från den dag då filmen film, av vilken pliktexemplar har första gången visades offentligt lämnats. här i riket. Den som har lämnat pliktexemplaret skall få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en kopia.

12a §

Pliktexemplar av film skall lämnas av den som föranstaltar om att filmen görs tillgänglig för allmänheten här i riket.

Pliktexemplar skall lämnas inom en månad från den dag då filmen först gjordes tillgänglig för allmänheten här i riket. Den som har lämnat pliktexemplaret skall få tillbaka detta sedan arkivet har haft skälig tid för att framställa en _kopia.

13 §

Av fonogram eller videogram, som Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats här i riket i har mångfaldigats här i riket i minst 50 exemplar och som har minst 50 exemplar, såvitt angår gjorts för allmänheten fonogram, och i minst 10 exem-

här, skal tillgängligt ett pliktexemplar läm- plar, såvitt angår video ram, och

nas till arkivet för ljud och bild, som har gjorts tillgängligt for allom ej annat följer av 15 §. mänheten här, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet for och bild, om ej annat följer av

ljuøå 15 .

eller videogram görs tillgängligt för allmänheten, när exem-

Fonoåram plar ärav lämnas ut for spridning eller används for offentligt framfö-

rande. Lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas infor en större sluten krets.

14 §

Av fonogram eller videogram, som Av fonogram eller videogram, som har mångfaldigats utom riket och har mångfaldigats utom riket och har orts tillgängligt for allmän- har orts tillgängligt för allmänheten här i riket, skall ett plikt- heten här i r7- ut, skall ett pliktexemplar lämnas till arkivet for exemplar lämnas till arkivet for ljud och bild. Detta gäller dock en- ljud och bild. Detta gäller dock dast om endast om 1. den som har låtit föra in 1. den som har låtit föra in exemplaren till riket har fort in exemplaren till riket har fort in minst 50 exemplar och minst 50 exemplar, såvitt angår 2. fonogrammet eller video- fonogram, och minst 10 exemplar, grammet helt eller delvis innehål- såvitt angår videogram, och ler verk av svensk upphovsman 2. fonogrammet eller videoeller framförande av svensk grammet helt eller delvis innehålkonstnär eller framförande på ler verk av svensk upphovsman svenska språket eller skildring av eller framförande av svensk svenskaforhållanden. konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av svenska förhållanden. Föreskrifterna i första stycket gäller dock ej om annat följer av 15 §.

1. Denna lag träder i kraft den ljuli 1988. Den skall tillämpas på a. upptagning av sådant ljudradio- eller televisionsprogram som avses i 1 1 § och som har sänts efter utgången av december 1987, b. upptagning av sådan programkanal från satellit som avses i 11 a § och som har sänts efter utgången av juni 1988, c. film, som har gjorts tillgänglig för allmänheten efter utgången av juni 1988, d. videogram, som har gjorts tillgängligt for allmänheten efter utgån en avjuni 1988.

2. I råga om film och videogram, som ej omfattas av bestämmelserna i

punkt 1, gäller äldre föreskrifter.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:677) om lokala kabelsándningar

föreskrivs att 30 § i lagen (1985:677) om lokala kabelsänd- Härigenom ningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Kabelnämnden skall, i den ut- Kabelnämnden skall, i den utsträckning som behövs för efter- sträckning som behövs för efterhands anskning av programka- hands ranskning av programkanaler rån satelliter som vidare- naler rån satelliter som vidaresänds i landet, se till att. program- sänds i landet, se till att upptagkanalerna spelas in och att inspel- ningar görs av programkanaler ningarna bevaras. och att upptagningarna bevaras.

För arkivändamål skall kabelnämnden göra upptagningar av programkanaler som avses i första stycket i den utsträckning som arkivet för ljud och bild bestämmer. Om skyldighet för nämnden att lämna sådana upptagningar till arkivet finns bestämmelser i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

1 Uppdraget

1.1 Tillkallande av särskild utredare

Den 17 april 1986 fick statsrådet Bengt Göransson regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild utredare for att göra en översyn av reglerna for bevarande av ljud- och bildupptagningar. Översynen skulle göras mot bakgrund av såväl utvecklingen inom massmedieområdet som erfarenheterna av tillämpningen av lagen om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Den 21 april 1986 forordnade statsrådet Göransson mig att som särskild utredare verkställa uppdraget.

1.2 Direktiven

Mitt uppdrag framgår av direktiven (dir 1986:14), som in extenso återges i bil 1.

I direktiven beskrivs inledningsvis vilka ljud- och bildupptagningar som omfattas av lagen om pliktexemplar. Vidare redogörs kortfattat for utvecklingen inom massmedieområdet sedan pliktexemplarslagen trädde i kraft den 1 januari 1979. I direktiven redovisas också forslag och synpunkter på bevarandefrågorna, som framförts av andra kommittéer under den senaste tiden samt en skrivelse till utbildningsdepartementet från arkivet for ljud och bild (ALB), i vilken ett antal frågor har tagits upp, som enligt ALBs mening borde behandlas i en eventuell översyn av ALBs uppgifter och av pliktexemplarslagen.

I beskrivningen av utredningsuppdraget sägs två huvudskäl motivera en översyn: behovet av att pröva om erfarenheterna sedan 1979 motiverar någon ändring samt att pröva om utvecklingen inom massmedieom-

rådet under 1980-talet bör föranleda någon utvidgning av pliktexemplarslagen.

I direktiven framhålls att de delar av bild- och ljudområdet som nu omfattas av leveransplikt förmodligen är de som det fanns störst anledning att bevara då pliktexemplarslagen infördes. Men när nya massmedier växer fram kan det finnas skäl att pröva om och i vilken utsträckning nya medier skall bevaras. En utgångspunkt for en sådan bedömning bör vara att den totala kostnaden for bevarandet inte skall tillåtas stiga.

Beträffande nârradio, kabel-TV och satellitsändningar sägs i direktiven att det torde bli nödvändigt att redan från början välja ut det viktigaste och spara det med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet kanaler och av den totala sändningstiden. Jag har att pröva om det går atti regelverket bygga in möjligheter att fortlöpande ändra ambitioner-

na med hänsyn till utvecklingen inom massmedieområdet. I uppdraget

ingår att kartlägga vilka totala resurser, som står till förfogande for bevarande av bild- och ljudupptagningar. I direktiven framhålls att jag bör ha nära kontakt med ALB samt med andra institutioner som bevarar bild- och ljudupptagningar, med företrädare for olika forskningsområden samt med berörda myndigheter, företag och organisationer. Det framhålls särskilt att samråd bör ske med kungl. biblioteket och delegationen for vetenskaplig och teknisk informationsforsörjning (DFI) for avstämning mot de bestämmelser som gäller för tryckta skrifter och kombinerat material.

Förslagen bör föreligga fore utgången av maj 1987.

1.3 Hemställan från ALB

I en skrivelse den 30 januari 1987 till utbildningsdepanementet hemställde arkivet för ljud och bild om vissa ändringari förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Det gällde dels möjligheten atti stället for pliktexemplar av spelfilm lämna en kopia av filmen på videoband, och dels vissa restriktioner be-

träffande kopiering och tillhandahållande av upphovsrättsligt skyddade spellilmer. I praktiken har vissa av bestämmelserna inte tilllåmpats sedan flera år eftersom regeringen har gett ALB tillfällig dispens (KRFS 1984:1).

Regeringen var inte beredd att ta ställning till de framförda ändringsförslagen utan överlämnade ALBs skrivelse till mig för att beaktas i kommittéarbetet. Samtidigt utfärdade regeringen en ny förordning (KRFS 1987:2) med samma innehåll som i KRFS 1984:1. Jag betraktar därför det överlämnade materialet som en precisering av det i direktiven givna uppdraget.

1.4 Kommitténs arbetsformer

Det stod redan i början av utredningsarbetet klart att det var angeläget att etablera ett nära samarbete med arkivet for ljud och bild, ñlminstitutet samt Sveriges Radio och dess fyra programbolag. Inom Sveriges Radio-koncernen finns flera stora arkiv av ljud- och bildmaterial, och hos filminstitutet finns en omfattande samling av film. Inte minst med tanke på ambitionen att söka finna möjligheter att minska den dubbelarkivering, som idag förekommer, har ett sådant nära samarbete varit nödvändigt. Dessutom är Sveriges Radio-bolagen sammantagna den i särklass största leverantören av material till ALB.

Behovet av ett nära och regelbundet samarbete med de tre nämnda institutionerna var motivet for att till kommittén knyta en sakkunnig från var och en av dessa. De sakkunniga har varit direktören Leif Larson (ALB), filmproducenten Anna-Lena Wibom (Filminstitutet) och planeringschefen Hans Bonnevier (Sveriges Radio-koncernen): Utöver dessa kanaler har jag också haft ett antal direkta kontakter med företrädare for de nämnda institutionerna. Bland annat har jag ingående studerat de olika arkiven och diskuterat med de arkivansvariga.

Utöver de sakkunniga har som experter medverkat hovrättsassessorn Walo von Greyerz och kanslirådet Carl-Erik Virdebrant. von Greyerz har anlitats för de rättsliga bedömningarna. På grund av sjukdom har

han varit förhindrad att delta under kommitténs slutskede. I stället har Torwald Hesser som konsult bitrátt kommittén vad f d justitierådet Virdebrant har i huvudsak svarat for gäller de juridiska spörsmålen. som återges i kap 7 om forskningens intresse av bildbeskrivningarna samt kap 8 om leverantörernas erfarenheter av och ljudupptagningar Kommitténs sekreterare har varit avdelningsdipliktexemplarslagen. rektören Sven Allerstrand.

För att närmare få ta del av forskarnas erfarenheter av och synpunkter anordnades ett forskarsymposi um den 19 mars på bevarandefrågorna 1987 med ett tjugotal forskare representerande olika ämnes- och fors- Därutöver har de forskare som deltog i symposiet i karinriktningar. särskild ordning ombetts besvara ett antal preciserade frågor. Eftersom

det bara är forskare som har tillgång till ALBs samlingar harjag noga

av de synpunkter, som framkommit vid dessa prövat och tagit intryck kontakter. Jag har också starkt påverkats av forskarnas synpunkter närjag formulerat mina forslag till urvalsprinciper for de medier, där ett urvalsforfarande föreslås.

För att få del av erfarenheterna av den hittills gällande ordningen for leveranser av pliktexemplar har en särskild enkät tillstâllts vissa ñlm-, fonogram- och videogramföretag. Resultaten redovisas i kap 8, och enkäten återges i bil 2.

Utöver de här nämnda mer regelbundna kontakterna med företrädare for ALB, filminstitutet och Sveriges Radio samt med forskare och leverantörer av ljud- och bildupptagningar har jag tillsanunans med kommitténs sekreterare haft ett stort antal överläggningar med andra intressenter.

Enligt direktiven bör samråd ske med kungl. biblioteket och med delefor vetenskaplig och teknisk informationsforsörjning. Sä har gationen också skett. Dessutom har kontakt tagits med universitetsbiblioteket i Lund for diskussion om hanteringen av s k kombinerat material. För att stämma av och undvika dubbelarbete har kontakt också tagits med utredningen (U 1985:07) om vissa arkivfrågor.

Vid de olika överläggningarna harjag varit mån om att få ta del av er« farenheter av hur pliktleveranssystemet fungerar idag sett från de olika foretrâdarnas horisont och vilka ändringar som skulle kunna tänkas for att råda bot på eventuella brister. I den mån det har legat inom organisationens eller institutionens intressesfär harjag självfallet också efterlyst synpunkter på möjligheterna att utvidga pliktexemplaislagen till nya områden, ñnansieringsvâgar och urvalsfrågor m m samt andra ändringar som jag under utredningsarbetet övervägt och i vissa fall också framför i detta betänkande. Sådana överläggningar har ägt rum med Grammofonleverantörernas Förening (GLF), IFPI (International Federation of Producers of Phonograms and Videograms), Sveriges Film och Videoproducenters Förening (SVIP), Taltidningskommittén samt Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Frågor som berör bevarande av närradiosändningar har jag fått möjlighet att diskutera med närradionämndens ledamöter, med dess kansli och med företrädare for närradioforbundet. Motsvarande frågor när det gäller satellitsändningar och lokala egensändningar harjag diskuterat med kabelnämndens kansli. Satellitfrågor harjag också haft möjlighet att utbyta synpunkter om med företrädare för två stora satellitsändarföretag, nämligen Sky Channel och Super Channel. Problem som är relaterade till utländsk film som visas på biografer i Sverige har jag disw kuterat med Filmuthyrareforeningen. Underlag för beräkning av kostnader for att på nárradioorterna banda programmen centralt och for bandning av satellitprogram har inhämtats genom televerket.

För att diskutera problem av upphovsrättslig art i samband med utvidgningar av leveransplikten och ett vidgat tillträde till ALBs samlingar har kontakt tagits med forhandlingskartellen Copyswede och med KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd).

Jag finner det inte motiverat att i detta sammanhang redogöra for de synpunkter och forslag som har framkommit vid dessa överläggningar; delvis kan de utläsas i betänkandet när de olika sakfrågorna behandlas. Syftet med dessa kontakter har inte varit att få ett antal synpunkter att redovisa i betänkandet. Motivet har varit att vidga mitt eget

vetande och fånga in de synpunkter som de mest berörda kan ha på bevarandefrågorna. Överläggningarna har genomgående varit mycket givande, och de synpunkter som redovisats har i många fall starkt påverkat mina förslag.

Som exempel på sådan påverkan kan jag nämna attjag på några om-råden, efter att ha inhâmtat olika synpunkter, avstått från att framföra som i och för sig vore rimliga, från vissa synpunkter till och forslag, med önskvärda Ett sådant område är ordningen för att få genomförda. att bevara utländsk film på videogram hos ALB. Den nuvarande ordningen är, åtminstone på papperet, tämligen otymplig och en nödlösning för att komma förbi ett antal problem som uppstod när pliktexemkom till stånd. Å andra sidan har alla aktörer accepterat den plarslagen gällande ordningen - trots att den var starkt omstridd när pliktexemplarslagen infördes 1979 - och de motsätter sig starkt alla förändringar. Eftersom systemet idag trots allt fungerar tillfredsställande i praktiken att behålla en bred enighet om beva» är det enligt min mening viktigare randeti sak än att försöka finna en i och för sig mer rationell administrativ ordning, som skulle väcka starkt missnöje och kritik och kanske till och med äventyra utbudet av utländsk biograffilm i Sverige.

På samma sätt har jag, vilket närmare utvecklas i kap 15, avstått från av vilka som bör få tillgång till att föreslå någon ändring kategorier samlingarna hos ALB. Varje sådan utvidgning skulle i dagens läge orsaka problem, främst av upphovsrättslig natur, och eftersom det inte har kunnat dokumenteras något trängande behov av vidgat tillträde ser jag ingen anledning att lägga fram något förslag som skulle uppfatskulle komtas som mycket negativt på många håll och vars laglighet ma att ifrågasättas.

En särskild form av bildupptagningar och i vissa fall också ljudupptagningar utgör videotex/teledata och andra former av informationsdatabaser. Genom kontakter med kungl. biblioteket har jag erfarit att biblioteket att lägga fram förslag om att en utredning bör tillöverväger kallas för att behandla frågan om pliktleveranser av databaser. Jag delar denna uppfattning, och jag har i detta betänkande förbigått databaserat material eftersom detta är ett stort och omfattande område i

sig, som rymmer en rad andra problem än dem som i övrigt är aktuella när det gäller bevarande av bild och ljud.

Som kommitté har jag tillsammans med de sakkunniga, experter och sekretariat hållit elva protokollforda sammanträden.

2 tillkomst

Pliktexemplarslagens

och nuvarande utformning

Av naturliga skäl är pliktexemplarslagens historia präglad av bestämmelser rörande tryckta skrifter. Syftet med och motiven for bevarande är dock likartade for alla offentligorda former av informationsspridning, opinionsbildning och kulturframstâllningar. Det kan därför vara motiverat atti en utredning om bevarande av ljud- och bildupptagningar kortfattat redovisa bakgrund och motiv även till leveransplikten av tryckta skrifter.

2.1 Historik

2.1.1 Tryckta skrifter

En av forebilderna till den svenska pliktexemplarslagen hämtadesi Frankrike. Redan år 1537 utfärdades där föreskrifter om tryckleveranser. Som motiv angavs bl a att det är viktigt att de litterära verken bevarasi sin ursprungliga form. Efter mönster från den franska lagstiftningen infordes i Sverige år 1661, av den dåvarande formyndarregeringen for Karl XI, en kansliordning om leveransplikt. Den foreskrev, att av allt som framställdes vid Sveriges då nio tryckerier, skulle två exemplar levereras till det kungliga kansliet. Det ena exemplaret placerades i Riksarkivet och det andra i Kungliga biblioteket. Av den anförda motiveringen framgår klart att det i forsta hand var censurskäl som låg bakom den nya förordningen. I kansliordningen angavs nämligen att Det är skattat for nyttigt och nödigt att Kongl. Majzt må veta, vad for böcker och skrifter, som uti dess rike och tillhörige provincier tryckes och bringes uti ljuset. Det kulturella värdet och betydelsen för forskningen stod dock snart klar. Redan år 1692 fick universiteteti

att erhålla tryckexemplar. År 1698 utsträcktes Uppsala rättigheter leveransplikten till Lund, 1707 till universiteten i Åbo och Dorpat.

Bestämmelserna om tryckleveranser togs in i den Forsta svenska tryck- 1766 och hade ställning av grundlag fram till 1949. frihetsforordningen Då stiftades en särskild lag (1949:166) angáende skyldighet att avlámv na for bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift. Där Foreskrevs att skulle levereras till kungl. biblioteket (KB) och till unipliktexemplar versitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg. I tryckfrihetsforordw fanns också bestämmelser om s k granskningsexemplar. Dessa ningen skulle lämnas till ett lokalt for vidarebefordran till tryckfrihetsombud var att möjliggöra övervakning i efterjustitiedepartementet. Syftet hand av att tryckfrihetsbestämmelserna efterlevdes. Gransknings tillfoll fr o m 1950 stadsbiblioteket, sedermera universiexemplaren tetsbiblioteket, i Umeå. (En redogörelse for bakgrunden till den svenska pliktexemplarslagen har bl a lämnats av Lars Tynell, Biblioteksexemplar - när, hur och varfor. Grafiskt forum 1963.)

Riksdagen beslutade under riksmötena 1975/76 och 1976/77 om vissa Detta fick konsekvenser också for ändringari tryckfrihetsförordningen. leveransplikten. Bl a togs granskningsexemplaret bort och tryckfritill att omfatta också andra skrifter än dem hetsförordningen vidgades som framställts genom traditionellt tryckforfarande. Deçta föranledde atti december 1976 tillsätta en enmanskommitté for att utregeringen reda frågan om ändringari leveransplikten och om utformning av en ny I augusti 1977 överlämnade kommittén sitt betänpliktexemplarslag. kande (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift.

I detta betänkande diskuterades bl a följande frågor:

- motiven bakom leveransplikt - antalet pliktexemplar - av leveransplikten omfattningen - vem som borde vara leveransskyldig - generell leveransplikt eller rekvisitionsrätt gallringsfrâgor - till sanktioner. möjligheter

Vissa av kommitténs överväganden redovisas mer utförligt nedan i kapitel 1 l.

2.1.2 Ljud- och bildupptagningar

I Sverige ordes de forsta ljudinspelningarna på fonograf år 1878, sam» ma år som Thomas Alva Edison fått patent på sin uppfinning. Från år 1897 började fonografer och inspelningar att säljas mer allmänt. Den forsta grammofoninspelningen i Sverige gjordes 1899. Fr o m 1903, då Ehe Gramophone Co. bildade ett svenskt dotterbolag, kom den svenska skivindustrin igång på allvar.

Den forsta filmvisningen i Sverige ägde rum sommaren 1896 på Industri» och slöjdutställningen i Malmö. Året efter upptog fotografen Ernest Florman de forsta svenska filmbilderna, vid den siamesiske kungen Chulalongkorns statsbesök i Stockholm. Från början av 1910talet har en svensk spelfilmsproduktion startat i större skala.

Telegrafverket anordnade på försök radiosändningar på sommaren 1922. Regeringen gav i oktober 1924 AB Radiotjänsti uppdrag att med ensamrätt svara for rundradions programverksamhet. Den 1 januari 1925 började Radiotjänst sina reguljära sändningar. 1955 infördes ytterligare en radiokanal, P2, och 1962 började televerket bygga ut FMsändare for en tredje programkanal, P3.

År 1930 hölls den forsta demonstrationen i Sverige av engelsmannen John Lozie Bairds televisionssystem. Det skulle dock dröja till mitten av 1950-talet innan TV på allvar gjorde sitt intåg i det svenska samhället. Den 29 oktober 1954 sände Radiotjänst sitt första PV-program En skål for televisionen. Företaget fortsatte sedan med TV -sändningar som försöksverksamhet till 1956, då riksdagen beslutade att televisionens programverksamhet skulle upplåtas med ensamrätt till AB Radiotjänst. Den 5 december 1969 startade en andra programkanal, TV2.

Sedan slutet av 1800-talet har det således skett en mycket snabb utveckling av olika metoder for inspelning, avspelning och distribution av

ljud och rörliga bilder i vårt land. Det skulle dock dröja fram till mitten av 1900-talet innan man på allvar började intressera sig for arkivering och dokumentation av dessa moderna medier. För film hade stiftelsen Filmhistpriska samlingarna, som startade i mitten på 1930-talet, börjat bygga upp ett filmarkiv. Svenska ñlminstitutet övertog denna verksamhet, då stiftelsen upplöstes 1964. Nationalfonoteket startade 1958 som en avdelning under KB. Genom frivilliga överenskommelser med de stora skivbolagen lyckades man få in den största delen av den svenska skivproduktionen. Sveriges Radio hade egna programarkiv både for radio och sedermera också for televisionen. Dessa arkiv sparade sänt för framtida programbruk. Det skedde en relativt omprogrammaterial fattande gallring, och arkiven vari princip inte tillgängliga for utomstående.

Det var framför allt det förhållandet att Sveriges Radios arkiv var foretagsinterna och därigenom svåråtkomliga for utomstående, som föranledde forskare och politiker att reagera. Våren 1968 togs frågan upp till debatti Dagens Nyheter. Där framfördes invändningar mot de gallringsprinciper, som tillämpades inom SRs arkiv. Man pekade också på behovet av en central arkivinstitution for att bevara och tillhandahålla radio- och TV-program, både for forskare och allmänheten. 1972 väcktes en motion i riksdagen om anslag till stöd åt forskarservice vid SR. Kulturutskottet betonade med anledning av denna motion bl a vikten av att radio- och TV-forskningen inte forsvårades av bristen på forskarservice inom Sveriges Radio. Ett antal forskare orde samma âr en framställan till Kungl. Majzt där man pekade på det ökande intresse, som materialet i SRs arkiv tilldrog sig från forskarhåll.

2.1.2.1 Bevara ljud och bild (BAR-kommittén)

Den snabba tekniska utvecklingen på informationsområdet under 1960-talet, framför allt den ökande användningen av ADB-teknik, medförde problem när det gällde att bevara och utnyttja den lagrade informationen. Allmänna arkivstadgan, som då främst var inriktad på av pappersdokument, saknade i stort sett föreskrifter för hantering hantering av de moderna databärarna. Av den anledningen tillsattes

dataarkiveringskommittén (DAK) genom beslut den 30 juni 1967. DAK skulle enligt direktiven utreda frågor om arkivering m.m. av fonogram, den automatiska databehandlingens media och övriga lagringsmedia tillhörande informationsbehandlingens område. DAK skulle också redovisa de problem och rekommendera de åtgärder som ur arkivsynpunkt kan föreligga for sådana samlingar av ljud- och bildupphos Sveriges Radio som är av betydelse i föreliggande samtagningar att utreda allmanhang. Den 30juni 1972 fick DAK i tilläggsdirektiv männa arkiveringsproblem sammanhängande med bild- och ljudupptagningar. DAK borde särskilt beakta frågan om nationalfonotekets framtida och uppgifter samt möjligheterna till samverkan ställning mellan skilda institutioner på detta område. I sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild gav DAK en utförlig översikt över förhållandena for de ljud- och bildmedier som då existerade på den svenska marknaden. I betänkandet diskuterades grundligt följande områden:

- databärare och inspelningsteknik for de olika medierna - av radio- och PV-sändningar gallring - rättsliga frågor - frågor organisatoriska - kostnader.

DAK ansåg det vara av stor vikt att information, opinionsbildning, kulturella framställningar m.m. som läggs fram inför offentligheten genom de moderna medierna, såsom radio, TV, fonograrn, film och videosom någorlunda svarar mot vad som gram blir bevarade i en omfattning år fallet med tryckta skrifter. För att garantera detta föreslog man att pliktexemplarslagen skulle utvidgas till att omfatta även vissa ljud- Som mottagare av dessa pliktexemplar borde en och bildupptagningar.

arkivinstitution inrättas. DAK tog dock inte ställning till huvud-

ny man for den föreslagna nya institutionen. DAK ansåg vidare att det vore önskvärt att Nationalfonotekets samlingar fördes över till det nya samt att detta också fick tillgång till material som fanns bevaarkivet, rat i Sveriges Radios och Svenska filminstitutets arkiv, antingen genom att det nya arkivet skulle få överta material eller göra kopior.

DAKs överväganden och förslag kommer att redovisas mer utförligt nedan under respektive avsnitt.

2.2 Nu gällande pliktexemplarslag

Med utgångspunkt från de förslag som lämnades i de två ovannämnda betänkandena presenterade regeringen en proposition (1977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek 8; arkiv. Där föreslogs leveransplikt både och ljud- och bildupptagningar, samt inrättandet av för tryckta skrifter en ny institution, arkivet for ljud och bild (ALB). Propositionen antogs 1978 och en ny lag (1978:487) om pliktexemplar av av vårriksdagen skrifter och ljud- och bildupptagningar trädde i kraft fr o m den 1 januari 1979, då också ALB startade sin verksamhet.

2.2.1 Tryckta skrifter

I den nya pliktexemplarslagen föreskrivs följande för tryckta skrifter.

- Av varje skrift som har framställts i landet och utgivits här, skall ett pliktexemplar lämnas till vart och ett av KB och universitetsbiblioteken i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå. - Av skrift som har framställts utom riket skall ett pliktexemplar lämnas till ovanstående bibliotek om: 0 skriften har lämnats ut för spridning här i riket o skriften helt eller delvis är avfattad på svenska språket eller, om så inte âr fallet, den huvudsakligen är avsedd att spridas inom riket o skriften inte har förts in endasti enstaka exemplar.

Undantagna från leveransskyldigheten är:

- etiketter och annat jämforligt visitkort, adresskort, tryck - eller liknande, som har framställts protokoll, arbetspromemoria hos myndighet - skrift som har framställts i punktskrift.

För skrift som har framställts i landet ligger leveransplikten hos framstállaren, dvs tryckeriet. För periodisk skrift som har framställts utomlands âr den svenske utgivaren leveransskyldig. Leveransplikten åvilar den svenske forlâggaren for sådan annan skrift som har framställts utomlands.

För all skrift, med ovan angivna undantag, skall således sju pliktexemplar levereras till olika bibliotek i landet.

KB och universitetsbiblioteketi Lund har efter den nya lagen särskilt arkivansvar. De exemplar som levereras till KB (nationalexemplaret) och universitetsbiblioteketi Lund (reservexemplaret) skall bevaras i original for framtiden. De övriga exemplaren är bruksexemplar och kan gallras.

2.2.2 Ljud- och bild upptagningar

I lagen föreskrivs att ett pliktexemplar av följande ljud- och bildupptagningar skall lämnas till en särskild arkivinstitution, arkivet for ljud och bild (ALB).

- radio- och TV-program som sänts av programbolagen Samtliga inom Sveriges Radio-koncernen. Pliktexemplaren skall utgöras av de s k referensupptagningar som programbolagen är skyldiga att göra och bevara under sex månader för att säkerställa framtida bevisning om programinnehåll. Programföretaget är skyldigt att leverera pliktexemplaren inom en månad från den dag då företagets skyldighet att bevara upptagningen upphör, dvs senast sju månader efter sändningstillfâllet.

- Alla svenska och utländska filmer på 16 och 35 mm, som godkänts for visning vid biografforeställning av statens biografbyrå och visats offentligti Sverige. Den som har anmält filmen till granskning skall inom en månad från den dag då filmen offentligorts i Sverige, lämna en kopia till ALB för överföring till videokopia. På samma sätt skall den som for biografvisning distribuerar reklamfilm, vilken inte längre omfattas av granskningsplikt, lämna ett pliktexemplar till ALB. Filmen återlämnas sedan arkivet haft skälig tid for att framställa en kopia. - Alla i Sverige offentliggorda fonogram och videogram som mångfaldigats i landet i minst 50 exemplar. Den som har beställt mångfaldigandet, dvs pressning av skivor eller kopiering av ljud- och videokassetter, skall lämna ett pliktexemplar inom en månad från den dag då fonogrammet eller videograrnmet gjorts tillgängligt for allmänheten i landet. - Offentliggiorda fonogram och videogram som har mângfaldigats utomlands men importerats till Sverige i minst 50 exemplar och har svenskt intresse. Den som har låtit fora in fonogrammet eller videogrammet i Sverige skall leverera ett pliktexemplar inom en månad från den dag då det först offentligordes i riket.

I lagen definieras fonogram som anordning, på vilken uteslutande upptagits ljud och vars innehåll endast kan avlyssnas med tekniska hjälpmedel. Videogram definieras som anordning, på vilken finns upptagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler.

i 2.2.8 Kombinerat material

Det är idag tämligen vanligt att en produkt innehåller både tryckt material och en ljud- och/eller bildupptagning. För sådant s k kombinerat material gäller särskilda föreskrifter for leveransplikt. Med kombinerat material, som inte âr läromedel, menas enligt lagen material vari tillsammans ingår

skrift, fonogram och videogram, skrift och fonogram, eller skrift och videogram.

För läromedel definierar lagen ett material som kombinerat om däri tillsammans ingår

skrift och fonogram, skrift, fonogram och sådant bildmaterial som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel, skrift och sådant bildmaterial, som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel, eller fonogram och sådant bildmaterial, som är avsett att visas med tekniskt hjälpmedel.

För alla typer av kombinerat material enligt ovanstående definition, gäller följande leveransforeskrifter.

Av kombinerat material, som har mångfaldigats i landet i minst 50 ex och som har lämnats ut for spridning här, skall ett plikt» exemplar lämnas till KB och ett till universitetsbiblioteketi Lund. Av kombinerat material, som helt eller delvis har mångfaldigats utom riket, skall ett pliktexemplar lämnas till vardera KB och universitetsbiblioteket i Lund, om materialet har lämnats ut for spridning i riketi minst 50 ex och det innehåller framförande på svenska språket eller huvudsakligen är avsett att spridas i Sverige.

2.2.4 Gemensamma föreskrifter

Lagen innehåller också vissa föreskrifter, som år gemensamma för alla materialkategorier.

Leveransplikten omfattar också omslag, fodral, folder, broschyr och liknande, som följer med varje exemplar vid spridning.

- Pliktexemplar och tillbehör skall vara i samma skick som de exemplar som är avsedda att spridas. - kan Den som inte uppfyller skyldighet att lämna pliktexemplar förelåggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. För ljud- och bildupptagningar har ALB rätt att vitesförelägga försumliga leverantörer. - I vissa fall kan undantag medges från skyldigheten att lämna pliktexemplar. Regeringen har beslutat att ALB har rätt att bevilja sådana dispenser för ljud- och bildupptagningar.

2.3 Tillâmpningsförordningen

Förutom pliktexemplarslagen finns också en förordning (SFS 1978:779 med ändringi SFS 1979:483) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar. Där lämnas bl a nedanstående föreskrifter.

Öuerlämnande

- skall lämnas på ett betryggande sätt, åtföljt av en Pliktexemplar underskriven förteckning i två exemplar, varav det ena exemplaret skall återstâllas med anteckning om att materialet har mottagits. - När ett pliktexemplar av en spelfilm lämnas till ALB skall arkivet snarast möjligt göra en videokopia. Filmen skall därefter återsândas på ett betryggande sätt. I stället för pliktexemplar av spelfilm får man, efter överenskommelse med ALB, lämna en godtagbar videokopia av filmen.

Bevarande

För upptagningar av ljudradio- eller televisionsprogram föreskrivs att när en sådan upptag-ning har lämnats till ALB skall arkivet för varje program avgöra om det skall bevaras. En upptagning av sådant program som saknar dokumentariskt värde får inte ingå i arkivets samlingar utan rättighetshavarnas medgivande. Denna inskränkning grundar sig ursprungligen på en bestämmelse i Bernkonventionen för

skydd av litterära och konstnärliga verk, där det stadgas att endast upptagningar av radio- och TV-program som har ovanlig dokumentarisk karaktär får bevaras i officiella arkiv. Den svenska upphovsrättslagen (URL) har en något mildare formulering. Man talar där om upptagningar som har dokumentariskt värde. Se vidare om upphovsrättsfrâgor i kapitel 6.

Förvaring

N ationalexemplar och nationella reservexemplar samt ljud- och bildupptagningar som bevaras hos ALB skall förvaras på sådant sätt att de inte är tillgängliga för obehöriga.

Framstållning av kopior

- Exemplar för forskningsändamål får framställas bara av den som har styrkt att han behöver exemplaret för pågående eller planerad forskning. Detta exemplar får bevaras i arkivet även efter det att det har utnyttjats av beställaren. Detta gäller dock inte kopior av sådan spellilm som är upphovsrättsligt skyddad. I december 1983 utfärdade statens kulturråd en förordning (KRFS 1984:1), som ger ALB möjlighet att också bevara kopior av upphovsrättsligt skyddad spelfilm, under förutsättning att man âr överens med Föreningen Sveriges Filmproducenter om detta. Denna förordning upphörde att gälla den 31 december 1985. En ny förordning med likalydande innebörd beslutades av regeringen den 12 mars 1987. Denna förordning (KRFS 1987:2) gäller t o m december 1989. - av exemplar av beredskapsskäl får ske bara om Framstâllning det med hänsyn till verkets art och övriga omständigheter kan anses påkallat att förvara ett exemplar av verket på annat ställe än i arkivets lokaler. Tillståndet att göra kopior av beredskapsskäl gäller clock inte upphovsrättsligt skyddad spelfilm. - Framstâllning av exemplar från skyddssynpunkt får ske om det finns risk för att en upptagning förstörs på grund av användningen i arkivet eller egenskaperna hos det material på vilket upptagningen har orts.

Om man vill göra kopior för andra ändamål krävs det medgivande från samtliga innehavare av upphovsrätt eller annan rätt till det verk eller av vilken har bevarats. den prestation upptagning

Tillhandahållande

- Skrift som förvaras hos KB hålls tillgänglig i bibliotekets lokaler i den utsträckning biblioteket bestämmer. Detsamma skall gälla kombinerat material, om inte biblioteket finner särskilda skäl föranleda annat. - Sådan ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet för ljud

och bild hålls tillgänglig i arkivets lokaler genom att spelas upp

för den som önskar ta del av upptagningen för forskningsändamål. - Exemplar av sådan spelfilm som är upphovsrättsligt skyddad får inte hållas tillgängligt förrän tidigast sex månader från den dag då filmen första gången visades offentligti Sverige. - av andra ljud- och bildupptagningar än upphovsrätts- Exemplar ligt skyddade filmverk får efter prövningi varje särskilt fall hållas tillgängligt på motsvarande sätt på institution utanför arkivet. Efter utnyttjandet skall exemplaret lämnas tillbaka till arkivet. Genom den ovan nämnda författningen (KRFS 1987:2) ges möjlighet till fjärrlån också av ñlmverk. Även här gäller förutsättningen att ALB och Föreningen Sveriges Filmproducenter är överens om detta. - Hemlån av ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet eller som har lämnats ut till institution får inte ske. - Ljud- och bildupptagningar bör hållas tillgängliga i kopia. - Arkiv och institution samt, i fråga om nationalexemplar och nationella reservexemplar, bibliotek skall på lämpligt sätt tillse att tillhandahållande sker för forskningsändamål. - ALB skall tillse att den som tar del av material hos arkivet inte utan tillstånd av arkivet framställer exemplar av materialet eller del av detta. Sådant tillstånd får i fråga om upphovsrättsligt skyddade filmverk inte lämnas utan samtliga rättighetsha-

vares medgivande. Arkivet skall kontrollera att olovlig kopiering inte sker. När en kopia lämnas ut av ALB skall arkivet upplysa mottagaren om innebörden av tillämplig upphovsrâttslig lagstiftning och om påföljden for olovlig kopiering eller användning av utlämnat material.

3 Medieutvecklingen sedan 1979

Sedan pliktexemplarslagen trädde i kraft har det skett en mycket snabb utveckling och expansion på ljud- och bildmedieområdeti Sverige. I januari 1979 hade det ännu inte sänts något närradioprogram, forsäljning och uthyrning av videogram förekom praktiskt taget inte, kabelnát for lokal produktion fanns endast i begränsad omfattning, och vidaresändningar av program från satelliter fanns inte. Nedan följer en genomgång av utvecklingen for de olika medieformerna. (En översikt av massmedieutvecklingen har getts av: Ingela Strid och Lennart Weibull, Medie-Sverige 1986. En statistisk översikt av de svenska massmedierna 1980-1985.)

3.1 Ljudradio

Radiosândningarna i Sverige består av riksradio, lokalradio och närradio. De båda förstnämnda sänds av programbolag inom Sveriges Radio-koncernen och regleras av radiolagen (1966:755) och radioansvarighetslagen (1966:756). Närradion däremot regleras av en särskild närradiolag ( 1982:459, ändrad senast 1985:678) och står under tillsyn av en myndighet, närradionämnden. I både riksradio och lokalradio sänds program som produceras av Sveriges Utbildningsradio, ett dotterbolag till Sveriges Radio, som producerar utbildningsprogram for både radio och TV.

SRs radiosändningar distribueras via tre rikstäckande FM-nät (P1, P2 och P3). Utbyggnad av ett fjärde FM-nät (P4) beräknas kunna påbörjas under budgetåret 1987/88.

för ljudradioutbudet i I det följande beskrivs sandningstidsutvecklingen landet.

3.1.1 Riksradio

AB Radiotjänst startade reguljära radiosändningar i Sverige år 1925. Såndningstiden utökades successivt, men endast en radiokanal utnytt- Genom ett riksdagsbeslut âr jades fram till år 1955, då P2 etablerades. 1962 infördes melodiradiosändningar, och utbyggnaden av en tredje radiokanal påbörjades.

Verksamheten inom Sveriges Radio AB, som AB Radiotjänst ändrade namn till år 1957, regleras genom avtal med staten. År 1978 fattade beslut om radions och televisionens verksamhet under perioriksdagen den 1978/79-1985/86. I enlighet med riksdagsbeslutet genomfördes år 1979 en omorganisation av Sveriges Radio. I den nya organisationen bildades Riksradio som ett självständigt dotterbolag inom kon- Sveriges

cernen Sveriges Radio. I ovannämnda riksdagsbeslut angavs också

vissa riktlinjer för programproduktion och sändningsvolym. Beträffande riksradion förutsattes endast en marginell ökning av sändningstiden betingad av vidgad service till språkliga minoriteter.

Riksradions tre programkanaler har för närvarande i huvudsak föl- I P1 sänds nyhets- och samhällsprogram, radiojande programproñler. teater, program om religion samt program inom kultur- och veten- P2 domineras av seriös musik, men innehåller också skapsområdet. program från utbildningsradion samt sändningar på minoritetsspråk. P3 slutligen består till största delen av lätt musik, underhållningsprogram samt barn- och ungdomsprogram. I denna kanal ges också en re- Lokalradions sändningar har hittillsskett i gelbunden nyhetsservice. denna kanal.

Införandet av P3 medförde nästan en fördubbling av riksradions sändningstid, genom att den nya kanalen sände dygnet runt. Sedan dess har antalet sändningstimmar legat tämligen konstant omkring 20 000 per år, därav âr ca 700 timmar UR-program. Även fördelningen av sänd-

ningstid mellan de tre programkanalerna har varit jämn. Avtalet mellan staten och Sveriges Radio löpte ut den 30 juni 1986. Riksdagen fattade våren 1986 beslut (prop. 1985/8699, KrU 21, rskr 343) om Sveriges Radios verksamhet under perioden 1 juli 1986 - 30 juni 1992. Därigenom upphävdes tidigare av riksdagen beslutade riktlinjer beträffande sändningstidens längd och förläggning. Det ankommer nu i stället på de enskilda programbolagen att besluta i dessa frågor. Föredraganden utgick dock i propositionen ifrån att några drastiska ändringar inte skeri förhållande till nuläget. Viss ökning av sändningstiden är dock rimligt att räkna med for riksradioutbudet. När den fjärde radiokanalen tas i bruk kommer de s k fonstertideri P3 som nu används för lokalradiosändningar att behöva fyllas med program. Det rör sig om en ökning på ca tre timmar per dag. Det har dessutom diskuterats att införa nattsändningar i ytterligare en kanal, vilket skulle innebära en avsevärd sändningstidsökning.

3.1.2 Lokalradio

År 1975 fattade riksdagen beslut om reguljär lokalradioverksamhet. sändningarna startade successivt under perioden februari - oktober 1977. För att administrera verksamheten bildades Sveriges Lokalradio AB som ett dotterbolag till Sveriges Radio. Förutom den centrala ledningen, som är belägen i Stockholm, finns det f n 24 lokalradiostationer med ett sändnings- och bevakningsområde ungefär motsvarande ett län. Dessutom finns det 44 lokalredaktioner i landet. Varje lokalradiostation har möjlighet att sända 22,5 timmar per vecka i P3, s k fönstertider. Från starten sände riksradion melodiradio över de stationer som inte hade någon sändning under fonstertiderna. Denna s k musiktapet reducerades från den 1 juli 1981, då den endast sändes under veckosluten och under en kvart av lunchsándningen. Från den 1 september 1984 upphörde även dessa sändningar.

En lokal kanal, tillhands närhelst lyssnarna behöver den. Så formulerades det avgörande målet för lokalradions fortsatta utveckling i Sveriges Radios verksamhetsberättelse 1984/85. För att nå detta mål har man ort försök med att utvidga sändningstiderna utöver de möjlighe-

ter som fönstertiderna i P3 medger. Radio Stockholm har sedan budgetåret 1981/82 bedrivit reguljära sändningar också på egen frekvens. Därigenom har stationen kunnat sända betydligt mer än genomsnittet. Radio Stockholm sände under budgetåret 1984/85 i genomsnitt 58,3 timmar per vecka, medan riksgenomsnittet var 21,5 timmar per vecka.

LRAB genomförde under våren 1985 ett försök med heldagssändningar fick lokalradiostapå tre orter i landet. I Malmö, Göteborg och Örebro

tionema möjlighet att sända iien egen kanal över större delen av sina

områden. De deltagande stationerna sände upp till 70 timmar per vecka. Försöket har utvärderats och erfarenheterna skall ge underlag för diskussioner och förändringsarbete på lokalradiostationerna. Önskemålet är en egen kanal, planerad utifrån lokalradions förutsättningar och prioriteringar.

I regeringspropositionen (1985/86299) Sveriges Radio 1986-1992 anger föredraganden att en utbyggnad av FM4-nätet skall kunna påbörjas 1987/88. Detta böri huvudsak förbehållas lokalradion. Om budgetåret SR. räknar med att det behövs ett resurstillskott för programproduktion för att FM4 skall kunna tas i anspråk, bör principerna för programsâttning i radio i sin helhet underställas regering och riksdag För prövning.

Tabell 3.1 visar att LRABs totala sändningstid har ökat med ca 70% från budgetåret 1978/79. En av anledningarna är slopandet av musiksom bedrivs utanför P3, t ex i tapeten, en annan är de sändningar Stockholm. Når en helt ny kanal ställs till lokalradions förfogande, finns det anledning att förvänta ytterligare expansion av lokalradions sändningstid. Enligt de planer som redovisas i Sveriges Radios verksamhetsberâttelse 1985/86 räknar LRAB med att genomsnittsstationen i en första nivå skall sända sex timmar om dagen under måndag till fredag. I nästa steg beräknas sándningstiden uppgå till tolv timmar om för storstadsstationerna. Det är sådagen i snitt, upp till arton timmar av sândningstiden för lokalraledes fråga om mer än en fördubbling dions sändningar.

S3

Tabell 3.1 LRA Bs sândningstid i timmar per vecka

79/80 80/8717. 8 1/82 82/83 83/84 84/85 85/86

Totalt 380,7 381,1 423,6 457,5 521,7 607,4 687,7 Genomsnitt! station 15,5 15,6 17,2 18,4 20,2 21,5 26,5

3.1.3 Nârradio

År 1979 startade i Sverige försöksverksamhet med en form av särskilda lokala ljudradiosändningar, s k nârradio. Det huvudsakliga syftet med närradions sändningar är att de skall vara en lokal informationskanal för föreningsliveti Sverige. Begränsningari den tillåtna sândarstyrkan gör att programmen är tänkta att kunna avlyssnas bara inom ett avstånd av ca 5 km från sändaren.

N árradiosändningarna bedrevs under tiden 1979-1985 i form av försöksverksamhet, administrerad av närradiokommittén, som tillsattes genom regeringsbeslut den 20 juli 1978, med uppdrag att utreda frågan om när-radio och när-TV (se avsnitt 4.2). Den 1 juli 1982 ersattes lagen om försöksverksamhet med närradio (1978:479) med närradiolagen (1982:459). Fr 0 rn 1 juli 1985 har närradion fått en permanent ställning, och närradiokommittén omvandlades 1 januari 1986 till en ny myndighet, närradionämnden. Erfarenheterna från försöksverksamheten finns redovisade i närradiokommitténs betänkanden Nârradio (SOU 1981:13) och Föreningarnas radio (SOU 1984:53). Dessa presenteras närmare i avsnitt 4.2.

l närradiolagen (1982:459) föreskrivs att tillstånd att sända nârradio kan ges till:

- Lokala ideella föreningar som bedriver verksamhet inom sändningsområdet. Om särskilda skäl inte föranleder till annat, får tillståndet ges endast under förutsättning att verksamheten har bedrivits i minst ett år före ansökningsdagen.

- Lokala ideella föreningar som har bildats för att i närradio sända program som ett led i den verksamhet som en riksorganisation bedriver inom sändningsområdet. Tillståndet får ges under att riksorganisationen har bedrivit verksamhet förutsättning inom sändningsområdet i minst ett år fore ansökningsdagen. Om särskilda skäl föreligger får tillståndet ges även om verksamheten inte har bedrivits i minst ett år. - Församlingar inom svenska kyrkan. - Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor. - Sammanslutningar av flera tillståndshavare for gemensamma

närradioändamål (närradioforeningar).

De lokala sammanslutningarna får ansöka om sändningstillstånd hos närradionâmnden. Om ansökan beviljas, blir de då tillståndsinnehavare. På de flesta orter har tillståndsinnehavarna bildat en lokal organisation, en närradioförening. De lokala närradioforeningarna bildade 1982 en central intresseorganisation, Sveriges närradioforbund, med och förhandla med berörda myndigheter och inuppgift att samarbeta tresseparter samt bära huvudansvaret for att etiska regler för nârradioverksamheten finns och respekteras av nârradiosándande sammanslutarbete. Tillståndsinnehavarna betaningar som omfattas av förbundets lar en avgift till nârradionâmnden, för närvarande 15:00 kr per sändningstimme. Närradionâmnden beslutar om fördelning av sändningstider mellan de olika tillståndsinnehavarna.

Alltifrån starten har varje tillståndsinnehavare haft skyldighet att spei sex la in samtliga program som sänds och bevara dessa inspelningar månader. Detta gäller även sedan nárradion fått permanent karaktär. Justitiekanslern samt person som angripits i ett sänt program har rätt att ta del av referensbanden. Dessutom har nárradionämnden rätt att kräva in referensinspelningar. Däremot omfattas inte närradion av pliktexemplarslagen.

538 lokala sammanslutningar på 116 orter i landet anmälde under hösten 1978 forhandsintresse for att delta i forsöksverksamheten. Dessutom anmälde 68 riksorganisationer principiellt förhandsintresse å si-

na lokala sammanslutningars vägnar. Religiösa sammanslutningar svarade för 18% av dessa anmälningar, politiska organisationer för 15%, boendeföreningar av olika slag för 14% och sammanslutningar knutna till utbildningssektaorn for 11%.

N ärradiokommittén valde ut 16 områden, som skulle ingå i försöksverksamheten: Stockholms innerstad, J ärvafältet, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, Malmö (stadsdelarna Oxie och Öckerö,

Rosengård),

Göteborg, Dalsjöfors, Karlstad, Kumla, Mora, Sandviken, Östersund, Umeå och Piteå. Sedan sammanslutningarna i Östersund inte fullföljt sina avsikter att delta utsågs i stället Svanön till försöksort. Sändningstiderna fastställdes av kommittén efter forslag från de ansökande sammanslutningarna. De första sändningarna startade i Jönköping den 24 april 1979. Till och med den 30 november 1980 hade 341 sammanslutningar deltagit i försöken med en total sändningstid av 31 000 timmar.

Alltsedan närradiolagen trädde i kraft den 1 juli 1982 och närradiokommittén fick möjlighet att bevilja tillstånd för sändningar på nya orter, har verksamheten snabbt ökat i omfattning. Under 1985 sändes ca 117 000 timmar. Den totala sändningstiden i landet uppgick under kalenderåret 1986 till ca 150 000 timmar. I augusti 1987 hade över 2 000 föreningar tillstånd att bedriva nârradiosändningar.

Utbyggnaden av närradio beräknas fortsätta i oförändrad takt de närmaste åren. Prognosen för budgetåret 1987/88 är 170 000 timmar, och nârradionâmndens kansli gör bedömningen att det år 1995 kommer att sändas ca 250 000 timmar närradio från 200 orter i landet.

3.2 , TV

Televisionssändningar i Sverige består av riks-TV, regionala TV-sândningar, text-TV, lokalt producerade TV-program som distribueras i kabelnât samt kabeldistribuerade satellitsândningar. De rikstäckande TV-sändningarna liksom regional-TV och text-TV bedrivs inom ramen for Sveriges Televisions och i vissa fall utbildningsradions sändnings-

rätt och regleras av radiolagen (1966:755) och radioansvarighetslagen som distribueras i kabelnät (1966:756). De PV-program regleras av en särskild kabellag (1985:677) och står under tillsyn av en myndighet, lör kabelnämnden. I det följande beskrivs sändningstidsutvecklingen TV-utbudet i Sverige.

3.2.1 Riks-TV

År 1956 fick Sveriges Radios föregångare AB Radiotjänst ensamrätt att sända PV-program i Sverige. Vid omorganisationen av Sveriges Radio 1979 bildades Sveriges Television (SVT) som ett självständigt dotterbo- Sveriges Radio. Sändningstiden utökades succeslag inom koncernen sivti en kanal fram till årsskiftet 1969/70, då en andra TV-kanal, TV 2, etablerades, enligt ett riksdagsbeslut från år 1966 (prop 1966:136).

De rikssända består av SVTs egna produktioner och TV-programmen utifrân inköpta program. SVTs producenter svarar för ca 50% av det totala utbudet, ca 40% är inköpta produktioner, medan utbildningsradion svarar för ca 10%. Av de inköpta programmen är huvudparten utländska produktioner, endast ca 5% är producerade i Sverige.

Till skillnad från riksradions programkanaler finns det inte någon klart markerad skillnad mellan TV 1 och TV 2 vad gäller programutbudets karaktär. Vissa olikheter finns dock.

Införandet av TV 2 medförde nästan en fördubbling av sândningstiden. Den har därefter legat tämligen konstant. 1 riksdagsbeslutet 1978 angavs vissa riktlinjer för TV-verksamheten fram till budgetåret 1985/86. Dessa innebar bl a att TVs sändningsvolym skulle vara i stort sett oförändrad. Distriktens andel av riksprogrammets allmänproduktion skulle dock öka till ca 40%. Dessutom skulle ett reprisblock införas på dagtid samt särskilda insatser vidtagas för handikappade och språkliga minoriteter.

Som redovisats i avsnitt 3.1.1 fattade riksdagen våren 1986 beslut om SRS verksamhet under perioden 1986-1992. De enskilda programbola-

gen har därigenom fått rått att själva besluta i fråga om sändningstidens längd och förläggning. Föredraganden förutsatte dock att några drastiska förändringar inte skulle ske.

Inom SVT har en förändring skett beträffande kanalstrukturen. De båda programkanalerna TV1 och TV2 har ersatts av en kanal baserad på produktionsenheterna i Stockholm och en kanal som bygger på de tio distriktens produktion. Ett av SVTs mål for den kommande avtalsperioden är att göra utbudet tillgängligt under fler av dygnets timmar, bl a genom en utökning av sändningstiden. Hur stor denna ökning kommer att bli âr dock ännu inte fastställt.

Tabell 3.2 Sändningstiden i timmar per vecka för de rikssånda TV-programmen (inkl program från U R)

79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 Första

En försöksverksamhet med regionala nyhetssändningar i TV inleddes i början av 1970-talet. 1978 års riksdagsbeslut angav regler for en fortsatt utbyggnad över hela landet. År 1979 fanns det fyra regionala nyhetsprogram: Sydnytt, Västnytt, Mittnytt och Nordnytt. Dessa sände tio minuter fem dagar i veckan, utom under sommarmånaderna. Efter en successiv utbyggnad sänds det för närvarande åtta regionala nyhetsprogram, sedan ABC-nytt över Stockholms- och Uppsalaområdet startade hösten 1987. Under budgetåret 1982/83 utökades sändningstiden for de då sex regionala nyhetsprogramrnen från 10 till 15 minuter per dag. Förutom de regelbundet återkommande nyhetsprogrammen forekommer det också vid speciella tillfällen regionala sändningar av enstaka program.

S8

I förhållande till det totala TV -utbudet är de regionala TV-sändningarna av relativt begränsad omfattning. Det har dock skett en kraftig ökning under de senaste åren. Budgetåret 1978/79 sändes regionalt sammanlagt 2,5 timmar per vecka, medan sändningarna hade ökat till 7,1 timmar per vecka budgetåret 1985/86.

I 1986 års riksdagsbeslut (prop 1985/8699) anges att regionala nyhetssändningar bör anordnas i hela landet. Moderbolageti SR-koncernen har i fortsättningen frihet att, efter samråd med SVT, bestämma omav och områdesindelningen för de regionala sändningarna i fattningen TV. I och med ABC-nytt är landet i princip täckt. Vilka möjligheter som

finns för en ytterligare regional utveckling övervägs för närvarande in-

om SVT.

3.2.3 Ka bei-TV

Överföring av televisionsprogram via tråd har pågått länge i Sverige. Redan år 1961 startade det kommersiella bolaget Informations TV AB

sändningar över centralantennanlâggningen till drygt 1 000 hushåll i

kvarteret Kronprinsen i Malmö. Verksamheten, som huvudsakligen finansieras genom reklamintäkter, pågår fortfarande och bedrivs med stöd av vissa Övergångsbestämmelser till 1966 års radiolag.

TRU-kommittén (utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet, TRU H) bedrev tillsammans med Sveriges Radio och Kiruna kommun försök med kabel- TV i Kiruna i sammanlagt sju månader under åren 1974 och 1975.

I ett radhusområde i Skönstaholm i Stockholm samt i bostadsområdet Mörbylund utanför Stockholm, startades lokala TV-sândningar i mitten av 1970-talet. Verksamheten upphörde dock efter ett par år, främst beroende på svårigheten att med frivilliga insatser upprätthålla en kontinuerlig programproduktion.

Närradiokommittén bedrev försöksverksamhet med när-TV, dels i bostadsområdet Grantorp i Huddinge utanför Stockholm och dels en kort

tid i stadsdelen Annedal i Göteborg. sändningarna bedrevs enligt lagen (1978:479) om försöksverksamhet med nârradio, som också gällde för TV-sändningar fram till utgången av år 1985. Annedalsförsöket varade under tiden oktober 1981 till april 1982. Sammanlagt producerades drygt 60 programtimmar. Sändningama i Grantorp började under hösten 1980 och pågick till februari 1985.

På initiativ av televerket inleddes under hösten 1983 en tvåårig försöksverksamhet med radio- och TV-överföring i kabelnät i Lund. En central samrådsgrupp bildades med representanter för televerket, Sveriges Radio och massmediekommittén. Utbildningsradion hade ansvar for sändningarna i den lokala kanalen.

Styrelsen for Sveriges Television beslutade under våren och sommaren 1984 att utsträcka företagets sändningsrätt till ett 40-tal försök med kabel-TV i landet. De som deltogi försöket var bl a tidningar, religiösa samfund, bostadsbolag och bildningsforbund. Produktionen vari de flesta fall av begränsad omfattning. På endast ett fåtal platser sändes mer än någon timme per vecka. Avsikten var att SVTs sändningstillstånd endast skulle gälla till och med utgången av 1985, då tillstånd i stället skulle sökas enligt den nya kabellagen. De förlängdes dock några månader fram till i mars 1986.

Parallellt med de lokala programsändningarna gjordes försök med satellitsändningar enligt lagen (198421 15) om försöksverksamhet med särskild trådsändning. Regeringen gav tillstånd till sådana försök på ett 30-tal orter och sändningarna nådde 100 000 hushåll vid slutet av 1985.

Våren 1985 lade regeringen fram propositionen (1984/85: 199) Om radio- och TV-sändningar i kabelnât. Där föreslogs att det skulle ske en betydande utvidgning av möjligheterna att få tillstånd att sända ljudradio- och TV-program via kabel till allmänheten, vilket tidigare varit förbehållet programföretagen inom Sveriges Radio-koncemen. Verksamheten skulle reglerasi en ny lag och administreras av en särskild myndighet, kabelnänmden.

Den 1 januari 1986 trädde den nya lagen (1985:677, ändrad senast 1986:1216) om lokala kabelsandningar i kraft. Där föreskrivs att tillstånd för lokala kabelsändningar kan ges dels till den som äger eller på annat sätt förfogar över ett kabelnät (nätinnehavare) och dels till ett lokalt kabelsândarforetag. Lagen skiljer på vidaresândningar och egensändningar. En nätinnehavare kan inte fâ tillstånd till egensändningar. Däremot kan han få tillstånd att upplåta kanaler i sitt kabelnât åt andra for egensändningar.

De kabel-TV-sändningar som bedrivsi landet f n består av egensändningar, dvs lokalt producerade TV-program, och vidaresândningar av olika programkanaler. Det största intresset tilldrar sig de program som sänds över Sverige via satelliter. Följande programkanaler fanns lagligen tillgängliga i kabelnäti Sverige i augusti 1987:

- (nyheter, underhållning, rock- och popvideopro- Super Channel gram) - Sky Channel (underhållning) - TV5 kanal med program från Frankrike, (franskspråkig Schweiz, Belgien och Kanada) - Horizont (nationell kanal från Sovjetunionen) - World Net och underhållning från USA) (nyheter - Screen Sport (sport) - FilmN et (långfilm/underhållning) - Arts channel (kulturprogram) - Life style - CNN dygnet runt). (nyheter - Childrens Channel (barnprogram) - MTV (pop- och rockmusik)

Utöver dessa satellitkanaler fanns möjlighet till vidaresändning av markprogram från de övriga nordiska länderna. Utbudet i de svenska programkanalerna TV l och TV 2 skall obligatoriskt vidaresåndas till I kabelabonnenterna.

Kabelnämnden, som âr central tillstånds- och tillsynsmyndighet för kabel-TV i landet, startade sin verksamhet den 1 januari 1986. I augusti

1987 hade kabelnämnden beviljat 207 tillstånd till lokal kabelsândning. Av dessa gällde endast tio tillstånd till lokala kabelsândarföretag för egensândningar, De övriga gällde vidaresändning av satellitprogram och kanalupplåtelser.

Utvecklingen inom satellit- och kabelområdet går mycket snabbt. Ca

280 000 hushåll eller drygt 7% av Sveriges befolkning, var i april 1987

anslutna till kabel-TV. Enligt kabelnámndens prognoser kommer 700 000 hushåll att vara anslutna i början av 1990. Ytterligare satellitkanaler kommer inom kort att bli tillgängliga. På längre sikt kommer sannolikt den nordiska satelliten Tele-X med program från de nordiska länderna.

Det saknas visserligen tillförlitliga prognoser, men det är inte orimligt att räkna med en relativt omfattande ökning av utbudet då det gäller tillgängliga satellitkanaler. Däremot är det mer osäkert beträffande den lokala kabel-TV-produktionen. Idag finns endast tio lokala kabelsändarforetag med sändningstillstånd från kabelnämnden, och verksamheten är ännu av ringa omfattning. I många kommuner planeras dock sändningar och formerna för bildande av ett lokalt kabelsändarföretag utreds. En avgörande faktor âr förmodligen vilka finansieringsformer som kommer att finnas för den lokala produktionen i framtiden.

3.2.4 Text-TV

PV-bilden är tekniskt sett uppbyggd av en följd av stillbilder, som sänds med hög hastighet, 2x25 delbilder i sekunden. Mellan varje delbild finns ett tomt utrymme, det s k bildslâckintervallet, vilket är osynligt för blotta ögat. Det syns dock som ett svart band mellan bilderna, då TV-bilden rullar. I bildsläckintervallet kan ytterligare information läggas in, bl a text-TV-sidor. Informationen datorregistreras och placeras i digitalt kodad form på rätt ställe under bildsläckintervallet. Text- TV-signalen överförs därefter, via etersåndning el_ler via tråd, tillsammans med TV-signalen till TV-mottagaren. För att kunna ta emot text- TV-information krävs en speciellt utrustad mottagare med minnesenhet och en dekoder, vilken omvandlar text-TV-signalen till tecken och

sammanställer dessa till text-TV-sidor. Dessutom behövs en knappsats, med vars hjälp tittaren väljer önskad sida. Varje text-TV-sida rymmer 40 tecken vardera. Text-TV-informationen kan 24 rader om maximalt tillsammans med den ordinarie TV-bilden eller som en ses antingen helt fristående TV-bild.

En arbetsgrupp inom Sveriges Radio började år 1975 utreda möjligheterna att företa prov med text-TV, i första hand för programtextning och annan informationsservice till hörselskadade och döva. I riksdagsbeslutet 1978 (prop 1977/7891) om verksamheten vid Sveriges Radio anfördes att text-TV borde utvecklas snarast möjligt för att kunna er- Sommaren 1978 inleddes en försöksbjudas döva och hörselskadade. verksamhet med text-TV-information riktad till hörselskadade, och i maj 1980 började mer reguljära sändningar.

(se avsnitt text-TV i sitt Massmediekommittén 4.2) föreslog beträffande betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel att den etersända text-TV-informationen skulle ligga under Sveriges Televisions sänd- Massmediekomningsrätt och följa gällande radiorâttsliga regler. mitten föreslog också att kommuner och landsting skulle beredas möj- Även dessa sändningar borlighet till lokal/regional text-TV-sândning. de ske inom ramen för Sit-företagens sändningsrâtt och därmed följa de regler som gäller för programbolagens verksamhet. I regeringens pro- (1984/85:199) Om radio- och TV-sândningar i kabelnät hänposition om text-TV till en kommande översyn av den radiorättsskjuts frågan liga lagstiftningen.

den text-TV som distribueras via kabel ansåg kommittén

Beträffande

att det borde råda fri etableringsrâtt så länge det rör sig om enbart text och stillbilder. Sådan text-TV däremot som avses att tas emot samtidigt med de vanliga PV-programmen i kabelsándningar borde följa samma som andra egensändningar i kabelnät.

regler

De text-TV-sándningar som bedrivs av Sveriges Television produceras inom företaget. sändningarna består av av en självständig avdelning två huvudgrupper: programtextning och informationssidor. Programtextningen kan uppdelasi följande kategorier.

- med svenskt tal. Målsätt- Textning på svenska av TV-program ningen for denna verksamhet är att hjälpa de hörselhandikappade att komma så nära de hörande-s upplevelse av programmen som möjligt. Replikerna återges därfor i olika färger for att underlätta identifieringen av de medverkande. Förutom dialogen anges också ljudeffekter och andra kompletterande upplysningar som kan hjälpa hörselhandikappade att bättre förstå programmen. Programtextningen är ett tidskrävande arbete. Det tar ca en arbetsvecka att texta en timmes TV -program, Under budgetåret 1985/86 textades ca fyra timmar per vecka. Vid sidan av text-TVS programtextning förekommer också en relativt omfattande textning på konventionellt sätt av svenska reprisprogram. - Kommentarer till direktsända program. Text-TV-kommentatorn arbetar på ungefär samma sätt som en talande reporter. Kommentaren skall således komplettera den information som syns på TV-bilden. Hittills har främst sportsändningar direktkommenterats med text-TV. Målsättningen är att kunna kommentera alla större sportevenemang. Text-TV-redaktionen arbetar dessutom med att utveckla en metod for textning av direkt sända nyhetsprogram.

I nformationssidorna är indelade efter olika ämnesområden. Några exempel âr inrikes- och utrikesnyheter, börsnoteringar, ekonominyheter från TT, nyheter från riksdagen, sportsidor, resultatbörs, tipsresultat, väderkartan, dagens namn, recept, ungdomssidor, dagens TV-program. Sammanlagt sänds ca 250 sidor dagligen.

Text-TV sänds med samma innehåll i båda programkanalerna och är tillgänglig under den tid som TV-sändarna står på. F n sänds text-TV från kl 08.30 till programslut alla vardagar utom onsdagar, då sändningarna börjar ca kl 16.15. På lördagar och söndagar pågår text-TVsândningar från 15 minuter fore programstart till PV-programmets slut på kvällen.

Fram till maj 1987 hade ca 700 000 text-TV-mottagare sålts i landet. Under år 1986 såldes 140 000 klara mottagare samt 60 000 text-TV-mo-

duler för installation i äldre mottagare. Radiobranschen räknar med att sälja ca 240 000 mottagare under 1987. Trots en viss merkostnad väljer således en stor del av hushållen att skaffa text-TV i samband med att apparat-beståndet byts ut, vilket tyder på att det finns efterfrågan på den typ av information som distribueras via dessa sändningar.

I regeringens proposition Sveriges Radio 1986-1992 (prop 1985/86:99) anförde föredraganden att programforetagen borde åläggas att ta sär- Han räknade därvid skilda hänsyn till olika grupper av handikappade. av svenska skulle komma att öka med att programtextningen program under de kommande åren. Det är därför rimligt att förutsätta en viss ökning av text-TV-utbudet i landet. Det är däremot svårt att idag göra om i vilken takt ökningen kommer att nâgra mer exakta antaganden ske.

3.2.5 Rundradiosåndningar av finländska PV-program

I avvaktan utbyte av radio- och PV-program skall på att ett nordiskt komma till stånd via Tele-X-satelliten föreslog regeringen (prop 1985/8654) en försöksverksamhet med trådlösa rundradiosändningar av finländska TV-program via Nackasändaren över storstockholmsområdet. Det âr vissa av det finländska rundradioforetaget Oy Yleisradio som vidaresánds i en kanal. som star- ABs TV -program sändningarna tade under sommaren 1986, innehåller programinslag som samtidigt sänds eller kort dessförinnan sänts i Finland. Försöksverksamheten, som beräknas vara avslutad vid utgången av år 1987, reglerasi en särskild lag om rundradiosändning av finländska televisionsprogram. Däri föreskrivs om referensbandning eller leveransplikt till ingenting ALB.

3.3 Film

Den svenska filmbranschen kan grovt indelasi tre huvudkategorier. Mest uppmärksammad är den biografvisade spelfilmen, men det finns också en omfattande produktion av beställningsfilm: reklamfilm, foretagsfilm, instruktionsñlm mm. Vid sidan av dessa produceras även icke kommersiell kortfilm.

3.3.1 Biograffilm

Före 1960-talet distribuerades spelñlm enbart via biografvisning. I dag är situationen en annan. Spelñlm som ursprungligen producerats för biografvisning, finner nu sin publik via en mängd olika kanaler: TVsändning, videouthyrning, satellitsändningar via kabelnät mm. Oftast sänds filmen obearbetad i de olika medieformerna, men i vissa fall görs särskilda versioner av samma grundmaterial. Anledningen till atti det här sammanhanget särredovisa biografvisad film är att denna granskas av biografbyrân vilket medför leveransplikt enligt pliktexemplarslagen. Den kräver också med dagens bevarandeteknik speciella insatser i form av scanner och teknikerresurser.

Sedan är 1979 har antalet biografbesök sjunkit med mer än 30%. Många biografer har lagts ner, men framför allti storstäderna har tillkommit biografer med flera små visningslokaler, vilket innebär att antalet platser troligen har minskat, trots att antalet biograflokaler i landet har varit relativt konstant. Tabell 3.3 Antal biografbesök och antal biograñokaler

1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Biografbesök, milj 25,9 24,0 22,1 21,3 18,8 17,2 18,0 Biografer 1 206 1 189 1 239 1 252 1 256 1 236 1 139

Antalet premiârvisade filmer har hållits i stort sett jämnt under perioen. De skillnader som finns är så små att det är svårt att utläsa någon klar tendens. Genom tillkomsten av ñlmavtalet, som innebar att nöjesskatten på biograferna avskaffades och ersattes av en biografavgiñ som till alla delar kom filmen tillgodo, har också en svensk spelfilmsproduktion kunnat upprâtthållas på i stort sett oförändrad nivå sedan början på 1960-talet. Spelfilmsproduktion är en kapitalkrävande verksamhet, och det har därför blivit vanligt att man söker samarbete över nationsgränserna.

Tabell 3.4 Antalet biografpremiårer i landet

79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 Utländska 284 309 292 194 231 255 194 Svenska 21 17 15 20 13 14 17 1 3 4 6 2 10 3 Samprod. Totalt 306 329 3 12 220 246 279 214

har antalet i Sedan TVs genombrotti början av 1960-talet biografbesök landet halverats. Under 1980-talet har biografvisning av film fått ytkonkurrens genom de nya distributionskanalerna, framför terligare där flertalet är tillallt genom en ökande videomarknad, biograffilmer gängliga for uthyrning inom ett år efter premiären. Allt fler utbyggda kabelnät med möjlighet att se speciella ñlmkanaler via satellitkanaler innebär också viktig konkurrens för biografvisningen. Det kan således konstateras att de nya medieformerna har medfört en ökad efterfrågan och andra rörliga bilder. Det är dock svårt att förutsäga hur på spelfilm detta kommer att påverka utvecklingen for biografvisning av film, även om erfarenheterna hittills tyder på att det har haft en negativ effekt på biograibranschen.

3.3.2 Bestâllningsfilm

Den till omfånget största delen av den svenska filmbranschen âr beställningsfil men. Med beställningsfilm menas produktioner som görs på beställning och spelas in på film eller video. Det är ett samlande begrepp for många olika sorters ñlm: industriñlm, reklamfilm, PR-film, undervisningsñlm, informationsñlm mm. Dessa ñlmer riktar sig inte i forsta hand till allmänheten och behöver därför inte granskas av statens biografbyrå. De redovisas inte helleri någon officiell statistik. Det är därför svårt att med säkerhet ange hur mycket film som produceras inom denna sektor. I tidskriften Teknik och Människa nr 78, utgiven år 1983, fanns en statistik över beställningsfilmproduktionen i landet. Där angavs att det årligen producerades i medeltal 560 beställningsfilmer/program med en genomsnittlig speltid på 24 minuter, vilket motsvarar i tid 1 14 långfilmer. Det totala antalet beställningsñlmproducerande företag i landet uppgavs till ca 200.

Sveriges Film och Videoproducenters Förening - SVIP är huvudorganisation inom det här området. Ca 75 företag är f n medlemmar i SVIP (42 företag 1983). Det finns ingen uppgift tillgänglig om hur många företag totalt i Sverige som är verksamma inom detta område. I postens adressregister redovisas dock över 800 företag under rubriken film- och videoproduktion.

44 av de företag som upptas i SVIPs medlemsmatrikel har angett hur många produktioner de framställt under år 1985. Dessa företag har enligt egen uppgift sammanlagt producerat ca 1 000 film- och videoprogram under detta år. Det finns inga tillgängliga uppgifter om den totala produktionsvolymen, men det är uppenbart att det har skett en kraftig ökning under 1980-talet inom den här sektorn, som på ett ofta unikt

sätt dokumenterar processer och miljöer bl a inom näringslivet och den

oñentliga sektorn.

3.3.3 Övrig kortfilm

Förutom biografñlm och beställningsñlm produceras också s k fri kortñlm och barnñlm. Även denna sektor är ofullständigt dokumenterad, men en viss uppfattning om utvecklingen kan fås genom de garantier till kortfilm som beviljas av SFIs garantinämnd for kortfilm. Enligt 1982 års film- och videoavtal skall lägst fem procent av de till SFI inbetalade ñlm- och videoavgifterna användas for produktionsgarantier till svenska kortfilmer. Hälften av det årliga beloppet skall avse barnñlm. Stödet, som är selektivt, syftar till en utveckling av fri konstnärlig film.

Enligt filmavtalet skall dessutom lägst tio procent av de medel som finns tillgängliga för filminstitutets egen filmproduktion avsättas for barn- och kortfilm. Filminstitutet producerar ca tio kortfilmer per âr. Tabell 3.5 Antal kortfilmer och barnfilmer som fått produktionsgarantier genom filminstitutet

82/83 83/84 84/85 85/86

Videogramutbudet kan indelas i två kategorier: videogram for institutionsbruk och videogram for konsumentmarknaden. Det var for användning inom företag, organisationer, myndigheter och utbildningsvâsendet som videotekniken först togs i bruk. Den s k institutionsvideon sammanfaller i dag till struktur och innehåll med bestållningsfilmen. Denna finns beskriven i avsnitt 3.3.2. Någon ytterligare redovisning av utvecklingen for videogram för institutionsbruk kommer därför inte att gesi detta avsnitt.

Konsumentmarknaden, dvs videogram som utbjuds till allmänheten genom försäljning eller förhyrning, har varit beroende av hushållens tillgång på videobandspelare. Här har skett en snabb utveckling under första hälften av 1980-talet.

Tabell 3.6 lnnehav av videobandspelare

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986

Andel hushåll (procent) 3,5 8,0 13,0 16,0 19,0 23,0 30,0 Antal apparater (tusen) 120 285 435 530 665 810 1000

Innehav av videobandspelare är inte längre en nödvändig förutsättning för att hyra en videoñlm. På uthyrningsställena âr det ofta möjligt att också hyra en bärbar uppspelningsutrustning, s k moviebox.

Ännu i slutet på 1970-talet var institutionsmarknaden helt dominerande. I debattskriften Den elektroniska hästen (DsU 1979:16), som videogramutredningen gav uti november 1979, ges följande beskrivning. Någon större marknad för programbärande kassetter finns dock ännu inte, men företag som Science Video (Esselte), Informativ Mediaproduktion, PA-rådet och Motion Video (Europa Film) har programkataloger att erbjuda och försäljningi gång (Elvis Presley-filmer, industrioch PR-ñlmer, Westernñlmer, barnñlmer, porrfilmer m.m.). Priserna ligger på 350-500 kr per kassett.

Videogramutredningen genomförde i december 1980 en inventering av videogramutbudet, pornografiskt material undantaget. Den visade att det då fanns ca 660 videogram (exkl pornografi) på den svenska marknaden. 536 av dessa var tillgängliga för uthyrning medan 124 endast var avsedda för försäljning. Ca 75% av titlarna var biograffilm, huvudsakligen kriminal-, science ficti0n-, skräck- och äventyrsñlmer.

av den svenska videomarknaden ordes år 1982 En ny kartläggning vid Bibliotekshögskolan i Borås. Enligt denna insom ett projektarbete som även inkluderade pornografiskt material, bestod utbuventering, det av 3 492 titlar. Den största andelen av dessa utordes av pornografisk ñlm och spânningsñlm som vardera svarade för 35 % av utbudet.

Det finns f n inte någon samlad registrering eller statistik över det aktuella videoutbudet i landet. Det är därför svårt att ange i vad mån den ovan redovisade ökningen har fortsatt. Videodistributörernas organisation IFPI/Video de senaste åren har uppgått till ca uppger att tillväxten 800 - 1 000 nya ñlmtitlar per år. Därtill kommer andra typer av video-

handledninlgar samt videogram riktade till

gram: instruktionsprogram, som bam, hörselskadade, jägare m fl. speciella målgrupper

Även om hyrfilmsmarknaden ökar kraftigt i omfattning, omsättningen for uthyrning av videogram har mer än sexdubblats i fasta priser under 1980-1984, är det svårt att veta om antalet nya titlar kommer perioden att öka. Spelfilm har från början varit det dominerande inslaget i videoutbudet. Filmbolagens lager av film har successivt tömts. Nu görs nya för videodistribution 6-12 månader efter biolångfilmer tillgängliga Då beståndet av äldre spelfilm sinar kommer förmodligrafpremiären. filmen att spela en mindre framträdande gen den biografdistribuerade roll i videogramutbudet. Tyngdpunkten kan i stället komma att föras över till kassetter av typ musikvideogram, TV-serier, artistprogram samt instruktionsñlmer mm, som är speciellt producerade for videomarknaden.

3.5 Fonogram

Pris- och kartellnämnden redovisar i en undersökning Pris- och konkur rensförhållanden för grammofonskivor och tonband i på marknaden (Pris- och kartellfrågor 1979:1) beståndet av svenska och ut- Sverige ländska i repertoarlistorna 1977. Det totala antalet fonogramutgåvor titlar var ca 18 500. Av dessa var 4 500 svenska och 14 000 importerade. Den största delen av fonogramutbudet utgörs alltså av utländska produktioner.

Kulturrâdets fonogramutredning uppskattade i Fonogrammen i kulturpolitiken (Rapport från kulturrâdet 1979:1) att den svenska fonogramproduktionen uppgick till mellan 800 och 900 utgåvor om året. I sitt betänkande (Ds U 1983:19) Fonogramdistributionen i Sverige menade fonogramdistributionsutredningen att dessa siffror fortfarande var giltiga. Huvuddelen av dessa var originalutgivningar av svenska inspelningar. De större grammofonbolagen svarade för ca 55% av utgåvorna med konstmusik och ca 65% av utgåvorna med pop- och dansmusik. Vid sidan av dessa finns det ett stort antal mindre produktionsföretag. Kulturrådets fonogramutredning räknade med ett sextiotal företag med en utgivning mellan 2 och 30 utgåvor per år. Till dessa kommer ett okänt antal tillfälliga fonogramproducenter.

Under hösten 1986 introducerades en ny sorts talfonogram, kassettboken, på marknaden. Kassettboken äri de flesta fall en inlásning av en litterär produkt på ljudkassett, och den distribueras och säljs via bokhandeln. Hittills har ett hundratal titlar utgivits i Sverige. Kassettbok AB, ett företag inom Synskadades Riksförbund (SRF), har svarat för merparten av denna produktion. Till skillnad från talboken vänder sig kassettboken inte i forsta hand till synskadade eller andra läshandikappade. SRF räknar inte med någon större ökning av produktionen, ett par hundra titlar per år. I USA har dock allmänheten visat stort intresse for denna typ av fonogram.

Det finns ingen samlad registrering eller statistikforing över den svenska fonogramproduktionen. Grammofonleverantörernas förening (GLF) ger visserligen ut en årlig förteckning, GLF-katalogen, men där redovisas endast de fonogram - svenska och utländska - som medlemsföretagen håller i lager. Det är därför svårt att med säkerhet ange utvecklingen inom fonogramområdet. Antalet till ALB inkomna pliktexemplar kan dock ge en uppfattning om produktionsvolymen.

Tabell 3.7 Till ALB levererade pliktexemplar av fonogram

1979 1983 bâ 85/86 LP-skivor 1 284 1 116 1 061 Singlar, EP-skivor 386 694 524 Ljudkassetter 366 1 129 956 Kompaktskivor - - 35 (CD) Summa 2 036 2 939 2 576

De siffror som ALB redovisar skiljer sig väsentligt från dem som har tidigare utredningar. Till en del förklaras skillnaden av att angettsi samma fonogram levereras som både skiva och kassett. Vissa skillnader kvarstår dock.

3.6 Fonogram för synskadade m m

En speciell kategori av fonogram är sådana lj udinspelningar som produceras enbart för synskadade och andra lâshandikappade. Till skillnad från t ex kassettböcker är de således inte avsedda att nå nâgra Till denna kategori hör dels talböcker och dels taltidandra grupper. ningar.

3.6.1 Talböcker

En talbok kan definieras som en ljudinspelning av en tryckt bok, framställd endast för utlåning till vissa grupper av fysiskt eller psykiskt Talboken äri de allra flesta fall helt identisk med den handikappade. förlagan, men viss redigering måste till for att underlätta den tryckta möjlighet att förstå t ex illustrationer och tabeller. Tal- Synskadades böckerna är inte tillgängliga for försäljning utan sprids endast via utlå- Rätt att låna talböcker har följande kategorier av ning på bibliotek.

personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan läsa vanliga böcker (svartskrift):

- blinda (läsblinda) - rörelsehindrade utvecklingsstörda dyslektiker (ordblinda) - afatiker p hörselsvaga (för hörselträning) långtidssjuka - konvalescenter.

År 1955 började De Blindas Förening framställa och låna ut talböcker. Samtidigt lät också några större folkbibliotek läsa in och låna ut talböcker. Då kassettbandspelarna kom i början av 1970-talet producerades talböckerna på kassettband, vilket underlättade läsandet för många synskadade.

Den 1 januari 1980 inrättades talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) som en statlig myndighet med uppgift atti samverkan med andra bibliotek i landet arbeta for att synskadade och andra handikappade skall få tillgång till litteratur.

Rätt att framställa talböcker har länsbiblioteken, Bibliotekstjänst AB, Synskadades Riksförbund (SRF), SRF Tal 8:. Punkt samt TPB.

I Sverige framställs det varje år ca 2 000 olika talböcker av både skönoch facklitteratur samt barnböcker. År 1985 fanns det totalt över 20 000 talbokstitlar tillgängliga.

3.6.2 Taltidningar

Taltidningar är beteckningen för intalad aktuell information som sprids till synskadade. Det finns flera olika typer av taltidningar. En av de först förekommande och den idag dominerande är sådana taltidning» ar som produceras av kommunala eller landstingskommunala myndig-

heter. År 1960 startades den första i Lidingö kommun och år 1967 fanns i stort sett en taltidning i varje län. Verksamheten har successivt byggts ut. Enligt betänkandet (Ds U 1987:6) Radio- och kassettidningar - slutsatser och rekommendationer finns det i stort sett en regional taltidning i varje län samt drygt 90 kommuntaltidningar. Lânstaltidningarna utkommer som regel mellan en och tre gånger per vecka. De innehåller både nyheter, klippta ur regionens dagstidningar, Föreningsnytt for synskadade och olika slag av samhällsinformation. De kommunala taltidningarna, som ibland går under beteckningen ersâttningstidningar, innehåller förutom klipp ur lokalpressen också unik information, som endast sprids via detta medium.

Intresset hos utgivare av vanliga tidningar for att också ge ut taltidningsversioner, har varit måttligt. De som först använde den nya tekniken for att nå synskadade var som regel tidningar, vars främsta syfte var att sprida ett visst budskap. År 1962 startade en taltidningsversion av Frälsningsarméns Stridsropet, år 1966 började Svenska kyrkan med en taltidning och året därpå kom en facklig tidning i taltidningsversion - HTF-tidningen. Dessa taltidningsversioner av vanliga tidningar har ofta låg periodicitet - de är vecko- eller månadsutgivna tidningar. F n finns det ca 100 taltidningar av denna kategori, dvs redigerade tidskriftsinläsningar som inte innehåller någon information utanför svartskriftversionen.

Inom den traditionella dagspressen finns det större svårigheter att dagligen producera och distribuera taltidningar. Först år 1977 kom två igång med taltidningsutgivning - Nerikes Allehanda och dagstidningar året därpå startade Ny Dag en taltidningsversion. Av Kronobergaren; ekonomiska skäl lade Nerikes Allehanda ner sin taltidning efter kort tid.

Det ökade intresset for möjligheterna att göra innehållet i dagspressen for synskadade ledde till en proposition (1981/82:129) om tillgängligt stöd till taltidningar utgivna av dagstidningsfciretag. Stödet skulle administreras av en särskild kommitté, taltidningskommittén, vilken skulle bedriva ett utrednings- och utvecklingsarbete for att samtidigt därigenom se till att en taltidningsverksamhet etableras.

Enligt förordningen (1982:669, ändrad 1983:500) om stöd till radio- och kassettidningar kan taltidningskommittén bevilja finansiellt stöd till dels rundradiosändningar avsedda for synskadade av sådan allmän nyhetstidning som trycks och som har dagspresskaraktär dels sådan version av en dagstidning, som är avsedd för synskadade och som spridsi form av kassettband eller annan sådan upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på något annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel.

Taltidningskommittén tillsattes sommaren 1982 och har hittills beviljat stöd till 15 dagstidningar.

Taltidningskommitténs utvecklingsarbete aktualiserade frågan om teknik för distribution av taltidningar. Till en början distribuerades de länsutgivna taltidningarna i form av först rullband, senare ljudkassetter. De dagstidningar som utger taltidningar har i huvudsak distribuerats via ljudkassett. Nu har emellertid annan teknik aktualiserats. Det pågår f n försök med radiosánda inläsningar av dagstidningar som sänds över FM-nätet. Informationen sänds i kodad form och den synskadade har en speciell bandspelare som tar emot och omvandlar den kodade informationen till vanligt ljud. Dessa sk radiotidningar redigeras och läses in på tidningsredaktionen och innehåller endast ett urval av det material som finns i svartskriftversionen. Dessutom pågår försök med atti digital form överföra tidningstext via FM-radio till en särskild mottagarutrustning hos den synskadade för omvandling till punktskrift eller syntetiskt tal (RAPS/RATS-projektet). I det fallet tas informationen obearbetad ur tidningens sâtteridatabas. Allt som har tryckts i svartskrift finns således också tillgängligt för den synskadade.

Taltidningskommittén lade fram sitt slutbetänkande i juni 1987. Ibetänkandet föreslås en fortsatt utbyggnad av verksamheten.

3.7 Teledata/Videotex

Videotex eller teledata som var den tidigare beteckningen i Sverige, harsitt Storbritannien. I början av 1970-talet väcktes tanursprungi ken inom det brittiska televerket att användningen av telenätet borde kunna ökas genom att detta utnyttjades som ett datanät till hushållen. TV-apparaten, som fanns i de flesta hem, skulle fungera som en dataterminal for informationssökning. Systemet kallades Viewdata, därför att data kunde ses på TV skärmen. De användningar som då diskuterades var att hushållen via sin TV-mottagare skulle få information om teaterutbud, nöjen, restauranger, nyhetstelegram mm. Systemet skulle också möjliggöra vissa transaktioner som biljettbokningar, bankârenden osv.

Videotex är idag den internationella samlingsbeteckningen på en särskild standard för att på ett enkelt sätt återvinna information ur databaser. Den som söker information kan via det allmänna telefonnätet till en videotexdatabas och från sin terminal ställa frågor. Svaringa ren, i form av text eller enkel grafik i 16 färger, lämnas på en bildskärm som kan vara en vanlig TV -mottagare med en dekoder, en speciell videotexterminal, ordbehandlare, hemdator eller persondator. Genom särskilda kopplingar, s k gateways, kan man också nå andra externa databaser via sin videotexterminal.

Det svenska televerket, som frân år 1979 bedrivit tekniska försök med teledata, startade år 1982 sin videotextiänst for näringslivet, Datavision. Posten med systemet Postel och det privata Telebild (som ägs av Esselte, Innovatel, AU-system, Svenska Dagbladet och Teleinvest) är s k formedlarföretag i Datavisionen. De hyr ut sidor och administrerar verksamheten för dem som lämnar information till videotexdatabasen. I Postel kan företag och allmänhet få tillgång till bl a kommunal information, tidtabeller från SJ och Linjeflyg, turistinformation, börskurser och annan ekonomisk information. Ca 200 videotexterminaler står uppställda för allmänt bruk på postkontor runt om i landet. Telebild är indelati fyra underavdelningar:

- EcoTel med ekonomisk information - AutoTel med information riktad mot bilbranschen - EuroTel med information riktad till affärsresenärer om hotell, flygtider mm - MarcoTel som är en produkt- och tjänsteguide inom marknadsföring och reklam.

Några av de övriga systemen inom Datavisionen är Aktievisionen, TDU (ett infonnationsforetag med delägare från 11 tidningskoncerner) samt Byggdok med regler och fakta for byggbranschen. I början av år 1986 hade televerket registrerat ca 7 000 abonnemang till sitt videotexnát.

Förutom televerkets videotextjänst Datavision finns ett antal privata system. De stora bankerna använder videotex bl a for kontoinformation till sina kunder. AgroVision är ett videotexsystem som vänder sig till lantbrukare. Några resebyråer har också börjat använda videotex for information och bokning.

Den ursprungliga tanken med videotex var att med några enkla kompletteringar (modem, dekoder, programvara, numeriskt tangentbord) kunna utnyttja den i hemmen befintliga utrustningen i form av telefon och TV-mottagare. Allmänheten skulle därigenom, med måttliga kostnader, få tillgång till ett antal informationsdatabaser. Utrustningen skulle på sikt också kunna användas for olika transaktioner, som beställning av varor och tjänster. Detta har ännu inte blivit verklighet. I stället har videotex i Sverige till största delen inriktats mot näringslivet. Detta har medfört att synen på videotex har förändrats. Från att ha betraktats som ett nytt massmedium, vid sidan av de redan befintliga press, radio och TV, ses videotex numera som ett av många sätt att kommunicera med datorer.

Tidigare utredningar

Under det senaste årtiondet har ett omfattande utredningsarbete bedrivits inom massmedieområdet. I det här sammanhanget kan det därför vara av intresse att kortfattat redogöra for hur vissa av dessa utredningar har behandlat frågan om bevarandet av de nya medierna.

4.1 Massmediekommittén

Den snabba tekniska utvecklingen under slutet av 1970-talet och början på 1980-talet ändrade viktiga förutsättningar inom massmedieområdet. Utvecklingen av data- och telekommunikationsteknik gav nya möjligheter att förmedla information i form av ljud, text och bilder. De viktigaste bland dessa nya distributionsformer var kabel- och satellitdistribution, text-TV, teledata och videogram.

Massmediekommittén tillkallades sommaren 1982 med uppdrag att lägga fram förslag till beslut om principer for utbyggnad och utnyttjande av ny teknik för massmedieändamål. Massmediekommittén, som fick nya direktiv i februari 1983, skulle bl a föreslå vilka krav som borde ställas vid utbyggnad av kabelsystem-samt hur den nya tekniken i skulle användas för massmedieändamål. Dessutom skulle massmediekommittén pröva vilka regler som borde gälla dels for teledata till allmänheten, dels for text-TV efter utgången av då rådande avtalsperiod.

Massmediekommittén redovisade sina forslagi sitt betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel. Nedan följer en kort redovisning av de forslag som kan vara av betydelse for frågan om bevarande och dokumentation av de medier som behandlades i betänkandet.

4.1.1 Teledata

Kommittén för det som då kallades tepekade på två utvecklingslinjer ledata, numera benâmnt videotex. Det kunde förväntas dels en utveckavseende text och stillbilder och ling inom databehandlingsområdet dels en utveckling i riktning mot rörliga bilder som mer liknar radioocb TV-program. Enligt kommitténs bedömningar skulle den sistnämninte få någon större omfattning den närmaste framtiden. da kategorien Därför lämnades inte nâgra forslag till hur teledata i denna form skulle konstaterade att det inte var meningsfullt att avregleras. Kommittén som âr tillgränsa teledata från annan form av datakommunikation gänglig för allmänheten. Samma regler borde därför gälla för hela detta for teledataverkområde. Något system med speciell tillståndsgivning vara lämpligt, utan etableringsfrihet fösamhet ansåg inte kommittén föreslog dock att ett frivilligt ensamansvar reslogs gálla. Kommittén skulle införas för databaslagrad information som är tillgänglig för allmänheten.

Beträffande dokumentation av datakommunikation i kabel mm föreatt det i fråga om all databasinformation för vilken har slog kommittén utsetts en ansvarig utgivare, borde införas en skyldighet att bevara denna information i en månad. Detsamma skulle också gälla för sådan kabelsänd text-TV som inte forutsatte tillstånd. Kommittén tog inte till forskningens behov av tillgång till teledatamaterial, utan ställning menade att ALB i samband med den fortsatta beredningen skulle kunna redovisa sin syn på bevarande för forskningsândamäl av datorbaserad information.

I sitt remissvar framförde ALB att bevarandet av information i teledata borde aktualiseras först då det bli r fråga om offentligord information eller information som görs tillgänglig för hushällsbruk. ALB avstod därför från att framlâgga några förslag på det här området.

4.1.2 Kabel-TV

Kommittén föreslog att etableringsfrihet skulle råda också i fortsättningen betráffande utbyggnad av kabelnät. Däremot skulle det som grund for rundradioverksamhet i kabelnät finnas ett system som byggde på tillståndsgivning. Denna tillståndsgivning skulle handhas av en statlig myndighet, kabelnämnden. Tillstånd att sända i kabelnät skulle kunna ges dels till nätägare och dels till särskilt tillskapade lokala operatörsföretag. Kommittén föreslog tre olika typer av tillstånd for sändningar i kabelnät:

- tillstånd till samtidig och oförändrad vidarespridning av programkanaler från kommunikationssatelliter, - tillstånd till lokala sändningari särskild lokal kanal, - tillstånd att upplåta utrymme i kabelnät till annan för sändningsverksamhet, t ex till tidningsforetag.

Kommittén föreslog däremot att det inte skulle behövas tillstånd för mottagning av program från direktsändande satelliter, inte heller för kabelnät som inte omfattar mer än ca 50 hushåll.

Nätägare skulle kunna ges tillstånd dels till vidarespridning av kommunikationssatellitkanaler, dels att upplåta utrymme i kabelnät till annan for sändningsverksamhet. Det lokala operatörsföretaget skulle kunna få samtliga tre former av tillstånd. Regler for användning av kabelnät borde enligt kommittén tas in i en särskild lag om kabelsändning, vilken föreslogs träda i kraft den 1 januari 1986.

I sitt förslag skiljer massmediekommittén på bevarande för granskningsändamål och bevarande för forskningsändamål. Kommittén föreslog att regler om bevarandeskyldighet för granskningsändamål borde tas in i en kabelansvarighetslag. Lokalt producerade radio- och TV-program skulle bevaras i sex månader för att säkerställa framtida bevisning. Kommittén anförde att det även var nödvändigt att de programkanaler från kommunikationssatelliter för vilka sändningstillstånd getts kunde granskas. Det skulle enligt kommittén dock föra förlängt att ålägga varje tillståndsinnehavare ett dokumentationstvång. I

stället borde kabelnämnden svara för denna dokumentation. Kommittén ansåg att det borde övervägas om en generell dokumentation var nödvändig eller om den kunde begränsas till vissa kanaler enligt kabelnâmndens behov.

Beträffande bevarande för forskningsändamål anförde kommittén att rundradiosândningar i kabelnät av i forsta hand PV-program kommer att bli ett väsentligt tillskott till vår mediemiljö och att de motiv som ligger bakom nuvarande pliktexemplarslag skulle kunna åberopas för att dokumentera även denna verksamhet. Kommittén föreslog dock inte några regler for leveransplikt till ALB, utan hänvisade till att det var nödvändigt att göra en avvägning mellan önskemålet att bevara vad som sändsi kabelnät och de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant bevarande. Massmediekommittén ansåg sig inte ha kompetens att gå närmare in på dessa frågor och avstod därför från att föreslå nâgra ändringar i pliktexemplarslagen. Man ansåg emellertid atti första hand for kabelsändningar unikt material borde bevaras. Kommittén ansågockså att det skulle vara mindre lämpligt med frivilliga överenskommelser än att införa regler som âlade dem som bedriver kabelsändningar vissa skyldigheter. Massmediekommittén utgick ifrån att ALB skulle redovisa sin bedömning i samband med beredningen av kommitténs förslag.

ALB framförde i sitt remissvar att kabelsändningarna borde omfattas av pliktexemplarslagen. I likhet med massmediekommittén ansåg ALB att man i forsta hand borde inrikta sig på att bevara de lokala egensändningarna, men påpekade att även satellitsändningar som fors vidare i kabelnät är av intresse för forskningen. ALB ansåg att det borde vara möjligt att lägga upp ett system för åtminstone ett representativt urval av det utbud som kommer från utlandet via satellit.

I regeringens proposition (1984/85:199) Om radio- och PV-sä ndningar i kabelnât lämnas inga förslag till bevarande av kabelsändningar för forskningsändamål.

4.1.3 Iext-'I'V

Kommittén gjorde en uppdelning mellan etersänd och trådsänd text-TV samt mellan fristående textsidor och programtextning. Enligt kommitténs forslag skulle-Sveriges Radio också i fortsättningen svara for verksamheten med fristående text-TV-sidor i rikssändningar. Eftersom den etersända programtextningen måste anses vara en integrerad del av programverksamheten inom Sveriges Television och utbildningsmdion, skulle således all etersänd text-TV omfattas av samma regler som programverksamheten i övrigt inom Sveriges Radio, även skyldigheten att referensbanda och att avlämna pliktexemplar.

För trådsänd text-TV, t ex fristående textsidor i ett kah- -1, ansåg kommittén att samma regler borde gälla som för teledata och annan datakommunikation, medan däremot översättningstexter och annan sådan text-TV som är avsedd att tas emot samtidigt som de vanliga kabel-TV-programmen borde följa de regler som kommittén föreslog för lokala kabel-TV-sändningar. Enligt kommitténs förslag skulle således fristående text-TV-sidor i kabelnät bevaras-i en månad, medan t ex programtextning skulle bevaras i sex månader.

4.2 Nárradiokommittén

Redan år 1965 föreslog 1960 års radioutredning att särskild rundradio skulle få sändas under samhällets överinseende vid sidan av Sveriges Radios sändningar. Förslaget ansågs dock vara alltför skissartat for att kunna ligga till grund for ett forslag till riksdagen. 1974 års radioutredning tog upp frågan på nytt. I sitt år 1977 framlagda betänkande foreslog utredningen att sändare med låg effekt skulle kunna användas i en försöksverksamhet både för särskild ljudradio och TV. I propositionen om radions och TVs fortsatta verksamhet (prop 1977/78:91) föreslogs en försöksverksamhet med det som nu kallades nârradio, i huvudsak enligt utredningens förslag.

Nârradiokommittén tillsattes sommaren 1978 med uppdrag att utreda frågan om närradio och när-TV. Kommittén skulle också administrera

en försöksverksamhet med nârradio. Nârradiokommittén har redovisat sina resultat i två betânkanden: N ärradio (SOU 1981:13) och Föreningarnas radio (SOU 1984:53). I det här sammanhanget är det av intresse att redovisa kommitténs ställningstaganden vad beträffar referensbandning och leveransplikt till ALB.

I Närradio (SOU 1981:13) hänvisade kommittén till att deti lagen (1978:480) om ansvarigheti försöksverksamhet med närradio föreskrevs att en sändande sammanslutning skulle tillse att bandupptagsom sändes. Justitiekanslern och ning skedde av varje radioprogram enskild som angripits i radioprogram hade rätt att ta del av dessa band. Kommittén menade att referensbandningsplikten hade fungerat tillfredsställande och föreslog att regeln att alla program referensbandas och hålls tillgängliga i sex månader skulle bestå också i en permanent verksamhet. Kommittén föreslog dessutom att det skulle lagfâstas att även tillståndsgivaren, dvs närradiomyndigheten, skulle ha rätt att infordra referensband. Detta blev också innehålleti den nya lagen.

om leveranser till ALB diskuterade kommittén flera alternativ: [fråga dels att nârradion skulle omfattas av leveransplikt, liksom annat radiomaterial, och dels att ALB skulle få en lagstadgad rekvisitionsrätt, dvs efterhand kunna kräva in band från ett urval av sänha möjlighet atti dande sammanslutningar. Ett tredje alternativ skulle enligt kommittén kunna vara att ALB genom frivilliga överenskommelser med vissa sändande sammanslutningar skulle få upptagningar från vissa nârradiosändningar. Kommittén tog dock inte ställning utan ansåg att fråi samband med en gan om leveransplikt till ALB borde aktualiseras översyn av pliktexemplarslagen.

IFöreningar-nas radio (SOU 1984:53) togs frågan om referensbandning upp på nytt. föreslog att referensbandningsplikten

Nârradiokommittén

skulle kvarstå i den permanenta verksamheten. Det skulle också i fortsättningen åvila de sammanslutningar som innehar såndningstillstånd att ombesörja denna bandning. Däremot ansåg kommittén att den tid som referensbanden måste bevaras, skulle begränsas till tre månader. Svea hovrätt och ALB ifrågasatte förslaget om för- JK, radionämnden,

kortad liggtid för referensbanden, och riksdagem beslutade inte heller om någon ändring av nárradiolagen i detta avserende.

Beträffande leveranser till ALB redovisade kommittén de svårigheter som arkivet hafti sin ambition att samla in ett urval av närradiosändningarna. Kommittén ansåg det angeläget att seriös forskning också skulle kunna bedrivas kring nârradioverksamheten. Kommittén föreslog därför att ALB skulle få en förstärkt möjlighet att få in de önskade inspelningarna. Man ansåg det dock vara att gå för långt att ålágga närradions sammanslutningar att leverera all programproduktion. Kommittén föreslog därför att ALB skulle ges laglig rätt att kräva in delar av närradions sändningar, s k rekvisitionsrätt. Kommittén orde den bedömningen att ALB endast skulle utnyttja sin rekvisitionsrätti begränsad omfattning, eftersom den sammanlagda produktionen av narradio i landet var så stor.

ALB framförde i sitt remissvar att närradions sändningar utgör ett viktigt element i massmedieutbudet och att dessa borde jämställas med de redan etablerade etermedierna och med tryckta skrifter och således omfattas av en fullständig leveransplikt.

I regeringens prop (1984/85:145) Om närradio angav föredraganden att han inte var beredd att föreslå någon förändring av pliktexemplarslagen. Frågan om bevarandet av närradions program måste övervägas ytterligare och bedömas i ett större sammanhang där också frågan om program i lokala kabelnät borde ingå.

4.3 Övriga utredningar

I nformationsteknologiutredningen tillsattes år 1978 för att utreda frågan om den nya informationsteknologin. I sitt slutbetänkande (SOU 1981:45) Nya medier - text-TV, teledata föreslog utredningen att text- TV skulle följa samma regler som gällde for Sveriges Radios övriga sändningar. Därigenom skulle också text-TV omfattas av kravet på referensbandning och leveransplikt till ALB. Däremot menade utred ningen att det av praktiska och ekonomiska skäl inte var möjligt att

kräva fullständig dokumentation av det som förmedlats till allmänheten via teledata. Utredningen föreslog därför att någon bevarandeskylmed hänsyn till kravet att säkerställa framtida bevisning om dighet innehållet, inte skulle gälla för framställningari teledata. Forskningens intresse av tillgång till teledatamaterial togs inte upp. Utredningen anförde att pliktexemplarslagen hade helt andra syften än bestämmelserna om att bevara exemplar för granskning och att det inte syntes aktuellt med sådana föreskrifter i fråga om teledatamaterial.

Radiorättsutredningen tillkallades år 1979 med uppgift att utreda vissa frågor inom radiolagstiftningen. I sitt (SOU 1981:19)

betänkande

Översyn av radiolagen föreslog utredningen bl a en ändringi pliktexemplarslagen med syfte att undanta text-TV från leveransskyldighet. Utredningens motiv till detta förslag var dels att mängden pliktexemplar skulle öka i väsentlig mån om även text-TV-program betraktades som pliktexemplar dels att man får förmoda att endast en mindre del av text-TV-programmen har ett dokumentärt värde.

Talbokskommittén tillkallades år 1979 för att bl a utarbeta förslag till en omorganisation av talboks- och punktskriftsförsörjningen i landet. Bevarandefrâgorna berördes inte i kommittén.

Taltidningskommittén tillsattes år 1982 för att bedriva utrednings- och utvecklingsarbete rörande stöd till taltidningar. Taltidningskommittén lämnade sitt slutbetänkande i juni 1987.

Två utredningar har haft synpunkter och förslag angående registrering av ljud- och bildmedier. I en rapport från kulturrådet(1979:1) Fonogrammen i kulturpolitiken föreslogs att ALB skulle framställa en kata-

log över i Sverige tillgängliga fonogram. ALB hävdade i det samman-

hanget behovet av en mer utförlig dokumentation över den svenska fonogramproduktionen, en svensk nationaldiskograñ. ALB har nu fått medel för att fr o m budgetåret 1988/89 framställa en sådan fonogramförteckning.

Videogramutredningen tillsattes år 1977 med uppdrag att utreda frågan om samhällets insatser på videoområdet. I sitt slutbetänkande

(SOU 1981:55) Video föreslog utredningen att ett centralt datorbaserat register över bildprogram skulle inrättas. Utredningen ansåg att ALB skulle vara lämpligt som huvudman för ett sådant register. I regeringens prop (1981/82:l11) Om vissa ñlmfrågor m.m. anförde föredragan-

den att det av den positiva remissreaktionen framgått att ett centralt

register skulle välkomnas av många. Det fanns dock flera olösta frågor, som skulle kunna påverka kostnaderna för ett register mycket kraftigt. Han var därför inte beredd att innan ytterligare material lagts fram, vidta några åtgärder för att fortsätta planeringen av ett centralt register.

5 Vem bevarar vad

idag?

Upptagningar av ljud och rörliga bilder finns samlade på många håll i landet. Museer, bibliotek, arkiv, organisationer, myndigheter och företag har ofta ett visst bestånd av ljudinspelningar och/eller filmer och videogram. Det finns även stora privata innehav, framför allt av grammofonskivor.

I Directory of Nordic Sound Archives 1986, som utarbetats gemensamt av ALB och IASA (International Association of Sound Archives) Nordic Branch, redovisas arkiverade ljudupptagningar vid 69 offentliga institutioner i Sverige. Frånsett ALB, riksradions program- och grammofonarkiv samt LRABs stationer är flertalet samlingar av relativt begränsad omfattning. Ett bestånd av mer än 10 000 ljudinspelningar redovisar, förutom de ovan nämnda, endast följande fem institutioner:

- Talboksoch punktskriftsbiblioteket (TPB) - Dialektoch Folkminnesarkiveti Uppsala - Göteborgs universitetsbibliotek - Malmö stadsbibliotek - Svenskt visarkiv.

Med undantag av Malmö stadsbibliotek, vars samling till största delen består av kommersiellt utgivna grammofonskivor och kassetter, har dessa institutioner en speciell inriktning vad gäller urval av material. TPB förvarar masterband och kassettkopior av talböcker for synskadade, Svenskt visarkiv, Dialekt- och Folkminnesarkiveti Uppsala samt Göteborgs universitetsbibliotek gör egna inspelningar och samlar, i många fall icke offentliggjort, material inom sina respektive ämnesområden.

Av den inom ALB utarbetade förteckningen Inventering av ljud- och bildsamlingar hos vissa arkiv, bibliotek och museer 1981 framgår att många institutioner har filmer och videoinspelningar i sina arkiv. Det är dock i allmänhet frågan om enstaka exemplar. Mer omfattande samlingar av rörliga bilder finns vid ALB, TV-arkivet inom Sveriges Television samt vid filminstitutets (SFI) arkiv. Vid sidan av dessa arkiverar ñlm- och videobolagen i viss utsträckning sina egna produktioner. Det finns också film- och videosamlingar hos AV-centraler och andra filmdistributörer, men då for andra ändamål än långtidsarkivering.

I det följande ges en närmare beskrivning av verksamheten vid ALB, arkiven inom SR-koncernen, SFIs Filmarkiv och dokumentationsavdelning samt hanteringen av ljud- och bildmaterial vid kungl. biblioteket (KB) och Lunds universitetsbibliotek.

5.1 Arkivet för ljud och bild (ALB)

ALB startade, som tidigare nämnts, sin verksamhet den 1 januari 1979. ALB är en statlig myndighet, direkt underställd utbildningsdepartementet. Från starten 1979 och fram till den 30 juni 1984 leddes ALB av statens arkivstyrelse, samma styrelse som leder bl a riksarkivet. Då fanns dessutom en rådgivande ALB-nämnden. nämnd, Fr om den 1 juli 1984 har ALB en egen styrelse, som utses av regeringen. F n har myndigheten 27 årsarbetskrafter och en årlig budget på ca 9,6 milj kr.

sin instruktion (SFS 1984:580) Enligt har ALB följande uppgifter

- ALB skall ta emot sådana exemplar av ljudradio- och televisionsprogram, ñlm, fonogram och videogram som enligt pliktexemplarslagen skall levereras till arkivet. ALB får även som deposition eller gåva ta emot eller på annat sätt förvärva andra ljud- och bildupptagningar. - ALB har skyldighet att 1. ha band om och vårda det arkivmaterial som förvaras hos ALB

2. företa de gallringar som kan behövas 3. hålla arkivmaterialet tillgängligt samt 4. på begäran lämna och enskilda myndigheter de upplysningar och råd som man har möjlighet till.

Figur 5.1 ALBs organisation

DIR

STAB

FÖRVÄRV TEKNIK KATALOG FORSKAR- KANSLI SERVICE

ALBs verksamhet kan indelas i följande huvudomrâden: accession, be-

varande, katalogisering, Förvärvsenheten har antillhandahållande. svar för accession och bevarande, katalogenheten har ansvar for katalo-

gisering, medan enheten för forskarservice har ansvar för tillhandahål- Iandet av material till forskare.

Föruärvsenhetens huvuduppgifter är att se till att pliktexemplaren lämnas till ALB, samt att ta emot och registrera det material som inkommer. En viktig del av arbetet består i att bevaka utbudet på framför allt ñlm-, video- och fonogrammarknaden samt informera leveransskyldiga om

pliktexemplarslagen. Trots att det nu finns en lagstadgad leverans-

plikt, krävs det omfattande inkrävningsinsatser i form av påminnelser mm. Förvärvsenheten svarar också för förvärv av material som inte

omfattas av pliktexemplarslagen men som bedöms vara intressant ur forskningssynpunkt. Ytterligare en uppgift som åligger förvârvsenheten âr att se till att samlingarna vårdas och bevaras på ett tillfredsställande sätt. Slutligen svarar förvärvsenheten också för produktion och utgivning av publikationsserien Svenska Diskograñer.

Katalogenheten har ansvar för att materialet katalogiseras, vilket är nödvändigt for att arkivet skall kunna fullgöra skyldigheten att hålla materialet tillgängligt. ALB fick vid starten inte några resurser för en heltäckande katalogisering av samlingarna. Det förutsattes att man i första hand skulle utnyttja redan befintliga kataloger och i övrigt söka samarbete med andra katalogiserande institutioner, framför allt Sveriges Radio och ñlminstitutet.

Teknikenhetens huvudsakliga arbetsuppgifter är att föra över pliktexemplar och förvärv av film till videokassetter och videoband samt att för forskningsândamâl framställa kopior av ALBs arkivband, s k studiekopior. Teknikenheten svarar också för inköp, underhåll och viss service av den tekniska utrustningen. Slutligen har teknikenheten ansvar för renovering, omkopiering och annan teknisk vård av samlingarna.

Enheten för forskarservice slutligen har ansvar för att tillhandahålla material ur ALBs samlingar för forskare. Enligt upphovsrättslagen âr samlingarna inte tillgängliga för andra ändamål utan upphovsmannens samtycke. Begreppet forskningsändamâl definieras av ALB på foljande sätt:

- arbetet skall ske med vetenskaplig målsättning, man får alltså inte tillgång till ALBs samlingar enbart for att tillfredsställa ett personligt intresse - skall vara att dokumentera resultatet syftet offentligt i någon form.

Med forskning likställs följande verksamheter:

journalistik, opinionsbildning

grundutbildning på universitetsnivå - researcharbete konstnärlig kreativ verksamhet utredningsarbete.

Forskare och likställda styrker sin behörighet på två sätt:

genom eget tidigare arbete, t ex forskarutbildning eller tidigare produktion, eller genom handledare/motsvarande, som kan intyga att vederbörande förväntas arbeta enligt reglerna genom en mer eller mindre detaljerad plan för arbetet, som skall presenteras för ALB innan beställningarna görs.

ALB har i en skrivelse till utbildningsdepartementet behandlat vissa erfarenheter av pliktexemplarslagens tillämpning, erfarenheter från samarbetet med andra institutioner samt frågor om utökade uppgifter för ALB. Arkivet har dessutom i sitt samlade remissvar på närradiokommitténs (SOU 1984:53), massmediekommitténs (SOU 1984:65) och taltidningskommitténs (DsU 1984:4) betänkanden redovisat sina ståndpunkter vad gäller nya medieformer som kabel-TV, närradio mm. Nedan följer en detaljerad redogörelse medium for medium for accession, bevarandeteknik och katalogisering samt ALBs synpunkter som de redovisats i ovannämnda skrivelser.

5.1.1 Sändningar från Sveriges Radio

I 10 § av radioansvarighetslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477) bemyndigas regeringen att meddela bestämmelser om skyldighet for programforetag att vidta åtgärder för att säkerställa bevisning om innehålleti radioprogram och fastställa villkor for att enskilda skall få ta del av sådan bevisning. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i en tillämpningsförordning (1967:226) foreskrivit att program- . . företag skall ombesörja upptagning av varje program som sänds. Dessa s k referensband måste sedan bevaras av programbolageti sex månader. JK och enskilda som anser att yttrandefrihetsbrott har begåtts mot dem har rätt att ta del av upptagningarna. I pliktexemplarslagen är det

angivet att referensbanden därefter skall levereras som pliktexemplar till ALB. Dessa föreskrifter gäller samtliga programbolag inom SRkoncernen. För utbildningsradions program, som sänds både i riksradion, lokalradion och televisionen, ansvarar respektive sändande bolag för referensbandning och leverans till ALB.

5.1.1.1 Ljudradio

R iksradion

Före 1979 gjordes riksradions referensupptagningar på en mycket låg teknisk kvalitet. ALBs start föregicks av förhandlingar mellan Sveriges Radio och den organisationskommitté som tillsattes infor bildandet av den nya arkivmyndigheten. Dessa resulterade bl a i en överenskommelse om ny referensbandningsteknik. Den nya utrustningen togs i bruk i april 1979. Det totala riksradioutbudet spelas in på sextimmarsband med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna i de tre programkanalerna samt sändningarna från utlandsprograrmnet (UTP). Inspelningarna görs i mono, med en hastighet av 4,75 cm/sek, vilket anses ge en acceptabel ljudkvalitet for tal, men inte for musikinslag. Eftersom det numera pågår sändningar praktiskt taget dygnet runt åtminstone i någon kanal, den totala sändningstiden uppgår f n till ca 20 000 timmar per år, löper också referensbandningen 24 timmar per dygn. Det innebär att det varje dag produceras fyra sextimmarsband med riksradiosândningar. Den totala årliga accessionen uppgår till ca 1 460 band. I hyllmeter blir den årliga tillväxten av riksradioband 26 hm. Bandleveranser sker varje måndag från radiohuset till ALB. där banden packas upp och inregistreras. ALB får också visst kringmaterial som programtablâer o d.

Vid ALBs start producerade riksradion en katalog över sina sändningar, den s k programkatalogen. P g a resursbrist var det stor eftersläpningi katalogiseringen. Man vidtog olika åtgärder for att komma till rätta med detta. Bl a lämnades ett helt budgetår okatalogiserat. Vissa inskränkningar ordes också i de programkategorier som redovisades i katalogen. Trots detta hade man ändå svårigheter att hinna med den

löpande katalogiseringen. Då det visade sig att intresset för programkatalogen var tämligen ringa inom företaget, beslöt riksradion att upphöra med denna verksamhet fr 0 m 1 juli 1986. Då hade man hunnit katalogisera sändningarna till och med kalenderåret 1984. ALB har fr o m budgetåret 1986/87 fått medel för och påbörjat produktion av en riksradiokatalog i egen regi.

Som framgår av avsnitt 3.1.1 har sändningstiden för riksradioutbudet legat relativt konstant under ALBs verksamhetstid. Så länge riksradiosändningarna bedrivs inom det nuvarande kommer inte kanalsystemet en utvidgning av sändningstiden att avspegla sigi antalet till ALB le-

vererade band, eftersom programkanalema spelas in parallellt på sam-

ma band. Däremot innebär att antalet varje sändningstidsökning katalogiseringsobjekt ökar.

I det avtal som slutits mellan ALB och programbolagen inom SR-koncernen förhållandet regleras till de olika programarkiven. Enligt detta avtal har ALB rätt att for forskares beställa räkning kopior av band ur programarkivets samlingar till självkostnadspris. Under 1984 förvärvades 64 band från programarkivet.

I skrivelsen till departementet pekar ALB på den dåliga tekniska kvaliteten på riksradions referensband och ställer frågan om man genom en selekterad inspelning kan frigöra medel för att höja den tekniska kvaliteten på de band som skall långtidsarkiveras hos ALB. Man vill undersöka möjligheterna for ALB att

själv handa selektivt, alternativt

komma överens med programbolagen om selektiv bandning på högre kvalitet. Man önskar kostnadsberäknade alternativ till den nuvarande bandningen och arkiveringen av radioutbudet.

Lokalradion

Sveriges Lokalradio AB (LRAB) är indelat i 24 självständiga lokalradiostationer. I Stockholm finns dessutom en central företagsledning. För LRAB gäller samma regler angående referensbandning och leveransplikt som för riksradion. Varje station sköter sina egna referensbandningar och leveranser till ALB. Leveransrutinerna varierar mel-

lan de olika stationerna, vilket medför ett visst bevaknings- och inkrâvningsarbete från ALBs sida.

Före tillkomsten av ALB hade varje station sitt eget referensbandningssystem. Med den mycket varierande standarden på band och inspelningsutrustning som fanns hos de olika stationerna, skulle det inneburit stora praktiska svårigheter för ALB att bevara hela utbudet. Därför arkiverades endast ett antal typveckor från den perioden. Efter förhandlingar med organisationskommittén för ALB införde LRAB enhetlig inspelningsapparatur på samtliga stationer fr o m den 1 augusti 1979. Man använder samma referensbandningssystem och tekniska utrustning som riksradion. Banden är också desamma. För att få maximal packningstäthet på banden spelas programmen in på fyra kanaler. Eftersom varje station bara har en sändning på gång samtidigt blir det ingen parallell bandning utan banden reverseras vid bandslut. Den tekniska kvaliteten är densamma som för riksradions upptagningar. Inspelningarna görs i mono med en hastighet av 4,75 cm/sek. Bandspelaren startar automatiskt så fort sändaren sätts igång.

En allt vanligare företeelse är de sk kommunsändningarna, vilka endast nâr delar av ett lokalradioområde. Dessa sändningar referensbandas oftast med en kassettspelare och levereras till ALB i form av kompaktkassetter.

Som framgår av avsnitt 3.1.2 har lokalradion haft en kraftig sändningstidsökning. Detta avspeglar sig i leveranserna till ALB. Antalet levererade band har ökat med mer än 50% sedan starten. Den totala sändningstiden för samtliga lokalradiostationer var 35 777 timmar under budgetåret 1985/86. Från samma period levererades 2 302 lokalradioband till ALB. Den årliga tillväxten är ca 30 hyllmeter.

De enskilda lokalradiostationerna gör inga kataloger över sina sändningar. Det framställs inte heller centralt någon sändningskatalog. Däremot skriver varje station s k programrapporter, som översiktligt redovisar innehållet i sändningarna. Till dessa, som framställs helt manuellt, finns inga register eller sökmöjligheter. Vid ALBs start undersöktes olika möjligheter att förbättra åtkomsten till LKAB-materialet.

En utvecklad katalog skulle emellertid medföra så stora kostnader, att ALB tvingades konstatera att man av resursskäl måste nöja sig med programrapporterna som enda dokumentation. Det saknas därför sökmöjligheter till hela lokalradiomaterialet. Dessutom med gör tekniken kontinuerliga inspelningar att det är mycket svårt att orientera sig på banden. Detta medför att det kan vara mycket tidsödande och besvärligt för forskare att få fram önskat material.

5.1.1.2 Television

Rikssändningarna

Referensbandningen for rikssândningama i TVs båda programkanaler sköts av den centrala teknikenheten inom SVT. Vid starten 1979 ansågs att TV-sändningarna av kostnadsskäl skulle bandas på den då förhärskande hemmavideostandarden VCR. Kultur-utskottet att påpekade man borde undersöka möjligheterna att höja bandkvaliteten, bl a med tanke på eventuell kommande markdistribution av TV-program.

I samarbete med SVT framlade ALB år 1981 en utredning om höjd bandstandard för pliktexemplar av TV-sändningarna. I utredningen föreslogs att man skulle använda professionella entumsband men spela in på speciellt avpassade videobandmaskiner, som endast körde med 1/4 av den normala hastigheten. Därigenom åstadkoms en kraftig höjning av kvaliteten till rimlig bandkostnad. SVT, som skulle kunna använda banden för reprisândamål, accepterade att delvis bestrida den nödvändiga maskinanskaffningen. ALB tilldelades medel för denna nivâhöjning fr o m budgetåret 1984/ 85.

När beslutet var fattat och medel anvisade, meddelade leverantören av

videobandspelarutrustningen, Bosch-Fernseh, att man inte kunde ga-

rantera den tekniska livslángden hos ett sådant ef- 1/4-fartssystem, tersom endast ett litet fåtal institutioner i övrigt hade visat sig intresserade. Däremot var man beredd att leverera utrustning som spelade in med halva den normala hastigheten. förändrades helt de Därigenom bandekonomiska förutsättningarna for projektet. ALB beslöt då i sam-

råd med SVT, att endast banda den svenska produktionen, for vilken man ansåg sig ha ett större ansvar, på entumsband (BGN-band). Det totala utbudet, inklusive de svenskproducerade programmen, skulle fortsättningsvis spelas in på 3-timmars VHS, det allmänt förekommande hemmavideosystemet. Därigenom uppnåddes en kraftig standardforbättring for den inhemska produktionen, vilken spelas in både på BCN-band och på VHS-kassetter, medan de utländska TV-programmen korn att bevaras på en sämre kvalitet. Av bandekonomiska skäl undantas följande svenska produktioner från BCN-bandning:

- sändningar fore kl 18.00 av sportprogram och minoritetsspråkprogram repriser - i ALBs samlingar. spelfilm som redan finns på BCN-band

I överenskommelsen med SVT ingick att BCN-banden skulle ligga kvar på SVT under en treârsperiod. Därefter levereras de successivt över till ALB. Efter tre år har SVTs programintresse for materialet avtagit i sådan grad att det inte är någon större olägenhet att banden förvaras på ALB, trots den försämrade tillgänglighet som detta innebär.

Referensbanden från SVT, liksom riksradiobanden, levereras en gång per vecka till ALB, där de tas emot och inregistreras.

SVT sänder ungefär 5 000 timmar totalt per år. Det levereras ca 2 300 VHS-kassetter årligen till ALB. Därtill kommer ca 530 BCN-band. Eftersom inspelningen sker kontinuerligt blir det alltid en del bandutrymme, t ex vid sändningarnas dagsslut, som inte innehåller information. I hyllmeter räknat upptar ett års accession av riks-TV ca 100 hm.

SVT har flera kataloger över det sända materialet. Programkatalogen, med den interna beteckningen A28, redovisar samtliga sända program. Man kan söka på programtitlar, personnamn och klassiñkationsbeteckning. Programkatalogen framställs i form av mikrofiches, på vilka ALB prenumererar. För det material som bevaras i PV-arkivet framställs också en datorbaserad katalog enligt ett annat system. Också denna katalog produceras som mikrofiches, på vilka ALB prenumererar. Slut-

ligen görs en speciell katalog över IVs nyhetssändningar, på ytterligare ett annat system. Denna katalog är sökbar on line, men ännu så länge tar man också ut katalogen i form av mikrofiches.

I det ovannämnda avtalet mellan ALB och Sveriges Radio regleras också förhållandet gentemot TV-arkivet. Forskare har möjlighet att via ALB få tillgång till material i TV-arkivet mot självkostnadspris. Då det gäller filmmaterial kan ALB låna över filmerna och göra studiekopior för forskare på den egna utrustningen. Om materialet ligger på videoband, betalar ALB överföringskostnaden till SVT. Forskaren får sedan betala samma avgift som om programmet funnits på ALB. Under 1984 förvärvades på forskarförfrâgan 132 titlar från TV-arkivet.

Förutom förvärv på direkt forskariörfrågan, har ALB också övertagit en del äldre TV-material. Bl a har ca 400 tvåtumsband, originalinspelningar från tidig svensk TV-produktion, överförts till ALB.

Regional -TV

Vid sidan av rikssändningarna i TV 1 och TV 2 sänder SVT också regionala nyhetsprogram från sju olika distrikt. Dessa är 15 minuter långa

och sänds varje vardag med uppehåll under sommarmånaderna. Dis-

trikten sköter sina egna referensbandningar och levererar också ban» den direkt till ALB.

Från starten 1979 bandades de regionala sändningarna på entimmes VCR-kassetter. Fr o m augusti 1981 började regionalnyheterna bandas på tretimmars VHS-kassetter. Sammanlagt sänds drygt 300 timmar med regionala program/år. Till ALB levererades 169 kassetter med re-

gional-TV-sändningar under budgetåret 1985/86. Den årliga tillväxten

är sex hyllmeter.

De regionala nyhetssändningarna redovisas endast delvis i SVTs kataloger. S k dagen efter-listor, där varje inslag i programmet redovisas relativt utförligt, skickas dock till ALB.

Text-TV

Som redovisats i avsnitt 3.2.4 började en arbetsgrupp inom Sveriges Radio år 1975 att utreda möjligheterna att företa prov med text-TV, i första hand för programtextning och annan informationsservice till hörselskadade och döva. Sommaren 1978 inledde SVT en försöksverksamhet med information riktad till hörselhandikappade, och i maj 1980 började mer regelbundna sändningar. Text-TV innehåller idag dels programtextning och dels informationssidor. Programtextningen består i textning på svenska av program med svenskt tal och textade kommentarer vid direktsändningar. De ca 250 informationssidorna som sänds idag, innehåller främst nyheter och sport. Därutöver finns också information om bl a ekonomi, väder och TV-program samt förströelsesidor. Text-TV produceras av en speciell redaktion inom SVT, med bemanning mellan kl 08.00 och 24.00 alla dagar i veckan.

Text-TV sänds inom ramen för SVTs sändningsrätt och skall därför följa de regler som gäller för TV-verksamheten i övrigt, inklusive pliktleveranser till ALB. Text-TV sänds i SVTs båda kanaler och är tillgänglig under den tid som sändarna är på, från ca 08.30 till dess de ordinarie sändningarna slutar. Informationssidorna uppdateras kontinuerligt under dagen, vilket innebär svårigheter vad beträffar dokumentation och referensbandning. SVT och ALB diskuterade under försöksverksamheten lämpliga metoder för att dokumentera text-TV-sändningarna. Man kom dock inte fram till någon acceptabel lösning. Det var först i samband med att. man gick över till att banda den svenska produktionen på BCN -systemet, som en lösning gavs. För text-TV används outnyttiat utrymme i TV-signalen, det s k bildsläckintervallet. SVT använder fyra lediga linjer i varje intervall. Dessa linjer registreras på BCN-banden och kan återvinnas genom en text-TV-mottagare. Därigenom bevaras den information som är tillgänglig som det i samtidigt någon kanal sänds ett svenskt program. Även om inte alla versioner av informationssidorna därigenom bevaras, blir det ändå, enligt ALBs bedömning, ett tillräckligt stort urval. Text-TV kräver således inte någon särskild behandling vad beträffar mottagning och registrering. Några initiativ för att katalogisera text-TV-informationen har inte heller tagits inom ALB.

5.1.2 Närradio

Försöksverksamheten med närradiosändningar startade under tiden 24 - 26 november april 1979 på 16 orter i landet. Sammanlagt 262 föreningar fick sändningstillstånd under år 1979. Redan första året sändes under en vecka totalt 3 14 timmar närradio i landet. Genom ett riksdagsbeslut i juni 1982 gavs närradioverksamheten fastare former. Den dittillsvarande provisoriska ersattes lagstiftningen med närradiolagen (1982:459). År 1985 beslutade riksdagen att ge nârradioverksamheten permanent karaktär, och nârradiokommittén, som administrerat försöksverksamheten, omvandlades till en myndighet. N ärradiosändningarna har successivt byggts ut, 1984 hade 812 föreningar på 70 orter sândningstillstånd. I maj 1987 har 1 925 föreningar på 123 orter tillstånd. Den sammanlagda sändningstiden år 1986 till ca uppgick 150 000 timmar.

Liksom programbolagen inom SR«koncernen hade de i försöksverksamheten deltagande sammanslutningarna skyldighet att referensbanda sina sändningar för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i programmen. Referensbanden skulle sparas i minst sex månader från sändningen. Däremot omfattades inte närradiosändningarna av pliktexemplarslagen, då de låg utanför SRs sândningsrätt. Detta förhållande gäller även sedan nârradioverksamheten permanentats.

ALB har följt närradions med stort intresse. Redan från utveckling början stod det klart att man inte skulle kunna klara ett totalt bevarande av närradioverksamheten, inom befintliga resursramar. Det var dock önskvärt att ett representativt urval kunde bevaras redan från starten av forsöksverksamheten. I september 1979 skickade ALB därför ut en enkät till deltagande sammanslutningar där man presenterade ALB och pliktexemplarslagen samt ställde frågor om bl a sândningstid, programinnehåll, bandstandard och intresse för leveranser till ALB. Därefter bestämdes ett urval sändningsveckor, som man försökte intressera föreningarna för att leverera till arkivet. Förutsättningen var att ALB ersatte föreningarna för bandkostnaden. Liknande önskemål

har därefter upprepats med vissa intervall. Intresset från föreningarnas sida har varit relativt ringa. Vissa föreningar har sett fördelen med att få sitt material bevarat i ett centralt arkiv och har levererat samtliga sändningar sedan starten. Flertalet har dock valt att inte alls hörsamma uppmaningarna från ALB. 98 leverantörer, varibland finns både enskilda tillståndsinnehavare och närradioföreningar, har sammanlagt skickat ca 2 500 närradioband till ALB. Detta är en mycket liten del av det totala utbudet - under nârradions 20 första sändningsmånader sändes ca 31 000 timmar. Det utgör inte heller ett representativt urval, eftersom det är ett litet fåtal föreningar som står för den stora andelen av de levererade banden.

ALB har p g a resursbrist inte haft möjlighet att bedriva en mer intensiv informations- och inkrävningsverksamhet vad beträffar närradiomaterialet. Föreningarna har frihet att själva välja inspelningssystem och bandtyp för referensbandningarna. Det har medfört att den tekniska kvaliteten och packningsgraden varierar mycket mellan band från olika föreningar. Vissa bandar på spolband av hög kvalitet, medan andra använder enkel kassettstandard. ALB betalar bandkostnaderna, vilka skiljer sig avsevärt mellan olika levererande Hittills föreningar. har det inte skett någon katalogisering av ALBs närradioband. De registreras vid mottagandet på föreningens namn. Någon indelning i kategorier eller orter görs inte.

För att få en bättre bild av hur referensbandning av närradiosändningarna går till, skickade ALB hösten 1986 ett frågeformulär till 260 tillståndsinnehavare. Av dessa svarade totalt 96 föreningar. Av denna enkät framgâr att flertalet referensbandar på vanliga kompaktkassetter. 24 av de tillfrågade gör referensupptagningar på spolband. Hastigheten varierar från 1,12 cm/sek till 19 cm/sek. Den vanligaste är hastigheten 4,75 cm/sek, dvs samma inspelningshastighet som används för riksradions och lokalradions referensband. Endast 1/3 av de svarande uppgav att de samarbetade med andra föreningar om referensbandningen. I Malmö har föreningarna möjlighet att antingen sända genom egen försorg eller låta Televerket Radio svara för programavvecklingen. I det första fallet svarar den enskilda föreningen också för referensbandning, medan televerket sköter referensupptagningen i det andra fallet.

Knappt hälften av de svarande återanvänder banden efter sex månader. 30 föreningar sparar samtliga referensband. 14 uppgav att de spa-

rar vissa band eller delar av referensinspelningarna. Övriga är osäkra

eller har underlåtit att svara.

I enkäten ställdes också vissa frågor om föreningarnas syn på leveransplikt eller rekvisitionsrätt av närradions sändningar. 49 föreningar var negativa till tanken på Ieveransplikt och 46 sade nej till rekvisitionsrätt. 24 tillståndsinnehavare såg positivt på leveransplikt och 29 såg positivt på rekvisitionsrâtt. Sammanlagt 28 st har underlåtit att svara och ett tiotal har ingen uppfattning. Så gott som samtliga, både positiva och negativa, som svarat har reserverat sig mot de höjda kostnader och ökad belastning på personalen som en leveransplikt skulle medföra.

I sitt remissvar på närradiokommitténs betänkande (SOU 1984:53)

Föreningarnas radio vitsordade ALB att det var stora att

svårigheter på frivillig väg få leveranser av närradiosändningar. ALB pekade dessutom på att inspelningskvalitet och -teknik var ytterst skiftande liksom den medföljande programdokumentationen. ALB framhöll även att närradion är ett viktigt element i massmedieutbudet och därför borde omfattas av en fullständig leveransplikt. Man menade också att frågan om en centraliserad referensbandning, av teleantingen organiserad verketi samband med utsändning eller samordnad på varje sändande ort måste övervägas.

5.1.3 Kabel-TV

Huddinge När-TV-förening påbörjade, i enlighet med lagen (1978:479) om försöksverksamhet med nárradio, hösten 1980 sändningar av när- TV-program i bostadsområdet Grantorp. ALB ansåg att det vore värdefullt att dokumentera denna försöksverksamhet och etablerade tidigt - kontakt med föreningen. För att underlätta referensbandning av programmen ställde ALB en videobandspelare till Förutsättförfogande. ningen var att banden sedan levererades till ALB. Sammanlagt har ALB 85 kassetter mottagit från sändningarna i Grantorp.

Under hösten 1983 inleddes i televerkets regi, med utbildningsradion som programansvarig, ett försök med lokala kabel-TV-sändningar i Lund. Under våren och sommaren 1984 beslutade SVT att utsträcka sin sändningsrätt till ett 40-tal kabel-TV-forsök runt om i landet. För dessa sändningar gällde pliktexemplarslagen på samma sätt som for SVTs reguljära sändningar av riks- och regional-TV. ALB begärde i sin anslagsframställning for år 1985/86 medel for att kunna dokumentera försöksverksamheten med kabel-TV. Fr 0 m 1 juli 1985 har ALB för detta ändamål fått särskilda medel motsvarande en heltids assistenttjänst samt 5 for bandkostnader. ALB bedömde att resurserna inte skulle räcka till totalbevarande av samtliga sändningar utan gjorde ett urval med följande variabler:

geografisk spridning typ av kabel-TV-företag - storlek satsningens (personal, ekonomi, teknik) - antal hushåll sândningstid.

Urvalet har i stort sett fungerat enligt planerna. Under 1985 levererades 200 kassetter med lokala kabel-TV-sändningar till ALB. Referensbandningarna ordes genomgående på VHS-kassetter. Kabel-TVmaterialet har ännu inte blivit katalogiserat.

SVTs ansvar for de lokala sändningarna i kabel-TV i mars upphörde 1986. Lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar samt lagen (1985:1057) om ansvarighet for lokala kabelsändningar anger de juridiska förutsättningarna for dem som skall bedriva lokala kabelsändningar. Där föreskrivs att den som bedriver egensändningarna skall se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Däremot finns det ingen skyldighet att leverera dessa referensband till ALB. Genom frivilliga överenskommelser har ALB försökt att få dem som ingick i det tidigare urvalet att fortsätta med bandleveranserna. Det har dock visat sig svårt. Mindre än hälften av dem som idag bedriver lokala har viegensändningar sat intresse att leverera sina referensband till ALB.

ALB har ännu inte vidtagit några åtgärder for att dokumentera de satellitsândningar som distribueras via kabelnäten.

I sitt remissvar på massmediekommitténs betänkande (SOU 1984:65) Via satellit och kabel anförde ALB att kabelsândningarna borde omfattas av pliktexemplarslagen. I forsta hand borde man inrikta sig på att bevara de lokala egensândningama, vilket också massmediekommittén föreslog. ALB pekade också på att deti vissa fall kan vara mer ekonomiskt fördelaktigt att banda de totala sändningarna än att företa selektering i utbudet. ALB påpekade att också satellitsândningar, som fors vidare i kabelnät, är av intresse för forskningen och anvisade möjligheten att lägga upp ett system för åtminstone någon typ av representativt urval av det utbud som kommer från utlandet via satellit.

5.1.4 Film

Spelfilm

Totalt har ca 300 filmer årligen biografpremiär i Sverige. Av samtliga dessa skall enligt lagen en kopia levereras till ALB for överföring till video. De stora filmbolagen intog en avvaktande hållning gentemot ALB vid starten. Efter överläggningar, i vilka även SFI deltog, beslöt ALB att medge dispens från lagen for utländsk biograffilm. Detta under förutsättning att den leveransskyldige kan uppvisa ett avtal med SFI, där han förbinder sig att deponera en filmkopia av god kvalitet i institutets arkiv. Dessutom skall en filmkopia tillhandahållas for videoöverföring hos ALB. Den sålunda framställda videokopian får bevaras av ALB och tillhandahållas for forskningsändamål på samma villkor som gäller for pliktexemplar av spelñlm.

För den svenska ñlmproduktionen, som uppgår till ca 15 filmer per år, beviljas inte sådana dispenser, utan dessa måste levereras som pliktexemplar. Genom frivilliga överenskommelser med filmbolagen kan videokopiering i de flesta fall ske i samband med granskningen på statens biografbyrå. Detta innebär stora lättnader, både vad gäller bevakning,

Den utländska filmen spelas in på 3/4-tums inkrävning och transporter. Detta är ett system for institutionsbruk, som håller U-matic-kassetter. teknisk kvalitet. Svensk film spelas in på BCN-band (se avacceptabel levererades 212 långfilmer till ALB under snitt 5.1.1.2). Sammanlagt 1985/86. Därtill kommer 268 trailers, dvs korta prov ur filbudgetåret Den årliga tillväxten är ca 20 mer framstâllda i marknadsforingssyfte.

hyllmeter.

SFI dokumenterar utförligt utbudet på de svenska biograferna, varje film redovisas bl a i Svensk ñlmårsbok. ALB kompletterar premiärsatt över levererade filmer. Hit- SFIs dokumentation med en egen katalog framställts manuellt Från budgettills har katalogen på katalogkort. i vilåret 1986/87 har ALB fått medel for inköp av ett basdatorsystem, ket även filmkatalogiseringen kommer att ingå.

I sin skrivelse till departementet har ALB pekat på de administrativa som det ovan beskrivna dispensförfarandet för utländsk merrutiner innebär om att det ersätts med ordina spelfilm och lagt fram önskemål

rie leveransplikt.

Reklamfilm

och med 1985 skulle all reklamfilm forhandsgranskas av sta- Fram till var den också leveranspliktig till ALB. tens biograibyrå. Därigenom 1986 omfattas inte längre reklamfilm av kravet pâ for- Fr o m 1 januari handsgranskning men genom en ändring av pliktexemplarslagen kvarstår till ALB. Detta innebär att ALB har fått etaleveransplikten rutiner for reklamfilm. Filmerna levereras ett par gångblera speciella i en rulle. Reklamfilmerna samlas på särskilda er per år hopklippta BCN-band. levererades 81 reklamfilmer till ALB under Sammanlagt budgetåret 1985/86.

Övrig film

De kortfilmer som inte är avsedda för biografvisning anmäls inte till granskning hos biografbyrån och är därför inte leveranspliktiga. Den ojâmiörligt största delen av den svenska filmproduktionen faller därigenom utanför pliktexemplarslagen. Biografvisade kortfilmer levereras dock till ALB, där de utländska spelas in på U-matic-kassetter och de svenska på BGN-band. Sammanlagt 77 kortfilmer levererades som pliktexemplar till ALB under budgetåret 1985/86.

Dessutom bedriver ALB en aktiv uppsökande verksamhet for att förvärva ej leveransplikti g kortfilm, äldre och nyare. ALB har bidragit ekonomiskt till projektet Kulturhistoria på film, som drivs av SFI, för att restaurera nitratfilmer. Därigenom har ALB förvärvat ett antal äldre kortfilmer. Genom kontakter med olika organisationer, företag, museer och andra institutioner har ALB också fått tillgång till film av den här kategorien. Under perioden 1979-1983 förvärvades sålunda 255 filmer. Då det huvudsakligen är svenska filmer som forvärvas på det här sättet, spelas de regelmässigt över på BGN-band.

Den ej censurgranskade kortfilmen är ofta mycket dåligt dokumenterad. Av den anledningen prioriterar ALB detta material vad gäller katalogisering. I ALBs katalog beskrivs dessa filmer mer utförligt än tex utländsk spelfilm.

ALB påpekar i sin skrivelse att kopplingen mellan censurgranskningen och leveransplikten medför att en viktig filmsektor faller utanför pliktexemplarslagen. ALB anser därför att andra kriterier för leveransplikt av film bör övervägas. ALB aktualiserar också förslaget från bl a videogramutredningen om ett centralt register över rörlig bild.

5.1.5 Fonogram

Nationalfonoteket startade 1958, som en avdelning inom KB. Genom frivilliga överenskommelser med grammofonbolagen lyckades man få in en stor del av den svenska skivproduktionen. I den nya pliktexemp-

omfattas också fonogram av leveransplikt och nationalfonolarslagen teket införlivades med ALB den 1 juli 1979.

skall alla fonogram som mångfaldigats i Enligt pliktexemplarslagen i minst här lämnas i ett ex till ALB. Fo- Sverige 50 ex och offentliggjorts utomlands men importerats till Sverige i nogram som mångfaldigats minst och har svensk skall levereras till ALB. 50 exemplar anknytning Leveransplikten för fonogram är kopplad till den som beställer mångfaldigandet, i de flesta fall producenten. Strukturen på fonogrambranschen har förändrats sedan ALBs start 1979. Ett allt större antal fonolevererar en förhållandevis liten mängd material. gramproducenter att en enskild framställer Det är idag inte ovanligt person eller grupp endast en eller ett fåtal skivor eller ljudkassetter. Det krävs därför större insatser för information, utbudsbevakning och inkrävmycket ning än tidigare.

Under 1985/86 levererades följande antal fonogram till ALB budgetåret som pliktexemplar:

Pliktexemplaren av fonogram tillväxer årligen med ca 13 hyllmeter.

ALB får information om nya fonogramproduktioner genom kontakter bl a med Nordic Copyright Bureau (NCB), riksradions grammofonarkiv samt genom bevakning av fackpressen. Trots de ansträngningar som görs vet man att det. blir luckor i pliktexemplarsbeståndet. Avsaknaden av statistik på fonogramområdet gör det svårt att bedöma storleken på dessa luckor.

Enligt sin instruktion har ALB också till uppgift att förvärva material som inte omfattas av leveransplikt, men som bedöms vara av intresse för forskning. Nationalfonoteket hade ambitionen att bygga upp en av den svenska fonogramproduktionen. ALB fullkomplett samling

följer den målsättningen. Man försöker således fylla luckor i beståndet bakåti tiden. Dessutom förvârvas även andra typer av ljudupptagningar. Från nationalfonoteket har ALB övertagit en stor samling fonografcylindrar, acetatband, lackskivor mm. Under 1984 förvärvades sam-

manlagt 369 grammofonskivor, därtill kommer 900 band, inklusive

beställningar på forskarförfrågan från radioarkivet. En stor del av det äldre materialet är i dåligt skick och i behov av vârdinsatser. ALB har fått tillfälliga medel för att under en treårsperiod få möjlighet att inventera, renovera och omkopiera de äldre ljudsamlingar som finns inom arkivet. Vid den kommande omkopieringen planerar ALB att överföra ljudinformationen i digital form till videokassetter av VHS-standard.

För fonogramutbudet har ALB förlitat sig på den datorbaserade katalog som framställs av riksradions grammofonarkiv. Beroendet av grammafonarkivets katalogsystem har efter hand kommit att medföra allt större olägenheter. Behovet av en egen beståndskatalog har därför ökat. Det finns dessutom, enligt ALBs uppfattning, behov av bättre och allmänt tillgänglig dokumentation över det svenska fonogramutbudet. ALB har fr o m budgetåret 1988/89 fått medel för att kunna ge ut en svensk fonogramförteckning. Den skall i bokform redovisa de till ALB inkomna pliktexemplaren av fonogram. Kataloginformationen skall lagras i ALBs basdator och blir där sökbar on line via terminal. Därmed får ALB också tillgång till en beståndskatalog över de egna samlingarna.

Kassettböcker är en ny typ av talfonogram som försäljs genom bokhandeln. De består till största delen av inläsningar av litterära verk men även annat material ingår, t ex teaterföreställningar. Kassettböckerna är försedda med specialtillverkade omslag med produktionsuppgifter och baksidestexter. Kassettböcker är från pliktexemplarslagens synpunkt definitionsmässigt fonogram och skall därför levereras till ALB. Som framgår av avsnitt 3.5 har verksamheten hittills varit av begränsad omfattning.

Talböcker och taltidningar för synskadade och andra läshandikappade är i rättsligt avseende att likställa med fonogram. Även dessa produkter är således leveranspliktiga. Samtliga talböcker finns också i en

tryckt version, som bevaras på KB och i Lund. ALB gav därför från bör- Däremot jan talboksproducenterna dispens från pliktexemplarslagen. skall ALB få listor på vilka talböcker som ges ut och har râtt att rekvi- Hittills har rera sådana böcker som bedöms vara av forskningsintresse. ALB inte rekvirerat någon sådan talbok.

Dessa motsvaras oftast Med taltidningar ställer det sig annorlunda. Vid ALBs start räkinte av någon identisk tryckt skrift, s k svartskrift. nade man med att ca 4 700 leveranspliktiga taltidningskassetter producerades årligen. P g a det stora omfånget såg sig ALB nödsakat att Man anlitade några Statistiker, vilbara ta in ett urval av taltidningar. ka angav de allmänna principerna for urvalet. Man delade upp taltidningarna i två kategorier, dels de som görs speciellt for synskadade, och även har en taltidningsversion. Ur den dels de som görs i svartskrift forsta kategorien valdes tre av de större taltidningarna som också täckte olika intresseinriktningar. Den andra kategorien delades in i grupperna: politik, fack, religion och övrigt. Ur varje grupp valdes sedan den största taltidningen. Sammanlagt 17 taltidningsredaktioner uppmanades att skicka ett exemplar av varje nummer till ALB. Den 1 taltidningari urvalet till 30. Samtliga taljuli 1985 utökades antalet levereras i form av kompaktkassetter. Varje tidning har ett tidningar registerkort, på vilket de enskilda numren markeras vid mottagningen på ALB. Taltidningar distribueras också till synskadade på försök i form av radiosändning som endast kan tas emot med särskild mottagar- Dessa radiosändningar omfattas inte av leveransplikt till utrustning. ALB, och något sådant material har heller inte levererats.

ALB har i sin skrivelse med bevakning och pekat på svårigheterna av leveransinkrâvning av fonográm. Man menar att en överflyttning plikten från producent till skivpresserier och kopieringsanstalter skulle kunna förbättra situationen. ALB vill också ha klarlagt vilket ansvar arkivet skall ha for bevarande av taltidningar och talböcker.

5.1.6 Videogram

Vid tidpunkten for ALBs start fanns det praktiskt taget ingen video-

grammarknad i Sverige-Som framgår av avsnitt 3.4 har det sedan dess

skett en kraftig ökning av videoutbudet i landet. För videogram gäller samma leveransregler som för fonogram. Samma svårigheter gör sig också gällande vad beträffar bevakning och inkrävning. Genom kataloger och fackpress samt personliga besök i videobutiker försöker ALB få kännedom om det leveranspliktiga utbudet. Enligt lagen skall videogram som har mångfaldigats i landet i minst 50 ex eller videogram som har importerats i minst 50 ex och har svensk anknytning vara leveranspliktiga. Det kommersiella utbudet av videogram består till största delen av utländska långñlmer. Då dessa i allmänhet är försedda med svensk text, blir de därigenom leveranspliktiga. Under budgetåret 1985/86 levererades 1 480 videogram som pliktexemplar till ALB. Den årliga videogramtillväxten är ca 50 hyllmeter.

Ett videogram skall levereras i det skick i vilket det har spritts till allmänheten. Detta innebär att omslag och fodral skall medfolja vid leveransen. Leverantören har också möjlighet att välja vilket videosystem han vill leverera på. ALB har därför kassetter av samtliga i handeln förekommande system, även om den största andelen utgörs av VHS-kassetter. Den tekniska kvaliteten är ofta låg på de kassetter som ALB får. Detta medför problem från beständighetssynpunkt och vid framtida konvertering.

Videoutbudet av utländska långiilmer, som finns dokumenterade i filmografier och på annat håll, katalogiseras på en relativt låg ambitionsnivå. Filmerna är sökbara på samtliga tillgängliga titlar samt på regissörens namn. För den svenska videoproduktionen, som inte finns dokumenterad någon annanstans, gör man däremot en fullständig katalogisering.

Även for videogram önskar ALB att för- och nackdelar med att överflytta leveransplikten från producent till kopieringsanstalt bör undersökas. Man påpekar också att med pliktexemplarslagens definition av

videogram kommer även olika typer av video- och dataspel att bli leveranspliktiga. En ny definition bör därför övervägas.

5.2 Sveriges Radio

Programbolagen inom Sveriges Radio-koncernen tillhör de största producenterna av ljud- och bildmaterial i Sverige. De har också, i olika hög grad, behov av egen arkivering av sina produktioner, for programändamål. Dessutom har framför allt radiobolagen byggt upp stora samlingar av kommersiellt utgivna grammofoninspelningar. Nedan följer en beskrivning av arkivförhâllandena inom de olika bolagen.

5.2.1 Sveriges Riksradio (RR)

År 1979 omorganiserades Sveriges Radio så att företaget delades upp i ett moderbolag, Sveriges Radio AB, och fyra dotterbolag: Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Till riksradion fördes då ett antal foretagsgemensamma arkiv- och biblioteksfunktioner. Bl a referensbiblioteket, pressarkivet, musikbiblioteket och grammofonarkivet. Tillsammans med och ytterligare ett par mindre avdelningar bildar dessa programarkivet enheten programservice. I det här sammanhanget är det i forsta hand programarkivet och grammofonarkivet som är av intresse att beskriva närmare.

5.2.1.1 Programarkivet

är den avdelning som har ansvar for hantering och be- Programarkivet varande av inspelade programband. Det består av två sektioner: programforrådet, for tillfällig bandforvaring, och arkivet, for långtidsarkifinns f n 19 tjänster. Kostnaderna for vering. Vid programarkivet avdelningens totala verksamhet uppgår till ca 4 milj kr.

Den första radioinspelningen i Sverige gjordes på lackskiva 1931. Från Radiotjänsts sex första verksamhetsår, sändningarna startade 1925, finns inga inspelningar bevarade. I slutet av 1950-talet ersattes lackskivorna av magnetofonband. Vid den tidpunkten anvisades också medel för en mer utvecklad arkivfunktion, Inspelningsarkivet.

Den grundläggande principen som styr arkiveringen av ljudradioprogram inom riksradion är att för framtiden bevara sådana inspelningar som bedöms vara av värde för programverksamheten. Före tillkomsten av ALB togs också viss hänsyn till att det var ett allmänt svenskt kulturintresse att vissa inspelningar bevarades. F n arkiveras ca 10-15% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 400 band per månad. Det som bevaras är originalband, inspelade med en hastighet av minst 19 cm/sek. Det totala bandbeståndet uppgår till ca 130 000 band. I arkivet finns dessutom 86 000 lackskivor från tiden 1931 - 1957. Bandsamlingarna förvaras under professionella betingelser i en arkivlokal som väl uppfyller de krav som ställs för långtidsförvaring av magnetband, bl a med avseende på temperatur och luftfuktighet. Inspelningar som har ansetts ha ovanligt stort dokumentariskt värde har förts över till metallmatriser för forvaringi riksarkivet. Dessa överföringar upphörde 1979, då ALB fick ansvar för det långsiktiga bevarandet av radioprogram.

Programarkivet har följande regler för utlåning av arkiverade inspelningar

- Utlåning i princip endast för programändamål och inom radiohuset. - Uppspelning får endast göras av tekniker. - eller redigering är absolut förbjudet. Klippning - och internt Upphovsrättsliga, kontraktsmässiga programmässiga synpunkter liksom allmänna publiceringsregler måste noga beaktas och följas.

Programarkivet handhar också försäljning av kopior åt privatpersoner, institutioner och företag. Av upphovsrättsliga skäl för-säljs inga musikinspelningar.

är inspelat skickas det till tillsam- Då ett program programforrådet mans med ett bandprotokoll. Detta innehåller vissa uppgifter om programmet, bl a produktionsnummer, producent och programinnehåll. Informationen dataregistreras, och banden kan sökas på vissa av de registrerade uppgifterna. Efter ett års förvaring i programforrådet beslut fattas om bevarande eller avmagnetisering. Urvalet for den skall redaktionerna. Dessa skriver en. slutliga arkiveringen görs av de olika och de band som skall bevaras arkivmotivering på bandprotokollen, förs över till arkivet. Antalet band som förvaras tillfälligt i programforrådet brukar hållas relativt konstant vid ca 25 000.

utförs av bibliotekarier. Underlaget till katalogise- Katalogisering hämtas i forsta hand från bandprotokoll och annan programdoringen och banden måste avkumentation. I många fall är dessa otillräckliga, F n används helt manuella rutiner. Långt lyssnas av katalogisatören. framskridna finns dock på införandet av ett datorbaserat kataplaner I kortkatalogen finns följande avdelningar: logsystem.

- Författare/titelkatalog - Kompositör/titelkatalog - Rbst- och exekutörskatalog - Systematisk ämneskatalog - Kronologisk katalog - Produktionsnummerkatalog.

Genom en överenskommelse mellan ALB och riksradion har forskare beställa äldre material ur möjlighet att via ALB, mot självkostnadspris, Programarkivets erfarenheter av detta programarkivets samlingar. samarbete âr goda. Bestâllningarna från ALB har inte medfört något nämnvärt extraarbete utan har ingåtti de ordinarie rutinerna.

5.2.1.2 Grammofonarkivet

Redan 1928 anställdes en person på dåvarande Radiotjänst for att ta hand om samlingen av grammofonskivor. Denna bestod då av ca 200 skivor. I dag består samlingarna av ca 600 000 skivor, 2 000 spolband,

600 kassetter, 1 500 fonografcylindrar och 2 000 pianorullar. Personalstyrkan uppgår till 24 tjänster. De årliga kostnaderna för grammofonarkivet är 6,9 milj kr (exkl lokalkostnader).

Grammofonarkivet, som är ett centralt arkiv för alla programbolag inom Sveriges Radio-koncernen, köper in, katalogiserar och vårdar kommersiellt utgivna grammofonskivor och ljudband som behövs for programändamål. Arkivet köperi de flesta fall in flera exemplar av varje inspelning, varav ett ex reserveras endast för sândningsbruk. Grammofonarkivet försöker att få in ett representativt urval av det kommersiella fonogramutbudet. Det innebär att det till största delen är utländskt material i samlingarna. Man har dock den ambitionen att alla svenskinspelade skivor skall finnas i arkivet. År 1968 hade man en riksomfattande kampanj for insamling av 7 8-varvsskivor, Operation Stenkaka, där man fick in 48 000 skivor. Kassetter köper man endasti undantagsfall p g a att den tekniska kvaliteten anses vara for dålig.

Skivor ur grammofonarkivets samlingar lånas endast ut for programändamål. Låntagare måste ha ett speciellt lånekort, som erhålles efter särskild ansökan. För låneregistreringen finns ett särskilt datorsystem, som dagligen tar fram en lista över låntagare och lånedatum. Hemlân av skivor är ej tillåtet.

Som tidigare nämnts producerar riksradions grammofonarkiv katalo-

ger över sina samlingar. Redan 1968 startade katalogiseringen för ett

nytt datorbaserat system A05. 1970 gjordes den forsta datorbearbetningen. Denna katalog redovisar ca 40 000 78-varvsskivor och avslutades 1977. I A05 finns följande sökmöjligheter:

- titel personnamn - skivmärke - accessionsnummer.

Fr o m år 1974 ersattes den löpande manuella kortkatalogen av ett internt utarbetat datorbaserat registrerings- och söksystem A 06. Det innehåller i Forsta hand grammofonskivor inköpta efter detta datum.

Det sker dock en kontinuerlig överföring av fonogram från äldre kataman med att grammofonarkivets hela bestånd loger. På sikt räknar skall kunna redovisas i A06.

begrepp år sökbara i A06: Följande

- titel personnamn - klassifikationsbeteckning - geografisk indelning (folkmusik) - kronologisk bestämning (klassisk musik) - namn på ensembler etc - textbörjan (i vissa fall) - ämnesord (i vissa fall) - accessionsnummer.

finns om skivmârke och skivnummer. Ka- I samtliga kataloger uppgift tas uti form av mikrofiches. A06 är numera också sökbar on talogerna line via terminal.

5.2.2 Sveriges Lokalradio (LRAB)

Inom LRAB finns inga centralt utfärdade direktiv eller rekommendationer beträffande arkivering av ljudband eller grammofonskivor. Varatt bestämma i vad mån programband skall beje station har möjlighet varas och om man skall bygga upp egna grammofonarkiv. Förhållandena varierar därför mycket mellan olika stationer både vad beträffar samlingarnas omfång och innehåll.

I samband med utgivningen av en förteckning över ljudarkiv i Norden, of Nordic Sound Archives 1986, skickades en enkät till samt- Directory Där frågades bl a om samlingarnas storlek. 18 liga lokalradiostationer. stationer besvarade enkäten och där framkom att stationerna hade i 6 400 grammofonskivor och 1 01 1 spolband samt 302 genomsnitt kassetter. Beträffande kassetter ger medeltalet en missvisande bild, ef-

tersom en station ensam svarade for mer än 65% av det totala kassettbeståndet.

Liksom de övriga programbolagen sparar LRAB-stationerna på sådana

originalband, som kan komma till anvândninginom stationens pro-

gramverksamhet. På många stationer sker en utgallring av programband ca ett år efter sândningstillfället. Det finns en ökande medvetenhet på de olika lokalradiostationerna om betydelsen av systematisering mm av programarkivet. Det är dock svårt att avsätta resurser for denna verksamhet. Detta medför att bandsamlingarna blir allt mer svåröverskâdliga vartefter de tillväxer i omfång. Det är däremot mer vanligt förekommande att en musikintresserad reporter eller tekniker tar en mer aktiv del i uppbyggandet och skötseln av stationens samling av grammofonskivor.

Till programbanden finns dokumentation i form av bandprotokoll med produktionsuppgifter och information om programinnehâllet. För skivbeståndet abonnerar stationerna på riksradions granunofonarkivs mikroñchekataloger.

5.2.3 Sveriges Television (SVT)

En organiserad arkivfunktion for televisionsmaterial tillkom redan år 1958. TV-arkivet är f n en avdelning under teknikenheten inom Sveriges Television. Personalstyrkan uppgår till 39,5 heltidstjânster och arkivet har årliga kostnader på ca 8,5 milj kr. TV-arkivet är organiserati en expedition, en katalogsektion, ett bildarkiv samt en försäljningsfunktion.

Avdelningens huvuduppgifter är att for televisionens bruk:

- insamla, och vårda film, textband samt katalogisera ljudband, katalogisera videoband och stillbilder - övervaka och informera om materialets skötsel och handhavande

- ombesörja lån ur samlingarna och lämna hjälp vid materialets

utnyttjande - bevaka att gällande upphovsrättsliga bestämmelser efterfoljs - ombesörja viss försäljning och kopiering avprogrammaterial.

För insamling, förvaring och vård av videoband svarar en annan avdelenheten. . ning inom den tekniska

omrâknati Den årliga accessionen utgörs av 750 000 meter 16 mm film, det ca 500 timmar. Därtill kommer 1 200 band, motspeltid motsvarar Det bevarade ñlm- och videomaterialet översvarande ca 1 300 timmar. lappar delvis varandra. Det är därför svårt att bestämt ange hur stor del av TV-produktionen som löpande sparas i TV-arkivet.

1984 bandas for ALBs räkning samtliga svenska Sedan den 1 januari (BCN-band), inspelade med halva hastigheprogram på entumsband för påkostade musikproduktioner, av ten. Dessa band är, med undantag kvalitet och SVT har rättighet att använda dem for återutsândningsbar BCN-banden kvarligger hos SVT tre år. Under den programândamål. tiden har SVT möjlighet att utan kontakt med ALB nyttja banden. Även ALB har tillgång till banden under treårsperioden, antingen genom att beställa kopior från SVT eller genom att låna banden.

Inom SVT finns en arkivkommitté för TV-inspelningar. Arkivkom-

mittén sammanträder en gång i månaden och har till uppgift att, på förredaktionerna, besluta om arkivering eller kasseslag frân de enskilda for TV samt att bevaka TV-progranunen från TV ring av inspelningar historisk och rekommendera inspelning av t ex direktsända synpunkt sända program fors upp på s k arkivlistor, där reprogram. Samtliga daktionerna i fråga om arkivering av film och anger sina önskemâl videoband.

fors inte upp pâ arkivlista utan for dem råder spe- Nyhetsprogrammen ciella arkiveringsprinciper. Liksom övriga svenska produktioner spelas rikssânda in på ALBs BCN-band. Som också samtliga nyhetsprogram tidigare nämnts ligger dessa band kvar hos SVT i tre år innan de överförs till ALB. TV-arkivet bevarar dessutom en VHS-inspelning som på-

seendematerial dels för den egna katalogiseringen men också för bolagets programmedarbetare. Slutligen sparar nyhetsredaktionerna själva originalbanden till de sända inslagen, av system U-matic highband eller Betacam. Dessa originalkassetter skall sedan avmagnetiseras efter tre år. De regionala nyhetsredaktionerna avgör själva vilka inslag de vill bevara. Dessa förs över på entumsband, s k sparband, vilka skickas till arkivet med vissa intervall.

Det är praktiskt taget uteslutande den inhemska produktionen som bevarasi TV-arkivet. Endasti undantagsfall kan utländska program arkiveras. Det föreligger inte någon statistik, ur vilken man kan utläsa hur stor del av SVTs programutbud som arkiveras.

TV-arkivet har också förvärvat äldre filmsamlingar som har bedömts vara av intresse för programändamål. Så inköptes t ex år 1974 SFs hela journal- och kortfilmsarkiv.

Samlingarna förvaras i arkivlokaler med speciellt klimat, anpassat till materialets krav. Till skillnad från radions programarkiv, tillåter TVarkivet producenter och andra programmedarbetare att själva hantera arkivets filmer. Då dessa ofta är av originalkaraktär har det skett en viss förslitning under åren. Videobanden däremot får endast handhas av särskilda tekniker.

En stor del av TV-arkivets resurser har satsats på katalogisering av

framför allt filmmaterialet. Dâ en huvuduppgift för TV-arkivet âr att fungera som bildkälla för TV-produktionen, krävs en utförlig och mångfasetterad katalog. År 1974 infördes ett datorbaserat katalogsystem (C04). Dessförinnan hade katalogen framställts manuellt som en konventionell kortkatalog. 1983 inleddes en försöksperiod med en särskild datorbaserad katalog över nyhetsinslag. Databasen administreras av DAFA. Katalogen är sökbar on line och utnyttjar söksystemet IMDOC. Nyhetsredaktionerna samt TV-arkivet har tillgång till databasen via egna terminaler. Till övriga intressenter distribueras katalogen i form av mikroñches. F n finns planer inom TV-arkivet att integrera de datorbaserade katalogsystemen med syfte att föra samman all information i en gemensam databas.

TV-arkivet har följande bestämmelser for lån ur samlingarna:

- utlåning medges endast för programändamål och mot kvitto - utanför SVTs lokaler måste särskilt anmälas till utlåning expeditionen - lånetiden är en vecka, förlängning kan medges efter anmälan till expeditionen - normalt utlånas endast fem filmer åt gången - eller redigering i arkivmaterial utan arkivets hörande klippning är helt förbjudet

- vid användning skall upphovsrättsliga regler iakttas

- skall ske genom arkivet. kopiering

ALB att för forshar genom ett avtal med SVT tillförsâkrat sig rätten till material ur TV-arkivets Filkares râkning få tillgång samlingar. mer lånas över till ALB för videokopiering på ALBs utrustning. Video- TV-arkivets erfarenheter band kopieras på SVT till självkostnadspris. av detta samarbete är gott. Det medför dock viss extra arbetsbelastning med framtagning av arkivmaterial mm.

5.2.4 Sveriges Utbildningsradio (UR)

Alltsedan slutet av 1920-talet har skolradio varit ett stående inslag i radioutbudet. Skol-TV och kurser För vuxna kom också tidigt att ingå i År 1964 slogs skolradio och skol-TV samman till TVs programtablâer. och samma år startade en sektion for vuxenen skolprogramavdelning, undervisning, SR/VUX. År 1969 bildades Utbildningsprogramenheten (UTB) med inriktning både på skolprogram och vuxenutbildning. År 1967 tillsattes en statlig kommitté, TRU-kommittén, for utredning och försöksverksamhet rörande användning av radio och TV i utbildningen. I december 1976 fattade riksdagen beslut om bildandet av ett nytt företag, Sveriges Utbildningsradio AB, som gavs status av dotterbolag till Sveriges Radio. Från 1 juli 1979 ingår UR som ett av de fyra dotterbolagen i SR-koncernen. Från starten finansierades UR genom anslag över statsbudgeten. Riksdagen beslöt hösten 1983 att UR fr o m budgetåret 1985/86 skulle finansieras helt med mottagaravgifter.

- »muwüuváiev- n . r n n e. 7 a, ..., n- .. .

URs verksamhet inriktas på fyra utbildningsområden: förskola, ungdomsskola, högskola och vuxenutbildning.

UR sände under budgetåret 1985/86:

TV-program: 460 timmar (91 timmar forstasândningar) Radioprogram: 856 timmar (379 timmar forstasändningar).

UR âr, som framgår av ovanstående, bildat genom en sammanslagning av TRU-kommittén och Utbildningsprogramenheten. De program som producerades inom TRU-kommittén arkiveradesi dess lokaler i Stocksund, medan UTBs TV- och radioprogram arkiverades i respektive TVarkivet och dåvarande inspelningsarkivet. Sedan UR blivit ett självständigt bolag ändrades arkivforutsättningarna. Originalbanden till UR.s produktion av TV- och radioprogram sparas nu i ett programiörråd i Stocksund. Förstasändningarna av TV-program från UR referensbandas på VHS-kassett och spelas dessutom in på BCN-band. Dessa levereras till ALB som pliktexemplar. En samlad, komplett uppsättning av användarkassetter finns dessutom på informationsavdelningen;

Det UTB-material som finns bevarat i TV-arkivet och programarkivet vid riksradion har infortsi deras ordinarie katalogsystem. TRU-materialet är praktiskt taget helt okatalogiserat. Filmmaterial både från TRU-perioden och sådant som producerats av UR finns sporadiskt

katalogiserati en kortkatalog. Övrigt UR-material finns redovisat i de

programkataloger som distribueras till AV-centraler och andra avnâmare.

Inom UR har foretagits en utredning om hantering och uppläggning av

den bibliografiska delen av bolagets programdokumentation. Utred-

ningen presenterade i juni 1986 en rapport: Översyn av Utbildningsra-

dions arkivkatalog inom programdokumentationen. Denna behandlas for närvarande inom UR.

5.3 Svenska Filminstitutet (SFI)

Staten och filmbranschens organisationer (Sveriges Biografägare- Folkets Riksorganisation, Föreningen Våra förbund, Husföreningamas Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u p a och Föreningen Sveriges slöt den 6 mars 1963 ett avtal - det s k filmavtalet. Filmproducenter) Innebörden i avtalet är att branschen avsätter för stöd till filmproduktion och andra ñlmândamâl en tioprocentig avgift på biljettintäkterna som anordnar mer än fem föreställningar i veckan. I genvid biografer staten från att konsumtionsbeskatta biografnäringen. Gegäld avstår nom Filmavtalet bildades stiftelsen Svenska Filminstitutet med uppgift att förvalta enligt de regler som stipuleras i avtalet. biografavgifierna Filmavtalet reviderades senast under år 1982, då även videobranschen IFPI-Video blev avtalspart. Nu skall också den som genom Föreningen bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av videogram erlägga vissa avgifter till SFI.

Filminstitutets uppgifter och inriktning preciseras närmare i regering- 1981/822111 Om vissa filmfrågor m.m. Enligt 1982 års ens proposition film- och videoavtal skall SFI ha till ändamål

- att främja värdefull svensk filmproduktion, - att öka intresset hos allmänheten för film, - att främja spridning och visning av värdefull film, - att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område, - och teknisk samt forskning inom att främja artistisk utbildning filmens område, -. att direkt eller i samarbete med folkbildnings- organisationer, filmstudior och andra sammanslutningar sprida kunskap om

filmen, - att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse, - att verka för internationellt samarbete i här berörda avseenden, - att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen, - att i övrigt verka för ändamål inom filmens område.

I 3 § i avtalet anges: Med film avses i detta avtal även videogram i alla de fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat.

Fi ur 5.2 Fi minstitutets organisation

Verkställande direktör

Information och Filmproduktion Personal festivaldeltagande Långfilm Kort- och barnñlm

Ekonomi med [ntcinemateksfrâgor Garanti- 0. Visningsnämnder o. andra kulturfrågor Produktionsteknik Ljudavdelning Ateljéer Administrativ service Cinematek/ Biografer Vaktmästeri Dokumentation Renoveringslaboratorium Reception Bibliotek Fastighet Klipparkiv Visningsverksamhet Transport/ Lager Bild- och affischarkiv Förvärv och försäljning Statistik Styrgrupp Förbarnñlmfrågor Teknik Cinematek/Filmarkiv PR/Distribution/Utbildning med Filmrestaurering och Speciella funktioner Sv. Förenade Filmstudios (SFF) Filmklubb Sv. Förenade Barn- och Ungdomsñlmstudios (SFBF) Förlag Chaplin Projekt/Försöksverksamhet Filmografi, Filmårsbok Barn- och ungdomsñlmklubbar Utställningar Skolvisningar m.m.

Kommersiella visningar Teknisk inf. och utveckling av 16mm film Tidskriften TM TMaseminariet Arkiv och Information Produktionsboken Medierådet

Förutom biograf- och videoavgiftema får SFI också statsanslag. Bud-

getåret 1985/86 uppgick de sammanlagda intäkterna till drygt 140 milj,

varav Filminstitutet hade 156 anställda den ca 35 milj i statsanslag. 1 november 1986.

5.3.1 Bevarande och dokumentation

Stiftelsen Filmhistoriska började sin verksamhet år 1933. samlingarna Dess målsättning var att skapa ett filmarkiv i internationell bemärkelstöddes av filmbranschen. Stiftelsen upplöstes år se, och verksamheten 1964, då dess uppgifter övertogs av SFI. Där inrättades, under den samett filmarkiv ett bibliotek med litteralade beteckningen Cinemateket, tur om film samt ett arkiv för kringmaterial till filmerna, såsom klipp, affischer och stillbilder.

beskrivs närmare SFIs verksamhet med bevarande I följande avsnitt och dokumentation.

5.3.1.1 Cinematek/Filmarkiv

Filmarkivet har till att bevara den svenska filmen huvudsaklig uppgift för eftervärlden. Den största delen av samlingarna utgörs dock av utländsk film, både klassiker och filmer som hör till den vanliga biografmed att bevara utländska filmer är att tillhandarepertoaren. Syftet hålla detta material för studier och forskningsândamâl. Filmarkivets samlingar omfattar f n ca 11 000 titlar, till största delen utländsk spelfilm från de senaste 25 åren. Den årliga accessionen uppgår till ca 300 filmer.

Inom filmarkivet finns också avdelningen för filmrestaurering samt Filmklubben. Den sammanlagda personalstyrkan uppgår till 19 personer.

Arkivet får merparten av sina filmer genom att filmbolagen deponerar en kopia av filmen efter det att den svenska distributionsrätten upphört, i de flesta fall ca 3-5 år efter biografpremiâren. En filmkopia är ömtålig för mekanisk påverkan. Vid körning i projektor blir den lätt De filmkopior som har deponerats hos SFI är därför repig och smutsig.

ofta av mindre god teknisk kvalitet. Depositionerna regleras i särskilda avtal, dels med enskilda utländska filmbolag och dels med Föreningen Sveriges Filmproducenter. Enligt dessa avtal åtar sig SFI att inom ramen för sina resurser bevara det deponerade materialet på bästa fackmannamässiga sätt och att vid behov omkopiera det till annan infonnationsbärare. Vid restaurering av deponerat material har Sandrews och SF åtagit sig att bidraga med 25% av laboratoriekostnadema när det gäller nitrattnaterial, dvs film fore 1953.

Som framgår av avsnitt 5.1.4 har distributörer av utländsk film möjlighet att få dispens från pliktexemplarslagen. Detta under förutsättning att de sluter ett avtal med SFI, i vilket de bl a förbinder sig att deponera en filmkopia av god kvalitet i institutets arkiv. Härigenom har SFI fått möjlighet att kräva av filmdistributörerna dels att filmkopior verkligen deponeras och dels att dessa inte âr i alltför dåligt skick.

För den svenska filmen finns sedan 1980 ett avtal som säger att för alla produktioner som får ekonomiskt stöd av SFI åtar sig producenten att lämna en masterkopia för långtidsförvaring hos SFI. Filmarkivet förvärvar också filmer genom köp och genom byte med andra ñlmarkiv. SFIs samlingar förvaras under goda arkivmässiga betingelser i speciella kylarkiv.

All 35 mm film som producerades före år 1953 kopierades på nitratbas, som dels är mycket brandfarlig och dels har den egenskapen att den bryts ned och förstörs genom kemiska processer. Nitratfilmen måste därför, både av sâkerhets- och bevarandeskäl, omkopieras på acetatfilm, s k säkerhetsfilm. Ca 1 150 spelfilmer producerades på nitratbasi Sverige. Av dessa har SFI restaurerat och kopierat om ca 775 st. 300 filmer anses vara försvunna, och det återstår således ca 75 titlar att restaurera. SFI beräknar att dessa skall vara omkopierade om ca fyra år till en återstående kostnad av sex till sju miljoner kr. Acetatfilmen är också utsatt för åldringsprocesser. Framför allt färgfilmen försämras på ganska kort tid. Även för SFIs ca 300 svenska fârgfilmer från 1953 och framåt krävs det således insatser för renovering och omkopiering. Enbart laboratoriekostnadema för renovering av en färgfilm uppgår

till drygt 100 000 kr. Därtill kommer kostnader for ljussättning, personal mm.

År 1980 startade SFI med bidrag från Riksbankens Jubileumsfond proär att inventera och jektet Kulturhistoria på film. Syftet med projektet registrera all kort-, reklam-, dokumentär- och journalfilm som producerats i Sverige och fortfarande finns bevarad på nitratbas. Fr o m 1 januari 1985 finansieras helt av SFI. Över 2 500 filmer har reprojektet de flesta från arkivets egna samlingar. I samband med progistrerats, har också visst arbete med renovering och omkopiering utförts, jektet med ekonomiskt bidrag bl a frân ALB.

Filmarkivet producerar en datorbaserad katalog över sina samlingar. består av mikrofiches i tvâ sviter, en där de fullständiga ka- Katalogen redovisas och en som innehåller sökordsregistret. Viss intalogposterna hämtas från den databas som byggs upp for framställning av formation Faktablad om film (filmer premiärsatta 1977 och senare) och Svensk (se 5.3.1.3). Övriga katalogposter framställs av arkivets Filmografi egen personal. Ca 1/3 kan for närvarande ârsvis plockas ur befintliga Arkivets är konfidentiell och âr inte tillgänglig for databaser. katalog utomstående användare.

det Standardavtal som gäller for depositioner av utländsk film Enligt fâr SFI endast använda det deponerade materialet inom institutets lokaler i grupper med begränsat antal deltagare och for privat studium verksamhet inom filmen vilka bedriver av personer med professionell seriös forskning. För all annan visning krävs särskilt tillstånd av deponenten. Avtalet med de svenska filmproducenterna ger SFI större att materialet får användas inom rahandlingsfrihet. Där stipuleras verksamhet till konstnärlig teknisk

men for institutets syftande och

inom filmen, bevarandet av filmer och material i filmhistoutbildning riskt intresse samt spridande av kunskap om film. SFI har således rätt till visa det deponerade materiaatt utan ersättning rättighetshavaren let och det referensmaterial som eventuellt har framställts. Visningar får dock inte anordnas i vinstsyfte eller äga därmed jämförbar kommersiell karaktär såsom t.ex. visning i TV. SFI tillhandahåller film ur till bl a universitet, Dramatiska institutet och till utsina samlingar

ländska filmarkiv. Till största delen visas dock arkivets filmer inom ramen for Filmklubbens verksamhet.

Filmklubben har till uppgift att visa i forsta hand klassisk film, ny utländsk film som inte når svenska biografer på annat sätt, experimentfilm mm, presentera retrospektiva serier över regissörer och genrer samt att anordna föreläsningar och diskussioner med gästande filmregissörer och andra filmpersonligheter. Filmklubben visar film på två ställen i Stockholm. Dels på dagtid i Filmstaden och dels på kvällstid i Filmhuset. Antalet medlemmar uppgår till ca 14 000. De visade filmerna kommer endast till en del från SFIs arkiv. Ca 40% av de visade filmerna har lånats in från utländska filmarkiv och distributörer. Även svenska distributörer och organisationer lånar ut film till Filmklubben.

Enskilda forskare kan också få tillgång till arkivets filmer. Det är dock förenat med stora kostnader, ca 1 000 kr for en filmvisning, vilket gör att denna möjlighet inte utnyttjas i någon större omfattning.

Under budgetåret 1985/86 expedierades 1 949 långfilmer och 429 kortfilmer till Filmklubben, universitet, dramatiska institutet, utländska filmarkiv och privata forskare.

5.3.1.2 Cinematek/Dokumentation

Dokumentationsavdelningen består av bibliotek, klipparkiv och bildoch affischarkiv. Sammanlagt tjänstgör 15 personer inom dokumentationsavdelningen, vars uppgift är att förvärva och ordna material som är relaterat till ñlm- och TV-området.

Biblioteket är huvudbibliotek i Sverige for filmlitteratur. Gränserna mellan olika bildmedier har blivit allt mer flytande. Av den anledningen bevakar SFIs bibliotek också TV- och videolitteratur om än mer selektivt. Boksamlingen omfattar ca 30 000 böcker och biblioteket prenumererar löpande på 255 tidskrifter. Förutom tryckta publikationer har biblioteket också samlingar av otryckt material som manuskript och textlistor, arkiv från enskilda personer och filmbolag. Biblioteket sam-

arbetar med Stockholms universitetsbiblioteks filial för Teater- och filmvetenskap, med vilken man delar läsesal. Antalet besökare uppgår till ca 100 per dag.

Klipparkivet bevakar och mikrofilmar material om film från dagstidtidskrifter, filmfestivaler samt filmbolagens informationsmateningar, rial. Sju svenska tidningar klipps dagligen och tio tidskrifter klipps re- Material ur landsortspressen mikrofilmas selektivt. gelbundet.

Bild- och affischarkivet innehåller dels stillbilder till filmer och fotogratill film och dels filmaffischer. Bildfier av personer med anknytning omfattar ca 1,5 miljoner stillbilder till 26 000 filmer och samlingen 18 000 personer. Affischarkivet har drygt 30 000 affischer i sina samlingar.

5.3.1.3 Förlag

förutom filmtidskriften de filmo- Inom förlaget publiceras, Chaplin, grafiska verken Svensk Filmografi och Faktablad/Filmårsboken.

I Svensk Filmografi kommer den offentligt visade svenska spelfilmen dokumenterad. För lj udfilmens del fram till år 1979 att finnas komplett täcker varje volym ett decennium. Från början finansierades filmograav Riksbankens Jubileumsfond, men fr 0 m 1979 står SFI fiutgivningen för finansieringen. J ubileumsfonden bidrar med en s k publiceringsgaberanti för täckande av tryckningskostnaderna. Filrnografiprojektet räknas vara avslutat 1987 med en indexvolym som täcker hela perioden.

kontinuerligt Faktablad om film över filmer som Förlaget publicerar haft biografpremiâr i Stockholm. Faktabladen ges ut som lösblad i A4format och innehåller produktionsuppgifter, innehållsbeskrivning och i vissa fall recensioner och litteraturhänvisningar. Faktabladen redigeras senare och kompletteras med filmer som haft premiär utanför Stockholm och publiceras under namnet Filmårsboken. Denna utges

per kalenderår och förtecknar dessutom samtliga biograffilmer som premiärvisats i TV under året.

Svensk Filmografi och Faktablad/Filmårsboken produceras med hjälp av datorteknik. Informationen lagras i en databas, varifrån fotosâttning och registerframställning kan ske. Som tidigare nämnts hämtar filmarkivet information till sin katalog ur denna databas. Planer finns på att göra innehâlleti databasen sökbart on line via terminal. Ännu saknas dock denna möjlighet.

5.4 Kungl. biblioteket (KB) och Lunds universi-

tetsbibliotek

Med kombinerat material menas en kombination av olika medieformer, som tillsammans utgör en produkt. Det är i första hand läromedel, s k läromedelspaket, som framställs i denna form, men det förekommer också utanför läromedelssektorn. I 1949 års leveranslag fanns inga föreskrifter angående kombinerat material. Detta medförde att de tryckta komponenterna levererades på samma sätt som allt annat tryck, medan de ingående AV-delarna endast bevarades i undantagsfall. Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek försökte att genom frivilliga överenskommelser med lâromedelsproducenterna samla in lâromedelspaket, men dessa leveranser upphörde efter hand. För att säkra bevarandet av kombinerat material, föreskrivs i 1979 års pliktexemplarslag (se kap 2) att detta skall levereras i två exemplar, ett till KB och ett till Lunds universitetsbibliotek.

Leveransplikten gäller under följande förutsättningar:

samtliga komponenter som ingår i ett kombinerat material skall ha mångfaldigats i landeti minst 50 ex och skall ha lämnats ut för spridning här - en kombinerad produkt som helt eller delvis mångfaldigats utomlands skall levereras i enlighet med reglerna for kombinerat material om samtliga delar har importerats och lämnats för spridning i landet i minst 50 ex och det innehåller framföran-

är avsett att spridas i de på svenska språket eller huvudsakligen Sverige.

institutionerna redovisas i Erfarenheterna från de två mottagande följande avsnitt.

5.4.1 Kungl. biblioteket

av leveranspliktigt tryck och kombine- För bevakning och inkrävning rat material ansvarar inom KB svenska sektionen med en sammanlagd motsvarande ca 13 heltidstjânster. För personalstyrka på 20 personer, av det kombinerade materialet avsätts 15 % av en heltidshanteringen 1985 levererades totalt 310 AV-komponenter till KB. 174 tjänst. Under levererades medan 136 levererades efter inkrâvning. utan påstötning, som kombinerat mate- Av de 135 nya titlar, som âr 1985 registrerades och 33 övrigt material. KB räknar inte med nårial, var 102 läromedel snarare noteras en viss nedgång i tillflögon ökning inom denna sektor, har nu Svenska sektionen etablerat det. Efter vissa initialsvårigheter rutiner for det kombinerade materialet och tycker inte väl fungerande är särskilt Av resursskäl har KB ännu att hanteringen betungande. inte investerat i utrustning för uppspelning av ljud- och bildinspelningöverenskommelse med ALB kan forskare dock ar. Genom en informell ALBs tekniska resurser for uppspelning av få möjlighet att utnyttja material ur KBs samlingar.

5.4.2 Lunds universitetsbibliotek

ansvarar svenska avdelningen for Inom Lunds universitetsbibliotek Avdelningen består av hanteringen av de nationella reservexemplaren. Resurser har endast sporadiskt kunnat avsättas for betolv tjänster. av kombinerat material. Direktiv och rutiner vakning och inkrâvning saknas beträffande förvaring och vård, vilket innebär att det kombinerade materialet f n förvaras under mindre gynnsamma lokalbetingelser. Det finns inte heller någon uppspelningsapparatur, vare sig for

ljud- eller bildupptagningar.

Universitetsbiblioteket har haft kontakt med statens psykologiskpedagogiska bibliotek (SPPB) för att efter-höra dess intresse av att ta emot de hittills inkomna kombinationerna som deposition och atti fortsättningen bli mottagare av detta material. Någon ställning har hittills inte tagits.

Upphovsrättsfrågor

Innehållet i radio- och TV-program, filmer, videogram samt fonogram utgörs till största delen av material som är skyddat enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Denna skyddar också de nämnda medierna som sådana. Det sagda innebär att upphovsrättslagstiftningen i hög grad påverkar olika frågor rörande arkivering av ljud- och bildupptagningar. I det följande görs därfor först en allmän översikt av det upphovsrâttsliga regelsystemet och därefter redovisas vissa regler av särskild betydelse for ljud- och bildarkivering. För en utförligare redovisning hänvisas till dataarkiveringskommitténs betänkande (SOU 1974:94) sid 143 ff.

6.1 Lagstiftningen i huvuddrag

Med upphovsrätt menas den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina alster. Reglerna härom finns i upphovsrättslagen (1960:729), URL. I princip har varje upphovsman ensamrätt att bestämma över all användning av sitt verk. Vidare har utövande konstnärer, dvs skådespelare, sångare och musiker och liknande yrkesgrupper, samt vissa producenter en viss rätt att bestämma över utnyttjandet av sina prestationer. Även dessa bestämmelser finns i URL. Slutligen har fotografer en ensamrätt att bestämma över användningen av sina fotografier. Denna rätt regleras i en särskild lag (1960:730) om rätt till fotografisk bild, FotoL.

URL ger skydd åt litterära eller konstnärliga verk oavsetti vilken form de har kommit till uttryck. För att få skydd måste emellertid produkten vara resultatet av en skapande verksamhet, som ger uttryck för ett visst mått av självständighet och originalitet. Detta innebär t ex att ny-

hetsmeddelanden i radio och TV normalt inte uppfyller de krav som tillkommer ställs på ett verk i upphovsrättslig mening. Upphovsrätten innehas den som har skapat verket. Rätten till ett verk kan emellertid av flera personer samtidigt. Om exempelvis en film bygger på en littetill originalverket att avrär förlaga kommer författarens upphovsrätt se även filmverket. Samtidigt får den eller de som gjort filmen också upphovsrätt till filmverket. Om ett verk skapats av flera personer utan att man kan urskilja de olika personernas bidrag som självständiga verk har de gemensam upphovsrätt till verket.

dels ett ekonomiskt, dels ett ideellt Upphovsrätten ger upphovsmännen en ensamrätt att skydd. Det ekonomiska skyddet ger upphovsmannen bestämma över alla sådana forfoganden över verket, som består i att framställa av verket eller att göra det tillgängligt for allmänexemplar heten, bl a genom offentligt framförande. Från denna ensamrätt görs i och en- URL vissa undantag som är påkallade av hänsyn till allmänna skilda intressen. För den egentliga upphovsrättens del finns regler som har särskild relevans for härom i 2 kap. Vissa av dessa undantag arkivering av ljud och bild redovisas i avsnitt 6.2 nedan.

Som framställning av exemplar av verket räknas även att verket överförs på anordning genom vilken det kan återgivas, tex film, fonogram eller videogram.

Det ideella skyddet ger upphovsmannen en rätt att, oavsett om han har kvar de ekonomiska rättigheterna, få sitt namn angivet på det sätt och i for allmänden omfattning god sed kräver när verket görs tillgängligt heten samt en rätt att motsätta sig att verket ändras eller används i en form eller i ett sammanhang som är kränkande for hans konstnärliga eller litterära anseende eller for hans egenart.

Både det ekonomiska och det ideella skyddet varar enligt URL under upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död. Om flera personer har till ett verk räknas skyddstiden efter den sist gemensam upphovsrätt avlidnes dödsår. I vissa fall, t ex när ett verk har getts ut anonymt, gäller rätten under 50 år från offentliggöranden

Som tidigare antytts finns i URL, utöver regler om den egentliga upphovsrätten, också regler om s k närstående rättigheter, dvs de rättigheter som utövande konstnärer samt vissa producenter har till sina prestationer. I dessa rättigheter görs vissa inskränkningar som i princip motsvarar dem som gäller i fråga om skyddet för upphovsmäns verk.

Utövande konstnärer, dvs skådespelare, musiker, sångare och andra som framför litterära och konstnärliga verk, har ett skydd för sina framforanden. Skyddet innebär att man inte utan samtycke får spela in framförandet på grammofonskiva, film eller annan anordning genom vilket det kan återges. Om framförandet har spelats in har konstnären ensamrätt att bestämma över allt mångfaldigande av inspelningen under en tid av 50 år; före den 1 juli 1986 var skyddstiden 25 år. Även fonogramframställare har en rätt att bestämma över allt eftergörande av inspelade fonogram. Eftergörande anses föreligga även då en inspelning förs över från en anordning till en annan, t ex från en grammofonskiva till ett kassettband. Fr o m den 1 juli 1986 har även ñlmproducenter ett motsvarande skydd for sina filmverk. Slutligen har radio- och TV-foretag ett skydd för sina utsändningar. Skyddet innebär bl a att företagens samtycke krävs for att man skall få spela in utsändningen på anordning genom vilken den kan återges och för att överföra en sådan inspelning till en annan anordning. Även för dessa rättigheter gäller en skyddstid under 50 år från det år inspelningen ordes.

Skyddet för fotografiska bilder är i princip uppbyggt på samma sätt som skydd för verk enligt URL. Fotografen har sålunda bl a ensamrätt att framställa exemplar av bilden liksom ett ideellt skydd som i stort sett motsvarar det upphovsrättsliga. Skyddstiden for fotografier är i allmänhet 25 år från det år när bilden framställdes. I fråga om fotografier som har konstnärligt eller vetenskapligt värde är den dock 50 år från fotografens dödsâr.

Upphovsrätten har en internationell prägel och utländska rättighetshavares rättigheter skyddas genom vissa internationella överenskommelser. Den grundläggande är Bernkonventionen for skydd av litterära och konstnärliga verk från år 1886, som reviderats flera gånger, senast i Paris 197 l. Vidare finns Världskonventionen om upphovsrätt från

1952, som även den reviderats i Paris 1971. Sverige är i båda fallen bundet av de i Paris antagna konventionstexterna. Slutligen bör nämnas Internationella konventionen om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag, den s k Romkonventionen, vilken tillträdde år 1961. Någon närmare redogörelse for inne- Sverige hållet i dessa konventioner görs inte här.

6.2 Arkivering

Den upphovsrättsliga lagstiftningen har betydelse för ljud- och bildarkivering på följande områden:

- rätten att framställa kopior - rätten att bevara i arkiv - rätten att tillhandahålla material ur samlingarna.

I det följande lämnas en redogörelse för de föreskrifter i upphovsrättslagen som berör dessa frågor. Fotografilagen innehåller, direkt eller genom hânvisningar till URL, samma reglering.

Som tidigare nämnts ger upphovsrättslagstiftningen upphovsmännen ensamrätt att bestämma om varje mångfaldigande av deras verk. För att få göra en upptagning av ett verk fordras alltså tillstånd av upphovsmannen. Vidare fordras tillstånd av dem som har närstående rättigheter, dvs samtliga utövande konstnärer som medverkar. Om upptagningen sker via ett eller flera medier (t ex från TV, från film eller från film i TV), fordras också tillstånd av vederbörande framstállare. medger dock i vissa speciella fall att inspelning och Upphovsrâttslagen av upphovsrättsligt skyddade verk får ske utan särskilda tillkopiering stånd.

Det år sålunda bl a tillåtet att framställa enstaka exemplar av offentliggjorda verk om det sker för enskilt bruk. Lagen ger alltså möjlighet bruk av fonogram, ñlm att för privat göra t ex inspelningar videogram, eller radio- och TV-program. En sådan inspelning får inte spelas upp utanför familjen eller en krets av personer till vilka den som gjort in-

spelningen står i ett närmare personligt förhållande. Det är tillåtet att låta en annan person utföra kopieringen eller inspelningen.

I 22 § första stycket URL finns bestämmelser om radio- eller televisionsföretags rätt att göra s k efemära inspelningar. Bestämmelsen anger att om ett sådant företag har rätt att i utsändning återge litterärt eller konstnärligt verk får det också, under villkor som regeringen bestämmer, för bruk vid egna utsändningar uppta verket på anordning genom vilken det kan återges. Vidare föreskrivs att annars tillämpliga regler gälleri fråga om rätten att med hjälp av sådan upptagning göra verket tillgängligt för allmänheten. Detta innebär bl a att upphovsmannens samtycke krävs för att få sända en sådan upptagningi repris.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av nämnda lagbestämmelse har meddelats i tillämpningsförordningen (1961:348) till URL och FotoL ( 11-14 §§). Där föreskrivs bl a att sådan upptagning skall göras med företagets egen tekniska utrustning och att den inte får överlämnas till annan. Vidare gäller att upptagningar får bevaras högst ett år och användas för utsändning högst fyra gånger. De skall därefter förstöras eller utplånas om inte annat avtalas med upphovsmannen. Upptagning som äger dokumentariskt värde får dock överlämnas till arkiv hos programföretag som avses i 5 § första stycket radiolagen och får där bevaras även efter nyssnämnda tid eller användning.

Tillämpningsbestämmelserna innehåller också vissa föreskrifter om kopiering av dessa inspelningar. Det föreskrivs sålunda att upptagning som inte lämpligen bör bevaras i original får föras över på nytt underlagi vilket fall originalupptagningen skall förstöras eller utplånas. Vidare föreskrivs att om det av tekniska skäl inte är lämpligt att begagna öriginalupptagningen eller exemplar som framställts med stöd av nyssnämnda föreskrift för utsändning får det framställas ett särskilt exemplar av upptagningen för detta ändamål. Efter användningen skall sådant exemplar förstöras eller utplånas.

Den angivna lagbestämmelsen och de tillämpningsföreskrifter som ansluter till den bygger på artikel 1 1 bis 3 i Bernkonventionen. Där anges att - om annat inte avtalats - tillstånd som getts till utsändning

av ett verk i radio mm inte innefattar tillstånd att överföra radioutsändning av verket på anordning för upptagning av ljud eller bilder. Konventionsländerna får dock i sin interna lagstiftning ge regler om efemära upptagningar som görs av radioföretag med dess egna hjälp- I sådan lagstiftning får även medel och för dess egna utsändningar. som äger ovanlig dokumentarisk karaktär, medges att upptagningar, bevaras i officiella arkiv.

Konventionen fick den ovan återgivna lydelsen vid Brysselkonferensen 1948. Den återspeglar den kompromiss som träffades mellan de stater som ansåg att radioföretagen inte skulle ha någon särskild inspelningsrätt och de stater - däribland de nordiska - som ansåg att radioföretagen för kommande borde ha en rätt att utan samtycke göra inspelningar innebar sålunda att tolkningsregeln komsändningar. Kompromissen med en bestämmelse som medgav konventionsländerna att pletterades i sin lagstiftning tillerkänna radioföretagen en viss inspelningsrätt fick motsvarande rätt till ersättning. utan att upphovsmännen

Vid tillkomsten av pliktexemplarslagen år 1979 infördes vissa specialbestämmelser i 22 a-c § i upphovsrättslagen. Enligt URL 22 a § får för att säkerställa framradio- och TV-företag spela in sina sändningar tida bevisning. Detta brukar kallas att sändningarna referensbandas. Referensinspelningar får bevaras i arkiv som avses i pliktexemplarslavärgen, dvs arkivet för ljud och bild (ALB), om de har dokumentariskt de (jfr ovan).

22 b § har ALB rätt att för arkiveringsändamål överföra offent- Enligt ñlmverk på anordning genom vilken det kan återgivas. liggorda Dessa överförda filmer får sedan bevaras i ALB.

22 c § har ALB dessutom rätt att framställa kopior av material Enligt som lämnats till arkivet om det är påkallat från beredskaps- eller skyddssynpunkt. Enstaka kopior får också framställas för forskningsändamål. Kopior som ALB framställt med stöd av dessa regler får inte utnyttjas för andra ändamål.

phøwâmäasengá.

; _ V g d- ”

xxnugwiasidença maçvisaaiaysxgáttza.

7 Forskningens intresse av ljud- och bildupptagningar

7.1 Förutsättningar för ALBs forskarservice

En av huvuduppgifterna for ALB âr att tillgodose forskningens intressen. På grund av materialets specifika natur är utnyttjandet beroende av en lagstiftning som avviker från vad som gäller for biblioteksväsendet i övrigt. Regleringen av ALBs verksamhet är starkt beroende av att det insamlade materialet är upphovsrättsligt skyddat. Detta medför att dess tillgänglighet är begränsad. Huvudregeln är att materialet är tillgängligt endast för forskningens behov. I övrigt fordras medgivande från upphovsmannen.

Givetvis innebär tillämpningen av reglerna om hur materialet tillhandahålls olika avvägningsproblem. Bl a är inte begreppet forskning något enhetligt begrepp. Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten vid ALB visar att den helt övervägande delen av dem som utnyttjar samlingarna utgörs av personer som är knutna till högskolans utbildnings- och forskningsverksamhet. Utöver för forskning med denna anknytning kan samlingarna utnyttjas även for icke universitetsanknuten forskning, tex avseende journalistiska diupreportage, research för radio- och TV-program, teaterproduktioner, fonogramproduktion mm.

Innebörden av de regler for utlåning som tillämpas av ALB är således att utlåningen avser forskning men att forskningsbegreppet har getts en något vidgad innebörd. ALB tillämpar en praxis som innebär att syftet med utlåningen skall vara att låntagaren avser att utföra en på forhand definierad uppgift, att söka sig fram till nya uppgifter, att utarbeta en rapport eller annan dokumentation samt att publicera resultatet.

Däremot inte sådana syften som att ta fram material för per- i godkänns kommersiell verksamhet eller underlag för undervissonlig förkovran, ning 0 d.

för forskarnas intresse för att utnyttja samlingarna hos Avgörande att ta fram just den information som man behö- ALB är möjligheterna ver. ALB fick vid starten inte resurser för en heltäckande katalogisea Det förutsattes att ALB i första hand skulle utring av samlingarna. och söka samarbete med andra katanyttja redan befintliga kataloger institutioner i första hand inom Sveriges Radio. logiserande

finns det inom ALB, för olika delar och för Med dessa förutsättningar ett stort antal kataloger och annat material rörande olika tidsavsnitt, om att förbättra möjligheterna till innehålleti samlingarna. Frågan är central for verksamheten i ALB. Under information om samlingarna skett. om dokumentation och hand har en betydande utveckling Frågan möjligheterna att söka information kan lösas på olika ambitionsnivåer, med vilka resurser som står till förfogande. ALB som sammanhänger och i olika samhar starkt prioriterat utvecklingen på detta område manhang pekat på behovet av resursförstärkningar.

1987/88 framhåller ALB bl a I sin anslagsframstâllning för budgetåret resurser for katalogisering i följande: ALB ñck inte vid starten några av andra reegen regi utan förutsattes pröva sig fram via ett lappverk kataloger, främst Sveriges Radio-bolagen. Härigenom gisterhållares ett beroendeförhållande som gör ALB mycket sårhar också skapats bart.

Genom riksdagens beslut med anledning av 1986 års budgetproposition har medel beviljats för Övertagande av riksradions programkatalog För stora mängder forskningsintressant material samt för datorisering. kvarstår emellertid att de är svårtillgängliga och komplicerade att söka

i

som ALB förde fram i detta sam- De krav på personalförstärkningar manhang har inte tillgodosetts. I övrigt har ALB bl a föreslagit åtgärder för räddningskonvertering av vissa äldre samlingar samt för utgiv-

ning av en svensk nationaldiskograñ. I prop 1986/87:80 om forskning har förslag lagts fram om genomförande av dessa åtgärder.

Under hösten 1985 ordes under 10 veckor en mindre enkätundersökning som specialarbete för bibliotekshögskolan i Borås. Ett antal frågor om servicen fick besvaras av alla besökare på ALBs låneexpedition. I rapporten om undersökningen understryks att katalogsituationen är komplicerad, men att forskarna med hjälp av personalen hittar det material de söker. Enligt forskarna fungerar servicen bra.

De praktiska förutsättningarna för att ta del av inspelningsmaterialet består - förutom i att ALB tillhandahåller kataloger och i övrigt medverkar för att söka upp de inspelningar som efterfrågas - i att ALB framställer studiekopior för forskarnas bruk. Detta är nödvändigt eftersom ALBs samlingar endast omfattar ett exemplar av resp inspelning, vilken därför i största möjliga utsträckning måste skyddas mot förslitning och skador. För forskarnas arbete förfogar ALB över fyra uppspelningshytter samt grupprum. Under senare tid har ALBs service kunnat utvidgas på så sätt att fjärrutlåning sker till forskningsanknutna bibliotek i Lund, Göteborg, Växjö, Linköping, Kalmar, Örebro, Umeå och Luleå. Därutöver har i några fall särskilda medgivanden orts om utnyttjande i andra former och på andra orter. Undantagsvis har lån beviljats för forskare i utlandet.

7.2 Utnyttjandets och omfattning inriktning

ALB för statistik som visar i vilken utsträckning olika slag av forskare utnyttjar arkivet, vilka uppgifter som avses samt vilket antal beställningar som orts. En översikt över ALBs betydelse för forskningen från dessa utgångspunkter ges i tabell 7.1.

Den i tabellöversikten redovisade forskningen varierar avsevärt med avseende på projektens omfattning och vetenskapliga nivå. Den helt övervägande delen av forskningen kan betecknas som masskommunikationsforskning. Den bedrivs av såväl samhällsvetare som humanis-

ter. Bland dessa har några av de mest omfattande systematiska beställningarna orts av radio- och TV -program för forskningsprojekt.

Den med avseende på antalet forskare mest omfattande forskningen bedrivs av filmvetare, som genom ALBs tillkomst fått avsevärt förbätt- Antalet lånade titlar bland dessa är dock forrade arbetsmöjligheter. hållandevis lågt.

Forskare omrâdet är en väsentlig del inom det litteraturvetenskapliga av dem som i tabellen redovisats som övr. humanister. g

en sammanställning över masskommunika- I det följande redovisas tionsforskning som bedrivits med stöd av anslag från humanistisk-samhâllsvetenskapliga forskningsrådet och Riksbankens jubileumsfond och som föranlett större beställningar av material från ALB.

Kjell Nowak: Televisionens idévärld Westerståhl: Etermediernas bild av samhället Jörgen Karl-Erik Rosengren: Kommunikationssociologi Jan Olsson: Från odödliga teatern till Edisons kinetophon Kjell Nowak: Studier i massmedieinnehåll i ett kulturvetenskapligt perspektiv Rune Waldekranz: Land och stad i svensk fiktionsfilm fr o rn 1930 Rune Larsson: Religionsvetenskapligt etermedieprojekt TV och video Inga Sonesson: Barn och ungdom,

Tabell 7.1 Utlåning från ALB i vad avser antal forskare, deras uppgifter samt antal beställda titlar

verksamhetsår

Utlåning med av- 1979/ 1980/ 1981/ 1982/ 1983/ 1984/ 1985/ Summa Procent seende på 80 81 82 83 84 85 86 andel

ANTAL FORSKARE: Samhällsvetare 9 18 26 11 6 13 11 9,5 Naturvetare 2 - 1 3 - 1 Humanisten

__ humanister Ovriga (ej ankn 9 1 1 24 2 1 33 30 33 16 till universitet) Totalt 34 76 138 159 154 214 210 100 Varav interurban- 4 5 13 18 35 55 52 18,5 lånade UPPGIFTER:

ligt arbete Ovrigt 5 14 19 16 24 46 16 Totalt 34 76 142 157 154 210 100 ANTAL BE- STALLDA TITLAR:

film Filmer och video am:

TV-arkivet från - 37 173 125 59 69 80 543 Program radioarkivet

Totalt 338 343 2 695 909 530 712 768 6 295

Av tabell 7.1 framgår att antalet forskare som utnyttjar samlingarna

hos ALB efter de första inledande åren tycks ha stabiliserat sig omav perioden ett tiotal kring 200 per år. Av dessa har under större delen för hela tiden sammanlagt varje år sysslat med doktorsavhandlingar, kommer från den grundläggande aka- 70. Det största antalet låntagare Antalet studerande som använder ALBs matedemiska utbildningen. 1980/81 till 41. Budgetåret 1985/86 rial för C- och B-uppsatser uppgick för forskvar antalet uppsatser av detta slag uppe i 131. Utnyttjandet avseende t ex artiklar, rapporter mm har stigit ning utanför högskolan 1980/81 till 67 uppgifter 1985/86. från 26 uppgifter

Antalet lånade titlar varierar avsevärt mellan åren och i viss mån obeforskare. Under 1981/82 ordes således ett ovanligt roende av antalet stort antal lån, främst av radiomaterial på grund av vissa då pågående Därefter har totala antalet lånade titlar legat större forskningsprojekt. till 768 för 1985/86. Förutom av 244 lån av på en lägre nivå och uppgår hos ALB utgörs lånen av 317 filmer och videoradio- och TV-material Vidare sammanlagt 176 radio- och TVgram och 31 fonogram. ingår från tiden före 1979 som förmedlats från resp riksradions proprogram I relation till samlingarnas tillväxt hos gramarkiv och TV-arkivet.

ALB kan utnyttjandet synas vara lågt.

av ALBs service åt forskarna har nyligen behandlats Erfarenheterna av Eva Block, chef för enheten för forskarservice hos ALB, i antologin

av Nordicom/Sverige (nr 1-2/87). Forskning om populärkultur utgiven Av artikeln framgår bl a följande.

start 1979 började företrädare for sam- Redan kort efter ALBs forskning söka material for större undersökhällsvetenskaplig

Under de första åren ordes beställningar av flera

ningar. för Westerståhls projekt vid hundra radio- och TV -program Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, och statskunskapen som var mest företrädd vid ALB. En var den ämnesinriktning också av Centrum för större beställning av PV-program ordes

masskommunikationsforskning vid Stockholms universitet.

har avsett större systematiska urval av ra- Dessa beställningar

dio- och TV-program för innehållsanalyser. I samband därmed har metodiken för sådana studier utvecklats.

I jämförelse med dessa projekt har övriga samhällsvetare varit sparsamt företrädda vid ALB under senare år. Främst har beställningarna gällt enstaka radio- eller TV-program for att bev lägga vissa påståenden om det politiska livet. De få som beställt material vid ALB har arbetat på en hög vetenskaplig nivå. J fört med vissa humanistiska ämnesområden förefaller det inte vara vanligt att t ex statsvetare eller sociologer tränas till studier av radio- och TV-material inom grundutbildningen, vilket på sikt antagligen kommer att få konsekvenser för statsvetenskaplig forskning på massmedia.

På det naturvetenskapliga forskningsområde! utnyttjas ALBs samlingar i mycket ringa utsträckning.

På det humanistiska området är utnyttjandet störst och kan lämpligen fördelas på ñlmvetare, musikvetare och humanister i övrigt.

Filmvetenskaplig forskning har från början sysslat med historiska eller litteraturvetenskapligt orienterade frågor, och har i likhet med statsvetare redan för många år sedan begärt att statsmakterna skall inrätta ett arkiv för deras behov. Från att från början varit lågt har antalet ñlmvetare ökat och utgör numera den största andelen forskare vid ALB. För studerande vid ñlmvetenskapliga institutionen i Stockholm på grundutbildningsnivå utgör studiebesök på ALB ett momenti utbildningen. Institutionen rekommenderar vidare att studier av film för uppsatsskrivning förläggs till ALB. Fortfarande är större delen av filmvetarna studenter på grundutbildningsnivå. Det avspeglar sig bl a i att de flesta beställningarna på långñlmer görs under årets första kvartal, och att filmvetarna som grupp utgör nästan 60 procent av låntagarna, medan deras beställningar utgör ca 40 procent av de beställda titlarna. Även om ALBs kopieringsavgif-

ter har hâmmat stora beställningar från enskilda studenter, visar sig dock ALBs filmsamlingar fylla ett stort behov för dessa.

Under dessa första âr av ALBs verksamhet har ñlmforskningen utvecklats Andelen forskare på högre nivå har ökat påfallande. liksom den interurbana efterfrågan. Man möter också på ALB ständigt från andra ämnesområden en efterfrågan på Filmvetenskapligt kunnande.

Det är naturligt att filmvetarna är den största låntagarkategorin vid ALB i och med att deras källmaterial ofta inte finns på Filmvetarna arbetar i allmänhet med fråhögskolebiblioteken. av litteraturvetenskaplig karaktär. Flera intresgeställningar santa filmhistoriska har genomförts, inte minst om svenprojekt Man kan också se ett ökat intresse för ska ñlmproduktioner. filmestetik bland yngre forskare på högre nivå.

studerade ur ett samhälleligt perspektiv har framför Långfilmer allt tagits upp vid Centrum for masskommunikationsforskning, tillsammans med andra TV-produktioner i källmaterialet. På senare tid har ett par ñlmvetare på högre nivåer tagit upp frågor kring TVs bildproduktioner ur opinionsbildningsperspektiv.

Jämfört med ñlmvetarna har företrädare för musikforskningen varit relativt få vid ALB. I likhet med ñlmvetarna i Stockholm har musikvetarna i Lund lagt in studiebesök vid ALB i grundutbildningen (på C-nivå). Bland musikvetarna är det påfallande att det är studerande som utnyttjat ALB. på de högre nivåerna for Särskilt har musikvetarna i Göteborg utnyttjat samlingarna musik och studier av folklig med sociologiska frågeställningar till massmediers funktioner. Några avhandmed anknytning

både musik för melodifestivaler och

lingar om populärmusik, rockmusik, bygger bl a på källmaterial vid ALB.

Inom humanistisk forskning i övrigt är det främst litteraturvetarna som utnyttjat samlingarna hos ALB. I första hand är det forskare om förpå högre nivå, som haft radio- och TV-program

fattare som en naturlig typ av kâllmaterial. Men redan på grundutbildningsnivâ har flera studenter börjat undersöka författares framtrâdanden i massmedia. En inriktning som bör kunna bli betydelsefull för fortsättningen är jämförande studier

av olika massmedias framställningar aven och samma

författares verk.

En universitetsdiciplin som gränsar till samhällsvetenskapen och som är relativt vanlig vid ALB är etnologin. Pâ C-nivå har ganska många arbetat med t ex tidiga radioinspelningar och med även nyare reportage om etnologiskt intressanta företeelser.

Mellan 15 och 20 70 av dem som forskar vid ALB är inte knutna till universiteten utan forskar med konstnärligt kreativa uppgifter. Hit hör de som sysslar med produktioner av program i radio och TV, uppsättningar av teaterpjäser, avancerad journalistik, skönlitterârt författarskap, debattböcker, utredningar osv. De flesta anmäler starkt begränsade uppgifter. ALB lägger inte ner någon stor del av sina tekniska eller personella resurser pâ denna kategori. Även om dessa sällan arbetar med systematiska metoder på forskares vis, har de ofta nog mycket stora kunskaper i de ämnesområden de sysslar med, och produktiviteten är hög.

7.3 Forskarnas uppfattning om ALBs verksamhet

Vid ett av kommittén anordnat symposium samt genom en mindre enkät till ett antal forskare har olika frågor om ALBs betydelse för forskningen tagits upp. Samlingarna hos ALB ses från forskningshåll som en allt mer betydande del av de minnen som samlas om kultur- och samhällsutvecklingen. Ett nytt viktigt källmaterial byggs upp vid sidan om skriftligt material, föremål och annan dokumentation. Forskarnas intressen sammanhänger med tvâ huvudaspekter på verksamheten. För det forsta beror ALBs betydelse av vilken omfattning och allsidighet det samlade materialet har. Den andra huvudaspekten gäller

att ur det samlade materialet ta fram den infrågan om möjligheterna formation som behövs för forskningsprojekten.

av det insamlade materialet behandlas i Frågan om omfattningen andra avsnitt av detta betänkande. Sett från forskningens utgångssom möjligt skall bevaras för punkter är det av intresse att så mycket finns dock behov av gallring och andra beframtiden. Av resursskäl t ex vid gallringi närradions gränsningar. De begränsande åtgärderna, bör bl a av forskningsskâl ske på sådant sätt att det gjorda sändningar, sätt belyser den verksamhet som bedrivits. Möjurvalet på ett adekvat bör med andra ord noga ligheterna att göra urvalet representativt

bevakas.

samlingarna har som En annan sida av frågan om vilken betydelse deras successiva tillväxt över tiden. I vissa forskningskâlla är givetvis ökar materialets värde väsentligt då allt forskningssammanhang längre tidsperioder kan belysas.

Från forskarnas sida understryks den stora betydelse en organisation har for att göra de nya medierna tillgängliga för forskningen. som ALB vissa speciella - Hanteringen av dessa som forskningsmaterial erbjuder Detta sammanhänger framförallt med den stora mängd data problem. som materialet Det kan i många fall fordras genomgång representerar. för att utvinna relevanta av mycket stora sådana informationsmängder data i den struktur som ett forskningsprojekt utgör. Överhuvudtaget rörande de metoder som bekan det föreligga vissa principiella problem höver utvecklas for att på bästa sätt utnyttja material av det slag som finns hos ALB. av ett i och för sig rikt material blir i hög Utnyttjandet på kataloger och register mm. Som påpegrad beroende avtillgången av sådant material mycket kats i olika sammanhang är upprättande resurskrävande. ALB har i forsta hand haft att bygga vidare på katatillkomst. Olika åtgärder har logmaterial som fanns vid myndighetens Väsentligt härvid är vidtagits for att förbättra sökningsmöjligheterna. den pågående datoriseringen av katalogsystemet.

Den rådande situationen vid ALB karaktäriseras av att en stor del av annat än med hjälp av personalen vid samlingarna inte är tillgängliga

ALBs låneexpedition. Besökande har i allmänhet inte själva möjlighet att söka sig fram till det önskade materialet. Speciellt svår har situationen varit på etermediernas område, där riksradions och TVs s k pro-

gramkataloger varit ofullständiga. Åtgärder har numera vidtagits för

att efter hand avhjälpa dessa problem. TVs programkatalog kommer att integreras i de övriga arkivkatalogerna, och ALB har fått medel för att framställa en katalog över riksradions sändningar. För lokalradions del saknas kataloger helt. I stället får material sökas via de programrapporter som bifogas sándningsmaterialet.

De angivna förhållandena har föranlett olika önskemål om förbättringar från forskarnas sida. En forskare framhåller således att katalogoch registerproblemet är det enda verkliga problemet med ALBs verksamhet. Från annat håll uttalas att det ligger ett forskningshinder också i att endast delar av filmvetenskapens primârmaterial är tillgängligt för forskningen.

Beträffande katalogiseringen understryks att något måste göras for att materialet skall kunna tillhandahållas med någorlunda exakthet och snabbhet. Från flera håll betonas vikten av att katalogiseringen kan ske i takt med förvärven. Värdet av datoriseringen av katalogerna betonas. Det framhålls också som angeläget att katalogerna genom terminaler blir tillgängliga på t ex universitetsbiblioteken. För större forskningsprojekt är det av stor betydelse att bandmaterialet kan användasi egna lokaler.

Det har i olika sammanhang starkt betonats från forskarhåll vilka värdefulla insatser ALB gör for att ställa material till forskarnas förfogan-

de. Med de brister som föreligger i fråga om katalogiseringen mm blir

den service som personalen hos ALB kan lämna helt avgörande för i vilken utsträckning samlingarna hos ALB kan utnyttjas.

Det har orts påpekanden från forskarhåll att ALB och dess möjligheter är allt för lite kända. Samtidigt finns uttryck för att en överbelastning lätt kan drabba ALB om uppmärksamheten och kraven skulle öka, eftersom sökande och utnyttjande av önskat material kräver så stora personalinsatser. Det ligger nåra till hands att dra slutsatsen att

8 Leverantörernas erfarenheter av

pliktexemplarslagen

8.1 Enkäten

Översynen av reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar

görs mot bakgrund av bl a erfarenheterna av tillämpningen av pliktexemplarslagen. En viktig del härav âr de erfarenheter som gjorts av dem som levererar material till ALB. I detta syfte har kommittén bl a ort en särskild enkät till vissa ñlm-, fonogram- och videogramföretag. Sveriges Radios och Svenska ñlminstitutets erfarenheter av verksamheten har inte tagits upp i detta sammanhang - bl a därför att sakkuni kommitténs niga från dessa båda institutioner har deltagit arbete utan redovisas på annat håll i betänkandet.

Av praktiska skäl har enkäten sänts till ett begränsat urval av leverantörer. Urvalet har skett med hänsyn till att olika slag av leverantörer skulle bli representerade enligt en allmän bedömning. Enkäten sändes nt till 25 leverantörer, varav 23 sänt in svar. Ett av de två företag som inte har svarat har numera upphört. I bilaga 2 redovisas enkätens utformning.

Enkäten upptar tre typer av frågor avseende dels en bedömning av värdet av pliktexemplarslagen och ALBs verksamhet, dels leverantörernas erfarenheter rörande pliktleveranserna, dels också synpunkter på behovet av förändringar i reglerna för verksamheten.

8.2 Värdet av pliktexemplarslagen

värdet av verksamheten ingick bl a en delfråga (fråga A 1) Beträffande information lämnats. Svaret var i de flesta fall att så om tillräcklig skett. I åtta av svaren besvarades dock frågan nekande.

allmänt sett bedömde värdet av Frågan (A 2) om hur leverantörerna ALBs nuvarande verksamhet har, i den utsträckning den besvarats, svar. Omdömen som bra, nödvändig, värdefull förefått positiva I ett tiotal fall har frågan dock ej besvarats. Ett filmbolag ankommer. dubbelarbete att både ALB och Filminstitutet arkiser att det innebär verar filmer.

utnyttjat samlingarna hos ALB besvaras, Frågan (A 3) om leverantören med ett undantag, genomgående med nej.

service borde utsträckas beträffande dels for- Frågan (A 4) om ALBs dels i form av medverkan i researcharbete, varing av originalmaterial, har föranlett olika svar. I flertalet fall har tanken avvisats eller inte föranlett till tanken. Tre svar därnågot svar. Tre svar är helt positiva utöver anger intresse för hjälp med researcharbete. Ett företag är speciellt intresserat av ökad arkivservice.

8.3 Leverantörernas erfarenheter

erfarenheter av Det avsnitt (B) i enkäten som gäller leverantörernas åtta olika frågor, varav tre speciellt gäller

pliktleveranserna upptar

Den forsta av dessa frågor (B 1) avser betydelsen av kostfilmbolagen. nader for leveransen. I stort sett betraktar leverantörerna dessa som I ett svar anses den dock som väsentlig, i ett annat att den marginella. blir relativt stor då upplagan är liten. Ett stockholmsföretag vill ha portokostnaderna täckta och ett annat hjälp med transporter.

av det administrativa och tekniska arbetet (fråga B 2) Omfattningen bedöms i stort sett liten. Ett filmbolag anser att det kan bli mycket

krångel i de fall det gäller filmer som skall levereras direkt till ALB (alltså inte via statens biograibyrå).

Frågan (B 3) om det finns oklarheter ifråga om leveranspliktens avgränsning har i stort sett inte heller föranlett några kritiska invändningar mot de regler som tillämpas. Ett fonogramföretag anser dock, utan nämnare precisering, att det har förekommit diskussioner beträffande utländska verk som tillverkas i Sverige. I övrigt har frågan om det finns oklarheter endast i ett fall besvarats jakande. Ett företag önskar få en aktuell broschyr om de gällande reglerna.

De båda frågorna (B 4 och B 5) om hur leverantörerna uppfattar relationerna med ALB har i stort sett inte föranlett andra kommentarer än uttryck för att verksamheten fungerar bra och att relationerna är goda. Hârutöver gör tvâ filmbolag påpekanden om ett par detaljer ifråga om bandningen av filmer. I ett fall önskas snabbare transportservice från ALBs sida.

De frågor (B 6 a-b) som riktats direkt till de i enkäten ingående fyra filmbolagen rörande kopieringen har inte föranlett andra kommentarq. ân att det i två svar påpekas att tidsåtgången for bandningen ibland blir alltför lång. Frågan (B 6 c) om den formella möjligheten att ge dispens från pliktexemplarslagen för utländsk film bör vara kvar besvaras jakande av filmbolagen. Ett av bolagen understryker mycket kraftigt att nuvarande regler bör bibehållas. Borttagandet av dispensmöjlighe-

ten skulle kunna leda till importstopp. Om lagen skall ändras, bör änd-

ringen gå i den riktningen att lagen inte gäller utländska filmer eller motsvarande framtida medieformer.

8.4 Önskemål om förändringar

Sista avsnittet (C) i enkäten omfattar fyra frågor om behovet av ev förändringar av reglerna för pliktleveranser. Svaren på den första frågan (C l) om det nuvarande systemet visar att ingen av dem som besvarat enkäten har några invändningar av principiell räckvidd. Man uttalar i stort sett att systemet fungerar bra eller att det inte finns någon

att andra systemet. Denna inställning leder till att de efteranledning om ev ändringar i regelsystemet bemöts negativt eller följande frågorna med ett begränsat intresse.

(C 2) om ansvaret för pliktleveransema skulle kunna flyttas Frågan över till presseriet eller kopieringsföretaget bemöts, med ett par undaneller tveksamt. I ett par svar uttalas att det finns risk for tag, negativt piratkopiering om ansvaret flyttas från producenten.

Leverantörerna allmänhet inte att den nuvarande ambitionstyckeri nivån är för hög ifråga om bevarande av ljud- och bildupptagningar finns dock. Ett filmbolag uttalar (fråga C 3). En del andra synpunkter Ett annat antar att det att lagen är alldeles för ambitiös. filmbolag förekommer ett omfattande dubbelarbete på grund av att biografñlmer kommer anser ut också på video. Ett av de största grammofonbolagen att det, när en och samma produktion kommer ut på olika ljudbärare, borde räcka att leverera endast en av dessa. En annan leverantör anser att tidsbundna produktioner inte borde föranleda att pliktexemplar lämnas.

I enkätens två sista frågeställningar (C 4 och C 5) framförs tankar om av reglerna för pliktleveranser. Det domimera långtgående ändringar nerande intrycket av svaren är att förslagen om begränsningar och äninte stöds i någon större utsträckning. I de allra flesta svaren dringar avvisas bestämt tanken på ändringar, bl a därför att det är enklast att leverera alla produktioner. Det framhålls också att allt rutinmässigt kan vara värt att bevara. ALB skulle komma i svårigheter om ett urval skulle ske. En annan synpunkt är att urval innebär risk för att vissa inskulle gå förlorade. Ett grammofonbolag befarar att den spelningar idén med ALB faller om urval skall göras. grundläggande

om den fortsatta framhåller ett I anslutning till frågorna utvecklingen filmbolag att undantaget från obligatorisk deposition av kopior av utländska filmer bör utsträckas att gälla även videokassetter. Man anser också att ALBs av filmer till kassetter är överflödig, då filmöverföring en efter några månader numera ändå produceras på kassett, som då kan inlevereras av företagen.

Ett fonogrambolag framhåller att man gör många olika slag av tal- och musikproduktioner, bl a för information, PR och kampanjer. Företaget har i dessa fall tystnadsplikt och undrar om denna kan skyddas i ALBs arkiv.

Sammanfattningsvis kan sägas att enkäten visar att leverantörerna på det berörda området genomgående är positivt inställda till de regler Kontakberna med ALB fungerar bra. Denna lesom gäller. inställning der till att frågor om ändringar i formerna för leveranser till ALB i stort sett bemöts negativt eller avvaktande.

9 Nuvarande resurser för ljud- och bildbevarande

9.1 Arkivens resurser

Enligt direktiven skall mina förslag rymmas inom ramen for realt oförändrade resurser for ljud- och bildbevarande. Det är därför av vikt att kartlägga vilka totala resurser som for närvarande står till förfogande för denna verksamhet. De institutioner som bevarar ljud- och bildupptagningar beskrivs utförligt i kap 5. Som framgår där âr det i första hand arkivet för ljud och bild (ALB), programbolagen inom koncernen Sveriges Radio (SR) samt Filminstitutet som bedriver arkivering av offentligort ljud- och bildmaterial i större omfattning. De resurser som dessa institutioner sammantaget avsätter for arkivering och dokumentation kan därför anses utgöra de av direktiven angivna ramarna.

ALB har till att bevara for framtiden sådana uppgift ljud- och bildupptagningar som levereras enligt pliktexemplarslagen (se kap 2) samt att hålla dessa tillgängliga for seriös forskning. Verksamheten vid ALB finansieras från två anslag på utbildningsdepartementets huvudtitel.

Dels finns det ett forslagsanslag for den löpande driften och dels finns

det ett reservationsanslag for utgifter som är investeringsbetonade. För budgetåret 1987/88 har ALB ett sammanlagt anslag på 9,6 miljoner. varav 9,2 miljoner hänför sig till förslagsanslaget. Personalstyrkan uppgår till 27 heltidstjänster.

Verksamheten inom koncernen Sveriges Radio, med undantag av utlandsprogrammet (UTP), finansieras genom avgifter på innehav av TVmottagare. Avgiften fastställs av riksdagen. Fr o m 1 juli 1987 är avgiften för hushåll med svartvit mottagare 756 kr. För innehav av färg-TVmottagare utgår en tilläggsavgift om 160 kr. Mottagaravgifterna in-

kasseras av televerket och fonderas hos riksgäldskontoret i den s k beslutar sedan för varje år hur mycket merundradiofonden. Riksdagen del som skall ställas till verksamhetens förfogande. Medlen disponeras av Sveriges Radio för programproduktion samt av televerket för pro- Även kostnaderna för radionämnden finansieras nugramdistribution. Radio har inget åläggande att armera av mottagaravgifter. Sveriges kivera får därför på proden egna produktionen. Varje programbolag och företagsekonomiskt: grunder avgöra vilka resurser gramrnässiga som bör avsättas för arkiveringsverksamhet.

Svenska Filminstitutet (SFI) bildades genom filmavtalet 1963 (se avfrämsta att främja värdefull svensk filmsnitt 5.3) och har till uppgift att öka intresset hos allmänheten för film samt att främja produktion, och visning av värdefull film. Dessutom skall SFI enligt spridning filmavtalet medverka till bevarandet av filmer och material av filmintresse. Verksamheten vid SFI finansieras i föroch kulturhistoriskt och videoavgifterna, men institutet får också sta hand genom biograf- 1985/86 uppgick intäkterna till drygt 140 milj, statsanslag. Budgetåret varav ca 35 milj i statsanslag.

redovisas kostnaderna på olika medier. I följande avsnitt uppdelade Under i följande funktioner varje medium görs en indelning

- inkrâvning mottagning - bevarande - förvärv katalogisering - tillhandahållande - övrigt - bandkostnader - lokaler.

9.2 Radio

Radioutbudet kan efter distributionssättet uppdelas i riksradio, lokalradio och närradio. Som framgår av avsnitt 5.1 arkiverar ALB det totala utbudet av riksradions och lokalradions sändningar, inkl program från utbildningsradion, medan närradio ej omfattas av leveransplikt och därför endast bevaras i ett mycket begränsat urval. För riksradioutbudet framställer ALB fr o m budgetåret 1986/ 87 en katalog. Däremot saknar ALB resurser att på motsvarande sätt katalogisera lokalradiooch nárradiosåndningama. ALB har i sin ekonomiska redovisning inte skilt mellan de olika distributionsformema utan redovisar kostnaderna under den gemensamma rubriken radio. Däremot skiljer man mellan pliktexemplar och förvärv. Till den senare kategorin hör närradio men också äldre radioprogram som rekvirerats från riksradions programarkiv. Totalt levereras årligen till ALB som pliktexemplar 1 460 band med riksradiosändningar och ca 2 300 band med lokalradiosändningar. Under budgetåret 1985/86 förvärvades 344 band med närradio och 960 band med övrigt radiomaterial.

Programarkivet, som är riksradions centrala bandarkiv, är uppdelat i programforrådet, for tillfällig bandförvaring, och arkivet, for långtidsarkivering. Programarkivet har f n 19 tjänster och sammanlagda resurser på ca 4 milj. F n arkiveras ca 10-15% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 7 500 band per år. Anledningen till att den samlade bandmängden blir så mycket större hos programarkivet än hos ALB, trots att den endast utgör en begränsad del av utbudet medan ALB arkiverar den totala sändningen, är att ALBs band är inspelade med mycket låg hastighet (4,75 cin/sek) samt att de innehåller de tre programkanalerna och UTP inspelade parallellt på fyra kanaler. Programarkivets samlade lokalyta är 545 m2. Eftersom kostnaden skiljer sig mellan mörka och ljusa lokalytor har här använts ett schablonbelopp för lokalhyran om 850 kr per m2.

Lokalradion sänds från 25 självständiga lokalradiostationer. Det finns inga centralt utfärdade direktiv om hur arkivering av programmaterial bör hanteras. Detta skiljer sig därför mycket mellan de olika stationer-

nästan att uppskatta de kostnana. Det år av den anledningen omöjligt av lokalradions medför. der som arkivering programband

5.2.4 har utbildningsradion, till skillnad från Som framgår av avsnitt arkivfunktion. Bolaget står nu riksradion och SVT, inte någon särskild I samband därmed kommer inför vissa organisatoriska ñrândringar. att tas upp. Av den anledningen finns inga kostnadsäven arkivfrågan av URs program. I ALBs kostnaberâkningar framtagna för arkivering av radiomaterialet dock även program från der for arkivering ingår

UR.

tabell visas ALBs samlade kostnader for hantering av I nedanstående radioband, uppdelade på pliktexemplar och förvärv, samt programarkiav riksradions Under posvets kostnader for arkivering programband. ten förvärv ALBs samtliga kostnader för hantering - mottagning, ingår katalogisering - av sådant material som inte âr pliktexemregistrering,

_ plar.

Tabell 9.1 ALBs och RRs kostnader för arkivering av radioband

RADIO ALB RR TOTALT

10 - 10 Inkrävning 100 506 606 Mottagning Bevarande 25 339 364 1 10 - 110 Förvärv 600 1 164 1 764 Katalogisering Tillhandahållande 110 1 170 1 280 - 278 278 Övrigt

9.3 Television

Televisionsutbudet i landet kan efter distributionssâtt delas in i riks- TV, regional-TV och kabel-TV. De två första formerna består av Sveriges Televisions (SVT) och utbildningsradions (UR) riks- eller regionalsända program. I kabel-TV kan dessutom distribueras lokala TV-pro-

gram och program från satelliter. Kabel-TV står f n utanför pliktexem-

plarssystemet, men ALB har genom frivilliga överenskommelser fått in en del av den lokala programproduktionen. Däremot har inga satellitprogram levererats till ALB. SVTs och URs programutbud bevaras i form av referensband. Det totala utbudet spelas in på tretimmars VHSkassetter medan den svenska produktionen spelas in på långsamspelande entumsband. På samma sätt som for radion har ALB i sin redovisning skilt mellan och förvärv. Till förvärv pliktexemplar hör kabel_- TV men också äldre TV-program som överförts från SVTs arkiv. Årligen levereras till ALB ca 2 500 VHS-kassetter samt ca 530 entumsband.

TV-arkivet, som har ansvar för bevarande av film samt katalogisering av videoband har sammanlagda resurser på ca 8,5 milj. Därav är ca 6 milj personalkostnader, 1 milj omkostnader samt 1,5 milj lokalhyror. Eftersom TV-arkivet är inhysti ett av SR ägt hus tas dock

ingen hyres-

kostnad ut. För det fysiska bevarandet av videoband tillkommer årliga kostnader på 325 000. Därav är 120 000 kr personalkostnader, 30 000 är omkostnader och 175 000 lokalkostnader. Bandtillväxten är ca l 200 band per år. Den genomsnittliga bandlângden uppskattas till 30 - 60 min och den genomsnittliga bandkostnaden beräknas till ca 525 kr. Sammanlagt har således SVT en årlig bandkostnad på ca 630 000 kr. Bolagets totala kostnad for programarkivering uppgår till ca 9,5 milj kr.

Tabell 9.2 ALBs och SVTs samlade kostnader för arkivering av TV-utbudet.

TELEVISION ALB SVT TOTALT

- - - Inkrâvning 50 840 890 Mottagning - 680 680 Bevarande 80 - 80 Förvärv 125 3 800 3 925 Katalogisering Tillhandahållande 370 1 255 1 625 - S90 590 Övrigt

9.4 Fonogram

få in de fonogram som har framställts i ALB skall som pliktexemplar i minst 50 exemplar och som har gjorts tillgängliga offentligt Sverige här. Det är således i stort sett den svenska fonogramproduktionen som

får ingen ekonomisk erär leveranspliktig. Fonogramleverantörerna for de exemplar som skickas till ALB. Det finns ett stort antal sättning i landet och ALB får lägga ner mycket arbete på fonogramproducenter som inte levereras automatiskt. Vid att spåra och kräva in fonogram har ALB ambitionen att samla in äldre svensidan av pliktexemplaren verksamhet redovisas under förvärv. ALB framska fonogram. Denna ställer Fr o m budgetåret 1988/89 inte någon egen fonogramkatalog. kommer ALB dock att få medel for att producera en svensk nationaldis-

kograñ, dvs en utförlig förteckning över den svenska fonogramproduktionen. Dessa medel är inte medräknade här. Budgetåret 1985/86 leve-

2 576 fonogram (exkl taltidningar) till ALB som rerades sammanlagt Dessutom förvärvade ALB 2 708 fonogram, varav ca pliktexemplar. 1 000 fonografcylindrar.

Riksradions grammofonarkiv är ett centralt arkiv för alla programbolag inom SR-koncernen och köper in kommersiellt utgivna fonogram for programändamål. Grammofonarkivet har som policy att köpa in samtliga svenska grammofonskivor och försöker i övrigt få in ett representativt urval av det kommersiella fonogramutbudet. Till den allra största delen består samlingarna av utländskt material.

I nedanstående tabell redovisas ALBs och grammofonarkivets samlade kostnader for fonogramarkivering. Under rubriken övrigt redovisas ALBs nuvarande kostnader for framställning av retrospektiva diskografier.

Tabell 9.3 ALBs och grammofonarkivets kostnader för fonogramarkivering

FONOGRAM ALB RRGRA TOTALT 570 - S70 Inkrävning 230 - 230 Mottagning

Övrigt Bandkostnader - - - Lokaler 50 881 931 Summa 1 075 7 759 8 834

9.5 Film

De 16 och 35 mm filmer som granskats av statens biografbyrå for offentlig visning i landet skall enligt pliktexemplarslagen levereras till ALB, där de överförs till videoband. Genom att leveransplikten är kopplad till censurgranskningen undantas en betydande del av den svenska filmproduktionen: undervisningsñlm, industrifilm och annan beställningsfilm. ALB har under åren försökt att på frivillig väg få in delar av

detta utbud. Denna verksamhet kräver dock resurser i fråga om utbudsbevakning, teknik och katalogisering. Till skillnad från spelñlmsutbudet, där ALB som underlag bl a kan använda viss dokumentation från filminstitutet, är bestâllningsfilmen mycket dåligt dokumenterad. Under 1985/86 levererades 222 lângfilmer till ALB, varav budgetåret 160 pliktexemplar och 62 som deposition enligt dispensavtal (se 5.1.4). Dessutom levererades 77 kortfilmer (27 enligt dispensavtal) och 81 reklamfilmer. Därtill kommer förvärv av ca 200 kortfilmer huvudsakligen inom kategorin äldre bestâllningsfilm.

Filminstitutet bedriver inom cinemateket en omfattande ñlmkulturell verksamhet. Förutom Filmarkiv finns det ett stort bibliotek och en klippsamling. Dessutom finns en forlagsavdelning som ger ut iilmografiska verk, dels den retrospektiva Svensk Filmografi och dels de löpande Faktablad om film och Svensk ñlinårsbok. Under budgetåret 1985/86 fick filmarkiveti deposition visningskopior av ca 600 filmer.

I nedanstående tabell redovisas ALBs och filminstitutets kostnader for att bevara och dokumentera iilmutbudet i landet. För Filminstitutet har under bandkostnader upptagits de belopp som betalas av filmproducensom deponeras hos filminstitutet. Övrigt omterna for de masterkopior fattar dels andel i institutets centrala kostnader och dels kostnaderna och bildarkiv. Under rubriken har for bibliotek, klipparkiv Mottagning för filminstitutet också förts kostnaderna for inkrävning och förvärv.

Tabell 9.4 ALBs och Filminstitutets kostnader för filmarkivering

FILM ALB SFI TOTALT 60 - 60 Inkrävning

9.6 Videogram

De videogram som framställs i landet i minst 50 exemplar och som offentliggörs här är leveranspliktiga till ALB. Videoutbudet består till stor del av tidigare biografvisade spelfilmer, men en allt större andel utgörs av material som är speciellt producerade För videodistribution. Dessa finns inte registrerade någonstans, och ALB lägger därför ner speciella resurser på att katalogisera just denna kategori. Liksom fono-

gram skall videogram levereras utankostnad för ALB. Under budget-

året 1985/86 levererades 1 480 videogram till ALB, som är den enda institution i landet som systematiskt samlar in och bevarar videogram.

Tabell 9.5 ALBs kostnader för arkivering av videogram

- Övrigt Bandkostnader - Lokaler 1 10 Summa 1 425

9.7 Totalt

I nedanstående tabell redovisas de sammanlagda kostnaderna uppdelade efter medium och funktion.

Tabell 9.6 Totalkostnader för ljud- och bildarkivering

Fono- Radio TV Film Video TOTALT gram 10 - 570 60 430 1 070 Inkrävning 606 890 230 1 468 190 3 384 Mottagning Bevarande 364 680 155 3 032 25 4 256 Förvärv 110 80 1 574 350 275 2 389 1 764 3 925 3 171 275 225 9 360 Katalogisering Tillhandahållande 1 280 1 625 1 810 1 674 170 6 559 278 590 393 5 005 - 6 266 Övrigt 1 530 1 600 - 1 650 - 4780 Bandkostnader Lokaler 563 1 895 931 767 110 4 266 Summa 6 505 11 285 8 834 14 281 1 425 42 330

10 Nordisk Översikt

I samarbete med International Federation of Library Associations (IFLA) publicerade UNESCO år 1977 en översikt över de lagar som vid den tidpunkten existerade för pliktleveranser. Undersökningen visade att det då fanns sådana lagar i ca 60% av världens länder. Undersökningen visade också att det i många länder fanns önskemål om revision av dessa lagar, delvis beroende på en strävan att inforliva också nya dokumenttyper vid sidan av tryckta skrifter. I det norska betänkandet (NOU 1984:3) Frâ informasjon til kulturarv finns en översikt över lagar om leveransplikti 24 europeiska länder samt i Australien, Kanada, USA och Sovjetunionen. Där framgår att endast i ca hälften av länderna omfattas ljud- och bildupptagningar av lagstadgad leveransplikt. År 1981 publicerade UNESCO i samarbete med IFLA en vägledning for lagstiftning beträffande pliktleveranser Guidelines for Legal Deposit Legislation (se avsnitt 11.1). Förutom i Sverige har det i flera av de övriga nordiska länderna sedan slutet av 1970-talet bedrivits utrednings- och lagstiftningsarbete inom det här området. I följande avsnitt redovisas utredningsforslag och aktuell lagstiftning rörande leveransplikt av ljud- och bildupptagningari Norden. Där framgår att ljud- och bildbevarandet inte har samma omfattning som i Sverige, men att utvecklingen gâri samma riktning.

10.1 Island

Den isländska lagen om leveransplikt ändrades senast år 1977. Sedan dess omfattar lagen, förutom tryckta skrifter, även grammofonskivor och andra ljudupptagningar. För övriga ljud- och bildmedier föreligger f n ingen leveransplikt på Island. Pliktexemplaren skall levereras i tre exemplar, varav ett sänds till nationalbiblioteket, ett till länsbibliote-

ket i Akureyri samt ett till universitetsbiblioteket. Nationalbiblioteket, som har till uppgift att ge ut kataloger över pliktexemplaren, publice- De rar årligen i en separat volym den isländska nationaldiskograñn. som bevaras av nationalbiblioteket och länsbiblioteket i exemplar får endast användas i resp biblioteks läsesal, medan universi- Akureyri tetsbibliotekets exemplar får lånas ut till universitetets institutioner, till forvaltningsinstitutioner samt till andra till personal och studenter, isländska och utländska bibliotek.

10.2 Norge

Den norska pliktexemplarslagen, som ändrades senast år 1939, gäller enbart skrifter. Inga föreskrifter finns beträffande ljud- och tryckta År 1980 tillsattes en kommitté for att utreda frågan bildupptagningar. om arkivering av skrift, ljud och bilder med syfte att utvidga leveranstill andra medieformer än tryckta skrifter. Kommittén lade plikten sommaren 1983 fram sitt betänkande (NOU 1984:3) Frå informasjon til kulturarv. Däri lämnades forslag till leveransplikt såväl for tryckta skrifter som for fotografier, ljud- och bildupptagningar samt for ADBdokument. Den principiella utgångspunkten for kommitténs förslag var att eksemplar av eit dokument i eitkvart medium må avleverast når målgruppa for dokumentet er âlmenta eller når dokumentet er tilut over ein avgrensa privat krins. Dokument som är allmänt engeleg tillgängliga pâ alla typer av medier skall levereras till offentlig norsk institution under förutsättning att dokumentet är producerat i Norge utomlands och utgivet i Norge av norsk utgivare eller eller producerat med tanke på den norska marknaden. Kommittén forespeciellt utgivet universitetsbiblioteket i Oslo delas i ett natioslog att det nuvarande nalbibliotek och ett universitetsbibliotek. Den institution som är motav pliktexemplar bör också få ansvar for den nationalbibliotagare grafiska registreringen av dessa. F n förbereds en regeringsproposition med utgångspunkt från kommitténs forslag. Nedan följer en kortfattad genomgång av de leveransforeskrifter som i betänkandet föreslogs gälla för ljud- och bildupptagningar.

Ljudupptagningar

Allmänt tillgängliga ljudupptagningar skall vara leveranspliktiga när de âr producerade i Norge, är producerade utomlands och utgivna i Norge av norsk utgivare eller är producerade och bearbetade speciellt for den norska marknaden. Dessa ljudupptagningar, till vilka inte bör radioprogram, skall levereras till Norsk Musikksamlingi två exemplar, varav det ena skall räknas som säkerhetsexemplar och skall arkiveras i ett säkerhetsarkiv. Norsk Musikksamling, som är en avdelning inom Universitetsbiblioteketi Oslo, har sedan 1965 genom ett avtal med Norske Grammofonplategrossisters forening samlat in ett exemplar av varje norsk grammofonskiva, som utgivits av föreningens medlemmar. Även skivor utgivna av producenter som står utanför föreningen har samlats in. Kommittén föreslog att Norsk Musikksamling blir en del av det nya Nationalbiblioteket.

Enligt kommitténs forslag skall den norske producenten och den norske utgivaren få skyldighet att leverera varsitt exemplar av ljudupptagningar som är producerade i Norge. Leveransplikten for båda exemplaren åvilar den norske utgivaren, när ljudupptagningarna är producerade utomlands. Importören skall leverera importerade ljudupptagningar som inte är producerade eller utgivna i Norge, men som är producerade eller bearbetade speciellt for den norska marknaden. Utgivaren skall leverera sina pliktexemplar senast när ljudupptagningen blir offentliggjord. Producenten skall leverera pliktexemplaren minst fyra gånger om året - senast en månad efter utgången av det kalenderkvartal under vilket de är producerade.

Film

Av allmänt tillgänglig långfilm och kortfilm (även reklamfilm) som är producerad i Norge eller i utlandet av norsk producent skall pliktlevereras en oanvänd kopia och en brukskopia. Dessutom skall av långfilm och kortfilm som är producerad med offentligt stöd från stat, kommun eller annan offentlig instans, pliktlevereras en oanvänd kopia och en brukskopia om stödet täcker minst 30% av produktionskostnaden.

inte har orts för allmänheten. Detta gäller även om filmen tillgänglig i utlandet skall levereras om filmen är ord för Film som ar producerad eller om filmen för allmänheten i en norsk producent gjorts tillgänglig tillgänglig för Norge och har norsk text eller tal. Film anses ha orts allmänheten när exemplar av filmen blir utbjudet till försäljning eller uthyrning eller utlån eller när filmen på annat sätt blir visad eller spridd utanför det privata omrâdet.

Kommittén att Norsk Filminstitutt skall vara mottagare av föreslog av film. Norsk Filminstitutt, som är ett statligt filmmupliktexemplar seum med uppgifter motsvarande det svenska Cinemateket, har sedan 1955 genom frivilliga överenskommelser samlat in filmer och material om film. Leveransplikten för den i Norge producerade lång- och kortfilmedan för utländsk och kortmen föreslogs åvila producenten långfilm skall vara leveransskyldig. För den film importören/distributören filmen skall en oanvänd kopia levereras innan filnorskproducerade för allmänheten medan skall levemen giorts tillgänglig brukskopian reras senast ett âr efter det att filmen har haft premiär. För utländska filmer levereras senast två år efter det att filmen för bör en brukskopia första gången gjorts allmänt tillgängligi Norge.

Videogram

Videogram som är producerade i Norge eller i utlandet för norsk utgivare med tanke på spridning till allmänheten i Norge genom försäljning eller uthyrning/utlåning eller offentlig visning skall vara leve- Dessutom bör videogram som är producerade i utlandet ranspliktiga. och som orts tillgängliga för allmänheten i Norge vara leveranspliktiga om de försetts med norsk text eller norskt tal eller är bearbetade på annat sätt med tanke på spridning eller visning i Norge. Videogram med offentligt stöd av stat, län, kommun eller ansom är producerade nan offentlig norsk instans, bör vara leveranspliktiga om stödet täcker minst 30% av produktionskostnaden. Kommittén föreslog att leveransplikt ej skall gälla för videogram som endast utgör oförändrad och oredigerad upptagning av norska TV -program eller norska filmer, vilka i dessa former omfattas av leveransplikt.

När det gäller norska originalproduktioner åvilar leveransskyldigheten utgivaren (produktionsbolaget/forläggaren). Om utgivaren är utländsk åvilar leveransplikten importören. Utgivaren eller importören skall leverera ett oanvänt exemplar så snart videogrammet är producerat eller textat och senast när det blir marknadsfort. Pliktexemplar av videogram skall levereras till Norsk Filminstitutt eftersom slektskapet mellom video og film er så naert at det er naturleg at same institusjonen tek seg av begge deler.

År 1985 antogs en lag om märkning och registrering av videogram. Enligt denna lag skall ett offentligt videogramregister, en sektion inom Norsk filminstitutt, registrera och utfärda märken till alla videogram som säljs eller hyrs uti Norge samt registrera alla som importerar, producerar eller säljer videogram i Norge. Anledningen till registreringen är bl a att en ansvarig utgivare måste finnas for varje offentligort videogram.

Radio- och TV-material

Alla som bedriver radio- eller TV-sändningar i Norge skall kunna åläggas att pliktleverera dokumentationsupptagning av sändningarna. Detta innebär att det inte endast är sändningar från Norsk Rikskringkasting (NRK) som skall komma ifråga utan leveransplikten skall även gälla alla andra som får tillstånd att bedriva rundradiosändning. Kommittén föreslog dock att den mottagande institutionen skall kunna träffa individuella avtal med dem som bedriver sändningar for att eventuelltjämka eller göra undantag från leveransplikten.

Kommittén har inte kunnat enas om vilken institution som var mest lämplig for att ta emot pliktleveranser av radio- och TV-sändningar. Majoriteten föreslog det nya Nationalbiblioteket, medan en minoritet hävdade att Riksarkivet var mest lämpligt. Radio- och TV-materialet skall levereras sex månader efter sändningstillfället. Enligt kommitténs forslag får den nationalbibliograñska registreringen av detta material anstå tills dess att det måste konverteras till nya databärare. Vid det tillfället bör också en gallring ske av repriser, annat icke-d0kumen-

samt material som är pliktlevererat till andra tariskt material offentliga arkivinstitutioner.

För att inte det nuvarande utbudet av radio- och TV-sändni ngar skall har NRK startat bandning for dokumentationssyfte. I maj gå förlorat, av televisionens eftermiddags- och kvälls- 1981 igångsattes bandning och ett år senare startade bandning sändningar på Betamax-kassetter, hos NRK i avockså av radions program. Dessa band lagras tillsvidare institution som skall få arkivansvar for ravaktan på beslut om vilken

dio- och IV-sändningarna

10.3 Danmark

av trycksaker är från 1927. I den Den gällande lagen om leveransplikt Planer finns inga regler for bevarande av ljud- och bildupptagningar. kan införlifinns på en revidering av lagen så att även de nya medierna av de Förutsättningar som idag råder vas. Nedan följer en genomgång för arkivering av ljud- och bildmedier.

Film

leveransplikt för dansk- I en särskild filmlag från 1964 finns inskrivet Filmmuseum, som är en statlig instituproducerad film. Det danske av danskproducerade filtion, har rätt att kräva in en ny oanvänd kopia laboratoriekostnaden for framställning av denna mer. Museet betalar möjlighet att kräva in nya kopior av kopia och har endast ekonomisk på ca 15 filmer. Dessutom ett par filmer per år av en total produktion film levereras kostmåste en distributionskopia av danskproducerad

nadsfritt till filmmuseet två år efter premiären.

Radio- och TV-program

Den danska mediekommissionen lämnade i sitt betänkande nr 6 (Betaenkning nr. 1029/1985) forslag till leveransplikt for radio- och TVsändningar. Kommittén föreslog att samtliga radio- och TV-sândningar, både från Danmarks Radio och lokala sändare skall omfattas av leveransplikt. Banden skall levereras till statsbiblioteket i Århus. Folketingets finansutskott har den 25 mars 1987 godkänt; ett forslag att interimistiskt skapa förutsättningar for att bevara radio- och TV-programi avvaktan på en permanent pliktexemplarslag. Statsbiblioteketi

Århus skall enligt detta forslag också förvärva vissa äldre samlingar av

TV- och radioprogram. Det sålunda arkiverade materialet får dock av upphovsrättsliga skäl inte användas ens for forskningsändamål förrän en permanent ordning är etablerad.

Fonogram och videogram

För fonogram eller videogram finns ingen leveransplikt. Nationaldiskoteket, som är en avdelning inom det danska N ationalmuseet, strävar efter att genom köp förvärva ett exemplar av varje fonogram som producerasi Danmark. Beträffande videogram pågår f n ingen systematisk arkivering.

10.4 Finland

I Finland antogs en ny pliktexemplarslag Lag om friexemplar år 1980. I den finns också föreskrifter om pliktleveranser av vissa ljud- och bildupptagningar.

Fonogram och uideogram

Lagen om friexemplar föreskriver att av varje fonogram som mångfaldigats i Finland i minst 50 exemplar skall ett exemplar levereras till Helsingfors universitetsbibliotek och ett exemplar till universitetsbiblioteketi Jyväskylä. Samma gäller de fonogram som mångfaldigats

eller i huvudsak är inutomlands men är avsedda att ges ut i Finland riktade på den finska marknaden. För videogram gäller att två exemtill Finlands filmarkiv. plar skall levereras

Film

år 1984. I den fore- En speciell filmarkiveringslag antogs i Finland original eller annat motsvarande originalskrivs att negativ, positivt material och därtill hörande ljudmaterial som har spelats in av inhemsk filmproducent inte får förstöras innan ägaren av detta material filmarkiv materialet for förvaring utan ersätthar erbjudit Finlands ning och arkivet skriftligen har vägrat att ta emot det. Inom fem år efter det att filmen granskats for biografvisning skall ägaren deponera till inhemsk film hos filmarkivet eller i annat förvaoriginalmaterial som arkivet for ändamålet. Dessutom skall inringsutrymme godkänt en visningsduglig kopia av filmen lämnas om tre år efter granskningen Om minst 50 exemplar har framtill filmarkivet for långtidsforvaring. utan ersättning överlämna två av ställts av en film skall framställan-en På motsvarande sätt skall importör av sådan dessa till filmarkivet. i minst 50 exemplar överlämna två av upptagning som importerats utomlands och är avdessa till filmarkivet om upptagningen har orts i Finland eller bearbetats särskilt for sedd att spridas huvudsakligen Finland. Arkivet får inte, utan samtycke av den som innespridningi rättigheterna, använda film som har arkivehar de till filmen knutna i annat syfte än for forskning och for filmrats med stöd av ñlmlagen undervisning på högskolenivå.

Radio- och TV-program

av det statliga TV- och radiobola- För FV-sändningar som producerats ansetts tillämplig. Detta innebär att samtget Yleisradio har filmlagen TV-program arkiveras inom bolagets proliga av bolaget producerade Utländska program arkiveras dock ej. För radioprogram gramarkiv. i den mån de befinns ingen liknande regel utan dessa sparas endast

döms ha intresse för den kommande programverksamheten.

ll Vad är önskvärt att bevara?

Sedan lång tid tillbaka har samhället genom lagstiftning tillförsäkrat sig rätten att få tillgång till allt det som har tryckts och offentliggjorts

här i landet. Som framgår av kap 2 är motiveti kansliordningen från

den 22 september 1661, där leveransplikten uppträder för första gången i Sverige, i första hand att underlätta den statliga censurens verksamhet. Detta framgår bl a av att leveransen skulle ske innan skriften blivit oHentliggjord. Det dröjde dock inte länge förrän andra motiv och syften blev dominerande.

Under 1900-talet har andra uttrycksmedel etablerats vid sidan av det tryckta ordet. Det har blivit möjligt att distribuera information, kulturyttringarmmi form av ljud och rörliga bilder. Sedan 1979 omfattas också dessa ljud- och bildmedier av leveransplikt. Då det nu är fråga om att anpassa lagstiftningen till en förändrad mediesituation är det angeläget att försöka klargöra vilka motiv och argument som idag är giltiga för att bevara ljud- och bildupptagningar.

Nedan redovisas först vissa resonemang som fördesi de utredningar som låg till grund för den nya pliktexemplarslagen (1978:487) och därefter mina egna överväganden.

11.1 Tidigare utredningar

I betänkandet Pliktexemplar au skrift (Ds U 1977:12) redovisades att följande skäl vid olika tidpunkter alltsedan 1500-talet har anförts för skyldighet att leverera skrifter till bibliotek:

- att fâ nationalbiblioteket som möjligt försett med så fullständigt inhemsk litteratur och bygga upp en eller flera representativa nationella samlingar - att förse dessa eller andra statliga bibliotek med material för utbyte mot utländsk litteratur - för övervakning och i vissa fall cen att skapa kontrollmöjlighet sur rörande det som publiceras i landet att främja landets vetenskap och kultur genom ökad tillgång till inhemskt material - att skapa underlag för bibliografiska förteckningar och statistik.

Skälen som utredningen anförde för en lagstadgad leveransskyldighet beträffande skrifter sarnmanfattades under rubrikerna: kulturell funktion, forskningsfunktion och administrativ funktion.

Den kulturella funktionen underindelades i tre aspekter: bevarandet och tillhandahållandet av den tryckta produktionen, registrering och bibliografisk förteckning samt statistik.

För bevarandet och tillhandahållandet hänvisades till den franska Montpellierförordningen från år 1537, där motivet var att bygga upp en representativ samling utgörande nationens andliga arv och sålunda bevara och för eftervärlden göra tillgängliga de litterära verken i deras ursprungliga form.

Registrering och bibliografering är viktiga hjälpmedel för att göra den nationella kulturen tillgänglig och känd. Det togs därför upp som en aspekt av den kulturella funktionen.

Statistikföringen underlättas av ett system med pliktleveranser eller motsvarande frivilliga överenskommelser.

Som en del av den kulturella funktionen pekade utredningen också på behovet av kulturhistoriskt material för arkiv, museer, bokförlag och andra typer av firmor, Sveriges Radio/TV etc.

Vad beträffar forskning slog utredningen fast att betydelsen av att det for vetenskaplig forskning finns tillgång till ett omfattande inhemskt material vid i varje fall de större högskoleorterna och inom varje högskoleregion torde inte bestridas av någon. Genom såväl bredd som omfattning lämnar f.n. de svenska samlingarna vid de leveransberättigade biblioteken möjlighet till forskning, som inte skulle kunna tillgodoses genom en annan typ av förvärv. Utredningen syftade i forsta hand på det s k småtrycket, som inte finns tillgängligt for inköp. Med forskning jämställde utredningen i det här avseendet även annat sökande efter kunskap: materialet skall ställas till förfogande for alla dem som har ett rimligt behov av att utnyttja det.

Vad slutligen gäller den administrativa funktionen så avsåg utredningen därmed folkrepresentationens och den centrala statsforvaltningens behov av omfattande referensbibliotek.

DAK-kommittén (se avsnitt 2.1.2.1) pekade i sitt betänkande Bevara ljud och bild (SOU 1974:94) på det förhållandet att om inte ljud- och bildmedierna bevaras för eftervärlden, kommer mycken information, många meningsyttringar och många kulturyttringar att gå förlorade. Detta innebär, enligt DAK, att det som bevaras i bibliotek och arkiv kommer att ge en mycket mindre fullständig bild av nutidens verksamhet inom kultur, vetenskap, teknik och administration än vad vi nu har av gångna tiders. Kommittén drog därav den slutsatsen att det är av stor vikt for framtida forskning på skilda områden att information, opinionsbildning, kulturella framställningar osv som läggs fram infor offentligheten genom radio eller tv eller genom fonogram, film eller liknande modern teknik, verkligen blir bevarade for framtiden i en omfattning som någorlunda motsvarar vad som är fallet med tryckta skrifter. Man bör alltså i princip sträva efter en total arkivering.

År 1981 publicerade UNESCO en vägledning for lagstiftning om leveransp1ikt(Lunn, Jean, Guidelines for Legal Deposit Legislation. UNESCO, Paris 1981). Där rekommenderades att det huvudsakliga målet for varje pliktexemplarslag skall vara att skapa och bevara en nationell samling av information som har gjorts tillgänglig för allmänheten oavsett i vilket medium. Samlingen skall hållas tillgänglig for

studium och forskning och genom den skall landets kultur bevaras, ut-

vecklas och överföras till kommande generationer. Som andra skäl for en lagstadgad leveransplikt skall vara att den underlättar möjligheter-

na att publicera fortaeckningar över den nationella produktionen. Andra skäl för en leveransplikt kan vara for statistikframtagning eller för att berika landets bibliotek.

i 1 1.2 Samhällsintresset

Ett av målen for samhällets kulturpolitik, senast bekräftat av riksdagen år 1974, är att man skall bevara och levandegöra äldre tiders kultur. För att kunna uppfylla det målet är det nödvändigt att ta tillvara dagens kulturyttringar. Det är en av grundvalarna for samhällets engagemang i museer, bibliotek och arkiv. Ett av medlen för att uppnå detta mål är en lagstadgad leveransplikt av tryckta skrifter och ljudoch bildupptagningar. Genom att materialet levereras till officiella institutioner som ALB eller KB garanteras det forsta ledet i ovannämnda mål: att materialet bevaras. KB kan inom tämligen fria ramar tillhandahålla sitt material, därigenom kan också det andra ledet, levandegörandet, uppnås. Av upphovsrättsliga skäl (se kap 6) får ALBs samlingar endast tillhandahållas for seriösa forskningsändamål.

Fonogram försäljs via detaljhandeln och finns delvis också tillgängliga på folkbibliotek. Tillgängligheten är dock begränsad. Butikerna har kort lagerhållningstid och många bibliotek saknar fonogramavdelningar. Videogram når allmänheten via särskilda uthyrningsställen. De finns däremot inte ännu allmänt tillgängliga på bibliotek. Film kan endast ses på tider som .biografägare eller ñlmklubbar bestämmer. Etersånda program är producerade for att utsândas till en stor publik vid ett och samma _tillfälle. Med kassettbandspelarnas utbredning har allt fler möjlighet att i hemmen göra inspelningar av radio- och TV-program for att därigenom kunna forskjuta tidpunkten for sin programkonsumtion. Detta förutsätter dock att man i förväg har bestämt sig for att se eller lyssna på ett program. I efterhand finns radio- och TV-programmen inte l att tillgå for allmänheten, vare sig i handeln eller på bibliotek. Det finns visserligen möjlighet att beställa programkopior från programba-

lagen inom Sveriges Radio. Kostnaderna är dock så höga att deti praktiken inte är möjligt för privatpersoner att utnyttja detta. Den intresserade allmänheten. som söker kunskap eller upplevelser, har således entill den del av vårt kulturarv som finns bevarad dast begränsad tillgång på Ijud- och bildinspclxiingar.

Enligt min uppfattning är det önskvärt att ALBs samlingar på sikt får en vidare anváindxiing. Det är i och for sig lika rimligt att en seriöst intresserad medborgare skall kunna få tillgång till t ex svenska filmklassiker, aldre radio- och PV-teater och fonogram, som att viktiga verk ur den svenska litteraturhistorien finns att tillgå på offentliga biblio-

tok. En sådan utvidgning av användningen är dock inte möjlig att ge-

nomlisra av framfor allt upphovsrâttsliga skäl. Tillhandahållandet behandlas nairmare i kap 15.

l 1.3 Forskningen

Vid sidan av det kulturpolitiska målet som syftar till att det svenska kulturarvet vårdas och bevaras for kommande generationer, finns ett starkt uttalat intresse från forskningen att få tillgång till det material som förvaras i arkiv och bibliotek. Ett av de viktigaste syftena med leveransplikten är således att säkerställa bevarandet av sådant material som skall kunna ge svar på de frågor som dagens och framtidens forskare kommer att ställa. Ljud- och bildmedierna har idag stor betydelse inom alla samhâllssektorer. De innehåller en mängd unik information inom tex kulturområdet, samhällsdebatt, teknik och naturvetenskap. Härigenom kommer detta material att bli intressant som en av flera källor for forskare från alla tänkbara ämnesområden. Lika lite som biblioteken enbart utnyttjas av dem som vill studera litteraturhistoria eller de tryckta mediernas utveckling i landet kommer ALBs material att endast, eller ens i forsta hand, intressera massmedieforskare.

Med den utgångspunkten finner jag det vara en nästan omöjlig uppgift att med säkerhet avgöra vilket ljud- och bildmaterial som kommande generationers forskare kan ha behov av. En sådan bedömning kan möjligen göras sedan en viss tid förflutit. Detta talar for att en total leve-

ransplikt vore önskvärd for att tillgodose forskningens behov och att eventuell gallring i materialet egentligen borde ske vid ett senare tillfälle, då Förutsättningar finns for att bättre bedöma värdet av materialet. En sådan lösning är dock inte möjlig av ekonomiska skäl.

1 1.4 Övriga intressenter

Även upphovsmännen bör ha ett naturligt intresse av att deras produk› ter bevaras och finns tillgängliga for forskning men också for andra tänkbara användningsområden.

Som framgår av kap 5 har riksradio- och TV-bolagen, som ju är de stora producenterna på det här området, sedan länge en egen etablerad arkivverksamhet, där de sparar sådant material som kan komma till användning för programändamål. Före ALBs tillkomst togs också viss hänsyn till ett allmänt samhällsintresse så att program som inte ber dömdes vara av värde for kommande programproduktion bevarades, om de ansågs ha betydelse som dokumentation eller från forskningssynpunkt. Genom att det totala sändningsutbudet nu samlas hos ALB behöver bolagen inte längre ta några andra hänsyn än dem som krävs för programverksamheten. Samarbetet mellan ALB och SR-bolagen diskuteras närmare i kap 18.

För mindre producenter, som t ex föreningar som sänder i närradion, fonogramproducenter och videobolag, vilka inte har byggt upp någon egen arkivfunktion borde det vara en fördel att inte behöva känna ansvar för att de egna produktionerna sparas för framtiden. Om materialet förvaras hos ALB under säkra omständigheter och det är möjligt för den enskilde producenten att få tillgång till det för återanvändning, så slipper denne att bygga upp ett eget arkiv for långtidsförvaring med de krav som då ställs på bl a reglerad temperatur och luftfuktighet. Förutsättningen för att det här skall bli intressant for upphovsmännen är dock dels att materialet bevaras på en godtagbar teknisk kvalitet, dels att ALB har förutsättningar att tillhandahålla materialet på de villkor som upphovsmännen ställer ifråga om tillgänglighet och snabbhet.

Det bör också vara av intresse för producenter av ljud- och bildprogram att få tillgång till det samlade utbudet på det här området. En ökande marknad, framför allt inom video- och ñlmsektorn, kommer att skapa efterfrågan på äldre ljud- och bildmaterial både i researcharbetet och som illustrationsmaterial i nya produktioner.

1 1.5 Några principiella utgångspunkter

Den gällande pliktexemplarslagen innehåller bestämmelser om skyldighet att lämna pliktexemplar såväl i fråga om tryckta skrifter som beträffande radio- och TV- program, ñlm samt fonogram och videogram. I fråga om principerna for bevarande av material på detta sätt gäller följande.

För tryckta skrifter medför reglerna att allt, som har framställts i riket och utgivits här, kommer att bevaras i minst två exemplar, ett nationalexemplar och ett reservexemplar. I fråga om den nationella produktionen är ambitionen alltså att denna skall omfattasi sin helhet. Däremot föreligger inte någon skyldighet att avlämna pliktexemplar for importerade tryckta skrifter, som saknar svensk anknytning. Vad som delges allmänheten genom import av sådana skrifter kommer alltså inte att bevaras. (Här bortses från vissa bestämmelser om utomlands framställda periodiska skrifter.) Svenska översättningar av utländska litterära verk omfattas dock av leveransplikt.

I f råga om de angivna ljud- och bildmedierna ligger andra principer bakom utformningen av reglerna om leverans av pliktexemplar. Princi purmi ar olika for de tre områden som här regleras, radio och TV-prognun, mm samt fonogram och videogram.

l . Vad angår radio- och TV-program, har leveransskyldighet endast ålagts företagen inom Sveriges Radio-koncernen. Dessa är å andra sidan skyldiga att leverera pliktexemplar av allt utsänt material, alltså aven sådant som t ex inköpts från utlandet. Andra som sänder program, t ex kabclsandningsföretag eller sammanslutningar som har tillstånd att sunda narradio, har inte ålagts någon leveransskyldighet. Resulta-

tet av regleringen blir alltså att allt material som sänds ut av företagen inom Sveriges Radio - både inhemskt och utländskt - blir bevarat medan ingenting bevaras av vad andra programforetag eller sammanslutningar sänder ut.

2. I fråga om film har leveransskyldigheten kopplats till reglerna om censurgranskning. Pliktexemplar skall sändas av all film (med 16 och 35 mm bredd) som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografforeställning. All sådan film kommer alltså att bevaras. Detta innebär att även utländsk produktion -inom den nyss antydda ramen blir bevarad. Film som idag inte underställs censurgranskning, t ex undervisningsfilm, museifilm mm, omfattas inte av leveransplikten och blir alltså inte bevarad.

3. Beträffande fonogram och videogram leder reglerna till att ALB i princip bevarar all inhemsk produktion som görs tillgänglig for den svenska allmänheten, t ex genom att exemplar hålls till salu eller används for offentligt framförande här i riket. Detta gäller dock inte importerad produktion, under förutsättning att den inte har svensk anknytning, t ex innehåller verk av svensk upphovsman eller är översatt till svenska språket. Små upplagor av dessa medier - under 50 exemplar - år undantagna från leveransplikt.

Nuvarande lagstiftning beträffande bevarande av ljud- och bildmedier baseras inte på enhetliga principer och foreter därför en tämligen svåröverskådlig bild. Ambitionen med 1979 års pliktexemplarslag var att de ljud- och bildmedier som då fanns tillgängliga också skulle i stort sett totalbevaras. Sådan produktion av den typ, som i dag inte bevaras men som anses böra bevaras, var vid lagstiftningens tillkomst ännu ganska obetydlig och existerade delvis över huvud taget inte. Den teknologiska utvecklingen har skapat nya produktions- och distributionsmöjligheter (kabel- och satellitsândningar, närradio), och intresset att utnyttja dessa nya möjligheter har under senare år oavbrutet ökats. i Enligt min mening finns det inte några principiella skillnader mellan tryck och ljud- och bildmedierna som bör ha betydelse for leveranspliktens utformning. Radio, TV, fonogram, film och video är viktiga inslagi

det svenska folkets vardag. Av den wtala tid som ägnades åt massmedierna under är 1986 uppgick ljud- och bildmediernas andel till 80% medan 20% av tiden ägnades ät läsning av tidningar, tidskrifter och böcker. De motiv som har framförts For att bevara den nationella produktionen är i princip lika giltiga lör båda kategorierna, och det är således svårt att finna något hållbart skäl för en lägre ambitionsnivå for beva-

rande av ljud- och bildupptagningar. Jag anser därför att sådana ljud:

och bi ldupptagningar som producerats i Sverige och offentligorts här dvs fraimlbrts offentligt, eller gjorts tillgängliga for allmänheten genom utlåning, uthyrning, Forsäljning eller annan spridning - borde principicllt bevaras i samma omfattning som tryckta skrifter och instämmer i DAKs slutsats att det i princip är önskvärt att sträva efter en total ark ivering av dessa.

Det finns skäl som talar för att en översyn av pliktexemplarslagen bor-

de ske med gemensamma utgångspunkter förtryck och ljud- och bildupptxigningar. Det bör rimligen vara innehållet och inte formen som :wgor en produktions arkivvärde. En sådan avvägning blir förmodligen nödvändig i framtiden, då de olika medieforznerna kommer att integreras i högre grad än idag. Jag tänker t ex på den nya CD-tekniken som gor det möjligt att på samma skiva lagra såväl stora mängder text som inspelat ljud och rörliga bilder.

Den nuvarande pliktexemplarslagen äri vissa avseenden mer omfattande på ljud- och bildomrädct än for tryckta skrifter. Detta galler for film. radio och TV, där allt som har offentliggjorts i landet är leveranspliktigt oavsett om det är av svenskt eller utländskt ursprung. För fonogram och videogram däremot är endast sådana leveransplikti ga som har mångfaldigatsi landet eller är importerade och har svensk anknytning.

Vid en översyn av lagstiftningen är det en naturlig utgångspunkt att först och främst den nationella produktionen bevaras. De internationella rekommendationer som finns på området framhåller också detta. Det är också enligt dessa varje nations skyldighet att redovisa den egna provduktionen i form av en nationalbibliogralisk registrering. Enligt mim mening är det därför viktigt att den inhemska produktionen spelas

in och bevaras pä hög teknisk kvalitet. Om möjligt bor dessa sparas i en form som ligger så nara originalet som möjligt. Också beträffande registrering och katalogisering måste den svenska produktionen ges hög prioritet.

På grund av mediernas karaktär bör emellertid leveransplikten inte begränsas enbart ti Il den svenska produktionen. Även utländskt material har stor betydelse från forskningssynpunkt. Som exempel kan nämnas att. ca 50% av utbudet i Sveriges Television utgörs av utländska program. Dessa samlar ofta stora tittarskaror och ägnas stort utrymme i andra medier. Serier som Dallas och Cosby har blivit en del av den svenska vardagen. Ett annat exempel är att hela det utbud av utländska bildproduktioner som finns tillgängligt via satellitkanaler och videouthyrning inneburit stora förändringari uppväxtmiljön för många barn och ungdomar. Det ar angeläget att även utländskt matev rial av detta slag, som ar av stor vikt for bl a sociala, Sociologiska och andra samhalleliga studier, finns lätt tillgängligt for forskning inom landets gränser. För att undvika alltför omfattande dubhelarkivering pä en internationell nivå, bör en strävan vara att få till stånd ett mer aktivt samarbete mellan audiovisuella arkiv i olika Detta reser

länder.

dock en rad frågor av teknisk och upphovsrättslig natur och kan därför förmodligen inte realiseras inom överskådlig tid.

De anförda synpunkterna leder till att leveransplikten bör omfatta såväl svensk som utländsk produktion. Likaså bör utbudeti princip bevaras oavsett vilket forctag som står för produktionen. Ambitionen bör vara att bevara även material som delges allmänheten t ex via narradion och kabelsändningar. Vida ramar bör således sättas for vad som i princip skall kunna bevaras.

En motstående synpunkt är att ekonomiska överväganden på vissa områden sätter ganska trånga gränser för vad som i praktiken kan genomforas i fråga om arkivering. Enligt mina direktiv är en utgångspunkt for utredningen att framlagda forslag skall gå att genomföra inom ramen for realt oförändrade resurser. Eftersom mängden av olika slags medieproduktøer har ökat mycket kraftigt sedan den nuvarande lagstiftningen tillkom, mäste antingen, åtminstone på vissa områden,

någon form av urval göras av vad som skall bevaras eller nya inkomstkällor anvisas för att finansiera ett utvidgat bevarande. Naturligtvis kan också en resursbesparing - och därigenom ett ökat utrymme för en vidgad arkivering - uppnås genom att viss förekommande dubbelarkivering upphör. Samtliga tre möjligheter kommer att undersökas i utredningen.

Här skall slutligen nägra lagtekniska frågor behandlas. Den gällande pliktexemplarslagen innehåller, som förut har framhållits, bestämmelser om skyldighet att lämna pliktexemplar såväl i fråga om tryckta skrifter som beträffande radio- och TV-program, film samt fonogram och videogram. Som framgår av det förut sagda ligger i viss mån olika principer bakom reglerna inom de olika områdena. Denna olikhet kommer att bestå, även om man genomför de principer för bevarande av medier som diskuterats i det föregående. Jag vill ändå förorda att man bibehåller en gemensam lag på området som får täcka både tryckta skrifter och övriga nämnda medieformer. En gemensam lag kan här ses som ett uttryck för att de grundläggande motiven for att samhället har infört skyldighet for enskilda att leverera pliktexemplar är desamma for de olika områdena, låt vara att föreskrifterna till stor del får olika innehäll inom de olika områdena och att de gemensamma föreskrifterna alltså blir ganska få. Att reglerna intas i en gemensam lag kan också i sin män bidraga till att skyldigheten att leverera pliktexemplar - som medför vissa kostnader för de enskilda - å andra sidan inte ges alltför olika innehåll för olika medier. Samma bedömning gjordes också i propositionen (l977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek 81.arkiv. Dataarkiveringskommittén hade i sitt betänkande (SOU 1974:94) föreslagit en :sarsk i Id lag om arkiveringsexemplar av vissa ljud- och bildupptagningar, men föredraganden föreslog i stället att en gemensam lag om pli ktexeunplzir av skrifter och ljud- och bi ldupptagningar skulle införas. ltiksdagcn beslöt i enlighet med regeringens förslag.

Jag vill på grund av det anförda föreslå att den nuvarande lagen om pliktexcrnplzir bibehålls och att de förändringar som förordats i det fmegacndc får komma till uttryck genom ändringari och tillägg till vissa av de nu gallande bestämmelserna i lagen. Om det lagförslag som i enlighet härmed har utarbetats hänvisas till kap 16.

lnom de olika områdena bör lagreglerna få en generell utformning. Härmed tillgodoses dcti direktiven uttryckta önskemålet att lagens system medger att man fortlöpande ändrar ambitionerna att bevara massmediernas produktion med hänsyn till utvecklingen inom området. Jag vill redan här anmärka att denna synpunkt har betydelse huvudsakligen beträffande bevarande av radio- och PV-program samt film. När det gäller fonogram och videogram har reglerna redan en tämligen generell utformning.

12 Urval och gallring

12.1 Allmänt

Som framgår av föregående kapitel är jag av den meningen atti princip samtliga i landet offentliggjorda ljud- och bildupptagningar borde vara leveranspliktiga. Av ekonomiska skäl måste dock ett urval göras. I direktiven diskuteras olika urvalsgrunder. Ett alternativ kan vara att bara spara ett visst slags material, t ex det lokalt producerade materialeti kabel-TV-sändningar. En annan möjlighet kan vara att endast spara vissa delar av etti princip likartat material: bara sändningarna från vissa närradioorter bevaras, men inte från andra.

Gallring och urval är viktiga funktioner inom arkivväsendet. Även om arkivet for ljud och bild snarast är att likna vid ett forskningsbibliotek, kan det ändock vara befogat atti det här sammanhanget först kortfattat redogöra för de bakomliggande arkivteoretiska principerna. Därefter redovisas dessas tillámpningsmöjligheter på ljud- och

bildområdet..

12.2 Arkivteoretiska utgångspunkter

Följande resonemang är hämtat från standardverket inom den moderna arkivvården Arkivkunskap av Nils Nilsson (Sthlm 1973). Där behandlas frågan om gallring (sid 110 ff) av arkivhandlingar, dvs sådana handlingar som är upprättade av eller inkomna till en arkivbildare som ett led i dennes verksamhet och lagda till förvaring hos denne. Offentliggjorda ljud- och bildupptagningar är inte arkivhandlingar i denna bemärkelse. Det har dock i skilda sammanhang framförts att gängse

arkivprinciper skulle kunna användas också for gallring av ALBs

samlingar. Följande principiella bedömningar redovisas i frågan om arkivgallring.

Det som mäste utgöra grunden for en gallringsbedömning är arkivhandlingarnas betydelse dels av praktisk-samhällelig och dels av vetenskaplig natur.

Den praktisk-samhälleliga bedömningen är ofta relativt lätt att göra.

Här skall hänsyn tas till handlingarnas vikt bl a för förvaltning, for

ekonomiska och juridiska frågor, for enskildas intressen och rättssäkerhet och for offentlighetsprincipens tillämpning. Tidsperspektivet är ofta begränsat och möjligt att överblicka.

Det vetenskapliga värdet är däremot betydligt svårare att bedöma. Uppgiften är där att bevara material som kan ge svar på de frågor som framtidens forskare kan komma att ställa. Då tidsperspektivet är obegränsat och alla sådana bedömningar kommer att innehålla subjektiva, värderande inslag, finns det en uppenbar risk att olika personer vid olika tidpunkter gör olika bedömningar, vilket kommer att inverka menligt på arkivets värde for forskning. De gallringskriterier som uppställts med utgångspunkt från vetenskapliga arbetsmetoder är endast i begränsad omfattning tillämpliga på material som återger subjektiva reaktioner eller registrerar stämningar och tidsatmosfär.

Det är också nödvändigt att pröva gallringens arkivmässiga konsekvenser. Med detta menas att gallring av ett visst material nedsätter informationskvaliteten hos det bevarade materialet, genom att detta till stora delar handlar om och hänvisar till utgallrade handlingar.

En naturlig utgångspunkt är att all gallring i första hand bör inriktas på material som inte är bärare av unik information. Det önskvärda är naturligtvis att gallring helt kan inskränkas till sådant material, dvs där täckning finns i andra handlingar. Ofta är handlingarna inte helt identiska, det finns olika grad av täckning. Massproblemet har dock medfört att gallring numera måste utsträckas till material med unik information eller där begränsad täckning finns. I det fallet måste en bedömning av den vetenskapliga betydelsen göras.

För unikt material måste avgöras om det är av sådan natur att det kan väntas bli föremål för vetenskaplig behandling. Däri ingår också att bedöma materialets täthet. Om frekvensen av intressant material är ringa i förhållande till samlingens omfång, kan det tala för en gallring. Såväl med hänsyn till forskningens resurser som till arbetsekonomiska överväganden kan det inge alltför stora betänkligheter att framsöka en begränsad informationsmängd ur ett skrymmande material. Bevarandet av sådant material kan också medföra kostnader som inte är rimliga.

I första hand kan gallras information som avspeglar individuella variationer på allmänt kända mönster. Det är här fråga om handlingar där de allmänna förhållandena framgår av föreskrifter, regler, prejudikat osv och där den individuella tillämpningen inte kan anses vara särskilt betydelsefull.

Förutom material med låg täthet och variationer på kända mönster är det inte önskvärt att företa gallringi unikt material, om det inte kan visas att forskningens behov kan tillgodoses genom ett urvalsförfarande.

Man kan skilja på två typer av urvalsmetoder, typexempel och statistiska urval. Gallring utgör ett ingrepp i det referensnät som sammanhåller arkivet och som bör respekteras. Genom att från i övrigt gallmaterial undanta ringsbart handlingar typexempel - kan man bevara en bild av utgallrade serier och en helhetsbild av arkivstrukturen. Detta kan bl a ske genom bevarande av hela årgångar eller av några arkiv, som undantas i sin helhet. Om typexemplen skall ligga till grund för undersökningar om allmänna förhållanden eller utvecklingsförlopp, måste ett mer noggrant planerat urval ske. Det finns olika metoder. I vissa fall har föreskrivits att var tionde årgång av ett visst material skall bevaras, därigenom möjliggörs studier om återvändande företeelser och om utvecklingen i stort. I andra gallringsbeslut föreskrivs att alla myndigheter av ett visst slag skall indelas i grupper, vartefter verifikationerna för en grupp bevaras varje år efter en uppord plan, turnusprincipen. Utväljandet av typarkiv i vilka ingen gallring sker kan i gynnsamma fall medföra god representativitet. Förutsättningen är att man lägger ner stor omsorg på valet av typarkiv. Erfarenheten visar

dock att representativiteten lätt går förlorad genom en senare utveckling.

Ofta ställs kravet att urvalet direkt skall kunna ligga till grund För forskning. Betydligt större fordringar ställs då på urvalsmetoden. Om man eftersträvar en representativitet som kan beräknas och mätas enligt kvantitativa metoder, måste renodlat statistiska urvalsmetoder utarbetas. Användningen av sådana metoder har länge diskuterats och vissa praktiska erfarenheter har därvid vunnits. Valet av metod bör grundas på undersökningar från fall till fall. Generellt användbara metoder kan knappast utpekas. Följande problem kan urskiljas vid användning av statistiska urvalsmetoder.

- Svårighet att fastställa i vilka fall gallring enligt sådan metod lämpligen bör komma till användning. Material som kan användas for individorienterad forskning bör ej gallras på detta sätt. Att dra gränsen mellan sådant och annat material är ofta svårt så snart det inte är fråga om renodlat statistiska handlingar. - Utarbetandet av urvalsregler kräver medverkan av statistisk expertis. Ibland blir förslagen så statistiskt-vetenskapligt betonade att de blir svåra att ta ställning till. - Om den avsedda representativiteten skall uppnås måste gallringen utföras strikt efter reglerna. Det kräver därför åtskillig kontroll helst som den ur arkivbildarens synvinkel kan te sig svårforståelig och tendenser till subjektiv styrning av urvalet ofta framträder. Urvalet måste dessutom skyddas mot senare bortfall, så att det inte uttunnas genom olyckor eller genom senare foretagna, godtyckliga gallringar.

Om materialet år sådant att det lämpar sig for forskning om enstaka

fall - individorienterad forskning - år det svårt att överhuvudtaget fast-

ställa någon objektivt verkande urvalsmetod. Kan materialet ej bevaras i sin helhet, måste det överlåtas ât den som svarar for gallringen att göra de undantag som är befogade. Det finns inga bedömningsgrunder som kan tillämpas mekaniskt, en individuell tillämpning är nödvändig. Detta följer också av de hänsyn som måste tas till arkivets karaktär. Huvudansvaret för gallringsfrågorna måste därför åvila arkivexperten.

Förutom de mer principiella urvalsresonemangen tillkommer en rad (iverväganden. Det är t ex inte nödvändigt att allt material praktiska bevaras inom den egna institutionen. Man kan också tänka sig att gallring kan ske när täckning finns inom ett annat arkiv. Det är då viktigt att tillse att det verkligen bevaras där. Garantier måste också finnas för att det inte vid ett senare tillfälle utgallras enligt detta arkivs principer, genom en framtida skärpning av gallringen. Om beslutanderätt en ligger hos en och samma instans kan garantier uppnås för att materialet bevaras. Även material som inte är unikt kan behöva bevaras av praktiska skäl. Sökning efter material på många olika ställen kan bli

tidsödande och dyrbart. Det kan också av säkerhetsskäl vara befogat

att spara kopior, liksom för att underlätta möjligheten att lokalt bedriva forskning. En viktig synpunkt är att gallring i allmänhet endast är försvarbar om den kan genomföras till rimliga kostnader. Blir den dyrare än förvaringen kan den inte anses vara befogad annat än i undantagsfall. Hänsynen till detta kan leda till modifiering av gallringen, till val av annan metod eller till att en planerad gallring blir inställd. Alla sådana åtgärder har inverkan på representativiteten i ett urval. Det är därför av vikt att de ekonomiska konsekvenserna av ett gallringsförslag beaktas på ett mycket tidigt stadium.

Gallring som bygger på utskiljande av enstaka handlingar - plockgallring - är svår att genomföra och bör undvikas. Den är tidsödande och kräver kvalificerad personal om den skall utföras rätt. Följaktligen bör den tillgripas bara i speciella fall, t ex om handlingarna är lätta att känna igen, om utrymmesvinsterna blir betydande eller om tillgång finns på lämplig personal. Vidare kan plockgallring vara motiverad i fråga om handlingar som vid bevarande måste registreras individuellt;

gallringskostnaderna måste här vägas mot kostnaderna för registre-

ring. Iövrigt bör gallringen koncentreras på serier som kan utgallras i sin helhet eller där den i varje fall kan avse hela volymer.

12.3 Tillämpning på ljud- och bildområdet

Även om bevarandet av offentligorda ljud- och bildupptagningar kan ha en viss praktisk-samhâllelig betydelse - t ex skyldigheten att referensbanda radio- och TV-sándningar - så är det främst den vetenskapliga betydelsen som ligger till grund för önskemål om arkivering. Till skillnad från verifikationer och andra traditionella arkivhandlingar är ljud- och bildmedierna också en-del av det svenska kulturarvet. Bevarandet av dessa har därför även en kulturpolitisk betydelse. Gallring av ljud- och bildmaterial kan också få det som i det föregående har kallats arkivmässiga konsekvenser. Dessa medier spelar en stor roll i samhällsdebatt och kulturliv. Tidningar, tidskrifter och annan litteratur innehåller ofta hänvisningar till TV- och radiosändningar, filmer, fonogram och videogram. Delar av det bevarade tryckta materialet kan därför bli mer svârförståeligt om inte också ljud- och bildupptagningarna finns kvar.

Det som i forsta hand skulle kunna utgallras är sådant material som inte innehåller unik information. Hit hör identiska repriser i radio och TV samt filmer som visas i samma version via olika distributionskanaler. I dessa fall måste praktiska överväganden vara avgörande för om ett material skall bevaras eller inte. Den nuvarande pliktexemplarslagen föreskriver att endast ett exemplar av ljud- och bildupptagningar skall vara leveranspliktigt. Det kan därför av säkerhetsskäl finnas anledning att spara även identiskt lika material. Referensinspelningarna av radio- och TV-program sker kontinuerligt utan bandbyte vid programslut. Det kan av den anledningen förorsaka ett betydande merarbete att gallra bort t ex repriser. Ur innehållsmässig synvinkel är det dock möjligt att gallra material som arkiveras i en identisk motsvarighet.

l många fall är materialet delvis täckt på annat håll. Exempel på detta âr textade eller redigerade repriser, filmer som visats i olika versioner i TV, på biograf och som videogram - fonogram och videogram som ges ut med nya omslag, radioprogram som enbart innehåller grammofonmusik, redigerade taltidningar och kassettböcker. I fråga om dessa kategorier âr det inte möjligt att ställa upp några generella regler. Text-

ning av t ex ett TV-program kan i vissa fall ha betydelse for programmets karaktär, även om delar av ett program finns täckt på annat håll kan helheten vara betydelsefull, omslaget till ett videogram eller fonogram har stor betydelse for marknadsföringen av produkten och visar ofta till vilken målgrupp man har vant sig osv. Här får graden av täckning vara avgörande. För min del anser jag dock att programtextning inte bör vara tillräckligt skäl for dubbelarkivering i en situation då stora mängder unikt material av ekonomiska skäl inte kan arkiveras.

Det kan också diskuteras om vissa ljud- och bildkategorier uppvisar så låg tâtheti fråga om vetenskapligt intressant information att de av den anledningen inte bör bevaras. Detta har ibland framförts beträffande utbudeti närradion. Det är sant att närradions sändningar i förhållande till övriga medier är mycket omfattande, 150 000 sändningstimmar under 1986. I denna volym ingår säkert en stor del material som kan anses ha mindre intresse att bevara for framtiden. En stor, och förmodligen växande, del av nârradiosändningarna speglar dock kulturyttringar och politiska frågor av lokal karaktär, vilket innebär att man genom närradiomaterialet kan få en mer nyanserad bild av det svenska samhället än genom de medier som når en större geografisk spridning. Det är därför viktigt att också detta material kan bevaras för framtiden även om det av resursskäl måste bli fråga om ett urval.

Slutligen kan diskuteras om det inom den här sektorn finns individuella variationer pâ allmänt kända mönster. Hit skulle kunna föras radio- och TV-sândningar av vissa sportevenemang och enstaka avsnitt av långa fiction- eller underhållningsserier i television. Där är frågan om samtliga avsnitt måste sparas eller om det räcker med typexempel. Dessa programkategorier ägnas mycket tid och intresse, och de har därigenom förmodligen en stor inverkan på värderingar och normeri det svenska samhället. Det är därför inte, enligt min mening, rimligt att tänka sig gallring i detta material på sådana grunder.

Enligt de teorier som redovisats tidigare är de kriterier som uppställs för vetenskapliga/statistiska urvalsmetoder endasti begränsad omfattning tillämpliga på material som återger subjektiva reaktioner, registrerar tidsatmosfâr eller på material som kan användas for individ-

orienterad forskning. Den information som distribueras via ljud- och bildmedierna kan utan tvekan hänföras till samtliga dessa tre kategorier. Vetenskapliga och statistiska urvalsprinciper skulle således vara mindre lämpliga for detta material. Eftersom varje enskild produktion måste ses som resultat av en skapande verksamhet - en kulturell artefakt - och kan innehålla unik information eller ha ett stort konstnärligt eller annat värde, borde en individuell bedömning vara nödvändig. De stora mängder av material som det här är fråga om gör dock en sådan bedömning alltför tidsödande och resurskrävande. Av ekonomiska skäl âr det därför nödvändigt med mer generella urvalsmetoder. Tillämpningen av varje sådan generell urvalsmetod kommer dock att medföra utgallring av material som kan vara av kultur- eller personhistoriskt intresse, av samhâllsintresse eller ha ett konstnärligt värde. För forskningen viktigt kâllmaterial riskerar därigenom att gå förlorat.

13 Leveranspliktens omfattning och utformning

13.1 Allmänt

Som jag framhållit i kap ll anser jag att i landet producerade och offentliggjorda ljud- och bildupptagningar från bevarandesynpunkt borde behandlasi princip på samma sätt som tryckta skrifter, där all inhemsk produktion omfattas av leveransplikt. Härutöver ar det enligt min mening viktigt att även viss utländsk produktion, som görs tillgänglig för den svenska allmänheten, kan bevaras.

Förslag till en utvidgning av pliktexemplarslagen, så att den också omfattar de nya medieformerna, måste emellertid enligt direktiven rymmas inom ramen for realt. oförändrade resurser. Av den anledningen är det nödvändigt att föreslå ett urval for vissa materialkategorier. Av kap 3 framgår att det skett en snabb utveckling inom medieomrädet de senaste åren. Nya distributionsformer och ny teknik har tillkommit. Inga tecken tyder på att utvecklingen kommer att gå långsammare i framtiden. Reklami etermedier-na och etersändningar av lokala televi› sionsprogram är bl a faktorer som i hög grad kan komma att påverka utbudets omfattning och innehåll, om de införs. Av den anledningen är det inte möjligt att i det här sammanhanget föreskriva i detalj hur ett urval skall se ut.

I en ändrad pliktexemplarslag bör anges vilka medier som skall bevaras i sin helhet och för vilka ett urval kan göras. Inom den sektor där urval skall göras bör det åligga ALB att i samråd med forskarrepresentanter for olika ämnesområden anpassa urvalets omfattning och utformning efter den rådande mediesituationen, och att redovisa detta till statsmakterna genom de ärliga anslagsframstâllnin garna. De övervä-

ganden och förslag som redovisas nedan beträffande leveransplikt och urval for olika mediekategorier skall därför endast ses som en vägledning for ALB i detta arbete.

13.2 Sveriges Radio

För samtliga programbolag inom SR-koncernen gäller, som tidigare nämnts, en skyldighet att referensbanda samtliga sändningar. Dessa referensband fors sedan över till ALB som pliktexemplar. Sveriges Radios botala programutbud, inklusive samtliga repriser, bevaras således.

Enligt tillämpningsforordningen (1961:348) till den svenska upphovsrâttslagen är det endast tillåtet att arkivera sådana radio- och TV-program som har dokumentariskt värde. Denna term kan ges en relativt vid tolkning, men en viss gallring av detta material måste förutsättas. I propositionen (l977/78z97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv anger foredraganden att för all gallring bör gälla att den bör ske under sådana former att de praktiska och ekonomiska olägenheterna reduceras till ett minimum. Av den anledningen bör verkställigheten av fattade gallringsbeslut kunna kopplas till en kommande konvertering, dvs den överföring av innehållet på de nuvarande banden till nya databärare som på sikt måste ske för att säkra bevarandet. Arkivbeständigheten hos magnetband är föremål för diskussion och forskning. Statens provningsanstalt har utfört prov med värmeåldring av videokassetter. Resultaten har sammanställts i en arbetsrapport (SP-AR 1986:18), där videokassetternas livslängd uppskattas till 50-100 år. Oavsett beständigheten hos den information som finns lagrad på bandet kommer de tekniska inspelningssystemen att på sikt försvinna ur marknaden. Även detta förhållande bidrar till att en konvertering blir nödvändig. Med vilken periodicitet och när en sådan konvertering måste påbörjas är ännu för tidigt att ha någon uppfattning om.

Det är naturligtvis en fördel från gallringssynpunkt att bestämma urvalet sedan en viss tid förflutit, då det är lättare att bedöma materialets värde. Jag vill dock i det här sammanhanget peka på de mycket stora praktiska svårigheter som gallring i samband med en framtida

konvertering kommer att medföra. Som exempel kan nämnas att ALB idag har ca 35 000 timmar TV-sändningar på VGR-systemet, vilket nu inte längre finns på marknaden. Den enda möjligheten som idag står till buds for kopiering av dessa är s k realtidskopiering. Detta innebär att varje speltimme tar en timme att kopiera. Därtill kommer tid för förberedelser och hantering, s k ställtid. En omkopiering av ALBs VCRbestånd tar således uppemot 40 000 timmar att konvertera om programmen mekaniskt kopieras rätt av.

En gallring förutsätter tid for genomgång av programtablåer, en analys av varje programs arkivvärde samt gallringsbeslut. Dessutom kommer kopieringen att ta betydligt längre tid eftersom programstart och programslut kontinuerligt måste bevakas och gallringsbart material överhoppas. Det står därför helt klart att den på sikt nödvändiga omkopieringen av ALBs radio- och TV-beslånd kommer att bli mycket kostnadskrävande - förutom personal- och teknikkostnader tillkommer också normalt bandkostnader. Det är rimligt att anta att de ursprungliga banden, antingen av åldringsskäl eller av systemskäl, inte kan återanvändas efter en konvertering. Kommer dessutom kravet på gallring av materialet in i det här sammanhanget kommer kostnaderna att ytter-

ligare öka kraftigt. Mot den bakgrunden skulle det vara fördelaktigare

att gallringen utfördes redan vid inspelningstillfället.

För de olika programforetagen inom Sveriges Radio-koncernen (riksradion, televisionen, lokalradion och Utbildningsradion) bör ingen ändring av den nuvarande leveransplikten göras. Naturligtvis behöver man inte bevara identiska repriser. Å andra sidan ställer det sig ofta dyrare att göra en selektiv bandning for arkivändamål; dels måste allt enligt radioansvarighetslagen ändå referensbandas bl a för radionämndens granskning och hållas tillgängligt under minst sex månader, dels är det kostnadskrâvande att manuellt bevaka vilka program som skall spelas in och vilka som inte skall bandas. Det vore emellertid önskvärt med ett system som orde det möjligt att utesluta identiska repriser till ingen eller låg kostnad. Vid reprisering programtextas idag flertalet program. Det innebär att reprisen inte är identisk med forsta sändningen. Det kan av en rad skäl vara av intresse att bevara programmen både med och utan programtextning. Av ekonomiska skäl anser jag dock

att textningen i sig inte kan utgöra tillräcklig grund för ett dubbelbevarande. En sådan selektiv inspelning förutsätter ett system vid sidan av referensbandningen. Därigenom skulle dock en framtida dyrbar gallring kunna undvikas och kravet på utgallring av material som ej har dokumentariskt värde tillgodoses.

I följande avsnitt görs en genomgång av de tekniska förutsättningarna för bevarandet av de olika programbolagens material.

13.2.1 lnspelningsteknik för radiosändningar

Som framgår av avsnitt 5.1.1.1 spelas riksradions utbud in på sextimmarsband med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna i de tre programkanalerna samt sändningarna från utlandsprogrammet. Inspelningarna görs i mono med en hastighet av 4,75 cm/sek, vilket anses ge en acceptabel ljudkvalitet for tal men inte för musikinslag. Samma teknik men med inspelning på en kanal i taget används for lokalradions sändningar. Det har framförts invändningar mot denna inspelningskvalitet framför allt med tanke på den låga hastigheten. Denna medför att det kan uppstå svaj som gör att ljudåtergivningen förvrängs. Det vore naturligtvis önskvärt att kunna höja inspelningsstandarden på radiosändningarna så att även kvalificerade musikprogram blev korrekt återgivna. Jag anser dock inte att det, med tanke på kostnaderna, är rimligt att inom nuvarande tekniska system höja inspelningshastigheten och därmed också bandåtgången.

Det som radikalt kan komma att förändra förutsättningarna på detta område är den digitala inspelningstekniken. Förutom att den tekniska kvaliteten blir av absolut högsta klass har också digitalt inspelade band från arkivsynpunkt två andra fördelar dels att man undviker den gradvisa försämring som analoga inspelningar utsätts for och dels att de kan kopieras i flera led utan att det uppkommer någon kvalitetsförlust, vilket har betydelse for en framtida konvertering. Dessutom överväger man inom både radio- och TV -bolagen att gå över till digital teknik för utsändning, vilket kan ha betydelse också från referensbandningssynpunkt. Lokalradion och riksradion bedriver f n ett gemensamt

utvecklingsarbete med syfte att införa digital inspelningsteknik for referensbandningen. När den tekniken är utvecklad och prövad, anserjag det vara angeläget att ALB får ekonomiska möjligheter att övergå till denna teknik for inspelning av radiosändningar. Trots den merkostnad som kan uppstå för investering och dyrare band, kommer systemet ändå att visa sig lönsamt på sikt, eftersom perioden mellan de nödvändiga konverteringarna kommer att förlängas och den tekniska kvaliteten på inspelningarna kommer att kunna hållas konstant.

l3.2.2 lnspelningsteknik för PV-sändningar

Televisionens rikssändningar bandas i sin helhet på tretimmars VHSkassetter. Stora delar av den svenska produktionen bandas dessutom på långsamspelande entumsband (BCN-band). De regionala PV-sändningarna bandas på tretimmars VHS-kassetter. BCN-banden är av hög kvalitet och kan, med undantag för seriösa musikproduktioner, användas också för återutsändning. På dessa band registreras även automatiskt text-TV-sändningarna, vilka lätt kan återvinnas via en vanlig text-TV-mottagare. Det vore naturligtvis önskvärt att höja standarden också på inspelningen av de utländska programmen. Det möjliga utnyttjandet av materialet minskar betydligt genom den tekniska begrânsning som VHS-systemet innebär. Dessutom riskerar kvaliteten att ytterligare försämras vid en framtida konvertering. Åtminstone program med klart estetiska kvaliteter - TV-teater, spelfilm, seriösa musikproduktioner - borde spelas in på BCN-band även om de har utländskt ursprung. Inom nuvarande kostnadsramar är det dock inte möjligt att föreslå en sådan höjning av standarden för den regelbundna in› spelningen.

13.3 N ärradio

Som framgår av kap 11 anserjag att i princip alla ofTentliggjorda ljudoch bildupptagningar borde omfattas av leveransplikt. Enligt min uppfattning vore det därför önskvärt att också närradions sändningar kunde bevaras för framtiden i sin helhet. Enligt direktiven skall förslagen

rymmas inom ramen for realt oförändrade resurser. Med den omfattning som närradion har idag är det därför av ekonomiska och praktiska skäl inte möjligt med ett totalt bevarande. Närradiostationerna sände under år 1986 sammanlagt 150 000 timmar - drygt sju gånger mer än hela riksradions utbud och i speltid räknat dubbelt så mycket som hela ALBs övriga accession - och verksamheten fortsätter att expandera. Av den anledningen är det således nödvändigt att föreslå ett urval beträffande närradiosândningarna.

Inom nârradionâmnden och i den hittillsvarande forskningen kring närradioverksamheten har de sandande föreningarna delats in i tolv kategorier. Av nedanstående sammanställning framgår antalet fore- * ningar inom resp kategori samt på hur många orter de olika kategorierna år representerade. Vidare framgår sändningstiden i antal timmar och relativ fördelning. Samtliga uppgifter avser vecka 45 under år 1986.

Jag har under utredningsarbetet prövat olika urvalsmetoder och diskuterat bl a metodproblemen med ett antal forskare. Ett urval kan göras efter flera olika principer. En urvalsprincip skulle kunna vara att välja ut ett antal stationer, representerande stora och små orter. En annan möjlighet vore att välja ut ett antal stationer, som sammantaget ger en god geografisk spridning över landet. En tredje variant kan vara att välja ut ett antal stationer, som sinsemellan representerar olika profil vad gäller utbudet, i praktiken stationer där olika kategorier av sändare dominerar. Man kan också kombinera dessa urvalsprinciper.

Tabell 13.1 Kategoriindelning av närradiosândare

Kategori Antal inom Finns på Sändn. tid/andel kategorin antal m me v 45/1986

Nârradioforeningar 101 100 49,00 1,6 %

Kyrkor-samfund 411 97 l 391,50 45,5 %

Politiska organisationer 469 100 51 1,25 16,7 %

Invandrarorga-

Student- och elevorganisationer 71 45 233,25 7,6 % Handikapporganisationer 19 17 12,25 0,4 % Nykterhetsorganisationer 44 33 46,75 1,5 % Fackliga organisationer 41 31 30,50 1,0 %

Övriga samman-

slutningar 246 76 419,75 13,7 % Totalt 1 727 3 055,75 99,7 %

Min uppfattning är att urvalet helst bör vara så beskalTat att det blir representativt for hela året samt for veckans alla dagar. Det är också önskvärt att ge möjligheter till intensivstudium av någon begränsad period varje år. Genom att vid skilda tidpunkter samla in det totala utbudet uppnås också en önskad representativitet vad beträffar kategoriindelning och geografisk indelning. Utifrån dessa utgångspunkter skulle en lämplig urvalsmodell kunna vara att samtliga sändande foreningar levererar sina program till ALB enligt ett visst schema. Förslagsvis skulle samtliga sammanslutningar leverera alla de program

som sänts måndagen i vecka 1, tisdagen i vecka 5, onsdagen i vecka 9, torsdagen i vecka 13 osv resten av året. För att undvika att urvalet styr sândningarnas karaktär och kvalitet, är det viktigt att urvalet inte är på förhand känt av de sändande föreningarna.

Denna modell skulle kunna kompletteras med att en sammanhängande vecka totallevereras till ALB. En lämplig vecka är v 45 med tanke på att data från den veckan i andra sammanhang ställs samman och bearbetas för forskningsändamål. Totalt skulle på så sätt - om korrigering görs för dubbelräkning under v 45 - drygt 8 000 sändningstimmar komma att bevaras per år, motsvarande ca 5,5 procent av totalutbudet.

Enligt min mening skulle en modell som den här skisserade vara tillfredsställande från forskningssynpunkt. Urvalets storlek kan alltid diskuteras, men om urvalet är riktigt ort bör ett urval omfattande några procent av helheten vara tillfyllest För att ge en representativ bild av närradioverksamheten.

Gentemot denna modell kan dock en enligt min mening befogad invändning riktas. Såväl från ALB som från närradionämndens kansli, med vilka jag har samrått, har anförts att det kommer att bli mycket krävande att få in band från de sändande föreningarna om urvalet sprids ut över hela året. Risken skulle alltså vara stor för att det uppstår betydande luckor i leveranserna och att urvalet riskerar inte bara att bli av mindre omfattning än förutsatt utan också att den avsedda representativiteten går förlorad. För egen del har jag blivit övertygad om att dessa synpunkter är värda att beaktas, och jag vill därför föreslå ett annat och administrativt enklare urvalsförfarande, trots att detta inte lika väl återspeglar verksamheten under hela året.

Mitt förslag är därför att som urval väljs två hela veckor, en under våren och en under hösten. Vårveckan bör infalla någon gång mellan sportlovet och påsken, höstveckan omkring början av november. Även här kan vecka 45 vara lämplig eller den vecka som väljs för andra ändamål; det är nämligen inte alltid som just vecka 45 väljs.

Det är naturligtvis även i denna modell viktigt att man så långt möjligt förhindrar den styrande effekt som ligger i att urvalsveckorna är kända på förhand. Detta kan lätt åstadkommas genom att rekvisitionen av närradioprogram sker efter det att programmen har sänts men inom sex månader från sändningen, dvs under den tid som referensbanden skall finnas kvar.

Av ekonomiska skäl anserjag att två veckor är tillräckligt, även omjag :ir medveten om att det insamlade materialet kommer att bli bristfäl» ligt i många avseenden. Ett viktigt komplement vill jag dock göra. Det iir viktigt att ALB har resurser for att kunna införskaffa program som

sänts också utanför de båda veckor somlblir aktuella. En sådan resurs

bor ha en sådan omfattning att det totala inflödet till ALB av närradiosändningar kan uppgå till ca sex procent av hela utbudet.

De program som det kan bli fråga om att rekvirera med hjälp av den icke bundna resursen kan gälla program från vissa föreningar eller 0rter under kortare eller längre tid om det skulle framstå som särskilt viktigt att bevara dem. Det kan t ex vara motiverat att bevara ett urval program från de politiska partiernas sändningar under en valrörelse.

Överhuvudtaget kan det inträffa händelser, som motiverar att program

bör rekvireras utöver det ovannämnda urvalet. Sådana program måste begäras in senast sex månader från sändningen, dvs så lange de sän dande föreningarna är skyldiga att bevara referensbanden. Det bör an» komma på ALB att bevaka utvecklingen och kräva in sådant material, som bedöms vara särskilt intressant.

Det är enligt min mening lämpligt att ALB i urvalsfrågor vad gäller närradiosändningar samråder med närradionämnden samt företrädare for forskningen, t ex Föreningen Svenska Masskommunikationsforskare.

Den vanligaste standarden på referensbanden inom närradion torde vara vanliga kompaktkassetter och den vanligaste längden 60 minuter, men både 90- och 120-minuterskassetter förekommer. Flera sändande föreningar bandar på spolband med varierande hastighet (4,75 cm/sek förefaller vara vanligast). Inspelning på kompaktkassetter får anses

vara godtagbar teknisk standard for bandning av närradions sändningar.

Televerket har på mitt uppdrag lämnat kostnadsforslag for olika system for centraliserad referensbandning i beleverkets regi. Det vore naturligtvis önskvärt från inkrävnings- och bevarandesynpunkt att referensbandningen sköttes centralt inom varje sändande ort och med standardiserad teknik. Med det föreslagna urvalssystemet, då endast två veckor per år skall levereras, kan det dock inte anses vara rimligt att föreskriva sådana genomgripande förändringar i referensbandningsplikten.

13.4 TV-sándningar i kabelnât

l3.4.l Lokala egensând ningar

De forsökssándningar med lokala kabel-TV-program som ägde rum under 1984 och 1985 skedde inom ramen for Sveriges Televisions och i några fall utbildningsradions sändningsrätt. Därigenom kom de också att falla under leveransplikten. Sedan den 1 januari 1986, då lagen om lokala kabelsändningar trädde ikraft, omfattas lokala egensändningar dock inte av leveransplikben. Genom frivilliga överenskommelser får ALB ändå tillgång till en del material.

Den som driver lokala egensândningar har skyldighet att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen.

Med i huvudsak samma principiella motivering som legat till grund for bevarandet av radio- och TV- program i övrigt âr det angeläget att också de lokala egensändningarna i kabelnät kan bevaras i sin helhet. Än så länge är omfattningen av dessa sändningar tämligen begränsad, och for överskådlig tid är det troligt att egensändningarna kommer att förbli tämligen få. Därfor bör leveransplikten tills vidare omfatta samtliga lokala egensändningar, oavsett om de sker i regi av lokala kabelsândarföretag eller genom s k kanalupplåtelse (se avsnitt 3.2.3). De ekono-

miska ramarna och utvecklingen på kabel-TV-området får i framtiden styra om och när ett urval kan bli motiverat. Det bör åligga ALB att följa utvecklingen pä det här området och att hos regeringen ta initiativ till en ändring så att ett urval kan göras.

I fråga om ett framtida system när urval tillämpas kan följande anföras. De invändningar som kan riktas mot ett urval av dagar utspridda över hela året, somjag har återgetti diskussionen om bevarande av närradiosändningar, är inte lika tungt vägande när det gäller lokala egensändningar. Det bör vara betydligt lättare att få in alla sända program från de lokala kabelsändarforetagen, som har det sammanhållande ansvaret for alla sändningar i det aktuella kabelnätet, än från ett mycket stort antal föreningar som sänder med egen sändningsrätt i närradion. Trots detta vill jag dock fororda att samma urvalsprinci p gäller för de lokala egensändningarna i kabelnát som for nárradiosândningarna. Det innebär att urvalet, om och när det blir aktuellt att göra ett urval, bör bestå av samtliga program som sänts under en vecka på våren och en vecka på hösten. Även här är det angeläget att ALB har en resurs for att kunna införskaffa intressanta program som sänts på andra tider än under de båda aktuella veckorna. I fråga om urval av kabelsändningar bör ALB samråda med kabelnämnden och med företrâ« dare for forskningen.

Det bör påpekas att lagen om lokala kabelsándningar enbart är tilllämplig för sådana sändningar som når ller än 100 bostäder. För ev kabelsändningari mindre kabelnät finns inga särskilda regler, alltså inte heller någon föreskrift om referensbandning. Av allt att döma kommer lokal kabelverksamheti sådana små kabelnät att få en ytterst obetydlig omfattning, varför de kan lämnas utanför regelsystemet för pliktleveranser.

Referensbandning av lokala egensândningar görs idag genomgående på VHS-kassetter. Även om det naturligtvis är önskvärt med så hög standard som möjligt på det material som skall bevaras, måste av kostnadsskäl VHS anses vara en godtagbar standard.

Om det i en framtid skulle bli aktuellt att distribuera lokala TV-program via etern bör samma synsätt tillämpas som för lokala egensändningar i kabelnät.

I3.4.2 Satellitprogram .

Vad gäller programkanaler från kommunikationssatelliter som sprids i kabelnät i Sverige bevaras idag ingenting. Inte heller finns det foreskrifter om referensbandning. Dock sägs i 30§ lagen om kabelsändning-

ar (1985:677 omtryckt 1985:1056, ändrad 1986:1216) att kablelnämnden

i den utsträckning som behövs for efterhandsgranskning av programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet skall se till att programkanalerna spelas in och att inspelningarna bevaras. Några sådana inspelningar har ännu inte orts eftersom det inte varit aktuellt att granska innehålleti satellitkanalerna. För närvarande finns program från 12 satellitkanaler med en sammanlagd speltid av ca 50 000 tim» mar per år, tillgängliga i kabelnäti Sverige.

Man skulle i och for sig kunna hävda att det viktigaste är att bevara svenskproducerat material och kanske dessutom material med svensk anknytning. Å andra sidan är det mycket möjligt och kanske till och med troligt att vissa satellitkanaler, som samlar många tittare, har stor påverkan på tittarna. En parallell som ger sig osökt är det utländska materialet i Sveriges Televisions sändningar, och där har statsmakterna tidigare intagit ståndpunkten att det är lika viktigt att bevara de utländska programmen som de svenskproducerade, även om det foreligger en skillnad såtillvida att det utländska utbudet i SVT:s sändningar har fastställts inom företaget med utgångspunkt från den fastställda programpolitiken.

En viss del av det utländska satellitutbudet bör således bevaras, även om det kan hävdas att dessa program sannolikt sparas på annat håll, t ex av de sändande företagen. Från forskningssynpunkt är det dock nära nog en förutsättning att programmen finns tillgängliga inom landet. På grund av det stora antalet satellitkanaler som kan tas emoti Sverige är det inte praktiskt möjligt av ekonomiska skäl att bevara

I och for sig vore det möjligt att centralt banda satelsamtliga program. litprogram. eftersom i stort sett alla kommunikationssatellitprogram som kan tas emot i Sverige också kan tas emoti hela landet. Liksom for narradion måste bevarandet av satellitprogram begränsas till ett urval.

Lagen om lokala kabelsändningar gäller i satellitdelen enbart program från kommunikationssatelliter. I en nära framtid torde det också bli aktuellt med di rektsändande satelliter. Sändningar från sådana satelliter kan till en relativt låg kostnad tas emot av enskilda hushåll. Naturligtvis kan de också vidaresändas i kabelnät.

Från bevarandesynpunkt finns det inget skäl att göra någon åtskillnad mellan satellitprogram, som sänds i kabelnät, beroende på om de sänds via kommunikationssatellit eller direktsändande satellit. Viktigare är att se till innehåll och tittarantal. Program från satelliter, som inte vidaredistribueras i något kabelnát, kan enligt min mening lämnas utanför lagstiftningen. Man kan utgå ifrån att alla programkanaler av större intresse kommer att ingå i åtminstone något tillståndspliktigt kabelnät.

I den mån det blir fråga om program som sänds från nationella rundradioforetag och som kan tas emot i Sverige genom s k överspill kan man förutsätta att bandning äger rum i sändarlandet. Dessa program skiljer sig inte principiellt från de nationella rundradioprogram som idag sänds ut i grannländerna och som kan tas emot vid gränserna. Det är inte motiverat att bevara denna typ av program hos ALB.

Vad slutligen gäller programutbudet från den planerade nordiska Tele- X-satelliten är det osäkert vilken utformning denna kommer att få. I den mån det endast blir fråga om distribution av program som redan sänts i respektive land är det naturligtvis mindre angeläget att dessa bevaras än om det blir en unik programproduktion for Tele-X. Den del av utbudet som utgörs av svenska program, som redan tidigare sänts i svensk television, behöver naturligtvis inte bandas och bevaras ytterligare en gång. Om det däremot blir fråga om program som är speciellt producerade for Tele-X bör dessa omfattas av leveransplikt.

Även beträffande satellitprogrammen har jag prövat olika urvalsmodeller och diskuterat dessa med ett antal forskare. En lösning som har diskuterats är att bevara alla program eller ett relativt fylligt urval från de mest efterfrågade programkanalerna. En sådan metod âr dock otillfredsställande av flera skäl. Dels kommer med all sannolikhet olika kanaler vid olika tillfällen att vara mest publikattraktiva, dels kommer ett stort antal kanaler med låga tittarsiffror eller som ingår endast i ett mindre antal kabelnât att falla utanför. Jag vill därför föreslå en lösning liknande den som föreslagits för närradioprogrammen.

Jag har stannat för i princip samma modell som jag har redoort för i avsnitten om närradiosändningarna och de lokala egensândningarna i kabelnät. Det innebär att samtliga program från satelliter, som enligt tillståndsinnehavarens uppgifter till kabelnâmnden sänds i något kabelnät som omfattas av koncessionsplikten enligt kabellagen, under en vecka på våren och en vecka på hösten skall bandas och levereras till ALB. Det är också beträffande satellitprogram viktigt att ALB disponerar medel för att kunna rekvirera program som eljest inte skulle bli bevarade. Här har jag uppskattat behovet till vad som motsvarar ca 500 timmar.

Ett specialproblem vad gäller satellitsändningar, som inte är aktuellt för andra typer av sändningar, är vem som skall banda programmen. Eftersom det i allt väsentligt är samma program som tas ned och vidaresänds i alla kabelnät är det inte rimligt att lägga leveransplikt på samtliga kabelnätsforetag. Det finns enligt min bedömning bara två alternativ att välja på: antingen svarar ALB för att bandningen äger rum - i egen regi eller genom att anlita någon annan - eller sker bandningen i kabelnâmndens regi. Med tanke på den finansieringsform, som jag kommer att föreslå i kap 19, är det i sak likgiltigt vem som skall bära ansvaret för att bandningen äger rum. Med hänsyn till att det åligger kabelnâmnden att följa verksamheten är det enligt min mening lämpligast att det blir en uppgift för kabelnämnden att svara för bandningen. För en närmare diskussion hänvisas till specialmotiveringen i kap 16.

Även för satellitsändningar föreslårjag inspelning och bevarande på VHS-kassetter. Liksom för övriga PV-sändningar vore det önskvärt att åtminstone vissa typer av program, t ex lângfilmer kan bevaras på en högre kvalitet. Av kostnadsskäl ser jag mig dock nödsakad att förorda en lägre och därmed billigare standard.

13.5 Rundradiosândningar av finländska TVprogram

Till TV-området hör också de sändningar från den finska televisionen som numera överförs inom Storstockholms-omrâdet via Nackasändaren. Det är här fråga om en oförändrad överföring av program från någon av de båda finska PV-kanalerna som samtidigt eller med någon fördröjning sänds uti Finland. Målgruppen är primärt finländska invandrare i Sverige. Principiellt kan dessa sändningar sägas vara av samma karaktär som de program som generellt kan tas emot vid gränserna till grannländerna. Dessutom är det finska radio- och PV-företaget Yleisradio ålagt att bevara alla sina TV-sändningar. Det finns också, bl a i dagspressens programtablåer, belagt vilka finska program som sänds över Nackasändaren. Om forskare hos ALB önskar studera dessa program bör ALB kunna träffa avtal med Yleisradio om lån av kopior på samma sätt som SR-bolagens arkiv tillhandahåller kopior av program från tiden fore pliktexemplarslagen genom ALB. Mot denna bakgrund behöver dessa finska TV-program inte omfattas av pliktexemplarslagen.

l 3.6 Film

Leveransplikt gäller idag for alla svenska och utländska filmer på 16 och 35 mm, som godkänts för visning vid biografföreställning av statens biografbyrå och visats offentligti Sverige. Också för biografvisade rek Iamfi lmer föreligger leveransplikt trots att dessa sedan den 1 januari 1986 inte längre behöver förhandsgranskas av statens biografbyrå. En kopia av filmen skall levereras till ALB inom en månad efter det att den har blivit offentliggjord. På ALB fors filmen över till ett videoband,

varefter den lämnas tillbaka till distributören. Svensk film bandas på entumsband (BCN) medan utländsk film bandas på U-matic-kassetter. För utländska filmer kan begäras dispens under förutsättning att ett modellavtal tecknas med filminstitutet om tillhandahållande av en filmkopia för kopiering till video samt en distributionskopia för depone- (se avsnitt 5.1.4). För ej censurgranskad film ring hos filminstitutet kortfilm, bestållningsfilm, undervisningsfilm, foretagsfilm, industrifilm etc - föreligger ingen leveransplikt.

ALB har, som tidigare nämnts (avsnitt 5.1) i en skrivelse till utbildningsdepartementet behandlat vissa erfarenheter av pliktexemplarslagens tillämpning. Beträffande leveransplikt av film påpekar ALB att mellan censurgranskning och leveransplikt medför att vikkopplingen tiga filmkategorier faller utanför pliktexemplarslagen. ALB anser därför att andra kriterier för leveransplikt av film bör övervägas. Även filminstitutet har påpekat den brist som finns i den nuvarande lagstiftningen beträffande den kulturhistoriskt intressanta ñlm som idag faller utanför leveransplikten.

är att dokumentera det offentliggjorde ut- Syftet med leveransplikten budet av skrifter och ljud- och bildupptagningar. DAK-kommittén diskuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild (sid 176 ff) vad som menas med begreppet offentliggjort. I fråga om fonogram ansåg kommittén att offentlighetskravet skulle ges samma innebörd som beträffande tryckta skrifter. Enligt 1 kap 6 § tryckfrihetsförordningen är en skrift utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Kommittén hänvisade också till 2 § tredje där det sägs att ett verk görs tillgängligt för stycket upphovsrättslagen allmänheten bl a då det framförs offentligt och då exemplar därav utbjuds till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprids till allatt lika med offentligt framförande anses fram-

mänhetemDet tilläggs

förande som i forvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets.

Beträffande film hänvisar DAK-kommittén till allmänna ordningsstadgan. I dennas 9 § anges såsom offentlig tillställning bl a biografföreställning, som anordnas for allmänheten och som inte avses i lagen om

allmänna sarnmankomster. I fortsättningen av bestämmelsen i 0rdningsstadgan sägs att som offentlig skall avsesjämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende på omfattningen av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att jámstálla med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

DAK-kommittén menade att det var uppenbart att samma offentlighetsrekvisit borde vara avgörande för frågan om obligatorisk arkivering av film. Kommittén ansåg därför att film som framställs for undervisning, reklam eller annan information och är avsedd att visas endast för slutna grupper av personer inte skall höra hit. Detta utesluter givetvis inte att arkivering kan komma i fråga på annan grund, exempelvis administrativ föreskrift (filmer som framställs inom försvaret eller det statliga undervisningsväsendet) eller villkor i samband med statsbidrag. Kommittén påpekade också att arkivstadgan är tillämplig på statliga myndigheters filmer. I regeringens proposition (1977/78:97, sid 74) anförde föredraganden att vissa begränsningar var befogade även i bevarandet av film. Detta borde begränsas till sådan film på vilken biografforordningen (1959:348) âr tillämplig. Detta innebär bl.a. att film, som är avsedd att visas endast för slutna grupper av personer, inte kommer att omfattas av det på lagstiftningen grundade bevarandet. Föredraganden påpekade att förutom möjligheterna till förvärv genom inköp av sådant material, visst bevarande kan komma i fråga på annan grund, t ex genom att allmänna arkivstadgan (1961:590) är tillämplig på statliga filmer.

Jag delar uppfattningen att kriterierna för leveransplikt av ñlm bör ändras, dels för att inlemma den offentliggjorda film som idag faller utanför, men också för att undvika att ändringar i censurlagstiftningen automatiskt får återverkningar också på leveransplikten. Jag anser att all film som har orts tillgänglig för allmänheten häri landet skall omfattas av leveransplikt. Beträffande vad som menas med att en film görs tillgänglig för allmänheten vill jag anknyta till upphovsrättsla-

gens gränsdragning (se ovan). Där sägs att ett verk görs tillgängligt för allmänheten då det framförs offentligt eller då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller på annat sätt sprids till allmänheten. Lika med offentligt framförande anses framförande som i förvárvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Med denna definition kommer samma regler som idag gäller för videogram och fonogram att också gälla for film. Däremot anser jag att film som inte blivit offentligord enligt denna definition inte heller bör omfattas av leveransplikt. Denna ñlmkategori, till vilken utan tvekan hör mycket intressant dokumentârt material, får söka förvärvas genom frivilliga avtal eller på annat sätt.

En ändring i lagen, så att censur-granskningen inte längre skall vara grunden for leveransplikt, behöver dock inte medföra att nuvarande leveranssystem, då spelñlm lämnas över till ALB i samband med censurgranskningen, upphör. Det är praktiskt både for leverantören och ALB att dessa väl fungerande rutiner kan fortsätta.

För närvarande bevaras alla leveranspliktiga filmer endasti form av videokassetter på ALB. Det finns således inget i lag reglerat bevarande av film i sin originalform, dvs på filmbas. Filminstitutet bedriver dock en omfattande arkivering av kopior på filmbas av biograffilm, såväl svensk som utländsk, och har inom det ñlmkulturella området byggt upp en verksamhet på en mycket hög ambitionsnivå (se avsnitt 5.3).

Principen att arkivera den nationella filmproduktionen endasti form av videoband avviker från internationell praxis. DAK-kommittén angav en rad skäl för sitt ställningstagande på denna punkt. Den viktigaste faktorn var enligt DAK arkivbeständigheten. Kommittén orde bedömningen att färgñlm inte kunde anses vara acceptabel som informationsbárare vid arkivering. Videobandet syntes däremot, enligt kommitténs uppfattning, ha god beständighet. Filmen ställer högre krav vad gäller gynnsamt arkivklimat och kräver speciella anpassningsprocesser varje gäng den skall tas ut ur förvaringslokalen för visning eller kopiering. Framställningen av kopior av en film âr förhållandevis tidskrävande och kostbar.

Videobandet ställer, enligt DAK-kommittén, inte lika höga krav i fråga om arkivklimat och någon speciell anpassning till luftklimat utanför arkivlokalen behövs inte i regel. Kopieringskostnaderna blir dessutom betydligt lägre. Kommittén menade att den försämring av bildkvaliteten som sker i samband med överföringen till videoband, under förutsättning att överföringen sker med en teknisk utrustning av hög kvalitet, i allmänhet inte är större än att den kan anses godtagbar ur arkiveringssynpunkt. DAK förordade därför att filmer, som skall bevaras för framtiden, vid arkiveringen överförs till videoband.

I proposition 1977/78:97 anslöt sig föredraganden till DAKs uppfattning att film som skall bevaras, mot bakgrund av filmmaterialets bristande beständighet, bör överföras till och bevaras i form av videogram. Detta bevarande borde dock inte enligt föredraganden ses som en ersättning för filminstitutets arkivering av film på filmbas. Pvärtom var det angeläget att filminstitutet även fortsättningsvis genom avtal tog emot och bevarade film på filmbas. De framlagda förslagen skulle ses som ett komplement till filminstitutets filmsamlingar med särskild tonvikt på bevarandeaspekten och vidgade möjligheter till utnyttjande för forskningen.

Sedan 1979 har möjligheten att långtidsarkivera färgfilm förbättrats. Dels har själva filmmaterialet blivit stabilare från beständighetssynpunkt och dels har en ny metod för filmarkivering (FICA-metoden) som bygger på vakuumförslutning av filmkopiorna, utarbetats inom filminstitutet. Fortfarande gäller dock att det finns viss tveksamhet då det gäller färgfilm som lämpligt arkivmedium. Också beträffande videobands arkivbeständighet råder fortfarande osäkerhet. Statens provningsanstalt har utfört vissa mätningar inom det här området och anger att de provade videokassetterna - av system U-matic - har en beräknad livslångd på 50-100 år.

På grund av den osäkerhet som för närvarande råder beträffande de olika mediernas arkivbeständighet finns det från den utgångspunkten ingen anledning att andra den nuvarande arkiveringsprincipen. Tvärtom år det en fördel från beständighetssynpunkt att filmmaterialet finns bevarat både i form av ett videoband av hög kvalitet och i form av film-

kopior. Däremot anser jag, till skillnad från DAK, att hänsyn måste tas till den försämring i bildkvalitet som sker vid överföring från film till video. Ett videoband kan aldrig fullt ut återge den information - vare sig i fråga om bild eller ljud - som finns lagrad på en film. Vid kopiering till video sker, med dagens teknik, en klar försämring i fråga om upplösning, färgåtergivning osv. De skillnader som finns i format mellan film och video skapar också speciella svårigheter, framför allt gäller detta vidfilmsformatet. Filmen är dessutom avsedd att spelas upp med en hastighet av 24 bilder per sekund, medan dagens videoteknik endast möjliggör en uppspelning med 25 bilder per sekund. Denna tidsskillnad kan naturligtvis ha en viss betydelse vid upplevelsen av ett filmverk. Övriga nämnda invändningar måste dock tillmätas betydligt större vikt. Slutligen ger inte heller videon idag möjlighet att uppfylla det rimliga kravet att kunna förevisa en film i samma form som vid den forsta offentliga visningen, dvs på en stor biografduk.

Från många utgångspunkter har dock videotekniken stora fördelar, som DAK också framhöll. Videoband âr billigare, tar mindre plats och ställer inte lika höga krav på gynnsamt arkivklimat. Dessutom erbjuder videotekniken helt andra möjligheter för forskaren, vilket också visas av att ñlmforskare och filmstudenter i särskilt hög grad har efterfrågat ALBs tjänster. För 40 kr kan en forskare hos ALB få tillgång till en videokassett, som han kan spela valfritt antal gånger. Videotekniken gör det också möjligt att på ett enkelt sätt backa och spela om en viss sekvens eller att stoppa bandet på en viss bild. Det pågår också ett intensivt utvecklingsarbete for att förbättra videotekniken, och många av de ovan redovisade bristerna kommer förmodligen att bortfalla då ny teknik, som högupplösnings-TV, storbildsvideo m m introduceras.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den nuvarande arkiveringen av film på videoband bör bibehâllas men kompletteras så att framför allt den svenska filmproduktionen, också bevaras i sin originalform, dvs på filmbas.

I 5 § förordningen (1978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar sägs att i stället för pliktexemplar av spelfilm får efter överenskommelse med arkivet lämnas en godtagbar kopia av

filmen på videoband. ALB har i skrivelse 1987-01-30 till regeringen hemställt om att denna bestämmelse skall utgå, eftersom den inte har tillämpats i något fall och det av arkivbeständighetsskäl är viktigt att samma standard kan användas som for de filmer som ALB sjalv kopierar. Jag delar ALBs uppfattning att ovan nämnda bestämmelse kan utgå ur tillampningsforordningen. Efter vadjag erfarit är också Föreningen Sveriges Filmproducenter beredda att pröva denna fråga.

Nedan följer mina forslag for svensk och utländsk biograffilm samt for kategorin övrig film.

Svensk biograffilm

Enligt bestämmelserna for filminstitutets långñlmsgarantinämnder fastställda av styrelsen for Svenska Filminstitutet den 5 oktober 1982 skall producenten förbinda sig att framställa säkerhetsmaterial av godkänd kvalitet och format senast två månader efter premiärdatum samt låta Filminstitutet kylförvara detsamma tillsammans med kopia av slutmix, dvs ett färdigt ljudband. Motsvarande gäller också for kortñlm. Genom denna överenskommelse blir i praktiken så gott som all nyproducerad svensk biograffilm bevarad for framtiden i filminstitubets arkiv. Normalt finns dessutom en distributionskopia såvida inte filmâgaren själv arkiverar denna. Dessutom finns det en videokopia av god kvalitet hos ALB. Det är således genom nuvarande ordning i praktiken väl sörjt for bevarandet av den svenska biografvisade spel- och kortfilmen.

Filminstitutet har framfört önskemål om att de legala formerna preci-

seras nár det gäller reglerna for leveransplikt och bevarande av svensk film. Institutet anser också att det bör lagstiftas om ett destruktionsoch exportforbud av originalnegativ och slutmix till svenskproducerad kort- och långfilm.

Jag delar ñlminstitutets uppfattning att den svenska filmen bör bevaras i sin originalform. Jag anser också att denna arkivering av film på ñlmbas liksom hittills bör ske på filminstitutet. Som framgår av av-

snitt 5.3 är Svenska Filminstitutet till formen en privat stiftelse. Det är föreskriva en enligt min mening inte möjligt att genom lagstiftning skyldighet att leverera pliktexemplar till en sådan privat stiftelse. Överenskommelser om leveranser, liksom filminstitutets ansvar och befogenheter, bör därför träffas i avtal. I 1 § i 1982 års film- och video› avtal anges att Filminstitutet bl a skall ha till ändamål att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse. Filminstitutet kan därmed anses ha ett åläggande från staten bör på det här området. Jag föreslår därför att det också i fortsättningen vara en förutsättning för statligt produktionsstöd att en såkerhetskopia - s k master- eller lågkontrastkopia - samt ljudband (slutmix) av all film som är producerad i Sverige och offentligord här i landet skall överlärrmas till filminstitutet för långtidsarkivering. Om särskilda skäl föreligger kan i stället för säkerhetskopia överlämnas filmens originalnegativ. Härutöver bör av praktiska skäl den nuvarande leveransplikten till ALB för överföring till video kvarstå i oförändrad omav filmkopior fattning.

Den av filminstitutet väckta frågan om export- och destruktionsförbud torde vara av intresse i främsta rummet beträffande konstnärliga filmer. Dessa åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Frågan är här en del av det mera allmänna spörsmålet huruvida förbud bör införas mot förstörelse av konstverk och andra konstnärliga objekt över huvud taget. Detta spörsmål har diskuterats i intresserade kretsar sedan mycket lång tid tillbaka, både hos oss och internationellt. Här kan hänvisas till auktorrättskommitténs betänkande (SOU 1956:25) sid 125 och 562. Under senare tid har frågan om förbud mot att förstöra konstverk tagits upp bl a inom Europarådet. Enligt min mening är det uppenbart att frågan om förbud mot att förstöra konstnärligt värdefulla filmer endast kan behandlas i ett vidare, upphovsrättsligt sammanhang. Jag har därför ansett frågan falla utanför mitt utredningsuppdrag.

Med den här föreslagna ordningen kommer så gott som samtliga svenska spelfilmer och även ett stort antal kortfilmer att bevaras i följande former:

- säkerhetskopia eller originalnegativ (filminstitutet) - entums videoband (ALB).

Normalt finns dessutom en distributionskopia hos filminstitutet. Mot detta kan naturligtvis anföras att det blir fråga om dubbelarkiverin g speciellt med tanke på att vissa filmer också bevaras i form av TV-sänd« ning eller som videogram. Filminstitutet har hävdat att den videokopia som framställs av ALB är överflödig. Enligt min uppfattning motiverar dock de praktiska fördelarna med detta förfarande de blygsamma merkostnader som denna verksamhet medför. En videobandning vid ALB kostar ca 500 kr per spelfilm inkl bandkostnad, och då det endast är frå» ga om 15-20 filmer per år blir kostnaden marginell. Som jämförelse kan nämnas att det kostar ca 85 000 kr att framställa en säkerhetskopia av en film. Genom att ALB kan göra en videokopia också av biografvisade spelñlmer finns allt ljud- och bildmaterial samlat inom en institution, tillgängligt på samma villkor, vilket är en fördel ur användarnas synvinkel. Det här skisserade förslaget överensstämmer med de förhållanden som redan råder idag och bör därför inte medföra några ökade kost nader. Frågan om uppgifts- och ansvarsfördelning mellan ALB och ñlminstitutet behandlas närmare i kap 18.

Utländsk biograffilm

Mer än 80% av ñlminstitutets samlingar av spelfilm utgörs av utländ ska ñlmproduktioner. Dessa har levererats till institutet som frivilliga depositioner. Sedan det ovan beskrivna dispensförfarandet infördes har filminstitutet genom avtal rättighet att kräva in filmkopior av god kvalitet av de filmer, för vilka begärs dispens från pliktexemplarslagen.

Filminstitutet har framfört önskemål om att den nuvarande praxisen för utländsk film får en legal form. Alla filmägare bör, enligt filminstitutet, åläggas att deponera en distributionskopia i filminstitutets arkiv.

Enligt min uppfattning kan inte Sverige anses ha något ansvar för att samtliga i landet visade utländska filmer bevaras i sin ursprungliga

form. Det måste åvila varje nation att svara för bevarandet av den inhemska produktionen. På sikt bör Sverige verka för att ett internationellt arkiverings- och utlåningssystem för forskningsändamål kommer till stånd. Frågan har på mitt initiativ aktualiserats i en arbetsgrupp inom Europarådet. Innan dessa frågor år lösta är det dock av stor betydelse att även utländska filmer finns tillgängliga for studium inom landets gränser.

Den nuvarande leveransplikten ger forskningen möjlighet att på ett och enkelt sätt få tillgång till videokopior av utländska filmer. billigt Genom dispensavtalen finns dessutom den största delen av det utländska utbudet tillgängligt som ñlmkopia för biografvisning hos ñlminstitutet. Kontakter med de utländska ñlmdistributörerna visar att det finns ett mycket starkt motstånd mot en lagstadgad skyldighet att leve- Däremot är man beredd att fortsätta med frivilliga derera filmkopior. positioner i samma omfattning som hittills, under förutsättning att till dispens från pliktexemplarslagen kvarstår. Både ALB möjligheten och Filminstitutet har framfört att det nuvarande dispensförfarandet är och medför merarbete. Filminstitutet och filmdistrionödigt krångligt butören måste teckna depositionsavtal för varje enskild film. Därefter ansöker filmägaren om dispens för filmen, vilket beviljas av ALB. Alla tre parterna måste således vara inblandade för varje Filmtitel.

Jag delar uppfattningen att det nuvarande dispenssystemet är krång- Tack vare detta förfarande har dock leveranligt och medför merarbete. serna av utländsk film fungerat väl under de gångna åren. Det finns en uppenbar risk att en ändringi det här avseendet skulle kunna negativt påverka möjligheterna för ALB att få tillgång till detta material. Jag anser därför att det inte finns någon anledning att förändra den nuvarande lagstiftingen vad beträffar utländsk film. Samtliga biografvisade filmer skall även i fortsättningen leeller på annat sätt offentligorda vereras till ALB för överföring till video. Möjligheterna för ALB att ge dispens från lagen bör kvarstå. Det är dock av stor vikt att ñlminstitutets arkivering på filmbas av konstnärligt, ñlm- eller kulturhistoriskt intressant kan fortsätta. Genom dispensavtalen ges film-

filmmaterial

institutet möjlighet att kräva in distributionskopior av de filmer som man önskar införliva med sina samlingar.

Övrig film

Utanför pliktleveranssystemet faller idag den ej biografvisade filmen. Denna kategori är till omfånget många gånger större än den svenska spelñlmsproduktionen, och omfattar exempelvis bestâllningsfilm och sådana filmer som görs inom företag och organisationer (se 3.3.2). En del av dessa produceras for att visas offentligt på ungdomsgårdar, museer osv. Andra sprids genom uthyrning eller försäljning. En tredje kategori produceras for att enbart visas internt inom ett företag eller en organisation.

I viss mån har ALB lyckats att på frivillig väg få möjlighet att överföra till video en del filmer inom denna kategori. Ansträngningarna har dock hittills mest inriktats på äldre beställningsfilm. Dagens produk› tioner har endast i undantagsfall forvârvats. Även filminstitutet och Sveriges Television har äldre korta, dokumentär och journalfilmer i sina arkiv.

Det är enligt min mening angeläget att också filmer inom denna kategori, som visats offentligt eller fått spridning genom försäljning eller uthyrning, kan inrymmas i leveransplikten. De visas ofta vid flera tillfällen och exponeras for många människor inom t ex företag, myndigheter eller organisationer. Det är rimligt att jämstålla sådana filmer med broschyrer och annat tryckt material, som framställs inom organisatio ner och företag och for vilka leveransplikt föreligger. Genom att de iniörlivas i pliktexemplarssystemet möjliggörs också en registrering, som âr viktig for att sprida information om detta intressanta ñlmutbud.

Ovan föreslår jag att kopplingen mellan leveransplikt och censurgranskning bortfaller i lagstiftningen. Alla offentligorda filmer skall i fortsättningen levereras till ALB for kopiering till video. Därigenom kommer även den film som gjorts tillgänglig på annat sätt än genom biografvisning att omfattas av leveransplikt.

Idag är det vanligt att den här typen av information produceras och distribueras med videoteknik i stället for med ñlmteknik. Enligt uppgift från branschen produceras ca 80% av utbudet som video. Enligt min

bör leveransplikten inte vara beroende av vilket bildmedi-

uppfattning um som väljs. Därför måste samma ambitionsnivå gälla för video- som av denna typ av övrig ñlm, dvs ej biograffilm. Då för filmupptagningar ofta understiger de for leveransplikt stipulerade 50 videoupplagan exemplaren föreslår jag i avsnitt 13.8 att exemplarsgränsen for leveransplikt av videogram skall sänkas från den nuvarande gränsen på 50 till tio exemplar. Härigenom kommer merparten av de offentexemplar liggjorda videoproduktionerna inom den här sektorn att omfattas av leveransplikt enligt de regler som gäller för videogram.

Även om filmerna i fråga inte är avsedda att visas offentligt eller spridas till allmänheten kan de ha ett stort värde för den framtida forskningen. De utgör ofta unika dokument som skildrar det svenska samhällslivet, osv. Från kulturhistorisk synpunkt skulle industriprocesser det till och med kunna hävdas att denna typ av film i vissa fall kan vara väl så viktig att bevara som biografñlm. Som jag redovisat ovan anser jag dock inte att för sådant mer internt material kan åläggas en obligatorisk leveransplikt. ALB bör i stället ges resurser för att genom frivilliga avtal eller köp förvärva sådana intressanta filmer och videoproduktioner.

Ett sätt att ge forskarna tillgång till detta ej offentliggiorda material kan vara att erbjuda film- och videoproducenterna möjlighet att deponera ett sâkerhetsmaterial hos ALB eller SFI. Det borde vara till gagn också för den enskilde producenten att få sitt material arkiverat på ett säkert sätt, under förutsättning att det är tillgängligt för återanvändproduceras på en teknisk standard, enning. De flesta videoprogram tums C-format eller U-matic highband, for vilka ALB idag inte har uppspelningsutrustning. Ett depositionssystem enligt den här modellen - förutsätter därför att ALB har möjlighet att köpa eller hyra sådan utrustning.

13.7 Fonogram

Beträffande fonogram skall pliktexemplar insändas till ALB om fonogrammeti fråga har mångfaldigats här i riketi minst 50 exemplar och gorts tillgängligt for allmänheten. För fonogram som har mångfaldigats utom riket och har orts tillgängligt för allmänheten i Sverige, skall också ett pliktexemplar lämnas till ALB under förutsättning att minst 50 exemplar införs i landet och att fonogrammet helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller skildring av svenska förhållanden, dvs om fonogrammet har svensk anknytning.

Till skillnad från radio, TV och film begränsas leveransplikten for fonogram till dem som är framställda i Sverige. Man kan hävda att även utländska fonogram bör omfattas av leveransplikt. De har sannolikt minst lika stor påverkan på det svenska samhället som film, radio och TV. I princip borde det således vara lika önskvärt att de utländska fonogrammen finns tillgängliga for forskningi landet. Olika former av radiosändningar består till stor del av utländsk grammofonmusik. Dessa sändningar är leveranspliktiga till ALB och därigenom kommer innehållet i ett stort urval av utländska fonogram att bevaras hos ALB. Ett problem i sammanhanget âr den låga tekniska kvaliteten på ALBs radioband, ett annat problem är åtkomsten. Det finns ingen enkel sökmöjlighet till enskilda fonogram som spelats i radio. Grammofonarkivet vid riksradion har ett mycket omfattande bestånd av utländska fonogram. Det bör finnas möjlighet for forskare att via ALB i undantagsfall därifrån kunna få tillgång även till utländskt fonogrammaterial.

De så kallade kassettböcker - till största delen inlâsningar av litterära verk - som under hösten 1986 började försâljas i bokhandeln, är att betrakta som fonogram enligt pliktexemplarslagens definition. Det finns därför ingen anledning att från leveranssynpunkt behandla dessa på annat sätt än övriga fonogram. Även denna typ av talfonogram skall alltså levereras i ett exemplar till ALB, vilket också har skett med den hittillsvarande produktionen.

Den nuvarande leveransplikten är kopplad till mângfaldigandet av fonogram, dvs skivpressning eller kassettkopiering. Det förekommer att utländska producenter av ekonomiska skäl pressar sina skivor i Sverige. Om dessa sedan offentliggörs här i landet blir de leveranspliktiga. Det har ifrågasätts både av leverantörerna och inom ALB om detta är lagstiftarens avsikt, och om det är rimligt att just dessa utländska fonogram - utan annan svensk anknytning än pressningen - skall ingå i ALBs samlingar. Jag förstår den tveksamhet som leverantörerna kan känna inför det beskrivna förhållandet. Jag anser dock inte att det bör föranleda någon inskränkning av den nuvarande leveransplikten. Det är endast ett fåtal fonogram som det rör sig om och jag ser inte att det kan vara någon större nackdel, vare sig för leverantören eller för ALB, att dessa bevaras i ALBs samlingar.

Som tidigare nämnts har ALB i sin skrivelse pekat på svårigheterna med bevakning och inkrävning av fonogram. Man menar att en överflyttning av leveransplikten från producent till skivpresserier och kopieringsanstalter skulle kunna förbättra situationen. Av den leverantörsenkät, som redovisas i kap 8, framgår att producenterna är mycket tveksamma till en sådan förändring, man vill behålla ansvaret för pliktleveranserna. Presserierna hävdar att mer än hälften av pressningarna består av ompressningar av redan utgivet material, vilket redan levererats till ALB. Det skulle därför innebära betydande merarbete för presserierna att bevaka leveransplikten. Till detta kommer att kopiering av kassetter är en verksamhet som pågår på en mängd olika ställen. Det skulle enligt min uppfattning innebära stora svårigheter för ALB att få leveranserna att fungera från dessa. Med hänsyn härtill samt till att såväl producenter som presserier anser den nuvarande ordningen tillfredsställande är jag inte beredd att föreslå en överflyttning av leveransplikten från beställare till pressen-i och kopieringsanstalt. Däremot bör andra vägar för att underlätta ALBs kunskap om det tillgängliga utbudet prövas. Detta kan t ex ske genom informationsutbyte med Nordic Copyright Bureau (ncb), pressningslistor från skivpresserierna, leverans av etiketter från etikettryckerier mm.

Jag föreslår därför inga förändringar i den nuvarande pliktexemplarslagen vad beträffar fonogram.

13.8 Videogram

Samma regler för leveransplikt som gäller for fonogram gäller också för videogram. I lagen om pliktexemplar talas konsekvent om fonogram och videogram. Till skillnad från fonogram bearbetas de allra flesta vi» deogram, där innehållet har utländskt ursprung, för den svenska marknaden. Filmer förses med svenska texter, nya omslag specialtillverkas med text på svenska, kopiorna framställs ofta i Sverige. Därigenom kommer den allra största delen också av de utländska videogrammen att omfattas av leveransplikt och bevaras hos ALB.

Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 1313:2) att s k beställningsñlm skall

inordnas i pliktleveranslagen. Det blir dock allt vanligare att sådana filmer istället produceras och distribueras som videokassetter. Det bör inte ha någon betydelse i sammanhanget om den rörliga bilden är inspelad på och/eller är distribuerad som film eller som videokassett. Därför bör också sådana videogram, som är attjämställa med beställningsñlm, inordnasi leveransplikten.

Med hänvisning till samma argument som ovan anförts för fonogram, finner jag inte heller for videogram övervägande skäl tala för en överflyttning från beställare till kopieringsanstalt.

Beträffande videogram för konsumentmarknaden således fmnerjag ingen anledning att förändra den nuvarande ambitionsnivån; de nu gällande reglerna bör få fortsätta gälla. För att försäkra bevarandet också av videogram som producerats för institutionsbruk föreslår jag att exemplarsgränsen för videogram sänks till 10 exemplar (se avsnitt 13.6).

13.9 Talböcker och

taltidningar

Till det leveranspliktiga området idag hör också talböcker och taltidningar för synskadade, i båda fallen i form av ljudkassett som inryms i lagen genom att de klassificeras som fonogram. ALB har dock beviljat dispens och har gjort ett begränsat urval av taltidningar, dock ej tal-

böcker (se avsnitt 5.1.5). Ett motiv för att inte strikt tillämpa leveransplikten är att såväl talböcker som taltidningar på kassett ofta har en forlaga i tryckt form. Taltidningar distribueras också på försök i form av radiosändning, som bara kan tas emot med hjälp av en särskild mottagare som tillhandahålls for synskadade. Dessutom sänds vissa tidningar via radiosándning direkt från sätteridatorn till mottagaren. Uppspelningen kan göras antingen i form av punktskrift eller talsyntes (Raps/Rats). Även detta är en försöksverksamhet som bedrivs i taltidningskommitténs regi. Varken radiotidningarna eller Raps/Rats-tidningarna omfattas av pliktleveranslagen och ingenting bevaras idag hos ALB.

De här redovisade formerna av talböcker och taltidningar bör omfattas av leveransplikt. Dock bör ALB ha möjlighet att ge dispens från lagen och kunna nöja sig med ett urval.

För talböcker, som är inlästa från vanliga tryckta böcker, bör det vara med ett förhållandevis begränsat urval. Den kompletta textillräckligt ten återfinns i den tryckta versionen varför bevarandet mer har syftet att ge prov på hur inläsningarna låter. Ofta är det t ex författaren själv som läst in boken. Detsamma bör gälla för sådana taltidningar som har en identisk svartskriftsförlaga (Raps/Rats-systemet). Originalet finns i svartskrift eftersom hela tidningens innehåll distribueras från datorn via etersändning till abonnenten. Här blir det mest fråga om att bevara från varje år for att för eftervärlden dokunågra enstaka sändningar mentera denna typ av dagstidningsdistribution.

sam- Taltidningar på kassett är i princip av två olika slag, dels särskilt manställda taltidningar - i regel utgivna av landsting och kommuner utan någon särskild for-laga, dels dagstidningar där valda delar ur resp dagstidning inlästs på band. I ingendera fallet finns således någon identisk förlaga i tryckt version. Av dessa taltidningar bör ett urval bevaras. Samma synsätt bör också tillämpas för radiodistribuerade taltidningar.

ALB har i sitt urval hittills tillämpat följande principer. Taltidningarna har indelats i dels och dels lokalt spridda. För de riks-

riksspridda

spridda har orts en indelningi innehâllskabegorier och i grad av unicitet (dvs i vad mån innehållet också finns i svartskrift). För de lokala taltidningarna har gjorts en geografisk indelning. Utifrån dessa indelningar har orts ett representativt urval motsvarande 20% av det totala utbudet. ALB har således valt att i stället for att söka representativitet över tid, göra urvalet representativt for det totala utbudet taltidningar i landet. Det finns enligt min uppfattning starka skäl som talar for, bl a vikten av kontinuitet, att det av ALB orda urvalet bör fortsätta.

13.10 Kombinerat material

För kombinerat material - en kombination av olika medieformer som tillsammans utgör en produkt - gäller i dag att det enligt vissa regler skall lämnas till kungl. biblioteket (KB) och till universitetsbiblioteket i Lund (se avsnitt 2.2.3). Som framgår av avsnitt 5.4 har KB nu fungerande rutiner for hantering av kombinerat material, medan universitetsbiblioteket i Lund har praktiska svårigheter att på ett adekvat sätt behandla de i kombinerat material ingående ljud- och bildupptagningarna. Önskemål har därför framförts om att leveransplikten av kombinerat material skulle begränsas till endast ett exemplar - nationalexemplaret - for vilket KB skulle vara ansvarigt.

För ljud- och bildupptagningar gäller generellt att leveransplikten endast omfattar ett exemplar. Det finns, enligt min uppfattning, inga skäl som talar for att det forjust sådant ljud- och bildmaterial, som ingår i kombinerat material, är nödvändigt med ett sâkerhetsexemplar utöver nationalexemplaret. En lagändring i den här riktningen skulle dock medföra att också de skrifter som ingår i kombinerat material, endast skulle levereras och bevaras i ett exemplar.

Övervâganden beträffande leveransplikt för tryckta skrifter ligger utanför mitt utredningsuppdrag, och jag är inte beredd att föreslå någon lagândring som får återverkningar på detta område. I avsnitt 13.11 redovisas att KB överväger att begära en utredning om leveransplikt av sådan textinformation som finns lagrad i t ex informationsdataba-

ser. Jag anser att också frågan om kombinerat material kan tas upp i det sammanhanget.

13.11 Videotex m m

Videotex är en standard for att via det allmänna telefonnätet erhålla information ur databaser (se 3.7). Det finns idag ett hundratal allmänt tillgängliga svenskproducerade databaser. Den information - text, ljud eller rörliga bilder - som lagras i dessa, omfattas inte av leveransplikt. Innehållet utgörs huvudsakligen av textinformation, och i den mån det finns ljud eller rörliga bilder âr dessa i allmänhet att betrakta som komplement till texten. Frågan om leveransplikt av databaser rymmer en rad frågor: vilka kriterier som bör gälla för leveransplikt, i vilken form skall materialet levereras och bevaras m m. En svårighet är att det i dessa databaser kan ske en kontinuerlig uppdatering så att information tas bort eller läggs till på icke i förväg fastställda tider.

Eftersom de allmänt tillgängliga databaserna huvudsakligen innehåller textinformation, har jag ansett att frågan om leveransplikt av dessa faller utanför mitt utredningsuppdrag. Enligt min mening är det dock av stor vikt att detta område ges en mer utförlig belysning. Detsamma gäller också förutsättningarna for leveransplikt av sådan textinformation som vidaresänds i kabelnät samt för övriga nya medier som används för textlagring, t ex kompaktskivor.

Ett särskilt problem utgör de s k video- eller dataspelen. Dessa bygger på, i vissa fall mycket naturtrogna, bild- och ljudeffekter. Pliktexemplarslagen definierar videogram som anordning på vilken finns upptagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler. Enligt denna definition är också vissa av dessa videospel att betrakta som videogram och de skulle därmed vara leveranspliktiga, under förutsättning att de mångfaldigats i landet i minst 50 exemplar. Sådana videospel levereras idag inte till ALB, och det är inte heller min uppfattning att de bör omfattas av leveransplikt.

mnâhê

14 Material utanför pliktexemplarslagen

14.1 Bakgrund

Enligt mitt forslag skall i princip alla olTentligorda ljud- och bildupptagningar omfattas av leveransplikt. Beträffande fonogram och videogram föreslår jag att ingen leveransplikt skall föreligga for sådana där upplagans storlek understiger 50 resp 10 exemplar eller for sådana som framställts utomlands och saknar svensk anknytning. För vissa medier föreslår jag att endast ett begränsat urval skall levereras. I övrigt är endast undantagna sådana produktioner som inte har offentliggjorts, dvs är producerade utan syfte att göras tillgängliga for allmänheten.

I propositionen (1977/78:97) Pliktexemplar till bibliotek & arkiv anför foredraganden (s 73) beträffande fonogram och videogram att lagens utformning inte innebär något hinder for att i annan ordning komplettera samlingarna med sådant material som faller utanför de lagstadgade leveranserna. Kompletteringen kan exempelvis ske genom köp av utländska upptagningar eller upptagningar med små upplagor. Ambitionsnivån får på detta sätt bestämmas av tillgången på resurser for detta ändamål. Även beträffande ñlm anges (s 74) att ett bevarande utöver det som följer av den nya pliktleveranslagen bör naturligtvis kunna ske inom ramen för de resurser som arkivinstitutionen tillden las .

Förutom dessa samtida inspelningar, som faller utanför lagens kriterier, finns också ett rikhaltigt äldre ljud- och bildmaterial, som endast delvis tas om hand på ett adekvat sätt och som i många fall är svårtillgangligt for forskningsandamål. Dataarkiveringskommittén (DAK) pekade i sitt betänkande (SOU 1974:94) pâ det önskvärda i att den nya ar-

kivinstitutionen fick möjlighet att få tillgång till det material som förvaras i andra arkiv, hl a inom Sveriges Radio och filminstitutet. DAK ansåg också att det nya arkivet skulle få möjlighet att antingen överta eller fä kopior av sådana inspelningar som t ex teatrar och konsertforeningar gör av sina föreställningar. I regeringens proposition 1977/78:97 anför föredraganden (s 105 fi) att kompletteringen av arkivinstitutionens samlingar med äldre material från SR tills vidare torde få lösas genom kopiering. Beträffande ñlminstitutets äldre material borde kopior i form av videogram utgöra en lösning. Arkivinstitutionen borde dessutom ha rätt att som gåva eller deposition ta emot äldre ljud- och bildupptagningar från enskilda inom ramen för sina resurser.

ALB fick vid starten ett speciellt anslag för att förvärva ej leveranspliktigt material. Detta har nästan uteslutande använts för att inventera och samla in ljud- och bildupptagningar som är producerade före pliktexemplarslagens tillkomst. I likhet med de flesta statliga institutioner har ALB under senare år fått en real anslagsnedskärning genom att det s k huvudförslaget har tillämpats. I de flesta fall har reduktionen uppgått till 1 - 2 procent av ALBs prisomräknade anslag. ALB har sett sig nödsakat att ta ut besparingen huvudsakligen genom att minska resurserna för förvärv av material som ligger utanför pliktexemplarslagen. Sålunda har under perioden medlen för ändamålet minskat med 70 procent från 200 000 kr som budgeterades 1979/80 till f n 60 000 kr.

14.2 Samtida material

De ljud- och bildupptagningar som ej omfattas av leveransplikt kan indelas i följande kategorier:

- vars upplaga understiger den stipulefonogram och videogram rade exemplarsgränsen - som endast professionellt producerade ljud- och bildproduktioner är tänkta att nå en begränsad krets, t ex inom ett företag eller en organisation

- som producerats för att dokumentera ljud- och bildupptagningar en företeelse eller ett evenemang som t ex en teaterförestâllning.

För den första av dessa kategorier, fonogram och videogram i små upplagor, bör ALB liksom för närvarande ha möjlighet att genom köp eller på annat sätt förvärva sådant material som bedöms vara av intresse. Det har hittills skett i mycket begränsad omfattning, och det finns ingen anledning att anta att detta behov skulle öka märkbart.

Den andra kategorien kan däremot få en betydligt större omfattning. Det finns idag många exempel på företag och organisationer som an-

vänder ljud- eller videokassetter i stället för tryckta skrifter för att spri-

da information inom organisationen. Dessa produktioner är ofta professionellt framställda och kan på ett unikt sätt skildra tankegångar, miljöer och processer inom ett företag eller en organisation. Där är det enligt min mening viktigt att ALB även i fortsättningen får möjlighet att inom ramen för sina resurser förvärva sådana upptagningar som bedöms ha intresse for forskningen eller av andra skäl bör införlivas med ALBs samlingar.

Vad slutligen den tredje kategorin beträffar, ljud- och bild som dokumentation, är det en sektor som ökar snabbt. Genom framför allt videotekniken, som har blivit billigare och behändigare att hantera, har det blivit mer attraktivt för olika grupper i samhället att dokumentera sin verksamheti rörliga bilder. En enkät till landets teatrar som genomfördes år 1984 av Nordisk teaterunion visar t ex att den övervägande majoriteten, både av institutionsteatrar och fria grupper, då spelade in samtliga eller större delen av sina produktioner med videoteknik. Även på en mindre professionell nivå används videoteknik för dokumentation. Det blir allt vanligare att evenemang som t ex skolavslutningar, elevframträdanden mm videofilmas för skolors räkning. Därtill kommer hela den privata sfären. Vissa delar av detta material, framför allt naturligtvis sådant som dokumenterar allmänna evenemang som teaterföreställningar, konserter osv, ger forskarna i framtiden helt nya möjligheter. Även om dessa ljud- och bildupptagningar inte är offentliggiorda och därmed inte kan omfattas av leveransplikt, är det enligt min uppfattning viktigt att ett urval av detta material kan bevaras för

framtiden. Eftersom ALB har teknisk utrustning och arkivlokaler, speciellt anpassade for långtidsarkivering av ljud- och videoband, är det lämpligt att ALB tillsammans med institutioner inom museisektorn får ett ansvar för bevarandet även av material inom denna kategori.

14.3 Äldre inspelningar

En stor del av ALBs resurser för förvärv har lagts på äldre ej offentligorda inspelningar som industrifilmer, hembygdsfilmer, privata ljudinspelningar osv. Det är enligt min mening naturligt att ALBs ansvar för sådana ljud- och bildinspelningar sträcker sig även bakåt i tiden. ALB bör därför även i fortsättningen avsätta resurser för denna verksamhet.

En annan kategori som är av intresse i det här sammanhanget är inspelningar som offentligorts fore 1979. Som framgår av kap 3 har ljud» och bildmedierna kontinuerligt vuxiti omfattning sedan slutet av 1800-talet. Det finns därför stora mängder material som bör tas om hand och göras tillgängliga för forskningen.

F onogram

ALB övertog 1979 de samlingar som byggts upp vid nationalfonoteket. ALB har också fullföljt den policy beträffande förvärv av fonogram som nationalfonoteket arbetade efter; minst ett exemplar av varje i Sverige producerat fonogram skulle införlivas med samlingarna så att dessa på sikt skulle omfatta hela den svenska fonogramproduktionen. Genom köp, byte och donationer har ALB försökt att fylla luckorna i sina samlingar av grammofonskivor.

År 1878 fick Thomas Alva Edison patent på fonografen. Denna användes sedan fram till en bit in på 1900-talet för att spela in och återge ljud, både för kommersiellt och privat bruk. De vaxcylindrar, på vilka ljudet spelades in, medför speciella problem. De âr mycket känsliga för yttre påverkan och de cylindrar som finns bevarade har i stor utsträckning

blivit utsatta för mögelangrepp. ALB har därför i mån av resurser försökt att konvertera dessa till ljudband. Fortfarande beräknas dock ca 4 000 fonografcylindrar finnas ute i landet, hos institutioner och privatpersoner. För att rädda innehållet på dessa unika ljuddokument bör ALB snarast undersöka möjligheterna att först företa en inventering och därefter kopiera intressanta fonografcylindrar till moderna informationsbärare.

Radio och TV

Programarkiven inom riksradion och TV-bolaget har stora samlingar av äldre radio- och TV-program. Genom avtal mellan ALB och dessa företag har forskare via ALB garanterats tillgång till detta material. Som framgår av kap 7 har denna möjlighet utnyttjats i stor omfattning. ALB har hittills förutom studiekopior till forskarna också gjort egna arkivkopior av detta material. Enligt min uppfattning innebär detta en onödig dubbelarkivering, eftersom originalet finns kvar i resp programarkiv med garanterad tillgång för ALB. Om inte särskilda skäl föreligger bör därför ALB i fortsättningen endast göra studiekopior, som kan avmagnetiseras efter användningen, av dessa förvärv och överlåta arkivansvaret på resp programarkiv. Om programbolagen vill företa gallringi sina arkiv, föreligger en avtalsenlig skyldighet att samråda med ALB, varvid de utgallrade programmen kan överföras till ALB.

Film

Filnünstitutet (SFI) har lagt ned ett betydande arbete på att samla in och restaurera den svenska spelfilmsproduktionen, som därmed räddats till eftervärlden.

Sedan budgetåret 1980/81 driver SFI, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond under de första fem åren, projektet Kulturhistoria på film. Projektet syftar dels till en filmografisk beskrivning av det kortfilmsoch dokumentârñlmsmaterial som finns bevarat på nitratfilm och som

produceradesi Sverige fram till ca 1953, dels till restaurering av de fil-

medarbetare i samråd med forskare från olika ommer som projektets råden bedömer som särskilt viktiga av hulturhistoriska skäl. ALB har finansierat restaurering av ett antal filmer inom detta projekt och därmed fått möjlighet att överföra dessa till videoband.

Även Sveriges Television inventerar, förvärvar och restaurerar material inom denna Detta sker i första hand från programmässiga ut-

sektor.

gångspunkter. Det ñnns ett stort behov av utdrag ur äldre dokumentäroch journalñlmer för den nya produktionen av TV-program.

ALB har också gjort inventeringar bl a av museernas bestånd av ljudoch bildupptagningar och förvärvar kontinuerligt bl a äldre hembygds-, industri- och museiñlmer. Filmerna förs över till videoband och återlämnas därefter till ñlmägaren.

För att undvika dubbelarbete är det, enligt min mening, viktigt att de resurser for inventering, försom idag används inom olika institutioner värv och restaurering av ñlmrnaterial i möjligaste mån kan samordnas. Det är också viktigt, från samhällets synpunkt, att de filmer som tas om hand och bevaras också görs tillgängliga för forskning. Som tidigare nämnts har ALB tillgång till TV-arkivets kataloger och möjlighet att låna material ur dess samlingar. Filminstitutets filmregister föreligger endast som databas utskrivet på mikrofiches, och upptar också uppgif-

ter av konfidentiell natur t ex uppgift om donators namn. Dessa mikro-

fiches är tillgängliga endast inom Filminstitutet och är upprättade för institutets interna behov. ALB har ej tillgång till filminstitutets databas, vilket försvårar översikten över filminstitutets samlingar. Dessutom består SFIs arkiv av material som är deponerat där enligt vissa bestämda avtal som begränsar nyttianderätten (se bil 5). För upphovsmaterial måste därför tillstånd ges i varje enskilt fall rättsligt skyddat om en forskare via ALB vill få tillgång till en film på videokassett. Det vore önskvärt om sådana tillstånd kunde ges generellt; utnyttjandet för vid ALB har inte i något annat sammanhang anforskningsändamâl setts kränka upphovsmännens intressen. Föreningen Sveriges Filmproducenter har förklarat sig beredda att diskutera frågan om ett modellavtal för ALBs av äldre svensk spelfilm i SFIs arkiv. Det är utnyttjande enligt min uppfattning angeläget för forskningen i svensk film att såda-

na avtal kommer till stånd, vilket också har understrukits från forskarhåll.

15 Tillhandahållande

15.1 Bakgrund

Dataarkiveringskommittén (DAK) diskuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild vilka som skulle ha rätt att utnyttja samlingarna hos den föreslagna nya arkivinstitutionen. DAK föreslog for det första att arkiverade ljud- och bildupptagningar skulle undantas från reglerna i tryckfrihetsförordningen (TF) om allmänna handlingars offentlighet. Därmed skulle inte skyldighet att tillhandahålla arkiverade upptagningar på grund av TF:s bestämmelser komma att föreligga.

Med hänvisning till den stora betydelse som ljud- och bildupptagningarna kan ha för forskningen föreslog DAK att dessa skulle få användas för forskningsándamål utan rättighetshavarnas samtycke och utan ersättning till dessa.

DAK förde också en diskussion om forskningsbegreppet men fann det inte vara möjligt att helt precisera innebörden i förevarande sammanhang. I första hand borde naturligtvis den institutionellt bedrivna forskningen räknas dit. Men även andra typer av studium som normalt kan anses ha karaktären av forskning borde också ingå. En bedömning av vederbörandes avsikter med att använda arkivmaterialet borde göras i varje enskilt fall. För att det skall betraktas som forskning borde krävas att vederbörande, utöver att fördjupa sina egna kunskaper på ett visst område, har en avsikt att tillföra allmänheten kunskap och nya fakta på området. Detta innebär att under begreppet forskning faller också annat studium än sådant som traditionellt hänförs till vetenskaplig forskning, t.ex. forskning vars resultat avses bli publicerat i artikelserier i pressen.

DAK förutsåg att även andra än forskare skulle komma att visa intresse för att ta del av samlingarna. Som exempel nämndes önskemål från pressen, från politiker eller från andra som är engagerade i det politiska livet, liksom studerande på olika nivåer i utbildningssyfte. Även från folkrörelser, bildningsförbund, studiecirklar osv förutsåg DAK intresse för arkivmaterialet. DAK ansåg att sådana önskemål att få ta del av arkiverade ljud- och bildupptagningar borde tillgodoses i största möjliga utsträckning, även då de inte avsåg forskning. Det gemensamma kriteriet för de fall där det skulle vara tillåtet att tillhandahålla arkivets material skulle vara att det var fråga om någon form av studium. Rent nöjes- och underhållningsbetonat utnyttjande borde inte tillåtas enligt DAK.

DAK ansåg således sammanfattningsvis att arkiverade ljud- och bildi den mån det rör sig om offentliggjort material, skall få upptagningar, tillhandahållas dels for forskning, dels för annat studium, utan att rättighetshavarnas samtycke behöver inhämtas och utan att ersättning utgår till dessa. För forskning bör upptagning kunna tillhandahållas inte bara inom arkivinstitutionen utan också i den formen att en kopia lämnas ut för bruk utanför denna. Är ändamålet annat studium, bör kopia få lämnas ut för bruk utanför institutionen endast om det är uppenbart att utlämnandet inte gör intrång i rättighetshavarnas normala utav prestationerna. I övrigt bör tillhandahållande av arkivmanyttjande terial i princip förutsätta överenskommelse med râttighetshavarna.

Förutom användning för forskning och visst enskilt studium förutsåg DAK att man inom undervisningsvâsendet skulle komma att visa intresse för att få tillgång till kopior av arkiverade ljud- och bildupptagningar. DAK förmodade att detta skulle gälla inte bara grundskolor, gymnasieskolor och högskolor utan även studiecirklar och folkhögskolor osv. DAK från allmän att arfann det ytterst angeläget, synpunkt, kivet verkade för vidsträckt utnyttjande av arkivmaterialet för allmänna bildnings- och studieintressen, och föreslog därför ett system med avtalslicenser för att möjliggöra denna typ av tillhandahållande.

till bibliotek & arkiv anförde I propositionen (197 7/78:97) Pliktexemplar föredraganden att den omständigheten att upphovsrättsligt skyddat

material förvaras i ett centralt arkiv av officiell karaktär, inte borde medföra någon försvagning av upphovsmännens rått att bestämma över materialets utnyttjande. Av den anledningen intog han en, i forhållande till DAKs forslag, betydligt restriktivare hållning beträffande tillhandahållandet av arkivets samlingar. Användning for enskilt studium, enligt DAKs begrepp, skulle över huvud taget inte tillåtas. Inte heller borde något system med avtalslicenser införas for att tillgodose önskemål från undervisningssektorn. De arkiverade ljud- och bildupptagningarna skulle endast få användas for forskningsândamål. Forskningen behövde dock inte vara vetenskaplig. Även andra typer av forskning skulle kunna godtas. Arkivet skulle ha skyldighet att kon-

trollera att den som får ut kopior for forskningsândamâl verkligen

bedriver forskning.

I tillämpningsförordningen (SFS 1978:779 med ändringi SFS 1979:483) föreskrivs att sådan ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet for ljud och bild hålls tillgänglig i arkivets lokaler genom att spelas upp for den som önskar ta del av upptagningen for forskningsândamâl. Forskningsbegreppet ges inte någon närmare definition. Exemplar for forskningsándamâl får endast framställas av den som har styrkt att han behöver exemplaret for pågående eller planerad forskning. Exemplar av andra ljud- och bildupptagningar än upphovsrättsligt skyddade filmverk får efter prövning i varje särskilt fall hållas tillgängligt på motsvarande sätt på institution utanför arkivet. Genom en särskild forfattning (KRFS 1987:2) ges dock möjlighet till fjärrlån även av filmverk. Hemlån av ljud- och bildupptagning som förvaras hos arkivet eller som har lämnats ut till institution får inte ske.

Beträffande upphovsrättsligt skyddad spelfilm finns särskilda restriktioneri tillâmpningsforordningen, både vad gäller rätten att framställa kopior och tillhandahållandet. ALB har i en skrivelse 1987-01-30 till regeringen hemställt om att vissa av dessa bestämmelser ändras. ALBs skrivelse har överlämnats till mig for att beaktas i kommittéarbetet.

Enligt 9 § tillämpningsforordningen får ALB göra särskilda studiekopior av arkivkopiorna av pliktexemplaren for forskningsändamål. Enligt förordningen får upphovsrättsligt skyddad spelñlm inte behållas i

studiekopia. Det föreligger med andra ord ett avmagnetiseringstvång för just sådant material. Bl a för att undvika onödigt slitage på arkivbanden hemställde ALB om att bestämmelsen skulle utgå. I praktiken har bestämmelsen inte tillämpats sedan flera år eftersom regeringen har gett ALB tillfällig dispens (KRFS 1984:1). En förutsättning for dispensen är att arkivet är överens med Föreningen Sveriges Filmproducenter om det. Den nu gällande dispensen gäller till och med 1989-12-31 (KRFS 1987:2).

Enligt 16 § i tillâmpningsförordningen får exemplar av sådan spelfilm som är upphovsrättsligt skyddad inte hållas tillgänglig för forskningsändamål förrän tidigast sex månader från den dag då den först visades offentligt i Sverige. ALB anser att bestämmelsen saknar betydelse för det ursprungliga syftet, nämligen att hindra bortfall av biografintäkter, och att den innebär att hanteringen hos ALB försvåras samt att forskningen om nya filmer hämmas. ALB vill därför att bestämmelsen utgår ur tillämpningsforordningen.

Också enligt 16 § i tillämpningsförordningen får upphovsrättsligt inte hållas tillgängliga på institutioner utanför arskyddade filmverk för övriga ljud- och bildsamlingar. På kivet, vilket däremot är tillåtet samma sätt som för bestämmelsen om studiekopior har regeringen medgett tillfällig dispens från denna s k fjärrlåneklausul. Även här gäller att ALB måste vara överens med producentföreningen. ALB anser att det inte finns anledning att frukta någon piratkopiering genom dessa fjärrlån, vilket var det ursprungliga motivet för inskränkningen, och att bestämmelsen därför bör utgå.

ALB har definierat forskningsbegreppet så att arbetet skall ske med vetenskaplig målsättning och syftet skall vara att dokumentera resultatet offentligt i någon form. ALB har med forskning likställt vissa verksamheter som journalistiskt arbete, grundutbildning på universitetsnivå, researcharbete, konstnärlig kreativ verksamhet och utredningsarbete. Även i dessa fall finns kravet på att resultatet skall dokumenteras offentligt i någon form. Av kap 7 framgår den hittillsvarande användningen av ALBs samlingar.

15.2 Mina överväganden

Som jag tidigare anfört (se 11.2) anser jag att ALBs samlingar på sikt bör få en vidare användning, och jag delar helt DAKs uppfattning att det arkiverade materialet i princip borde vara tillgängligt både for enskilt studium och för användning inom undervisningssektorn. Mot detta har dock framförts starka invändningar av upphovsrättslig natur.

I avsnitt 7.3 redovisas forskarnas uppfattning om ALBs verksamhet. Där framgår att dessa är i stort sett nöjda med det nuvarande tillhandahållandet. De har accepterat det nuvarande regelsystemet, även om de finns vissa önskemål om förbättringar. Det skulle naturligtvis lörenkla arbetet om det var tillåtet att låna hem kassetter från ALB. Flera har också redovisat önskemål om att kunna använda material ur ALBs samlingar i samband med undervisning.

Under mina överläggningar, både med leverantörer av pliktexemplar och med företrädare for upphovsrättshavarnas organisationer, har det klart framkommit att de tycker att den nuvarande ordningen fungerar utmärkt. De har ett stort förtroende för ALBs sätt att hantera dessa frågor och motsätter sig mycket kraftigt alla förslag om utvidgat tillhandahållande. Även från forskarhåll har det framkommit vissa farhågor att sådana utvidgningar skulle kunna medföra försämrad service för de användare som utnyttjar ALBs samlingar för forskningsändamâl.

ALBs tolkning av forskningsbegreppet har medfört att de flesta seriösa användare har fått sina krav tillgodosedda. I den tidigare refererade skrivelsen till utbildningsdepartementet (se 5.1) har ALB angett att det finns önskemål från allmänheten att samlingarna skall bli mer allmänt tillgängliga. Enligt min bedömning är dock dessa önskemål ännu så länge av förhållandevis ringa omfattning.

Vad särskilt gäller spelfilm ser, efter vad jag erfarit, producentföreningen positivt på vissa av de förslag om förenklingar i tillämpningsförordningen som ALB framförti sin skrivelse till regeringen. På några punkter däremot är föreningen mer tveksam, och vill därför avvakta med ett slutligt ställningstagande till dess denna utredning är avslu-

att de ovan redovisade betad. J ag delar i princip ALBs uppfattning stânunelserna i tillâmpningsförordningen bör kunna utgå. En tömtfor detta är dock, enligt min mening, att överenskommelse kan sâttning nås med Föreningen Sveriges Filmproducenter om detta.

Mot den bakgrunden har jag inte funnit anledning att föreslå några i de regler som för närvarande gäller för tillhandahållande ändringar av material ur ALBs samlingar.

16 Lagförslag

16.1 Inledning

Gällande föreskrifter om bevarande av ljud- och bildupptagningar är

upptagna i lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och

bildupptagningar. Lagen innehåller under särskilda rubriker inledan» de bestämmelser (1-2 §§), bestämmelser om pliktexemplar av skrifter (3-10 §§), av ljud- och bildupptagningar (1l-l7 §§) och av kombinerat material (18-23 §§) samt slutligen gemensamma föreskrifter (24-26 §§).

Under rubriken Pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar upptas tre avsnitt med underrubrikerna Lj udradio- och televisionsprogram, Film samt Fonogram och videogram, se vidare nedan.

Till lagen ansluter en tillämpningskungörelse (1978:779), ändrad 1979 (1979:483).

I avsnitt 11.5 har jag förordat att den nuvarande lagen i princip bibehålls och att de förändringar i systemet för pliktleverans av ljud- och bildupptagningar som nu föreslås får komma till uttryck genom ändringar i och tillägg till vissa av bestämmelserna i lagen.

I enlighet härmed har upprättats forslag till lag om ändring i lagen om pliktexemplar, se lagförslag 1.

Med de valda utgångspunkterna blir ändringsförslagen lagtekniskt föga ingripande. De består i att de regler om utvidgad skyldighet att leverera pliktexemplar som föreslås för ettvart av de förut nämnda omrâdena förs in i vederbörande avsnitt i lagen.

Avsnittet Ljudradio- och televisionsprogram omfattar i gällande lag endast en paragraf, 11 §. Paragrafen innehåller regler om leveransskyldighet för företagen inom Sveriges Radio-koncernen. Den har utvidgats så att den i princip omfattar även andra prögramföretag och sammanslutningar, som sänder program. Vidare föreslås en ny paragraf, 1 1 a §, om skyldighet för kabelnämnden att leverera pliktexemplar i vissa fall. Avsnittet Film ornfattari gällande lag likaledes en paragraf (12 §). För närvarande anknyter regleringen beträffande film till reglerna om censurgranskning. De nu föreslagna mera generella reglerna har fördelats på tvâ paragrafer, 12 § och en ny paragraf, 12 a §. I avsnittet Fonogram och videogram (13-17 §§) har förslaget inte påkallat andra ändringar än ett par modifikationer i 13 och 14 §§.

De föreslagna ändringarna föranleder ej nâgra ändringar i avsnitten Inledande bestämmelser (1-2 §§), Pliktexemplar av kombinerat material (18-23 §§) och Gemensamma föreskrifter (24-26 §§).

Avsnittet Pliktexemplar av skrifter (3-10 §§) ligger utanför utredningsuppdraget. Även lagtekniskt är det helt fristående i förhållande till de avsnitt som behandlas i lagförslaget och berörs ej av de föreslagna lagändringarna.

Min ståndpunkt att det bör införas skyldighet för kabelnämnden att leverera pliktexemplari vissa fall kräver, utom den förut nämnda ändringen i pliktexemplarslagen, även ett tillägg till 30 § i lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Förslag härom har upprättats, se lagförslag 2.

I det följande redogörs för de båda lagförslagen.

16.2 Specialmotivering

l6.2.l Förslaget till lag om ändring i pliktexemplarslagen

De rubriker som används i det följande motsvarar rubriker i lagtexten. De tre första utgör de förut nämnda underrubriker som lagen innehåller i avsnittet Pliktexemplar av ljud- och bildupptagningar.

Ljudradio- och televisionsprogram

11 §

För närvarande föreskrivs i paragrafens första stycke att av upptagning av ljudradio- och televisionsprogram som har sänts av sådant programföretag som avses i 5 § forsta stycket radiolagen (1966:755), skall lämna ett pliktexemplar till ALB. I lagrummet i raprogramföretaget diolagen åsyftas företagen inom Sveriges Radio-koncernen.

Av skäl som anförts i kap 13 bör leveransskyldighet även kunna foreskrivas för sammanslutningar som sänder närradio och för kabelföretag. För sådana sammanslutningar och företag skall skyldigheten dock kunna begränsas till ett urval av sändningar enligt ALBs närmare bestämmande.

När det gäller att utforma lagbestámmelser i saken kan olika vägar väljas. Ett sätt är att låta 11 § stå kvar med sitt nuvarande innehåll och ta upp de nya bestämmelser, som skall gälla för sammanslutningar som sänder närradio och for kabelföretag, i ett särskilt stadgande. En annan metod är att omarbeta den grundläggande bestämmelsen i 11 § om leveransplikt beträffande ljudradio- och belevisionsprogram så att den i

princip kommer att täcka alla slags företag och sammanslutningar som

sänder radio- eller televisionsprogram till allmänheten. Till en sådan generell bestämmelse kan sedan knytas de särskilda bestämmelser som bör gälla för de olika typerna av sändande företag och sammanslutningar.

I förslaget har den senaste metoden ansetts ha företräde. Inom omrâdet för radio- och televisionssändningar kommer därigenom även att tillgodoses det förut behandlade önskemålet om att reglerna, där så är möjligt, får en mera generell utformning än för närvarande, jfr avsnitt 1 1.5.

Även en generell bestämmelse bör dock på något sätt begränsas. Det finns t ex knappast något intresse av att lokala kabelsândningar som inte kräver koncession enligt kabellagen skall behöva dokumentera sina utsändningar.

En utgångspunkt synes här vara den koppling mellan leveransskyldighet och prograrnföretags skyldighet att framställa referensupptagningar som det nuvarande systemet bygger på. I paragrafens andra stycke första punkten föreskrivs sålunda för närvarande att pliktexemplar skall utgöras av upptagning, som programföretaget enligt särskilda föreskrifter skall göra för att säkerställa framtida bevisning om innehålleti program. Sistnämnda föreskrift syftar på 6 § i förordningen (1967:226) om tillämpning av radioansvarighetslagen (1966:756). Enligt denna bestämmelse skall programföretag som här avses - alltså företag inom Sveriges Radio-koncernen - ombesörja upptagning av varje program som sänds. Från upphovsrättslig synpunkt finns stöd för sådan inspelningsverksamheti 22 a § upphovsrättslagen och i de bestämmelser i upphovsrâttslagstiftningen i övrigt som hänvisar till detta lagrum.

En motsvarande skyldighet att göra referensupptagningar finns föreskriven för nårradion (8 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närradio) och för lokala kabelforetag som företar egensândningar (9 § lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsândningar).

När pliktleveranssystemet nu utvidgas på förevarande område synes som en allmän princip kunna införas, att den som företar utsândningar, som âr av den arten att lagstiftaren anser att de skall referensbandas, också skall i princip vara skyldig att lämna framställda referensband som pliktexemplar. I fråga om företag utanför Sveriges Radio-koncernen och sammanslutningar, som sänder program, bör dock, av skäl som

att lämna pliktexemplar föreligga enutvecklats i kap 13, skyldighet dast i den omfattning som ALB bestämmer.

I enlighet med det sagda har i paragrafens första stycke intagits bestämmelse att om företag eller sammanslutning, som sänder ljudradioeller televisionsprogram, enligt särskilda föreskrifter har skyldighet av program för att säkerställa framtida bevisning att göra upptagning om innehållet i program (referensupptagning), skall företaget eller lämna sådan upptagning som pliktexemplar till sammanslutningen ALB enligt vad som föreskrivs i de följande styckena i paragrafen.

Den föreslagna bestämmelsen avser liksom 1 1 § första stycketi gällan- Den avser vide lag samtliga företag inom Sveriges Radio-koncernen. som sänder närradio, samt kabelföretag. som dare sammanslutningar, Den är emellertid så allmänt formulerad att bedriver egensändningar. den även kommer att omfatta företag och sammanslutningar som i framtiden kan erhålla tillstånd att sända ljudradio- eller televisionssändningar i andra former än de nuvarande. En gemensam förutsättning för att företag och sammanslutningar i princip skall vara skyldiga att leverera pliktexemplar av visst program är att företaget eller sammanslutningen har skyldighet att göra referensupptagning av pro-

grammet.

Från upphovsrâttslig synpunkt har förslaget stöd i 22 a § URL när det I fråga om sammanslutningar som gäller företag som sänder program. av lagen om ansvarighet för sänder program har det vid tillkomsten närradio ansetts att inspelning av referensband inom ramen för nämn- Motsvaranda lag är förenlig med den upphovsrâttsliga lagstiftningen.

de i en framtid

bedömning torde få göras även om sammanslutningar kan komma att tillerkännas mera vidsträckta möjligheter att sända radio- eller televisionsprogram. I den mån inspelning är tillåten får uppsom har dokumentariskt värde bevarasi ALB, se 22 a § URL. tagning

Det föreslagna systemet blir tillämpligt även när det gäller kabelföre- Den som driver egensändning har som förut tagens egensändningar. att se till att sändningen referensbandas och framhâllits, skyldighet skyldig att lämna referensbanblir därmed enligt förslaget principiellt

den som pliktexemplar. Jämför till det sagda framställningen i avsnitt 13.4.1.

Däremot är systemet inte tillämpligt när det gäller kabelforetags verksamhet for vidaresändning av programkanaler från satelliter. I fråga om sådan vidaresändning finns inte skyldighet att företa referensbandning. I 11 a § i förslaget har intagits särskilda bestämmelser om program av detta slag.

När det gäller omfattningen av leveransskyldigheten bör självfallet företag inom Sveriges Radio-koncernen även i fortsättningen lämna upptagningar av samtliga sändningar som företaget gort. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket.

När det gäller företag utanför Sveriges Radio-koncernen liksom sammanslutningar bör, som förut framhållits, skyldigheten begränsas till att avse leverans i enlighet med vad ALB bestämmer. I enlighet harmed bör foreskrivas att annat företag än som avses i paragrafens andra stycke och sammanslutning skall lämna upptagningar av de sändningar som ALB bestämmer. Bestämmelse härom har upptagits i tredje stycket.

Bestämmelsen innehåller alltså det bemyndigande for ALB, att närmare bestämma om de sändande företagens och sammanslutningarnas leveranser av pliktexemplar, som närmare behandlats i avsnitten 13.3 att i enskilda fall och 13.4. Bemyndigandet ger också ALB möjlighet ålägga företag eller sammanslutning skyldighet att leverera pliktexemplar av en viss inspelning, under förutsättning att en sådan finns kvar hos vederbörande i form av en referensinspelning. Däremot kan ALB inte efter det att inspelningen förlorat sin karaktär av referensinspelning kräva att få in den, även om inspelningen av en eller annan anledning skulle finnas i behåll hos företaget eller sammanslutningen.

Förslaget innebär att pliktexemplar, liksom enligt gällande lag, skall levereras utan kostnad for ALB. Självfallet föreligger inte hinder att ALB, där så befinnes skäligt, tar på sig vissa kostnaderi sammanhanget.

För samtliga leveransplikti ga bör gälla att den nuvarande ordningen (11 § andra andra punkten) att referensupptagning skall lämstycket nas till ALB inom en månad från den dag då vederbörandes skyldighet att bevara som referensupptagning upphörde. Bestämupptagningen melse härom har upptagits i paragrafens fjärde stycke.

7 § tillämpningsförordningen till pliktexemplarslagen skall Enligt ALB, när arkivet mottar en upptagning, for varje program avgöra om det skall bevaras. Härtill fogas villkoret att en upptagning av sådant program som saknar dokumentariskt värde inte får ingå i arkivets samlingar, om inte rättighetshavarna har medgivit detta. I praktiken har tillämpningen av denna bestämmelse inte vållat några problem.

7 § tillâmpningsforordningen torde innebära att ALB mer eller mindre omedelbart efter mottagandet av en upptagning skall avgöra om upphar dokumentariskt värde och skall bevaras. Enligt ett taget material uttalande i förarbetena till 12 § pliktexemplarslagen är det emellertid av ett fattat beslut om gallring i möjligt att uppskjuta verkställigheten visst material till dess materialet på grund av risk for avmagnetisering och dylikt ändå måste föras över på nytt underlag (konvertering), se avsnitt 13.2.

Nämnda uttalande avser alltså gallring med hänsyn till att material saknar dokumentariskt värde. Viss ytterligare gallring kan emellertid bli aktuell i fråga om material som i och for sig kan behållas från nämnse avsnitt 13.2. Beslut härom behöver inte fatda synpunkt, självfallet tas vid mottagandet av materialet utan kan fattas senare när behov därav inträder.

I avsnitt 13.2 framhålls att övervägande skäl talar for att man övergår till en ordning, enligt vilken all gallring kan företas vid själva inspel- I avsnittet diskuteras möjligheten av att underlätta ningstillfället. gallringsforfarandet genom att göra en inspelning vid sidan av inspelav referensbanden. Det bör här framhållas att en rätt for radioningen företagen (eller om man så vill: för ALB) att göra ytterligare inspelkräver i upphovsrättslagen och fotograñlagen, i den ningar ändringar mån skyddade verk och andra prestationer berörs av inspelningen.

Självfallet kan dock avtal med vederbörande organisationer och företag Vidare gäller att extra inspelningar inte kan inersätta en lagändring. krävas enligt pliktexemplar-slagen utan måste få stöd i avtal mellan ALB och företagen.

1la§

Som förut har framhållits blir det system som föreslagits i 11 § inte tilli landet av programkanaler från salämpligti fråga om vidaresândning telliter. Det finns inte några föreskrifter om referensbandning av sådana sändningar.

Däremot i den utsträckning som behövs för gäller att kabelnämnden från efterhandsgranskning av program skall se till att programkanaler satelliter som vidaresänds i landet spelas in för detta ändamål, se 30 § lagen om lokala kabelsândningar.

I avsnitt l3.4.2 har forordats att det införs ett system enligt vilket ett som sänds i de svenska kabelnäten bandas urval av de satellitprogram och arkiveras. Urvalet skall därvid, på samma sätt som beträffande närradion, beslutas av ALB. Bandningen skall utföras i kabelnämndens regi.

Ett sådant system kräver till en början att det införs en skyldighet för kabelnämnden av satellitsända som att göra de upptagningar program ALB bestämmer. En bestämmelse härom bör intas i den nyss omnämnda 30 § lagen om lokala kabelsändningar, se nedan.

Vidare bör i pliktexemplarslagen införas bestämmelse om skyldighet

för kabelnâmnden att lämna orda upptagningar som pliktexemplar

till ALB. Sådana bestämmelser har intagits i första stycket av förevarande 11 a § i förslaget.

att upptagning skall lämnas inom en I andra stycket har föreskrivits Tiden är densamma som månad från den dag då upptagningen ordes. gäller enligt 11 § fjärde stycketi förslaget. Däremot är utgångspunkten for tiden av naturliga skäl en annan.

Film

av avsnitt 13.6 gäller enligt 12 § leveransplikt för alla Som framgår svenska och utländska filmer på 16 eller 35 mm bredd, som godkänts för visning vid biografforeställning av statens biografbyrå och visats offentligt i Sverige.

Av skäl som anförts i nämnda avsnitt bör detta system ersättas av ett systern som i princip innebär leveransskyldighet for alla filmer som nått sådan publik att de kan anses som offentliggjorda i Sverige.

En praktiskt viktig fråga i sammanhanget är hur man i lagtexten skall definiera den antydda gränsen.

har diskuterats i avsnitt 13.6. Som där anförts har det ansetts Frågan lämpligt att utgå från det sätt på vilket en motsvarande gränsdragning i upphovsrättslagen, så att leveransskyldigheten kommer att avgjorts for allmänheten här i riket. se varje film som har orts tillgänglig Detta överensstämmer även med vad som enligt pliktexemplarslagen gäller for fonogram och videogram.

I förslaget har en i enlighet med det sagda avfattad huvudregel upptagits i 12 §. I en ny paragraf, 12 a §, har givits föreskrifter om den närmare ordningen for lämnande av pliktexemplar.

12§

I första stycket har tagits upp en bestämmelse att av film, som har orts tillgänglig for allmänheten här i riket, skall ett pliktexemplar lämnas till ALB.

Bestämmelsen är generell. Detta innebär att skyldighet att lämna pliktexemplar, liksom för närvarande, skall gälla i fråga om all biograffilm. Skyldighet att lämna pliktexemplar skall vidare gälla filmer som produceras för att visas offentligt på ungdomsgårdar, museer osv, jfr avsnitt 13.6.

I andra stycket första punkten bestäms närmare vad som skall menas med att en film görs tillgänglig för allmänheten. Enligt bestämmelsen sker så när filmen visas offentligt eller exemplar därav lämnas ut för spridning. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller för fonogram och videogram, se 13 § andra stycket.

I enlighet med vad som uttalats i förarbetena till sistnämnda lagrum (prop l977/78z97 s 119) har den nu föreslagna bestämmelsen följande innebörd. Med att ett framförande är offentligt menas att vem som helst skall äga tillträde. Med offentligt framförande jämställs framförande vid tillställning till vilken tillträde beror på medlemskap eller inbjudan men där det i verkligheten är så, att vem som helst får tillträde. Visning av en film i en filmförening kan också medföra leveransskyldighet.

Utlämnande for spridning sker främst när filmer bjuds ut till försäljning i handeln. Det förekommer även att filmer hålls tillgängliga för allmänheten genom uthyrning eller utlåning. Uthyrning av vanliga Spelfilmer via interna kanaler inom branschen omfattas däremot inte. Spelfilmer faller under leveransplikt först sedan de visats offentligt.

Det kan anmärkas att det vid spridning räcker att spridaren vänder sig till allmänheten. Om den som köper, hyr eller lånar filmen ämnar visa filmen offentligt eller privat har alltså ingen betydelse. Detta innebär att leveransplikt föreligger vid spridning, även om konsumenten t ex genom avtalsbestämmelse är förbjuden att visa filmen offentligt.

I andra stycket andra punkten har tagits upp en bestämmelse att lika med offentlig visning anses visning som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Motsvarande bestämmelse, som återgår på en föreskrifti 2 § tredje stycket upphovsrättslagen, finns för fonogram och videogram, se 13 § andra stycket pliktexemplarslagen.

Bestämmelserna i pliktexemplarslagen utesluter självfallet inte att skyldighet att bevara film kan föreligga på annan grund eller att möjlighet att få till stånd ett bevarande kan uppnås på annat sätt än det som anges i den lagen. Skyldighet att bevara film kan vara föreskriven

i administrativ ordning eller som villkor i samband med statsbidrag. Vidare kan t ex avtal träffas med filmproducenter och andra om bevarande av ñlm i sådana fall som inte täcks av pliktexemplarslagen. Jfr avsnitt 13.6.

Beträffande frågan om i vilken form film skall bevaras, se följande paragraf.

I ett tredje stycke har tagits upp en bestämmelse att skyldighet att lämna pliktexemplar inte föreligger i fråga om sådan film, som har samma innehåll och utförande som tidigare framställd film, av vilken pliktexemplar har lämnats. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller for fonogram och videogram enligt 15 § 1.

12a§

I första stycket har tagits upp en bestämmelse om vem som skall lämna pliktexemplar.

Enligt gällande lag är leveransplikten kopplad till skyldigheten att påkalla granskning av biografñlm hos biografbyrån. En naturlig konsekvens härav är att det är den som har påkallat sådan granskning som har ansvaret for leverans av pliktexemplar.

Med det nu föreslagna utvidgade systemet for leverans av pliktexemplar av film finns det inte anledning att bibehålla något rättsligt samband mellan censurgranskning i det fall den förekommer och skyldighet att verkställa leverans av pliktexemplar. Frågan vem som bör ha ansvaret for att pliktexemplar lämnas bör avgöras på annat sätt. En möjlighet vore att anknyta till det system som enligt 16 § gäller for fonogram och videogram. För dessa produkter gäller dock andra kriterier i fråga om skyldigheten att lämna pliktexemplar än som enligt förslaget skall gälla i fråga om film. Bl a gäller olika regler allt efter som produkten mångfaldigats inom eller utom riket. I fråga om film skall enligt förslaget skyldighet att lämna pliktexemplar enbart bero av att filmen görs tillgänglig for allmänheten här i landet. Det synes då mest naturligt att skyldigheten alltid skall fullgöras av den som föranstaltar

om att filmen görs tillgänglig pâ detta sätt. Bestämmelseri enlighet har tagits upp i paragrafens första stycke.

härmed

I praktiken kommer enligt förslaget att som huvudregel gälla att ansvar för pliktleverans ligger på distributören när det gäller biograffilm och på beställaren i fråga om övrig film.

Förslaget innebär inte hinder mot att man i de fall, då censurgranskning förekommer, bibehåller den ordning som for närvarande tillämpas och som innebär när det gäller pliktexemplar samaratt biografbyrån betar med ALB, se avsnitt 5.1.4. Det är tvärtom självfallet en fördel om detta samarbete kan fortsätta.

I andra stycket forsta punkten har tagits upp bestämmelse att pliktexemplar skall lämnas inom en månad från den dag då filmen först for allmänheten här i riket. Bestämmelsen motsvaordes tillgänglig av pliktexemplar av fonorar vad som enligt 17 § gäller för lämnande gram och videogram. I fall då tiden skall räknas från den forsta offentliga visningen överensstämmer förslaget med gällande rätt (12 § tredje stycket första punkten).

En särskild fråga âr i vilken form filmer skall bevaras hos ALB. För närvarande pliktexemplar till ALB skall gäller att den som har lämnat få tillbaka detta sedan arkivet haft skälig tid för att framställa en ko- I praktiken framställer ALB ko› pia, 12 § tredje stycket andra punkten. överförs på videoband. Sedan får den som lämpior genom att filmerna nat in en kopia tillbaka denna. Saken kan uttryckas så att leveransnär det gäller film blott omfattar skyldighet att tillhandahålla plikten för kopiering, 13.6. ett pliktexemplar jfr avsnitt

man skall behålla denna ordning har diskuterats i Frågan huruvida avsnitt 13.6. Som där har framhållits är det i och for sig angeläget att filmer bevaras i sin originalform, dvs pâ filmbas. Detta intresse skulle kunna tillgodoses genom att man slopade den nämnda lagbestämmelsen om att den som lämnat in en filmkopia till ALB skall få tillbaka denna. Av vad som uttalats i sagda avsnitt framgår dock att önskemålet att film bevaras på filmbas inte bör tillgodoses genom lagstiftning.

Leveransplikten i fråga om film bör därför alltjämt vara begränsad till att lämna in filmen till ALB för kopiering. Den nuvaranen skyldighet de bestämmelsen om rätt for leverantör att återfå lämnat pliktexem- (12 a § andra stycket andra punkten i förplar har därför bibehållits slaget).

Önskemålet att film bevaras i originalform får, som närmare utveckråder i lats i avsnitt 13.6, tillgodoses på andra sätt. Som där har nämnts en särskild ordning i fråga om utländsk film. Filminstitutet praktiken har sålunda enligt avtal med filmbranschen rätt att kräva att filmkodeponeras hos institutet. Detta sker under förutpior av god kvalitet att ALB befriar den enligt avtalet deponeringsskyldige från sättning skyldighet att leverera pliktexemplar till arkivet. Dispens meddelas som av regeringen utfärdats med stöd av 26 § i enligt bemyndigande pliktexemplarslagen. Denna dispensmöjlighet kvarstår i förslaget och den nuvarande ordningen beträffande utländsk film kan därför tillämpas även enligt förslaget.

F onogram och videogram

13 §

bestämmelsen om leveransplikt i I paragrafen ges den grundläggande fråga om exemplar av fonogram och videogram, som har mångfaldigats här i riket. Som förutsättning för leveransplikt gäller bl a att fonogrammet eller videogrammet mångfaldigats i minst 50 exemplar.

Av skäl som anförs i avsnitt 13.7 föreslås inga ändringar i lagen vad beträffar I fråga om videogram föreslås endast den ändringen fonogram. att gränsen 50 exemplar sänks till 10 exemplar.

Paragrafen har justerats i enlighet härmed. 14 §

I paragrafen behandlas leveransplikt i fråga om fonogram eller videoutom riket men importerats till Sverige. Som gram som mångfaldigats

för leveransplikt bl a att importen avser minst 50 förutsättning gäller sänkts till 10 exemplar i exemplar. Även denna gräns har i förslaget vad avser videogram.

Övergångsbestämmelser

Vid utformandet av övergångsbestämmelserna har antagits att lagkan träda i kraft den 1 juli 1988. Beslutas annan dag för ändringarna ikraftträdandet får de i förslaget tidpunkterna i motsvarande upptagna mån ändras.

som getts tillgängligt för I princip bör lagen tillämpas på material allmänheten efter ikraftträdandet, dvs efter utgången av juni 1988 (punkt 1 b-d).

I fråga om ljudradio- eller televisionsprogram som avses i 11 § i förav referensbandningar. Tislaget märkes att pliktexemplaren utgörs den för leverans till ALB räknas här från den dag då företagets skyldighet att bevara som referensupptagning upphörde, dvs sex upptagningen månader efter sändningen. Med hänsyn hârtill bör den nya lagen göras tillämplig på upptagning av sådant ljudradio- eller televisionsprogram av december 1987 av nu förevarande slag som har sänts efter utgången med motsvarande föreskrifti över- (punkt 1 a). Detta överensstämmer till (punkt 1 b i dessa). gångsbestämmelserna pliktexemplarslagen

Beträffande sådant material som tillkommit före de nu angivna tidöch alltså inte omfattas av de nu berörda bestämmelserna punkterna bör äldre föreskrifter gälla (punkt 2).

l6.2.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om lokala kabelsändningar

Som anförts under 1 l a § i förslaget till lag om ändring i pliktexem› plarslagen innefattar det utvidgade system för leverans av pliktexemplar som nu förordas bl a att kabelnämnden skall vara skyldig att, i den utsträckning ALB bestämmer, föranstalta om inspelning av sådana programkanaler från satelliter som vidaresänds i landet. Sådana inspelningar skall som pliktexemplar lämnas till ALB.

För närvarande gäller att kabelnämnden skall se till att satellitproi landet spelas in för efterhandsgranskning. se gram som vidaresänds 30 § lagen om lokala kabelsändningar.

En bestämmelse om att kabelnámnden skall spela in program av detta slag även för arkivering hos ALB kan naturligt knytas till den föreskrift om inspelning för efterhandsgranskning som sålunda redan finns. Ienlighet härmed föreslås, att i ett andra stycke i den nämnda paragrafen föreskrivs att kabelnämnden för arkivändamål skall göra upptagningar av de programkanaler som avses i paragrafen i enlighet med vad ALB bestämmer. Härtill har fogats en erinran om att det i finns bestämmelser om skyldighet för nämnden pliktexemplarslagen att lämna gjorda upptagningar till ALB. Härmed åsyftas självfallet i första hand den nya 11 a §. Hänvisningen avser även 24-26 §§ i pliktexemplarslagen (Gemensamma Föreskriften-W.

Vid tillkomsten av lagen om lokala kabelsändningar synes man ha utbestämmelse i 30 § om inspelning för gått från att lagens nuvarande efterhandsgranskning var förenlig med den upphovsrâttsliga lagstiftningen. Den bestämmelse som nu föreslås om inspelning for arkivändamål är av liknande natur. Med den tolkning av upphovsrättslagstiftningen som gjordes vid lagens tillkomst bör alltså även den nu föreslagna bestämmelsen anses som förenlig med nämnda lagstiftning.

Iden föreslagna lagtexten har, i överensstämmelse med terminologin i pliktexemplarslagen, använts uttrycket att kabelnâmnden skall göra upptagningar av programkanaler. I gällande lagtext, som enligt för-

slaget bildar paragrafens första stycke, talas om att programkanaler in bevaras. För att få enhetlighet har spelas och att inspelningar terminologin i första stycket jämkats.

Den föreslagna lagândringen bör träda i kraft samtidigt med ändringdvs efter vad som antagits i motiven till arna i pliktexemplarslagen, denna den 1 juli 1988.

17 Kostnader

17.1 Förutsättningar

Samhällets totala kostnader för bevarande av ljud- och bildupptagningar beräknas uppgå till drygt 42 milj kr (se kap 9). Därav är ALBs andel ca 7,5 milj, SRs ca 22 milj samt SFIs ca 13 milj. Som framgår av kap 3 har det skett en kraftig ökning av utbudet inom den här sektorn. Denna ökning kommer av allt att döma att fortsätta också i framtiden beträffande de medier som idag levereras till ALB. Så planerar t ex lokalradion en kraftig utökning av sin sändningstid när den nya programkanalen P4 tas i drift. När lokalradioprogrammen förs över från P3 till P4 uppstår också ett behov hos riksradion att sända egna program under denna tid. Med nuvarande referensbandningsteknik, där fyra kanaler spelas in parallellt på samma band, innebär inte detta någon motsvarande ökning av antalet band. Däremot ökar antalet riksradioprogram som skall katalogiseras.

Enligt mina förslag skall också i fortsättningen det totala utbudet levereras och bevaras av de medier som idag omfattas av leveransplikt. Det är idag inte möjligt att säga vilken ökning det kan bli fråga om i framtiden. Jag har ingen annan möjlighet än att utgå från nuvarande förhållanden och beslutade förändringar som är möjliga att beskriva i kvantitativa termer. Jag förutsätter därför att ALB i de årliga anslagsframställningarna redovisar vilka kostnadskrav som en ökande volym i framtiden inom nuvarande pliktexemplarskategorier medför. Kostnadsökningar som hänför sig till sådana utbudsförändringar tas därför inte upp i detta sammanhang.

Som tidigare anförts (avsnitt 13.6) anser jag att arkivering av biograffilm på ñlmbas bör fâ fastare legala former. Mitt förslag innebär dock i

ingen utvidgning i förhållande till den verksamhet som idag praktiken bedrivs inom filminstitutet. Jag förutsätter därför att detta inte kom- Resurskrav från SFI för eventumer att medföra några nya kostnader. i institutets ellt tillkommande kostnader får i vanlig ordning motiveras årliga anslagsframställning.

program från satel- Enligt min mening bör också närradiosändningar, liter som tas emot i kabelnât, lokala egensândningar i kabelnät samt film utanför spelfilmssektorn införlivas i pliktexemplarsoffentliggjord systemet (se kap 13). Sådan arkivering pågår endast i mycket begränkräver ett resad omfattning fn, och mina förslag på den här punkten ellt tillskott av resurser. De kostnadsökningar som redovisas här häntill bandning och arkivering av dessa medieför sig därför uteslutande kategorier. Kostnaderna indelas i bandkostnader, personalkostnader och lokalkostnasamt övriga kostnader, uppdelade på datorkostnader der.

Bandkostnaderna är direkt avhängiga av inspelningssystem och bandstandard. Den skillnad i återgivningskvalitet som finns mellan högkvalitativa rullband och enklare kompaktkassetter liksom mellan professionella entumsband och VHS-kassetter, återspeglas även i prissättningen. Också arkivbeständigheten hänger samman med bandens kvavissa kvalitetskrav, och därlitet och pris. Kassetter som inte uppfyller för arkivändamål. Med för säljs till ett lägre pris, är mindre lämpliga tiden måste dessutom innehållet på dagens band överföras till nya informationsbärare, varvid Det är därför uppstår en viss kvalitetsförlust. angeläget att en god teknisk standard upprätthålls på de band som skall långtidsarkiveras.

Personalkostnaderna kan underindelasi två huvudfunktioner: inkrävoch katalogisering. Liksom bandkostnaderna styrs ning/mottagning också personalkostnaderna av den ambitionsnivå som väljs inom dessa två funktioner. Från forskarhåll har kraftigt understrukits att med ett

största vikt att

så begränsat urval som det av mig föreslagna är det av det inte blir något större bortfall av material. Det är därför nödvändigt insatser kan göras beträffande inkrävning av de sändatt tillräckliga För att materialet sedan skall kunna bli ningar som ingår i urvalet.

tillgängligt krävs en utförlig katalogisering. De pliktexemplar som levereras till ALB får endast tillhandahållas i form av s k studiekopior. Varje forskarbeställning medför därför både kostnadskrävande kopieringsarbete och slitage på originalbanden. Det är också mycket tidsödande för forskaren, och kräver tillgång till teknisk apparatur, att gå igenom stora mängder ljud- och bildupptagningar. Med adekvata söksystem är det möjligt att redan vid katalogsökningen utesluta material som saknar intresse, vilket är kostnadsbesparande både för ALB och den enskilde forskaren. Det är därför viktigt att det också finns tillräckliga resurser för katalogisering av de levererade pliktexemplaren.

Under övriga kostnader ryms de krav som ställs på en ökning av antalet terminalarbetsplatser och minneskapacitet för registrering och katalogisering av de nya medieformerna, samt den ökning av lokalkostnaderna som blir följden av att antalet levererade band och kassetter ökar.

I nedanstående avsnitt redovisas kostnaderna för de nya medieformer som i fortsättningen bör omfattas av leveransplikt. Till finansieringsfrågorna återkommer jag i kap 19.

17.2 N ärradio

Från forskningssynpunkt vore det enligt min mening önskvärt att bevara samtliga program som sänds i nârradion. Detta är dock inte möj-

ligt av ekonomiska skäl. Beträffande närradion måste därför ett urval

göras. Jag föreslår att alla sändande föreningar skall leverera samtliga sina program under två hela veckor, en på våren och en på hösten. Dessutom föreslår jag att ALB får medel för att rekvirera särskilt intressanta program, ungefär motsvarande ytterligare en sändningsvecka (se avsnitt 13.3). Sammanlagt skulle således ALB arkivera tre veckors totala närradioutbud per år. Under år 1986 sände nârradion totalt 150 000 timmar. Tre veckors sändningar motsvarar med den årsvolymen ca 9 000 timmar.

Bandkostnader

N ârradio sänds från ett stort antal orter. Varje förening har skyldighet att göra sina egna referensbandningar. Från lagrings- och hanteringsvore det önskvärt med en gemensam inspelnings- och bandsynpunkt standard. Ett sätt att få en Standardisering på det här området skulle kunna vara en centraliserad referensbandning, dvs att referensbandningen sköttes gemensamt för varje sändare.

vissa alternativa beräkningar av Televerket har på mitt uppdrag ort kostnaderna för en sådan centraliserad referensbandning. Som ett kostnadsexempel kan nämnas att för bandning via HF-mottagare på en av televerket Radios stationer med en bandspelare som ger en bandbredd på 300 - 3 000 Hz skulle kostnaden vid en sändningstid om fyra timmar Om sändper dygn bli drygt 4 000 kr per månad och nârradiosändare. i stället är 20 timmar per dygn blir kostnaden ca 9 000 kr ningstiden per månad och sändare. En sådan inspelning har dock mycket låg ljudkvalitet (s k telefonkvalitet) och är därför mindre lämplig för arkiveringsändamål. Om bandbredden ökas till 300 - 6 000 Hz blir motsvarande månadskostnader 6 000 kr för en sändare med fyra sândningstimmar per dygn och 14 000 kr för en med 20 sändningstimmar per dygn. Televerket har också räknat på ett digitalt inspelningssystem som byg- VHS-kassetter. Där blir månadskostnaden ca 5 000 ger på åttatimmars kr för en sändare med fyra sändningstimmar och ca 16 000 kr för en som sänder 20 timmar per dygn. Den digitala inspelningstekniken ger en mycket hög ljudkvalitet och är också fördelaktig från bestândighetssynpunkt. Det vore av en rad skäl önskvärt att de sändande föreningar- För det urval som na på en ort kunde enas om en gemensam bandning. jag föreslagit, dvs sammanlagt tre veckor per år, är det dock inte rimreferensbandning, utan detta ligt att föreskriva någon sådan central måste i så fall ske på frivillig basis. Huvudmotivet för en central bandmåste rimligen vara att förbättra kvaliteten ning på sândningsorterna på och förbilliga den referensbandning som de sândande föreningarna är ålagda enligt närradiolagen. Normalt torde det bli just dessa referensband som kommer att levereras till ALB.

De inspelningar som görs for arkivändamål bör inte ha en teknisk standard som understiger en kompaktkassett av standardkvalitet. Jag har därför beräknat timkostnaden for närradions arkivband till 15 kr, vilket ungefär motsvarar kostnaden for en C60 kassett. Bandkostnaden för 9 000 timmar närradio kommer under denna förutsättning att uppgå till 9 000 x 15 = 135 000 kr.

Personalkostnader

Eftersom var och en av de över 2 000 föreningarna som sänder nârradio i landet har ansvar for sina egna referensbandningar måste också skyldigheten att leverera det föreslagna urvalet till ALB läggas på dessa föreningar. För att minimera bortfallet kommer det att krävas omfattande informations, inkrävnings- och bevakningsinsatser från ALBs sida. ALB har beräknat två heltidstjänster för inkrävning och mottagning, dvs utbudsbevakning, krav och påminnelser, leveranskontroll, etikettering mm. En miniminivâ for katalogisering av närradiosändningarna kan anses vara att de enskilda programmen kan återfinnas på sändarort, sändande förening, foreningskategori och sändningsvecka. För katalogisering på denna nivå har ALB angett resurskrav på 1,5 tjänster.

Övriga kostnader

För katalogisering av de levererade närradiobanden krävs ett tillskott av en tenninalarbetsplats samt en årlig utvidgning av minneskapaciteten med 8,5 megabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 15 000 kr. Den beräknade arkivtillväxten beräknas till 13 hyllmeter/âr, vilket motsvarar en årlig kostnadsökning på ca 4 000 kr.

17.3 Kabel-TV

17.8.l Satellitprogram

Bandkostnader

som distribueras via kabel-nät föreslår jag För de satellit-TV-program samma modell som för nârradion, dvs två hela ett urval av i huvudsak 500 timmar. Det sänds f n uppveckor per år samt medel motsvarande ca 50 000 timmar satellit-TV per år. Det föreslagna urvaskattningsvis let ger då ca 2 500 timmar. Jag har tidigare angett att VHS-kassetter av tre timmar får anses vara lägsta godtagbara kvamed en spellângd litet för bandning av satellitsändningar. Med denna inspelningsstandard kommer det föreslagna urvalet att omfatta ca 850 VHS-kassetter. Med en kassettkostnad för hela urvalet på ca 65 kr blir bandkostnaden 55 000 kr.

Personalkostnader

Det finns idag ingen skyldighet att referensbanda satellitsändningar. Kabelnämnden skall i sin tillsynsverksamhet göra vissa bandningar. har inga så- Detta gäller dock ett mycket begränsat urval och hittills För arkiveringsândamål måste därför en särdana bandningar orts. att kostnaden för bandning av skild bandning göras. Jag har beräknat det urval som jag har föreslagit uppgår till ca 100 000 kr, exkl band.

För ALB beräknas for utbudsbevakning och ingen personalutvidgning av satelliturvalet. Däremot saknar ALB resurser for katamottagning av detta material. Som jag har framhållit tidigare anser jag logisering det vara nödvändigt att de inspelningar som lagras hos ALB görs tillkatalogisering. För att katalogisera satelgängliga genom en adekvat litsândningarna har ALB redovisat behov av en heltidstjänst.

Övriga kostnader

För katalogisering av det föreslagna urvalet av satellitsândningar krävs det 0,5 terminalarbetsplatser samt en årlig utvidgning av minneskapaciteten hos ALBs dator med 3,6 megabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 7 000 kr. Den årliga bandtillväxten beräknas uppgå till ca 23 hyllmeter, motsvarande en kostnad av 4 000 kr.

l7.3.2 Lokala egensändningar

Bandkostnader

Eftersom de lokala egensändningarna i kabelnät ännu så länge är av mycket begränsad omfattning, har jag föreslagit att tills vidare samtliga sådana sändningar skall levereras till ALB. F n sänds årligen ca l 000 timmar lokala egensändningar i kabelnät i landet. Erfarenheterna hittills visar att det av produktionstekniska skäl inte är möjligt att packa informationen maximalt på kassetterna. Det krävs därför ca 800 tretimmars VHS-kassetter för det nuvarande utbudet. Bandkostnaden för de lokala egensändningarna uppgår således till 800 x 65 = 52 000 kr.

Personalkostnader

ALB har tidigare tilldelats vissa medel för att bevaka de lokala egensändningarna i kabelnät (jfr 5.1.3). För utbudsbevakning och inkrâvning krävs det därför ingen ytterligare personalförstärkning. De lokala egensändningarna består i allmänhet av unikt svenskt material som inte finns dokumenterat eller registrerat någonstans. Det är därför viktigt att dessa katalogiseras på ett utförligt sätt. Ett resurstillskott på 1,7 tjänster har ALB beräknat För detta.

Övriga kostnader

som föreslås for denna kategori medför Den utförliga katalogisering krav på årlig ökad minneskapacitet med 5,25 megabyte och ytterligare en terminalarbetsplats. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 11 000 kr.

och den årliga tillväxten be- Antalet kassetter blir tämligen begränsat räknas uppgå till 10 hyllmeter, motsvarande en årlig kostnadsökning på 2 000 kr.

17.4 Övrig film/video

Bandkostnader

Enligt mitt forslag skall den s k övriga filmen, tex beställningsi landet omfattas av leveransplikt. Om film/video, som offentligorts en film enbart finns i form av en filmkopia skall denna lämnas till ALB for kopiering till video. Det vanligaste är dock att denna typ av produktioner distribueras i form av videokassetter. I sådana fall, vilket forskall en videokassett levereras till modligen blir det helt övervägande, ALB.

via sin egen scannerutrustning till

De filmer ALB kopierar kopieras

entumsband (BCNlQ med en bandkostnad på 300 kr

långsamspelande från branschen motsvarar produktionen av per timme. Enligt uppgift övrig ñlm ca 130 långfilmer eller 195 speltimmar per år. 80% av dessa med videoteknik. Det är således endast är ursprungligen producerade ca 40 timmar/år (20% av 195 timmar) som kan komma i fråga for kopiering till BGN-band på ALB. Kostnaden for dessa uppgår till 12 000 kr. För resterande 80 %, ca 160 timmar, blir det fråga om VHS-kassetter med en timkostnad på 21 kr. Den totala kostnaden för VHS-kassetter blir då 3 500 kr.

Personalkostnader

Personalbehovet for att hantera den övriga filmen är svårt att beräkna eftersom det inte finns någon samlad överblick över utbudet. Medellängden for en film av den här kategorin kan uppskattas till 20 minuter. 40 timmars speltid motsvarar sålunda ca 120 filmer, vilka skall föras över till videokassett. För detta beräknas 0,2 heltidstjânster. Inte heller for denna kategori finns någon dokumentation eller registrering. Det krävs därför både resurser för utbudsbevakning och utförlig katalogisering. Sammanlagt en heltidstjânst beräknas for detta.

Övriga kostnader

För katalogisering av den övriga filmen beräknas ett tillskott av 0,5 terminalarbetsplatser samt årligt ökat minnesutrymme med 1,25 megabyte. Detta motsvarar en årlig kostnad på ca 4 000 kr. Den årliga tillväxten av band beräknas till ca fem hyllmeter, motsvarande en årlig kostnadsökning av 2 000 kr.

17.5 Totalkostnader

Bandkostnader

Som framgår av ovanstående beräkningar uppgår den totala bandkostnaden for de föreslagna utvidgningarna av pliktexemplarslagen till 258 000 kr. För denna kostnad kan ett urval av nârradio- och satellitsändningarna och hela den nuvarande produktionen av lokala egensändningar i kabelnât samt beställningsfilm/video spelas in för arkivering på en acceptabel teknisk kvalitet.

Personalkostnader

För ALBs hantering av de nya leveranspliktiga medieformerna redovisas ett behov av 7,4 heltidstjänster. Av dessa bör enligt min mening en

vara en kvalificerad handläggare med ansvar för utbudsbevakning, av urvalsprinciper, informationsinsatser mot kontinuerlig uppföljning bör sändande föreningar och företag mm. De resterande 6,4 tjänsterna För handläggartjänsten beräknas 225 000 vara på byråassistentnivå.

kr inklusive lönekostnadspålägg och kringkostnader. För en byråassis-

tent beräknas en årlig kostnad på 200 000 kr inklusive lönekostnadspå- Den årliga kostnaden for bandning av satellitlägg och kringkostnader. sändningar beräknas till ca 100 000 kr. Den totala personalkostnaden uppgår då till l 605 000 kr.

Övriga kostnader

Kostnaden for en dataterminal uppgår till 20 000 kr inkl moms. Därtill kommer möbler och annan utrustning till en kostnad av ca 10 000 kr. Kostnaden för varje terminalarbetsplats blir därför 30 000 kr. Som ovan redovisas ett behov av ytterligare tre terminalarbetsplatframgår ser. Investeringskostnaden för detta blir således 90 000 kr. Behovet av utökad minneskapacitet beräknas till 18,6 megabyte per år. Ett sekundärminne som rymmer 170 megabyte kostar ca 85 000 kr. Detta skulle täcka ALBs tillkommande behov under ca nio år. Även detta är fråga i datorutrustning för statliga om en investeringskostnad. Investeringar finansieras av statsmyndigheter genom en speciell fond som förvaltas kontoret. Själva investeringskostnaden bekostas ur denna fond, medan får betala en årlig avgift till Statskontoret. Detta innebär myndigheten att Statskontoret står för investeringskostnaden, 145 000 kr, för tre terminaler och ett sekundärminne på 170 megabyte. Med en avskrivningsanvänder, blir ALBs tid på sex år, som är den norm som Statskontoret ca 15 000 kr och för sekundärminne ca årliga avgift för tre terminaler för möbler och annan utrustning, ett 22 000 kr. Investeringskostnaden motsvarande totalt 30 000 kr, bestrida från ALBs anengângsbelopp av ALBs ADB-kostnader kan således beräknas till toslag. Ökningen talt ca 37 000 kr i årliga avgifter.

Den totala årliga arkivtillväxten ökar med ca 40 hyllrneter per år. Med nuvarande lagringssystem motsvarar detta en årlig kostnadsökning på ca 12 000 kr.

Tabell 17.1 Kostnadskonsekvenser (l 000 kr) exklusive investeringskostnad på 30 000 kr.

Övrigt

18 Tänkbara

samordningsvinster

18.1 Bakgrund

Utgångspunkten for mitt arbete bör enligt direktiven vara att inom ramen för tillgängliga resurser bevara det material som är mest intressant. En höjd ambitionsnivå inom ett område kan behöva motsvaras av en minskad ambition inom ett annat, eller av att arbetet bedrivs på ett mindre kostnadskrävande sätt. I huvudsak tre institutioner, ALB, programbolagen inom SR-koncernen samt filminstitutet, bedriver idag med stöd av allmänna medel en mer omfattande arkivering av ljud- och bildupptagningar. Kostnadsbesparingar som kan uppstå genom minskat dubbelarbete hos dessa tre institutioner kan användas for att skapa möjligheter till bevarande av mediekategorier som idag inte omfattas av leveransplikt. Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att kortfattat redovisa bakgrunden till nuvarande ordning.

DAK-kommittén diskuterade i sitt betänkande (SOU 1974:94, sid 257 f?) tre alternativ för att organisera samhällets arkivering av ljud- och bildupptagningar.

1. Arkiveringsverksamheten vid nationalfonoteket (då en avdelning inom KB), SR och ñlminstitutet byggs ut inom dessa institutioner. 2. Arkiveringsverksamheten vid nationalfonoteket och Filminstitutet byggs ut inom dessa institutioner. Nationalfonoteket arkiverar ljudupptagningar, Filminstitutet bildupptagningar. Radiosändningar arkiveras vid nationalfonoteket och PV-sändningar vid ñlminstitutet. SR arkiverar ej något for forskningsândamål. 3. Arkiveringen av ljud- och bildupptagningar samlas till en central institution.

DAK framhöll att de två första alternativen hade den nackdelen att arkivmaterialet blev uppdelat på olika arkivbildande institutioner. att få en samlad bild av arkivmaterialet skulle därmed svårigheterna öka. DAK pekade också på att gränsdragningen mellan ljud- och bildsannolikt skulle te sig mindre naturlig i framtiden. DAK upptagningar fann att övervägande skäl, praktiska, ekonomiska och principiella, talade for att arkiveringen skulle förläggas till en central institution som borde få ställning av statlig myndighet. Detta förslag stöddes av en klar majoritet av remissinstanserna, endast Föreningen Sveriges Filmproducenter och Musikaliska Akademien förordade andra lösningar.

Filminstitutet avvisade i sitt remissvar alternativ 1, men förklarade sig att deti villigt att i positiv anda pröva alternativ 2, med det påpekandet så fall borde beaktas att ñlminstitutet är en fristående stiftelse medan man i betänkandet använde uttrycket officiellt arkiv. Filminstitutet accepterade alternativ 3 med den invändningen att den föreslagna leveså att även konstnärligt filransplikten borde kompletteras viktigare mer skulle kunna bevaras i sin ursprungliga form. Som en rimlig arbetsfördelning mellan den nya institutionen och filminstitutet föreslogs att den förstnämnda arkiverade all film på sätt som föreslås i betänkandet medan filminstitutet arkiverar endast ett urval av filmerna och då företrädesvis inte på videoband utan i filmform.

i sitt remissvar att ett centralt mediearkiv Sveriges Radio tillstyrkte inrättades enligt DAKs forslag. Denna inställning grundade sig mindre på de egna arkivens otillräcklighet än på överväganden av principiell art. Företaget påpekade att dess huvuduppgift är att producera promåste bli ett sekundärt intresse. Svegram och att arkivverksamheten att, om inga tekniska hinriges Radio anförde också att det vore rimligt der förelåg, de program som finns hos den nya arkivinstitutionen också skulle kunna sändas på nytt, givetvis med beaktande av upphovsmännens intresse.

att han de- I propositionen (1977/7 8:97, sid 102) angav föredraganden lade uppfattningen att ljud- och bildupptagningar bör bevaras hos en central institution. Därigenom kan de tekniska och personella resurserna utnyttjas på ett effektivt sätt. Dessutom möjliggörs en mer övergri-

pande behandling av t ex gallringsfrågor. En statlig myndighet har de bästa förutsättningarna att tillgodose forskningens intressen, vilket blir en av huvuduppgifterna for en ny institution. Även kommande gallringsuppgifter utförs lättast inom ramen for en statlig myndighet.

Jag har under mitt arbete haft en rad kontakter med företrädare for användare av arkivmaterial inom det här området, dvs i forsta hand forskare, for leverantörer av pliktexemplar, samt for upphovsmännens intresseorganisationer. Enligt samstänuniga uppgifter har den nuvarande ordningen med en central arkivinstitution fungerat mycket bra. Det finns därför ingen anledning att frångå principen om att allt ljudoch bildmaterial skall arkiveras inom en central statlig arkivmyndighet. Det kan däremot finnas anledning att närmare se över omfattningen av onödigt dubbelarbete och peka på möjligheter till kostnadsbesparande samordning mellan de olika institutionerna.

18.2 Samordning mellan ALB och Sveriges Radio

I regeringens proposition (1985/86:99) Sveriges Radio 1986-1992 uttalade föredraganden att Sveriges Radio-koncernen och arkivet för ljud och bild (ALB) bör sträva efter att samordna resurserna for arkivering av radio- och TV-program så att samhällsekonomiska vinster kan göras och dubbelarkivering undvikas. Även i fråga om katalogisering bör koncernen och ALB samarbeta. I mina direktiv anges att den lämpliga ansvars- och uppgiftsfordelningen mellan ALB och koncernen Sveriges Radio särskilt skall övervägas.

Alltsedan ALBs start 1979 har det funnits ett väl utvecklat samarbete mellan ALB och de olika programbolagen inom SR-koncernen. Detta är reglerat i ett avtal (se bil 8), där det finns överenskommelser om gallringssamrâd, ömsesidig tillgång till samlingarna, katalogsamarbete m m. Denna samordning har fungerat utomordentligt väl och därigenom har bl a forskarna via ALB fått tillgång till det rika material som finns i riksradions och Sveriges Televisions programarkiv.

ALB och programbolagen inom SR-koncernen har skilda syften med sin arkiveringsverksamhet. Arkivet for ljud och bild har till uppgift att se till att det svenska kulturarvet vad gäller ljud och rörlig bild bevaras for framtiden. Det är dessutom ALBs uppgift att tillhandahålla material ur samlingarna for seriösa forskningsändamål. För att kunna fullgöra dessa uppgifter får ALB som pliktexemplar bl a det totala programutbudet från SR-koncernen.

inom koncernen Sveriges Radio har till uppgift att Programbolagen producera och sända TV- och radioprogram. För reprisering av hela program och for annan användning inom programverksamheten sparar de olika programbolagen vissa av sina egna originalband. Innehållet på dessa band finns också bevarat på de referensband som efter sex månader fors över till ALB.

Arkivering av samma material sker således inom ALB och SR-bolagen, men for skilda syften. ALB styrs av lagstadgad leveransplikt och en skyldighet att bevara material for framtiden, medan SR-bolagens arkivering styrs av Företagsekonomiska och programmässiga överväganden. En teknisk skillnad mellan ALBs band och SRs är att ALB-banden registrerar utgående ljud och bild, dvs den distribuerade produkten, medan SR-banden innehåller den producerade produkten. Ofta sammanfaller dessa helt eller delvis, men i många fall saknas i SRs arkiv de sammanhållande studioinslagen.

Vid sidan av referensband och originalband framställs både på ALB och inom SR-bolagen tillfälliga kopior for olika ändamål, påseende, katalogisering osv. I det här sammanhanget diskuteras dock endast de band som är avsedda for lângtidsarkivering.

Strävan har från båda parter varit att i möjligaste mån undvika att dubblera verksamheter och arbetsinsatser. Detta har naturligtvis inte helt kunnat undvikas. Om det är möjligt att minska dubbelarkiveringen utan att göra avkall på bevarandemålet eller tillhandahållandet hos programbolagen och ALB, skulle ekonomiska vinster kunna göras. I följande avsnitt redovisas omfattningen av dubbelarbete idag samt

tänkbar samordning vad beträffar dels bevarandet och dels katalogisering.

l8.2.1 Radio

R iksradions sändningar levereras till ALB på sextimmarsband med fyra spår som löper parallellt. Där bandas sändningarna från de tre programkanalerna samt utlandsprogrammets sändningar. De av utbildningsradions program som sänds i riksradion referensinspelas på samma band. Inspelningarna görs i mono, med en hastighet av 4,75 crn/sek, vilket anses ge en acceptabel ljudkvalitet för tal men inte för musikinper dygn. Eftersom P1 och slag. Referensbandningen löper 24 timmar P2 oftast har sândningsuppeháll under natten kommer tvâ av kanalerna att vara outnyttjade sex timmar per dygn. Riksradions utbud består till ca 20% av repriser, dessa spelas också in och bevaras på ALB. Den totala årliga accessionen av riksradioband uppgår till ca 1 460 band till en kostnad enbart for banden av 225 000 kr.

Riksradions programarkiv sparar sådana inspelningar, producerade av riksradion, som bedöms vara av värde for programverksamheten. F n arkiveras ca 10-l5% av alla sända radioprogram. Detta blir ca 5 500 band per år till en kostnad enbart for banden av 750 000 kr.

Lokalradions sändningar spelas huvudsakligen in på samma bandtyp och med samma hastighet som riksradions. Vissa sändningar spelas dock in på kassettstandard. LRAB har totalt sett längre sândningstid än riksradion, vilket till ALB levererade band.

avspeglar sig i antalet

Under budgetåret 1985/86 levererades 2 302 band till en kostnad av ca 250 000 kr.

Till skillnad från riksradion har inte LRAB något centralt programarkiv. Varje station arkiverar de band som den bedömer vara intressanta från programsynpunkt. Arkiveringsgraden varierar därför kraftigt mellan de olika stationerna.

Den tekniska kvaliteten gör det endast möjligt att i på ALBs radioband begränsad omfattning (rena talprogram) använda dessa för programändamål. Inom LRAB och riksradion pågår f n ett gemensamt utveck- Därlingsprojekt for att ta fram ett digitalt referensbandningssystem.

igenom skulle sändningarna kunna referensbandas i stereo med återut-

sändningsbar kvalitet. LRAB har beslutat att av praktiska skäl, på grund av sändningstidsökningen i den nya programkanalen P4, införa ett digitalt referensbandningssystem. Riksradion däremot vill ytterliden tekniska utvecklingen, framför allt med tanke på den gare avvakta digitala ljudkassetten, som planeras för introduktion i Europa under 1987.

En av effekterna när LRAB inför digitaliserad referensbandning blir att referensbanden får återutsändningsbar kvalitet. De kan därigenom användas även i programverksamheten. En fråga som då uppställer sig är i vilken omfattning lokalradiostationerna kan minska den egna aroch därigenom göra kostnadsbesparingar. Lokalradions prokiveringen I engramproduktion bygger i stor utsträckning på direktsändningar. dast begränsad omfattning görs mer genomarbetade dokumentära proär intresset for arkivmaterial relativt begram. Av den anledningen gränsat. Program och inslag av den typ som idag arkiveras på stationerna är oftast av den karaktären att de ändå kommer att sparas lokalt oavsett om ALB har en återutsändningsbar kopia eller ej. På sikt borde det dock kunna innebära en viss minskning av bandkostnaden för LRAB om stationerna får tillgång till det totala utbudet på sändningsbar kvalitet via ALB.

Om ett liknande system skulle införas också vid riksradion ökar förutför en samordning av arkivverksamheten. Trots att ett disättningarna f n innebär avsevärt högre bandkostnader än gitalt inspelningssystem den nuvarande referensbandningen kan detta ändå medföra en sänkning av de totala kostnaderna. Som framgår ovan uppgår RRs kostnader för arkivband till 750 000 kr. Vid en gemensam arkivering skulle denna kostnad kunna reduceras avsevärt. Förutom de ekonomiska vinster att de band som arkiveras för som kan uppstå, tillkommer framtiden får en hög teknisk kvalitet, samma som vid sândningstillfället. Omfattningen av en sådan samordning är beroende av riksra-

dions behov av att bevara originalband och de krav som kommer att ställas från RR och ALB på tillgänglighet till materialet. I samband med ny referensbandningsteknik vore det också intressant att undersöka möjligheterna till selektiv bandning, så att kanaler utan sändningar och identiska repriser kunde undantas.

Vid ALBs start producerade riksradion en katalog över det totala sändningsutbudet, den s k programkatalogen. Denna katalog har nu lagts ner och ALB har i stället fått resurser för att producera en katalog som motsvarar ALBs behov. RRs programarkiv framställer en manuell kortkatalog över de programband som arkiveras där. Långt framskrid na planer finns för en övergång till datorbaserade rutiner. Programarkivets katalog är till for att radions producenter snabbt skall kunna återfinna ett tidigare sänt inslag. Detta kräver en noggrann beskrivning av innehållet på varje band, och katalogiseringen föregås i många fall av genomlyssning.

Både inom ALB och RR pågår således katalogisering av samma material. Trots att syfte och uppläggning av de två katalogerna är olika är det ändå angeläget att en samordning kan ske, framför allt då båda katalogerna blir datorbaserade. Det är därför viktigt att de datorsystem som väljs är kompatibla och medger ömsesidig tillgång till den lagrade informationen. Det mest rationella vore naturligtvis att RR och ALB kunde enas om en gemensam databas for arkivkatalogerna.

En mer utvecklad samordning mellan ALB och riksradions programarkiv förutsätter som framgår ovan ett nytt referensbandningssystem. Även om det är rimligt att anta att ett sådant samarbete kommer att medföra kostnadsbesparingar, är det f n inte möjligt att beräkna vilka belopp sådana besparingar kan uppgå till eller när de kan uppstå. Efter vad jag har inhämtat finns det dock ett intresse både hos ALB och riksradion att ta upp en diskussion om ett mer utvecklat samarbete beträffande referensbandning och övri ga arkivfrågor.

Inom utbildningsradion pågår f n en översyn av rutinerna för arkive› ring och registrering av programmaterial från både radio- och TV-sändningar. I det sammanhanget är det angeläget att möjligheterna till

samordning mellan UR och ALB undersöks. UR gör i högre grad än RR och SVT bearbetningar av sina program mellan olika sändningstillfällen. Möjligheterna till kostnadsbesparande samordning med ALB är därigenom mer begränsade.

Riksradions grammofonarkiv, som är ett centralt arkiv för alla bolag inom Sveriges Radio, har bl a ambitionen att alla i Sverige inspelade skivor skall köpas in (se avsnitt 5.2.1.2). ALB får som pliktexemplar in ett exemplar av alla fonogram, skivor och kassett/er, som mångfaldigats i Sverige. Grammofonarkivets skivor köps in för att spelas i radio- och TV-program, medan pliktexemplaren hos ALB skall bevaras for framtiden och får bara användas for forskningsândamål. De grundläggande förutsättningarna for de olika arkiven är så skilda, att det enligt min mening inte är rimligt att tänka sig någon ökad samordning, vad gäller själva bevarandet. Det är dock naturligt och till gagn for båda parter att ett nära samarbete upprätthålls, t ex i form av utbyte av bandkopior for att komplettera samlingarna. Grammofonarkivet producerar datorbaserade mikroiichekataloger över sina samlingar. Hittills har ALB prenumererat på dessa kataloger. ALB har fått medel för att fr 0 m budgetåret 1988/89 producera en Förteckning över i landet utkomna fonogram, en svensk nationaldiskografi. I det sammanhanget är det viktigt att möjligheterna till samordning mellan ALBs och grammofonarkivets datorsystem noga övervägs. Liksom for radio- och TV-katalogerna underlättas ett sådant samarbete om det finns möjlighet till kommunikation mellan de skilda datorsystemen. g. .

l8.2.2 TV

Referensbandningen för rikssändningarna i TVs båda programkanaler sköts av den centrala teknikenheten inom SVT. Det totala utbudet spelas in på tretimmars VHS-kassetter. Den svenska produktionen, med vissa undantag, spelas dessutom in på professionell entumsstandard (BCN). Av bandekonomiska skäl spelas sändningarna in med endast halva bandhastigheten. Den lägre inspelningshastigheten medför inte någon märkbar skillnad beträffande bildåtergivningen, utan banden håller i det avseendet återutsändningsbar kvalitet. Däremot kan ljud-

kvaliteten i vissa fall bli något försämrad, vilket innebär att SVT inte godkänner BCN-banden som sändningsband for seriösa musikproduktioner. BCN -banden ligger kvar på SVT under en treårsperiod, då bolaget har fri nyttjanderätt till banden. Under denna tid har ALB möjlighet atti undantagsfall få kopior av banden utan kostnad. Efter tre år levereras dessa successivt till ALB. Då banden finns hos ALB har SVT

möjlighet att få kopiering utförd till sjálvkostnadspris. Årligen levere-

ras till ALB ca 2 500 VHS-kassetter (inkl regional-TV) samt 550-600 BCN-band. Kostnaderna for VHS-kassetterna âr 115 000 kr och for BCN -banden ca 700 000 kr (ca 300 kr per timme).

Arkivering av TV-program, som producerats och sänts av SVT, handhas av bolagets tekniska enhet. TV-arkivet har ansvar for insamling, katalogisering och vård av film, ljudband och textband samt katalogisering av videoband. För insamling, förvaring och vård av videoband svarar en annan avdelning inom den tekniska enheten. Inom SVT finns en arkivkommitté for TV -inspelningan Denna sammanträder en gångi månaden och beslutar, på forslag från de enskilda redaktionerna om ar-

kivering eller kassering av inspelningar for TV samt bevakar TV-pro-

grammen ur historisk synpunkt och rekommenderar inspelning av tex direktsända program. Samtliga sända program fors upp på s k arkivlistor, där redaktionerna anger sina önskemål i fråga om arkivering av film och videoband. Den årliga accessionen utgörs av 750 000 meter 16 mm film, motsvarande ca 500 timmars speltid. Därtill kommer 1 200 band, motsvarande ca 1 000 timmar. Det bevarade ñlm- och videomaterialet överlappar delvis varandra. Det är därför svårt att bestämt ange hur stor del av TV-produktionen som löpande sparas i TV-arkivet. Nyhetsprogram fors inte upp på arkivlista. Samtliga nyhetssändningar bevaras på ALBs BCN-band. Det är praktiskt taget uteslutande den inhemska produktionen som bevaras i TV-arkivet. Endasti undantagsfall kan utländska produktioner arkiveras. Kostnaden for den årliga bandtillvâxten uppgår till ca 630 000 kr enbart for bandinköp.

Förutom de stora mängder filmmaterial som sparas i TV-arkivet, arkiveras TV-utbudet på tre olika nivåer. ALB bevarar det totala utbudet på VHS och de svenska forstasändningarna dessutom på halvfarts BCN medan TV-arkivet bevarar vissa program på entums originalband. Som

framgår ovan sparas 1 000 timmar svenska forstasändningar årligen på samtliga dessa bandtyper. Om man kunde avstå från BCN-bandningen av dessa genom att SVTs originalband kunde utnyttjas också for ALBs skulle man uppnå vissa årliga besparingar beträffande kostnasyften lokaler och framtida vårdinsatser. Dessutom blir derna for band, hyllor, de band som bevaras for framtiden av bästa möjliga kvalitet. Detta förutsätter redan fore sändning kan avatt SVT for vissa typer av program skall arkiveras eller inte. Både SVT och ALB göra om originalbanden har förklarat sig intresserade av att föra vidare diskussioner med syfte utveckla arkivsamarbetet i denna riktning, dvs så att att ytterligare ALB också kan få tillgång till de originalband som arkiveras av SVT.

SVT bedriver en omfattande katalogiseringsverksamhet. Dels framställs över det totala TV-utbudet, och en katalog programkatalogen, dels görs en mycket utförlig och detaljerad beskrivning av de program som bevaras i arkivet. Även ALBs BCN-band fortecknas. De skilda kainom SVT kommer under år 1987 att sammanforas i en talogsystemen gemensam databas. Eftersom ALBs användare genom avtal har garanterats tillgång till SVTs katalogsystem, gör ALB ingen katalogisering av TV-sändningar, med undantag for de äldre TV-program som på forforvârvas från TV-arkivet. På det här området förekomskarforfrågan for ett framtida samarbete mer således inte något dubbelarbete. Viktigt är dock att det sker en samordning, liksom for riksradion, mellan insti- Det mest fördelaktiga vore naturligtvis om tutionernas datorsystem. samma katalogsystem kunde användas både for ALB och de olika programbolagen inom SR-koncernen.

18.3 Samordning mellan ALB och filminstitutet

ALB har av riksdagen for att pliktexemplarslagen eftergetts ansvar levs och att offentligorda upptagningar av ljud och rörlig bild, inklusifinns bevarade for framtiden och hålls tillve biograffilm, därigenom for seriösa forskningsändamål. Svenska Filminstitutet (SFI) gängliga skall 1§ i 1982 års film- och videoavtal bl a medverka till bevaenligt randet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse. Det råder en viss oklarhet beträffande ansvars- och uppgiftsfordelningen

mellan de två institutionerna, och frågan har tagits upp till behandling i olika tidigare sammanhang.

I propositionen (l977l78z97) Pliktexemplar till bibliotek 8a arkiv betonade foredraganden (sid 74) beträffande filminstitutets arkivverksamhet att det framlagda förslaget till systematiskt bevarande av bl a långfilmer hos ALB inte borde ses som en ersättning för det ñlmbevarande på ñlmbas som sker hos filminstitutet och grundar sig på avtal med filmbolagen. Han framhöll att det var angeläget att filminstitutet även i fortsättningen skulle kunna genom avtal ta emot och förvara film på ñlmbas. De framlagda förslagen skulle delvis ses som ett komplement till filminstitutets filmsamlingar med särskild tonvikt på bevarandeaspekten och vidgade möjligheter till utnyttjande för forskningen.

I betänkandet (Ds U 1979:5) Den svenska ñlmpolitiken anges att tillkomsten av det statliga arkivet för ljud och bild (ALB) bör kunna leda till förändringar för filminstitutet. Det ansågs dock vara för tidigt att uttala sig om hur ansvarsfördelningen och samarbetet mellan ALB och filminstitutet skulle utformas mera i detalj och om vilka konsekvenserna skulle bli for filminstitutet.

I regeringens proposition (1981/82:1 11) Om vissa ñlmfrågor m.m. påpekade föredraganden att bevarandet av filmer hos filminstitutet och ALB bygger på olika legala förutsättningar. De två institutionerna utnyttjar olika teknik och har olika syften. Det borde dock, enligt föredraganden, finnas goda förutsättningar for ett nära samarbete i den praktiska hanteringen, även om förutsättningarna för de båda institutionernas bevarande av filmmaterial skiljer sig åt. I detta sammanhang anförde också foredraganden att han räknade med att de resurser som skulle komma filminstitutet till del också skulle räcka till en viss nödvändig förstärkning av institutets arkivfunktioner.

ALB, vars verksamhet finansieras helt över statsbudgeten, har ett årligt anslag på ca 9,5 milj. Därav ägnas 1,2 milj åt hantering av pliktexemplar och förvärv av film. ALB avsätter årligen ca 900 000 kr for pliktexemplaren och drygt 300 000 kr för förvärv av film. I dessa belopp ingår för respektive kategori kostnader för inkrävning, mottagning,

scanneröverföring, bandinköp, registrering och katalogisering. Pliktexemplaren utgörs huvudsakligen av biograffilm, medan filmförvärven nästan uteslutande består av äldre beställningsfilm.

Pliktexemplarslagen förutsätter att alla biografvisade filmer skall arkiveras hos ALB i form av videokopior (se avsnitt 13.6). ALB har kontinuerligt strävat efter att höja den tekniska standarden på videobanden. Från början spelades allt över på videosystemet VCR, som främst var tänkt för konsumentmarknaden. Nu spelas, som tidigare nämnts, den svenska filmen in på långsamspelande entumsband (BCN) och den utländska filmen på 3/4-tums U-matickassetter. Förutom de filmer som kopierats till video sedan 1979, har ALB också i sina samlingar ett stort antal filmtitlar som levererats i form av videogram eller TV-sändningar.

Filminstitutet finansieras huvudsakligen genom biograf- och videoavgifter men får också ett statsbidrag, som uppgår till en fjärdedel av de samlade intäkterna. Under budgetåret 1985/86 fick Filminstitutet statsanslag om drygt 35 milj kr. De årliga kostnaderna för arkivering och dokumentation av film uppgår till ca 13 milj (se avsnitt 9.5). År 1964 övertog Filminstitutet Svenska F ilmsamfundets samlingar av filmer

och kringmaterial. Filmsamlingen omfattade då ca 1 000 titlar. Film-

institutet har sedan dess lagt ner stora ansträngningar på att restaurera och överföra den svenska spelfilmen från brandfarlig nitratñlm till säkerhetsfi lm. Verksamheten har bedrivits dels med filminstitutets ordinarie medel, men också med hjälp av särskilda statsanslag. Fr o m 1982 års avtal upphörde de särskilda statsanslagen och verksamheten förutsattes fortsätta inom ramen för tillgängliga resurser. Vid sidan av arbetet med att restaurera den äldre svenska filmen har filminstitutet byggt vidare på Films-amfundets samlingar och har nu ett omfattande bibliotek med litteratur om film- och TV-mediet, klipparkiv, bildarkiv, filmograñproduktion och ett Filmarkiv med ca ll 000 titlar. Av dessa är 8 800 visningskopior av spelñlm, varav 1 500 är svenska, samt 3 200 visningskopior av kortfilm. Mer än 80% av lilminstitutets samlingar av spelfilm utgörs således av utländska filmproduktioner.

Den årliga accessionen till SFIs arkiv uppgår till ca 300 filmer och bygger på frivilliga överenskommelser. Ett av villkoren for att en produktion skall få ekonomiskt stöd från SFI är att producenten åtar sig att lânma en s k säkerhetskopia till institutets arkiv för långtidsarkivering. Alla distributörer av utländska filmer, som begär dispens från pliktexemplarslagen (se avsnitt 5.1.4), åtar sig att deponera en filmkopia av god kvalitet hos SFI. Även sådana distributörer som inte utnyttjar möjligheten till dispens deponerar i många fall ändå en distributionskopia hos SFI. Detta innebär att en mycket stor del av det svenska biografutbudet arkiveras på filmbas i filminstitutets arkiv.

Eftersom filminstitutet genom Faktablad om film och Filmårsboken utförligt dokumenterar utbudet på de svenska biograferna, har ALB inte avsatt resurser för atti katalogform beskriva dessa filmer. Däremot har ALB behov av en enklare beståndskatalog, där man kan hitta filmerna under vissa grundläggande sökbegrepp. För ej biografvisad film, som inte redovisas någon annanstans, gör ALB en mer utförlig katalogisering. Hittills har denna skett med manuella rutiner, men fr 0 m innevarande budgetår har ALB fått medel för att datorisera bl a katalogverksamheten.

En av ALBs huvuduppgifter är att hålla samlingarna tillgängliga för seriösa forskningsändamål. Filmforskare och filmstudenter har i särskilt hög grad efterfrågat ALBs tjänster. För 40 kr kan de hos ALB få tillgång till en videokassett, som de kan spela obegränsat antal gånger. Genom videotekniken år det möjligt att på ett enkelt sätt backa och spela om en viss sekvens eller att stoppa bandet på en viss bild. Under budgetåret 1985/86 utnyttjade 123 ñlmvetare ALBs samlingar. N umera har ALB dessutom tillstånd att låta filmverk ingå i den fjârrlåneverksamhet som ALB etablerat med andra universitetsorter. 25% av de utlånade filmverken skickades till orter utanför Stockholm.

Filminstitutet expedierar årligen ca 2 000 långfilmer till i forsta hand filmklubbens visningar i Stockholm, Göteborg, Umeå och Malmö, men också till vissa andra institutioner och till enskilda forskare. Det är möjligt for en forskare att få en enskild visning i biograf av filmer ur samlingarna. Detta medför dock en kostnad på ca 1 000 kr per film.

Av ovanstående framgår att viss dubbelarkivering pågår f n. För bevarande- och forskningsändamål sparar ALB videokopior av samtliga biografvisade filmer, medan filminstitutet av iilm- och kulturhistoriska skäl bevarar ñlmkopior av i stort sett samma material. Beträffande katalogisering pågår dubbelarbete endast i begränsad omfattning. Detta skulle kunna minskas ytterligare på sikt genom ett informationsutbyte mellan de två institutionernas databaser. För tillhandahållande av material finns en klar åtskillnad i ansvar och möjligheter. Den forskare som vill studera dokumentation om film eller se film projicerad på filmduk vänder sig till Filminstitutet, medan den forskare som har behov av att studera film i form av videokopia vänder sig till ALB.

Enligt min mening bör den nuvarande arkiveringen av film på videoband bibehållas men kompletteras så att bevarandet av framför allt svensk film på filmbas får fastare former, motiven för detta finns närmare redovisade i avsnitt 13.6. En förutsättning for diskussionen om ansvars- och uppgiftsfördelning är således att arkiveringen skall ha ungefär samma omfattning som idag. En annan förutsättning måste vara att forskarna också i fortsättningen garanteras tillgång till materialet i minst samma utsträckning som f n. Vidare måste hänsyn tas till det förhållandet att filminstitutet är en privat stiftelse, medan ALB är en statlig myndighet (jfr avsnitt 13.6). Jag har övervägt olika modeller för samordning och ansvarsfördelning, bl a följande alternativ.

Alternativ 1

Filminstitutet har hävdat att den nuvarande lagstiftningen är olycklig vad gäller plikt/exemplar av film. Dels kan bevarandet av svensk film inte anses vara tillgodosett med ALBs videokopior och dels innebär ALBs hantering att den nuvarande splittringen är både orationell, kostsam och innebär väsentligt dubbelarbete framför allt då det gäller svensk spelñlm. Därför föreslås att den nuvarande leveransplikten till ALB utgår för all biografvisad spelfilm och att lagstiftningen ändras så att det för svensk film införs ett destruktions- och exportförbud av originalnegativ och slutmix till svenskproducerad lâng- och kortfilm. Det bör finnas möjligheter till dispens från denna regel. Tanken är att origi-

nalmaterialet till en svensk film måste, innan det förstörs eller exporteras, erbjudas filminstitutets filmarkiv. Detta skall inte ha skyldighet att bevara filmen för framtiden utan kan välja att arkivera den eller

förstöra den efter vissa gallringsprinciper. Ägaren skall hela tiden ha

tillgång till sitt material for kopiering. För utländsk film bör enligt forslaget varje filmägare bli ålagd att skriva individuella depositionsavtal med ñlminstitutet. Videokopior skall endast framställas när forskningen så kräver. All hantering av biografvisad spelfilm skulle således föras över från ALB till Filminstitutet.

Alternativ 2

Ett annat alternativ skulle kunna vara att delar av cinematekets verksamhet frigörs från Filminstitutet för att tillsammans med ALB bilda ett nytt nationellt arkiv för ljud och rörliga bilder, inklusive film pâ ñlmbas. Därigenom skulle hela ansvaret for all arkivering av rörliga bilder samlas under en huvudman, en statlig myndighet.

Alternativ 3

Slutligen skulle en ansvarsfördelning kunna göras så att ALB också i fortsättningen blir mottagare av pliktexemplar for scanneröverforing, medan ansvaret for att lângtidsarkivera svenska filmoriginal åläggs

filminstitutet. Utländsk film arkiveras på ALB som videokopia. Film-

institutet bevarar som deposition ett urval utländska spelfilmer av konstnärligt eller filmhistoriskt intresse. Beställningsfilmen blir leveranspliktig till ALB for videokopiering. Filminstitutet bör ha möjlighet att på filmbas bevara vissa särskilt värdefulla filmer också ur denna kategori.

Ett av motiven bakom tillkomsten av ALB var att en forskare på samma ställe skulle kunna få tillgång till hela utbudet på ljud- och bildområdet. Att undanta spelfilm innebär en splittring som for användaren inte kan vara önskvärd. Spelñlm visas ju inte bara på biograf utan forekommer också i de övriga bildmedierna; i TV och på videomarknaden.

Om bara den biografvisade spelfilmen undantas från leveransplikt till ALB uppstår en mängd gränsdragningsproblem. En överflyttning av all hantering av spelfilm innebär inte heller några kostnadsbesparingar. Till skillnad från ALB förfogar inte SFI över någon egen utrustning för överföring av film till video. Filminstitutet bedriver inte heller någon verksamhet med uppspelning av videokopior för externa användare och måste därför tillskapa en sådan funktion med kostnader för teknisk utrustning och personal. Jag har därför inte funnit att övervägande skákvarken av principiell, praktisk eller ekonomisk natur, talar för en sådan förändring som beskrivs i alternativ 1.

I alternativ 2, där ansvaret samlas under samma huvudman, skulle framtida beslut och prioriteringar beträffande ambitionsnivåer, gallring, bevarandeteknik, vårdinsatser och tekniska investeringar lättare kunna samordnas. Användaren skulle inom samma institution ha tillav film, men också till filmkopior i de fall gång dels till videokopior detta är önskvärt. Det skulle inte uppstå några gränsdragningsproblem mellan olika filmkategorier. Resurserna skulle inte heller splittras på två institutioner med delvis samma uppgifter. Det vore också rimligt att insatser för bevarande av film, i budgetsammanhang, vägdes mot andra insatser för att bevara ljud och bild, och inte mot stöd till nyproduktion av film. Mot detta skall dock ställas de fördelar som finns med den nuvarande konstruktionen. Som en del av den svenska filmbranschen kan SFI i vissa fall ha större möjligheter än en statlig myndighet att få gehör for sina önskemål både hos svenska och utländska filmproducenter och distributörer. Det är vidare viktigt att den kompetens och tekniska utrustning som SFI förfogar över kan tas till vara på bästa möjliga sätt. Några kostnader för detta alternativ har inte beräknats. Det är dock troligt att förslaget skulle innebära besparingar.

Alternativ 3 bygger helt på en ansvarsfördelning efter materialets fysiska egenskaper, film på filmbas arkiveras av Filminstitutet medan ALB arkiverar film på videoband. Denna uppdelning, som i stora delar överensstämmer med filminstitutets remissvar på DAK-betânkandet, skulle kunna bli rationell under förutsättning att båda parter genom avtal eller på annat sätt gemensamt kommer fram till och accepterar respektive institutions ansvar och befogenheter. Vissa gränsdragnings-

problem kan dock komma att kvarstå. De ekonomiska konsekvenserna är här svåra att överblicka, men genom att filminstitutet skulle kunna vara mer selektivt i sitt intag av utländska ñlmer borde en sådan här uppdelning kunna medföra vissa kostnadsbesparingar.

Den uppdelning som finns f n mellan de två institutionerna överensstämmer med det trecüe alternativet. SFI har ansvar for arkivering och visning av film på filmbas, medan ALB har ansvar for bevarande av film på videoband och tillhandahållande av videokopior for forskningsändamål. Enligt min mening har verksamheten fungerat bra hittills. for arkivering och SFI har byggt upp kompetens och teknisk utrustning restaurering av filmmaterial. ALB har utrustning for kopiering av film till video och uppspelningsmöjligheter for forskare. Enligt min mening finns det därför ingen anledning att frângå denna uppdelning, och jag förordar således alternativ 3.

18.4 Slutsatser

Även om jag inte i något avseende har kunnat peka på samordningsvinster som i dagens läge går att beräkna i kronor och ören, så menar jag att det finns vissa besparingsmöjligheter inom en nära framtid genom ett ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio.

Genom en ny referensbandningsteknik for radio, som ger återutsändkvalitet, kan den sammanlagda arkiveringskostnaden nedningsbar bringas. Det är därför viktigt att resurser ges for investering i ett sådant system, även om det i initialskedet ställer sig dyrare än det nuvarande.

En bättre samordning mellan ALBs inspelning av TV- program på entumsband och SVTs egen bandarkivering, kan också innebära bespa- Jag har erfarit att ALB och Sveriges Radio-företagen redan har ringar. tagit upp diskussioner i dessa frågor och förutsätter att de till statsmakterna redovisar de vinster som kan komma att uppstå genom samordning på det här området.

Inte heller beträffande filmarkivering kan jag peka på idag mätbara eller förändrad ansvarsfördelbesparingar genom en ökad samordning att framför allt svensk biografñlm bening. Jag anser att det är viktigt form hos ñlminstitutet, men av praktiska skäl varas i sin ursprungliga bör också i fortsättningen en videokopia framställas och bevaras hos dock att ALB och SFI i det fortsatta arbetet kom- ALB. Jag förutsätter mer att sträva efter ett utvidgat samarbete på de områden där så är möjligt, bl a beträffande katalogisering och registrering, inventering och förvärv samt tillhandahållande för forskningsändarnål.

Finansiering

19.1 Utgängspunkter

En viktig utgångspunkt för mina forslag är att de skall kunna rymmas inom nuvarande kostnadsramar. Jag har tolkat uttalandena i direktiven så att förslagen inte skall medföra någon ökad utgiftsbelastning för staten. De ökningar av ambitionsnivån, som jag har föreslagit i det föregående, kan i allt väsentligt finansieras inom ramen för nuvarande inkomster, varför jag anser att förslagen väl ryms inom den i direktiven givna kostnadsramen.

I kap 9 har jag redovisat de totala kostnaderna för den nuvarande omfattningen av bevarandet och i kap 17 vilka kostnader som tillkommer som en följd av mina förslag. Jag utgår från att den nuvarande verksamheten är totalñnansierad, dvs att det inte erfordras några tillskott för att upprätthålla den.

Jag ser heller ingen anledning att räkna med några tillkommande kostnader under de närmaste åren för det för närvarande leveranspliktiga materialet. Visserligen âr det klart vad gäller ljudradion att en fjärde ljudradiokanal - P4 - inom kort kommer att införas. Den nya kanalen skall i allt väsentligt användas för lokalradion, som i samband därmed har aviserat en ambition att öka den totala sändningstiden. Samtidigt uppstår hos riksradion ett behov av ökade programmedel för att fylla luckorna efter lokalradioprogrammen, som hittills har sänts i P3. Tekniken för inspelningarna av ljudradioprogrammen från Sveriges Radio är sådan att inga extra kostnader uppstår till följd av att en ny ljudradiokanal införs. Dock medför en ökad sändningstid för lokalradion också en ökad mängd band att registrera och arkivera hos ALB. Detta har staten redan tagit ställning till genom att anslagsposten för bandinköp

i ALBs budget från och med budgetåret 1986/87 blev förslagsvis betecknad.

Jag anser sålunda, sammanfattningsvis, att inga nya statsmedel behöver anslås för att fortsätta med den nuvarande verksamheten annat än sådana kostnadsökningar, som normalt behandlas i den ordinarie budgetprocessen.

19.2 N ârradio

Beträffande närradiosândningar har jag tidigare föreslagit att samtliga närradioprogram som sänds under en vecka på våren och en vecka på hösten skall bevaras. Detta motsvarar i dagens läge ca 6 000 sändningstimmar. Vidare har jag föreslagit att ALB skall ges resurser for att kunna rekvirera intressanta närradiosândningar utanför de två nämnda veckorna till en omfattning motsvarande ca 3 000 sändningstimmar per år. Sammantaget motsvarar denna bevarandenivå ca sex procent av den totala sândningsvolymen med utgångspunkt från förhållandena år 1986.

Som framgår av kap 17 uppgår de sammanlagda årliga kostnaderna för att bevara ett urval av närradiosândningar till 879 000 kr, därav är bandkostnader 135 000 kr, personalkostnader 725 000 kr och övriga kostnader 19 000 kr.

Jag kommer i det följande att förslå att kostnaderna för att för eftervärlden bevara ett urval av närradiosändningar skall finansieras på samma sätt som kostnaderna för den centrala närradioadministrationen, dvs nârradionämndens verksamhet. Enligt min mening bör kostnaden för bevarandet rymmas inom den ordinarie narradioavgiften.

Jag är medveten om att de sândande föreningarna ofta arbetar under små ekonomiska omständigheter och med små administrativa resurser. Men mot bakgrund av den snabba ökningen av antalet nya sändningstillstånd och därmed också inkomster till staten för närradioavgiften

menar jag att mina förslag inte behöver medföra några kostnadsökningar för iöreningama på längre sikt.

Beträffande finansieringen av kostnaderna for de band som skall levereras till ALB krävs vissa preciseringar. Bandkostnaden för det totala urvalet av nârradiosândningar har jag i kap 17 beräknat till 135 000 kr. I analogi med vad som gäller för bandningen av Sveriges Radiosändningarna kan det hävdas att ALB borde stå för bandkostnaderna. Det skulle dock innebära en omständlig och ekonomiskt orationell hantering om ALB skulle betala bandkostnaderna för eller eventuellt skicka band till de drygt 2 000 föreningar som kan komma att vara leveranspliktiga under de två veckor, då alla närradioprogram skall levereras till ALB. Eftersom kostnaderna enligt mina forslag skall finansieras genom nârradioavgiften blir det i alla fall föreningarna som i slutändan får stå för kostnaderna, som då blir högre än vad de eljest skulle behöva bli. Det finns dessutom anledning att räkna med att alla sändande föreningar kommer att få leverera band till ALB, varför det är likgiltigt om kostnaden för banden tas ut genom en högre närradioavgift eller genom att de själva får stå för bandkostnaderna.

Härutöver bör erinras om att föreningarna redan genom lagen (1982:460) om ansvarighet för nârradiosändningar är skyldiga att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningarna bevaras minst sex månader från sändningen. Normalt kommer det att bli dessa s k referensband som efter sexmånadersperioden levereras till ALB. Men det uppstår naturligtvis ändå en extra kostnad för förening- (arna eftersom de inte kan återanvända banden. Dessa extrakostnader är dock för den enskilda föreningen av så ringa omfattning att de kan anses som försumbara i sammanhanget. En (SO-minuters ljudkassett kostar idag 15 kr och kan ofta erhållas till ett lägre pris. Dessutom är denna i och för sig låga kostnad för föreningarna helt jämförbar med kostnader för de referensband som kan efterfrågas. Det stadgas nämligen i lagen om ansvarighet för nârradio (8§) att justitiekanslern och enskilda som âr berörda har rätt att kostnadsfritt ta del av referensbanden och till och med att få en utskrift av vad som har yttrats i programmet.

Vad jag hittills har anfört om finansieringen av bandkostnaden gäller sändningarna under de två pliktveckorna under året. Bandkostnaderna för de sändningar, som ALB bör ha möjlighet att rekvirera utöver dessa två veckor, bör finansieras genom ALB. Skälet för detta är att det här inte är hela nârradiokollektivet som får stå för kostnaden. Det kan bli fråga om att begära in band enbart från vissa sändningsorter eller från en viss typ av föreningar under en del av året. De då aktuella föreningarna skulle kunna drabbas av oskäliga kostnader om de själva ñnge stå för bandkostnaderna.

Ordningen att de leveranspliktiga föreningarna själva får stå för kostnaderna for det leveranspliktiga materialet är densamma som för närvarande tillämpas på videogram- och fonogramområdet. Somjag tidigare har nämnt får dock Sveriges Radio-företagen ersättning för sina bandkostnader trots att programbolagen är skyldiga att bevara referensband i sex månader för bl a radionämndens granskning. Det avgörande motivet för detta är att bandkostnaden för Sveriges Radio för det leveranspliktiga materialet är avsevärd, ca 1,75 milj kr per år. Dessutom får ALB tillgång till kataloger och register hos Sveriges Radiokoncernens företag. Det är svårt att uppskatta värdet härav, men om ALB skulle upprätta motsvarande kataloger och register skulle kostnaden troligen överstiga kostnaden för de band som SR-bolagen levererar till ALB.

Det vore i princip mest konsekvent att programbolagen finge stå for bandkostnaderna, på samma sätt som jag har föreslagit beträffande nârradion. Men med hänsyn till omfattningen av bandkostnaderna och till att SR erbjuder en viktig service åt ALB till uppskattningsvis minst samma värde som bandkostnaden ser jag ingen anledning att föreslå någon ändringi den nuvarande ordningen.

Slutsatsen av vad jag här har anfört om bandkostnaderna för att bevara närradiosändningar från två typveckor är att några särskilda medel inte behöver anvisas för att täcka dessa. Skyldigheten att leverera band av sändningarna innebär att föreningarna får stå för kostnaderna för band av godtagbar kvalitet. Finansieringen av kostnaden för övriga band av närradiosândningar återkommer jag till.

19.3 Satellitsândningar

I kap 13 (13.4.2) har jag uppskattat antalet sändningstimmar från satellit till ca 50 000 per år. Det föreslagna urvalet skulle, i analogi med vad jag har föreslagit beträffande närradiosändningarna, omfatta samtliga i kabelnät distribuerade satellitprogram under en vecka på våren och en vecka på hösten. Det motsvarar ca 2 000 timmar per år. Dessutom föreslår jag, också i konsekvens med förslagen på närradioområdet, att ALB skall ges medel för att kunna rekvirera program utanför de två pliktveckorna till en omfattning som motsvarar 500 tim mar. Sammantaget skulle det röra sig om ca 2 500 sândningstimmar, motsvarande ca 850 VHS-kassetter.

De totala kostnaderna för att bevara det föreslagna urvalet av satellitsândningar uppgår till 366 000 kr. Kostnaden âr indelad i bandkostnader 55 000 kr, personalkostnader 300 000 kr, övriga kostnader 11 000 kr. Liksom för nârradion bör, enligt min mening, kostnaderna för att bevara ett urval av satellitsändningar jämställas med kostnaderna for den centrala administrationen för satellitsändningar i kabelnät. Även arkiveringskostnaderna bör därför rymmas inom den avgift som alla till kabelnät anslutna hushåll måste betala.

Jag har tidigare föreslagit (13.4.2) att kabelnämnden bör ansvara för bandning av satellitsändningar och att dessa band fors över till ALB. Det finns därför inga praktiska eller ekonomiska skäl till särskild finansiering av bandkostnaden for denna kategori.

19.4 Lokala egensândningar

Uppskattningsvis är omfattningen av de lokala egensändningarna i kabelnät för närvarande ca 1 000 timmar per år. Jag är inte beredd att fororda något urvalsförfarande så länge som verksamheten totalt sett har en så blygsam omfattning. De totala kostnaderna för bevarandet av de lokala egensändningarna i kabelnät uppgår till 405 000 kr. Därav är 52 000 kr bandkostnader, 340 000 personalkostnader samt 13 000 kr övriga kostnader.

Enligt min uppfattning bör bevarandet av de lokala egensândningarna finansieras på samma sätt som jag föreslagit för satellitsändningarna, dvs genom den avgift som betalas av de kabelnätsanslutna hushållen. Däremot bör bandkostnaden finansieras på annat sätt.

De lokala egensândningarna är i många avseenden jämförbara med närradiosåndningarna. Visserligen är banden betydligt dyrare än de

ljudkassetter som jag förordar för närradions del. Å andra sidan är an-

talet sändningar begränsat och kostnaden för en extra kassett i det närmaste försumbar i jämförelse med vad en hel TV -produktion kostar.

Kravet på referensbandning är detsamma för lokala egensándningar i kabelnât som för närradiosändningar. Enligt lagen (1985:1057) om ansvarighet for lokala egensändningar (9 §) âr den som driver egensândningar skyldig att se till att varje program som sänds spelas in och att inspelningen bevaras minst sex månader från sändningen. Justitiekanslern och enskild som är berörd har rätt att kostnadsfritt ta del av sådan inspelning och också få en utskrift av vad som har yttrats i programmet.

Jag föreslår att den som är ansvarig för en lokal egensändning också blir skyldig att se till att banden levereras till ALB. Kostnaden för banden får den som bedriver sändningen - dvs den som också skall svara för referensbandningen - stå för, varför jag inte räknar med några kostnader för statens del för dessa band.

19.5 Övrig film/video

Mitt förslag att i framtiden också inrymma s k beställningsfilm i leveransplikten i form av videokopior medför naturligtvis också ökade kostnader. Den sammanlagda kostnaden uppgår till 262 000 kr, uppdelad på bandkostnad 16 000 kr, personalkostnad 240 000 kr samt övriga kostnader 6 000 kr. Beträffande finansiering av den här föreslagna höjningen av ambitionsnivån kan jag inte anvisa några tillkommande inkomster. Däremot anser jag att den ökade samordning mellan ALB och Sveriges Radio, som förutsätts i kap 18, bör kunna ge besparingar på

sikt som väl täcker de 262 000 kr som bevarandet av denna kategori kostar.

Denna materialkategori bör från bandkostnadssynpunkt av praktiska skäl behandlas på samma sätt som biograffilm och videogram. Den leveransskyldige bör således själv stå for kostnaden för en levererad videokassett, medan ALB står for kostnaden i de få fall det blir fråga om en överföring från film till video hos ALB.

19.6 Biograffilm

Ett av mina förslag, som jag tidigare har utvecklat, är att skapa fastare former för att bevara biograffilm inte bara på videokassett utan också på filmbas. Redan idag svarar Svenska Filminstitutet för ett sådant bevarande med stod av 1982 års ñlm- och videoavtal, enligt vilket SFI bl a har till ändamål att medverka till bevarandet av film och material av ñlm- och kulturhistoriskt intresse. Mitt forslag i denna del medför därfor inte några nya kostnader.

Jag âr dock medveten om att SFI anser att institutet måste tillföras nya medel for att ingå avtal om att svara for bevarandet av film på filmbas. Filminstitutets verksamhet finansieras med inkomster från olika håll. 1985/86 kom 49,2 milj kr från biografintäkter, 29,6 milj kr från videoavgifter, 6,5 milj kr från Sveriges Television, 26,0 milj kr från staten som ett generellt statsbidrag och 9,5 milj kr i form av ett specialdestinerat statsanslag. Därutöver fanns vissa medel som inte tidigare ianspråktagits.

Bortsett från de specialdestinerade medlen, och dit får också anslaget från Sveriges Television räknas, flyter medlen från de olika finansieringskâllorna in i den allmänna budgeten for att finansiera alla de olika uppgifter som SFI har enligt ñlm- och videoavtalet. Det finns med andra ord inga medel som är specialdestinerade for att bevara originalfilm.

Jag har velat nämna detta for att markera att om SFI anser sig behöva ytterligare medel för arkiveringsändamål eller for någon annan del av sin verksamhet är detta en fråga som i forsta hand får tas upp i det vanliga budgetarbetet. Det får då också prövas om staten skall öka sitt anslag utöver de 27,5 milj kr som utgår for budgetåret 1987/88 eller om ett visst belopp skall specialdestineras for detta ändamål.

Detta är motivet till att jagi det här sammanhanget inte har räknat några särskilda medel för denna verksamhet som alltså redan bedrivs och är finansierad, delvis med hjälp av det generella statliga anslaget. Jag vill också hänvisa till den föreslagna filmavgiften som berörs i avsnitt 19.7. Om filminstitutet den vägen, i enlighet med kabelnämndens framställning, tillförs ett antal miljoner, bör det kunna förutsättas att filminstitutet har medel for att även i fortsättningen bekosta bevarandet av film på filmbas.

19.7 Finansieringsbehovet

De bandkostnader som kräver finansiering är dels for den övriga film som ALB for över till video, dels for satellitprogrammen och dels för de närradioprogram som ALB kan komma att rekvirera utöver de två veckorna då allt material skall levereras till ALB. Sammanlagt blir det ca 110 000 kr av de 258 000 kr, som de totala bandkostnaderna kan beräknas till (se 17.5), som behöver finansieras särskilt.

Jag har tidigare redovisat ALBs uppskattning av personalbehovet for den utökade verksamheten till sammanlagt 7,4 tjänster till en kostnad av 1 505 000 kr. Därtill kommer ca 100 000 kr för bandning av satellitsändningar. Detta gör en totalkostnad på 1 605 000 kr.

De övriga kostnaderna har jag beräknat till ca 50 000 kr. Detta innebär att de ökade kostnader som kräver finansiering uppgår till 1 765 000 kr (110 000 + 1 605 000 + 50 000).

Beträffande den s k övriga filmen, vars kostnader uppgår till 262 000 kr, bör denna på sikt kunna finansieras genom besparingar. Resterande

kostnadsökning, dvs 1 503 000 kr, är helt att hänföra till samhällets ansvar för att för eftervärlden bevara program från närradio-, satellit- och lokala egensändningar i kabelnät. Det är då rimligt att kostnaden också finansieras med hjälp av närradio- och kabelavgifterna, som nu finansierar närradio- och kabelnämndemas verksamhet.

Varje sändande förening betalade t o m den 30 juni 1987 17,50 kr för varje påbörjad sändningstimme. För budgetåret 1986/87 beräknades avgiften inbringa 2 122 000 kr medan nämndens utgifter enligt regleringsbrevet uppgick till 2 048 000 kr. För budgetåret 1987/88 beräknadesi budgetpropositionen avgiften ge 2 686 000 kr medan utgifterna för nämnden beräknades till 2 245 000 kr. Ibrev 1987-04-08 till utbildningsdepartementet framhöll närradionämnden att då sändningsavgiften fastställdes till 17,50 kr per sändningstimme antogs omfattningen av sändningsverksarnheten uppgå till 125 000 timmar. Verksamheten ökade dock snabbare, och under kalenderåret 1986 uppgick antalet sándningstimmar till drygt 149 000. Nämnden bedömde att sändningsverksamheten under budgetåret 1986/87 skulle omfatta 158 000 timmar och under budgetåret 1987/88 ca 170 000. Därför föreslog nämnden att sändningsavgiften skulle sänkas till 15 kr per beviljad sändningstimme för budgetåret 1987/88. Regeringen har beslutat den 4 juni 1987 i enlighet med framställan och fastställt avgiften till 15 kr från och med den 1 juli 1987. I statsbudgeten för budgetåret 1987/88 upptas intäkterna från närradioavgiften till 2 466 000 kr.

På kabelområdet är utvecklingen likartad den på närradioområdet såtillvida att kabelavgiften, som uppgår till 20 kr per ansluten bostad och år, ger betydligt större intäkter än vad kabelnämnden drar i utgifter. Kabelnämndens utgifter för budgetåret 1987/88 är enligt regleringsbrevet drygt två milj kr for förvaltningen av verksamheten och en milj kr för stöd till lokal programverksamhet, alltså sammanlagt knappt 2,1 milj kr.

Kabelnämnden har själv uppskattat att avgiften under budgetåret 1987/88 kommer att ge ca sju milj kr i intäkter vid en anslutning av 13 000 nya bostäder per månad. Om anslutningen i stället skulle bli 16 000 bostäder per månad ökar intäkterna till 7,5 milj kr.

Kabelnämnden har i brev 1987-05-15 till regeringen anfört att detta överskott ger utrymme for att införa en filmavgift, som de som distribuerar film i kabelnät bör erlägga till Filminstitutet.

Jag utgår från att mina forslag kan genomföras tidigast från och med den 1 juli 1988 och kan alltså påverka statsbudgeten budgetåret 1988/89. Kostnaderna för de föreslagna ökningarna av ambitionsnivån inom kabel- och nárradioområdet har jag uppskattat till 1 503 000 kr. Med tanke på den fortsatta snabba ökningen av antalet beviljade nya tillstånd för föreningar att sända i nârradio finns det skäl att utgå från att verksamheten budgetåret 1988/89 kommer att omfatta minst 190 000 sândningstimmar. Med en avgift på 15 kr per sändningstimme kommer intäkterna att uppgå till 2 850 000 kr. Om nârradionámndens utgifter ökar lika mycket mellan budgetåren 1987/88 och 1988/89 som mellan 1986/87 och 1987/88 kommer avgiften att inbringa ett belopp som överstiger utgifterna med 400 000 kr.

På kabelområdet har kabelnámnden beräknat att avgiften under budgetåret 1988/89 med utgångspunkt från att 13 000 nya bostäder ansluts per månad kommer att inbringa 10,2 milj kr. Om anslutningen blir 16 000 bostäder per månad blir intäkten 11,25 milj kr. Om jag antar att kabelnâmndens forvaltningsutgifter skulle öka med 10 procentjämfort med innevarande budgetår kommer de totala utgifterna, inklusive anslaget för stöd till lokal programverksamhet på oförändrad nivå, att bli ca 3 250 000 kr. Vid den lägre anslutningstakten blir överuttaget då nära 7 milj kr och vid den högre anslutningstakten ca 8 milj kr.

Jag anser därför att de ökade utgifter, som mina förslag beträffande arkivering av närradio och sändningar i kabelnät medför, med råge ryms inom de nuvarande avgifterna och att det dessutom ges förutsättningar for att införa en särskild filmavgift. Mot denna bakgrund serjag ingen anledning att anvisa några nya inkomstkâllor för att finansiera dessa förslag. Däremot är jag medveten om att den samordning som på sikt skall finansiera bevarandet av den s k övriga filmen, inte kommer att kunna ge något överskott under de närmaste budgetåren. Som jag har anfört i kap 18 bör det vara möjligt att göra vissa kostnadsbesparingar genom ökat samarbete mellan ALB och Sveriges Radio. Det

A

.üáifi

; ,_ _. › A

redovisa

motsvarandJ

eV1›76$000kr,:sb.1{11

Jaglöreslârdârñtattmedel

y å kostnad som kräver finansiering, tillförs ALB.

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande av Anna-Lena Wibom, sakkunnig.

Vid UNESCO:s generalkonferensi Belgrad 1980, antogs ”Rekommendation om skydd och bevarande av rörliga bilder. Generalkonferensen rekommenderade att medlemsstaterna skulle tillämpa rekomendationens riktlinjer i lagstiftning och andra åtgärder som kan krävas i enlighet med varje enskild stats författningssystem eller praxis, for att inom respektive territorier ge verkan åt principerna och normerna i denna rekommendation.

Under den nu pågående översynen av Lag om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar (SFS 1978:487), har konstaterats att svensk praxis vad gäller bevarande av ljud och bild rätt väl stämmer överens med de av UNESCO:s generalkonferens antagna rekommendationerna. Med de kompletteringar och förändringar som föreslås i översynen förbättras situationen avsevärt i och med att arkivet för ljud och bild föreslås få ett väsentligt ökat ansvar for den icke offentligorda filmen.

Stiftelsen Svenska Filminstitutets insatser for bevarande av svensk långfilm är av omistlig och avgörande betydelse för framtida möjligheter att se och studera den nationella produktionen i originalfonn, dvs på ñlmbas. Sedan 1979 deponerar svenska producenteri ñlminstitutets arkiv s k referensmaterial till svenska offentligorda produktioner som erhållit produktionsstöd ur Svenska Filminstitutets fonder. Depositionerna äger rum i kraft av ett avtal mellan Svenska Filminstitutet och Föreningen Sveriges Filmproducenter.

1982 års Film- och Videoavtal definierar inte Stiftelsen Svenska Filminstitutets skyldighet att bevara ñlm på filmbas. Svensk spelñlms framtida tillgänglighet är garanterad endast i form av videogram enligt pliktexemplarslagen. Detta är av skäl som vâltaligt redovisas i översynen klart otillräckligt. Förhoppningsvis kan man vid nästa översyn av 1982 års Film- och Videoavtal finna former för att närmare precisera metoderna lör att bevara svensk ñlm för framtiden.

305 Bilaga 1

®

Kommittédirektiv gg

w

Dir. 1986:14

för bevarande av ljud- och bild-

Översyn av reglerna

upptagningar

Dir. 1986:14

Beslut vid regeringssammanträde 1986-04-17

Statsrådet Göransson anför.

Mitt förslag

att särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av Jag föreslår

reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar. Översynen skall göras

av såväl utvecklingen inom massmedieområdet som erfarenmot bakgrund av lagen om pliktexemplar av skrifter heterna av tillämpningen (1978:487) och ljud- och bildupptagningar.

Bakgrund av skrifter och ljud- och bildupptzigningar trädde i Lagen om pliktexemplar kraft den 1979. innebär att den skyldighet att leverera 1 januari Lagen skrifter till att pliktexemplar som sedan länge har gällt för tryckta utvidgas medel för också gälla för ljud- och bildupptagningar. Lagen utgör ett viktigt att säkerställa att sådant material kan bevaras för framtiden. till arkivet för och bild (ALB) av ljud- och Leveransplikten ljud omfattar och televisionsprogram, film, fonobildupptagningar i ljudradiogram och videogram. För och gäller leveransplikt för sådana ljudradio- lelevisionsprogranz program som har sänts av företag som avses i 5 § första stycket radiolagen, Riksradio AB, Television dvs. Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Sveriges AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Pliktexemplaret skall utgöras av den s.k. refcrensinspelning som programförctagen skull göra för att säkerställa framtida bevisning om innehållet i programmen. Förfilm föreligger leveransplikt för film som är 16 eller 35 mm bred och som har godkänts av statens biografbyrå för visning vid biografföreställning. Den som liilllllåll skall få tillbaka detta sedan arkivet har pliktexcmplarct

framställt en kopia. Bevarandet av film sker i videogramform. Leveransplikt gäller för fonogrum och vidcogram som har gjorts tillgängi Sverige. Om mångfaldigandet har skett i Sverige gäller liga för allmänheten om antalet är minst 50. Om mångfaldigandet har leveransplikten exemplar skett utomlands endast om den som har låtit föra in gäller leveransplikten exemplaren i riket har låtit föra in minst 50 exemplar och om fonogrammet eller videogrammet helt eller delvis innehåller verk av svensk upphovsman eller framförande av svensk konstnär eller framförande på svenska språket eller av svenska förhållanden. Levcranspliktigt fonogram eller skildring skall lämnas i ett exemplar till ALB. videogram Bestämmelser om tillhandahållande av pliktexemplar finns i förordningen (l978:779) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar

(åindrad l979z48l och 843). och bildupptagningar som förvaras hos ALB får hållas tillgängliga Ljudi arkivets lokaler. De får också för forskningsändamål genom uppspelning efter i varje särskilt fall hållas tillgängliga för uppspelning på prövning institution utanför arkivet. För upphovsrättsligt skyddade filmverk gäller. med hänsyn till risken för

obehörigt utnyttjande, mer restriktiva regler för tillhandahållandet. Exemplar av upphovsrättsligt skyddade spclfilmer får sålunda inte hållas tillgängliga första visades förrän tidigast sex månader från den dag då filmen gången offentligt i Sverige. Enligt förordningen får vidare exemplar av upphovsfilmverk inte hållas tillgängliga på institution utanför rättsligt skyddade arkivet. av upphovsrättsligt skyddad spelfilm som har framställts Exemplar för forskningsändzimål får, i motsats till vad som gäller för andra ljud- och inte bevaras i arkivet sedan det har utnyttjats av bildupptagningar. Ett från de båda sistnämnda inskränkningarna har beställaren. undantag en år 1983 (KRFS 1984:1). En emellertid gjorts genom förordning för att skall kunna .bevaras eller tillhandahållas förutsättning exemplar utanför arkivet är emellertid att arkivet är ense med Föreningen Sveriges Filmproducenter om det. ALB inrättades den 1 januari 1979. Arkivet övertog det dåvarande nationalfonotekets uppgifter från kungl. biblioteket den l juli 1979. Före den av statens arkivstyrelse. Fr.o.m. detta datum har l juli 1984 leddes arkivet arkivet en egen styrelse. Förutom hos ALB bevaras och bildupptagningar också hos bl.a. ljud- Radio och Svenska Filminstitutet. Filminstitutet erhåller normalt Sveriges sina filmer frän ägarna och bevarar filmerna i genom frivilliga dcpositioncr i filmform.

Utvecklingen inom massmcdicområdet

trädde i kraft har en snabb utveckling skett Sedan pliktexemplarslagen inom framför allt de elektroniskt distribuerade massmedierna. Utvecklingen har kommit fram och att användningen av innebär både att nya medieformer befintliga medier har ökat. Man kan räkna med fortsatta snabba förändringar

inom detta område. En ökning av frekvensulry/nmel för ctersändning av rundradioprogram för ett ökat utbud i kan förutses. l-lärigcnom skapas tekniska möjligheter Bl.a. räknar man med att det finns frekvensutrymme som skulle etern. minst en rikstäckande TV-kanal samt ett eller flera möjliggöra ytterligare finmaskiga nät av l judradiosändare. l prop. 1985/8699 föreslås att ett fjärde för skall etableras. Diskussioner pågår om hur dessa FM-nät Ijudradio sändningsmöjligheter i övrigt skall utnyttjas. Efter en försöksperiod har närradion permanentats fr.o.m. den 1 juli 1985. att sända har för närvarande meddelats för 106 sändare. Den Tillstånd blir beroende av intresse och av fortsatta utbyggnaden föreningarnas och sändare. Man torde kunna räkna med att antalet tillgången på frekvenser i niirrzidion kommer att Öka under de närradioorter och sändningstiden närmaste åren. och i kabelnät av rundradioprogram från Mottagning vidaresändning i de gränstrakter där detta är grannländema har sedan lång tid förekommit Fr.o.m. sommaren 1986 planeras emellertid trådlös vidaresändning möjligt. av ett finländskt över TV-sändaren i Nacka. En särskild lag TV-program av finländska har trätt i (198613) om rundradiosändning televisionsprogram kraft den 1 februari 1986. har slagit igenom för konsumentbruk. Antalet privata Videogrammen har ökat mycket kraftigt och beräknas nu uppgå till ca 800 000. videospelare bedöms omsätta minst lika mycket pengar som Videogramuthyrningen biografvisningen av film. De videosystem som nu används är anpassade till vanlig TV-standard. Bildskärpan blir härigenom sämre än vad som kan uppnås med konventionell har presenterats där bildkvalitefilm. Nya system, s.k. Iiögupplösrzings-TV. ten närmar sig eller uppnår filmens. Dessa system har hittills främst kommit till vid I framtiden kan de emellertid också användning filmproduktion. komma att ersätta konventionell filmteknik vid biografvisningar. Kommunikationssalelliter för överföring av TV-program och andra har funnits länge. Under de senaste åren har emellertid signaler i fast trafik sådana satelliter börjat användas för överföring av TV- program till kabelnät vissa beräkningar kan dessa satelliter komma att leda till cn i Europa. Enligt av antalet tillgängliga FV-kanaler i vårt land. mycket kraftig ökning av kabeI-IV har inletts. Efter en försöksperiod har den nya Utbyggnaden

om lokala kabelsáindningar (omtryckt 1985:1056) trätt i lagen (1985:677) kraft för TV-ändamâl den l januari 1986. Man kan räkna med att kabelnät de närmaste åren. Förutom för kommer att byggas ut snabbt under torde kabclniiten komma att använvidaresändningzir av rundradioprograim das för vidaresáindning av programkzxnziler från satelliter och för egensänd- Under har främst fyra olika satellitförmedlade ningar. försöksperioden sänts i kabelnäten. Man kan förutse att antalet sådana

programkanaler

kommer att öka i och med att kabelnäten byggs ut och nya programkanaler satelliter tas i bruk. Utvecklingen av cgensåintlningttrnzt är beroende av lokala

initiativ. Några direktsändande .rate/liter har ännu inte tagits i bruk över Europa. att flera sådana satelliter. däribland den Man kan emellertid förutse finsk-norsk-svenska Tele-X, kommer att börja sända under de närmaste i Tele-X har träffats i åren. En överenskommelse om programsamarbete mellan företrädare för regeringarna i Finland, Nordiska ministerrådet Island, och Sverige. Enligt överenskommelsen skall sändningarna Norge starta i slutet av år 1987. Med radiotitlningar menas radioprogram som är avsedda för synskadade

och som innehåller material ur en eller flera datgstidningztr. Ett utvecklingsbedrivs under ledning av arbete som syftar till att fä fram radiotidningzir taltidningskommittén (U 1982:05). Hittills har sju dagstidningsföretag

påbörjat tttgivning av ratliotitlningztr. av elektronisk tcxtkommunikariarz till allmänheten har i Utbyggnaden första hand skett i form av text-TV inom ramen för Sveriges Radiosom finns vänder till koncernens verksamhet. De telcdatzitjiinster sig främst

användare. l direktiven till den år 1985 tillsatta

företag och institutionella se över lagstiftningen för radiolagsutredningen (U 1985:05) ingår -att textsändningar av här angivet slag. Ändrade regler kan leda till en expansion av sådan verksamhet som riktas till allmänheten.

Vissa utredningar

(SOU 1981:55) Video att Videogramutredningen föreslog i betänkandet ett centralt skulle inrättas, som borde omfatta alla register för bildprogram Registret borde slag av bildmedier och betjäna alla tänkbara användare. i en databas. Vid remissbehandanknytas till ALB och bygga på registrering ställde rent allmänt positiva till förslaget. lingen sig många remissinstanser Samtidigt påipekades frän flera häll att viktiga problem inte var lösta. I prop. m.m. sade sig föredraganden inte vara l98l/82:11l om vissa filmfrägor beredd att, innan ytterligare material som belyser dessa frågor hade lagts vidta för all fortsätta planeringen av ett centralt fram. nagon iitgáird

register.

Närradiokommittén (U 1978:11) föreslog i betänkandet (SOU 1984:53) Föreningarnas radio att ALB skulle få laglig râitt att kräva in vissa närradioprogram. , l betänkandet (SOU 1984:64) Via satellit och kabel :insåg sig massmedieinte beredd att föreslå några ändringar av kommittén (U 1982:07) i fråga om sändningar i kabelnät. Kommittén rekom› pliktexemplarslagen menderade att i första hand sådant material som är unikt för kabelsändningar bör bevaras hos ALB. Av störst intresse är därvid egensändningar med lokalt producerat material som inte visas i någon annan form. l taltidningskommitténs (U 1982:05) betänkande (Ds U 1984:8) Om stöd till radio- och kassettidningar togs frågan om bevarande av innehållet i radiooch kassettidningar inte upp. över de tre sistnämnda betänkandena ansåg ALB att 1 sitt yttrande bör revideras. De förskjutningar som sker inom pliktexemplarslagen massmedieområdet leder till att grundtanken med lagen urholkas. De nya ALB medieformerna bör enligt ALB inordnas i pliktexemplarssystemet. konstaterade vidare att arkivets nuvarande resurser inte räcker till för en utökning av arkivets ansvarsområde. För det krävs ytterligare resurser samt ett kostnadsbesparande samarbete med de föreslagna kabel- och närradio-

myndigheterna. Kabelsändningarna bör enligt ALB omfattas av pliktexemplarssystemet. Detta bör i första hand gälla de lokala egensändningarna. Även satellitsänd-

ningar kan dock vara av intresse för forskningen. motsatte om När det gäller närradiosändningar sig ALB förslaget rekvisitionsrätt. Istället fiärordzitlcsctt inortlnzinde i pliktexemplitrssystcmet. Vidare artsiig ALB att man l›(›r' överväga en eentraliserad rcferettsbzintlning televerkets Om rekvisitionsriitt skulle införas bör den genom försorg. föreslagna liggetiden förlängas från tre till sex månader. Vad beträffar taltidningarna förordade ALB att taltidningskommittén skulle ges tilläggsdirektiv där bevarandefrågornzt tas upp.

Skrivelse från ALB

ALB har i en skrivelse till utbildningsdepartementet tagit upp olika frågor bör behandlas i en eventuell av som enligt arkivets uppfattning översyn ALBzs och av pliktexemplztrslzigen. l skrivelsen behandlas uppgifter erfarenheter av lagens tillämpning. samarbetet med vissa andra institutioner samt utökade uppgifter för ALB och en vidgad användning av det hos ALB förvarade materialet.

Erfarenheter av lagen Den dispensmöjlighet för mlärzdsk spelfilnz som infördes med anledning av

från utländska filmiigzire har enligt ALB nu i stort sett spelat ut sin

farhågor roll. Eftersom förfarandet leder till byråkratiskt merarbete för alla parter bör man undersöka om dispensmöjligheten nu kan upphöra. För närvarande är leveransplikten av film kopplad tillförhandsgranskning biografförordningen. Detta leder till att de filmer som inte behöver enligt förhandsgranskas inte blir leveranspliktiga. Ändrade regler för förhandsgranskningen kan vidare leda till att området för pliktexemplarslagen ändras. Enligt ALB bör därför andra kriterier för leveransplikt av film övervägas. När det gäller film som inte är leveranspliktig kan en uppgift för ALB vara att information om vilket material som finns Och var det finns. l detta sprida sammanhang kan videogramutredningens förslag om ett centralt register över rörlig bild aktualiseras. Vissa regler som rör .spelfilnz bör ses över. Det gäller begränsande möjligheten för filmiigztren att leverera en egen videokopia i stället för film, förbudet mot att ta kopia av beredskapsskäl av spelfilm samt den tidigare i nämnda regeln att brukskopior av spelfilmer mäste avmagnetiseras efter zinvändningen. Man bör också undersöka om det iir möjligt att juermanent de särskilda begränsningar som gäller för tillhandahållandet av upphäva filmverk. När det gäller radio och TV anser ALB att den bandstandard som används bara delvis är acceptabel. Det bör därför undersökas om inte ALB själv skulle kunna få möjlighet att bantla selektivt eller komma överens med om en selektiv bandning på band av högre kvalitet. progambolzigcn Förfonogrøtm är det den som beställer mångfaldigandet som iir leveranspliktig. Detta leder ibland till svårigheter med att få in leveranserna. För- och nackdelar med att i ståillet filiiggzi skivpresserierna leveransplikt bör övervägas. anser ALB. Leveransplikt för jbnogram till .rynxkadatle gäller i dag oavsett om materialet finns i svartskrift så snart exemplargränsen, 50 exemplar, överskrids. Dispens lämnas i dag om materialet även finns tryckt. ALB anser att utredningen bör ta ställning till hur man i fortsättningen bör bevara taltidningar och talböcker. Även i fråga om vizleognmi anser ALB att man bör undersöka möjligheten att flytta leveransplikten från produeenterna till kopieringsanstalterna. Definitionen av videogrzim leder till att olika i-idvo- och dataspel kan betraktas som leveranspliktiga. Sådana spel levereras inte i dag. Enligt ALB bör man (överväga en omdefinition av begreppet videogram.

Samarbete med andra

När det gäller samarbetet med Sveriges Radio anser ALB att utredningen bör klargöra hur det kan skapas garantier för en kontinuerlig utgivning av kataloger över programbolagens material. Vidare bör man undersöka om det förekommer onödigt dubbelarbete och vilka möjligheter det finns att undvika sådant. l fråga om samarbetet med Svenska Filminstitutet bör en utredning undersöka om det förekommer onödig dubbelkatalogisering och vilka det finns att undvika sådan. ALB möjligheter anser OCKSÖatt en utredning bör se över formerna för hur forskare på ett enkelt sätt, via ALB, kan få tillgång till äldre film i Filminstitutets arkiv.

Utökande uppgifter m.m.

ALB anser att frågan om det önskvärda i och möjligheterna till ett vidgar til/hzmtIzi/iällatizlc hör utredas. l dag iir samlingarna bara tillgängliga för forskning och därmed likställd verksamhet. Det finns ett starkt önskemål från allmänheten att samlingarna skall bli mer ;allmänt tillgängliga. ALB disponerade tidigare särskilda medel förförviirv av material som inte faller in under leveransplikten men som anses värdefullt för forskning. Dessa medel har nu skurits ned av besparingsskål. ALB anser att man bör utreda hur framför allt äldre ljud- och bildupptagningar skall tas om hand samt ALB:s roll och ansvar i det sammanhanget. Också resurserna för publiceringsverksamhet hos ALB har krympt. ALB anser att frågan om en rctroaktiv svensk diskografiverksamhct bör utredas. En samordning bör ske med utredningen om en svensk nationaldiskografi. ALB tar i skrivelsen också upp vissa nya uppgifter som ligger utanför ALBrs nuvarande uppdrag men där ALB skulle kunna spela en roll. Det gäller dokumentation av scenförestiillningzir. intervjuer med betydelsefulla personer och möjligheten för ALB att fungera som och forskningsutredningsresurs på massmedieområtlct i zillmiinhct.

i Utredningsuppdraget Det är nu sju år sedan pliktexemplarslzigen började gälla och verksamheten vid ALB inleddes. Under denna tid har den nya lagen kunnat prövas i praktiken och den nya zirkiviitstitutionen har utvecklat sina zirbetsformer. En mängd erfarenheter har samlats av hur reglerna och organisationen fungerar. ALB har redovisat sådana erfarenheter i en skrivelse till utbildningsdepartcittentet. l skrivclscit. som rcfererals i det föregåientle. har ALB föreslagit

och av ALB:s uppgifter. I att en översyn skall göras av pliktexemplarslagen utförs av en från ALB fristående utredning skrivelsen förordas att översynen men i nära kontakt med institutionen. _ Under den tid reglerna har varit i kraft har det vidare, som _iag redan skett stora förändringar inom massmedieotnrfidet. Man kan räkna beskrivit, med att förändringarna fortsätter. är motiverad av båda dessa skäl. Det En översyn av pliktexemplarslagen att nu värdera hur pliktexemplarslagen har verkat och att finns anledning om det mot av erfarenheterna finns behov av att föreslå pröva bakgrund ALB har i sin skrivelse på ett antal punkter där ändrade regler. pekat ALB:s uppfattning skulle vara önskvärda. förändringar enligt skäl att också söka bedöma vilka ambitioner man bör Det finns emellertid mot bakgrund av utveckha för bevarandet av ljud- och bildupplztgningar de krav som kan ställas av dem som behöver lingen inom massmedieområdet, materialet samt kostnadskonsekvenserna av olika alternativ. utnyttja allt material levereras till ALB i I dag fungerar systemet så, atti princip samt radio- och TV-sändningar från Sveriges Radiofråga om biograffilm allt som framställts eller koncernen. Av videogram och fonogram levereras importerats i minst 50 exemplar och som, i fråga om importerade produkter, har viss anknytning till Sverige. Någon leveransplikt finns inte för exempelvis satellitförmedlade radio- och annan film än biograffilm, närradiosändningar, radio- i kabelnät samt videogram för TV-sändningar. och TV-siindningar biografvisning om upplagan är mindre än 50 exemplar. är inte att allt material som levereras till ALB skall bevaras för Avsikten framtiden. Det är förutsatt att en gallring skall ske. Tills vidare sparas emellertid allt material. Först när ntaterizilet av håillbztrhelsskâil behöver

omkopieras skall gallringexr verkståillas. Det finns flera skäl för denna ordning. Det har ansetts lättare att sedan en tid förflutit bedöma vilket material som kan komma att ha ett bestående intresse för forskningen. Det kan trcksü vara kostsammare att göra urvalet redan vid än att låta det ansta tills materialet ändå måste insamlingen som iir mest ekonomisk beror emellertid kopieras om. Vilken gallringsmetod och på hur stor del av materialet som bl.a. på programbärarnas bestündighet skall gallras ut. Man kan håivtlzn att de delar av Ijud- oeh bildmedieomrâldct för vilka iir de som det fanns störst anledning att bevara, då levcransplikt föreligger inlörçles. En sådan bedömning mäste emellertid kunna pliktexemplarslzigeir föråindrzis med tiden. Niir massmedier växer fram kan det finnas nya anledning att priäva om oeh i vilken utsträckning såväl gamla som nya medier för en sådan bedömning bör vara att den skall bevaras. En utgångspunkt totala kostnaden för bevarandet inte skall tilliitzts stiga. Olika kostnadssâin-

kande måste därför vidtas om bevarandet skall utvidgas till nya åtgärder områden. Det är Lex. inte givet att en ordning som bygger på leveransplikt alltid är den lämpligaste för de medier som skall bevaras. lnte heller är det självklart att urvalet av det som skall sparas alltid bör anstå till ett senare gallringstillfälle. Utvecklingen i fråga om närradio, kabel-TV och satellitsändningar kan förutses leda till en mycket kraftig ökning av antalet kanaler och av den totala sändningstiden. Av ekonomiska skäl torde det för dessa medier bli nödvändigt att redan från början välja ut det viktigaste och spara det. Ett urval kan göras enligt olika grunder. En möjlighet är att bara spara ett visst slags material. Ett förslag i den riktningen framfördes av massmediekommittén. som föreslog att först och främst unikt material i kabelsändningar skulle sparas. En annan möjlighet är att man endast sparar vissa delar av ett i princip likartat material. Om man t. ex. skulle finna att närradiomaterial bör sparas kan (letta ske genom att man sparar såintlningztrnzt från vissa xtärradioorter men inte från andra. Även andra urvalsmöjligheter finns. Ett alternativ till leveransplikt är att ge ALB rekvisitionsrätt till det material som ALB önskar bevara. För att en sådan ordning skall kunna fungera krävs emellertid att ALB får fortlöpande information om vad som produceras. Mot denna bakgrund kan uppdraget formuleras på följande sätt. Utredaren skall föreslå vilka ambitioner som skall gälla för bevarandet av upptagningar av ljud och rörlig bild. I detta ingår både att föreslå förändringar i fråga om de medier som nu omfattas av leveransplikt cnligt pliktcxcmplztrslztgen och att liiggzi fram llirslag om i vad miln man i fortsättningen skall bevara även sådant som i dag inte omfattas av leveransskyldighet. Frågan om ambitionerna för bevarandet gäller också graden av inriktning på svenskt material resp. på att spegla det totala utbudet i vårt land. Uppdraget innebär vidare att utarbeta förslag till regler för förvärv och urval av sådant material som skall bevaras. Utredaren skall överväga om det går att i regelverket bygga in möjligheter att fortlöpande ändra ambitionerna med hänsyn till utvecklingen inom massmedieområdet. Utredaren skall i övrigt föreslå de förändringar i regelsystemet som motiveras av erfarenheterna hittills. Utredaren skall överväga de förslag i den tidigare nämnda skrivelsen från ALB som rör erfarenheterna av pliktexemplarslagen och samarbetet med vissa andra institutioner.

Vid av sina förslag skall utredaren avviiga intresset av att utformningen bevara samtidens kulturyttringar mot ekonomiska och praktiska hänsyn. bör vara att inom ramen för tillgängliga resursefbevara det Utgångspunkten material som kan bCdÖmilS bli mest intressant. Hänsyn bör las sâviil till som till möjligheterna att utnyttja ALB:s samlingar forskningens synpunkter för vissa andra ändamål, främst för reprissändningar i radio eller TV. I detta har rättighetsfrågorna stor betydelse, liksom valet av bevaransammanhang deteknik. Utredaren vilka totala resurser som för närvarande står till skall kartlägga förfogande för bevarande av ljud- och bildupptagningar. En utgångspunkt för arbetet bör vara att förslagen skall gå att genomföra inom ramen för realt oförändrade sådana resurser. Det inncbiir att cn höjd ambitionsnivå inom ett omrâde kan behöva motsvaras av minskad ambition inom ett annat, eller av att arbetet bedrivs kostnadskrävande sätt. Omfattningen av på ett mindre dubbelarbete blir här särskilt intressant. tänker i första hand på Jag arkiveringen av material från radio och TV samt arkiveringen av spelfilm. ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan ALB och Sveriges Den lämpliga Radio-koncernen Filminstitutet skall övervägas särskilt. resp. Svenska

Arbetets uppläggning

av uppdraget bör utredaren ha nära kontakt med ALB. Vid fullgörandet Samråd bör vidare ske med andra institutioner som bevarar ljud- och med företrädare för olika forskningsområden samt med bildupptagningar, berörda myndigheter, företag och organisationer. För avstämning mot de bestämmelser som gäller pliktexemplar av tryckta skrifter och kombinerat material bör samråd ske med biblioteket och delegationen för kungl. vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning. Utredaren skall beakta innehållet i regeringens direktiv (1984:5) till kommittéer och särskilda utredare. Utredaren bör avge sitt förslag före utgången av maj 1987.

Hemställan

Med till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen hänvisning det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om film, bemyndigar videogram och rundradioverksamhet att tillkalla cn särskild utredare - omfattad av kommittéförordningcn (1976: 119) - med uppdrag att göra en översyn av reglerna för bevarande av ljud- och bildupptagningar samt att besluta sekreterare och annat biträde åt om sakkunniga, experter, utredaren.

a??

iiegéringen ansluter sig till »föredragándená övérvägáhdenjgååläi ,

. .

mstållán. A .

317 Bilaga 2 Ljud- och bildbevarandekommittén

ENKÄT ang pliktexemplarslagens tillämpning på ljud- och bildupptagningar samt verksamheten i arkivet för ljud och bild (ALB)

Företagets namn: Adress: Telefonnummer: Uppgiftslämnare:

Vilken omfattning har leveransen av pliktexemplar haft under perioden 1985-07-Ol - l986-06-30? Angiv antal och typ av material såsom långfilm, kortfilm, trailers, videogram, fonogram (LP, EP, kassett, kompaktskiva), taltidningar:

Sänd in denna sida ifylld samt besvara i övrigt så långt möjligt i det följande angivna frågor under de angivna rubrikerna A, B och C. Om utrymmet för svar inte räcker till går det bra att besvara frågorna på särskilt papper.

Uppgiftslämnare (underskrift)

A. Bedömning av värdet av pliktexçmplarslagen och ALB:s verksamhet

Genom lagen om pliktexemplar blir bl a ljud- och bildupptagningar bevarade för framtiden. Härigenom samlas en fortlöpande historisk kunskap om utvecklingen på området, av stort värde för bl a forskningen. Producenterna får därjmte en säker förvaring för ett referensexemplar, av betydelse inte minst om det egna materialet skulle gå förlorat.

Frågor

l. Har ni fått tillräcklig information om motiven för och pliktexemplarslagen om ALB:s verksamhet?

2. Hur bedömer ni allmänt sett värdet av ALB:s nuvarande verksamhet?

3. Har ni själva utnyttjat samlingarna hos ALB? I så fall sätt? på vilket

4. Sku11e ALB:s service kunna utvidgas för er del, t ex genom att man där förvarar ert eget origina1materia1 e11er att ALB medverkar i researcharbete?

B. Erfarenheter av pliktieveranserna

1. Det Ievererade materiaiet representerar en kostnad. Är denna av väsentlig eiler margineil betydeise för ert företag?

2. Hur omfattande är det administrativa och tekniska arbetet i samband med leveranserna?

3. Finns det oklarheter i fråga om Ieveranspiiktens avgränsning, t ex om ett fonogram/videogram är svenskt e11er har svensk anknytning?

4. Hur uppfattar ni de rutiner som tillmpas av ALB för inkrävning och mottagning av pliktexemplar7

5. Hur uppfattar ni i övrigt relationerna till ALB i fråga om t ex besked vid förfrågningar, smidighet, serviceanda, byråkratiska inslag etc?

6. Särskilt till filmbolagen: al Är tidsâtgången hos ALB för videokopiering av film tillfredsställande?

b) Hur anser ni att den nuvarande ordningen för före kopiering premiären fungerar?

c) Möjlighet finns idag att under vissa förutsättningar formellt få dispens från pliktexemplarslagen för utländsk film. Ar det angeläget för er att denna möjlighet kvartstâr eller kan ni tänka er andra lösningar?

C. Synpunkter på behovet av förändringar

l. Ange mot bakgrund av era erfarenheter om det nuvarande systemet i huvudsak är väl avvägt eller om det bör ändras i större eller mindre utsträckning. de önskemål ni anser väsentliga. Beakta därvid bl a följande

Kogmentera fr gor.

2. Är det tänkbart att beträffande fonogram och videogram lägga ansvaret för pliktleveranserna på presseriet resp kopieringsföretaget?

3. Anser ni ambitionsnivân för bevarande av bild-

att och ljudupptagningar är

alltfor hog? Om ni anser att så är fallet, vilka skulle ni begränsningar vilja föreslå?

att begränsa leveransplikten beträffande Skulle det t ex vara lämpligt till ett visst urval av er produktion, t ex genom fonogram och videogram utesluts eller genom att något slag av kvalitetsatt varannan produktion

kriterier tillämpas?

kan ett alternativ till leveransplikt vara att ge ALB Enligt direktiven det material som ALB önskar bevara vilket rätt att i efterhand rekvirera information om vad som produceras. Vad förutsätter att ALB får fortlöpande

är er uppfattning?

Bilaga 3 Dnr 44-197/86

Avtal mellan ALB och Sveriges Radio-bolagen

I enlighet med 5 paragrafen i avtalet om referensupptagningar den 20 november 1986 mellan staten, å ena sidan, och Sveriges Riksradio AB (RR), Sveriges Television AB (SVT). Sveriges Lokalradio AB (LRAB), och Sveriges Utbildningsradio AB (UR), å andra sidan, har följande överenskommelse träffats mellan arkivet för ljud och bild (ALB), å ena sidan, samt RR, SVT. LRAB och UR (bolagen). å andra sidan.

Inspelningsstandard

1.

SVT åtar sig att vid utbyggnad av den regionala sändningsverksamheten i TV anskaffa utrustning för referensupptagningar av likvärdigt slag som den som vid tidpunkten för detta avtals ingående används vid befintliga avvecklingsplatser för regionala sändningar i TV.

2.

LRAB åtar sig att för nytillkommande lokalradiostationer och underredaktioner anskaffa utrustning av likvärdigt slag som den som vid tidpunkten för detta avtals ingående finns vid befintliga stationer och underredaktioner.

3.

I fråga om referensupptagningar av riks-TV-sändningar överenskommer ALB och SVT/UR att referensbandning av vissa program skall ske parallellt på två system. nämligen BCN-halvfart och VHS. På VHS skall samtliga program som sänds tas upp, medan upptagning på BCN-ha1vfart skall ske enbart av ett urval som ALB anser har dokumentariskt värde.

Till ALB skall levereras såväl en fullständig uppsättning av VHS-upptagningar som de nyssnämnda upptagningarna på BCN-halvfart. ALB skall, med stöd av pliktexemplarslagen, bevara samtliga upptagningar på BCN-ha1vfart jämte ett urval av VHS-upptagningarna. På sikt förutsätts således dubbletter av referensupptagningar på VHS samt en del andra upptagningar gallras. För att möjliggöra ALBs urval av upptagningar på BCN-halvfart åtar sig SVT att i så god tid som möjligt förse ALB med dokumentation om kommande sändningar. ALB åtar sig att i god tid före sändning underrätta SVT om vilka program som skall bandas på BCN.

Bandkostnader

4.

Enligt paragraf 3 1 avtalet om referensupptagningar skall ALB ersätta för de band som bolagen lämbolagen nar för arkivering.

ALB ombesörjer inköp av band för referensupptagning av sändningar i riks- och lokalradic.

SVT ombesörjer inköp av band för referensupptagning av TV-sändningar. SVT skall därvid samråda med ALB.

för VHS-band som levereras till ALB från SVT Betalning faktureras en gång i månaden. Betalning för BCN-band faktureras en gång i månaden, sex månader efter inspeloavsett om banden levererats då eller vid den ning. senare tidpunkt varom parterna överenskommer.

De av ALB bekostade banden skall i mån av praktiska möjligheter utnyttjas maximalt.

Underhållskostnader - SVT

5.

I överensstämmelse med vad som stadgas i paragrafen 3, tredje st i avtalet om referensupptagningar skall ALB ersätta SVT med hälften av de underhållskostnader för SVTs referensbandningsutrustning som går att hänföra till inspelning och kontroll av BCN-band. Kostnaderna faktureras kvartalsvis av SVT. Med underhåll avses kostnaden för tekniska komponenter, inlavspelningshuvuden och nedlagd arbetstid för akuta och förebyggande åtgärder.

Om detta avtal bringas att upphöra innan de BCN-apparater som inköpts med medel som år 1983 tillskjutits från ALB behöver nyanskaffas. skall en av SVTs BCN-apparater för referensupptagning överlämnas till ALB.

Om principerna för återanskaffning av apparater skall parterna särskilt överenskomma.

Rätt för bolagen att få kopior från ALBs samlingar av referensbandsupptagningar.

6.

Bolagen har rätt att - 1 den mån praktiska hinder inte föreligger - från ALB mot ersättning (sJä1vkostnadspris) erhålla kopior av upptagning av program som kan finnas i ALBs samlingar. Bolagen svarar själva för ev erforderlig rättighetsklarerinp. z

Kopiebeställningar och kontakter med ALB i hithörande frågor sköts av arkivfunktionen inom SVT, RR och UR samt i LRABs fall av respektive stationschef.

Kopiebeställningarna skall innehålla uppgifter om sändningsdatum, sändningstid. kanal/station och programtitel .

I fråga om de upptagningar som arkiveras på BCN-band och som förvaras hos ALB åtar sig ALB att verkställa beställningar från nyhetsredaktionerna av högst fem olika inslag i veckan inom ett dygn (vardag) räknat från beställningstidpunkten, om inga praktiska hinder föreligger. Härutöver åtar sig ALB att i den takt som ALB själv bestämmer och med hänsyn till arbetsbelastning i övrigt verkställa beställningar från nyhetsredaktionerna och andra redaktioner inom SVT samt UR.

ALB kommer att sträva efter att en ledningsförbindelse mellan ALB och SVT upprättas så snart som möjligt. Drift-och investeringskostnader härför fördelas mellan ALB och SVT enligt särskild överenskommelse.

I avvaktan på att en ledningsförbindelse etableras får SVT i undantagsfall låna in de BCN-band som förvaras på ALB.

ALB åtar sig att i undantagsfall verkställa beställningar från BCN-band efter kontorstid och på sön-och helgdagar. Rutinerna i samband härmed fastställs i särskild överenskommelse.

Arkivkataloger och programdokumentation

7.

Bolagen åtar sig att, i den mån rättsliga hinder inte föreligger, till ALB mot ersättning (självkostnadspris) överlämna kopior av de program- och arkivkataloger som berör ALBs verksamhet.

Bolagen åtar sig att ställa nödvändig programdokumentation till ALBs förfogande för att ALB nöjaktigt skall kunna registrera och katalogisera samlingarna av radiooch TV-program.

Bolagen skall i god tid informera ALB om alla slags förändringar i katalogservice m m som kan ha betydelse för ALBs verksamhet.

Leverans

8.

Bolagen ansvarar för att leverans av referensupptagningsband sker på betryggande sätt.

Kostnad för leverans av referensupptagninnsbanu till

i u 326

ALB från produktionsställe i Stockholm betalas av respektive bolag.

I enlighet med poststadgan, bilaga E, behöver försändelser med pliktexemplar till ALB inte frankeras. om avsändarna är på en annan ort Stockholm.

an

9.

Band skall före leverans förses med etiketter efter anvisning från ALB. Banden skall åtföljas av en följesedel på vilken ALB kvitterar mottagandet.

Etiketter tillhandahålls av ALB.

10.

Referensupptagningsband från RR/URs och SVT/URs rikssändningar skall levereras veckovis, senast sex månader och tre veckor efter sändningstillfället.

0 .Referensupptagningar från SVTs regionala sändningar skall levereras till ALB en gång i månaden, senast sex månader och tre veckor efter respektive sändningstillfälle.

BCN-band med upptagningar från SVTs rikssändningar, inkl URs sändningar. skall levereras vid den tidpunkt varom ALB och SVT överenskommer.

Referensupptagningsband från lokalradiosändningar inkl URs sändningar levereras två gånger i månaden sex månader och tre veckor efter sändningstillfället.

SVTs förvaring av BCN-band

11.

SVT förbinder sig att till dess leverans sker av BCNband förvara dessa på ett betryggande sätt vad gäller arkivklimat och garantier mot onödigt slitage. Förvaringen hos SVT sker utan kostnad för ALB.- ALB har rätt att inspektera och kan om reglerna inte följs kräva att banden skall omedelbart föras över til ALB utan att för den skull behöva ändra sina serviceåtaganden enligt 6 paragrafen.

Gallring

12.

SVT, RR och UR skall samråda med ALB om principerna för gallring av de hos bolagen arkiverade radio- och TV-programmen som sänts före ikraftträdandet av pliktexemplarslagen. Motsvarande gäller i LRABs fall resp stationschef.

ALB skall samråda med bolagen om principerna för gallring av radio- och TV-program 1 ALBs samlingar.

ALB skall dessutom rådgöra med SVT/UR rörande principerna för urval av program som skall bandas på BCN.

Övrigt

13.

Bolagen skall. om rättsliga hinder ej föreligger. till ALB mot ersättning (självkostnadspris). tillhandahålla kopior av hos bolagen arkiverade radio- och TV-program sända före ikraftträdandet av pliktexemplarslagen, i den mån de efterfrågas av forskare hos ALB.

Bolagen är införstådda med att ALB skall behandla sådana kopior på samma sätt som material som ALB har att tillhandahålla forskare enligt pliktexemplarslagen.

14.

SVT åtar sig att 1 fråga om enstaka utan program ersättning tillhandahålla ALB kopior för forskningsandamål från de BCN-band som vid finns varje tidpunkt hos SVT.

Detta avtal gäller fr 0 m 1986-11-01 t o m 1992-06-30. Av detta avtal är fem exemplar upprättade och utväxlade mellan parterna.

Stockholm den 2 Juli 1987

För RR För ALB

“Ãeøgy/ág/øzf-áløa

Z..

För SVT á bud

.

För UR

Protokollsanteckningar som rör ALB och SVT/UR { BGN-bandningen)

Till 3.

Omfattningen av det urval som ALB gör av program som skall spelas in på BCN bestäms också av de anslag ALB för respektive budgetår förfogar över för bandkostnader respektive underhållskostnader. ALB måste därför av ekonomiska skäl avstå från att låta banda vissa program av svenskt ursprung. SVT/UR kan begära att även sådana program bandas och införlivas i ALBs BCN-arkiv mot att SVT/UR står för bandkostnad. De reguljära nyhetssändningarna kommer dock som regel att bandas på BCN.

14.

“Till

Med “enstaka program avses dels de fall då referensbanden på VHS inte har registrerat ett visst program som alltså endast finns kvar på BCN-bandet, dels de fall där forskare på ALB av kvalitetsskäl önskar se ett avdrag av BCN-bandet i stället för ett avdrag av VHS-bandet. sistnämnda fall torde uppkomma relativt sällan - högst tre till fyra tillfällen i månaden - och kommer att bedömas mycket restriktivt av ALB.

Till 10.

ALB och SVT överenskommer att tills vidare BCN-banden skall ligga kvar på SVT tre år och tre veckor efter inspelning.

För att underlätta bedömningen av vad som kan anses vara en lämplig liggtid skall parterna statistikföra beställningar under det närmaste året.

Omförhandling av denna överenskommelse skall ske i Januari 1988.

Bilaga 4 Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL Ä8 vid regeringssammantråde

1986-11-20

Arkivet ARKIVET *ö* Hud och wa

mn uuø ocn 31m ...k a: E

-02-0 5

Bemndiaande att ingå avtal om referensupptauninnar

Med stöd av regeringens bemyndigande den S juli 1979 ingick chefen för utbildningsdepartementet samma dag på statens vägnar avtal om referensupptagningar med Sveriges Riksradio Aktiebolag, Sveriges Television Aktiebolag, Sveriges Lokalradio Aktiebolag och Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag för tiden den 1 juli 1979 - den 30 juni 1986.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 26 juni 1966 ingick statsrådet Göransson Bengt samma dag på regeringens vägnar avtal med de nämnda bolagen om ändring av avtalet om referensupptagningar. Ändringen innebar att giltighetstiden för avtalet om referensupptagningar förlängdes med fyra månader att gälla till och med den 31 oktober 1986.

Regeringen bemyndigar det statsråd som har till att föredra uppgift ärenden om rundradioverksamhet eller den han därtill utser att på regeringens vägnar ingå nytt avtal om refetensupptagningar av den lydelse som framgår av den till detta beslut fugade bilagan.

Bestyvkes i tjänsten

-gva Aluåzz-Ã

Utdrag till

finansdepartementet riksrevisionsverket (1) arkivet för ljud och bild Sveriges Radio Aktiebolag Sveriges Television Aktiebolag Sveriges Riksradio Aktiebolag Sveriges Lokalradio Aktiebolag Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET Bilaga till regeringsbeslut 1986-11-20, nr ha

AVTAL OM REFERENSUPPTAGNINGAR

Enligt 6 § förordningen (1967:226) om tillämpningen av radioansvarig hetslagen (1966:756) är Sveriges Riksradio Aktiebolag (RR), Sveriges Television Aktiebolag (SVT), Sveriges Lokalradio Aktiebolag (LRAB) och Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag (UR) skyldiga att av varje radio- eller TV-program som sänds göra upptagning för att såkerställ framtida bevisning om innehållet i programmet (referenaupptagning). Upptagningen skall bevaras i minst sex månader från sändningen. Enligt 11 § lagen (1978:h87) om pliktexemplar av skrifter och ljud- oc bildupptagningar skall upptagningarna inom en månad från utgången av nämnda tid lämnas såsom pliktexemplar till arkivet för och ljud bild (ALB).

Mellan staten, å ena sidan, och bolagen, å andra sidan, har träffats följande avtal om referensupptagningarna.

o» 1 §

Bolagen skall se till att varje referensupptagning är av sådan kvali tet att upptagningen är väl lämpad för det ändamål som anges i 1 § andra stycket lagen (1978:h87) om pliktexemplar av skrifter och ljud och bildupptagningar.

2 §

Bolagen skall samråda med ALB innan beslut fattas i som rör frågor förändringar i referensupptagningstekniken eller i andra frågor som kan ha betydelse för kvaliteten hos de upptagningar som lämnas till ALB.

3 §

Bolagen skall i fråga om utrustning för svara referensupptagningar för kostnader för underhåll och ersättningaanskaffning samt för pers: nal som ombesörjer upptagningarna.

Staten, genom ALB, svarar för kostnaden för sådana band som används för bolagens referensupptagningar och som lämnas till ALB.

Vad som sägs i första och andra styckena hindrar inte att överenskommelse kan träffas mellan bolagen och staten, genom ALB, om en annan fördelning i fråga om sådana kostnader som erfordras för en förbättring av upptagningarnas kvalitet.

h 5

Bolagen bör sträva efter att samordna sina resurser för av arkivering radio- och TV-program med ALB:s resurser så att samhällsekonomiska vinster kan göras och onödig dubbelarkivering undvikas. Bolagen bör också samarbeta med ALB i frågor som rör av materialet katalogisering (Jfr prop. 1985/86:99 s. 68 t., KrU 21, rskr-3h3.)

331 2

S § Bolagen skall ingå särskild överenskommelse med staten, genom ALB, om närmare bestämmelser för tillämpningen av detta avtal. 6 § Detta avtal träder i kraft den 21 november 1986 och gäller till och med den 30 juni 1992. Ljud- och bildbevarandekommittên (U 1986:01) har i uppdrag att se över samarbetsformerna mellan ALB och Sveriges Radio-koncernen. Om kommitténs förslag ger anledning till beslut av riksdagen under avtalsperioden och beslutet föranleder det, får var och en av parterna påkalla förhandlingar om ändring av villkoren i detta avtal.

Av detta avtal år rem exemplar upprättade och utvâxlade mellan parterna. Stockholm den 20 november 1986 För regeringen För Sveriges Riksradio Aktiebolag

För Sveriges Television Aktiebolag

För Sveriges Lokalradio Aktiebolag

För Sveriges Utbildningsradio Aktiebolag

333 Bilaga 5

MODELLAVTAL _ rörande deposition avfilmnosSvenska FIimlnstltutal.

i i Följande avtalhartrliiatamellan Svenska Filminstitutet iiilntirsstituteti och

idlstributoranl om av ochom avvina avilirnen iiilmenl.

2§ PIproducanlem vagnar Itarsigdistributoran attlm iiiminstitutet deponera enkopiaigottskickaviiimaninomrimligtidaitardendag dl ilirneniörstaungenviaadaa oiiansiigt i Sverige. Flirnimtitutet harsigattiåribrvariisg u emotcarina kopia.

3§ Utöver vadsomsaga l 2i Itarligalstributiiren pl producenter» vägnar attlörkøpierirsg somsägs I 5SMiletillgängligt iöriiimlnstitutet att kvalitativt nöguslanoe uamnieravillrnaninomenmanad irln dendagdl lilrnaniiirstaglngen visades oiiensiigt i Sverige. Filminstitutat harsigatttaamotdenna kopia.

4§ OmInlaannatsig:I dattaavtalskalllördapoaitioner torngoraanligtdettaavtalgällaa6enaral Raguiationa eonoarnirsg TrimDaposit oi MotionPicttna Printa vvitnFilmArchive:vilkaharantagits evdeninlomaliomlll ilimsiroduoantiaderationen i Pariadan v9mars 1971 (bilaga).

55 PIproducantans vagnar rnadgar distributñren attilirninstitutet pl egen bekostnad ochpl egetansvar snarast möjligtiIr göraellerlita göraan avfilmenfor iör Kopian skallgöras irlndetexemplar somsäsi 3i. Nirkopian har giortsskallaxarnnlaret avilirnanornadelbart iteriärnnu. PIproducantens vägnar rnaoger uustributören attiiirninttitutnt pl samma villkorsomnysssagts iir göraailerlitagöraenny kopiaav videokopian närslbedöma plkailatirln bavarandeavnpunkt.

55 Kopiorsomsig:l 5 i ilr användes andas! iåriorskningsöndarrtli ochMrintehlliaatillgörçilga ellerspelas uppföriorskare iörrirtwx mlnader hariáriiutltirlndendagsomsagti3S.Filminstitutet .harsigattlitamärka kopiorna s:Ill dekanspamiiallavntissbruk.

7§ “ dockickeslvirt Eumoiarochkopiorsornsig:i 2 5och5 i skalliöruli v anses som anglräganderätt» till min vldaonsatarieln.

85 Plproducantens vagnar harsigdlsuitsutoren attinteItertadetexarnpiar somsig;i 25annat in ornlllrninatitulet harnior!sigskyldigt till enuppanblr kränkning avproducenten rlttigisetar I iragaomiilmenellertill ettgrovtbrottmotdettaavtal.I ialiavsidankränkningaliersådant brottIta:sigiilminnitinet attradera ut“ pl aiiar

9i Detta avtalgillarutantidøagrlnsning. Avtalet kanbringa: attupphöra ettir eltaruppsägning irln »daranattens sida. upphördettaavtalattgillaskalldockvidaokopia aviiirnenblikvarl denlokaldärdeniörvares till dess parterna enes omannat. Ei heller ilr. intilldass parterna enes omannat, i sldantlailutradering avinspelningar» skalannat iaIlänsomsägs i 8i.

10§ Tviströrande tillämpningen avdettaavtalskallavgöras enligtlagen 0929345)omskiiiernin.

Stodmolm Filminstitutet Fördistributören/produoanten

Fbümsiø

Antackningtill 2 § Daavialuluvanda panarnair Invömlddamadm uttrycka:»rimligtia skallanusmotsvara nardannormala kommauialia OIDkMlOfiur OnavIman pl biografI huvudsak lr avslutad.

Amockninqtiil 3 § Daavtaluluwnda partamair lnlömlddamadattdataxamplar somsig:I paraoralan, där;I ärmöjligt,:kallMila::manligt i samband undan slutlig! lör visning “ av . ,

Amackningtill 5 § och 6 § DaavulnlutawapartamaIr Invaralddamadan Hlmlnatnutat uppdrarlt arkivatför ljudochbildatt anligxnarmara övaranxkonunalaa damamallanodaannatvillkonn I dannanalpl filminatltutata vagnarförvara,vlrdaochlör lorakninøaaøndamll tilluandahlllavidaokopia:omsäga I paragrafu.. f akuta!aramalianld anaarm ansvarigt annatdanaavtali förhlilandatil! dmrlbuIönn/ørodaacantan.

Aniackningtill :mm somhelhet Panama Ir inlbrulddamadattiniadaiörhandllnøar ominnahsliat i ochtiilännpninoan avdettaavtalaanaat dan1marsN80.

Tillägg Naravtalsomhäravta:harslutitsrörandaanmin kandiurbbulöran/producantan madhänvisning till avtalatansökaomdispensmn skyldiuhatan attaviimnaaxarmlaravilman anliutpliktaxamplarslaøan.

INTERNATIONAL FEDERATION

OF FILM PRODUCERS ASSOCIATIONS

Seoretariat General : Paris8 (France) Tai.2265214and2582386 1114AvenuedeeChampa-Eiyaaea Cabiea:FINPROFILM Paris042

inooneiderationoitheeetvicaaraøtdaradbyiiiatlibrartaaor a.Thaarchiveaheiinotcarrya printoii Itaprerniaea (and archirea (cinernetheouee) in preaerving ritrnealtertheircorn- eapacieliy overnational borden). norehaiiit matteany meroieiaxhibitionartdirtroeitirtgitpoeaibtetoehonthemior menLtrartaiantrttaioepoeitorioenoieprintioanytrtird educational purpoeee. and partyiirtctudinganyother archivaartdanyatateor tai Inoonaioarationaiaooitheartiaticartdoomøoeroiaiownareitip atrvtority) ior IM wrpoeevritataoavar withouthavingtirat rightawhichrnuatin nowaybe bythe oi the I in theaa eotivttiaa. Tha . oi Film. e. grantedbyaproduoardonoiimpiyanyauthork (I.F.F.P.A.) haaooniirmad at ite Gener-ai Aaaarnbiy. heldin tetiontoehoarthaiiimoroütervieentaitaartyuaetiteraohaetar Paria.Unaeco auiiding, onthe19thoi March. 1011. aatherightaoiatrtitoraorotitartiøirdpertiaeeraoortoamed. ?haioiiovring: eaoapt withinthaperiodduringwhichauchrightaarapoeaaaaedbytheproducer. Whanadepoaiiiarrtadmihaprødtrcarla expected toindioatetttarightepoaeeaaedbyhiut. GENEIAL IIGULATIONI OOHOIININO TRUITDEPOIiT OFMOTION HCYUIPRINT! WITHFILMAICHIVII tamproducararighttoaprintahaiinotceaaawhenhia copyright totheiiimheaaapirad. ?haprintahatiairlavi.unteae t. Intheae raguiationa: othanrriuagreedvportbyihaproduoanbahetoatthediapoaal oi thaproducer aaharainprvrtdao. - Film endiltme ahaiimeananycinarnatographic iiim andanyiorrnoimotion picture: - Print andprtnh“ ahatimeananypositivaor negativa ttmeiectihaitheourrarnovroeroiaiitmntaynotbeknovrn anymaterial abieto doeanottmpiythaithaarohivemayweauchiiiminanyothar printor copyoi a tiim.including teehion thanInaccordance withapprovaia normatiy granted by produce aiiecta aimitar to thoaa oi cinematography: known whereoi tlima. - Producerahalimeanthemakaroi theilimor hiaauccanon: iitheproduoariadaadwriiottidatedinthecaaeoianorgatt- - An archive” ehalimeana ilimarchive whichcarriaa on izatienorcorporatebodyiutdtheerchivecertrtottracatha activityior thacollection andpreaarvatiort ei iiimavrtth current ordnar. ihaarchive aheiiturnto thaProducer: Aaeociatheaoiepurpoee to turthartiimreaaerch andetuolea oi tionoi thacountry inwhichtheproducer hadhiahaedquartare iiirnanandtiimhlatory. atthatimeoi thamaking oi thatiimandaaitauchAaaociation ii Ii hu anyiniormation aeto thacurrent whereoi theiilrn. 2.Artisticandcommercial rigittato iiiritaahaiiin nowaybe ii auchAaaociaiion cannot randar harmad or preiudlcad bytheactivityoi thearchive. thenacaaaary iniormation than thaarchive mayuu thaiiimInauchreapecta aaeramantioned l. Thetruatdepoait oi a tiimin enarchive ehaiinotimptyany in Articiea a.1 andI haraoiwithout thaapprorvai oi theproraproduction tightaor anypariormence tightaoutarthenthoae ducar.provided, hotvevar. thatauchuaaoi thatiimahouid expreaeiy etatedin theeereguiationa. in noraapect deviaia iromauchineaeianormaiiy granted by irom known ormar:otilima. e.Anyprintheldbythearchive. ragardieaa ottheaourca whichii haabeenobtained. analtbatheproperty oi thepro- ThaNationat Aaaocietion raiarrad toabova ehaliaivraya beitept ducerandahailbetrenemitted to himwithinonemonthaiiat Iniormed bythearchive oi allmeeauraa taitanbythaarchive in request in writingirornthaproducer. accordance withthiaArticle. whena printia madeat thacoatoi thearchive.it ehait navartheiau batheproperty oi theproducer. butwhenauch 1:.Thaarchive ahaiibaunderstrictilabliityto aeeto it that a printieiranantlttad io theproducer uponhiaraquaei aapro- tunna andprintaahaiinotbausedin anyothervrayor manner videdabove. ioranyotherreason thanthaarchiwaviolationa thanexpilcitypermitted In aocordance withtheearegutatione oi therightaot theproducer. thaproducer atteiipayto the andaiaoIn accordartca withauchiurtharproviaione aemay archive. withinonemonth alterracaiptot thaprint.thanormal beetlpuletad bytheproducer irorntimetotirne.Suchreeponandrelevant ieboratory coataiortheprintaeotranamittad. albiiiiyahaiibacarried bythearchive allawhena printianot in theirnrnadiate poaueeion oi thaarchive. S.Thauu tobemade oithaiiirnbythearchive ahaiibalimited topreserving it onthearchivae premien. andto providing tor Thaarchive rrtay.at anytime.at iteownaxpenaa. deliverthe the privataatudytheraoi.on thaeaidpramiua.by limited printtotheproducer. vrhareetter thetruatdapoalt iatarrninatad. groupe oi boneiideatudenta andtiimproiaaaionala engaged ineariout raaearch. 18.Thaarchive vrltietail tlrneeuu itebeatandeavore to pre- Thapremienoi thaarchive ehalibedaemed to includeaiao aarve theprinta.andthearchive wiiigranttheproducer eccaee theacraening roomuauaiiy uaadbythaarchive loriteactivity. to auchmaterial immediately upondemand lor examination titaraoi. antiaiaoiorprinting iurttter copiae aaiaraathematar» e.Nootherperionnance ehalitairapiecewithoutthawritten Iaiiauaaabie iorauchpurpoaaa. Subject tothearativedoing appronrai oi theproducer. Itabeattopraaerva theprintaaeaioraaaid. it ahatl.however. be Anapprovai to ahovr a iiimdoaanotimpiytherightto broad- undernoobligation totheproducer ioranyiou ordamaga to eaatthatiim.unieee thaproducer haaaxpiicitiy granted auch theprintaiwrrever caused. otherthantheobligation to paythe righttothearchive. amount corraaportding to theIaboratory coataoi repiacing the printaInprintingthemtromotheraxtetlng negativa or positiva 7.Thaarchiveahaiinotraproduca anyprintwithouthaving printa. iiratobtained thaproduce aapprovai inwriting. ii tt ie oaameo nacaeeary, ior raaaona oi preearvation oi tha 14.Thaiiimarchive ahaiipraaerva thecinernetographic public tiimto mattaanatvprintiheraoi.thaarchiveahetinotiiytha citymateriai whichhaabeendapoatted withtheilim.oratI IIIB! producer iheraoiinwritingandaaitior hiaapprovai to repro- date,inthaaplritevoited herabeiore concerning thepreaervatlort ducethaiiiitt.atatingthemanner lri whichauchraproduction oi tiimprinta.Thiecinematographio pubiicity rn ai mayba ahoutdbernada.Itauchapprovaiheanotbeenraiuaed ehown oniywithintheprerniaea oi thetiimarchive.Anyprabytheproducer in writingvrithintvrornontha thareaitar. than aentetion endanyioenoutaide oi theprernieae. aavraiiaaany thaarchive ahaiibeentitiad tornaita anewprintandtolakeit raproduotion otthecinernaiograpbic pubiictty material. maynot Iniotrttetdapoaitonthaaamaconoltioneeaconcerningthe becarriedoutwithouthavingpreviouaiy obtained theaxpiicit originai print. agreement oi thaproducer.

HeadOiiicezZurich(Suieae) Stadaihoiaratrnaa 40 :arta-Iwan

AGREEMENT

between

hereinattarcalledthe Produoe

and *vENana “r-:L“AMS-i emir- . .. .XiHiBEiCÄH * få 2 t- “cuiouá d hereinallercalledm; Archive

The?reduce hembydepoailawiththeArchivethefollowingcinematographic materiel:

Suchtruatdepoaltia hembyacceptedby theArchive.

Thepertleeagreethatthetruatdepoeltshaiibe j tothe* ._ bylhe . ot Fllm ProducanAssociation:(I.F.F.P.A)et lta GeneralAssembly,held in the UnescoBuilding(Paris)on the 19thot March. 1971.andauhjectto auchspecialoonditionau maybe providedhereinatter:

(place) (data)

:$\/Ei\4i*.i›§Å s-“i!.^-..^.ii.i:;;“1s'uz;- Clnemateket Box 177126 102 527! $TOC2-Zi§-”.1n.2- Foranaon behailol the Producer For andon behailoi theArchive

1987 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

50. Högskolansjournalistutbildxiing. U. Otillbörlig efterbildning.Ju.

NE ochsamngande avjordlxuksfasügltet 51. Ljud ochbild för eftervärlden.U.

mm. Ju. lángtidsutredningen87. Fi. Enny kyrkolagm.m.Del LC. En ny kyrkolagm.m.Del2.C. Folkstyrelserts villkor. Ju. Barnetsrm. Ju. Svenskaförsvarsindustrins mlandsverksamhet. UD. Det svenskatotalförsvaretinför90-talet.Fö. lmlrivninylag mm. H. Skyddför detvarnadebarnet.Ju. legitimation för vissakiropraktorer.S.

§3535§?35?§55F5§FEwwsøwéw

Övexsynavrättegångsbalken 3.Ju. MordetpdOlof Palme.Ju. MiljöskadefortdME. Begravningslag. C. Ju. lntanazimzcllafantiljeränsfrâgor.Ju. Varannan damernas. A. läkemedelod: hälsa.S. Äldreomsorgi utveckling.S. MissbrukamaSocialtjänsten ochTvånget.S. Medicinteknisksäkerhet.S. Produktsäkerhetslag. Fx. Ökatkommunaltväghallningsansvar. K. Enskildavägar.K. Skeppslega till utlärming.Tillstånd,dispensen flaggskifte.K Biståndför bättremiljö i u-land.UD. Stödtill näringslivet.Fi. Feli fastighet.Ju.

$§§?$5§

i informationssamltället 4.Ju. lntegritetsskyddet RS:enbättremiljö. ME. Jumervi ärtillsammansbel l. C. Jumervi ärtillsammans. Exempelsamling.Del 2.C. å Jumervi ärtillsammans. Underlagför reformersamtförslag.Del 3.C. 8 För enbättremiljö. Miljövârdsfamiljen. Myndighetuochförfattningar.ME. Stödettill bam-ochtmgdomsföreningar. C. Arkiv för individochmiljö. U. Studiemedel. U. $$$$ Datoriseringavtullensexpon-ochimportrutiner. Fi. FastaÖresundstörbindelser. K. å? Miljökonsekvenser avfastaÖresrmdsförbindelser. K. Snabbarekörkortsingripmden mm. K. Livsmedelspriseiochlivsmedelskvalitet. J o.

8$$$

ÖversynavmervärdeskanmDel X1.E. Översynavrättegångsbalken 4.Ju. . skäligalokalhyrorochtryggheti besittningen.Bo. En nyaplan-och bostadsverk. Bo. ååå Svedgeinformationen ochvissa UD.

Statens 1987

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Jordbruksdepartementet Uvsmødelspriser ochlivsmedelskvalitet. [44] Otillbörlig eñabildlzing. [l] Dödsboägande och sarnägaude av jordbruksfastighet mm. [2] Arbetsmarknadsdepartementet Folkstyrelsens villkor. [6] Varannan damernas, [19] Barnets rm. [7] Skyddfbrdetvmtadebamet. [ll] av räneüngsbalkm 3. [13] Bostadsdepartementet Översyn skäliga lokalhyrpr ochtrygghet i besiktningen. [47] Mordet på Olof Palme. [14] Ennyu plan- ochbostadsverk. [48] Franchising. [17] Internationella familjaänsfrågor. [18] Fel i fastighet. [30] Civildepartementet Imegritetsskyddeti infomrationssamhället 4. 1311 EnnykyrkolagmmDel l.[4] Översyn av rättegångsbalken 4. [46] EnnykyrkolagmmDel 2. [5] Begravningslag. [16] Jumervi lir tillsammans. Del l. [33] Utrikesdepartementet Svarska Rsrsvarsindustrins utlandsverksamha. [8] Ju mer vi är tillsammans. Exempelsanrlingül 2. [34] Ju mer vi är tillsammans. Underlag för reformer samt Bistånd m: bättre miljö i u-land. 12x1 Sverigcinformationen och vissa [49] förslag. Del 3. [35] Stödet till barn- och tmgdomstöreningar. [37]

Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret mm 90-talet. 191 Miljö- och Energidepartementet Miljöskadáond. 1151 Förenbåmemiljö. 1321 Socialdepartementet För en name miljö. Miljövårdsfamiljar. Myndighieter legitimation för vissa kiropraktorcr. [l 2] ochförfattningar. [36] naturmedel ochhälsa. 1201 Aldreoursorg i utveckling. [21] Missbrukarna Socialtjänstm och Tvånget. 1221 Medicintelnrisk säkerhet. 1231

Kommunikationsdepartementet Ökat kommunalt vägrâllningsansvar. [75] Enskilda vägar. [26] Skeppslega till utlänning. üllstAnd. dispenser, tlaggskiñe. 1271 Fasta Öre lser. 1411 Miljökonsekvenser av fasta Öresundsförbindelsu. [42] Snabbare kltrkortsingripandm mm. (43).

sm nu näringslivet: 1291

Datorisering av tullens export- ochimportrutirxer. [40] Översyn av mervärdeskanen. Del XI. [45]

Utbildningsdepartementet Arkiv :o: namn och miljö. [38] Studiemedel. 1391

Högskolans 1501 1987 -10- 1 2

Ljud ochbild m: eftervärlden. 1511 . L

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10052-5 ISSN 0375-25OX