EU-domstolen

3. Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer,(3) om de är tillämpliga i det nationella målet, innebär att uttagningskommittén inte hade rätt att avslå Alain Laurent Brouillards ansökan om deltagande i uttagningsprovet på den grunden att han inte hade nödvändiga akademiska kvalifikationer utan att först ha kontrollerat huruvida hans examina, tillsammans med hans yrkeserfarenhet, gav honom likvärdiga yrkeskvalifikationer.

CELEX: 62014CC0298
Typ: EU-domstolen

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Begäran har framställts i ett mål vid Conseil d’État (Belgien) (nedan kallad den hänskjutande domstolen), i vilket Alain Laurent Brouillard, en belgisk medborgare, har överklagat ett beslut av en uttagningskommitté för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation (Belgien), där uttagningskommittén avslog hans ansökan att delta i ett uttagningsprov för tjänsten. Som skäl för avslaget angavs att Alain Laurent Brouillard inte hade de akademiska kvalifikationer som krävdes för tjänsten, nämligen en godkänd doktors-, licentiat- eller mastersexamen i juridik från ett belgiskt universitet eller en utländsk examen som erkänts såsom likvärdig av den behöriga myndigheten i Belgien.

2. Alain Laurent Brouillard har i huvudsak gjort gällande att hans examina, bland annat en examen från en specialistutbildning i juristlingvistik vid ett franskt universitet, samt hans yrkeserfarenhet från avdelningen för dokumentations- och textöverensstämmelse vid Cour de cassation,(2) innebar att han hade de yrkeskvalifikationer som krävdes för att söka tjänsten. Enligt Alain Laurent Brouillard hade uttagningskommittén åsidosatt hans rätt till fri rörlighet som arbetstagare och unionens system för erkännande av yrkeskvalifikationer, eftersom den endast hade bedömt hans akademiska kvalifikationer.

Unionsrätt

FEUF

4. Den fria rörligheten för arbetstagare inom Europeiska unionen garanteras genom artikel 45 FEUF. Enligt artikel 45.4 FEUF ska artikeln dock inte tillämpas på anställning i offentlig tjänst.

5. Enligt artikel 49 första stycket FEUF förbjuds inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium.

Direktiv 2005/36

6. Syftet med direktiv 2005/36 är att underlätta den fria rörligheten för personer (således även arbetstagare) och tjänster i unionen.(4) Direktivet garanterar personer som har erhållit sina yrkeskvalifikationer i en medlemsstat en rätt att få tillträde till och utöva samma yrke i en annan medlemsstat, under förutsättning att personen uppfyller icke-diskriminerande, objektivt motiverade och proportionerliga villkor som uppställs av den senare medlemsstaten.(5)

7. Direktiv 2005/36 påverkar inte tillämpningen av artikel 45.4 FEUF.(6)

8. Enligt artikel 1 (”Syfte”) ska en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium erkänna sådana yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en eller flera andra medlemsstater och ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att utöva yrket där.(7)

9. I artikel 3.1 ges följande definitioner:

”a) reglerat yrke : en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvalifikation utgöra en form av utövande. …

b) yrkeskvalifikationer : kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/eller yrkeserfarenhet.

c) bevis på formella kvalifikationer : examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i [Europeiska unionen], utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. …

…

e) reglerad utbildning : all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning. …

…”

10. Artikel 4 gäller verkan av ett erkännande och har följande lydelse:

”1. Den mottagande medlemsstatens erkännande av yrkeskvalifikationerna skall ge förmånstagaren möjlighet att på samma villkor som medborgarna i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är behörig för i ursprungsmedlemsstaten.

2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.”

11. Det följer av artikel 13.1 (”Villkor för erkännande”), som rör den allmänna ordningen för att erkänna bevis på formella kvalifikationer, att ”[n]är det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, skall den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om sökandena innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium. …”

12. Enligt artikel 14.1 hindrar inte artikel 13 att den mottagande medlemsstaten kräver att sökanden slutför en anpassningsperiod på högst tre år eller genomgår ett lämplighetsprov särskilt när i) innehållet i sökandens utbildning väsentligt avviker från vad som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten, eller ii) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat och utbildningen väsentligt avviker från vad som omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som sökanden stöder sig på. Enligt artikel 14.3 första stycket kan den mottagande medlemsstaten föreskriva antingen en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov för yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där verksamheten till en väsentlig del består i att fortlöpande lämna råd och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt.

Belgisk rätt

13. Enligt artikel 135 bis i domstolsprocesslagen (Code judiciaire) biträds Cour de cassation av rättssekreterare ( référendaires ) som förbereder arbetet åt domare och åklagare,(8) utför dokumentationsuppgifter samt översättning och publicering av domar och kontroll av textöverensstämmelse mellan franska och nederländska texter. I artikel 259 duodecies i nämnda lag föreskrivs att rättssekreterare ska vara minst 25 år och ha avlagt en doktors- eller licentiatexamen i juridik, vilket i Belgien motsvarar en masterexamen i juridik.(9) Kandidaterna väljs ut på grundval av uttagningsprov vars resultat är giltiga i sex år. Enligt artikel 259 terdecies utnämns rättssekreterarna av kungen för en treårig provanställning. Efter dessa tre år blir utnämningen slutgiltig, om inget annat beslutas av kungen på förslag av förste presidenten eller den högste kunglige åklagaren.

14. Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet föreskrev artiklarna 43 och 44 i dekretet antaget av den franskspråkiga gemenskapen den 31 mars 2004 om högre utbildning, främjande av dess integrering i det europeiska området för högre utbildning och refinansiering av universiteten (décret de la Communauté française du 31 mars 2004 définissant l’enseignement supérieur, favorisant son intégration à l’espace européen de l’enseignement supérieur et refinançant les universités) att regeringen i den franskspråkiga gemenskapen kunde införa allmänna eller individuella åtgärder för att erkänna att studier som genomförts utomlands var likvärdiga med akademiska kvalifikationer som utfärdats i nämnda gemenskap, däribland en masterexamen i juridik.

Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

15. Alain Laurent Brouillard har arbetat på avdelningen för dokumentation och textöverensstämmelse vid Cour de cassation i flera år. Han har en licentiatexamen i översättning, en examen från en tvåårig juridisk utbildning (candidature en droit) vid ett belgiskt universitet,(10) en examen från en ettårig specialistutbildning i mänskliga rättigheter vid samma universitet år 2006 och, vad gäller läsåret 2009‑2010, en yrkesinriktad masterexamen i juridik, ekonomi och administration, med inriktning på privaträtt och med specialisering som juristlingvist (nedan kallad den yrkesinriktade masterexamen) av den 22 november 2010 vid universitetet i Poitiers (Frankrike).

16. Den 24 maj 2011 lämnade Alain Laurent Brouillard in en ansökan om att få delta i uttagningsprovet för rekrytering av rättssekreterare till Cour de cassation.

17. Den 23 juni 2011 lämnade han in en ansökan till den franskspråkiga gemenskapen om att hans yrkesinriktade masterexamen skulle erkännas som likvärdig med en masterexamen i belgisk rätt.

18. Den 6 september 2011 meddelade presidenten för Cour de cassation Alain Laurent Brouillard om uttagningskommitténs beslut att han inte var behörig att delta i uttagningsprovet. I beslutet anmärkte uttagningskommittén att det krävdes en doktors- eller licentiatexamen i juridik från ett belgiskt universitet för att kunna utnämnas till rättssekreterare vid Cour de cassation, för att säkerställa att sökanden har nödvändiga kunskaper för att utöva yrket i Belgien. Alain Laurent Brouillard uppfyllde inte detta villkor, eftersom den franskspråkiga gemenskapen inte hade erkänt att hans yrkesinriktade masterexamen var likvärdig med en masterexamen i juridik från ett belgiskt universitet och då han inte hade motsvarande examen från ett belgiskt universitet.

19. Den 27 oktober 2011 avslog den franskspråkiga gemenskapen Alain Laurent Brouillards ansökan om erkännande av likvärdighet och beviljade endast likvärdighet med en allmän masterexamen. Sådan likvärdighet rör snarare nivån på de akademiska kvalifikationerna än det specifika innehållet i en viss examen. Beslutet grundade sig på ett yttrande från avdelningen för juridik och kriminologi på den franskspråkiga gemenskapens likvärdighetskommitté som motiverades på följande sätt:

”– Innehav av ett examensbevis avseende juridikstudier intygar om lämplighet och tekniska sakkunskaper som är knutna till särdragen i den rättsordning i vilken det har utfärdats. När sådana studier har bedrivits i utlandet uppfyller de följaktligen inte de krav som uppställs av de juridiska fakulteterna i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien, vilka utbildar sina studenter för att inneha juristbefattningar i den belgiska rättsordningen,

– Vissa ämnen som är oundgängliga för att, i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien, slutföra juridikstudier på forskarnivå (särskilt obligationsrätt, avtalsrätt, förvaltningsrätt, arbetsrätt) ingår inte i det franska examensbeviset för [den yrkesinriktade masterexamen], som ansökan om likvärdighet avser.”

20. Alain Laurent Brouillard överklagade uttagningskommitténs beslut och de kungliga förordningarna av den 20 september 2011, varigenom tre nya rättssekreterare utnämndes till Cour de cassation till den hänskjutande domstolen, som vilandeförklarade förfarandet och hänsköt följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Ska artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt direktiv 2005/36 … tolkas så, att de är tillämpliga i en situation där en belgisk medborgare, som är bosatt i Belgien och som inte har utövat någon yrkesverksamhet i en annan medlemsstat, till stöd för sin ansökan om att få delta i ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien åberopar en [yrkesinriktad masterexamen] från Frankrike?

2) Ska befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien, beträffande vilken det i artikel 259 duodecies i domstolsprocesslagen föreskrivs att det för utnämning uppställs krav på att ha avlagt en doktors- eller licentiatexamen i juridik, anses utgöra en reglerad befattning i den mening som avses i artikel 3 i ovannämnda direktiv 2005/36 …?

3) Ska befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation … anses utgöra en anställning i offentlig tjänst i den mening som avses i artikel 45.4 FEUF, och är följaktligen en tillämpning av artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF och direktiv 2005/36 … utesluten genom ovannämnda artikel 45.4 FEUF?

4) Om artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt direktiv 2005/36 … är tillämpliga i förevarande fall, ska då dessa bestämmelser tolkas så, att de utgör hinder för att uttagningskommittén för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation, som villkor för deltagande i uttagningsprovet, kräver att sökanden har en doktors- eller licentiatexamen i juridik från ett belgiskt universitet, eller att den franskspråkiga gemenskapen, som är behörig i utbildningsfrågor, har erkänt att [den yrkesinriktade masterexamen] är likvärdig med en doktors-, licentiat eller masterexamen i juridik från ett belgiskt universitet?

5) Om artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt direktiv 2005/36 … är tillämpliga i förevarande mål, ska då dessa bestämmelser tolkas så, att de ålägger uttagningskommittén för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation att jämföra Alain Laurent Brouillards kvalifikationer, vilka framgår av hans examensbevis och hans yrkeserfarenhet, med de kvalifikationer som en doktors- eller licentiatexamen i juridik från ett belgiskt universitet ger och i förekommande fall ålägga honom en sådan kompensationsåtgärd som avses i artikel 14 i direktiv 2005/36?”

21. Alain Laurent Brouillard har också överklagat den franskspråkiga gemenskapens beslut av den 27 oktober 2011 till den hänskjutande domstolen och yrkat att beslutet ska ogiltigförklaras. Denna ogiltighetstalan, som inte utgör en del av målet i den nationella domstolen, ogillades den 15 maj 2014.

22. Alain Laurent Brouillard, den belgiska och den italienska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Alain Laurent Brouillard, den belgiska regeringen och kommissionen yttrade sig också muntligen vid förhandlingen den 25 mars 2015.

Bedömning

Inledande anmärkningar

23. Den hänskjutande domstolen har i princip ställt de första tre tolkningsfrågorna för att få klarhet i huruvida principen om fri rörlighet samt direktiv 2005/36 är tillämpliga i det nationella målet. Jag ska först undersöka huruvida omständigheterna i det nationella målet utgör en rent intern situation som artikel 45 FEUF inte är tillämplig på (fråga 1). Jag ska därefter undersöka huruvida artikel 45.4 FEUF utgör hinder för att tillämpa övriga delar av den artikeln samt direktiv 2005/36 i det nationella målet (fråga 3). Efter detta ska jag undersöka huruvida funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation är ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 2005/36 (fråga 2). Svaret på sistnämnda fråga avgör huruvida nämnda direktiv är tillämpligt i det nationella målet.

24. Frågorna 4 och 5 bör prövas gemensamt. De avser huvudsakligen frågan huruvida principerna om fri rörlighet och direktiv 2005/36, om de är tillämpliga i det nationella målet, innebär att uttagningskommittén inte hade rätt att avslå Alain Laurent Brouillards ansökan om deltagande i uttagningsprovet på den grunden att han inte hade nödvändiga akademiska kvalifikationer utan att först jämföra dessa med den kunskap och kompetens han hade erhållit till följd av sina examina och sin yrkeserfarenhet och, i förekommande fall, ålägga honom en kompensationsåtgärd i enlighet med artikel 14 i direktiv 2005/36.

25. Innan jag undersöker det ovanstående ska jag dock ta upp tre inledande frågor.

26. För det första delar jag den belgiska och den italienska regeringens uppfattning att det nationella målet rör tillträde till anställning i offentlig tjänst i Belgien, snarare än tillträde till verksamhet som egenföretagare i nämnda medlemsstat. Artikel 49 FEUF saknar därför relevans. Jag kommer därför att begränsa min bedömning till artikel 45 FEUF och direktiv 2005/36.

27. Vidare verkar den hänskjutande domstolen ha antagit att artiklarna 4 och 13.1 i direktiv 2005/36 har vertikal direkt effekt och att Alain Laurent Brouillard därför kan åberopa dem direkt i det nationella målet. Detta antagande är riktigt. Bestämmelserna föreskriver i ovillkorlig och tillräckligt precis ordalydelse att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska göra det möjligt för en person att där utöva ett yrke, på samma villkor som gäller för medlemsstatens medborgare, för vilket det krävs vissa yrkeskvalifikationer, om personen i fråga är behörig att utöva samma yrke i en annan medlemsstat.(11)

28. Slutligen harmoniserar inte direktiv 2005/36 utövandet av reglerade yrken i medlemsstaterna. Genom direktivet inrättas snarare en mekanism för erkännande av yrkeskvalifikationer. Direktivet gör det möjligt för berörda personer att i värdmedlemsstaten få tillträde till samma reglerade yrke som de har behörighet att utöva i sin egen medlemsstat och utöva det på samma villkor som värdmedlemsstatens medborgare.(12) Om det förutsätts att alla andra villkor för tillämpning av direktiv 2005/36 är uppfyllda (bland annat att funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation utgör ett ”reglerat yrke”), kan Alain Laurent Brouillard därför endast åberopa nämnda direktiv om han innehar de yrkeskvalifikationer som krävs för att i Frankrike utöva verksamhet som är likvärdig med funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation.(13) Det är dock min uppfattning att funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien inte är ett reglerat yrke, vilket innebär att direktiv 2005/36 inte är tillämpligt i det nationella målet.(14) Om domstolen delar denna uppfattning behöver den hänskjutande domstolen inte bedöma frågan.

Utgör omständigheterna i det nationella målet en ”rent intern situation” som inte omfattas av artikel 45 FEUF (fråga 1)?

29. Den belgiska regeringen har gjort gällande att artikel 45 FEUF inte är tillämplig i det nationella målet, eftersom det inte har tillräcklig koppling till unionsrätten. Även om Alain Laurent Brouillard till stöd för sitt yrkande att han är behörig att delta i uttagningsprovet har åberopat en examen han erhållit i en annan medlemsstat, fullgjorde han den universitetsutbildningen på distans.

30. Den belgiska regeringens argument förmår inte övertyga mig.

31. Det följer av fast rättspraxis att fördragets bestämmelser om fri rörlighet inte kan tillämpas på verksamheter som till alla väsentliga delar är begränsade till en enda medlemsstat.(15) Nämnda bestämmelser tillförsäkrar dock medborgarna i en viss medlemsstat rättigheter när dessa, genom att ha varit lagligt bosatta inom en annan medlemsstats territorium där de har förvärvat yrkeskvalifikationer, i förhållande till sitt ursprungsland befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för alla andra rättssubjekt som omfattas av de rättigheter och friheter som garanteras genom unionsprimärrätten.(16) Mer generellt skulle fri rörlighet för arbetstagare inte uppnås om medlemsstaterna kan underlåta att tillämpa denna frihet på de av deras medborgare som har utnyttjat de möjligheter som finns i unionsrätten att förvärva yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat. Det gäller i synnerhet när dessa medborgare har förvärvat en kvalifikation vid ett universitet som kompletterar deras grundutbildning och som de har för avsikt att åberopa vid återkomsten till sitt ursprungsland.(17)

32. Alain Laurent Brouillard har åberopat en examen från en akademisk institution i Frankrike. Han har således utövat sin rätt att utbilda sig vid ett universitet i en annan medlemsstat. Med hänsyn till detta saknar det enligt min uppfattning relevans för tillämpligheten av artikel 45 FEUF i det nationella målet huruvida det förekom gränsöverskridande rörlighet i syfte att förvärva denna yrkeskvalifikation. Ponera exempelvis att en student som bor i en medlemsstat deltar i distansutbildning vid ett utbildningsinstitut i en annan medlemsstat. Avsikten är att studenten ska resa till denna andra medlemsstat för att genomgå en slutlig muntlig tentamen där. Studenten blir dock oförmögen att resa av hälsoskäl. Utbildningsinstitutet som tillhandahåller distanskursen låter studenten genomföra den muntliga tentamen hemifrån via videokonferens. Studenten blir godkänd och erhåller sin yrkeskvalifikation. Jag ser inget skäl till varför studenten inte därefter skulle kunna åberopa artikel 45 FEUF enligt tolkningen i ovan i punkt 31 angiven rättspraxis.

33. I alla händelser angav Alain Laurent Brouillard uttryckligen, som svar på en fråga från mig vid den muntliga förhandlingen, att han reste till Poitiers universitet den 10 juli 2010 för att genomgå en muntlig tentamen som pågick i tre timmar. Även om det slutligen ankommer på den nationella domstolen att bedöma de faktiska omständigheterna kan EU-domstolen gå vidare under (det nästan säkra) antagandet att någon form av fysisk gränsöverskridande rörlighet förekom och att det, baserat på de faktiska omständigheterna, inte är en rent intern situation.

Utgör artikel 45.4 FEUF hinder för att tillämpa övriga delar av artikeln samt direktiv 2005/36 i det nationella målet (fråga 3)?

34. Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation utgör ”anställning i offentlig tjänst” i den mening som avses i artikel 45.4 FEUF.

35. Med hänsyn till den grundläggande betydelse som principerna om fri rörlighet för och likabehandling av arbetstagare i unionen har, bör ovannämnda undantag inte ges en räckvidd som överskrider det ursprungliga syftet med undantaget, nämligen att ge medlemsstaterna möjlighet att begränsa utländska medborgares tillträde till viss verksamhet i offentlig tjänst, vilket förutsätter att innehavarna av dem är särskilt solidariska med staten och att det ömsesidiga förhållande av rättigheter och skyldigheter föreligger som utgör grunden för ett medborgarskap.(18) Följaktligen avser undantaget i artikel 45.4 FEUF endast utländska medborgares tillträde till vissa offentliga tjänster i en medlemsstat.(19)

36. Alain Laurent Brouillard är en belgisk medborgare som söker tillträde till en offentlig tjänst i Belgien . Således kan Belgien inte åberopa artikel 45.4 FEUF till stöd för att vägra honom det skydd han har enligt de första tre punkterna i nämnda bestämmelse. Artikel 45.4 hindrar därför inte att direktiv 2005/36 tillämpas på omständigheterna i det nationella målet.

37. I fall då omständigheterna skiljer sig från de som är för handen i det nationella målet kan det vara nödvändigt att avgöra frågan huruvida funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation utgör ”anställning i offentlig tjänst” i den mening som avses i artikel 45.4 FEUF. Parterna har lagt ner mycket tid på denna fråga i sina skriftliga och muntliga yttranden. Jag ska därför diskutera den kortfattat.

38. Enligt min uppfattning utgör funktionen som rättssekreterare inte ”anställning i offentlig tjänst” i den mening som avses i artikel 45.4 FEUF.

39. Som ett undantag från den grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare ska artikel 45.4 FEUF tolkas restriktivt.(20)

40. I domen kommissionen/Belgien,(21) gjorde den belgiska regeringen gällande att ”anställning i offentlig tjänst” är ett institutionellt begrepp som inte motsvarar ”utövandet av offentlig makt” enligt den bestämmelse som nu är artikel 51 FEUF.(22) Det avgörande är således enligt den belgiska regeringens uppfattning arbetsgivarens identitet, snarare än verksamheten som den anställde utövar.

41. Domstolen underkände detta argument till förmån för en funktionell tolkning av begreppet ”anställning i offentlig tjänst”. Artikel 45.4 FEUF är endast tillämplig i den utsträckning den berörde arbetstagaren 1) direkt eller indirekt deltar i utövandet av myndighetsutövning, och 2) utför uppgifter som är förenade med en plikt att skydda statens intressen och, mer generellt, offentliga inrättningar.(23) Det avgörande är således huruvida en anställning är typisk för den offentliga förvaltningens särskilda verksamhet i den mån den är förenad med myndighetsutövning och ansvar för skyddandet av statens allmänna intressen.(24)

42. Mot bakgrund av handlingarna i målet, delar jag inte den uppfattning som den belgiska och den italienska regeringen har gjort gällande, nämligen att anställning som rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien uppfyller det första kravet.

43. Som jag ser det utgör, å ena sidan, befattningarna som förste president, president och domare och, å andra sidan, befattningarna som högste kunglige åklagare, förste allmänne åklagare och åklagare vid Cour de cassation tjänster som är typiska för den offentliga verksamheten att skipa rättvisa.(25) I befattningarna ingår antingen att döma i överklaganden som har anhängiggjorts vid Cour de cassation, som är den högsta instansen i tvistemål och brottmål i Belgien, eller att lämna oberoende råd (formella yttranden) rörande sådana överklaganden. Vidare ingår plikter som är avsedda att skydda statens allmänna intressen genom att säkerställa att lagen följs inom ramen för både tvister mellan privata rättssubjekt och tvister vilka involverar offentliga myndigheter.

44. Det framgår av den belgiska regeringens muntliga och skriftliga yttranden att rättssekreterarna vid Cour de cassation biträder och stöder dessa domstolstjänstemän. Rättssekreterarnas huvudsakliga roll är att utreda mål som är anhängiggjorda vid domstolen, genomföra rättsutredningar och bistå nämnda tjänstemän med att upprätta domar och yttranden.

45. Den belgiska regeringen bekräftade vid förhandlingen att rättssekreterarna vid Cour de cassation inte har rätt att fatta (eller ens delta i) juridiska beslut av något slag, att de inte kan ställa frågor till parterna vid förhandlingar och inte har något avgörande inflytande i fråga om den juridiska argumentering som läggs till grund för domar och yttranden. Rättssekreterarna utför sina uppgifter helt och hållet under överinseende av de domstolstjänstemän de arbetar för och som bär hela ansvaret för de domar och yttranden de meddelar. Rättssekreterarnas sekundära och förberedande funktion verkar således medföra att utövandet av domstolsmakten helt ankommer på dessa juridiska tjänstemän.

46. Till följd av detta, och även om detta är en fråga som det i slutänden i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, anser jag att rättssekreterarens roll är alltför avlägsen det som utgör kärnan i den offentliga tjänsten att skipa rättvisa för att de ska anses delta i (ens indirekt) myndighetsutövning.(26)

47. Denna slutsats rubbas inte av det argument som har framförts av den belgiska regeringen, nämligen att artikel 310 i domstolsprocesslagen formellt klassificerar rättssekreterare vid Cour de cassation som ”ledamöter” av nämnda domstol och att de delvis regleras av samma lagbestämmelser som domare och andra domstolstjänstemän, bland annat när det gäller utnämning och ersättning, semester, ”privilège de juridiction”(27) och förbud mot att utöva (vissa) funktioner utanför domstolen. Sådana aspekter har inte ett direkt samband med arten av de uppgifter som rättssekreterarna utövar.

Är funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 2005/36 (fråga 2)?

48. Frågan huruvida direktiv 2005/36 är tillämpligt i det nationella målet beror också på om funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation utgör ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36. Den frågan beror i sin tur på om det krävs ”bestämda yrkeskvalifikationer” för tillträde till och utövande av yrket.(28)

49. För det första saknar förhållandet att anställningen som rättssekreterare regleras av särskilda offentligrättsliga bestämmelser enligt belgisk rätt relevans för bedömningen av om anställningen utgör ett reglerat yrke i den mening som avses i direktiv 2005/36.(29)

50. Vidare saknar den belgiska regeringens argument att funktionen som rättssekreterare inte återfinns i listan över reglerade yrken som publiceras av kommissionen också relevans. Den listan utgör inte en del av en bindande unionsrättsakt och är därför endast vägledande.

51. Kommissionen har gjort gällande att en anställning som rättssekreterare vid Cour de cassation inte förutsätter ”särskilda yrkeskvalifikationer” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36. En doktors- eller licentiatexamen i juridik eller en masterexamen i juridik är allmänna examensbevis som ger behörighet för en mängd yrken. Dessutom föregås urvalsprocessen vid rekrytering av rättssekreterare inte av ett prov som leder till ett lämplighetsintyg.

52. Jag gör samma bedömning.

53. Vissa av definitionerna i artikel 3 i direktiv 2005/36 ger användbar vägledning för tolkningen av begreppet ”särskilda yrkeskvalifikationer”. Enligt artikel 3.1 b, omfattar yrkeskvalifikationer kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer och i artikel 3.1 c anges att formella kvalifikationer omfattar examensbevis ”för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i [unionen]”. I artikel 3.1 e i direktiv 2005/36 definieras vidare ”reglerad utbildning” som ”all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning”.(30)

54. Mot denna bakgrund tycker jag det är klart att inte alla universitetsutbildningar kan betraktas som en särskild yrkeskvalifikation i den mening som avses i direktiv 2005/36. Det är bara universitetsutbildningar som är särskilt avsedda att förbereda studenter för ett bestämt yrke och som vittnar om att studenter med godkänt resultat har fullgjort en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i unionen som omfattas av detta begrepp.

55. De akademiska kvalifikationer som krävs för att utnämnas till rättssekreterare vid Cour de cassation är inte särskilt avsedda att förbereda personer för rollen som rättssekreterare vid nämnda domstol, utan ger tillträde till en mängd yrken. Med beaktande av kvalifikationernas allmänna natur intygar de inte att personen som innehar dem har fullgjort en särskild yrkesutbildning och de utgör således inte ”särskilda yrkeskvalifikationer”. Följaktligen kan Alain Laurent Brouillard inte åberopa direktiv 2005/36 i det nationella målet.

56. Omständigheten att rättssekreterare utnämns på grundval av ett uttagningsprov som innefattar en jämförande bedömning av de sökande påverkar inte denna slutsats. I domen Rubino fann domstolen att omständigheten att ha blivit antagen efter ett förfarande som syftade till att välja ut ett förutbestämt antal personer på grundval av en jämförande bedömning av de sökande, snarare än med tillämpning av absoluta kriterier och som innebär att en behörighet med strikt tidsbegränsad giltighetstid tillerkänns, inte kunde anses utgöra en yrkeskvalifikation i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktiv 2005/36.(31)

57. Inte heller rubbas den slutsats jag kommit fram till av regeln i artikel 259 terdecies i straffprocesslagen som föreskriver att utnämningen av rättssekreterare vid Cour de cassation endast blir slutgiltig tre år efter anställningens början. Det är riktigt att obligatorisk utbildning under en viss tid, i vissa situationer, kan bidra till att ett yrke ska betraktas som reglerat. I domen Burbaud, till exempel, slog domstolen fast att en tjänst som chef i den franska offentliga sjukhussektorn utgjorde ett reglerat yrke. Domstolen stödde sig i huvudsak på förhållandet att tjänsten enligt fransk rätt var förbehållen provanställda som hade fullgjort en kurs vid École nationale de la santé publique och hade fullgjort en sluttentamen med godkänt resultat som intygade att de hade nödvändig teoretisk och praktisk kunskap för att arbeta i sjukhusförvaltningen.(32) Detta kan dock inte jämföras med de krav som uppställs i den nationella lagstiftningen i förevarande mål. Den belgiska regeringen bekräftade vid förhandlingen att denna lagstiftning inte föreskriver någon särskilt utbildning där studenterna, efter att ha fullgjort utbildningen med godkänt resultat, erhåller ett intyg på att de innehar den nödvändiga yrkeskvalifikationen. Som antyds av ordalydelsen i artikel 259 terdecies, är den treårsperiod som inleds vid anställningen som rättssekreterare snarare avsedd att vara en provanställning som gör att de domstolstjänstemän som bistås av rättssekreterarna kan kontrollera att de genomför sina arbetsuppgifter på rätt sätt och därför kan besluta huruvida anställningen ska övergå i en tillsvidareanställning.(33)

Vilka skyldigheter hade uttagningskommittén enligt artikel 45 FEUF (frågorna 4 och 5)?

58. Jag har kommit fram till att direktiv 2005/36 inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen. Min bedömning av frågorna 4 och 5 är därför begränsad till artikel 45 FEUF. Krävdes enligt nämnda bestämmelse att uttagningskommittén måste kontrollera huruvida Alain Laurent Brouillards akademiska kvalifikationer, tillsammans med hans yrkeserfarenhet, gav honom en kunskap och kompetens som kunde jämställas med den som en person med en doktors-, licentiat- eller masterexamen i juridik från ett belgiskt universitet har?

59. I avsaknad av harmoniserade villkor för tillträde till ett visst yrke hindrar inte unionsrätten att en medlemsstat, som en förutsättning för anställning som rättssekreterare vid en av sina domstolar, kräver att sökanden ska ha särskilda kunskaper och kvalifikationer som intygar att sökanden är lämplig för tjänsten.(34) Denna behörighet måste dock utövas i överensstämmelse med de grundläggande friheter som föreskrivs i fördragen.(35)

60. Det följer av fast rättspraxis att myndigheterna i en medlemsstat, när de ska ta ställning till en ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett examensbevis eller yrkesmässiga kvalifikationer, ska beakta personens yrkeskvalifikationer och därvid göra en jämförelse mellan å ena sidan de kvalifikationer som intygas genom personens utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt personens relevanta yrkeserfarenhet och å andra sidan de yrkeskvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen för att utöva yrket i fråga.(36)

61. Detta undersökningsförfarande ska ge myndigheterna i den berörda medlemsstaten möjlighet att objektivt försäkra sig om att det utländska examensbeviset garanterar att dess innehavare har kunskaper och kvalifikationer som är, om inte identiska, så åtminstone likvärdiga med dem som garanteras genom ett nationellt examensbevis. Bedömningen ska ske uteslutande med beaktande av den kunskaps- och kvalifikationsnivå som innehavaren av ett sådant examensbevis kan antas ha uppnått, med hänsyn till vad som i beviset intygas om innehållet i och varaktigheten av den teoretiska och praktiska utbildning som har genomförts.(37) Vidare ska de kunskaper som intygas genom det examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat och de kvalifikationer och/eller den yrkeserfarenhet som förvärvats i andra medlemsstater liksom den erfarenhet som har förvärvats i den medlemsstat där den berörda personen har ingett sin ansökan bedömas mot bakgrund av de yrkeskvalifikationer som krävs enligt värdmedlemsstatens bestämmelser.(38)

62. Eftersom all praktisk erfarenhet av att utöva verksamhet som har anknytning till det yrke till vilket tillträde söks kan öka den sökandes kunskaper ankommer det emellertid på den behöriga myndigheten att beakta all praktisk erfarenhet som är användbar för att utöva det yrke som den sökande önskar få tillträde till. Vilket exakt värde denna erfarenhet ska tillmätas ska avgöras av den behöriga nationella myndigheten med hänsyn till de specifika arbetsuppgifter som utförs, de kunskaper som förvärvats och tillämpas vid utförande av dessa arbetsuppgifter samt de tilldelade ansvarsområdena och vilken nivå av självständighet som den berörde åtnjuter.(39)

63. Inom ramen för denna undersökning kan en medlemsstat ta hänsyn till de objektiva skillnader som finns såväl vad gäller den rättsliga ramen för ifrågavarande yrke i ursprungsmedlemsstaten som verksamhetsområdet.(40) När det gäller juristyrken kan en medlemsstat därför företa en jämförande undersökning av examensbevis och ta hänsyn till de skillnader som föreligger mellan de nationella rättsordningarna. Om jämförelsen visar att de kunskaper och kvalifikationer som garanteras genom det utländska examensbeviset bara delvis motsvarar de som krävs har värdmedlemsstaten rätt att kräva att den berörda personen bevisar att han (exempelvis genom praktisk erfarenhet) har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas.(41)

64. I det nationella målet synes Alain Laurent Brouillard inte ha förvärvat vad som i Belgien betraktas som en fullständig juristutbildning. Han bekräftade särskilt under den muntliga förhandlingen att den yrkesinriktade masterexamen han fullfört vid Poitiers universitet inte innehöll några kurser i belgisk rätt. Han angav vidare att denna examen inte heller omfattade några kurser i offentlig rätt eller arbetsrätt, vilket, enligt den franskspråkiga gemenskapens likvärdighetskommitté, är något som krävs för att fullgöra en examen på forskarnivå i dess gemenskap.

65. Alain Laurent Brouillards yrkesinriktade masterexamen utgör dock en universitetsutbildning som omfattar viss juridisk utbildning. Därmed har den vid första påseende viss relevans för de kvalifikationer som krävs för att bli rättssekreterare vid Cour de cassation.

66. Alain Laurent Brouillard åberopade inte heller endast sina akademiska kvalifikationer inför de belgiska myndigheterna, utan också sin samlade yrkeserfarenhet, för att styrka att han hade nödvändig behörighet för att söka tjänsten som rättssekreterare.(42) Enligt Alain Laurent Brouillard har hans fleråriga anställning på avdelningen för dokumentation och textöverensstämmelse på Cour de cassation, som omfattar en stor del av de uppgifter som fullgörs av rättssekreterare, tillsammans med hans akademiska kvalifikationer gett honom en kunskap och erfarenhet som motsvarar den som krävs för att utnämnas till rättssekreterare.

67. Mot denna bakgrund,(43) hade uttagningskommittén en skyldighet att undersöka huruvida den kunskap och erfarenhet som Alain Laurent Brouillard hade förvärvat under sin praktiska yrkeserfarenhet, bland annat som anställd vid Cour de cassation, i tillräckligt utsträckning visade att han hade de kvalifikationer som till synes saknades enbart på grundval av hans examensbevis.

68. Jag finner det tveksamt att det beslut som är föremål för prövning i den nationella domstolen är förenligt med dessa principer, såtillvida att uttagningskommittén uteslutande verkar ha stött sig på omständigheten att Alain Laurent Brouillard inte innehade de nödvändiga akademiska kvalifikationerna för att utnämnas till rättssekreterare. Detta är dock i slutänden en fråga som den hänskjutande domstolen ska avgöra mot bakgrund av alla relevanta omständigheter i målet.

Förslag till avgörande

69. Med hänsyn till allt vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Conseil d’État (Belgien) på följande sätt:

1) Artikel 45 FEUF är tillämplig i en situation där en belgisk medborgare, som är bosatt i Belgien och som inte har utövat någon yrkesverksamhet i en annan medlemsstat, till stöd för sin ansökan om att få delta i ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien åberopar ett examensbevis som har utfärdats av ett franskt universitet.

2) En medlemsstat kan inte tillämpa undantaget i artikel 45.4 FEUF mot sina egna medborgare. Följaktligen undantas den ovan beskrivna situationen inte på denna grund från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer.

3) Befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation i Belgien är inte ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36.

4) Artikel 45 FEUF utgör hinder för en offentlig myndighet i en medlemsstat att vägra en person att delta i ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare på den grunden att personen i fråga inte har en doktors-, licentiat- eller masterexamen i juridik från ett universitet i den medlemsstaten eller en examen från ett universitet i en annan medlemsstat som av en annan offentlig myndighet i den första medlemsstaten har erkänts som likvärdig, utan att kontrollera huruvida hans samtliga kvalifikationer, inklusive eventuella kvalifikationer som han erhållit i en annan medlemsstat, och som är tillräckligt relevanta när det gäller tillträde till och utövande av nämnda yrke, tillsammans med hans praktiska yrkeserfarenhet, ger honom likvärdig kunskap och erfarenhet.

(1) .

(2) – Denna avdelning ansvarar bland annat för att översätta domar och yttranden till de officiella språken i Belgien och kontrollera överensstämmelsen mellan de olika språkversionerna av dessa handlingar.

(3) – EUT L 255, s. 22 i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 av den 3 mars 2011 om ändring av bilagorna II och V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36 (EUT L 59, s. 4), som var den aktuella lydelsen vid tidpunkten för förfarandet i den nationella domstolen.

(4) – Skäl 1 i direktiv 2005/36.

(5) – Skäl 3 i direktiv 2005/36.

(6) – Skäl 41 i direktiv 2005/36.

(7) – Detta syfte motsvarar syftet med rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier (EGT L 19, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192), som ersattes av direktiv 2005/36. Se dom kommissionen/Spanien (C‑286/06, EU:C:2008:586), punkt 71.

(8) – Enligt uppgifter på det belgiska justitieministeriets webbplats består åklagarenheten vid Cour de cassation av högste kunglige åklagaren, förste allmänne åklagaren och åklagare.

(9) – Artikel 2 i lag av den 30 december 2009.

(10) – Före Bolognareformen av den högre utbildningen omfattade en kandidatexamen i juridik (”candidature en droit”) huvudsakligen introduktionskurser i allmänna juridiska ämnen och utgjorde i princip ett krav för att påbörja en treårig licentiatutbildning i juridik som omfattade utbildning i huvudgrenarna i belgisk rätt samt unionsrätt och internationell rätt. För behörighet att arbeta som jurist krävdes en licentiatexamen i belgisk rätt (nu en masterexamen i belgisk rätt). Dessa kandidat- respektive licentiatexamina i juridik har nu ersatts av en treårig fil. kand. och en tvåårig masterexamen i juridik.

(11) – Se, analogt, dom Beuttenmüller, C‑102/02, EU:C:2004:264, punkt 55 (angående artikel 3 a i direktiv 89/48), och dom Aslanidou, C‑142/04, EU:C:2005:473, punkt 33 (angående artikel 3 a i rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG (EGT L 209, s. 25, som i huvudsak motsvarar artikel 3 a i direktiv 89/48).

(12) – Se artiklarna 1 och 4 i direktiv 2005/36. Med avseende på Alain Laurent Brouillard, är ”värdmedlemsstaten” i den mening som avses i dessa artiklar faktiskt den medlemsstat han är medborgare i (Belgien).

(13) – Detta skulle dock inte hindra att det i Belgien uppställs krav att han måste fullgöra en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov i enlighet med artikel 14 i direktiv 2005/36.

(14) – Se nedan punkterna 48–57.

(15) – Se, exempelvis, dom López Brea and Hidalgo Palacios, C‑330/90 och C‑331/90, EU:C:1992:39, punkterna 7–9, samt dom Steen, C‑332/90, EU:C:1992:40, punkt 9.

(16) – Se, exempelvis, dom Knoors, 115/78, EU:C:1979:31, punkt 24, dom Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 15, samt dom Fernández de Bobadilla, C‑234/97, EU:C:1999:367, punkt 30.

(17) – Dom Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkterna 16 och 17.

(18) – Dom Alevizos, C‑392/05, EU:C:2007:251, punkterna 69 och 70 och där angiven rättspraxis. Denna definition bygger på Europadomstolens dom i målet Nottebohm (dom av den 6 april 1955, Recueil des arrêts et décisions, 1955, § 4, s. 23.).

(19) – Se dom Grahame and Hollanders, C‑248/96, EU:C:1997:543, punkt 32, och dom Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑195/98, EU:C:2000:655, punkt 36.

(20) – Se, exempelvis, dom Colegio de Oficiales de la Marina Mercante Española, C‑405/01, EU:C:2003:515, punkt 41, samt dom kommissionen/Grekland, C‑460/08, EU:C:2009:774, punkt 29.

(21) – 149/79, EU:C:1980:297.

(22) – Enligt nämnda artikel gäller bestämmelserna om etableringsfrihet i FEUF inte verksamhet som ”om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt”. Av artikel 62 FEUF följer att detta undantag också ska tillämpas på fri rörlighet för tjänster.

(23) – Dom kommissionen/Belgien, 149/79, EU:C:1980:297, punkt 10.

(24) – Dom kommissionen/Belgien, 149/79, EU:C:1980:297, punkt 12.

(25) – Se generaladvokat Cruz Villalóns förslag till avgörande kommissionen/Portugal C‑52/08, EU:C:2010:514, punkt 41.

(26) – Se, analogt, rörande undantaget i artikel 51 FEUF, dom Reyners, 2/74, EU:C:1974:68, punkt 53 (angående jurister i Belgien), dom Thijssen, C‑42/92, EU:C:1993:304, punkt 22 (angående ”auktoriserade kommissionärer” vid försäkringsnämnden i Belgien) samt dom Peñarroja Fa, C‑372/09 och C‑373/09, EU:C:2011:156, punkt 44 (angående domstolsexperter i Frankrike).

(27) – Med avseende på vissa brott är appellationsdomstolen (artikel 479 i straffprocesslagen) första instans i åtal mot domstolstjänstemän i Belgien.

(28) – Det är utrett i målet att funktionen som rättssekreterare vid Cour de cassation inte är ett yrke som utövas av medlemmar i en sådan yrkessammanslutning eller yrkesorganisation som anges i bilaga I till direktiv 2005/36 och att det därför inte kan betraktas som ett reglerat yrke på grundval av den sista meningen i artikel 3.1 a jämförd med artikel 3.2 i direktivet.

(29) – Dom Burbaud, C‑285/01, EU:C:2003:432, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis.

(30) – Min kursivering.

(31) – Dom Rubino, C‑586/08, EU:C:2009:801, punkt 32.

(32) – Dom Burbaud, C‑285/01, EU:C:2003:432, punkterna 44–53.

(33) – Treårsperioden kan därför inte heller jämställas med den praktiska tjänstgöring som krävs för att bli behörig att utöva advokatyrket. Se dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 51, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 23.

(34) – Se, exempelvis, dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 9 och där angiven rättspraxis, och dom Fernández de Bobadilla, C‑234/97, EU:C:1999:367, punkt 11.

(35) – Se, exempelvis, dom Mac Quen m.fl., C‑108/96, EU:C:2001:67, punkterna 24 och 25.

(36) – Se dom Vlassopoulou, C‑340/89, ECR, EU:C:1991:193, punkt 16, och dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 57.

(37) – Se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 17, och dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkterna 66 och 68.

(38) – Dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 45 och där angiven rättspraxis.

(39) – Dom Vandorou m.fl., C‑422/09, C‑425/09 och C‑426/09, EU:C:2010:732, punkterna 67–69.

(40) – Med avseende på Alain Laurent Brouillard är hans ”ursprungsmedlemsstat” faktiskt Frankrike, där han tog en examen i en yrkesinriktad masterutbildning som han har åberopat i målet i den nationella domstolen. Hans ”värdmedlemsstat” är Belgien (se ovan fotnot 12).

(41) – Dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkterna 18–20, och dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkterna 69–71.

(42) – Detta verkar ha fastställts genom det brev som Alain Laurent Brouillard skickade till förste presidenten vid Cour de cassation den 24 maj 2011, vilket är en av handlingarna i det nationella målet som domstolen haft tillgång till.

(43) – Den rättspraxis jag hänvisar till ovan i punkterna 60–63 kan inte innebära att varje kvalifikation som erhålls i en annan medlemsstat, oavsett hur lite relevans den har för att få tillträde till och utöva det aktuella yrket, utlöser kravet att bedöma praktisk yrkeserfarenhet som erhållits i värdmedlemsstaten eller på annan plats. Ett sådant krav skulle inte vara proportionerligt.