Förslag till avgörande av generaladvokat Nial Fennelly föredraget den 18 december 1997

1 Originalspråk: engelska.

2 Dom av den 17 juli 1997 i mål C-190/95 (REG 1997 s. I-4383).

3 Det skall påpekas att de uppgifter som finns tillgängliga medavseende på bestämmelserna rörande betalning av ränta som domstolen har tillgång till i dess helhet härrör från de skriftliga yttranden som har ingivits till och de muntliga yttranden som har avgivits vid domstolen.

4 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).

5 Rådets åttonde direktiv 79/1072/EEG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Regler för återbetalning av mervärdesskatt till skattskyldiga som inte är etablerade inom landets territorium (EGT L 331, s. 11; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 84).

6 Det framgår emellertid av artikel 8.1.2 i den kungliga kungörelsen nummer 4 av den 29 december 1969 om återbetalning av mervärdesskatt (Belgisch Staatsblad av den 31 december 1969, nedan kallat den kungliga kungörelsen nummer 4), till vilken sökanden hänvisar i sina skriftliga yttranden, och i synnerhet tredje stycket, att de återbetalningar som uppgår till ett visst belopp (uppenbarligen 25000 BFR för de skattskyldiga personer som inger deklarationer varje kvartal) inte omfattas av bestämmelsen om kalenderår plus tre månader.

7 Däri föreskrivs alt ansökan skall inkomma till den centralamervärdesskattemyndigheten i tre exemplar inom fem år efter det att anspråket uppstod och att act skall vara fråga om belopp som överstiger 1100 BFR.

8 Bestämmelsens lydelse hänvisar till ränta som skall erläggas i kraft av lagen (van rechtswege verschuldigd enligt den nederländska versionen, exigible de plein droit enligt den franska versionen). Det skulle därför vara rimligt att anta att den ränta som skall erläggas utgår på månatlig basis. Följaktligen motsvarar den räntesats om 9,6 procent per år (det vill säga 0,8 multiplicerat med 12) till vilken sökandens ombud hänvisade vid sammanträdet inte till fullo den faktiska räntesats som tillämpas på skattskyldiga personer som är etablerade i staten i enlighet med artikel 91.3 i koden, eftersom den årliga räntesatsen, för det fall räntan utgår på månatlig basis, faktiskt skulle uppgå till 10,9 procent.

9 Sökanden har i sina yttranden även hänvisat till artikel 8.1.3tredje stycket i den kungliga kungörelsen nummer 4. Denna artikel föreskriver uppenbarligen att för det fall det är fråga om återbetalning med anledning av ansökningar som uppfyller villkoren för återbetalning inom ett kvartal eller en månad i enlighet med artikel 8.1.2 andra stycket i koden (se fotnot 5 ovan) skall dessa verkställas inom en frist av tre respektive två månader från det kvartal eller den månad som de är hänförliga till. Då ändamålet med den kungliga kungörelsen nummer 4 bland annat är att införa tillämpningsföreskrifter för artikel 76 i koden finns det inte någon anledning att tro att den räntesats om 0,8 procent per månad som var tillämplig enligt artikel 76.1 i koden inte också var tillämplig med avseende på ansökningar i enlighet med artikel 8.1.2 i den kungliga kungörelsen.

10 Domstolen har underrättats om att från och med den 1 september 1996 sänktes räntesatsen till 7 procent i enlighet med en kunglig kungörelse av den 4 augusti 1996 vilken publicerades i Belgisch Staatsblad den 15 augusti 1996. Den belgiska regeringens ombud underrättade domstolen vid sammanträdet om att räntesatsen i huvudsak fastställs i förhållande till marknaden.

11 I enlighet med Konungariket Belgiens skriftliga yttranden ingavs stämningsansökan (dagvaarding) den 27 juli 1995, medan det krav på betalning som gjorde att räntan började löpa (ingebrekestelling) skickades den 26 augusti 1994. Det ankommer naturligtvis på den nationella domstolen att göra den slutliga, exakta fastställelscn av relevanta datum.

12 Konungariket Belgien hänvisar i de skriftliga yttrandena till ett belopp om 142176 BFR för det första halvåret för år 1994 och ett belopp om 181710 BFR för perioden från januari till maj 1995.

13 Konungariket Belgien har i sina skriftliga yttranden anfört att ifrågavarande ansökningar inlämnades under perioden från den 18 januari 1990 till den 12 juni 1995 (nedan kallad återbctalningsperiodcn). Det framgår tydligt av LPL:s skriftliga yttranden (se ovan punkt 19) att dess ansökan avseende ränta endast avser perioden från det att sexmånadcrsfristcn löpte ut efter det att varje ansökan om återbetalning hade inlämnats.

14 Sökanden har i sina skriftliga yttranden anfört att den mellan åren 1989 och 1993 ingick åtta långfristiga avtal med belgiska kunder, samt ytterligare två avtal med ett nederländskt respektive ett schweiziskt bolag, enligt vilka samtliga fordon för leasing var inköpta i Belgien.

15 Citerad till viss del i punkt 3 ovan.

16 Dom av den 14 december 1995 i mål C-16/95 (REG 1995 s. I-4883), punkt 8.

17 Se i detta avseende den uppfattning som jag gav uttryck för i mitt ovannämnda förslag till avgörande i kommissionen mot Spanien, punkt 14.

18 Artikel 7.4 citeras i dess helhet i punkt 4 ovan.

19 Dom av den 13 juli 1993 i mål C-330/91 (REG 1993, s. I-4017; svensk specialutgåva, volym 14).

20 Sökanden har i detta avseende citerat bland annat dom av den 28 januari 1986 i mål 270/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1986, s. 273; svensk specialutgåva, volym 8), det så kallade avoir fiscal-målet.

21 Konungariket Belgiens ombud underströk vid sammanträdet att i vissa fall vägras skattskyldiga personer i Belgien en tillämpning av de mer förmånliga bestämmelserna i artikel 92.3 i lagen vad avser återbetalning av mervärdesskatt. Det exempel som har givits rör en bagare som förvärvar ett nytt hus i kommersiellt och privat syfte och som senare säljer det med förlust, medan det ur mervärdesskattesynvinkel fortfarande ansågs som nytt. Om en försening med avseende på återbetalning av skillnaden mellan den ingående och den utgående mervärdesskatten skulle uppkomma i ett fall som detta i Belgien skulle uppenbarligen artikel 92.4 i lagen vara tillämplig på samtliga ansökningar om återbetalning till följd av detta.

22 Konungariket Belgien jämför i sina skriftliga yttranden situationen för en skattskyldig person som är bosatt i staten med situationen för en som inte är bosatt i staten vilka båda den 20 april ett visst år har ansökt om återbetalning som avser det första kvartalet samma år. Medan den skattskyldiga person som inte är bosatt i staten, enligt konungariket Belgien, gör anspråk på ränta från och med den 21 oktober samma år börjar, i enlighet med artikel 76.1 och 91.3 i lagen, den ränta som belöper sig på det överskjutande belopp som den person som är bosatt i staten kan göra anspråk på löpa först från och med den 1 april följande år. Lease Plans ombud åberopade vid sammanträdet avoir fiscal-målct som svar på detta påstående och hävdade att den omständigheten att en skattskyldig person som inte är bosatt i staten i vissa fall kan dra fördel av bestämmelserna på ett förmånligt sätt inte berättigar att denne diskrimineras i andra fall, såsom i detta fall.

23 Kommissionen har angivit att den har inlett ett förfarande om fördragsbrott enligt artikel 169 i fördraget genom att den 5 juli 1995 sanda en formell underrättelse till konungariket Belgien som bland annat rör den skillnad i räntesats som är i fråga i detta fall.

24 Det förekommer för närvarande en mycket omfattande rättspraxis rörande räckvidden av förbudet i artikel 6, se exempelvis dom av den 13 februari 1969 i mål 14/68, Wilhelm m. fl. (REG 1969, s. 1, svensk specialutgåva, volym 1, s. 379) punkt 13, av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593, svensk specialutgåva, volym 8), punkt 15, av den 20 oktober 1993 i de förenade målen C-92/92 och C-326/92, Phil Collins m. fl. (REG 1993, s. I-5145, svensk specialutgåva, volym 14), punkt 30—32, och av den 10 februari 1994 i mil C-398/92, Mund och Fester (REG 1994, s. I-467, svensk specialutgåva, volym 15), punkt 14.

25 Se exempelvis dom av den 12 december 1974 i mål 36/74, Walrave och Koch (REG 1974, s. 1405, svensk specialutgåva, volym 2, s. 409), punkterna 5 och 6.

26 Det är tydligt att LPL alltid har varit skyldigt att erlägga mervärdesskatt i Luxemburg med anledning av dess leasingverksamhet. Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig följaktligen från de i målet Débouche (dom av den 26 september 1996 i mål C-302/93, REG 1996, s. I-4495), i vilket den belgiske advokat vars verksamhet var undantagen mervärdesskatt i enlighet med en övergångsbestämmelse som Konungariket Belgien tillämpade med stöd av artikel 28.3 b i sjätte direktivet för de tjänster som denne tillhandahöll i egenskap av advokat i Belgien ansökte om återbetalning av den mervärdesskatt som ingick som en del av kostnaden för leasing av en bil av ett leasingbolag i Nederländerna som denne endast använde i tjänsten i Belgien.

27 Se dom av den 4 juli 1985 i mål 164/84, Bcrkholz (REG 1985, s. 2251), punkt 14, av den 6 mars 1997 i mål C-167/95, Linthorst, Pouwels och Scheres (REG 1997, s. I-1195), punkt 10.

28 Domstolen har på ett konsekvent sätt fastställt att den verksamhet som till alla delar utövas i en enda medlemsstat inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 59, se exempelvis dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elscr (REG 1991, s. I-1979, svensk specialutgåva, volym 11), punkt 37, och av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m. fl. (REG 1997, s. I-3395), punkterna 38 och 39.

29 Sökanden har hänvisat till dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377, svensk specialutgåva, volym 7), punkt 16, och av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan, REG 1989, s. 195, svensk specialutgåva, volym 10), punkt 15.

30 I dom av den 26 april 1988 i mål 352/85, Bond van Adverteerders m. fl. (REG 1988, s. 2085, svensk specialutgåva, volym 9), punkt 16, fastställde domstolen att när det är fråga om tjänster som tillhandahölls av kabelnätföretag som är etablerade i en medlemsstat till sändare som är etablerade i en annan medlemsstat har [d]ct ... ingen betydelse att dessa sändare normalt inte själva betalar kabclnätförctagcn för denna sändning; artikel 60 i fördraget kräver nämligen inte att tjänsten betalas av den som mottar den.

31 Se med avseende på inkomstskatt dom av den 8 maj 1990 i mål C-175/88, Biehl (REG 1990, s. I-1779, svensk specialutgåva, volym 10), punkt 14, och med avseende på företagsbeskattning domen i det ovannämnda målet Commerzbank, punkt 15.

32 Se dom av den 17 juli 1963 i mål 13/63, Italien mot kommissionen (REG 1963, s. 335 och i synnerhet s. 360; svensk specialutgåva, volym 1, s. 189).

33 Se exempelvis dom av den 13 december 1984 i mål 106/83, SErmidc (REG 1984, s. 4209), punkt 28.

34 Se punkt 21 samt fotnot 20 ovan.

35 Uppenbarligen den 20 januari följande år, då bestämmelsen om kalenderår plus tre månader är tillämplig och för det fall deklarationerna inges kvartalsvis, den tjugonde dagen i den sista månaden av kvartalet, se artikel 8.1.3 andra stycket i den kungliga kungörelsen nummer 4.

36 För att rekapitulera; då deklarationerna inges kvartalsvis förefaller det som om ett överskjutande belopp om 25000 BFR skall, om en ansökan om detta inlämnas, återbetalas inom tre månader från det kvartal under vilket det uppkom, se artiklarna 8.1.2 och 8.1.3 i den kungliga kungörelsen nummer 4, vilka nämns i fotnoterna 5 och 8 samt i punkt 36 ovan.