1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 5, 15.3 och 35 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget.(2)
Generaladvokatens förslag till avgörande
I – Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 5, 15.3 och 35 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget.(2)
2. I huvudsak vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida ovannämnda bestämmelser tillåter, eller rent av kräver, att de nationella konkurrensmyndigheterna inger skriftliga yttranden eller en svarsskrivelse inom ramen för en talan om upphävande som väckts mot ett beslut som har fattats av en sådan myndighet.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätten
3. I artikel 2 i förordning nr 1/2003, med rubriken ”Bevisbörda”, föreskrivs följande:
”Vid alla nationella förfaranden eller gemenskapsförfaranden för tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget skall bevisbördan åvila den part eller myndighet som gör gällande att artikel 81.1 eller artikel 82 i fördraget har överträtts. Det företag eller den företagssammanslutning som åberopar att bestämmelserna i artikel 81.3 i fördraget är uppfyllda skall ha bevisbördan för att villkoren i den punkten är uppfyllda.”
4. I artikel 5 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande:
”Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter skall vara behöriga att i enskilda ärenden tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget. De får för detta ändamål, på eget initiativ eller till följd av ett klagomål, fatta beslut om att
– kräva att en överträdelse skall upphöra,
– förordna om interimistiska åtgärder,
– godta åtaganden,
– ålägga böter, förelägga viten eller ålägga andra påföljder som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.
Om de på grundval av de uppgifter som de förfogar över finner att villkoren för ett förbud inte är uppfyllda, får de även besluta om att det inte finns skäl för dem att ingripa.”
5. I artikel 15 i samma förordning, med rubriken ”Samarbete med nationella domstolar”, föreskrivs följande:
”1. Vid förfaranden där artikel 81 eller artikel 82 i fördraget tillämpas får medlemsstaternas domstolar från kommissionen begära upplysningar som den förfogar över eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna kopior av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget. En sådan kopia skall överlämnas utan dröjsmål efter det att det fullständiga skriftliga avgörandet har tillställts parterna.
3. Medlemsstaternas konkurrensmyndigheter får på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget. Med tillstånd av den berörda domstolen får de också lämna muntliga yttranden till de nationella domstolarna i sina medlemsstater. Om den enhetliga tillämpningen av artikel 81 eller artikel 82 i fördraget så kräver, får kommissionen på eget initiativ lämna skriftliga yttranden till medlemsstaternas domstolar. Efter tillstånd av domstolen i fråga får kommissionen också avge muntliga yttranden.
Endast i syfte att utarbeta sina yttranden får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och kommissionen begära att den berörda domstolen i medlemsstaterna översänder eller säkerställer översändande till dem av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet.
4. Denna artikel påverkar inte mer vittgående befogenheter att lämna yttranden inför domstol som medlemsstaternas konkurrensmyndigheter kan ha tilldelats enligt lagstiftningen i respektive medlemsstat.”
6. Slutligen föreskrivs följande i artikel 35 i förordning nr 1/2003:
”1. Medlemsstaterna skall utse en eller flera konkurrensmyndigheter [som är] ansvariga för tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i fördraget på ett sådant sätt att bestämmelserna i denna förordning efterlevs effektivt. De åtgärder som är nödvändiga för att dessa myndigheter skall ha befogenhet att tillämpa dessa artiklar skall vidtas före den 1 maj 2004. De utsedda myndigheterna kan innefatta domstolar.
2. Om verkställigheten av gemenskapens konkurrensrätt överlåts till nationella administrativa och rättsliga myndigheter får medlemsstaterna tilldela dessa myndigheter olika befogenheter och funktioner, oavsett om de är administrativa eller rättsliga.
3. Verkningarna av artikel 11.6 skall gälla för de myndigheter som medlemsstaterna har utsett, inbegripet domstolar som utövar funktioner i samband med förberedelse och antagande av sådana beslut som avses i artikel 5. Verkningarna av artikel 11.6 skall inte omfatta domstolar som ansvarar för överprövningen av sådana beslut som avses i artikel 5.
4. Utan hinder av punkt 3 skall i den medlemsstat där en myndighet för antagandet av vissa former av beslut enligt artikel 5 väcker talan inför en rättslig myndighet som är åtskild från eller annan än den myndighet som väcker talan, och under förutsättning att villkoren i denna punkt är uppfyllda, verkningarna av artikel 11.6 begränsas till den myndighet som handlägger ärendet, vilken skall återkalla sin talan hos den rättsliga myndigheten när kommissionen inleder förfaranden, och detta återkallande skall leda till att de nationella förfarandena avslutas.”
B – Den nationella lagstiftningen
7. I artikel 1 i lag om skydd för ekonomisk konkurrens (Wet tot bescherming van de economische mededinging)(3) (nedan kallad WBEM), vilken trädde i kraft den 1 oktober 2006, definieras den belgiska konkurrensmyndigheten på följande sätt:
”4) Belgiska konkurrensmyndigheten: Konkurrensrådet och konkurrensavdelningen vid Federala myndigheten för ekonomi, små och medelstora företag, egenföretagare och energi, vilka båda handlar inom ramen för sina respektive befogenheter enligt denna lag
Den belgiska konkurrensmyndigheten är den konkurrensmyndighet som är behörig att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget, och som avses i artikel 35 i förordning [nr 1/2003].”
8. I artikel 2.1 WBEM föreskrivs följande:
”Följande är förbjudet, utan att det i det avseendet krävs något föregående beslut: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller märkbart snedvrida konkurrensen på den relevanta belgiska marknaden eller en väsentlig del av denna, särskilt sådana som innebär att
1. inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,
…”
9. I artikel 11 WBEM stadgas följande:
”1 § Det ska inrättas ett konkurrensråd. Detta råd är en förvaltningsdomstol med behörighet att fatta beslut och med de andra befogenheter som följer av denna lag.
2 § Konkurrensrådet består av följande:
1) Rådets generalförsamling.
2) Utredningsenheten.
3) Kansliet.
…”
10. I artikel 12 WBEM anges följande:
”1§ Rådets generalförsamling består av tolv ledamöter. …”
11. I artikel 20 i samma lag föreskrivs följande:
”Varje avdelning vid rådet och ordföranden eller den ledamot som vederbörande utser i fråga om interimistiska åtgärder ska fatta ett motiverat beslut i alla ärenden som är anhängiga, efter att ha hört de berörda parterna samt, på begäran, de som eventuellt har ingett klagomål, eller valfritt ombud.”
12. Genom artikel 25 WBEM inrättas det en utredningsenhet vid konkurrensrådet, vilken består av minst sex och högst tio ledamöter, däribland chefsutredaren och utredarna eller de biträdande utredarna.
13. I artikel 29 i samma lag stadgas följande:
”1§ Utredarna ansvarar för
1) att ta emot klagomål och ansökningar om interimistiska åtgärder avseende konkurrensbegränsande förfaranden samt anmälningar av koncentrationer,
2) att leda och organisera utredningen och se till att de beslut som fattas av konkurrensrådet verkställs,
3) att utfärda förordnanden om tjänsteresor till tjänstemän vid konkurrensavdelningen …,
4) att upprätta en motiverad rapport och inge den till konkurrensrådet,
5) att avskriva klagomål och ansökningar om intermistiska åtgärder,
…
2 § … Utan att det påverkar artikel 27 får utredarna inte begära eller godta instruktioner vad beträffar handläggningen av ärenden som inletts enligt artikel 44.1 eller deras ställningstagande vid utredningsenhetens möten för att bestämma prioriteringarna för lagens genomförandepolicy och fastställa i vilken ordning ärendena ska handläggas.
3 § När utredningsenheten beslutar att inleda en utredning enligt artikel 44.1 ska den tjänsteman som leder konkurrensavdelningen, i samråd med chefsutredaren, utse de tjänstemän vid denna avdelning som ska ingå i den grupp som ansvarar för utredningen.
De tjänstemän som har utsetts till en utredningsgrupp får endast ta emot instruktioner från den utredare som leder utredningen.
…”
14. Enligt artikel 34 WBEM ansvarar konkurrensavdelningen bland annat för att efterforska och bedöma sådana förfaranden som avses i kapitel II, under utredningsenhetens överinseende.
15. I artikel 45.4 första stycket WBEM föreskrivs att när utredningsenheten anser att det finns fog för klagomålet eller ansökan eller, i förekommande fall, en utredning ex officio, ska utredaren i utredningsenhetens namn inge en motiverad rapport till konkurrensrådets avdelning. Denna rapport omfattar utredningsrapporten, invändningarna och ett förslag till beslut. Rapporten åtföljs av utredningsakten och en förteckning över de handlingar som ingår i akten. I förteckningen fastställs den konfidentiella behandlingen av handlingarna i förhållande till var och en av de parter som får tillgång till akten.
16. I artikel 75 WBEM föreskrivs följande:
”Beslut som fattas av konkurrensrådet och dess ordförande ... kan överklagas till Hof van beroep te Brussel, såvida inte konkurrensrådet fattar beslut med tillämpning av artikel 79.(4)
Hof van beroep har obegränsad behörighet att fatta beslut rörande förmodade konkurrensbegränsande förfaranden och, i förekommande fall, påförda sanktioner … Hof van beroep får beakta den händelseutveckling som har skett efter antagandet av [konkurrens]rådets angripna beslut.
Hof van beroep får påföra böter och förelägga vite enligt bestämmelserna i avsnitt 8 i kapitel IV.”
17. I artikel 76 WBEM föreskrivs följande:
”1 § Beslut varigenom konkurrensrådet hänskjuter ärendet till utredaren kan inte bli föremål för ett separat överklagande.
2 § Ett överklagande enligt artikel 75 får inges av parterna i ärendet vid [konkurrens]rådet, av den som har ingett klagomål och av alla andra personer som kan påvisa ett intresse av att få saken prövad enligt artikel 48.2 eller artikel 57.2, och som har begärt att få yttra sig vid [konkurrens]rådet. Ett överklagande får även inges av ministern utan att vederbörande behöver påvisa ett intresse av att få saken prövad eller att vederbörande har företrätts vid konkurrensrådet.
…
Inom fem dagar efter det att ett överklagande har ingetts ska klaganden, vid äventyr av att överklagandet annars förfaller, skicka en kopia av överklagandet med rekommenderat brev med mottagningsbevis till de parter som har delgetts det angripna beslutet, såsom framgår av den delgivningsskrivelse som föreskrivs i artikel 67, till konkurrensrådet samt till ministern, om vederbörande inte är klagande.
Ett anslutningsöverklagande får inges. Anslutningsöverklagandet kan endast tas upp till sakprövning om det har ingetts inom en månad efter mottagandet av den skrivelse som anges i föregående stycke.
…
Hof [van beroep te Brussel] får begära att utredningsenheten vid konkurrensrådet ska göra en utredning och överlämna en rapport till denna domstol. I sådant fall har utredningsenheten de utredningsbefogenheter som föreskrivs i avsnitt 1 i kapitel IV.
…
Ministern får inge skriftliga yttranden till Hof van beroep te Brussels kansli och ta del av kansliets akt utan att behöva bege sig dit. Hof van beroep te Brussel ska fastställa tidsfrister för att inge sådana yttranden. Kansliet ska delge parterna dessa yttranden.
…”
III – Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
18. Efter det att prisregleringen på bröd hade avskaffats i Belgien den 1 juli 2004 sände ekonomiministern en skrivelse till konkurrensrådet och bad rådet att med prioritet utreda huruvida det eventuellt förekom prisöverenskommelser mellan bageriföreningar och bagare.
19. Den 20 april 2005 begärde konkurrensavdelningen upplysningar från bland annat Vlaamse federatie van verenigingen van Brood- en Banketbakkers, Ijsbereiders en Chocoladebewerkers VZW (nedan kallad VEBIC), en förening utan vinstsyfte som bildats i syfte att företräda intressena för bland andra distriktsföreningar för bagare och konditorer som arbetar hantverksmässigt i regionen Flandern. VEBIC överlämnade den begärda informationen.
20. Efter att ha vidtagit flera andra utredningsåtgärder översände chefsutredaren vid konkurrensrådet den 8 juni 2007 sin rapport till konkurrensrådets ordförande, en rapport vilken innehöll invändningarna och utredningsakten och som var riktad mot VEBIC. I rapporten angavs att bageriförbundens beslut inte hade någon inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och att gemenskapens konkurrensregler därför inte var tillämpliga på de förfaranden som undersöktes. Utredningsenheten drog däremot slutsatsen att VEBIC hade överträtt artikel 2.1 WBEM genom att, i huvudsak, till sina medlemmar ha spridit och offentliggjort ett riktpris på bröd samt kostnadsstrukturerna.
21. Chefsutredaren föreslog även att den ifrågavarande avdelningen vid konkurrensrådet dels skulle påföra VEBIC böter med hänsyn till försvårande omständigheter, eftersom föreningen var medveten om att prisöverenskommelser är rättsstridiga och den inte hade använt sig av möjligheten att låta konkurrensmyndigheten pröva huruvida prisberäkningsmetoden var lagenlig, dels skulle förbjuda det påtalade förfarandet vid äventyr av vite.
22. Den 13 augusti 2007 inkom VEBIC med ett skriftligt yttrande avseende utredningsenhetens rapport.
23. I beslut av den 25 januari 2008 konstaterade konkurrensrådet att VEBIC under perioden den 1 juli 2004–8 juni 2007 hade överträtt artikel 2 WBEM. Konkurrensrådet förbjöd detta förfarande och påförde VEBIC böter på 29 121 euro.
24. Den 22 februari 2008 ingav VEBIC ett överklagande till Hof van beroep te Brussel (domstol i andra instans i Bryssel) (Belgien) och yrkade att beslutet skulle upphävas.
25. Enligt nämnda domstol är det enligt bestämmelserna i WBEM, särskilt artiklarna 75 och 76 i nämnda lag, inte möjligt för utredningsenheten eller konkurrensrådet att delta i förfarandet vid Hof van beroep. Lagen utesluter implicit utredningsenhetens deltagande, eftersom den kan få i uppdrag av Hof van beroep att göra en utredning. Endast förbundsministern med ansvar för ekonomi kan yrka att konkurrensrådets beslut ska ändras och bli part i målet vid Hof van beroep.
26. Den nationella domstolen har dock påpekat att endast VEBIC är part i det aktuella målet om överklagande, eftersom ministern inte har utnyttjat sin möjlighet att inkomma med skriftliga yttranden.
27. Med hänsyn till det problem som uppstår till följd av att klaganden i målet vid den nationella domstolen inte har någon motpart enligt WBEM, vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida ett sådant förfarande är förenligt med bestämmelserna i förordning nr 1/2003, bland annat på grund av att de gemenskapsrättsliga konkurrensreglernas effektivitet inte tycks säkerställas och den aktuella lagen inte tillåter att allmänna ekonomiska intressen företräds.
28. Vad beträffar relevansen av dess frågor för unionsrätten som den begär tolkningen av, har den nationella domstolen angett att de aktuella handläggningsreglerna ska tillämpas enhetligt, oavsett om det förfarande som har inletts av konkurrensrådet grundar sig på de nationella konkurrensreglerna eller på artiklarna 81 EG och 82 EG. Vidare anser den nationella domstolen att det bland handlingarna i målet finns uppgifter som kan möjliggöra för den att ändra konkurrensrådets beslut, så att det kan anses att det undersökta förfarandet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 81.1 EG.
29. Det var mot denna bakgrund som Hof van beroep te Brussel beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande fyra tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska [artiklarna 2, 15.3 och 35.1 i förordning nr 1/2003] … tolkas så, att nationella konkurrensmyndigheter på grundval av [dessa bestämmelser] direkt ges behörighet att inge skriftliga yttranden rörande grunder som anförts i ett överklagande av ett beslut som fattats av dessa myndigheter och därvid själva anföra grunder rörande rättsliga och faktiska omständigheter, och att detta innebär att en medlemsstat inte kan återkalla denna behörighet?
2) Ska nämnda bestämmelser tolkas så, att de offentliga tillsynsmyndigheter som har utsetts till konkurrensmyndigheter inte endast har behörighet utan även skyldighet att delta i överklagandeförfarandet mot deras beslut genom att anföra sin ståndpunkt beträffande de grunder som åberopats avseende rättsliga och faktiska omständigheter, i syfte att uppnå en effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler till skydd för allmänintresset?
3) Om frågorna 1 och 2 ska besvaras jakande, ska dessa bestämmelser då tolkas så, att för det fall det inte finns några nationella bestämmelser om konkurrensmyndighetens deltagande i ett överklagandeförfarande och olika myndigheter är behöriga, ska den myndighet som är behörig att fatta beslut enligt artikel 5 i förordning [nr 1/2003] även vara behörig att delta i det överklagandeförfarande som riktar sig mot dess beslut?
4) Ska dessa frågor besvaras annorlunda för det fall konkurrensmyndigheten enligt nationella bestämmelser agerar som domstol och/eller det slutliga beslutet antas efter en utredning som genomförts av ett organ som är knutet till denna domstol och som har till uppgift att sammanställa invändningarna samt ett beslutsförslag?”
IV – Förfarandet vid domstolen
30. Hof van beroep te Brussel har i sitt beslut om hänskjutande begärt att domstolen ska handlägga begäran om förhandsavgörande skyndsamt i enlighet med artikel 104a första stycket i domstolens rättegångsregler.
31. Genom beslut av den 3 december 2008 avslog domstolens ordförande denna begäran.
32. Skriftliga yttranden har ingetts av VEBIC, konkurrensrådet, den belgiska och den polska regeringen samt kommissionen. Dessa intressenter yttrade sig även vid förhandlingen den 20 januari 2010.
V – Rättslig bedömning
A – Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och huruvida den begärda tolkningen av unionsrätten är relevant
33. Under förhandlingen vid domstolen framställde VEBIC en invändning om att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att den begärda tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 eller, mer allmänt, av unionsrätten saknar relevans för att avgöra målet vid den nationella domstolen. I huvudsak anser VEBIC att det bör konstateras antingen att samtliga omständigheter i målet vid den nationella domstolen begränsas till en enda medlemsstat eller att domstolen förmås besvara irrelevanta eller hypotetiska frågor.
34. Enligt min mening är detta argument inte övertygande.
35. Vad beträffar den första invändningen medger jag visserligen gärna, såsom för övrigt har framhållits i redogörelsen för tvisten i målet vid den nationella domstolen som sammanfattats ovan, att den nationella domstolen har att pröva en talan om upphävande av ett beslut som har fattats av det belgiska konkurrensrådet, vilket uteslutande grundar sig på den nationella konkurrensrätten, eftersom det inte föreligger någon påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.
36. Bortsett från den något omdiskuterade frågan vilka slutsatser domstolen ska dra om den konstaterar att en begäran om förhandsavgörande grundar sig på faktiska och rättsliga omständigheter som saknar samband med unionsrätten,(5) framgår det dock även av begäran om förhandsavgörande att det finns flera uppgifter bland de handlingar som har ingetts till den nationella domstolen som skulle kunna föranleda nämnda domstol att använda sig av den befogenhet att ändra beslut som den ges genom artikel 75 WBEM med avseende på konkurrensrådets beslut, med följden att det ska anses att artikel 81 EG är tillämplig i målet vid den nationella domstolen.
37. Enligt fast rättspraxis ankommer det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG – uteslutande på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts, och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det mål som är anhängigt vid den domstolen bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen.(6)
38. Då de frågor som ställts av de nationella domstolarna avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse är domstolen följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när det inte är uppenbart att begäran om förhandsavgörande i verkligheten syftar till att få domstolen att uttala sig utan att det föreligger en verklig tvist eller att avge rådgivande utlåtanden om allmänna eller hypotetiska frågor eller om att den av gemenskapsrätten begärda tolkningen saknar samband med verkligheten eller tvistens föremål.(7)
39. VEBIC:s andra invändning, enligt vilken begäran om förhandsavgörande skulle förmå domstolen att besvara frågor som är irrelevanta eller hypotetiska, eftersom den nationella domstolen inte slutgiltigt tog ställning till frågan huruvida artikel 81 EG är tillämplig innan den hänsköt sin begäran om förhandsavgörande, förefaller i det avseendet inte heller kunna godtas.
40. Generellt anser jag nämligen att det, i samband med prövningen av huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, ska bedömas huruvida det, oavsett domstolens svar på en tolkningsfråga , verkar helt uppenbart att svaret inte har någon betydelse för avgörandet av tvisten i det nationella målet, eftersom den begärda tolkningen av gemenskapsrätten i det fallet inte svarar mot ett objektivt behov för den nationella domstolens avgörande.(8)
41. Så är förvisso inte fallet i förevarande mål, eftersom – såsom konkurrensrådet och den belgiska regeringen har medgett – den begärda tolkningen av förordning nr 1/2003 eventuellt kan komma att ge den nationella konkurrensmyndigheten ställning som part i målet vid den nationella domstolen, vilket hittills inte har varit möjligt enligt WBEM. Det förhållandet att den nationella domstolen inte har beslutat att slutgiltigt ta ställning till frågan huruvida artikel 81 EG är tillämplig, vilken den avser att pröva ex officio, kan mycket riktigt förklaras av att dess begäran om förhandsavgörande avser de processuella rättigheter som den nationella konkurrensmyndigheten ska tillerkännas i sin funktion av det organ som säkerställer den fulla verkan av artiklarna 81 EG och 82 EG.
42. I motsats till vad VEBIC har hävdat, anser jag följaktligen att det skulle vara minst sagt ologiskt om den nationella domstolen måste slutgiltigt ta ställning till en fråga som den avser att pröva ex officio, utan deltagande av den nationella konkurrensmyndigheten, trots att dess frågor i huvudsak avser just möjligheten för denna myndighet att få ställning som part i det mål som är anhängigt vid den nationella domstolen och följaktligen kunna inge en svarsskrivelse i målet, en möjlighet som enligt Hof van beroep te Brussel endast kan följa av en tolkning av bestämmelserna i förordning nr 1/2003.
43. Om den nationella domstolen slutgiltigt hade tagit ställning till frågan huruvida artikel 81 EG är tillämplig, vilken den avser att pröva ex officio, skulle den med andra ord ha varit tvungen att bortse från en av de möjliga konsekvenserna av en tillämpning av de bestämmelser i unionsrätten som den har begärt att domstolen ska tolka, nämligen iakttagandet av en av parternas rätt till försvar. Det förhållandet att den nationella domstolen inte slutgiltigt har tagit ställning till frågan huruvida artikel 81 EG är tillämplig kan följaktligen inte på något sätt utgöra hinder för att dess begäran om förhandsavgörande tas upp till sakprövning.
44. Jag föreslår således att domstolen slår fast att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
B – Prövning i sak
1. De två första tolkningsfrågorna
45. Den nationella domstolen har ställt de två första frågorna, vilka enligt min mening bör prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2, 15.3 och 35.1 i förordning nr 1/2003 tillåter eller direkt förpliktar en nationell konkurrensmyndighet att inge skriftliga yttranden genom att anföra grunder rörande faktiska och/eller rättsliga omständigheter vid den nationella domstol som ska pröva ett överklagande av ett beslut som myndigheten har fattat.
46. Svaret på denna fråga förutsätter att det fastställs i vilken omfattning de nationella konkurrensmyndigheterna deltar vid de nationella domstolarna, när dessa tillämpar unionens konkurrensrätt.
47. Som jag redan har haft tillfälle att påpeka i punkt 41 i mitt förslag till avgörande i det mål som utmynnade i domen i målet X BV(9) kräver övergången från en synnerligen centraliserad tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG, enligt den ordning som rådde i rådets förordning nr 17,(10) till en ordning för decentraliserat genomförande av gemenskapens konkurrensregler, såsom den fastställs i förordning nr 1/2003, inrättandet av specifika mekanismer som kan garantera en ”effektiv”, ”uniform” och/eller ”enhetlig” tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG i enlighet med de olika uttryck som förekommer i förordningen.(11)
48. I skäl 34 i förordning nr 1/2003 anges att förordningens mål är ”en effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler”. I skäl 6 i förordningen anges att för att uppnå ett sådant mål ”bör konkurrensmyndigheterna i medlemsstaterna göras mera delaktiga i tillämpningen av reglerna”, myndigheter vilka hädanefter har behörighet att tillämpa samtliga bestämmelser i artiklarna 81 EG och 82 EG ”som offentliga verkställande myndigheter”(12) och i nära samarbete med kommissionen, i enlighet med artiklarna 5 och 11 i förordningen. Tillsammans med kommissionen bildar följaktligen dessa myndigheter ett nätverk av offentliga myndigheter som tillämpar gemenskapens konkurrensregler i nära samarbete.(13)
49. Som domstolen slog fast i domen i det ovannämnda målet X BV är det samarbete mellan kommissionen, nationella konkurrensmyndigheter och medlemsstaternas domstolar som inrättades genom kapitel IV i förordning nr 1/2003 en del av tillämpningen av den allmänna principen om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 10 EG och som reglerar relationerna mellan medlemsstaterna och Europeiska unionens institutioner.(14)
50. Enligt artikel 15.3 första stycket första och andra meningen i förordning nr 1/2003, vilken ingår i kapitel IV i nämnda förordning, får medlemsstaternas nationella konkurrensmyndigheter på eget initiativ lämna skriftliga yttranden och, med tillstånd av den berörda nationella domstolen, avge muntliga yttranden till de nationella domstolarna i sina respektive medlemsstater om frågor som rör tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG .
51. Med hänsyn till lydelsen i denna bestämmelse förefaller denna möjlighet stå öppen för de nationella konkurrensmyndigheterna i alla situationer då en nationell domstol tillämpar artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG. Så kan exempelvis vara fallet när en domstol i en medlemsstat avgör en tvist mellan enskilda eller när en sådan domstol ska pröva ett överklagande av ett beslut som har fattats av den nationella konkurrensmyndigheten med tillämpning av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG eller, såsom i målet vid den nationella domstolen, när denna domstol avser att ändra ett sådant beslut för att tillämpa en av dessa artiklar.
52. Som kommissionen i huvudsak påpekade under förhandlingen vid domstolen utgör visserligen de två sistnämnda fallen inte några typfall på aktivering av den mekanism som föreskrivs i artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003.
53. Genom att föreskriva att ”[e]ndast i syfte att utarbeta sina yttranden får medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ... begära att den berörda domstolen i medlemsstaterna översänder eller säkerställer översändande till dem av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet” tycks nämligen artikel 15.3 andra stycket i förordning nr 1/2003 förutsätta att den mekanism som föreskrivs i första stycket till förmån för de nationella konkurrensmyndigheterna i regel aktiveras i situationer där dessa myndigheter inte har rätt, på någon annan grund , att få tillgång till ens delar av handlingarna i det mål som väckts vid den nationella domstolen. Denna bedömning förefaller e contrario bekräftas av skäl 21 i samma fö rordning, där det anges att dessa yttranden bland annat bör lämnas inom ramen för nationella processuella regler som garanterar parternas rättigheter.
54. För det fall den behöriga nationella domstolen prövade ett överklagande av ett beslut som har fattats av en nationell konkurrensmyndighet, skulle således den möjlighet som ges genom artikel 15.3 första stycket första meningen i förordning nr 1/2003 kunna anses vara överflödig, eftersom denna myndighet i princip kan få ställning som part i målet vid nämnda domstol, vilket ger den möjlighet att ta del av samtliga handlingar i målet (vilka för övrigt huvudsakligen härrör från denna myndighet) och följaktligen på ett lämpligt sätt fylla sin funktion som offentlig myndighet med ansvar för att i allmänintresset säkerställa en effektiv tillämpning av unionens konkurrensregler, vilket krävs enligt förordning nr 1/2003.
55. Detta förklarar således varför frågan om en nationell konkurrensmyndighets delaktighet inte har reglerats uttryckligen i förordning nr 1/2003, eftersom gemenskapslagstiftaren, vid den tidpunkt då förordningen antogs, utgick från antagandet att varje konkurrensmyndighet i medlemsstaterna hade rätt att försvara sina egna beslut vid domstolarna i den medlemsstat där myndigheten är hemmahörande. I det avseendet ska det erinras om att den belgiska konkurrensmyndigheten, vid tidpunkten för antagandet av förordning nr 1/2003 och dess ikraftträdande, faktiskt hade en sådan rätt vid de nationella domstolarna och att det var först år 2006 som denna rätt avskaffades när konkurrensrådet genom WBEM fick ställning som domstol enligt belgisk rätt.
56. Till att börja med anser jag dock att det, i en sådan situation som den som föreligger i målet vid den nationella domstolen, där en nationell konkurrensmyndighet inte har möjlighet att vara part i ett mål om överklagande av ett beslut som myndigheten har fattat och då den nationella domstol som ska pröva målet avser att tillämpa artikel 81 EG, står klart att nämnda myndighet bör ha rätt att inge yttranden vid denna domstol, i enlighet med den mekanism som föreskrivs i artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003.
57. I enlighet med principen om lojalt samarbete, vilken domstolen erinrade om i domen i det ovannämnda målet X BV, och syftet att tillämpa unionens konkurrensregler effektivt, måste denna möjlighet att inge skriftliga yttranden kunna utövas på ett effektivt sätt, med hänsyn till medlemsstaternas särskilda processrättsliga regler.
58. I det avseendet ställer jag mig frågan huruvida den nationella konkurrensmyndigheten, i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, har tillgång till alla effektiva medel för att verkligen kunna använda sig av sin rätt att på eget initiativ inge skriftliga yttranden rörande tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG, i enlighet med artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003, när det – såsom bekräftades av konkurrensrådet och den belgiska regeringen vid förhandlingen – inte finns någon bestämmelse i nationell rätt som ålägger Hof van beroep te Brussel, när den avser att ex officio pröva frågan om tillämpning av unionens konkurrensregler i ett enskilt fall, att underrätta den nationella konkurrensmyndigheten om sin avsikt.
59. I avsaknad av sådan förhandsinformation och eftersom den nationella konkurrensmyndigheten, enligt WBEM och de uppgifter som har lämnats i begäran om förhandsavgörande, inte heller kan vara part i det mål som pågår vid den nationella domstolen, anser jag att denna myndighet konkret kommer att fråntas rätten att använda sig av den möjlighet som föreskrivs i artikel 15.3 första stycket i förordning nr 1/2003.(15)
60. En sådan brist skulle kunna avhjälpas om det, därefter och som den nationella domstolen i huvudsak har begärt, enligt bestämmelserna i förordning nr 1/2003 krävdes att den nationella konkurrensmyndigheten fick ställning som part i målet vid den domstol som är behörig att pröva överklaganden av beslut som har fattats av en sådan myndighet eller av en del av myndigheten.
61. De intressenter som har ingett yttranden till domstolen är oeniga i denna fråga. I huvudsak anser den polska regeringen och kommissionen att en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG, vilken eftersträvas genom bestämmelserna i förordning nr 1/2003, kräver att medlemsstaternas konkurrensmyndigheter ska ha rätt att till fullo föra talan i egenskap av motpart i ett förfarande avseende ett beslut som de har fattat när den nationella domstolen tillämpar nämnda artiklar, dock utan att det är obligatoriskt. Den belgiska regeringen, konkurrensrådet och VEBIC anser tvärtom att det står medlemsstaterna fritt att reglera frågan, i enlighet med medlemsstaternas processuella autonomi och subsidiaritetsprincipen, eftersom denna fråga inte behandlas i någon bestämmelse i förordning nr 1/2003. I det avseendet anser dessa intressenter att det förhållandet att den nationella konkurrensmyndigheten inte har rätt att försvara det beslut som har angripits i målet vid den nationella domstolen beror på att konkurrensrådet har fått ställning som domstol genom WBEM. Under dessa omständigheter har VEBIC tillagt att det skulle innebära ett åsidosättande av dess egen rätt till försvar om en domstol i första instans, såsom konkurrensrådet, kunde få ställning som part i målet vid domstolen i andra instans.
62. För egen del, och av de skäl som kommer att anges nedan, är jag benägen att anse att iakttagandet av den fulla verkan av artiklarna 81 EG och 82 EG bör leda till att en konkurrensmyndighet i en medlemsstat, med hänsyn till det ansvar som åligger denna enligt förordning nr 1/2003, ges ställning som part i ett mål som avser lagenligheten av det beslut som en del av myndigheten har fattat och som avser tillämpningen av unionens konkurrensregler.
63. Först och främst följer det av domstolens rättspraxis att, även i avsaknad av gemenskapsrättsliga föreskrifter, den processuella autonomi som medlemsstaterna åtnjuter för att ange vilka domstolar som är behöriga och för att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten begränsas av att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen ska iakttas.(16)
64. Vidare följer det av rättspraxis att kravet att medlemsstaterna ska iaktta effektivitetsprincipen, vilken ensam är relevant i förevarande mål, innebär att de processuella regler som medlemsstaterna fastställer inte i praktiken får göra det omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten.(17)
65. Vidare har domstolen slagit fast att varje fall som gäller frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som enskilda har enligt gemenskapens rättsordning ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet vid de olika nationella domstolarna som helhet betraktat samt med beaktande av hur förfarandet är utformat och dess särdrag. Domstolen anser att i förekommande fall ska grundläggande principer i det nationella rättegångssystemet, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och iakttagandet av förfarandets riktiga förlopp, beaktas.(18)
66. Den första invändningen mot att denna rättspraxis är tillämplig i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, vilken har framställts av konkurrensrådet och vilken enligt min mening inte kan godtas, är att effektivitetsprincipen endast skyddar de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten.
67. Det är visserligen riktigt att det inte finns något prejudikat där domstolen har prövat huruvida effektivitetsprincipen är tillämplig till förmån för nationella myndigheter, där prövningen gjorts i syfte att inte tillämpa nationella processuella bestämmelser.
68. Detta är dock inte riktigt den fråga som är aktuell i förevarande mål. Det är nämligen snarare fråga om att fastställa huruvida unionsrättens effektivitetsprincip utgör hinder för att tillämpa nationella processuella bestämmelser som gör det orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att fullgöra särskilda skyldigheter som åligger de nationella konkurrensmyndigheterna enligt unionsrättens bestämmelser, i detta fall bestämmelserna i förordning nr 1/2003.
69. Som redan har angetts ger förordning nr 1/2003, inom ramen för decentraliseringen av tillämpningen av unionens konkurrensregler, de nationella konkurrensmyndigheter som varje medlemsstat har utsett ansvar för att i allmänintresset säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG. Dessa myndigheter har således tillsammans med kommissionen till uppgift att säkerställa en effektiv tillämpning av grundläggande bestämmelser som är oundgängliga för att den inre marknaden ska kunna fungera.(19)
70. Denna skyldighet omfattar bland annat uttryckligen en rätt att på eget initiativ inge skriftliga yttranden vid domstolarna i den berörda medlemsstaten, i enlighet med artikel 15.3 i nämnda förordning, om frågor som rör tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, och muntliga yttranden med tillstånd av de berörda domstolarna.
71. Denna skyldighet kräver även, enligt min mening, att dessa myndigheter får yttra sig i samtliga domstolsförfaranden som rör lagenligheten av deras egna beslut och i vilka myndigheterna och/eller den nationella domstolen anser att artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG ska anses tillämpliga.
72. Om så inte var fallet skulle nämligen den ändamålsenliga verkan av dessa artiklar minska påtagligt, eftersom en nationell konkurrensmyndighet inte på något sätt skulle kunna försvara den ståndpunkt som den i allmänintresset har intagit vid den nationella domstol som ska pröva målet eller få yttra sig vid denna domstol i alla frågor som denna domstol anser som sin plikt att pröva ex officio.
73. I detta fall ska det påpekas att artikel 75 WBEM ger Hof van beroep te Brussel obegränsad behörighet, vilken kan utövas både vid bedömningen av huruvida det föreligger en överträdelse av artiklarna 81 EG och 82 EG och vid bedömningen av nivån på de eventuella böter som de berörda företagen har påförts och som omfattar möjligheten – vilken för övrigt uttryckligen anges i samma artikel i WBEM – att beakta den händelseutveckling som har skett efter antagandet av konkurrensrådets beslut som har angripits vid Hof van beroep.
74. Att under dessa omständigheter inte ge den nationella konkurrensmyndigheten ställning som part i målet och följaktligen hindra denna från att försvara det beslut som den har fattat i allmänintresset medför en risk för att den domstol som ska pröva överklagandet blir helt ”bakbunden” av de grunder och argument som klagandeföretaget eller klagandeföretagen har anfört mot konkurrensrådets beslut.
75. Inom ett sådant område som fastställande av överträdelser av konkurrensreglerna, vilket kräver komplicerade juridiska och ekonomiska bedömningar samt påförandet av böter som ofta blir föremål för tvist vid de nationella domstolarna eller unionsdomstolarna, kan själva förekomsten av en sådan risk äventyra fullgörandet av den särskilda skyldigheten att säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG, som åligger de nationella konkurrensmyndigheterna enligt förordning nr 1/2003.
76. Att neka en nationell konkurrensmyndighet ställning som part i målet i en sådan situation som den som är för handen i målet vid den nationella domstolen skulle dessutom medföra att myndigheten inte kunde utnyttja andra rättsmedel, såsom att inge ett överklagande av det avgörande som fattas av den domstol som prövar överklagandet och varigenom konkurrensrådets beslut upphävs och/eller ändras, vilket för övrigt den belgiska regeringen och konkurrensrådet medgav under förhandlingen vid domstolen.
77. Under sådana omständigheter skulle följaktligen inte någon offentlig myndighet, som enligt förordning nr 1/2003 har till uppgift att säkerställa den fulla verkan av unionens konkurrensregler, kunna angripa Hof van beroep te Brussels eventuellt felaktiga tolkning av dessa regler.
78. Det är visserligen tänkbart att den nationella konkurrensmyndigheten kan åberopa rätten att inge yttranden i enlighet med artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 vid Hof van Cassatie (Högsta domstolen). Förekomsten av denna möjlighet avhjälper dock inte de brister som påpekats i föregående punkter i förevarande förslag till avgörande, eftersom aktiveringen av den mekanism som föreskrivs i artikel 15.3 i förordning nr 1/2003 under alla omständigheter förutsätter att en av parterna i målet vid Hof van beroep te Brussel först inger ett överklagande. Det är dock uppenbart att dessa parter kan, av olika subjektiva skäl, anse att det inte ligger i deras intresse att inge ett sådant överklagande.
79. Följaktligen anser jag att den nationella konkurrensmyndigheten kommer att hamna i en situation där de nationella processuella bestämmelserna kommer att göra det orimligt svårt för den att fullgöra sina skyldigheter enligt förordning nr 1/2003, då myndigheten enligt dessa bestämmelser inte får delta som part i ett domstolsförfarande som rör ett beslut som den har fattat och där tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG är i fråga.
80. I motsats till vad den belgiska regeringen och konkurrensrådet har anfört kan inte det förhållandet att det är omöjligt för den nationella konkurrensmyndigheten att vara part i målet vid Hof van beroep te Brussel i förevarande fall uppvägas av den möjlighet att bli part som förbundsministern för ekonomi har getts. Det framgår nämligen att denna minister inte har utsetts av Konungariket Belgien till ”nationell konkurrensmyndighet” i den mening som avses i förordning nr 1/2003, och ministern har således inte, enligt förordningen, till uppgift att säkerställa en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG i allmänintresset.
81. Detta förhållande kan inte heller avhjälpas genom möjligheten för Hof van beroep te Brussel att begära att utredningsenheten ska göra en ytterligare utredning, eftersom en sådan åtgärd till sin art är av begränsad omfattning och dess vidtagande är avhängigt av såväl målets beskaffenhet vid denna domstol som nämnda domstols eget gottfinnande.
82. Den belgiska regeringens och VEBIC:s argument att den ställning som domstol som konkurrensrådet har getts genom WBEM utgör hinder för den nationella konkurrensmyndigheten att vara part i målet vid Hof van beroep te Brussel är slutligen inte mer övertygande. Som framgår av artikel 1 WBEM utgör nämligen konkurrensrådet endast en del av den nationella konkurrensmyndighet som Konungariket Belgien har utsett i enlighet med förordning nr 1/2003, eftersom denna myndighet är av blandad karaktär, nämligen till hälften domstol och till hälften förvaltningsmyndighet, vilket den belgiska regeringen medgav under förhandlingen vid domstolen. Av samma skäl går det inte att godta VEBIC:s resonemang, vilket anfördes under förhandlingen vid domstolen, att det skulle medföra ett åsidosättande av dess egen rätt till försvar, om en nationell domstol i första instans gavs ställning som part i målet vid den nationella domstolen. Detta är nämligen inte det krav som följer av förordning nr 1/2003.
83. Om en effektiv tillämpning av artiklarna 81 EG och 82 EG enligt min mening kräver att den nationella myndighet som, i allmänintresset, ansvarar för genomförandet av dessa artiklar i landet ska ha möjlighet att vara part i målet vid den nationella domstol som ska pröva dessa bestämmelser, krävs det följaktligen enligt unionsrätten även att denna myndighet åtnjuter de rättigheter som denna ställning ger, i första hand rätten att den kontradiktoriska principen iakttas.
84. I det avseendet vill jag erinra om att domstolen har slagit fast att det skulle strida mot en grundläggande rättsprincip om ett rättsligt avgörande grundade sig på omständigheter och handlingar som parterna, eller en av parterna , inte har kunnat ta del av, och beträffande vilka parterna eller parten inte har kunnat tillkännage sin ståndpunkt.(20) Den kontradiktoriska principen innebär därutöver att parterna, som huvudregel, har rätt att ta del av de rättsliga grunder som domstolen prövar ex officio och avser att grunda sitt avgörande på, samt att yttra sig däröver.(21) Dessa överväganden följer även av iakttagandet av artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950.(22)
85. Ur denna synvinkel är det även fullt begripligt varför den nationella domstolen, vilken avser att grunda sitt avgörande på artikel 81 EG, utan att först ha ombetts av klaganden att göra detta, har beslutat att vilandeförklara målet och tillfråga domstolen huruvida det enligt bestämmelserna i förordning nr 1/2003 är nödvändigt att säkerställa att den nationella konkurrensmyndigheten är företrädd vid den nationella domstolen och att denna myndighet till fullo kan utöva sin rätt till försvar.
86. Den nationella domstolens oro förefaller ännu mer begriplig med hänsyn till att nämnda domstol har obegränsad behörighet enligt WBEM och att den således är behörig att beakta omständigheter som inträffat efter det beslut som konkurrensrådet har fattat och att ersätta konkurrensrådets beslut med sitt eget. Det är således utan tvekan med fog som den nationella domstolen tycks anse att man vid utövandet av en sådan behörighet inte får underlåta att tillämpa de handläggningsregler som följer av den kontradiktoriska principen.(23)
87. Av samtliga anförda skäl anser jag att, mot bakgrund av den skyldighet att säkerställa den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG som enligt förordning nr 1/2003 åligger de nationella konkurrensmyndigheterna, nämnda förordning ska tolkas så, att de nationella konkurrensmyndigheterna måste kunna få ställning som part i ett domstolsförfarande som avser lagenligheten av ett beslut som de har fattat och tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG.
88. Som svar på den nationella domstolens andra fråga och som samtliga intressenter har hävdat, får däremot den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG inte gå så långt att en nationell konkurrensmyndighet tvingas försvara lagenligheten av sina beslut i samtliga fall utan undantag.
89. I likhet med vad kommissionen har anfört ska det dock tilläggas att en nationell konkurrensmyndighets nästan systematiska utevaro skulle äventyra iakttagandet av den allmänna principen om lojalt samarbete och den ändamålsenliga verkan av artiklarna 81 EG och 82 EG.
2. Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan
90. Den nationella domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan, vilken har ställts endast för det fall de två första frågorna ska besvaras jakande, för att domstolen ska klargöra huruvida det ankommer på den nationella konkurrensmyndighet som är behörig att fatta beslut enligt artikel 5 i förordning nr 1/2003 att delta i överklagandeförfarandet. Nämnda domstol har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida de tre första frågorna ska besvaras annorlunda på grund av att en del av den nationella konkurrensmyndigheten har ställning som domstol eller på grund av att ett av dess organ genomför en utredning som i förekommande fall leder till det slutliga beslut som fattas av den del av nämnda myndighet som utgör domstol.
91. Trots att jag föreslår att endast den första frågan ska besvaras jakande, förblir den tredje och den fjärde frågan även i ett sådant fall helt relevanta. Det finns därför anledning att besvara dessa.
92. Vad beträffar frågornas lydelse vill jag erinra om att Konungariket Belgien, enligt lydelsen i WBEM, har utsett en enda konkurrensmyndighet i den mening som avses i förordning nr 1/2003, vilken består av två olika organ i enlighet med artikel 1 WBEM. Den tredje och den fjärde frågan kan följaktligen endast avse fördelningen av behörighet mellan myndighetens olika delar.
93. Svaret på dessa frågor tycks ligga i medlemsstaternas processuella autonomi.
94. Som jag har påpekat i resonemanget ovan ska nämligen medlemsstaterna ge den nationella konkurrensmyndighet som ansvarar för att i allmänintresset säkerställa den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG rätt att vara part i ett mål som avser ett beslut som myndigheten har fattat. I avsaknad av unionsbestämmelser förblir däremot medlemsstaterna behöriga att utse det eller de organ vid denna myndighet som ska ha befogenhet att använda sig av en sådan rätt. Den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG kräver enligt min mening inte att medlemsstaternas handlingsfrihet begränsas i det avseendet.
95. Innehållet i detta svar och i svaren på de två första tolkningsfrågor som har hänskjutits till domstolen påverkas enligt min mening inte av om en del av den nationella konkurrensmyndigheten har ställning som domstol enligt nationell rätt.(24)
96. Om domstolen godtar mina förslag till svar på de fyra tolkningsfrågorna är det troligt att den nationella lagstiftaren skulle vara tvungen att ändra WBEM så att en del av konkurrensmyndigheten ges ställning som part i målet vid Hof van beroep te Brussel.
97. I målet vid den nationella domstolen är det dock högst sannolikt att den nationella domstolen inte kan vänta till dess att den nationella lagstiftaren vidta åtgärder för att lösa detta problem.
98. Såvida inte den nationella domstolen anser att den måste vilandeförklara målet till dess att ändringen av WBEM träder i kraft, ska den, i enlighet med den skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda för att säkerställa iakttagandet av sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten och som åligger myndigheterna i medlemsstaterna enligt artikel 10 EG, i så stor utsträckning som möjligt tolka den nationella lag som den ska tillämpa på ett sätt som överensstämmer med gemenskapsrättens krav.(25)
99. Den skyldighet som på så sätt har ålagts den nationella domstolen är begränsad till att gälla ”i så stor utsträckning som möjligt”, det vill säga skyldigheten gäller endast för det fall lydelsen i den aktuella nationella lagstiftningen lämnar utrymme för olika tolkningar. Omfattningen av en sådan skyldighet är således inte så långtgående att det krävs en tolkning contra legem av den nationella lagstiftningen.(26)
100. Det ankommer visserligen på den nationella domstolen att göra en sådan bedömning, men det förefaller enligt min mening inte vara omöjligt att tolka WBEM i enlighet med det krav som följer av iakttagandet av den fulla verkan av artiklarna 81 EG och 82 EG, med hänsyn till dels att den nationella konkurrensmyndigheten, vilken har utsetts av Konungariket Belgien i enlighet med förordning nr 1/2003, har en tudelad struktur som till hälften förvaltningsmyndighet och till hälften domstol, dels det förhållandet, vilket påpekades i begäran om förhandsavgörande, att den nationella lagstiftarens enda klara avsikt var att utesluta möjligheten för den del av nämnda myndighet som utgör domstol att få ställning som part i målet vid Hof van beroep te Brussel i samband med ett överklagande av ett beslut som har fattats av konkurrensrådet.
101. Jag föreslår således att den nationella domstolens tredje och fjärde frågor ska besvaras på följande sätt. I avsaknad av unionsbestämmelser förblir medlemsstaterna behöriga att utse det organ som, inom den nationella konkurrensmyndighet som har utsetts enligt bestämmelserna i förordning nr 1/2003, ska ha befogenhet att använda sig av rätten att vara part i ett mål som avser ett beslut som myndigheten har fattat och som avser tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG, oaktat en del av denna myndighet har ställning som domstol enligt nationell rätt.
VI – Förslag till avgörande
102. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar Hof van beroep te Brussels tolkningsfrågor på följande sätt:
1) Mot bakgrund av den skyldighet att säkerställa den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG som enligt rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget åligger de nationella konkurrensmyndigheterna, ska nämnda förordning tolkas så, att de nationella konkurrensmyndigheterna måste kunna få ställning som part i ett domstolsförfarande som avser lagenligheten av ett beslut som de har fattat och tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG. Däremot får den effektiva tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG inte gå så långt att en nationell konkurrensmyndighet tvingas försvara lagenligheten av sina beslut i samtliga fall utan undantag.
2) I avsaknad av unionsbestämmelser förblir medlemsstaterna behöriga att utse det organ som, inom den nationella konkurrensmyndighet som har utsetts enligt bestämmelserna i förordning nr 1/2003, ska ha befogenhet att använda sig av rätten att vara part i ett mål som avser ett beslut som myndigheten har fattat och som avser tillämpningen av artikel 81 EG och/eller artikel 82 EG, oaktat en del av denna myndighet har ställning som domstol enligt nationell rätt.
(1) .
(2) – EGT L 1, 2003, s. 1.
(3) – Belgisch Staatsblad av den 29 september 2006, s. 50613.
(4) – Enligt artikel 79 WBEM (vilken inte är relevant i målet vid den nationella domstolen) ska konkurrensrådet pröva överklaganden av beslut som fattats av branschspecifika tillsynsmyndigheter. Med tillämpning av artikel 81 WBEM kan de beslut som konkurrensrådet har fattat enligt artikel 79 WBEM överklagas till Hof van Cassatie.
(5) – I det avseendet går det att räkna upp åtminstone fyra riktningar i rättspraxis som samexisterar. Beträffande den första och den äldsta av dessa har domstolen angett att EG‑fördragets bestämmelser inte är tillämpliga på en situation där alla omständigheter begränsar sig till en enda medlemsstat (se bland annat dom av den 21 oktober 1999 i mål C‑97/98, Jägerskiöld, REG 1999, s. I‑7319, punkt 45, och beslut av den 19 juni 2008 i mål C‑104/08, Kurt, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 20). Inom ramen för den andra riktningen har domstolen gett ett svar genom att slå fast att relevant unionsrätt inte utgör hinder för den aktuella nationella lagstiftningen (se bland annat slutet i beslut av den 5 april 2004 i mål C‑3/02, Mosconi och Ordine degli Ingegneri di Verona e Provincia, ej publicerat i rättsfallssamlingen, samt beslut av den 21 januari 2008 i mål C‑229/07, Mayeur, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 20, och av den 17 mars 2009 i mål C‑217/08, Mariano, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 30 och 31). Enligt den tredje riktningen i rättspraxis anser domstolen att den inte är behörig att besvara de frågor som ställts (se särskilt dom av den 29 maj 1997 i mål C‑299/95, Kremzow, REG 1997, s. I‑2629, punkt 15, samt beslut av den 6 oktober 2005 i mål C‑328/04, Vajnai, REG 2005, s. I-8577, punkt 13, av den 25 januari 2007 i mål C‑302/06, Koval’sky, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 20 och 23, och av den 16 januari 2008 i mål C‑361/07, Polier, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkterna 11 och 16). Enligt den fjärde riktningen i rättspraxis anser domstolen att tolkningsfrågor som grundar sig på faktiska omständigheter som begränsar sig till en enda medlemsstat kan tas upp till sakprövning, särskilt om den nationella domstolen är skyldig enligt nationell rätt att tillerkänna medborgarna i den egna medlemsstaten samma rättigheter som medborgare i en annan medlemsstat skulle ha enligt unionsrätten i samma situation (se bland annat dom av den 5 december 2000 i mål C‑448/98, Guimont, REG 2000, s. I‑10663, punkt 23, av den 15 maj 2003 i mål C‑300/01, Salzmann, REG 2003, s. I‑4899, punkterna 33–35, och av den 31 januari 2008 i mål C‑380/05, Centro Europa 7, REG 2008, s. I‑349, punkt 69).
(6) – Se bland annat dom av den 14 december 2006 i mål C‑217/05, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio (REG 2006, s. I‑11987), punkt 16, och av den 2 april 2009 i mål C‑260/07, Pedro IV Servicios (REG 2009, s. I‑0000), punkt 28.
(7) – Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio, punkt 17 och där angiven rättspraxis.
(8) – Se dom av den 21 juni 2001 i mål C‑206/99, SONAE (REG 2001, s. I‑4679), punkterna 45 och 46, samt punkt 40 i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Pedro IV Servicios.
(9) – Dom av den 11 juni 2009 i mål C‑429/07, X BV (REG 2009, s. I‑0000).
(10) – Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar [81] och [82] (EGT 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Förordningen ändrades senast genom rådets förordning (EG) nr 1216/1999 av den 10 juni 1999 (EGT L 148, s. 5).
(11) – I den franska språkversionen av förordning nr 1/2003 används uttrycket ”effectif/ve” i skälen 5 och 8 och, i adverbform, i artikel 35.1 i förordningen. Uttrycket ”efficace” används i skälen 6 och 34. Uttrycket ”uniforme” används i skäl 22 och i rubriken till artikel 16 i förordning nr 1/2003. Uttrycket ”cohérent/e” används i skälen 14, 17, 19 och 21 samt i artikel 15.3 i förordning nr 1/2003. Som jag påpekade i punkt 33 i förslaget till avgörande i det ovannämnda målet X BV är dessa åtskillnader inte nödvändigtvis relevanta i alla språkversioner av förordning nr 1/2003.
(12) – Se bland annat skäl 35 i förordning nr 1/2003.
(13) – Skäl 15 i förordning nr 1/2003.
(14) – Punkterna 20 och 21.
(15) – Det ska för säkerhets skull tilläggas att det förhållandet att den nationella konkurrensmyndigheten, enligt skäl 21 i förordning nr 1/2003 och artikel 76 WBEM, informeras om den talan som väcks mot dess beslut inte ändrar denna bedömning, eftersom VEBIC i förevarande fall inte på något sätt har klandrat konkurrensrådet för att inte har tillämpat artikel 81 EG.
(16) – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 1995 i de förenade målen C‑430/93 och C‑431/93, van Schijndel och van Veen (REG 1995, s. I‑4705), punkt 17, av den 9 december 2003 i mål C‑129/00, kommissionen mot Italien (REG 2003, s. I‑14637), punkt 25, av den 13 juli 2006 i de förenade målen C‑295/04–C‑298/04, Manfredi m.fl. (REG 2006, s. I‑6619), punkterna 62 och 71, av den 7 juni 2007 i de förenade målen C‑222/05–C‑225/05, van der Weerd m.fl. (REG 2007, s. I‑4233), punkt 28, och av den 15 april 2008 i mål C‑268/06, Impact (REG 2008, s. I‑2483), punkterna 44–46.
(17) – Se, för ett liknande resonemang, bland annat domarna i de ovannämnda målen van Schijndel och van Veen, punkt 17, van der Weerd m.fl., punkt 28, och Impact, punkt 46.
(18) – Se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen van der Weerd m.fl., punkt 33 och där angiven rättspraxis.
(19) – Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1999 i mål C‑126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I‑3055), punkt 36.
(20) – Dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten (REG 1961, s. 101, s. 156; svensk specialutgåva, volym 1, s. 95), av den 10 januari 2002 i mål C‑480/99 P, Plant m.fl. mot kommissionen och South Wales Small Mines (REG 2002, s. I‑265), punkt 24, av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen (REG 2003, s. I‑11177), punkt 19, och av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl. (REG 2009, s. I‑0000), punkt 52.
(21) – Domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., punkt 55. Se även dom av den 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX‑II, Omprövning M mot EMEA (REG 2009, s. I‑0000), punkt 57.
(22) – Se i det avseendet dom av den 14 februari 2008 i mål C‑450/06, Varec (REG 2008, s. I‑581), punkterna 46 och 47, samt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Irland m.fl., punkterna 54–58.
(23) – Se i det avseendet, angående unionsdomstolarnas iakttagande av en sådan princip, domen i det ovannämnda målet Omprövning M mot EMEA, punkt 58.
(24) – I det avseendet ska det erinras om att en sådan ställning inte påverkar begreppet nationell domstol, i den mening som avses i artikel 234 EG. Se, angående den omständigheten att den nationella grekiska konkurrensmyndigheten inte är en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG, dom av den 31 maj 2005 i mål C‑53/03, Syfait m.fl. (REG 2005, s. I‑4609), punkterna 30–37.
(25) – Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 27 oktober 2009 i mål C‑115/08, ČEZ (REG 2009, s. I‑0000), punkt 138.
(26) – Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 17 september 1997 i mål C‑54/96, Dorsch Consult (REG 1997, s. I‑4961), punkt 45.