Förslag till avgörande av generaladvokat Yves Bot föredraget den 7 juli 2009

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 22 november 2005 i mål C-144/04, Mangold, REG 2005, s. I-9981.

3 EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42.

4 Den sista meningen förekom, i huvudsak, redan i 2 § första punkten i lag om uppsägningstider för anställda (Gesetz über die Fristen für die Kündigung von Angestellten) av den 9 juli 1926.

5 BGBl. 2006 I, s. 1897.

6 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01–C-403/01, Pfeiffer m.fl. (REG 2004, s. I-8835), punkt 119, och av den i mål C-212/04, Adeneler m.fl. (REG 2006, s. I-6057), punkt 124.

7 Den nationella domstolen har i det avseendet omnämnt en dom av Bundesverfassungsgericht av den 7 juni 2005 och domstolens dom av den i mål C-306/05, SGAE (REG 2006, s. I-11519), punkt 34.

8 Domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 75.

9 Dom av den 16 oktober 2007 i mål C-411/05, Palacios de la Villa (REG 2007, s. I-8531), punkt 42.

10 Dom av den 5 mars 2009 i mål C-388/07, Age Concern England, punkt 46.

11 Punkt 46.

12 Domen i det ovannämnda målet Palacios de la Villa, punkt 68.

13 Domen i det ovannämnda målet Age Concern England, punkt 51.

14 Dom av den 9 mars 1978 i mål 106/77, Simmenthal (REG 1978, s. 629; svensk specialutgåva, volym 4, s. 75).

15 Dom av den 7 juni 2007 i mål C-80/06, Carp (REG 2007, s. I-4473), punkt 20 och där angiven rättspraxis.

16 Dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori (REG 1994, s. I-3325; svensk specialutgåva, volym 16, s. I-1), punkt 24.

17 Se Simon, D., La directive européenne, Dalloz, 1997, s. 73.

18 Se bland annat domen i de ovannämnda förenade målen Pfeiffer m.fl., punkt 113 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C-378/07–C-380/07, Angelidaki m.fl. (REG 2009, s. I-3071), punkt 197.

19 Domen i de ovannämnda förenade målen Angelidaki m.fl., punkt 200.

20 Domen i de ovannämnda förenade målen Pfeiffer m.fl., punkt 116.

21 Domen i de ovannämnda förenade målen Angelidaki m.fl., punkt 199 och där angiven rättspraxis.

22 Ibidem, punkt 202 och där angiven rättspraxis.

23 För en allmän förklaring av skillnaden mellan dessa två effekter av gemenskapsrätten, se särskilt punkterna 24–90 i generaladvokaten Légers förslag till avgörande i mål C-287/98, Linster, där domstolen meddelade dom den 19 september 2000 (REG 2000, s. I-6917), och Simon, D., Synthèse générale, Les principes communs d’une justice des États de l’Union européenne, Actes du colloque des 4 et , La Documentation française, Paris, 2001, s. 321, där det anges att skälet till att domstolen inte tillerkänner vissa bestämmelser i gemenskapsrätten direkt effekt är helt enkelt att dessa bestämmelser inte kan tillämpas av de nationella domstolarna utan att dessa tvingas frångå sin rättskipande uppgift och överta den nationella lagstiftarens roll, vilken i detta fall har ett utrymme för skönsmässig bedömning som inte kan utnyttjas av en domstol utan att de grundläggande principerna om maktfördelning åsidosätts (s. 332). Möjligheten att åberopa direktiv för att utesluta tillämpningen av nationella bestämmelser inverkar inte på något sätt menligt på utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning. Det är endast fråga om att kontrollera att medlemsstaten, vid utövandet av detta, har hållit sig inom de gränser som gäller för utrymmet för skönsmässig bedömning.

24 Det anges ofta att möjligheten att åberopa direktiv för att utesluta tillämpningen av nationella bestämmelser i en tvist mellan enskilda har erkänts i dom av den 30 april 1996 i mål C-194/94, CIA Security International (REG 1996, s. I-2201), och av den i mål C-443/98, Unilever (REG 2000, s. I-7535). Domstolen ansåg nämligen att en teknisk föreskrift som inte har anmälts i enlighet med rådets direktiv 83/189/EEG av den om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), vilket enligt domstolen utgör ett väsentligt förfarandefel, inte ska tillämpas av den nationella domstolen, vilket även gäller inom ramen för en tvist mellan enskilda (domarna i de ovannämnda målen CIA Security International, punkt 48, och Unilever, punkt 50). Domstolen motiverade denna helomvändning jämfört med dess klassiska rättspraxis med att direktiv 83/189... inte på något sätt [definierar] det materiella innehållet i den rättsregel som den nationella domstolen skall tillämpa när den avgör målet. Det skapar varken rättigheter eller skyldigheter för enskilda (domen i det ovannämnda målet Unilever, punkt 51).

25 Se bland annat dom av den 17 januari 2008 i mål C-246/06, Velasco Navarro (REG 2008, s. I-105), punkt 38.

26 Domen i det ovannämnda målet Mangold, punkterna 77 och 78.

27 Dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie (REG 1997, s. I-7411).

28 Punkt 45. Se även domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 67.

29 Domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 74.

30 Ibidem, punkt 75.

31 EGT L 175, s. 43. Se domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 75 och där angiven rättspraxis.

32 Domen i det ovannämnda målet Mangold, punkt 76.

33 Stadgan proklamerades officiellt första gången den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1) och därefter ytterligare en gång den i Strasbourg (EUT C 303, s. 1).

34 Dom av den 19 oktober 1977 i de förenade målen 117/76 och 16/77, Ruckdeschel m.fl. (REG 1977, s. 1753; svensk specialutgåva, volym 3, s. 421), punkt 7.

35 Se bland annat dom av den 25 november 1986 i de förenade målen 201/85 och 202/85, Klensch m.fl. (REG 1986, s. 3477; svensk specialutgåva, volym 8, s. 729), punkt 9, och av den i mål C-442/00, Rodríguez Caballero (REG 2002, s. I-11915), punkt 32 och där angiven rättspraxis.

36 Domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 32.

37 Se bland annat den inverkan som likhetsprincipen kunde ha på fastställandet av tillämpningsområdet för rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191) i dom av den i mål C-13/94, P. mot S. (REG 1996, s. I-2143), punkterna 18–20.

38 Se bland annat dom av den 10 mars 1998 i mål C-122/95, Tyskland mot rådet (REG 1998, s. I-973), punkterna 54–72.

39 Domen i det ovannämnda målet Rodríguez Caballero, punkt 30 och där angiven rättspraxis.

40 Ibidem, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

41 Rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män (EGT L 45, s. 19; svensk specialutgåva, område 13, volym 4, s. 78).

42 Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59).

43 Punkt 54.

44 Punkt 60.

45 Dom av den 31 mars 1981 i mål 96/80, Jenkins (REG 1981, s. 911; svensk specialutgåva, volym 6, s. 53).

46 Punkt 22.

47 Dom av den 3 oktober 2006 i mål C-17/05, Cadman (REG 2006, s. I-9583), punkt 29.

48 Se bland annat dom av den 12 december 1974 i mål 36/74, Walrave och Koch (REG 1974, s. 1405; svensk specialutgåva, volym 2, s. 409), domen i det ovannämnda målet Defrenne och dom av den i mål C-281/98, Angonese (REG 2000, s. I-4139). Se även, för en aktuell bekräftelse på att fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna, såsom artikel 43 EG, har horisontell direkt effekt, dom av den i mål C-438/05, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union (REG 2007, s. I-10779), punkterna 57–59 och där angiven rättspraxis.

49 Det skulle då vara mer komplicerat att lösa problemet, eftersom domstolen, utöver det stora hinder som hänger samman med direktivets art, då skulle behöva ta ställning till den mer allmänna frågan huruvida diskrimineringsförbudet kan gälla alla typer av förhållanden mellan enskilda. Det ska i det avseendet noteras att det tvingande förbudet mot varje form av diskriminering som anges i de primärrättsliga bestämmelserna redan har föranlett domstolen att tillerkänna dessa bestämmelser största möjliga tillämplighet, särskilt i förhållanden mellan enskilda (se bland annat domarna i de ovannämnda målen Defrenne, punkt 39, och Angonese, punkterna 34–36). Vidare visar artikel 3.1 i direktiv 2000/78, vari det föreskrivs att direktivet ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, att gemenskapslagstiftaren uppfattar diskrimineringsförbudet som tillämpligt på anställningsförhållanden som regleras av civilrätten. Se även, utanför gemenskapsrättens ramar, Europadomstolens dom av den 13 juli 2004 i målet Pla och Puncernau mot Andorra, Recueil des arrêts et décisions 2004-VIII, där Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna tycks ha medgett att förbudet mot diskriminering som föreskrivs i artikel 14 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den , är tillämpligt i förhållanden mellan enskilda, vilket således möjliggör en kontroll av att rent civilrättsliga handlingar är förenliga med denna artikel (se i det avseendet Sudre, F., Droit européen et international des droits de l’homme, PUF, Paris, 2008, nionde upplagan, s. 264).

50 Se i det avseendet De Schutter, O., Les droits fondamentaux dans l’Union européenne: une typologie de l’acquis, Classer les droits de l’homme, 2004, s. 315. Författaren nämner som exempel arbetstagares rätt till information och samråd inom företaget (artikel 27), arbetstagarens skydd mot uppsägning utan saklig grund (artikel 30), rätten till rättvisa arbetsförhållanden (artikel 31), förbudet mot barnarbete och skydd av ungdomar i arbetslivet (artikel 32), garantin för att kunna förena familjeliv och yrkesliv (artikel 33) och migrerande arbetstagares rätt till social trygghet (artikel 34.2) (s. 346 och s. 347).