Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 15 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 Dom av den 10 mars 1992 i mål T 9/89, klaganden mot kommissionen (REG 1992, s. II-629 fbeslutet är inte tillgängligt på svenska]).

3 Beslut om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget IV/31.149 — Polypropen (EGT L 230, 1986, s. 1).

4 Tyngdpunkterna i detta och (totalt tio) andra till domstolen överklagade mål angående polypropenbeslutet ligger på frågan, om det förfarande som tillämpades när den omtvistade rättsakten antogs var rättsenligt, och på frågan om beslutet är behäftat med väsentliga Formfel, som borde ha prövats mera ingående under förfarandet vid förstainstansrätten. De grunder för överklagandet, som klagandena i alla dessa mål har åberopat, uppvisar visserligen avsevärda likheter men är inte helt desamma i de olika målen, och de faktiska omständigheterna i respektive mål är inte alltid desamma. De väckta rättsfrågorna kräver emellertid på en rad punkter en gemensam bedömning; detta gäller särskilt för de sex företag, däribland klaganden, vilkas talan förstainstansrätten avgjorde genom sex domar av den 10 mars 1992. Dessa foretag yrkade under tiden mellan den 27 februari 1992, då förstainstansrättens dom i PVC-målen meddelades, och den 10 mars 1992 hos förstainstansrätten att den muntliga förhandlingen skulle återupptas, för att det skulle kunna fastställas om — även med beaktande av de omständigheter som framkommit inom ramen för de tidsmässigt parallella och till sitt innehåll liknande PVC-målen — alla formföreskrifter och processuella villkor var uppfyllda när det omtvistade polypropenbeslutet antogs. Förstainstansrätten avvisade alla dessa yrkanden. Av systematiska skäl är det lämpligt att först pröva C-199/92 P, Hüls mot kommissionen, C-49/92 P, Enichem, och C-235/92, Montecatini mot kommissionen. I dessa mål analyseras de flesta frågor som förekommer i denna grupp av mål; för att i möjligaste mån undvika upprepningar hänvisar jag sedan till nämnda tre mål.

5 Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT L 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

6 Förenade målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 (REG 1992, s. II-315; svensk specialutgåva, volym 12).

7 Klaganden hävdade i denna skrivelse att det, på grund av vad kommissionen anfört i PVC-målen, fanns anledning att anta att även förfarandet i föreliggande mål var behäftat med samma formfel som skall prövas ex officio. Det var enligt klaganden därför nödvändigt att verkställa ytterligare bevisupptagning på detta stadium i förfarandet — och i synnerhet att ålägga kommissionen att förete en genom underskrifter av kommissionens ordförande och generalsekreterare bestyrkt avskrift av originalet till det omtvistade polypropenbeslutet och andra dokument — för att det skulle kunna fastställas om polypropenbeslutet hade antagits i de språkversioner som är föreskrivna enligt gemenskapsrätten och om ändringar i det ursprungliga beslutet hade företagits efter det att detta antagits.

8 Överklagandet måste prövas på ett uttömmande och allomfattande sätt med sikte på frågan om överklagandet kan tas upp till sakprövning. Som framgår av flera av domstolens avgöranden kan ett överklagande helt avvisas endast när samtliga anförda grunder har prövats och det har fastställts att ingen av dem kan tas upp till sakprövning. Se dom av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), dom av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPÖ med flera mot kommissionen (REG 1996, s. I-1611), dom av den 24 april 1996 i mål C-87/95 P, CNPAAP mot rådet (REG 1996, s. I-2003) och dom av den 11 juli 1996 i mål C-148/96 P, Goldstein mot kommissionen (REG 1996, s. I-3885). Jämför vidare dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I-667).

9 Domar av den 29 juni 1995 i målen T-30/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II-1775), T-31/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II-1821), T-32/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II-1825), T-36/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II-1847) och T-37/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II-1901).

10 om av den 6 april 1995 i förenade målen T-80/89, T-81/89, T-83/89, T-87/89, T-88/89, T-90/89, T-93/89, T-95/89, T-97/89, T-99/89, T-100/89, T-101/89, T-103/89, T-105/89, T-107/89 och T-112/89, BASF med flera mot kommissionen (REG 1995, s. II-729).

11 Dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionen mot BASF m.fl. (REG 1994, s. I-2555; svensk specialutgåva, volym 15), se nedan punkt 20 och följande punkter.

12 ål T-8/89, DSM mot kommissionen (REG 1991, s. II-1883).

13 I artikel 93 i domstolens rättegångsregler föreskrivs, såväl enligt dess ursprungliga lydelse som i dess lydelse efter 1993 års ändring:2. Domstolens ordförande skall innan ansökan prövas bereda parterna tillfälle att yttra sig skriftligen eller mündigen. ... 3. Om domstolens ordförande beviljar ansökan skall intervenienten tillställas samtliga inlagor som delgivits parterna.... Av dessa bestämmelser följer att ändamålet med detta speciella förfarande är att i förväg pröva, om en tredje man skall tillåtas att intervenera i den anhängiga tvisten och inte att slutligt avgöra om vad han har anfört i sin helhet är att anse som tillåtligt.

14 Se följande uttalande i generaladvokatens Reischls förslag till avgörande i mål 138/79, Roquette frères (REG 1980, s. 3362) beträffande frågan om rådet hade rätt att intervenera i ifrågavarande mål, vilken rätt domstolen slutligen godtog:Enligt min mening kan de berörda betänkligheterna inte helt enkelt skjutas at sidan med hänvisning till det nämnda beslutet. Ett sådant beslut ger intervenienten endast tillfälligt rätt att delta i förfarandet: tillåtligheten av interventionen avgörs däremot i förekommande fall i domen, vilket man tydligt kan utläsa av hittillsvarande rättspraxis. Jag hänvisar här till dom av den 12 juli 1962 i mål 9/61, Kungariket Nederländernas regering mot Kol- och stålgemenskapens höga myndighet (REG 1962, s. 471).

15 Jämför de båda besluten av den 15 november 1993 i mål C-76/93 P, Scaramuzza mot kommissionen (REG 1993, s. I-5716 och I-5721). I det målet har domstolen tagit hänsyn till omständigheten att den person som begärt att få intervenera inte självständigt hade överklagat, trots att han haft möjlighet att göra det; domstolen har emellertid inte av det skälet förklarat yrkandet om rätt att intervenera otillåtlig utan har motiverat otillåtligheten med att den som framställt yrkandet inte kunde göra gällande något direkt berättigat intresse som skulle följa av att den parts yrkande till stöd för vilket interventionen skulle ske, togs upp till sakprövning.

16 Detta synes också framgå av formuleringen av beslut av den 14 februari 1996 i mål C-245/95 P, kommissionen mot NTN Corporation med flera (REG 1996, s. I-553), punkterna 8 och 9. Den omständigheten att den person som ansökt om intervention inte självständigt hade giort en framställning om ändring av domen, hade endast den för honom ogynnsamma följden att hans rätt att framställa yrkanden Degränsades till att avse stöd för yrkanden av den part till vars förmån han ville intervenera. Se också beslut av den 28 november 1991 i mål T-35/91, Eurosport Consortium mot kommissionen (REG 1991, s. II-1359).

17 När ett beslut i ett enskilt ärende, det vill säga en rättsakt som inte omfattar några allmänna och abstrakta rättsnormer, berör flera personers rättsliga ställning, är det i själva verket fråga om ett sammanförande av beslut i flera enskilda ärenden i en enda akt. Detta gäller även i fråga om polypropenbeslutet, i vilket femton förvaltningssanktioner, det vill säga lika många som de företag som berörs av beslutet, har sammanförts. Denna omständighet har särskild betydelse för frågan om intervenienten har ett berättigat intresse. 1 själva verket har intervenienten begärt att få delta i ett mål, som avser inte det beslut som rör intervenienten direkt utan ett beslut i ett annat enskilt fall som tillsammans med det beslut som rör intervenienten ingår i en och samma rättsakt.

18 Beslut i mål C-245/95 Poch C-76/93 Ρ (ovan fotnot 15 och 14).

19 ust därför att det fastställs att det inte föreligger någon rättsakt i vilken de enskilda beslut, som rör den av intervenienten understödda parten respektive intervenienten, har sammanförts. Av detta skäl kommer partens bevisning för att rättsakten materiellt är en nullitet direkt intervenienten till godo.

20 När beslut i flera enskilda ärenden har sammanförts i en enda rättsakt, medför sålunda en ogiltigförklaring för en av de berörda inga direkta positiva rättsverkningar för de andra. Detta gäller även när ogiltigförklaringen grundar sig på att rättsakten är behäftad med ett formfel, som automatiskt vidlåder även de övriga beslut i enskilda ärenden som sammanförts i rättsakten. Denna uppfattning, som helt stöder sig på logiken i giltighetskontrollen, får inte förvåna någon; den erkänns för övrigt av kassations- och revisionsdomstolarna i medlemsstaterna.

21 Denna uppfattning godkändes också i beslutet i målet Scaramuzza mot kommissionen, (a.st. ovan fotnot 15), punkt 7 och följande punkter.

22 Dom av den 15 juni 1993 i mål C-225/91, Matra mot kommissionen (REG 1993, s. I-3203), punkterna 11 och 12.

23 Klagandens yrkande att det omtvistade beslutet skall upphävas och i sin helhet ogiltigförklaras kan inte tolkas på detta sätt. Klaganden kan endast yrka ogiltigförklaring i den mån klaganden berörs av beslutet. Gemenskapens dömande organ kan inte heller, bortsett från de fall då nullitet konstateras, analogivis presumera en allmän ogiltighet av en rättsakt i vilka beslut i flera enskilda ärenden har sammanförts.

24 1 den mån kommissionens invändning om interventionens tillåtlighet, såvitt avser frågan om vissa väsentliga formfel i en rättsakt medför att akten blir en nullitet eller endast att den blir ogiltig, stöder sig på domstolens dom i PVC-målen (a.st. ovan fotnot 11 samt punkt 20 och följande punkter), är invändningen ogrundad, eftersom kommissionen i denna del felbedömer omfattningen av ifrågavarande doms rättskraft. Den omständigheten att domstolen inte fann det vara fråga om nullitet i PVC-målen utesluter inte, trots parallellerna mellan fallen, att den kan komma till motsatt uppfattning i det här aktuella målet.

25 A.st. (ovan fotnot 10).

26 1 PVC-målen har domstolen konstaterat att det saknas ett behörigen underskrivet original och att det därmed föreligger ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 12 i kommissionens arbetsordning, vilket kommissionen inte bestrider. Till skillnad från vad som gäller mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i polypropenmålet hade domstolen därför bara att bestämma de rättsliga följderna av att ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 12 i kommissionens arbetsordning redan hade konstaterats.

27 Punkterna 48—54.

28 Punkterna 61—78.

29 Domstolen hänvisade i detta hänseende till dom av den 23 september 1986 i mål 5/85, AKZO Chemie mot kommissionen (REG 1986, s. 2585; svensk specialutgåva, volym 8, s. 715).

30 Gentemot ovan återgiven rättspraxis skulle eventuellt kunna invändas att man i detta avgörande inte reagerar med erforderlig stränghet mot att kommissionen begått en så allvarlig överträdelse som ett åsidosättande av artikel 12 i arbetsordningen innebär. Särskilt för en jurist, som känner till de principer som gäller i den offentliga rätten i vissa medlemsstater, kan det te sig märkligt att ett icke undertecknat beslut i saken inte förklaras vara en nullitet. Man får dock inte bortse från att domstolen kom till denna uppfattning med beaktande av säregenheterna i gemenskapsorganens administrativa handlande och att domstolen därvid, enligt min personliga uppfattning, trodde att den, genom att kvalificera den konkreta överträdelsen som ett väsentligt formfel som medför beslutets ogiltighet, på bästa möjliga sätt skulle stödja både gemenskapsorganens harmoniska funktioner och berörda privatpersoners rättsliga intressen. Av detta skäl anser jag, trots nämnda tveksamhet såvitt avser de i PVC-målen ålagda sanktionerna för kommissionens överträdelse var tillräckligt stränga, att detta avgörande i rättspraxis kan anses acceptabelt även i detta mål.

31 Se ovan fotnot 5.

32 I enlighet härmed uttalas också följande i dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi med flera (REG 1994, s. I-1981), punkt 49: Följaktligen är förstainstansrätten ensam behörig att konstatera de faktiska omständigheterna, såvida det inte framgår av akten i målet att rättens konstateranden faktiskt är oriktiga.

33 Förbudet mot bevisupptagning gäller såväl innan överinstansen avgör om överklagandet är grundat som då överklagandet tas upp till prövning och frågan uppkommer om ärendet skall återförvisas till den domstol, som har dömt i sak. I det skede, som föregår upphävandet av förstainstansrättens dom, följer förbudet av den omständigheten, att rättens motivering inte kan anses bristfällig när den inte berör en omständighet som rätten inte kände till. Såvitt avser det skede, som följer efter upphävandet, föreskriver artikel 54 i EEG-stadgan för domstolen att domstolen själv kan slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande. Krävs ytterligare bevisupptagning betyder detta att ärendet inte är färdigt för avgörande.

34 Dom av den 12 juli 1957 i mål 7/56 och 3/57-7/57, Algera med flera mot EKSG:s Gemensamma församling (REG 1957, s. 81). Klaganden anser att denna dom inte följer de principer som i stor utsträckning erkänts i medlemsstaterna, enligt vilka en rättsakt är en nullitet när den är behäftad med särskilt allvarliga och uppenbara fel. Klaganden utläser ur domstolens praxis att avsaknaden av underskrift på en rättsakt är ett sådant allvarligt och uppenbart fel. Klaganden hänvisar i denna del till generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande i förenade målen 15/73-33/73, 52/73, 53/73, 57/73-109/73, 116/73, 117/73, 123/73 och 132/73—137/73, Kortner-Schots med flera mot rådet, kommissionen och parlamentet (REG 1974, s. 177), och till generaladvokaten Mischos rörslag till avgörande i mål 15/85, Consorzio Cooperativo d'Abruzzo mot kommissionen (REG 1987, s. 1005). Avsaknaden av de erforderliga underskrifterna i polypropenbeslutet är enligt Hüls uppenbar. På grund därav hävdar denne att det av vad klaganden anfört i sin skrivelse av den 4 mars 1992 framgår, att det föreligger en presumtion för ytterligare ett allvarligt och uppenbart fel, nämligen för att polypropenbeslutet nar ändrats efter det att det antogs. Eftersom förstainstansrätten inte har funnit att nämnda fel direkt gör ifrågavarande beslut till en nullitet, har rätten genom sin tolkning av begreppet nullitet av en rättsakt åsidosatt gemenskapsrätten.

35 Såvitt avser kravet på omfattande bevisning för sådana formfel har kommissionen hänvisat till domstolens redan nämnda dom och till dom av den 7 juli 1994 i mål T-43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen (REG 1994, s. II-441) samt dom av den 27 oktober 1994 i målen T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II-905), och T-35/92, Deere mot kommissionen (REG 1994, s. II-957).

36 Såväl eventuell nullitet som de juridiska formfel klaganden har åberopat hör till de frågor som skall prövas ex officio. Se till exempel domstolens domar av den 21 december 1954 i målen 1/54, Frankrike mot Kol- och stålgemenskapens höga myndighet (REG 1954—1955, s. 9) och 2/54, Italien mot Kol- och stålgemenskapens höga myndighet (REG 1954—1955, s. 81), av den 20 mars 1959 i mal 18/57, Nold mot Kol- och stålgemenskapens höga myndighets (REG 1958—1959, s. 91) och av den 7 maj 1991 i målen C-291/89, Interhotel mot kommissionen (REG 1991, s. I-2257), punkt 14, och C-304/89, Oliveira mot kommissionen (REG 1991, s. I-2283), punkt 18.

37 Enligt min mening är det inte riktigt att alla fel, som direkt framgår av det omtvistade beslutet, så som detta intagits i de handlingar som förstainstansrätten har grundat sin dom på, kan åberopas för första gången i överklagandeförfarandet. Det omtvistade beslutet är ingen nandling i förfarandet i processen i första instans och kan därför inte utgöra grundval för framläggande av grunder för överklagandet. Som redan nämnts följer av grundtanken med den kontroll, som skall företas på grund av ett överklagande och av dess ställning i systemet för rättsligt skydd i gemenskapens rättsordning, den grundläggande principen, att endast de juridiska fel i förstainstansrätten avgörande kan göras gällande, som framgår av ordalydelsen i den överklagade domen och övriga dokument i processen. Avvisningen av de grunder för överklagandet som hänför sig till innehållet i det omtvistade beslut, mot vilket talan fördes vid förstainstansrätten, är ett utflöde av denna princip; den omtvistade rättsakten är endast ett bevis som förstainstansrätten ensam är behörig att värdera.

38 A.st. (ovan fotnot 10), punkterna 73—76.

39 Se nedan i det avsnitt där jag behandlar förstainstansrättens avgörande om avvisning mot bakgrund av bevisbördereglerna.

40 Se nedan punkterna 50 och följande.

41 Se ovan punkt 20 och följande punkter.

42 om av den 19 maj 1994 i mål C-36/92 P, SEP mot kommissionen (REG 1994, s. I-1911; svensk specialutgåva, volym 15), punkt 33.

43 Klaganden hänvisar i detta hänseende till dom av den 14 december 1962 i målen 2/62 och 3/62, kommissionen mot Luxemburg och Belgien (REG 1962, s. 869; svensk specialutgåva, volym 1, s. 133) och dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet (REG 1981, s. 2861).

44 Dom av den 9 december 1965 i förenade målen 29/63, 31/63, 36/63, 39/63—47/63, 50/63 och 51/63, Société anonyme des laminoirs, hauts fourneaux, forges, fonderies et usines de la Providence m.fl. mot EKSG:s Höga myndigheten (REG 1965, s. 1198).

45 Dorn av den 22 oktober 1991 i mål C-16/90, Nölle (REG 1991, s. 5163).

46 Kommissionen hänvisar till beslut av den 26 mars 1992 i mål T-4/89 REV, BASF mot kommissionen (REG 1992, s. 1591) och dom av den 19 mars 1991 i mål C-403/85 REV, Ferrandi mot kommissionen (REG 1991, s. 1215).

47 A. st. (ovan fotnot 35).

48 om av den 9 juni 1992 i mål C-30/91 P (REG 1992, s. 3755).

49 Kommissionen stöder sig på dom av den 10 december 1992 i mål T-33/91, Williams mot revisionsrätten (REG 1992, s. II- 2499), punkt 31.

50 Dessa bestämmelser motsvarar artiklarna 61 och 45 i domstolens rättegångsregler.

51 Jag hänvisar i detta hänseende till domstolens dom i ovannämnda PVC-målen, och till det jag har anfört om den domen i den del den hänför sig till den rättsliga naturen av det fel som består i att ett behörigen underskrivet original saknas. Se ovan punkt 20 ocn följande punkter samt punkt 38.

52 Ovan punkt 33.

53 Dom av den 1 december 1965 i mål 45/64, kommissionen mot Italien (REG 1965, s. 1126), och generaladvokaten Lagranges förslag till avgörande i målet Forges de la Provence (ovan fotnot 43).

54 Domstolens dom av den 28 april 1966 i mål 46/65, Ferriere e Acciaierie Napoletane mot EKSG:s höga myndighet (REG 1966, s. 106).

55 ämför också dom av den 6 april 1995 i mål T-145/89, Baustahlgewebe mot kommissionen (Rec. 1995, s. II-987), punkt 37.

56 Dom av den 28 april 1966 i mål 51/65, ILFO mot Kol- och stålgemenskapen (REG 1966, s. 130). Det skall påpekas att ifrågavarande part inte är befriad från varje processrättslig skyldighet när han gör ett påstående, eftersom det annars skulle uppkomma en presumtion för att de av parten påstådda felen faktiskt föreligger. Parten måste, för att tvinga förstainstansrätten till ytterligare undersökning av sina påståenden och eventuellt därutöver till en bevisupptagning, framlägga åtminstone en antydan till bevis för påståendena. Begreppet antydan till ett bevis varierar därvid allt efter de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och kan inte vara liktydigt med ett fullt bevis. För övrigt skulle det vara för mycket begärt av en person, att han inför en domstol måste förebringa fullt bevis för omständigheter om vilka han inte kan ha full kännedom. Detta skulle i all synnerhet vara fallet, om man kräver att en part, som just därför att han inte har tillgång till vissa bevismedel, yrkar förordnande om kompletterande bevisupptagning, skulle vara skyldig att lägga fram tillräckligt stöd för formfel som parten förmodar kommer att visa sig föreligga genom den kompletterande bevisupptagningen.

57 Se artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

58 Denna begränsning återfinns i alla nationella processrättssystem. Den är nära förbunden med den grundläggande principen om rättssäkerhet och god rättskipning.

59 Se dom av den 14 maj 1975 i mål 74/74, CNTA mot kommissionen (REG 1975, s. 533; svensk specialutgåva, volym 2, s. 461), punkt 4. Jämför dom av den 9 februari 1994 i mål T-109/92, Lacruz Bassols mot domstolen (REG 1994, s. II-105), punkt 67.

60 Just detta skiljer även detta mål från PVC-, LDPE- och Soda-målen, som rör en liknande fråga. I de sistnämnda malen åberopades visserligen grunderna för påståendet att det omtvistade beslutet var behäftat med formfel antagligen för sent, men likväl innan den muntliga förhandlingen förklarats avslutad.

61 Se nedan punkt 77 och följande punkter.

62 e dom av den 16 juni 1971 i mål 77/70, Prelle mot komissionen (REG 1971, s. 561), punkt 7.

63 I artikel 64.4 i förstainstansrättens rättegångsregler heter det: Varje part får när som helst under rättegången föreslå att åtgärder för processledning vidtages eller ändras. Då så sker, skall övriga parter höras innan det beslutas om dessa åtgärder. Detta yrkande kan i förekommande fall grundas på att nya omständigheter föreligger eller är sannolika.

64 Man skulle kunna påstå, att de uttalanden som kommissionens ombud gjorde i PVC-målen, på vilka klagandens ifrågavarande skrivelse stödde slg, inte utgjorde någon omständighet utan var ett indirekt medel fór att på ett dolt satt lägga fram en rad grunder för ogiltigförklaring av polypropenbeslutet. Enligt denna uppfattning åberopades ifrågavarande grunder för sent och var därför otillåtna. Denna tolkning av skrivelsen skall enligt min mening inte användas, även om den inte är utan en viss logik. De juridiska grunder klaganden åberopat förutsätter en faktisk omständighet, bestående i att kommissionen begått juridiska fel vid antagandet av polypropenbeslutet. Det är av betydelse att klarlägga vid vilken tidpunkt under förfarandet i förstainstansrätten klaganden fick kännedom om eller borde ha fått kännedom om dessa juridiska fel.

65 Denna uppfattning har även domstolen, när den prövar om en begäran om ändring av domen kan tas upp till sakprövning. I rättspraxis har det tydligt klargjorts att ett yrkande om ändring av domen på grund av sin undantagskaraktär är förenat med särskilt stränga villkor för tillåtlighet. Det krävs fullständig okunnighet om den omständighet på vilken yrkandet om återupptagandet grundas. En sådan okunnighet föreligger inte, om det var möjligt att under rättegången få kännedom om omständigheten. Se dom av den 10 januari 1980 i mål 116/78 REV, Bellintani med flera mot kommissionen (REG 1980, s. 23).

66 En part, som av eget vållande inte ¡ rätt tid har fått kännedom om en omständighet, kan inte genom att åberopa, att han först senare fått kännedom om omständigheten, utverka återupptagande av den muntliga förhandlingen. Till samma resultat kom domstolen i sin dom av den 21 januari 1971 i mål 56/70, Mandelli mot kommissionen (REG 1971, s. 1) vid prövningen av frågan om ett yrkande om återupptagande, kunde tas upp till sakprövning. Den part, som hade yrkat återupptagandet, åberopade en utsaga av de italienska myndigheterna, som parten fått kännedom om först efter det att det. ursprungliga förfarandet avslutats. Domstolen fastställde dock, att denna utsaga inte kunde ha varit okänd för klaganden och att klaganden inte på något sätt varit förhindrad att vid domstolen yrka bevisupptagning... i syfte att uppnå att ifrågavarande dokument och alla andra vid den italienska förvaltningen förhandenvarande relevanta uppgifter framlades. Med denna motivering avvisade domstolen yrkandet om återupptagande. Domstolen avvisar yrkanden om komplettering av bevisupptagning, som framställts efter den muntliga förhandlingens slut, när parten haft möjlighet att framställa yrkandet före denna tidpunkt. Dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. 4921), punkt 54.

67 Ringanden kunde alltså efter den muntliga förhandlingens slut inte på rätt sätt åberopa det ifrågasatta åsidosättandet av en väsentlig formföreskrift. Ty antingen framgick kommissionens angivna juridiska fel otvetydigt av innehållet i handlingarna, i vilket fall de hade måst göras gällande senast i repliken, eller också gav innehållet i handlingarna endast anledning till tvivel på att den väsentliga formföreskriften hade iakttagits, i vilket fall klaganden hade varit skyldig att i rätt tid framlägga dessa och att dessutom yrka bevisupptagning i denna del.

68 Man skulle kunna göra gällande att de första skälen till misstanke uppstod redan när klaganden delgavs polypropenbeslutet, eftersom det av den delgivna texten inte framgick att den väsentliga formföreskriften i artikel 12 i kommissionens arbetsordning hade iakttagits.

69 Denna bedömning är enligt min mening — även om den ter sig sträng i förhållande till den part som åberopar grunden i fråga — den mest ändamålsenliga. Däremot kan jag inte instämma i den uppfattning, som förstainstansrätten har framfört i de redan nämnda domarna i Sodakar-bonat- och LDPE-målen (ovan fotnot 8 och 9), att klaganden med rätta hade avvaktat den slutliga domen i PVC-målen, innan denne lade fram motsvarande omständigheter i sin egen process. Oavsett om de omständigheter som framkom under rättegången i PVC-målen var okända för parterna i andra processer eller inte, hade parterna i vart fall varit skyldiga att omsorgsfullt pröva den formella rättsenligheten av ifrågavarande beslut, om så bara med hjälp av en genomgång av handlingarna i processen. De senare framkomna omständigheterna förstärkte bara misstankarna om att kommissionen eventuellt åsidosatt formföreskrifter. Klaganden kan inte heller åberopa presumtionen för att det omtvistade beslutet är rättsenligt som skäl till att klaganden inte hade kunnat föreställa sig att allvarliga fel dolde sig bakom beslutets skenbara riktighet. Så snart någon väcker talan mot en handling av ett gemenskapsorgan, upphör presumtionen för rättsenlighet att gälla, till hans nackdel eller till hans fördel. A ena sidan kan, som redan har konstaterats (ovan fotnot 36), presumtionen för rättsenlighet inte anföras för att vederlägga en grund för talan, enligt vilken på rätt sätt görs gällande att handlingen är rättsstridig. Å andra sidan kan klaganden inte åberopa denna presumtion som motivering för att han inte i rätt tid har upptäckt ett juridiskt fel i den omtvistade handlingen.

70 Se ovan fotnot 36.

71 Se vad ovan anförts om den prövning som skall ske ex officio

72 Man skulle kunna säga att skyldigheten att ex officio företa en rättslig prövning är mera begränsad än parternas omsorgsplikt, enligt vilken parterna, som jag visat, är skyldiga att upptäcka och i rätt tid åberopa även indicier för eventuella juridiska fel i det omtvistade beslutet. Detta konstaterande får inte förundra någon. Den prövning, som skall ske ex officio i ett mål om ogiltigförklaring, har inte föreskrivits för att avhjälpa försummelser som parterna gjort. Den syftar i stället till att säkerställa rättsordningen genom att konstatera och kritisera uppenbart allvarliga, juridiska fel i gemenskapsorganens rättsakter. Om dessa juridiska fel inte framgår av innehållet i handlingarna är förstainstansrätten inte skyldig att verkställa en kompletterande bevisupptagning. Rätten är behörig men inte skyldig, att göra en fortsatt utredning.

73 Dom av den 16 juni 1971 i mål 18/70, Duraffour mot rådet (REG 1971, s. 515).

74 Dom av den 7 juni 1983 i förenade målen 100/80-103/80, Musique Diffusion Française m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 1825).

75 Se domstolens dom i mål kommissionen mot Brazzelli Lualdi med flera (ovan fotnot 31), punkterna 48 och 49, samt beslut i mål San Marco Impex Italiana Sri mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkt 39.

76 Se målen kommissionen mot Brazelli Lualdi med flera (ovan fotnot 31 ), punkt 66, och San Marco Impex Italiana Sri mot kommissionen (ovan fotnot 7), punkt 40.

77 I själva verket begär klaganden i hela sin argumentation, såvitt avser det rättsliga innehållet i den andra delen av överklagandeskriften, en utvidgning av den kontroll, som inom ramen för artikel 51 i EEG-stadgan för domstolen skall ske i förfarandet vid ett överklagande. Vidare skall erinras om att överklagandeskriften enligt artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler bland annat måste innehålla de rättsliga grunder som åberopas. Håller man sig strikt till ordalydelsen i denna bestämmelse skulle man kanske i betraktande av ovan anförda uttalanden — i likhet med kommissionen — kunna komma till den slutsatsen att argumentationen i andra delen av överklagandeskriften i sin helhet skall avvisas därför att den är alltför vag. Enligt min mening skall ett sådant tillvägagångssätt dock begränsas till överklagandeskrifter som inte lämnar något utrymme för en rättslig bedömning inom ramen för förfarandet vid ett överklagande. I annat fall och, oavsett det utrymme för skönsmässig bedömning som i den delen tillkommer förstainstansrätten, kräver säkert intresset av ett så omfattande rättsskydd som möjligt att man gör en tolkning som syftar till att med hjälp av grammatikaliska och logiska regler få fram de rättsliga påståenden som finns i överklagandeskriften, dock utan att spåra sådana där de inte finns.

78 Man skulle inom ramen för en tolkning av överklagandeskriften kunna ställa frågan, om inte klaganden egentligen gör gällande att den överklagade domen är bristfälligt motiverad. Något sådant skulle man till exempel kunna utläsa ur klagandens argument att förstainstansrätten har grundat sin slutsats i fråga om klagandens deltagande i polypropentillverkarnas sammanträden från slutet av 1978 till början av 1979 endast på de svar som ICI har gett på kommissionens begäran om upplysningar. Jag tror emellertid inte att klaganden kritiserar domsmotiveringen som sådan, eftersom klaganden själv medger att förstainstansrätten i detta hänseende även åberopar andra bevis (de i punkt 115 nämnda tabellerna; se dock också punkt 116), som klaganden endast frånkänner bevisvärde. Klaganden begränsar sig följaktligen till att kritisera bedömningen av de faktiska omständigheterna.

79 Se punkt 50 och följande punkter i mitt denna dag föredragna förslag till slutanförande i målen C-49/92 P, kommissionen mot Enichem, och punkterna 53—68 i mitt likaledes denna dag föredragna förslag till avgörande i mål C-235/92 P, Montecatini mot kommissionen.