Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 6 juli 1999

1 Originalspråk: grekiska.

2 T-83/96, REG 1998, s. II-545.

3 EGT C 39, 1993, s. 6.

4 Denna förklaring lyder som följen Konferensen finner att insyn i beslutsprocessen stärker institutionernas demokratiska karaktär och allmänhetens förtroende för förvaltningen. Därför rekommenderade konferensen att kommissionen senast år 1993 förelägger rådet en rapport om åtgärder för att förbättra allmänhetens tillgång till den information som är tillgänglig för institutionerna.

5 EGT C 156, 1993, s. 5.

6 EGT C 166, 1993, s. 4.

7 EGTL340, 1993, s. 41.

8 EGT L 46, s. 58; svensk specialutgåva, område 16, volym 2, s. 66.

9 EGT C 67, 1994, s. 5.

10 Se fotnot 2.

11 Kommissionen har i meddelandet angett föliande:37 de nationella domstolarna har möjligheten att inom ramarna för nationell processrätt rikta sig till kommissionen och i synnerhet till kommissionens generaldirektorat för konkurrens för att begära olika uppgifter. Det är i första hand fråga om upplysningar som rör förfarandet; huruvida kommissionen handlägger ett ärende, om ett avtal har anmälts till kommissionen, om kommissionen formellt har inlett något förfarande eller fattat ett slutgiltigt beslut eller sänt en administrativ skrivelse. De nationella domstolarna kan i den mån det är nödvändigt även begära att kommissionen uttalar sig om när den kan komma att besluta i fråga om ett enskilt undantag för anmälda avtal eller förfaranden, för att kunna bestämma om de skall förklara saken vilade eller om det är nödvändigt att besluta om interimistiska åtgärder. Kommissionen å sin sida skall bemöda sig om att prioritera de ärenden som är föremal for förfaranden vid en nationell domstol och vilka har vilandeförklarats, i synnerhet när utgången av ett tvistemål är beroende av detta. 38. De nationella domstolarna kan vidare begära att kommissionen uttalar sig i rättsliga frågor. Då tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget orsakar dem särskilda svårigheter har de möjlighet att rådfråga kommissionen om dess praxis i fråga om ifrågavarande gemenskapsrätt. Vad avser artiklarna 85 och 86 är det i synnerhet fråga om villkoren för tillämpning av dessa artiklar med avseende på hur handeln mellan medlemsstaterna påverkas och hur väsentliga de konkurrensbegränsningar som följer av de förfaranden som anges i dessa bestämmelser är. Kommissionen tar i sina svar inte ställning till sakfrågan. De nationella domstolarna kan vidare, när de är tveksamma till om ett omtvistat avtal kan vara föremål för ett enskilt undantag, begära att kommissionen sänder ett preliminärt uttalande om detta. Om kommissionen svarar att det inte är sannolikt att ett undantag kommer att beviljas i det ifrågavarande fallet, kan de nationella domstolarna avstå från att förklara målet vilande och således avgöra frågan om huruvida avtalet är giltigt. 39. Kommissionens svar är inte bindande för de domstolar som har begärt dem. Kommissionen preciserar i sina svar att dess ställningstagande inte är slutgiltigt och att den nationella domstolens rätt att i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget hänskjuta frågan till domstolen inte påverkas på något sätt. Kommissionen är emellertid av den uppfattningen att dess svar kan bidra till att lösa tvisterna. 40. De nationella domstolarna kan slutligen begära sakuppgifter av kommissionen, såsom statistiska uppgifter, marknadsundersökningar och ekonomiska analyser. Kommissionen skall bemöda sig om att vidarebefordra dessa uppgifter... eller att lämna information om var de kan inhämtas.

12 Se fotnot 2.

13 EGT L 173, s. 1.

14 EGT L 30, 1962, s. 993; svensk specialutgåva, område 4, volym 1, s. 3.

15 EGT L 15, 1985, s. 16.

16 Här avses forstainstansrättens dom av den 5 mars 1997, WWF UK mot kommissionen (T-105/95, RUG 1997, s. II-313).

17 Se ovan fotnot 2.

18 Dom av den 29 maj 1997 i mål Kremzow (REG 1997, s. I-2629), punkt 14. Vad avser utvecklingen av denna rättspraxis se, bland andra, domar av den 14 maj 1974 i mål 4/73, Nold mot kommissionen (REG 1974, s. 491; svensk specialutgåva, volym 2, s. 291), punkt 13, av den 28 oktober 1975 i mål 36/75, Rutili (REG 1975, s. 1219; svensk specialutgåva, volym 2, s. 485), punkt 32, av den 10 juli 1984, i mål 63/83, Kirk (REG 1984, s. 2689; svensk specialutgåva, volym 7, s. 623), punkt 22, av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston (REG 1986, s. 1651; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597), punkt 18, av den 1 april 1987 i mål 257/85, Dufay mot parlamentet (REG 1987, s. 1561), punkt 10, av den 5 oktober 1994 i mål C-404/92 P, x mot kommissionen (REG 1994, s. I-4737), punkt 17, och av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkterna 20—22.

19 Se punkt 46.

20 Se även domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen (ovan fotnot 17), punkt 21. För övrigt har generaladvokaten Léger nämnt följande i sitt förslag till avgörande i detta mål: I artikel F.2 i Fördraget om Europeiska unionen bekräftas att Europeiska unionen kommer att följa konventionen, vilket innebär att det i dag anses ingå bland domstolens uppgifter att säkerställa att de rättigheter iakttas som följer av konventionen. Av rättspraxis framgår att konventionen innehåller regler beträffande vilka domstolen inte begränsar sig till att omedelbart säkerställa att de inte kränks i gemenskapsrätten. Domstolen har hämtat inspiration från reglerna för att klarlägga grundläggande principer som står högst i normhierarkin på detta område (punkterna 25—28).

21 Se generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i målet Kremzow (ovan fotnot 17), punkt 6.

22 Se domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen (ovan fotnot 17) punkt 29.

23 Punkt 48 i den överklagade domen. Min kursivering.

24 Punkt 47 i den överklagade domen.

25 Se särskilt av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter meddelade domar av den 9 december 1994, Grekiska raffinaderiet Stran ocli Stratis Andreadis, serie A, nr 301-B (punkterna 49—50). Se även, bland annat, i doktrinen, K Tulkens, La notion européenne de tribunal indépendant et impartial. La situation en Belgique, Revue de science criminelle et de droit pénal compare, 1990, s. 667, och särskilt s. 680.

26 Se särskilt de av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter meddelade domarna av den 22 oktober 1984, Sramck, serie A, nr 84 (punkt 42); av den 29 april 1988, Belilos, serie A, nr 132 (punkterna 66 —67) och av den 22 juni 1989, Langborger, serie A, nr 155 (punkt 32). Se även, i doktrinen, särskilt Macdonald R. St. j., Matscher E och Petzokl H. (redaktör), The european system for tbc protection of human rights, Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht — Boston — London, 1993, s. 397.

27 Härvid skall understrykas att överlappningen mellan självbestämmanderätten i processuella frågor och domarens oavhängighet även utgör en institutionell garanti till skydd för parternas intressen (se ovan punkt 34). Denna konsekvens av skyddet för parternas enskilda intressen, skyddet för självbestämmanderätten i processuella frågor och domstolens oavhängighet hänger samman med upprätthållandet av en allmän princip som skulle kunna betecknas som en allmän princip om den enskilda sfärens okränkbarhet — till exempel privatlivets okränkbarhet — inom vilken ett domstolsförfarande kan sägas äga rum. Förstainstansrätten har uttryckt liknande överväganden i dom av den 17 juni 1998, T-174/9J, Svenska Journalistförbundet (REG 1995, s. II-2289, punkterna 135 och 136), i vilken den har ansett att enligt bestämmelserna om handläggningen av mål vid förstainstansrätten åtnjuter parterna ett skydd mot att handlingarna i målet används på ett otillbörligt sätt. Enligt artikel 5.3 tredje stycket i instruktionen för justitiesekreteraren av den 3 mars 1994 (EGT L 78, s. 32), kan ingen utomstående person, vare sig privat eller offentlig, få ta del av akten i målet eller rättegångshandlingarna utan uttrycklig tilllåtelse av ordföranden, efter hörande av parterna. Enligt artikel 116.2 i rättegångsreglerna kan därutöver ordföranden besluta att hemliga eller konfidentiella handlingar inte skall tillställas en intervenient i ett mål. Dessa bestämmelser ger uttryck för en princip om god rättskipning, enligt vilken parterna bar rätt att försvara sina intressen oberoende av all yttre påverkan, särskilt från allmänhetens sida (min kursivering).

28 Konungariket Nederländerna hänvisar särskilt till vad förstainstansrätten har anfört i punkterna 41—43 i den överklagade domen.

29 Såsom har nämnts ovan är den första grunden gemensam för de tvä parallella och förenade överklagandena. Av praktiska skäl och för att framställa denna grund systematiskt, kommer jag att utgå ifrån överklagandet av Konungariket Nederländerna (C-174/S9) och kommer endast att nämna de uppgifter och argument som framförts i Gerard van der Wals överklagande (C-1S9/98 I') där det är nödvändigt.

30 Konungariket Nederländerna hänvisar särskilt till domarna av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, av den 16 december 1976 i mål 45/76, Comet (RUG 1976, s. 2043), punkterna 12—16, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Jusr (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5, s. 31), punkt 25, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595), av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988, s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9, s. 387), punkt 12, av den 24 mars 1988 i mål 104/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 1799), punkt 7, av den 14 juli 1988 i de förenade målen 123/87 och 330/87, Jeunehomme och EGI (REG 1988, s. 4517), punkt 17, av den 19 juni 1992 i mål C-96/91, kommissionen mot Spanien (REG 1992, s. I-3789), punkt 12, av den 19 november 1991 i målen C-6/90 och C-9/90, Franameli m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. 435), punkt 12, av den 14 december 1995 i mal C-312/93, Pctcrbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 12, av den 14 december 1995 i målen C-430/93 och C-431/93, van Schijndcl och van Veen (REG 1995. s. I-4705), punkt 17, av den 8 februari 1996 i mål C-212/94, FMC m.fl. (REG 1996, s. I-389), punkt 71 och av den 2 december 1997 i mål C-188/95, Fantask m.fl. (REG 1997, s. I-6783).

31 Konungariket Nederländerna hänvisar särskilt till punkt 48 i den överklagade domen.

32 Klaganden hänvisar till punkt 50 i den överklagade domen.

33 Klaganden hänvisar till punkt 51 i den överklagade domen.

34 Se ovan fotnot 29.

35 Se särskilt domarna av den 30 januari 1974 i mål 127/73, BRT (REG 1974, s. 51; svensk specialutgåva, volym 2, s. 201), av den 10 november 1993 i mål C-60/92, Otto (RUG 1993, s. I-5683; svensk specialutgåva, volym 14, s. 397) och av den 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis (REG 1991, s. I-935; svensk specialutgåva, volym 11, s. 65).

36 Se nedan punkt 50.

37 Kommissionen hänvisar till punkt 47 i den överklagade domen.

38 Kommissionen hänvisar till punkterna 25 och 26 i överklagandet.

39 Se beslut av den 26 september 1994, C-26/94 P, x mot kommissionen (REG 1994, s. I-4381), punkterna 11 och 12. Se vidare beslut av den 6 mars 1997, C-303/96 P, Bernardi mot parlamentet (REG 1997, s. I-1239), punkt 37, och däri angivna hänvisningar.

40 I detta sammanhang synes det nödvändigt att understryka att vid den tidpunkt dä tvisten uppstod, vilket var före Amsterdamfördragers ikraftträdande, det inom gemenskapsrätten var beslut 94/90 som gav allmänheten rätt till tillgäng till kommissionens handlingar. Såsom framgår av domstolens rättspraxis utgör beslut 94/90 kommissionens svar pä Europeiska rådets begäran, som syftade till att pá gemenskapsnivå införliva den medborgerliga rätten till tillgång till myndigheternas handlingar, som återfinns i en maioritet av medlemsländernas lagstiftningar. Så länge gemenskapslagstiftaren inte har antagit en allmän reglering av allmänhetens rätt till tillgång till de gemensamma institutionernas handlingar, måste institutionerna vidta åtgärder för att behandla en sådan begäran med hjälp av en intern organisation som ges befogenhet att i enlighet med god förvaltningssed vidta lämpliga åtgärder (se domstolens dom av den 30 april 1996, Nederländerna mot kommissionen, REG 1996, s. I-2169, punkterna 34—37, om rådets beslut 93/731/EG av den 20 december 1993 om allmänhetens tillgång till rådets handlingar (EGT L 340, s. 43; svensk specialutgåva, område 16, volym 2, s. 64)).

41 Om nödvändigheten av att granska varje handling för sig, se särskilt meddelande 94/C 67/03 (ovan punkt 7).

42 Se för de frågor som uppkommer till följd av denna förutsättnings mångtydiga karaktär, nedan punkt 62.

43 Se särskilt domarna i de ovannämnda målen Rewe (punkt 5) och Fantask m.fl. (punkt 39), ovan fotnot 29.

44 Se punkt 47 (min kursivering).

45 Se punkterna 47 och 48.

46 Se ovan punkt 36.

47 Se ovan punkt 34.

48 Se ovan punkt 36.

49 Vad gäller en sådan utvidgning, se artikel 3.2 i rådets direktiv 90/313/EEG av den 7 juni 1990 om rätt att ta del av miljöinformation (EGT L 158, s. 56; svensk specialutgåva, område 15, volym 9, s. 233). Denna bestämmelse stadgar följande: 2. Medlemsstaterna får föreskriva att en begäran om sådana uppgifter skall avslås, om uppgifterna avser... ärenden som prövas eller har prövats i domstol....

50 Se ovan punkt 36.

51 Enligt Konungariket Nederländerna ankommer det, mot bakgrund av den nationella rättsliga instansens sålunda inhämtade mening, pá kommissionen att självständigt bedöma om en vägran att lämna ut en handling kan rättfärdigas under åberopande av det allmänna samhällsintresset (se härvidlag interventionsskrivelsen inlämnad av Konungariket Nederländerna i första instans, punkt 42}. Jag delar inte denna uppfattning, eftersom det skulle strida mot principen om de nationella domstolarnas självbestämmanderätt i processuella frågor att ctkänna kommissionens självständighet i detta avseende. Enligt min mening är kommissionen bunden av den nationella domstolens svar.

52 Se nedan punkt 77.

53 Se nedan punkt 92.

54 Om frågan om samspelet mellan rätten till tillgäng till institutionernas handlingar och principen om gotlförvaltningssed, se ovan fotnot 39 om domen Nederländerna mot kommissionen (punkt 37).

55 Detta rättegångsfel avseende underlåtenheten att inhämta nödvändiga upplysningar kan på ett avgörande sätt ha påverkat utgången i målet. Om förstainstansrätten hade inhämtat dessa upplysningar hade den eventuellt kunnat fastställa att kommissionen inte hade uppfyllt vad som ankom på den vid motiveringen av sitt avslagsbeslut. Vid sådant förhållande borde förstainstansrätten ha övervägt att ogiltigförklara kommissionens tvistiga beslut. Se nedan punkt 99.

56 I detta sammanhang anmärker Gerard van der Wal, mot bakgrund av beslut 94/90, att förstainstansrätten borde ha fastslagit att kommissionen hade underlåtit att för varje efterfrågad handling ange skälen för avslag med beaktande av upplysningarna i respektive handling, vilken skyldighet framgår av punkt 43 i den överklagade domen.

57 Samma åsikter uttrycker Gerard van der Wal, som anför att förstainstansrättens bedömning medför att kravet på skäl för undantag for varje handling skulle kunna tolkas som [skäl för undantag] för en kategori av handlingar. Denna ståndpunkt är oförenlig med förstainstansrättens tidigare rättspraxis som alltid har understrukit att de undantag som åberopas nv kommissionen och skyldigheten att motivera dessa skall tolkas restriktivt.

58 Se nedan punkt 68.

59 Se nedan punkt 69.

60 Se ovan punkt 50.

61 Se särskilt beslutet i det ovannämnda målet Bernardi mot rådet (ovan fotnot 38), punkt 39, och domen i det ovannämnda målet Baustanlgewebe mot kommissionen (ovan fotnot 17), punkt 113.

62 Se ovan punkterna 50— 53.

63 Konungariket Nederländerna nämner att förstainstansrätten i sitt resonemang i den överklagade domen (punkt 43) vidgår att det ankommer på kommissionen att för varje efterfrågad handling utifrån de upplysningar den förfogar över bedöma om spridningen av den verkligen kan skada det allmänna samhällsintresset. Vad gäller denna anmärkning vill jag anföra följande. Även om det i andra språkliga versioner är fråga om upplysningar som kommissionen förfogar över (i den grekiska versionen: ενόψει των πληροφοριών που διαθέτει; i den franska versionen: au regard des informations dont elle dispose) eller som kommissionen har tillgång till (i den engelska versionen: in the light of the information available to it), talar förstainstansrätten i enlighet med den nederländska texten (nederländska är rättegångsspråket) i punkt 43 i den överklagade domen, om de upplysningar som handlingen innehåller (wegens de informatie die net bevat). Jag anser att det vid bedömningen av Konungariket Nederländernas argument om valet av en felaktig förutsättning för tillämpningen av det tvistiga undantaget inte är ändamålsenligt att försöka klargöra skillnaderna mellan de olika språkversionerna med avsikt att välja ut en. Som jag redan har nämnt är den grundläggande förutsättningen, i enlighet med beslut 94/90, bedömningen av de troliga följderna av spridningen. Ett försök i syfte att, a priori, med sikte på samtliga fall definiera denna förutsättning på ett mer precist sätt genom att hänvisa till själva upplysningarna som handlingen innehåller, som kommissionen förfogar över eller har tillgång till, skulle vara överflödigt. I själva verket måste kommissionen, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, för att kunna göra nämnda bedömning åberopa alla uppgifter som är nödvändiga för detta ändamål, i förekommande fall upplysningar från samtliga tre kategorier. Aven när det gäller möjligheten att, mot bakgrund av de nyss nämnda skillnaderna mellan de olika språkversionerna, ifrågasätta giltigheten av skälen till den överklagade domen (motsättningen mellan översatsen och undersatsen i förstainstansrättens resonemang), tror jag att det vore olämpligt att försöka välja mellan de skilda språkversionerna. Så länge slutsatsen av resonemanget i den överklagade domen beträffande kommissionens ovannämnda bedömning är korrekt i kraft av ett annat domskäl — Í detta fall tillämpningen av det allmänna kriteriet för bedömningen av den handling som begärts utlämnad, vilket specificerats, ad hoc, genom kriteriet avseende beaktande av upplysningar som kommissionen normalt har tillgång till — bör en grund som avser förekomsten av motsägelsefulla domskäl förkastas. Se nedan, punkt 91.

64 När det gäller den obligatoriska karaktären hos den ifrågavarande kategorin av undantag, se ovan punkt 51.

65 Se ovan punkt 58.

66 Om skyldigheten att restriktivt tolka de i beslut 94/90 stadgade undantagen, vilket görs i den överklagade domen, se ovan punkt 41.

67 Se domarna i de ovannämnda målen BRT, Otto och Delimitis (ovan fotnot 34).

68 Se ovan fotnot 2.

69 Se ovan fotnot 34, särskilt om domen Delimitis, punkt 53.

70 Punkt 41 i den överklagade domen.

71 Se analogt domen av den 7 juni 1989 av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, Gaskin (serie A, nr 160). Nämnda mål, som i vissa avseenden skiljer sig från detta mål, rörde Gaskin som efter sin mors bortgång togs om hand av det allmänna, i vars vård han förblev tills han blev myndig. Under denna tid tillvaratogs hans intressen av olika vårdnadshavare under det att de lokala myndigheterna med anledning av hans fall innehade en hemlig akt. Gaskin påstår sig ha blivit illa behandlad under den tid han befann sig i det allmännas värd. Sedan han blivit myndig försökte han för att kunna ta i tu med sina problem och lära känna sitt förflutna få veta var. hos vem och på vilka villkor han hade levt. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har bedömt (i punkt 49 i domskälen) att den som befinner sig i en situation som Gaskins har ett oundgängligt intresse av att få sådana upplysningar som är nödvändiga för att få kunskap om sin barndom. Dessutom ansåg Europadomstolen att aktens hemliga karaktär underströk betydelsen av att få tillgång till förtroliga upplysningar som är skyddade från tredje nians insyn. Med beaktande härav har Europadomstolen bedömt att Storbritannien har överträtt artikel 8 i konventionen genom att ha vägrat lämna ut handlingar till Gaskin om lians barndom utan att ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att erhålla samtycke från de personer som är skyddade av den sekretess som omfattar handlingarna och utan att ha överlåtit på ett oberoende organ att fatta det slutliga beslutet när nämnda personer inte är tillgängliga eller vägrar ge sitt samtycke.

72 Här bör anföras att det inte skulle vara möjligt att kräva att kommissionen inhämtar upplysningar vilka den inte förfogar över eller att den tar fram nya uppgifter avsedda att lämnas ut till klagandena som kräver detta. Se analogt dom av den 19 februari 1998 av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, Guerra (punkt 53), vari har bedömts att rätten att få tillgång till upplysningar inte får utformas så att den ålägger en medlemsstat en positiv förpliktelse att samla in och sprida upplysningar på eget initiativ. Likväl har kommissionen, i detta fall genom att försöka få kännedom om nationella behöriga domstolars åsikt genom att ställa frågor till dem, inte anmodats att ta fram eller inhämta de efterfrågade upplysningarna. Dessa är i kommissionens ägo. Det som krävs av kommissionen är att inom ramen för det möjliga använda sig av samtliga upplysningar som den har tillgång till för att på så sätt inskränka de fall där det tvistiga undantaget är tillämpligt till ett minimum.

73 Se nedan punkt 99.

74 Se ovan punkterna 59 och 77.

75 Om gränserna för medlemsländernas självbestämmanderätt i processuella frågor, se särskilt domen i de ovannämnda förenade målen van Schijndel och van Veen (ovan fotnot 29), punkt 17.

76 Se särskilt generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet van Schijndel och van Veen (ovati fotnot 29): en viss grad av olikhet i tillämpningen av gemenskapsrätten är oundviklig i avsaknad av harmoniserade regler om rättsmedel och om uppskovsregler (punkt 45).

77 Se punkt 11 i inlagan. Se även punkt 40 ovan.

78 Klaganden hänvisar till punkterna 47 och 48 i den överklagade domen.

79 Klaganden hänvisar till punkt 47 i den överklagade domen.

80 Klaganden hänvisar till punkt 51 i den överklagade domen.

81 Se bland annat domen i det ovannämnda målet Baustahlgewcbe mot kommissionen (ovan fotnot 17), punkt 25, liksom den rättspraxis som berörs i denna dom.

82 Se ovan om första ocb andra grunden.

83 Se härvidlag domstolens dom av den 12 november 1996, C-294/95 P, Ojha mot kommissionen (REG 1996, s. I-5863), punkt 52.

84 Se ovan om första och andra grunden (första delen).

85 Se punkt 48 i den överklagade domen.

86 Se punkt 49 i den överklagade domen.

87 Se ovan punkterna 55 och 56.

88 Enligt domstolens rättspraxis kan, då ett domskäl ensamt räcker som grund för förstainstansrättens domslut, felaktigheter i ett annat domskäl under inga förhållanden få någon verkan för domslutets giltighet, varför den av klaganden anförda grunden skall ogillas (se domstolens dom av den 18 mars 1993, C-35/92 P, parlamentet mot Frederiksen, REG 1993, s. I-991, punkt 31).

89 Se ovan punkterna 71—74.

90 Om skillnaderna mellan språkversionerna, se ovan fotnot 62.

91 Se ovan, punkt 89, om den rättspraxis som berör ämnet.

92 Se punkt 41 i den överklagade domen.

93 Se särskilt punkterna 51, 53 och 71 i den överklagade domen.

94 Se punkterna 25—33 i den överklagade domen.

95 Klaganden hänvisar till punkt 45 i den överklagade domen.

96 Klaganden hänvisar till punkterna 25—40 i den överklagade domen.

97 Se punkterna 25— 33 i den överklagade domen.

98 Se härvidlag domen av den 19 november 1998 i mål C-252/96 P, Europaparlamentet mot Enrique Guitićrrcz tle Quijano Lloráis (REG 1998, s. I-7421), punkterna 32—34.

99 Härvid kan hänvisas till generaladvokaten Légers fürslag till avgörande i målet Euopaparlamentet mot Enrique Gutiérrez de Quijano y Lloréns (punkterna 35—37, se ovan fotnot 97), som gör följande bedömning:Det är uppenbart att domstolen inte får döma utöver det som har yrkats av parterna. Som jag tidigare bar nämnt ankommer det på parterna att avgränsa tvisten och domstolen fár i princip inte döma utöver vad som har yrkats och inte heller döma med bortseende av hur tvisten nar begränsats i den ansökan genom vilken talan väckts. Domstolens roll är i så måtto passiv och det kan inte åligga den att vara något annat än parternas mun. Dess rättskipande uppgift förutsätter att domstolen är i stånd att lösa tvisten genom att tillämpa gällande rätt utifrån de omständigheter som bar anförts av parterna. Den kan emellertid inte vara bunden i sitt resonemang till endast de argument som parterna har fört fram till stöd för sina yrkanden i vilket fall tien ibland skulle bli tvungen att grunda sitt avgörande på felaktiga rättsliga bedömningar. Det är därför som rättegångsreglerna erbjuder domstolen möjligheten att inom ramen för tvisten på olika sätt finna bästa möjliga lösning.

100 Såsom nämns i punkt 68 i den överklagade domen har denna invändning i huvudsak bekräftats i de två svarsbreven (brev av den 23 februari 1996 respektive av den 29 mars 1996) till Gerard van der Wal, trots skillnaden i lydelsen dem emellan.

101 Se härvidlag ovan punkt 51.