Förslag till avgörande av generaladvokat Verica Trstenjak föredraget den 13 september 2012

1 Originalspråk: tyska.

2 BGBl. I 1979, s. 676. AVBGasV var tillämpligt till och med den 7 november 2006. Den ersattes av förordningen av den 26 oktober 2006 om allmänna villkor för grundläggande försörjning för privatkunder och ersättningsförsörjning med gas från lågtryckssystemet (Verordnung über Allgemeine Bedingungen für die Grundversorgung von Haushaltskunden und die Ersatzversorgung mit Gas aus dem Niederdrucknetz, BGBl. I, s. 2391 och 2396).

3 EGT L 95, s. 29.

4 EUT L 176, s. 57.

5 Direktiv 2003/55, som var tillämpligt vid tiden för de omtvistade prishöjningarna från den 1 juli 2004 till den 1 oktober 2005, upphävdes den 3 mars 2011 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55 (EUT L 211, s. 94), som innehåller bestämmelser motsvarande dem i artiklarna 2 och 3.3 i och bilaga A till direktiv 2003/55. Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG av den 22 juni 1998 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT L 204, s. 1), som fortfarande var tillämpligt vid tiden för de omtvistade prishöjningarna från den 1 januari 2003 till den 30 juni 2003, innehåller däremot inga motsvarande bestämmelser.

6 Se fotnot 2.

7 Se punkt 14 i begäran om förhandsavgörande.

8 Parternas ostridiga argumentation. Se, i detta avseende, bland annat ansökan av den 7 september 2006, s. 61.

9 Se i detta avseende RWE Vertrieb AG:s genkäromål av den 22 december 2006.

10 Europaparlamentets, rådets och kommissionens gemensamma praktiska handledning för personer som deltar i utformningen av lagtexter inom gemenskapens institutioner, punkt 10.

11 Köndgen, J. i Riesenhuber, K. (utgivare), Europäische Methodenlehre, andra upplagan, 7 §, punkterna 39 och 42.

12 Se mitt förslag till avgörande av den 17 januari 2012 i mål C-510/10, DR och TV2 Danmark (dom av den 5 juli 2012, punkterna 41 och 49.

13 För en översikt av bakgrunden till direktiv 93/13 se Nebbia, P., Unfair Contract Terms in European Law – A Study in Comparative and EC Law, Oxford 2007, s. 7. Utvecklingen av den europeiska avtalsrätten fortsätter. I detta sammanhang ska kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om en gemensam europeisk köplag, KOM(2011) 635 slutlig, som presenterades den 11 oktober 2011, nämnas. I detta förslag föreskrivs en möjlighet att införa en europeisk avtalsrätt vid gränsöverskridande köpavtal, om parterna uttryckligen beslutar detta. Kapitel 8 (artiklarna 79–86 – Oskäliga avtalsvillkor) i dokumentet innehåller bestämmelser som avser oskäliga avtalsvillkor i avtal mellan både en näringsidkare och en konsument (B2C), vilka i stor utsträckning motsvarar dem i direktiv 93/13, och mellan näringsidkare (B2B). Se, avseende de olika alternativ som är möjliga i samband med införandet av en europeisk avtalsrätt samt den metod som föredras av kommissionen med fakultativa rättsakter, närmare von Bar, C., Eine neue Vertragsrechtsordnung für Europa, Deutschland und Polen in der europäischen Rechtsgemeinschaft (utgiven av Christian von Bar/Arkadiusz Wudarski), München 2012, s. 3.

14 KOM(1990) 322 slutlig.

15 Yttrande om förslaget till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal av den 24 april 1991 (EGT C 159, s. 34), punkterna 2.6 och 2.7.

16 Lagstiftningsresolution (samarbetsförfarandet: första behandlingen) med Europaparlamentets yttrande om förslaget till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal av den 20 november 1991 (EGT C 326, s. 108), ändring nr 9, s. 111.

17 Ändrat förslag till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, KOM(1992) 66 slutlig, som presenterades i enlighet med artikel 149.3 i EEG-fördraget av kommissionen den 5 mars 1992 (EGT C 73, 1991, s. 7).

18 Rådets gemensamma ståndpunkt av den 22 september 1992 om antagandet av rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal, dokument 8406/1/92, offentliggjord i EGT C 283, s. 1, nr 2. Den fullständiga texten har offentliggjorts i ZIP 1992, s. 1591 och följande sidor.

19 Se, för ett liknande resonemang, även Pfeiffer, T., i Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, volym IV, kommentar till A 5, artikel 1, punkt 25, Eckert, H.-W., Die EG-Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen und ihre Auswirkungen auf das deutsche Recht, WM 1993, s. 1070 och 1072, Kapnopoulou, E., Das Recht der missbräuchlichen Klauseln in der Europäischen Union, Tübingen 1997, s. 97, Remien, O., AGB-Gesetz und Richtlinie über missbräuchliche Verbrauchervertragsklauseln in ihrem europäischen Umfeld, ZEuP 1994, s. 34 och 45, och Tenreiro, M., The Community Directive on Unfair Terms and National Legal Systems, ERPL 1995, s. 273.

20 Se Wolf, M., i Grabitz/Hilf, Das Recht der Europäischen Union, volym IV, kommentar till A 1, punkterna 1 och 2. Se, avseende för- och nackdelarna med minimiharmonisering, Nebbia, P., a. a. (ovan fotnot 13). Wendehorst, C., Auf dem Weg zu einem zeitgemäßen Verbraucherprivatrecht: Umsetzungskonzepte, i Jud, B./Wendehorst, C. (utgivare), Neuordnung des Verbraucherprivatrechts in Europa?, s. 165, har påpekat att flertalet konsumenträttsliga direktiv på det privaträttsliga området tidigare eftersträvade minimiharmonisering, det vill säga ett endimensionellt skydd för konsumenter vilket enbart härigenom syftade till att främja den inre marknaden.

21 KOM(1990) 322 slutlig, inledningen s. 2 samt s. 68 och 69.

22 Se såtillvida yttrandet (ovan fotnot 15), punkt 2.1.2; se närmare även Pfeiffer, T., i Grabitz/Hilf, a. a. (ovan fotnot 19), A 5, artikel 1, punkt 6.

23 Se, för ett liknande resonemang, Europeiska kommissionen i dess första diskussionsunderlag av den 14 februari 1984, KOM(1984) 55 slutlig, samt, med hänvisning till detta, i dess rapport om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (KOM(2000) 248 slutlig, kapitel III punkt 1 b.

24 Pfeiffer, T. i Grabitz/Hilf, a. a. (ovan fotnot 19), A 5, artikel 1, punkt 30, talar i detta avseende om en skälighetspresumtion.

25 KOM(2000)248 slutlig (ovan fotnot 23), kapitel III punkt 1 b, med uttrycklig hänvisning till trettonde skälet.

26 Se även dom av den 1 april 2004 i mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten (REG 2004, s. I-3043), punkt 21, där detta anges uttryckligen.

27 Mål C-453/10, förslag till avgörande av den 29 november 2011 (dom av den 15 mars 2012, punkt 69.

28 Se även Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 19), s. 97.

29 Se även KOM(2000) 248 slutlig (ovan fotnot 23), kapitel III, inledningen, och, för ett liknande resonemang, även Remy-Corlay, P., L’influence du droit communataire sur l’office du juge i Revue trimestrielle de droit civil, 2009, s. 684, och Lagarde, X., Qu’est-ce qu’une clause abusive?, La Semaine Juridique Édition Générale, nr 6, 2006, s. 110 och följande sidor.

30 Se dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98-C-244/98 , Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (REG 2000, s. I-4941), punkt 25, av den 26 oktober 2006 i mål C-168/05, Mostaza Claro (REG 2006, s. I-10421), punkt 25, och av den 6 oktober 2009 i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones (REG 2009, s. I-9579), punkt 29.

31 Lagarde, X., a. a. (ovan fotnot 29), s. 110 och följande sidor, B, förefaller argumentera på samma sätt då han påpekar att det inte kan prövas om ett villkor vars innehåll har godkänts av lagstiftaren är skäligt.

32 Se, avseende denna möjlighet, även Kapnopoulou, E., a. a. (ovan fotnot 19), s. 97, Pfeiffer, T. i Grabitz/Hilf, a. a. (ovan fotnot 19), A 5, artikel 1, punkt 26, och de Nova, G., Italian Contract Law and the European Directive on Unfair Terms in Consumer Contracts, ERPL, 1995, s. 221 och 223.

33 Dom av den 21 november 2002 i mål C-473/00, Cofidis (REG 2002, s. I-10875), punkt 22.

34 Kommissionens skrivelse av den 4 augusti 2011, punkt 45, Wolf, M., i Grabitz/Hilf, a. a. (ovan fotnot 20), A 1, punkt 2.

35 Se punkt 47, och, för ett liknande resonemang, Vigneron-Maggio-Aprile, S., L’information des consommateurs en droit européen et en droit suisse de la consommation, Zürich 2006, s. 11 och 15.

36 Se även Europeiska kommissionen, KOM(2000) 248 slutlig (ovan fotnot 23), kapitel III punkt 1 b, med hänvisning till kommissionens yttrande i samband med antagandet av kommissionens och rådets gemensamma ståndpunkt 1992.

37 Se även Tilman, I., Die Klauselrichtlinie 93/13/EWG auf der Schnittstelle zwischen Privatrecht und öffentlichem Recht, München 2003, s. 14.

38 Se punkt 21 i begäran om förhandsavgörande samt punkt 23 och följande punkt i RWE Vertrieb AG:s yttrande av den 4 augusti 2011.

39 Yttrande av den 24 april 1991 (ovan fotnot 15), punkt 2.5.3.

40 Lagstiftningsresolution (ovan fotnot 16), ändringarna nr 35 och 45.

41 Avseende betydelsen av generalklausuler på den europeiska avtalsrättens område, se Grundmann, S., General Standards and Principles, Clauses Générales, and Generalklauseln in European Contract Law – A Survey, General Clauses and Standards in European Contract Law – Comparative Law, EC Law and Contract Law Codification (utgiven av Stefan Grundmann/Denis Mazeaud), Haag 2006, s. 1.

42 Gemensam ståndpunkt av den 22 september 1992 (ovan fotnot 18), punkt 5.

43 Det ska såsom Schillig, M., Inequality of bargaining power versus market for lemons: legal paradigm change and the Court of Justice’s jurisprudence on Directive 93/13 on unfair contract terms, European Law Review, 2008, s. 336 och 337, med rätta anfört i detta sammanhang påpekas att kravet på transparens medför en skyldighet för näringsidkaren att fastställa rättvisa avtalsvillkor. Såtillvida eftersträvas samma mål med artiklarna 3 och 5 i direktiv 93/13.

44 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG av den 22 juni 1998 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT L 204, s. 1).

45 Se i detta sammanhang, avseende bakgrunden, generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande av den 20 oktober 2009 i mål C-265/08, Federutility m.fl. (REG 2010, s. I-3377), punkt 36 och följande punkter, samt yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 96/92/EG och 98/30/EG om gemensamma regler för de inre marknaderna för el och naturgas och förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel av den 17 oktober 2001 (EGT C 36, 2002, s. 10), punkterna 1.1, 1.2 och 2.4.

46 Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén av den 17 oktober 2001 (ovan fotnot 45), punkterna 6.1.2. och 6.4.4. I sin gemensamma ståndpunkt (EG) nr 6/2003 av den 3 februari 2003 (EUT C 50 E, s. 36) anslöt sig rådet till detta.

47 KOM(2001) 125 slutlig, s. 22 och 37.

48 KOM(2001) 125 slutlig, s. 21 och 37.

49 KOM(2002) 304 slutlig, s. 57.

50 Såsom jag anfört i punkt 88 i mitt förslag till avgörande i målet Pereničová och Perenič (ovan fotnot 27), föreligger flera kopplingar mellan enskilda unionsrättsakter på konsumentskyddsområdet. Dessa måste därför uppfattas som en del av ett enhetligt regelverk som kompletterar varandra (se Orlando, S., The Use of Unfair Contractual Terms as an Unfair Commercial Practice, European Review of Contract Law, 2011, s. 25). Den rättsliga splittring som föreligger i dag inom unionens konsumentskyddslagstiftning är följden av en historisk utveckling som unionslagstiftaren gradvis reglerat för att förverkliga en verklig inre marknad för transaktioner mellan företag och konsumenter i överensstämmelse med det regelverk som utvecklats inom vissa områden.

51 Dom av den 4 juni 2009 i mål C-243/08, Pannon GSM (REG 2009, s. I-4713), punkt 25, i målet Freiburger Kommunalbauten (ovan fotnot 26), punkt 20, dom av den 9 november 2010 i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing (REU 2010, s. I-10847), punkt 42, av den 26 april 2012 i mål C-472/10, Invitel, punkt 25, beslut av den 16 november 2010 i mål C-76/10, Pohotovost’ (REU 2010, s. I-11557), punkterna 56 och 58; se, för ett liknande resonemang, även Remy-Corlay, P., a. a. (ovan fotnot 29), s. 746. Såsom Lagarde, X., a. a. (ovan fotnot 29), s. 110, anför, måste obalansen medföra en betydande fördel för näringsidkaren till nackdel för konsumenten för att klausulen ska kunna anses som oskälig.

52 Se, i detta avseende, mitt resonemang i förslaget till avgörande i mål C-472/10, Invitel (för uppgifter om domen, se ovan fotnot 51), punkt 80 och följande punkter, med vidare hänvisningar. Såsom Hesselink, M., Fair prices in the common market on communitative and distributive justice in European contract law, Diritto privato europeo – Fonte ed effeti, Materiali del seminario dell’8–9 novembre 2002 (utgiven av Guido Alpa/Remo Danovi), s. 248 och följande sida, anför, är huvudfunktionen med den europeiska avtalsrätten att skapa rättvisa (justice), skälighet (equity) och fairness. Avtalsrätten ska bidra till att uppnå rättvisa och skäliga lösningar. Flera rättsinstitut inom den kontinentaleuropeiska avtalsrätten och common law har denna funktion. Författaren har följaktligen påpekat att den exakta betydelsen av begreppen rättvisa och fairness alltid har varit omtvistad.

53 Se domen i målet VB Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 51), punkterna 42, 43 och 49. Se, avseende fördelningen av behörighet mellan domstolen och de nationella domstolarna när det gäller oskäliga villkor, Aubry, H., Poillot, E. och Sauphanor-Brouillard, N., Droit de la consommation – Études et commentaires, Recueil Dalloz, 2010, nr 13, s. 798; Schulte-Nölke, H., Scope and Role of the horizontal directive and its relationship to the CFR, i Schulze, R. (utgivare), Modernising and Harmonising Consumer Contract Law, München 2009, s. 44, påpekar också att det slutligen ankommer på de nationella domstolarna att mot bakgrund av nationella bestämmelser avgöra huruvida ett villkor i allmänna avtalsvillkor är oskäligt. Se, i detta avseende, även allmänt om de nationella domstolarnas skyldighet att fatta beslut i enlighet med direktivet och på så sätt genomföra gemenskapsrätten på ett effektivt sätt, Griller, S. Direktwirkung und richtlinienkonforme Auslegung i Eilmannsberger, T. och Herzig, Gl. (utgivare), 10 Jahre Anwendung des Gemeinschaftsrechts in Österreich, Wien, Graz 2006, s. 94.

54 Se domarna i målen Pannon GSM (ovan fotnot 51), punkt 42, Freiburger Kommunalbauten (ovan fotnot 26), punkt 22, Mostaza Claro (ovan fotnot 30), punkt 22, VB Pénzügyi Lízing (ovan fotnot 51), punkterna 43 och 44, och Invitel (ovan fotnot 51), punkt 22. Eidenmüller, H., Faust, F., Grigoleit, H.C., Jansen, N., Wagner, G. och Zimmermann, R., Towards a revision of the consumer acquis, Common Market Law Review, 2011, s. 1093 och 1094, samma författare i The Common Frame of Reference for European Private Law – Policy Choices and Codification Problems, Oxford Journal of Legal Studies, volym 28, nr 4 (2008), s. 677, samt Basedow, J. Der Europäische Gerichtshof und das Privatrecht, Archiv für die civilistische Praxis, volym 210 (2010), s. 173 och 174, har beklagat sig över att minimiharmoniseringen inte på något avsevärt sätt har bidragit till en harmonisering av den europeiska privaträtten. Dessutom ankommer det på de nationella domstolarna att kontrollera huruvida villkor är oskäliga, varvid dessa grundar sig på nationella standarder och principer. Den befintliga kontrollen av huruvida villkor är oskäliga är inte tillfredsställande, då det saknas enhetliga riktlinjer. Vissa författare har därför föreslagit att domstolen på grundval av referenstexter, såsom till exempel den gemensamma referensramen (Common Frame of Reference), ska utveckla europeiska standarder för att garantera en enhetlig praxis inom unionen vad gäller kontrollen av huruvida villkor är oskäliga, se framför allt von Bar, C., i Die Funktionen des Gemeinsamen Referenzrahmens i Schmidt-Kessel, M. (utgivare), Der Gemeinsame Referenzrahmen, München 2009, s. 26, och Gemeinsamer Referenzrahmen für europäisches Schuld- und Sachenrecht, Zeitschrift für Rechtspolitik, 2005, s. 165 och 168.

55 Beslutet i målet Pohotovost’ (ovan fotnot 51), punkt 3 i domslutet, och domen i målet Invitel (ovan fotnot 51), punkterna 27 och 30.

56 Se punkt 65 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

57 Se van Gool, R., Die Problematik des Rechts der missbräuchlichen Klauseln und die EG-Richtlinie über missbräuchliche Klauseln in Verbraucherverträgen, Frankfurt am Main 2002, s. 199, och Aubert de Vincelles, C., Anmerkung zum Urteil Penzügyi Lízing, C-137/08, i Revue trimestrielle de droit européen, 2011, s. 632.

58 Dom i målet Invitel (ovan fotnot 51), punkt 24; se, för ett liknande resonemang, även Rochfeld, J., Clauses abusives, Liste réglémentaire noire et grise, Revue trimestrielle de droit civil, 2009, s. 383.

59 Dom i målet Invitel (ovan fotnot 51), punkt 28. Vigneron-Maggio-Aprile, S., a. a. (ovan fotnot 35), s. 158, har uttryckligen anfört att det måste finnas en möjlighet till granskning och jämförelse på förhand.

60 Se där punkt 30.

61 Se kommissionens rapport KOM(2000) 248 slutlig (ovan fotnot 23), kapitel IV, Övriga kommentarer, led a.

62 Se punkterna 69 och 70.

63 Dom av den 6 mars 2007 i mål C-292/04, Meilicke m.fl. (REG 2007, s. I-1835), punkt 34 och följande punkt.

64 Dom av den 28 september 1994 i mål C-57/93, Vroege (REG 1994, s. I-4541), punkt 21, av den 12 oktober 2000 i mål C-372/98, Cooke (REG 2000, s. I-8683), punkt 42, av den 10 januari 2006 i mål C-402/03, Skov (REG 2006, s. I-199), punkt 51, av den 30 mars 2006 i mål C-184/04, Uudenkaupungin kaupunki (REG 2006, s. I-3039), punkt 55, av den 5 oktober 2006 i de förenade målen C-290/05 och C-333/05, Nádasdi (REG 2006, s. I-10115), punkt 63, och av den 18 januari 2007 i mål C-313/05, Brzeziński (REG 2007, s. I-513), punkt 56.

65 Se punkterna 80 och 81.