Förslag till avgörande av generaladvokat Sharpston föredraget den 17 mars 2016
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 31).
3 Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1).
4 De nu relevanta rättsakterna är 1) Dublin III-förordningen, som har ersatt Dublin II-förordningen, 2) kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3) – denna förordning har delvis upphävts genom Dublin III-förordningen och har ändrats i materiellt hänseende genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning nr 1560/2003 (EUT L 39, 2003, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen) och 3) Eurodacförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013). I mitt förslag till avgörande i målet Karim redogör jag (när så är relevant) närmare för bestämmelserna i Eurodacförordningen.
5 Till dessa rättsakter hör Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning) (EUT L 180, 2013, s. 60) (nedan kallat förfarandedirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat kvalificeringsdirektivet). Det direktivet upphävde och ersatte rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12) av den 21 december 2013.
6 Dom Abdullahi, C‑394/12, EU:C:2013:813, punkterna 60 och 62.
7 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan).
8 Konventionen undertecknades i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 189, s. 150, nr 2545). Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).
9 Motsvarande rättigheter till dem som anges i artikel 47 i stadgan anges i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen).
10 Konvention rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de Europeiska gemenskaperna (nedan kallad Dublinkonventionen) (EGT C 254, 1997, s. 1), vilken trädde i kraft den 1 september 1997. Före det datumet fastställdes förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som var ansvarig för att pröva en asylansökan i kapitel VII i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet (EGT L 239, 2000, s. 19), i enlighet med det protokoll som undertecknats den 26 april 1994.
11 Dublin II-förordningen är tillämplig i Danmark från och med 2006 i enlighet med avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i Danmark eller någon annan medlemsstat i Europeiska unionen, och om Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av Dublinkonventionen (EUT L 66, 2006, s. 38). Avseende Dublin III-förordningen finns inget motsvarande avtal och Danmark är således inte bundet av den. I enlighet med artiklarna 3 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av Dublin III-förordningen.
12 Skäl 4.
13 Skäl 5.
14 Skäl 9.
15 Skäl 19.
16 Skäl 32.
17 Skäl 39.
18 Artikel 5.2 b.
19 Artikel 5.3.
20 Artikel 8.1. Beslut ska fattas för barnets bästa (se även artikel 6.1).
21 Artiklarna 9, 10 och 11. Se även artikel 16 om medlemsstaternas diskretionära bedömning beträffande huruvida de ska ta på sig ansvaret för asylsökande som är beroende av andra familjemedlemmar.
22 EUT L 243, 2009, s. 1
23 Om en medlemsstat beslutar att pröva en ansökan i enlighet med artikel 17.1 blir den ansvarig medlemsstat. Denna bestämmelse kallas suveränitetsklausulen.
24 Artikel 18.1 b.
25 Artikel 18.1 c.
26 Artikel 18.1 d. Artikel 18.1 b–d ska läsas tillsammans med artiklarna 23, 24, 25 och 29.
27 Artikel 18.2.
28 Artikel 20.1.
29 Artikel 21.1.
30 Artikel 22.1.
31 Artikel 22.2.
32 Artikel 22.3.
33 Den franska versionen av artikel 26.1 i Dublin III-förordningen har följande lydelse: Lorsque l’État membre requis accepte la prise en charge ou la reprise en charge d’un demandeur ou d’une autre personne visée à l’article 18, paragraphe 1, point c) ou d), l’État membre requérant notifie à la personne concernée la décision de le transférer vers l’État membre responsable et, le cas échéant, la décision de ne pas examiner sa demande de protection internationale. … Här framgår det enligt min mening tydligare än i den engelska versionen att en medlemsstat i ett enda beslut får kombinera själva beslutet om överföring och (det parallella) beslutet att inte pröva sökandens ansökan om internationellt skydd.
34 Artikel 27.3 a och b.
35 Artikel 27.5 respektive 27.6.
36 Se rådets beslut 2004/512/EG av den 8 juni 2004 om inrättande av Informationssystemet för viseringar (VIS) (EUT L 213, 2004, s. 5), särskilt artikel 1.
37 I en broschyr som getts ut av Nederländerna anges att den behöriga nationella myndigheten vanligen bedömer huruvida en sökande uppfyller villkoren för uppehållstillstånd som asylsökande genom det allmänna asylförfarandet. Om de behöriga myndigheterna emellertid behöver mer tid för att utreda en ansökan kan det utvidgade asylförfarandet användas.
38 Den bestämmelsen undersöker jag i mitt förslag till avgörande i målet Karim.
39 Den hänskjutande domstolen hänvisade i sin tredje fråga till punkt 12 i beslutet om att begära förhandsavgörande.
40 Dom NS, C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 78 och 79.
41 Artiklarna 1 och 3.
42 Se, exempelvis, dom Puid, C‑4/11, EU:C:2013:740, punkterna 27–29.
43 Se, exempelvis, dom Puid, C‑4/11, EU:C:2013:740, punkterna 32–34.
44 Artikel 7.3. Se även artikel 8 rörande underåriga och artiklarna 9–11 rörande familjemedlemmar.
45 Se artikel 3.2 andra stycket.
46 Artikel 17.2.
47 Mehrdad Ghezelbash hade vid den tidpunkten inget behov av att ansöka om asyl: se ovan punkterna 28 och 29. Fastställandet av huruvida den styrkande bevisningen är tillräcklig i Mehrdad Ghezelbashs fall ankommer på den behöriga nationella myndigheten och kan omprövas av den nationella domstolen, som är den enda domstol som kan bedöma de faktiska omständigheterna.
48 Och även för en annan person, såsom det anges i artikel 27.1 i Dublin III-förordningen. Sådana personer omfattar två kategorier: 1) en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har återkallat sin ansökan och har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd (artikel 18.1 c) och 2) en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd (artikel 18.1 d).
49 Artikel 3.2 har kodifierat domstolens dom i de förenade målen NS, C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 94. Eftersom Dublin III-förordningen (som antogs den 26 juni 2013) föregick domstolens dom i målet Abdullahi (som avkunnades den 10 december 2013) med nästan sex månader, kan Dublin III-förordningen inte anses ha införlivat eller kodifierat sistnämnda dom.
50 Rätten till information (artikel 4), rätten till en personlig intervju (artikel 5) och rätten till familjeåterförening (artiklarna 9–11) har diskuterats vid domstolen som exempel på sådana rättigheter. Vid förhandlingen bekräftade Mehrdad Ghezelbashs ombud att sökanden vid den nationella domstolen inte har gjort gällande att någon av dessa rättigheter har kränkts.
51 Dom Petrosian m.fl., C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 34.
52 Skäl 4 respektive skäl 5.
53 Se skäl 9.
54 Se ovan punkterna 48–53.
55 Till exempel förlikningsförfarandet i artikel 37.
56 Se bestämmelserna i kapitel VI i Dublin III-förordningen, som handlar om förfaranden för övertagande och återtagande av asylsökande.
57 Dom Petrosian m.fl., C‑19/08, EU:C:2009:41, punkt 48.
58 Se artikel 12.5.
59 Se, exempelvis, dom van Gend & Loos, 26/62, EU:C:1963:1, som rörde enskildas tillvaratagande av sina rättigheter enligt EU-rätten. Se även domen Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 60 och där angiven rättspraxis, vad gäller rättsstatsprincipen.
60 Se, exempelvis, Morgades Gil, S., The discretion of States in the Dublin III system for determining responsibility for examining applications for asylum: What remains of the sovereignty and humanitarian clauses after the interpretations of the ECtHR and CJEU?, International Journal of Refugee Law, 2015, s. 433.
61 Se, exempelvis, Europadomstolens dom i målet Tarakhel mot Schweiz (GC), nr 29217/12, CEDH 2014 (utdrag).
62 Dom NS, C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 81, 99 och 100.
63 Se, exempelvis, dom K, C‑245/11, EU:C:2012:685, och dom MA m.fl., C‑648/11, EU:C:2013:367. Se även dom Cimade och GISTI, C‑179/11, EU:C:2012:594.
64 Se dom M.M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 81.
65 Se dom M.M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 82, där domstolen även hänvisade till rätten till god förvaltning, vilken garanteras genom artikel 41 i stadgan.
66 Se dom M.M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 85.
67 Se Europadomstolens dom i målet Mohammed mot Österrike, nr 2283/12, dom av den 6 juni 2013, punkterna 69 och 70.
68 Se ovan punkterna 31 och 32.
69 Se, analogt, dom kommissionen m.fl. mot Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119.
70 Se, analogt, dom Samba Diouf, C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 60.
71 Se ovan punkterna 68–74.