Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 16 juli 2015

1 Originalspråk: engelska.

2 Undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982, 1833 United Nations Treaty Series 3. Havsrättskonventionen trädde i kraft den 16 december 1994. Se rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, 1998, s. 1).

3 Rådets beslut 98/414/EG av den 8 juni 1998 om Europeiska gemenskapens ratifikation av avtalet om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och lågvandrande fiskbestånd (EGT L 189, s. 14).

4 1985 års konvention undertecknad i Dakar ändrades den 14 juli 1993 i Praia, Kap Verde. Konventionens text, i ändrad lydelse, är endast tillgänglig på franska och finns på: http://spcsrp.org/Documents.

5 Beslut C(2013) 4989 slutligt (ej publicerat) (nedan kallat beslutet av den 5 augusti 2013).

6 Se, exempelvis, dom Spanien/rådet, C‑141/05, EU:C:2007:653, punkt 29.

7 Se, exempelvis, dom Frankrike/kommissionen, C‑233/02. EU:C:2004:173, punkt 26. Se även generaladvokaten Jacobs överväganden i hans förslag till avgörande i målet Italien/kommissionen, C‑301/03, EU:C:2005:550, punkterna 61–81.

8 Beslut Brüggemann/ESC, 248/86, EU:C:1987:429, punkt 6.

9 Jämför, i ett annat sammanhang, den princip som ligger bakom den rättspraxis som grundar sig på dom Foglia, 104/79, EU:C:1980:73.

10 Punkten har följande lydelse: Genom beslut C(2013)4989 av den 5 augusti 2013 beslutade kommissionen att lämna synpunkter på [EU:s] vägnar beträffande begäran av en lokal enhet … om ett rådgivande yttrande till [ITLOS]. Enligt principen om lojalt samarbete ska rådets behöriga arbetsgrupp informeras.

11 Se punkterna 8 och 9 ovan.

12 I motsats härtill har ett antal intervenerande medlemsstater gjort gällande att artikel 335 FEUF inte är tillämplig i det aktuella fallet, bland annat på grund av att lydelsen i denna artikel endast tillskriver kommissionen uppgiften att representera unionen i vissa rättsliga förfaranden inför medlemsstaternas domstolar.

13 Se artiklarna IV:2 och IV:3 i Avtalet om upprättandet av Världshandelsorganisationen och artiklarna 16.4 och 17.14 i Överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning.

14 Dom Tyskland/rådet, C‑399/12, EU:C:2014:2258, punkt 52 och där angiven rättspraxis.

15 Ordet akt (snarare än beslut) används också i andra språkversioner av artikel 218.9 FEUF som jag har undersökt (se, särskilt, acte på franska, actos på spanska, Akte på tyska, akty eller actów på polska, atos på portugisiska, säädoksiä på finska, akter på svenska) och (liksom på engelska) används det inte på dessa språk när domstolar omnämns i fördragets bestämmelser. Se, exempelvis, artikel 67.4 FEUF: … principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga och utomrättsliga avgöranden på det civila området, artikel 256.1 FEUF: Tribunalens avgöranden … och artikel 267 FEUF: När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel ….

16 Se, exempelvis, dom Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 26, och dom Europeiska gemenskapen, C‑199/05, EU:C:2006:678, punkt 33.

17 Se dom Tyskland/rådet, C‑399/12, EU:C:2014:2258, punkterna 63 och 64.

18 Enligt systemet med associeringsavtal utgörs associeringsrådet EEG–Turkiet av representanter för både Europeiska unionen och Turkiet. I artikel 22 i avtalet om associeringsrådet EEG‑Turkiet (EGT C 113, 1973, s. 2; svensk specialutgåva saknas) föreskrivs en beslutanderätt för associeringsrådet för att uppnå de syften som föreskrivs i det avtalet.

19 Se dom Sevince, C‑192/89, EU:C:1990:322, punkterna 17–24.

20 Se, bland annat, Dashwood, A., External Relations Provisions of the Amsterdam Treaty, 35 CMLRev. (1998), s. 1019, punkt 1026 och Martenczuk, B., Decisions of Bodies Established by International Agreements and the Community Legal Order, i Kronenberger, V. (red.), The European Union and the International Legal Order: Discord or Harmony? TMC Asser Press, Haag, 2001, s. 141, punkt 157.

21 Domstolen behandlade därför akter som skulle antas av sådana organ som planerade avtal i den mening som avses i vad som nu är artikel 218.11 FEUF och gjorde det således möjligt för den att pröva huruvida de var förenliga med fördraget innan de antogs. Se yttrande 2/92, EU:C:1995:83, punkt II-8, avseende det tredje reviderade beslutet om nationell behandling som antogs av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. Se även generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande Tyskland mot rådet, C‑399/12, EU:C:2014:289, punkt 44.

22 Se punkt 26 i kommissionens yttrande Förstärka den politiska unionen och förbereda utvidgningen (KOM/96/90 slutlig, den 28 februari 1996) om att sammankalla 1996 års konferens med företrädare för medlemsstaternas regeringar, i vilken angavs att EU var dåligt anpassat till unionens ökande behov av att förhandla inom ramen för internationella organ eller ta del i deras verksamhet… vilket ofta leder till en försvagad förhandlingsposition [för EU]. Kommissionen föreslog således att fördraget [skulle] innehålla uttryckliga bestämmelser for att säkra att EU kan tala med en röst och försvara alla berörda intressen.

23 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande Förenade kungariket/rådet, C‑81/13, EU:C:2014:2114, punkt 97.

24 Se ovan punkt 17.

25 Rådets förordning (EG) nr 3286/94 av den 22 december 1994 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 349, s. 71; svensk specialutgåva: område 1, volym 34, s. 66), i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 om ändring av vissa förordningar om den gemensamma handelspolitiken vad gäller förfarandena för antagande av vissa åtgärder (EUT L 18, 2014, s. 1). Enligt artikel 13 har kommissionen bland annat behörighet att till följd av ett klagomål från EU:s företag, industrier eller deras sammanslutningar, fatta beslut om inledande och genomförande av WTO:s tvistlösningsförfarande, efter att ha informerat medlemsstaterna.

26 Enligt WTO:s webbplats (https://www.wto.org/english/tratop_e/dispu_e/dispu_by_country_e.htm) har EU (per den 16 juni 2015) agerat som klagande i 95 mål, som svarande i 82 mål och har intervenerat som tredje part i 149 mål.

27 I artikel 218.8 preciseras att rådet ska besluta med enhällighet under hela förfarandet. Detsamma gäller naturligtvis artikel 16.3 FEU.

28 Dom Tyskland/rådet, C‑399/12, EU:C:2014:2258.

29 Som jag kort har nämnt i punkt 65 ovan.

30 Det ska i detta hänseende påpekas att rådet förefaller (åtminstone för närvarande) godta att sådana val giltigt kan göras av kommissionen när den inleder ett tvistlösningsförfarande i enlighet med de processuella krav som föreskrivs i TBR och i artikel 3 i beslut 98/414 (om FN:s avtal om fiskebestånd), utan att åsidosätta artikel 16.1 FEU. Rådet har inte förklarat varför ITLOS rådgivande förfarande (eller något annat internationellt domstolsförfarande för den delen) skulle betraktas annorlunda.

31 Se ovan punkt 13. När rådet ratificerade UNCLOS på EU:s vägnar grundade det sig på, bland annat, artikel 113 EG (den gemensamma handelspolitiken) samt artikel 228.2 EG och 228.3 EG (ingående av internationella avtal). Rådet grundade sig även på artikel 300.2 EG och 300.3 EG (ingående av internationella avtal) när det antog den senaste av rådets förordningar som ratificerade fiskeavtalen med SRFC-staterna. De tidigare förordningarna var enbart grundade på fördragsbestämmelserna beträffande den gemensamma fiskeripolitiken.

32 EU har ännu inte valt ett eller flera medel för tvistlösning beträffande tolkningen och tillämpningen av UNCLOS såsom den föreskrivs i artikel 287 UNCLOS. I enlighet med artikel 7 i bilaga IV till UNCLOS innebär detta att EU har godtagit skiljeförfarandet.

33 Se, exempelvis, dom Air Transport Association of Amerika m.fl., C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 73.

34 I enlighet med artikel 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999, har kommissionen antagit en EU-förteckning över IUU-fartyg (regelbundet reviderad) som grundar sig på den förteckning som upprättades av regionala fiskeorganisationer (nedan kallade RFMO). Se kommissionens förordning (EU) nr 468/2010 av den 28 maj 2010 om upprättande av EU:s förteckning över fartyg som är inblandade i olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (EUT L 131, s. 22). EU hade även implementerat RFMO-åtgärder avseende vissa stater. Se, exempelvis, rådets förordning (EG) nr 826/2004 av den 26 april 2004 om förbud mot import av atlantisk blåfenad tonfisk (Thunnus thynnus) med ursprung i Ekvatorialguinea och Sierra Leone och om upphävande av förordning (EG) nr 2092/2000 (EUT L 27, s. 19), vilken implementerar rekommendationer som antagits av Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (nedan kallad ICCAT), i vilken EU är avtalspart.

35 Se även mitt förslag till avgörande Europaparlamentet och kommissionen/rådet, C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:334 (venezuelanska fiskefartyg), punkterna 107 och 108.

36 På liknande sätt kan Europaparlamentet, som i enlighet med artikel 14.1 FEU … ska utöva politisk kontroll och ha rådgivande funktion i enlighet med de villkor som fastställs i fördragen, inte använda sig av detta uttryck för dess behörighet för att utvidga sin roll avseende internationella avtal som föreskrivs i artikel 218 FEUF. Se i detta hänseende, dom Europaparlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025 (Mauritius överföring av misstänkta pirater), punkterna 54 och 55.

37 Se dom Europaparlamentet/rådet, C‑133/06, EU:C:2008:257 (flyktingstatus), punkt 54 och dom kommissionen/rådet, C‑28/12, EU:C:2015:282 (dubbelmixmålet), punkterna 41 och 42.

38 Dom Europaparlamentet/rådet, C‑48/14, EU:C:2015:91 (radioaktiva ämnen), punkterna 57 och 58.

39 Se vidare punkterna 103–115 nedan beträffande tillämpningsområde och utsträckning av kommissionens befogenheter enligt artikel 335 FEUF.

40 Se även dom Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P (Reynolds Tobacco), EU:C:2006:541, punkt 94.

41 Dom Philip Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 94.

42 Dom Philip Morris International/kommissionen, T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6.

43 Domstolen var fullt medveten om denna omständighet. Rådet har särskilt påpekat detta i dess interventionsinlaga till stöd för kommissionen.

44 Se dom Philip Morris International/kommissionen, T‑377/00, T‑379/00, T‑380/00, T‑260/01 och T‑272/01, EU:T:2003:6, punkterna 1–3.

45 Dom C.A.S./kommissionen, C‑204/07 P, EU:C:2008:446, punkt 95 (avseende associationsavtalet med Turkiet) och beslut i Mugraby mot rådet och kommissionen, C‑581/11 P, EU:C:2012:466, punkt 68 (Europa–Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Libanon, å andra sidan, undertecknat i Luxemburg den 17 juni 2002 och godkänt på Europeiska gemenskapens vägnar genom artikel 1.1 i rådets beslut 2006/356/EG av den 14 februari 2006 (EUT L 143, s. 1)).

46 Se dom Kaufring m.fl./kommissionen, T‑186/97, T‑187/97, T‑190/97–T‑192/97, T‑210/97, T‑211/97, T‑216/97–T‑218/97, T‑279/97, T‑280/97, T‑293/97 och T‑147/99, EU:T:2001:133, punkt 270.

47 Se, exempelvis, punkt 88 ovan.