Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 18 oktober 2012

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 12, 2001, s. 1.

3 I enlighet med artikel 1.3 i förordning nr 44/2001 avses med termen medlemsstat samtliga medlemsstater i Europeiska unionen med undantag av Konungariket Danmark.

4 Dom av den 19 juni 1984 i mål 71/83, Russ (REG 1984, s. 2417), av den 16 mars 1999 i mål C-159/97, Castelletti (REG 1999, s. I-1597), och av den 9 november 2000 i mål C-387/98, Corcek (REG 2000, s. I-9337).

5 Europaparlamentets resolution av den 7 september 2010 om tillämpning och översyn av förordning nr 44/2001 (2009/2140(INI), P7 TA(2010)0304), skäl O och punkt 13.

6 Dom av den 17 juni 1992 i mål C-26/91, Handte (REG 1992, s. I-3967; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-137).

7 EGT L 299, 1972, s. 32, i dess lydelse enligt de efterföljande konventionerna om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention.

8 I målet vid den nationella domstolen är det i själva verket en försäkringsgivare, vilken inträtt i den senare köparens rättigheter, som har fört talan mot tillverkaren. Denna rättsliga situation motsvarar dock den situationen då den senare köparen själv för talan.

9 Begäran om förhandsavgörande har endast framställts mot bakgrund av de allmänna bestämmelserna i artikel 23 i förordning nr 44/2001. Den avser inte de särskilda bestämmelserna i förordningen avseende prorogationsklausuler som kan ingå i avtal med en svagare part, det vill säga försäkringsavtal (artiklarna 13 och 14), konsumentavtal (artikel 17) eller anställningsavtal (artikel 21).

10 Se, i detta sammanhang, utdrag från föredragande generaladvokaten P. Chevaliers yttrande till Cour de cassation i målet vid den nationella domstolen som publicerats i Transmission des clauses de compétence dans les chaînes communautaires de contrats: la CJUE va pouvoir trancher, JCP éd. G, 2010, nr 52, s. 2438. Han har där angett att satt i perspektiv, förefaller det utifrån domarna i [de ovannämnda] målen Handte och Russ vara möjligt att göra två olika analyser avseende vilka bestämmelser som är tillämpliga på överföring[en] till en senare köpare av en prorogationsklausul i en [sådan] kedja och har redogjort för de olika uppfattningarna i den franska doktrinen.

11 I punkt 18 och följande punkter i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 8 april 1992 i det ovannämnda målet Handte påpekade generaladvokaten att det vid den aktuella tidpunkten endast var i Belgien, Frankrike och Luxemburg som en senare köpares direkta talan mot tillverkaren var att anse som avtalsrättslig.

12 I ett arbetsdokument från kommissionen av den 14 december 2010 med titeln Sammanfattning av konsekvensanalysen som åtföljer förslaget till omarbetning av förordning nr 44/2001 (SEK(2010)1548 slutlig), punkt 2.3.1, anges att [e]n överväldigande majoritet av alla EU-företag som bedriver handel över gränserna använder sig av avtal om val av behörig domstol (nästan 70 % av alla företag och 90 % av alla storföretag).

13 Det ska dock påpekas att detta inte kommer att gälla när Haagkonventionen om avtal om val av domstol som slöts den 30 juni 2005 (nedan kallad 2005 års Haagkonvention, som finns tillgänglig på www.hcch.net) träder i kraft. Då kommer det att krävas att alla berörda parter har hemvist i unionen för att bestämmelserna i förordning nr 44/2001 ska ha företräde framför bestämmelserna i konventionen. Undertecknande av konventionen på Europeiska gemenskapens vägnar har godkänts genom rådets beslut 2009/397/EG av den 26 februari 2009 (EUT L 133, s. 1).

14 Ett avtal om domstols behörighet kan avse en redan uppkommen tvist eller framtida tvister.

15 Det skulle kunna vara fallet om en tredje part ansåg att det resultat i fråga om domstols behörighet som följer av en prorogationsklausul kunde vara till dennes fördel, exempelvis med hänsyn till den utvalda domstolens tidigare praxis eller vilken lag som ska tillämpas enligt lagvalsreglerna i den medlemsstat där den domstolen har sitt säte.

16 Dom av den 25 oktober 2011 i de förenade målen C-509/09 och C-161/10, eDate Advertising och Martinez (REG 2011, s. I-10269), punkt 39 och där angiven rättspraxis.

17 2005 års Haagkonvention tar inte ställning till huruvida en prorogationsklausul kan göras gällande på ett sådant sätt. I den förklarande rapporten till konventionen har T. Hartley och M. Dogauchi förespråkat den motsatta metoden. (Se punkt 97, där följande anges: Under förutsättning att de initiala parterna samtyckt till avtalet om val av domstol, kan det binda tredje parter som inte uttryckligen har samtyckt till detta, om deras möjlighet att få saken prövad är avhängig övertagandet av en av de ursprungliga parternas rättigheter och skyldigheter. Frågan om detta är fallet ska avgöras enligt nationell lag. Se även punkterna 142–143 och 294.)

18 Se, bland annat, punkt 44 i mitt förslag till avgörande av den 19 april 2012 i det fortfarande anhängiga målet C-133/11, Folien Fischer och Fofitec, samt där angiven rättspraxis.

19 Definitionen av begreppet avtal om behörighet i artikel 23 i förordningen kan påverka prövningen av avtalets rättsverkningar, vilket framgår av domen av den 10 mars 1992 i mål C-214/89, Powell Duffryn (REG 1992, s. I-1745; svensk specialutgåva, volym 12, s. I-1), punkt 11 och följande punkter.

20 Se punkt 18 och följande punkter i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Handte.

21 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6). Enligt artikel 1.2 e i förordningen är denna inte tillämplig på avtal om val av domstol.

22 Lagen i den medlemsstat där den domstol finns vid vilken talan har väckts, lagen i den medlemsstat där den enligt prorogationsklausulen behöriga domstolen finns, lagen som är tillämplig enligt det ursprungliga avtalet i vilket prorogationsklausulen ingår eller lagen som är tillämplig på det avtal som ingåtts av den tredje parten mot vilken klausulen gjorts gällande (vilket den spanska regeringen anser).

23 Se analogt, vad gäller Brysselkonventionen, dom av den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, Réunion européenne m.fl. (REG 1998, s. I-6511), punkt 34 och där angiven rättspraxis.

24 Dom av den 6 oktober 1976 i mål 12/76, Industrie Tessili Italiana Como (REG 1976, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 3, s. 177).

25 Se kommissionens förslag som ledde till antagandet av förordning nr 44/2001, där följande anges: Den alternativa behörigheten i artikel 5 första punkten om avtalsforum har omarbetats. Vilket som är uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser beror i fortsättningen på om det rör sig om försäljning av varor eller utförande av tjänster. Genom denna lösning undviker man en hänvisning till de internationellt privaträttsliga reglerna i den stat där talan väckts (KOM(1999) 348 slutlig), punkt 4.2.

26 Ovannämnda resolution 2009/2140(INI) (skäl O och punkt 13).

27 Eftersom begreppet parter i den mening som avses i denna bestämmelse inte har definierats, kan det i princip anses omfatta antingen parterna till ett avtal om behörig domstol eller parterna i målet vid den domstol där talan väckts.

28 Det vill säga att det är förbjudet för de domstolar som i avsaknad av en sådan klausul skulle ha varit behöriga i enlighet med förordning nr 44/2001 att pröva en talan, såvida parterna inte har träffat avtal om annat.

29 Domstolen har slagit fast att formkraven i artikel 17 i Brysselkonventionen syftar till att det ska läggas fram bevis för att avtal om val av behörig domstol ingåtts i samtycke. Se dom av den 20 februari 1997 i mål C-106/95, MSG (REG 1997, s. I-911), punkt 15 och där angiven rättspraxis.

30 I domen i det ovannämnda målet Powell Duffryn ansågs en prorogationsklausul som ingick i bolagsordningen för ett aktiebolag kunna göras gällande gentemot samtliga aktieägare, av den anledningen att bolagsordningen var att anse som ett avtal och att en aktieägare, genom att bli aktieägare, hade samtyckt till att vara bundna av samtliga bestämmelser i bolagsordningen, även om aktieägaren ifrågasatte vissa av dessa bestämmelser.

31 Domstolen har slagit fast att en tredje part som är förmånstagare i ett försäkringsavtal som ingåtts mellan en försäkringsgivare och en försäkringstagare kan åberopa en sådan typ av klausul i försäkringsavtalet trots att denne inte skrivit under klausulen (dom av den 14 juli 1983 i mål 201/82, Gerling Konzern Speziale Kreditversicherung m.fl., REG 1983, s. 2503). Domstolen har dock uteslutit att en sådan klausul kan åberopas mot en tredje part som är förmånstagare och som inte har skrivit under klausulen (dom av den 12 maj 2005 i mål C-112/03, Société financière et industrielle du Peloux, REG 2005, s. I-3707).

32 Se sammanfattningen i detta avseende i punkt 23 i domen i det ovannämnda målet Russ.

33 Enligt artikel 13.2 i förordning nr 44/2001 anges uttryckligen att en prorogationsklausul inte enbart ska bedömas till försäkringstagarens och den försäkrades fördel, utan även till en förmånstagares fördel, även om sistnämnda inte har undertecknat avtalet.

34 Jag delar inte heller den tyska regeringens ståndpunkt att artikel 23.4 i förordningen reglerar verkningarna av en prorogationsklausul i fråga om en instiftare, trustee eller insatt förmånstagare till en trust, utan att göra någon åtskillnad beroende på om det är fråga om ursprungliga medlemmar i eller ursprungliga förmånstagare till trusten eller ej. Denna bestämmelse gäller enligt min mening endast truster och kan inte utsträckas till förhållanden mellan en tillverkare och en senare köpare.

35 En prorogationsklausul kan således inte vara så allmänt utformad att den omfattar varje tvist som kan tänkas uppkomma mellan parterna, oavsett vad för slags avtal de ingått.

36 Domen i det ovannämnda målet Handte, punkt 17.

37 Se, bland annat, den nyligen meddelade domen av den 19 juli 2012 i mål C-154/11, Mahamdia, punkt 60 och följande punkter.

38 Se domen i det ovannämnda målet Castelletti, punkt 46 och följande punkter samt där angiven rättspraxis, där det påpekas att artikel 17 i Brysselkonventionen, vilken motsvarar nämnda artikel 23, ska tillämpas utan hänsyn till om det föreligger ett objektivt samband mellan det omtvistade rättsförhållandet och den utvalda domstolen.

39 I skäl 11 anges att [b]ehörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet ….

40 Dom av den 23 april 2009 i mål C-533/07, Falco Privatstiftung och Rabitsch (REG 2009, s. I-3327), punkt 22 och där angiven rättspraxis.

41 Se, för ett liknande resonemang, punkt 1.1 i ovannämnda förslag till förordning KOM(1999) 348 slutlig, där förutsebarhet när det gäller vilken domstol som är behörig står i anslutning till att den inre marknaden skall kunna fungera väl.

42 Avseende sambandet mellan en självständig definition av behörighetsregeln och målen att göra reglerna om domstols behörighet mer enhetliga och förutsebara, se, bland annat, dom av den 11 mars 2010 i mål C-19/09, Wood Floor Solutions Andreas Domberger (REG 2010, s. I-2121), punkt 23.

43 I enlighet med de allmänna behörighetsreglerna i avsnitt 1 i kapitel II i förordning nr 44/2001 eller med de särskilda behörighetsreglerna i följande avsnitt.

44 I skäl 11 i förordningen anges att [det alltid måste kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån] den allmänna principen om svarandens hemvist ..., utom i vissa bestämda fall när ... hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning (min kursivering).

45 Se, vad gäller artikel 17 i Brysselkonventionen, domarna av den 14 december 1976 i mål 24/76, Estasis Salotti di Colzani (REG 1976, s. 1831; svensk specialutgåva, volym 3, s. 217), punkt 7, och i mål 25/76, Galeries Segoura (REG 1976, s. 1851; svensk specialutgåva, volym 3, s. 225), punkt 6.

46 Dom av den 17 september 2009 i mål C-347/08, Vorarlberger Gebietskrankenkasse (REG 2009, s. I-8661), punkt 39 och där angiven rättspraxis.

47 Domen i de ovannämnda målen Russ (punkt 24 och följande punkter), Castelletti (punkt 41 och följande punkter) och Coreck (punkterna 23–27 och 30).

48 Se domarna i de ovannämnda målen Estasis Salotti di Colzani och Galeries Segoura.

49 Den hänskjutande domstolen har endast berört frågan om vilka verkningar prorogationsklausulen har gentemot den försäkringsgivare som här har inträtt i den tredje partens rättigheter, och inte i en av de ursprungliga avtalsparternas rättigheter, i den andra tolkningsfrågan, men i praktiken skulle detta problem kunna formuleras på samma sätt inom ramen för den första tolkningsfrågan. Det framstår som klart att om ett övertagande skett i enlighet med tillämplig lag har en försäkringsgivare som utbetalat ersättning till en senare köpare tagit dennes plats på så sätt att försäkringsgivaren i princip kan utöva köparens samtliga rättigheter gentemot den person som eventuellt ansvarar för en skada som omfattas av försäkringsavtalet under samma förutsättningar, bland annat när det gäller bestämmelserna om behörig domstol.

50 Det kan noteras att Europaparlamentet i resolution 2009/2140(INI) särskilt har nämnt den situationen att en tredje part kan vara bunden av en prorogationsklausul i ett konossement och har föreslagit att en särskild bestämmelse ska antas för denna situation, där det utan tvekan kommer att tas hänsyn till dess särart.

51 Kan prorogationsklausulen göras gällande mot den senare köparen och de försäkringsgivare som inträtt i dennes rättigheter, trots att … (min kursivering).

52 Se, särskilt, punkt 16 och följande punkter.

53 Detta begrepp omfattar nämligen varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal. Se, analogt, avseende talan som en mottagare av varor väckt mot den person som sökanden ansåg vara den egentliga transportören, domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. (punkt 22 och där angiven rättspraxis).

54 Med hänsyn till att ett sådant åtagande utgör det kriterium som domstolen vid upprepade tillfällen har fastställt för att självständigt definiera begreppet talan [som] avser avtal i den mening som avses i artikel 5 punkt 1 i Brysselkonventionen och således i förordning nr 44/2001. Se dom av den 20 januari 2005 i mål C-27/02, Engler (REG 2005, s. I-481), punkt 50 och där angiven rättspraxis.