Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 16 december 1999

1 Originalspråk: Italienska.

2 EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169.

3 Ley de 13 de april 1998 de Condiciones Generales de la Contraración (BOE av den 14 april 1998).

4 Ley General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios (BOE nr 176 av den 24 juli 1984).

5 Det är fråga om juicio de cognición, ett summariskt förfarande för anspråk på begränsade belopp (mellan 80000 och 800000 pesetas).

6 Se artikel 1 i lag av den 17 juli 1948 om lokala domstolars behörighet (BOE nr 200 av den 18 juli 1948) och artikel 32 i dekret av den 21 november 1952 om det så kallade fastställelseförfarandet (BOE nr 337 av den 2 december 1952).

7 Se även sjuttonde övervägandet, där följande fastställs: Den bifogade listan meď avtalsvillkor kan vid tillämpningen av detta direktiv bara ses som vägledande. På grund av direktivets karaktär av minimidirektiv får medlemsstaterna genom sin nationella lagstiftning utöka eller begränsa räckvidden för dessa villkor.

8 I artikel 1469a i den italienska civillagen, som har införts genom lag nr 25 av den 6 februari 1996 om införlivande av direktivet, fastställs att det villkor som syftar till att tillerkänna behörighet ät en annan domstol än domstolen på den ort, där konsumenten har sin hemvist eller sitt säte se artikel 19.3) skall présumeras vara oskäligt, om inte motbevisning förebringas. Tillsammans med andra villkor som presumeras vara oskäliga omfattas det villkor som syftar till att déroger aux régles légales de compétence territoriale ou d'attribution i Frankrike av la recommandation de synthèse nr 91-02, som antagits har av kommissionen för oskäliga villkor, som har upprättats genom artikel L. 132.2 i konsumtionslagen.

9 Se den första tilläggsbestämmelsen till lag 7/1998, punkt 27. Den tidigare lagstiftningen innehöll en allmän formulering som enligt min mening mycket väl skulle kunna anses innebära att det avtalsvillkor som avses i detta mål är att hänföra till de förbjudna avtalsvillkoren (artikel 10.1 c.3 i ovannämnda lag 26/1984).

10 Jag vill erinra om att denna uppfattning följer direkt av artikel 7.2 i direktivet, dur följande påpekas: De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, far inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller beliöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor. Det är uppenbarligen fråga om ett exemplifierande påpekande, som inte utesluter andra slags ingripanden, bland annat att domstolen kan göra en bedömning ex officio, men det äger en särskild betydelse för det skydd som garanteras genom direktivet, eftersom det berättigar konsumentföreningar att i ett preventivt syfte framställa foruminvändningar som inte är knutna till en bestämd tvist. Ett sådant skydd, som på grund av sin allmänna karaktär är särskilt effektivt, utgör en absolut nyhet i några medlemsstaters rättsordningar, särskilt när dessa har en romersk tradition. Därför är det är lätt att inse varför medlemsstaterna uttryckligen uppmanas att reglera detta skydd i sina nationella rättsordningar. Som den franska regeringen har påpekat skulle det vara svårt att motivera en tolkning av direktivet, som å ena sidan till konsumenternas fördel gör det möjligt att väcka en preventiv gemensam talan och som å andra sidan utesluter ett ingripande ex officio av den domstol som skall bedöma ett uppenbart oskäligt villkor i en konkret tvist som direkt är till förfång för konsumenten.

11 Se i detta avseende den jämförande bedömning som har utförts av Paisant, G.: La lutte contre les clauses abusives des contracts dans l'Union européenne, i Vers un code européen de la consommation, sous la direction de F. Osman, Bryssel, 1998, s. 165 ff., särskilt s. 174, där det framgår att de flesta medlemsstater har beslutat sig för en uttrycklig påföljd som innebär att ogiltigförklara oskäliga villkor.

12 I detta avseende skall det påpekas att den franske lagstiftaren uttryckligen tillerkände bestämmelser om konsumentskydd mot oskäliga villkor en karaktär av tvingande rätt, när han införlivade direktivet med sin nationella rätt (se konsumtionslagen, artikel L. 132.1). I doktrinen anses det som en följd av denna beteckning att le juge doit désormais soulever d'office la nullité de la clause abusive (Karimi, A.: Les modifications des dispositions du code de la consommation concernant les clauses abusives par la loi nr 95-96 du 1er février 1995, i Les petites affiches, nr 54 (1995). s. 4 ff.). I Italien fastställs det först i den nya artikel 1469d i civillagen att de villkor som anses vara oskäliga sono inefficaci mentre il contratto rimane efficace per il resto, och sedan tilläggs följande: l'inefficacia opera soltanto a vantaggio del consumatore e può essere rilevata d'ufficio dal giudice. Beträffande det belgiska systemet, se Balate, E.: Le controle des clauses abusives: premier bilan, i Droit de la consommation, 1997, s. 321 ff., särskilts. 131 och 140, där det påpekas att de ifrågavarande bestämmelserna på grund av sin karaktär av tvingande rätt skall tillämpas ex officio av domstolen, även om konsumenten inte inställer sig personligen vid rätten. För en allmän bedömning, se Tenreiro, ¡VI.: The Community Directive on Unfair Terms and National Legal Systems, i European Review of Private Law, 1995, s. 273 ff., särskilt s. 282, där det fastställs att det av det föga tekniska uttrycker, som innebär att oskäliga villkor inte är... bindande för konsumenterna kan dras konkreta slutsatser, bland annat att: the judge shall declare a term as unfair and refuse to enforce it ear officio, without any need for special demand from the consumer.

13 Dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthai (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75), punkterna 17—24.

14 Jag vill erinra om att domstolen beträffande förhållandet mellan den nationella domstolens skyldigheter och nationella processrättsliga principer vid flera tillfällen har fastställt att det i avsaknad av gemenskapsbestämmelser på detta område tillkommer varje medlemsstat att i sin nationella rättsordning fastställa förfarandebestämmelserna för sådan talan vid domstol som är avsedd att säkerställa skyddet för de rättigheter som tillerkänns enskilda genom gemenskapsrättsliga bestämmelser. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan enligt nationell rätt eller göra utövandet av de rättigheter som följer av gemenskapsrätten praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt. Se i detta avseende dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261), punkt 5, av den 16 december 1976 i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043), punkterna 12—16, av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501; svensk specialutgåva, volym 5, s. 31), punkt 25, av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7, s. 389), punkt 14, av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988, s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9, s. 387), punkt 12, av den 24 mars 1988 i mål 104/86, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 1799), punkt 7, av den 14 juli 1988 i de förenade målen 123/87 och 330/87, Jeunehomme och EGI (REG 1988, s. 4517), punkt 17, av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl. (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, volym 11, s. 435), punkt 43, av den 9 juni 1992 i mål C-96/91, kommissionen mot Spanien (REG 1992, s. I-3789), punkt 12, av den 1 april 1993 i de förenade målen C-31/91—C-44/91, Lageder m.fl. (REG 1993, s. I-1761), punkterna 27—29, av den 14 december 1995 i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, Van Schijndel och Van Veen (REG 1995, s. I-4705), punkterna 16 och 17, av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeck (REG 1995, s. I-4599), punkt 12, av den 17 juli 1997 i mål C-242/95, GT-Link (REG 1997, s. I-4449), punkterna 24 och 27 och av den 1 juni 1999 i mål C-126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I-3055), punkterna 31—41.

15 Se artikel 10.1 och 10.4 i lag nr 26/1984.

16 I domen av den 16 september 1996 i mål C-168/95, Arcaro (REG 1996, s. I-4705) har domstolen med rätta utgått ¡frän att gemenskapsrätten inte gör det möjligt för den nationella domstolen att undanröja inhemska bestämmelser som strider mot en bestämmelse i ett direktiv som inte har införlivats och sedan tillagt att tillämpningen av en riktig tolkning finner sin begränsning när en sådan tolkning leder till att en enskild åläggs en skyldighet som föreskrivs i ett icke införlivat direktiv eller, med ännu större rätt, när den leder till att straffrättsligt ansvar, på årundval av direktivet och när det inte finns någon lag för ess genomförande, uppkommer eller skärps för personer som handlar i strid med dess bestämmelser (punkt 42). Följaktligen har domstolen på goda grunder uteslutit att en enskild enligt en riktig tolkning av den inhemska lagstiftningen i förhållande till ett direktiv som inte har införlivats, kan åläggas en påföljd för att ha åsidosatt detta direktiv och särskilt att denna påföljd kan vara av en straffrättslig karaktär.

17 Utan att vilja ge en uttömmande uppräkning erinrar jag endast om följande verk: Simon, D.: La directive européenne, Paris 1997, s. 4 ff., där det fastställs att l'obligation d'écarter les règles nationales contraires au droit communautaire s'impose au juge national en vertu du principe de primauté) y compris si la norme en cause est déporvue d'effet direct. Si le juge national... ne peut se substituer à l'autorité de transposition, rien ne lui interdit en revanche d'écarter l'application d'une règle nationale incompatible avec une norme qui lui est hiérarchiquement supérieure en vertu du principe de primauté. A contrario, toute autre solution, qui aurait pour conséquence d'autoriser les jurisdictions nationales à faire prévaloir une norme interne incompatible avec le droit communautaire, remettrait directement en cause la primauté du droit communautaire et plus précisément, en l'occurrence, l'effet obligatoire et l'uniformité d'application des directives. Certes, l'analyse proposée suppose un découplage entre effet directe et primauté, mais cette dissociation paraît précisément constituer l'un des axes dominants de l'évolution récente de la jurisprudence de la Cour de justice comme des juridictions nationates (min kursivering). Prechai: Directives i European Community Law, Amsterdam, 1995, särskilt s. 121 och 122: if the theoretical underpinning of the principle of supremacy is the conception of an autonomous Community legal order involving a transfer of powers to the Community and consequent limitations of Member States' sovereign rights..., national legal rules which are contrary to a directive cannot apply or cannot validly be adopted, as they are ultra vires in practice the construction often amounts to giving directives and Community law in general a higher ranking in the hierarchy of norms which are valid within a national legal system. Ruggeri, A.: Continuo e discontinuo nella giurisprudenza costituzionale, a partire dalla sent. n. 170 del 1984, in tema di rapporti tra ordinamento comunitario e orinamento interno: dalla teoria della separazione alla prassi dell'integrazione intersistemica? i Giurisprudenza costituzionale, 1991, s. 1583, särskilt s. 1608: när den föreskrivna fristen för införlivande har löpt ut utan att någon åtgärd har vidtagits, krävs det — för att säkerställa en sträng och sammanhängande tillämpning av principen om gemenskapsrättens företräde — att lagar som strider mot direktiven, och som inte snabbt ändras på sådant sätt att de står i överensstämmelse med de gemenskapsrättsliga skyldigheterna, i efterhand förklaras vara konstitutionellt rättsstridiga på samma sätt som lagar som antas senare och som strider mot konstitutionella regler. Se även Timmermans, Directives: their Effects within the National Legal Systems i Common Market Law Review, 1979, s. 533 ff.. Galmot, Bonichot: La Cour de justice européenne et Ia transposition des directives en droit national i Révue Française de Droit Administratifs 1988, s.4 ff.. Manin: L'invocabilité des directives: quelques interrogations i Revue Trimestrielle de droit européen, 1990, s. 669 ff., särskilt s. 690. Bach: Direkte Wirkung von EG-Richtlinien, JZ, 1990, S.1108 ff., Lenaerts: L'égalité de traitement en droit communautaire i Cahiers de droit européen, 1991, s. 38 och fotnot 120. Slot: Commento alla sentenza C.I.A. Security International SA i Common Market Law Reviw, 1996, s. 1036 och 1049. Timmermans: Community Directives Revisited, Yearbook of European Law, 1998. s.l ff.. Barav: Rapport Géneral, XVIII Congrès FIDE, Stockholm, 1998, volym III (Les directives Communautaires: effets; efficacité, justiciabilité), s. 433 £f. Beträffande det tvivel som uppkommit till följd av domstolens rättspraxis, se Holson, C, Downes, T.: Making Sense of Rights: Community Rights i E.C. Law, European Law Review, 1999, s. 121 ff..

18 Dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 7, s. 577), punkt 26, av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135; svensk specialutgåva, volym 10, s. 575), punkt 8, av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911; svensk specialutgåva, volym 14), punkt 20, och av den 25 februari 1999 i mål C-131/97, Carbonari (REG 1999, s. I-1103), punkt 48. I domen i målet Marleasing har domstolen enträget uppmanat den nationella domstolen att tolka sin civillagstiftning i den bemärkelsen att det skall vara uteslutet att tillämpa nationella bestämmelser som reglerar fall där ett aktiebolags stiftelseurkund är ogiltig och som i enlighet med ett direktiv som inte har införlivats med den nationella rätten inte är tillåtna. Jag anser att även denna dom kan hänföras till den grupp av domar där domstolen har tillerkänt ett direktiv som inte har införlivats med den nationella rätten en verkan som innebär att nationella bestämmelser som är oförenliga med gemenskapsrätten utesluts, oberoende av förhållandets vertikala eller horisontella beskaffenhet. Se Louis, V.: L'ordre juridique communautaire, Bryssel, 1993, s. 147—149.

19 Denna åtskillnad framträder tydligt i ett annat sammanhang i dom av den 16 inni 1998 i mål C-162/96, Racke (REG 1998, s. I-3655) i fråga om förhållandet mellan en rättsakt som har beslutats av en av gemenskapens institutioner och en folkrättslig bestämmelse. Efter att ha fastställt att internationella sedvanerättsliga regler som avser upphörande och suspension av ett avtalsförhållande till följd av en fundamental förändring av omständigheter binder gemenskapens institutioner och hör till gemenskapernas rättsordning (punkt 46) har domstolen förklarat att den enskilde i det föreliggande fallet som en preliminär fråga har ifrågasatt giltigheten av en gemenskapsförordning med avseende på dessa regler för att göra gällande rättigheter direkt på grundval av ett avtal mellan gemenskapen och tredje land. Detta mai rör således inte den direkta effekten av nämnda regler (punkt 47, min kursivering). Liksom i detta mål används slutligen den överordnade bestämmelsen som parameter för att bedöma den underordnade bestämmelsens legalitet, oberoende av det faktum att den enskilde tillerkänns en rättighet som kan åberopas vid domstol. Även om detta mål till skillnad från målet Räcke avser förhållandet mellan gemenskapsrätten och nationell rätt, anser jag inte att denna omständighet skall medföra en annan lösning, särskilt inte om hänsyn tas till det typiska monistiska kriteriet, som domstolen alltid har iakttagit när den har definierat förhållandet mellan de båda rättsordningarna.

20 Mål C-194/94 (REG 1996, s. I-2201).

21 EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154, ändrat genom rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988 (EGT L 81, s. 75; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 36).

22 Målet CIA Security International liknar det ännu inte avgjorda målet C-443/98, Unilever Italia.

23 Dom av den 28 mars 1996 i mål C-129/94 (REG 1996, s. I-1829).

24 EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111.

25 Mål C-431/92 (REG 1995. s. I-2189). Se även dom av den 24 oktober 1996 i mål C-72/95, Kraaijeveld m.fl. (REG 1996, s. I-5403), punkterna 59 ff..

26 Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 (EGT 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226).

27 Till stöd för denna tolkning, se Edward, D.: Direct Effect, The Separation of Powers and the judicial Enforcement of Obligations i Studi in onore di Giuseppe Federico Mancini, volym II, Diritto dell'Unione europea, Milano, 1998, s. 423 och 438.

28 Mål C-215/97 (REG 1997, s. I-2191).

29 EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150.

30 I detta avseende skall det påpekas att domstolen ofta använder dessa bestämmelser i tvister mellan enskilda när den tolkar bestämmelserna i ett direktiv, varvid den bortser frän de nationella genomförandebestämmelserna, som det system som är tillämpligt på detta mål. För att bara nämna några bland de mest aktuella målen, se dom av den 29 juni 1999 i mål C-60/98, Butterfly Music (REG 1999, s. I-3939) och av den 2 december 1999 i mål C-234/98, G.C. Allen (REG 1999, s. I-8643). Även om nu domstolen har förklarat att för den nationella domstolen kan tolkningen av direktivet oavsett vilken verkan det har... utgöra ett lämpligt instrument för att garantera tolkningen och tillämpningen av nationella genomförandebestämmelserna i enlignct med de krav som uppställs i gemenskapsrätten (dom av den 20 maj 1976 i mal 111/75, Mazzata!, REG 1976, s. 657; svensk specialutgåva, volym 13, punkt 10), saknar detta fastställande betydelse när den nationella regleringen som i detta mål eller i det ovannämnda målet Bellone på ett oöverkomligt sätt är oförenligt med gemenskapsregleringen. Som ett svar på detta skulle domstolens dom kunna förklaras utgöra utgångspunkten för en lämplig bedömning av om medlemsstaten eventuellt skall göras ansvarig för att ha underlåtit att iaktta sin skyldighet att tillämpa direktivet, eftersom det härvid skulle bortses från tvisten vid den nationella domstolen, som berör två enskilda och inte medlemsstaten och domstolen skulle tillerkännas uppgiften att uttala sig om hypotetiska frågor, vilket den tidigare alltid har ansett sig vara obehörig att göra (dom av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias (REG 1992, s. I-4673). Sedan skall det påpekas att omständigheterna i detta mal skiljer sig från de omständigheter som ligger till grund för domen av den 7 december 1995 i mål C-472/93, Spano m.fl. (REG 1995. s. I-4321). där domstolen i en tvist mellan två enskilda tolkade innehållet i ett ditektiv som inte hade införlivats med den nationella rätten, för att den nationella domstolen ville veta hur nationell rätt, särskilt artikel 2112 i civillagen, skall tillämpas för att stå i överensstämmelse med direktivet (punkt 18).

31 Den italienska domstolen gjorde faktiskt en sådan tolkning av denna dom. Se dom nr 4817 från Corte suprema di cassazione, sez. Lavoro, av den 18 maj 1999, där det var uteslutet att tillämpa den nationella bestämmelsen som domstolen i en tvist mellan enskilda hade ansett vara oförenlig med direktivet.

32 En sådan fråga är föremål för det ännu oavgjorda målet C-343/98, Collino och Chiappero, där domstolen i en tvist mellan enskilda skall tolka direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 161, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 122).

33 Domen i det ovannämnda målet Simmenthal, punkt 17.

34 Dom av den 13 juli 1972 i mål 48/71, kommissionen mot Italien (REG 1972, s. 529; svensk specialutgåva, volym 2, s. 19) punkt 7.

35 Dom av den 19 januari 1993 i mål C-101/91, kommissionen mot Italien (REG 1993, s. I-191), punkt 23.