Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 6 februari 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 No case to answer enligt det engelska rättssystemet är inte någon exakt översättning, eftersom det bygger på ett yrkande som försvaret framställer till rätten mot bakgrund av befintlig bevisning, vilket rätten antingen bifaller eller ogillar. I fråga om non-lieu är det de rättsliga myndigheterna som på eget initiativ beslutar att det saknas anledning att fortsätta förfarandet mot den misstänkte.

3 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).

4 Protokoll (nr 19) om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar (EUT C 326, 2012, s. 290).

5 I bilagan till protokollet till Amsterdamfördraget om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar (EGT C 340, 1997, s. 93), anges vad Schengenregelverket omfattar. I punkt 2 anges att tillämpningskonventionen ingår i detta regelverk.

6 EUT C 303, 2007, s. 17.

7 ETS nr 117.

8 I punkt 22 hänvisas till den definition som ges i den förklarande rapporten till Europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (se nedan punkt 13).

9 ETS nr 070.

10 Cass., 7 september 1982, Pas. 1983, I, 27–30.

11 I den franska lydelsen av de relevanta bestämmelserna i CIC används främst uttrycket nouvelles charges, vilket jag tolkar så att det omfattar både (nya) faktiska omständigheter och (ny) bevisning och inte endast éléments (eller moyens) de preuves – det vill säga bevisning som sådan. Jag har försökt att i möjligaste mån upprätthålla denna åtskillnad genom att i det följande använda uttrycket omständigheter och/eller bevisning (eller i några fall uppgifter om omständigheterna och/eller bevisning) som beteckning för charges och uttrycket bevisning när det på franska anges preuve(s).

12 Dom av den 11 februari 2003 i de förenade målen C-187/01 och C-385/01, Gözütok och Brügge, REG 2003, s. I-1345, av den 10 mars 2005 i mål C-469/03, Miraglia, REG 2005, s. I-2009, av den 28 september 2006 i mål C-467/04, Gasparini, REG 2006, s. I-9199, av den 28 september 2006 i mål C-150/05, Van Straaten, REG 2006, I-9327, av den 11 december 2008 i mål, C-297/07, Bourquain, REG 2008, s. I-9425 och av den 22 december 2008 i mål, C-491/07, Turanský, REG 2008, s. I-11039.

13 Domen i målet Bourquain (ovan fotnot 12), punkterna 39 och 40.

14 Domen i målet Van Straaten (ovan fotnot 12), punkt 58. Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer noterade att inte någon av de som ingett yttranden ifrågasatt att principen ne bis in idem gällde i ett sådant fall i den nationella rättsordningen (se punkt 73 i hans förslag till avgörande).

15 Punkt 60 i domen.

16 Domen i målet Gözütok och Brügge (ovan fotnot 12), punkt 48.

17 Punkt 38 i domen.

18 Domen i målet Gasparini (ovan fotnot 12), punkt 33.

19 I och med att domstolen slog fast att principen ne bis in idem var tillämplig i målet Gasparini ansåg den helt klart att det saknade betydelse att tillämpningen av preskriptionstiderna innebar att de brottsmisstänkta faktiskt aldrig hade riskerat påföljder i det första förfarandet.

20 Domen i målet Gasparini (ovan fotnot 12), punkterna 29 och 30.

21 Ovan fotnot 12.

22 Se punkt 22 i domen.

23 Punkt 35 i domen. Se även, med avseende på konkurrensrätten, dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C-250/9 P–C-252/99 P och C-254/99 P Limburgse Vinyl Maatschaappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375, punkt 62, i vilken domstolen slog fast att ett beslut om ogiltigförklaring som har antagits utan att de påtalade omständigheterna har prövats i sak inte kan betraktas som ett frikännande som medför att principen ne bis in idem ska tillämpas.

24 Domen i målet Miraglia (ovan fotnot 12), punkt 33.

25 Ibidem, punkt 34.

26 Ovan fotnot 12.

27 Domen i målet Turanský (ovan fotnot 12), punkterna 39 och 40.

28 Domen i målet Turanský (ovan fotntot 10), punkt 34.

29 Punkt 35.

30 Dom av den 16 november 2010 i mål C‑261/09, Mantello, REU 2010, s. I‑11477, punkt 46. I artikel 3.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, s. 1) anges ne bis in idem som skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras. I domen i målet Mantello angav domstolen (punkt 40) att eftersom artikel 54 i tillämpningskonventionen och artikel 3 led 2 i rambeslutet har samma syfte … gäller den tolkning som har gjorts av detta begrepp i samband med tillämpning av tillämpningskonventionen även i fall som regleras av rambeslutet. Domstolens stora avdelning hänvisade därefter (punkterna 45–47) till den rättspraxis som rör nämnda tolkning och bekräftade Turanský-kriterierna.

31 Se Europadomstolens dom av den 10 februari 2009 i målet Sergey Zolotukhin mot Ryssland, nr 14939/03, § 83, ECHR 2009.

32 Ovan punkt 13.

33 Se i detta avseende domen i målet Mantello (ovan fotnot 12), punkterna 48 och 49.

34 Se ovan punkt 34.

35 Se vidare punkt 44 nedan.

36 På franska anges ”… sur la réquisition du procureur général … (på begäran av åklagaren vid Cour d’appel). Detta innebär att åklagaren själva kan besluta om en sådan begäran ska framställas eller inte.

37 Se ovan punkt 38.

38 Vissa försök att finna en lösning på problemet har gjorts i kommissionens Grönbok om behörighetskonflikter och principen ne bis in idem i straffrättsliga förfaranden, med bilaga (23 december 2005 (KOM(2005) 696 slutlig). Se även svaren på denna grönbok. Se också kommentaren av M. Fletcher, The problem of multiple criminal prosecutions: building an effective EU response, i Yearbook of European Law Vol 26 (2007), s. 33–56. Se, för exempel på mål rörande ne bis in idem som – åtminstone i viss utsträckning – kan ha haft sin upprinnelse i missnöje med den omständigheten att åtal hade väckts först i en annan medlemsstat, dom av den 9 mars 2006 i mål C-436/04, Van Esbroeck (REG 2006, s. I-2351), och dom av den 18 juli 2007 i mål C-367/05, Kraaijenbrink (REG 2007, s. I-6640).

39 För en tankeväckande diskussion i denna vidare fråga, se M. Fletcher, R. Lööf och B. Gilmore, EU Criminal Law and Justice (Elgar European Law, 2008), s. 131–138, särskilt s. 132 och 133.

40 Vad gäller institutionella organ, se rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet (EGT L 63, s. 1), och konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen) (EGT C 316, 1995, s. 2).

41 Rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden (EUT L 328, 2009, s. 42.)

42 Se skäl 11 i rambeslutet.

43 Se punkt 31, citerad ovan i punkt 12.

44 Se ordförandeskapets Slutsatser (nr 200/1/99) efter Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, och domen i målet Gasparini (ovan fotnot 12 samt ovan punkt 32), punkt 30.

45 Se ovan punkterna 54–56.