Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 19 juli 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Om människor vore änglar, skulle det inte behövas någon regering. Om änglar regerade över människorna, skulle det inte behövas någon extern eller intern kontroll av regeringen. Vid utformningen av en regering av människor som ska regera över människor, är den stora svårigheten följande: först måste regeringen ges möjlighet att kontrollera de som regeras, och därefter måste regeringen tvingas att kontrollera sig själv: Madison, J., Federalist No. 51, i Hamilton, A., Madison, J. och Jay, J., red. Genovese, M.A., The Federalist Papers, Palsgrave Macmillan, New York, 2009, s. 120, fri översättning. James Madison var en av de huvudsakliga upphovsmännen och en av de 39 personer som undertecknade Förenta staternas konstitution (år 1787). Han kom sedan att bli Förenta staternas fjärde president (under åren 1809–1817).

3 Denna begränsade förmåga att läsa det förflutna kan bland annat visa sig vara till stor nytta för att identifiera eventuella medhjälpare: se punkterna 178–184 i förevarande förslag till avgörande.

4 Se punkterna 252–261 i förevarande förslag till avgörande.

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11).

6 Dom av den 8 april 2014 ( C‑293/12 och C‑594/12, EU:C:2014:238).

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG (EUT L 105, 2006, s. 54).

8 Denna likvärdighet är förståelig, eftersom dessa nationella ordningar syftade till att införliva detta direktiv som i dag är ogiltigt.

9 Se beskrivningen av de nationella ordningar som är i fråga i målen vid de nationella domstolarna i punkterna 11–13 och 36 i förevarande förslag till avgörande.

10 Yttrande 2/13 av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 179), och dom av den 15 februari 2016, N. ( C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

11 I enlighet med artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan ska förklaringarna avseende stadgan beaktas vid tolkningen av stadgan (se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 20, och dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 47). Enligt dessa förklaringar motsvarar artikel 7 i stadgan artikel 8 i Europakonventionen, medan artikel 8 i stadgan inte motsvarar någon rättighet i Europakonventionen.

12 Se, bland annat, dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert ( C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkt 40 och där angiven rättspraxis), och dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

13 Se, bland annat, dom av den 16 september 1982, Vlaeminck ( 132/81, EU:C:1982:294, punkt 13), beslut av den 24 mars 2011, Abt m.fl. ( C‑194/10, EU:C:2011:182, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis), och dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko ( C‑180/12, EU:C:2013:693, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

14 Se punkterna 126–262 i förevarande förslag till avgörande.

15 Se punkterna 123–125 i förevarande förslag till avgörande.

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31).

17 Dom av den 6 november 2003, Lindqvist ( C‑101/01, EU:C:2003:596, punkterna 43 och 44).

18 Dom av den 10 februari 2009 ( C‑301/06, EU:C:2009:68).

19 Dom av den 10 februari 2009, Irland/parlamentet och rådet ( C‑301/06, EU:C:2009:68, punkt 80).

20 Eftersom direktiv 2002/58 kan betecknas som lex specialis i förhållande till direktiv 95/46 (se, i det avseendet, artikel 1.2 i direktiv 2002/58), anser jag inte att det är nödvändigt att undersöka huruvida en generell lagringsskyldighet är förenlig med den ordning som har inrättats genom direktiv 95/46, vilket för övrigt inte är en fråga som har ställts till domstolen. För fullständighetens skull vill jag dock gärna klargöra att ordalydelsen i artikel 13.1 i direktiv 95/46 ger medlemsstaterna ett större handlingsutrymme än vad artikel 15.1 i direktiv 2002/58 gör, vilken preciserar dess räckvidd i samband med tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Eftersom den möjlighet som föreskrivs i artikel 15.1 i direktiv 2002/58 gör det möjligt för en medlemsstat att införa en generell lagringsskyldighet, drar jag därav slutsatsen att artikel 13.1 i direktiv 95/46 också möjliggör detta.

21 Se punkterna 126–262 i förevarande förslag till avgörande.

22 Av EU-domstolens fasta praxis framgår nämligen att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. Domstolen har därför redan påpekat att den inte kan pröva en nationell lagstiftning mot stadgan när lagstiftningen inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Om nämnda lagstiftning däremot omfattas av unionsrättens tillämpningsområde ska EU-domstolen, när den tagit emot en begäran om förhandsavgörande, lämna samtliga tolkningsfakta som är nödvändiga för att den nationella domstolen ska kunna avgöra lagstiftningens förenlighet med de grundläggande rättigheterna, vilka EU-domstolen ska säkerställa att de iakttas (se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

23 Se punkt 88 i förevarande förslag till avgörande.

24 Se punkterna 90–97 i förevarande förslag till avgörande.

25 Närmare bestämt föreskrivs det i artikel 51.1 andra meningen i stadgan att medlemsstaterna är skyldiga att respektera de rättigheter som garanteras i stadgan när de tillämpar unionsrätten.

26 Beträffande räckvidden av detta undantag, se punkterna 90–97 i förevarande förslag till avgörande.

27 Se punkterna 185–262 i förevarande förslag till avgörande.

28 Se bland annat Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för rätten till åsikts- och yttrandefrihet, den 17 april 2013, A/HRC/23/40, nr 33: De tekniska framstegen gör det möjligt för staten att ägna sig åt övervakningsverksamhet som inte längre begränsas av kriterier vad gäller omfattning eller varaktighet … Staten har följaktligen numera större förmåga att bedriva simultan, integritetskränkande, riktad och storskalig övervakningsverksamhet än någonsin tidigare … Se även nr 50: I allmänhet har lagstiftningen inte hållit jämna steg med de tekniska förändringarna. I de flesta stater är rättsreglerna antingen obefintliga eller otillräckliga för att hantera de moderna förhållandena för kommunikationsövervakning …

29 Jag ska dock återkomma till de särskilda riskerna med att upprätta så omfattande databaser inom ramen för det krav på proportionalitet som i ett demokratiskt samhälle ställs på en sådan generell lagringsskyldighet som är i fråga i de nu aktuella nationella målen: se punkterna 252–261 i förevarande förslag till avgörande.

30 Se, i det avseendet, det argument som har anförts av Open Rights Group och Privacy International, vilket sammanfattas i punkt 104 i förevarande förslag till avgörande.

31 Att dessa krav är kumulativa bekräftas av artikel 15.1 sista meningen i direktiv 2002/58, enligt vilken [a]lla åtgärder som avses i denna punkt skall vara i enlighet med de allmänna principerna i gemenskapslagstiftningen, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 [FEU]. I artikel 6.1 FEU föreskrivs att [u]nionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i [stadgan], som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.

32 Av det faktum att dessa krav är kumulativa följer logiskt sett att eftersom de krav som uppställs i dessa två bestämmelser överlappar varandra, ska det strängaste kravet tillämpas eller, med andra ord, det krav som ger det mest långtgående skyddet för de aktuella rättigheterna.

33 Dom av den 17 december 2015 ( C‑419/14, EU:C:2015:832).

34 Se, bland annat, dom av den 17 oktober 2013, Schwarz ( C‑291/12, EU:C:2013:670, punkt 35) (ingrepp som föreskrevs i en EU-förordning), dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 57) (ingrepp som föreskrevs i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995), dom av den 6 oktober 2015, Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 47) (ingrepp som föreskrevs i den franska vallagen och den franska strafflagen), dom av den 17 december 2015, Neptune Distribution ( C‑157/14, EU:C:2015:823, punkt 69) (ingrepp som föreskrevs i en europeisk förordning och i ett europeiskt direktiv).

35 Dom av den 1 juli 2010, Knauf Gips/kommissionen ( C‑407/08 P, EU:C:2010:389, punkterna 87–92) (ingrepp som saknade rättslig grund).

36 C‑70/10, EU:C:2011:255, punkterna 94–100.

37 Se, bland annat, Europadomstolen, 14 september 2010, Sanoma Uitgevers B.V. mot Nederländerna, CE:ECHR:2010:0914JUD003822403, § 83.

38 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 mars 1987, Leander mot Sverige, CE:ECHR:1987:0326JUD000924881, § 50 och 51, Europadomstolen, 26 oktober 2000, Hassan och Tchaouch mot Bulgarien, CE:ECHR:2000:1026JUD003098596, § 84, Europadomstolen, 4 december 2008, S. och Marper mot Förenade kungariket, CE:ECHR:2008:1204JUD003056204, § 95, Europadomstolen, 14 september 2010, Sanoma Uitgevers B.V. mot Nederländerna, CE:ECHR:2010:0914JUD003822403, § 81–83, Europadomstolen, 31 mars 2016, Stoyanov m.fl. mot Bulgarien, CE:ECHR:2016:0331JUD005538810, § 124–126.

39 För att vara mer exakt anser jag att EU-domstolen inte kan göra en tolkning av detta krav som är mer tillåtande än Europadomstolens tolkning, vilket skulle få till följd att ett större antal ingrepp tilläts än vad som skulle följa av Europadomstolens tolkning av detta krav.

40 Uttrycket med stöd av lag används i artikel 8.2 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) och uttrycket föreskrivna i lag används i artikel 9.2 (tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet), i artikel 10.2 (yttrandefrihet) och i artikel 11.2 (frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet) i Europakonventionen. Inom ramen för stadgan är artikel 52.1 tillämplig på varje begränsning i utövandet av de rättigheter som slås fast i stadgan, om det antas att en sådan begränsning är tillåten.

41 Se, för ett liknande resonemang, Peers, S., Article 52 – Scope of guaranteed rights, i Peers, S., m.fl., The EU Charter of Fundamental Rights: a Commentary, Oxford, OUP, 2014, nr 52.39.

42 Se, bland annat, dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 26), dom av den 24 juni 2015, Hotel Sava Rogaška ( C‑207/14, EU:C:2015:414, punkt 26), och dom av den 26 februari 2015, Christie’s France ( C‑41/14, EU:C:2015:119, punkt 26).

43 Se, bland annat, Europadomstolen, 14 september 2010, Sanoma Uitgevers B.V. mot Nederländerna, CE:ECHR:2010:0914JUD003822403, § 83: [begreppet lag som förekommer i artiklarna 8–11 i Europakonventionen omfattar] både 'skriven rätt’, vilket innefattar såväl texter med lägre rang än lagstiftning som regleringsakter som antagits av en yrkessammanslutning, genom delegation från lagstiftaren, inom ramen för dess självständiga normativa befogenhet, och 'oskriven rätt’. 'Lag’ ska förstås så, att det omfattar både skriftlig lagtext och 'rätt som utarbetats’ av domstolar.

44 Något sådant krav framgår inte av lydelsen i artikel 15.1 i direktiv 2002/58 eller av systematiken i detta direktiv, av de skäl som har angetts i punkterna 99–116 i förevarande förslag till avgörande.

45 Se beskrivningen av de nationella ordningar som är i fråga i de nu aktuella nationella målen, bland annat i punkterna 13 och 36 i förevarande förslag till avgörande.

46 Datalagringsdomen, punkt 54. Se beskrivningen av de nationella ordningar som är i fråga i de nu aktuella nationella målen i punkterna 29–33 och 45 och 46 i förevarande förslag till avgörande.

47 Datalagringsdomen, punkt 42 och där angiven rättspraxis.

48 Dom av den 29 januari 2008 ( C‑275/06, EU:C:2008:54, punkterna 50–54).

49 Dom av den 29 januari 2008 ( C‑275/06, EU:C:2008:54).

50 Se punkterna 252–261 i förevarande förslag till avgörande.

51 Beträffande huruvida skyldigheten är nödvändig, se punkterna 185–245 i förevarande förslag till avgörande.

52 Beträffande huruvida skyldigheten är proportionerlig i egentlig mening, se punkterna 246–262 i förevarande förslag till avgörande.

53 Kommissionen har även framhållit att mervärdet av en generell lagringsskyldighet, jämfört med en riktad lagring av uppgifter, består i denna begränsade förmåga att utläsa det förgångna: se Commission Staff Working Document som lades fram som bilaga till det förslag till direktiv som ledde fram till antagandet av direktiv 2006/24, SEK(2005) 1131, den 21 september 2005, nr 3.6, Data Preservation versus Data Retention: [W]ith only data preservation as a tool, it is impossible for investigators to go back in time. Data preservation is only useful as of the moment when suspects have been identified – data retention is indispensable in many cases to actually identify those suspects.

54 Den franska regeringen har i det avseendet hänvisat till rapporten från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), Le numérique et les droits fondamentaux, 2014, s. 209 och 210. Conseil d’État framhåller i rapporten att en mekanism med riktade övervakningsåtgärder är klart mindre effektiv än systematisk lagring med hänsyn till nationell säkerhet och utredningen av personer som gjort sig skyldiga till brott. Den möjliggör nämligen inte någon retrospektiv tillgång till de utbyten som har ägt rum innan myndigheten identifierar ett hot eller ett brott: dess funktionsduglighet är således avhängig av myndigheternas förmåga att föregripa identiteten på de personer vars trafikuppgifter skulle kunna vara användbara, vilket är omöjligt inom kriminalpolisen. När det gäller till exempel ett grovt brott, kan den rättsliga myndigheten inte få tillgång till kommunikationerna före detta brott, en uppgift som dock är värdefull och ibland till och med oumbärlig för att identifiera gärningsmannen och medhjälparna, vilket några av den senaste tidens ärenden rörande terroristattacker har visat. Inom området för förebyggande av hot mot den nationella säkerheten, baserar sig de nya tekniska programmen på en förmåga att upptäcka svaga tecken, som är oförenlig med tanken att på förhand inrikta sig på farliga personer.

55 Commission Staff Working Document som lades fram som bilaga till det förslag till direktiv som ledde fram till antagandet av direktiv 2006/24, SEK(2005) 1131, den 21 september 2005, nr 1.2, The importance of traffic data for law enforcement.

56 Se, bland annat, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich ( C‑283/11, EU:C:2013:28, punkterna 54–57), dom av den 13 november 2014, Reindl ( C‑443/13, EU:C:2014:2370, punkt 39), och dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria ( C‑83/14, EU:C:2015:480, punkterna 120–122). Inom doktrinen, se bland annat Pirker, B., Proportionality Analysis and Models of Judicial Review, Europa Law Publishing, Groningen, 2013, s. 29: Under a necessity test, the adjudicator examines whether there exists an alternative measure which achieves the same degree of satisfaction for the first value while entailing a lower degree of non‑satisfaction of the second value.

57 Se Rivers, J., Proportionality and variable intensity of review, 65(1) Cambridge Law Journal (2006) 174, s. 198: The test of necessity thus expresses the idea of efficiency or Pareto‑optimality. A distribution is efficient or Pareto‑optimal if no other distribution could make at least one person better off without making any one else worse off. Likewise an act is necessary if no alternative act could make the victim better off in terms of rights‑enjoyment without reducing the level of realisation of some other constitutional interest.

58 Beträffande förekomsten av dessa två beståndsdelar i nödvändighetstestet, se Barak, A., Proportionality: Constitutional Rights and their Limitations, Cambridge University Press, Cambridge, 2012, s. 323–331.

59 Se, bland annat, dom av den 9 november 2010, Volker und Markus Schecke och Eifert ( C‑92/09 och C‑93/09, EU:C:2010:662, punkterna 77 och 86), och dom av den 7 november 2013, IPI ( C‑473/12, EU:C:2013:715, punkt 39).

60 Se punkterna 117–125 i förevarande förslag till avgörande.

61 Se punkterna 216–245 i förevarande förslag till avgörande.

62 Se datalagringsdomen, punkt 65: Domstolen konstaterar således att direktivet innebär ett ingrepp i dessa rättigheter som i unionens rättsordning är långtgående och synnerligen allvarligt, utan att ingreppet är noggrant avgränsat genom bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att det verkligen är begränsat till vad som är strängt nödvändigt (min kursivering).

63 Dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650).

64 Se punkterna 178–183 i förevarande förslag till avgörande.

65 Se Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Issue paper on the rule of law on the Internet and in the wider digital world, december 2014, CommDH/IssuePaper(2014)1, s. 115; Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från Förenta nationernas högkommissariat för mänskliga rättigheter om rätten till privatliv i den digitala tidsåldern, den 30 juni 2014, A/HRC/27/37, nr 26; Förenta nationernas generalförsamling, Rapport från den särskilde rapportören för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, den 23 september 2014, A/69/397, nr 18 och nr 19.

66 Detta påpekande avser endast generella skyldigheter att lagra uppgifter (vilka kan avse alla personer oberoende av någon som helst koppling till ett allvarligt brott) och inte riktade övervakningsåtgärder (vilka avser personer som tidigare har identifierats som att de har en koppling till ett allvarligt brott): beträffande denna distinktion, se punkterna 178–183 i förevarande förslag till avgörande.

67 Den tyska regeringen klargjorde särskilt vid förhandlingen att det tyska parlamentet har undantagit e-postmeddelanden från den lagringsskyldighet som föreskrivs i den tyska lagstiftningen, men att denna ordning omfattar samtliga användare och hela Tysklands territorium.

68 Se Barak, A., Proportionality: Constitutional Rights and their Limitations, Cambridge University Press, Cambridge, 2012, s. 344: The first three components of proportionality deal mainly with the relation between the limiting law’s purpose and the means to fulfil that purpose. … Accordingly, those tests are referred to as means‑end analysis. They are not based on balancing. The test of proportionality stricto sensu is different. … It focuses on the relation between the benefit in fulfilling the law’s purpose and the harm caused by limiting the constitutional right. It is based on balancing (min kursivering).

69 Europadomstolen, 12 januari 2016, Szabó och Vissy mot Ungern, CE:ECHR:2016:0112JUD003713814, § 68: Indeed, it would defy the purpose of government efforts to keep terrorism at bay, thus restoring citizens’ trust in their abilities to maintain public security, if the terrorist threat were paradoxically substituted for by a perceived threat of unfettered executive power intruding into citizens’ private spheres by virtue of uncontrolled yet far‑reaching surveillance techniques and prerogatives. In this context the Court also refers to the observations made by the Court of Justice of the European Union and, especially, the United Nations Special Rapporteur, emphasising the importance of adequate legislation of sufficient safeguards in the face of the authorities’ enhanced technical possibilities to intercept private information …

70 Se punkterna 170–173 i förevarande förslag till avgörande.

71 Jag vill dock precisera att kravet på en oberoende förhandskontroll enligt min mening inte kan ha sin grund i artikel 8.3 i stadgan, eftersom stadgan som sådan inte är tillämplig på de nationella bestämmelser som reglerar tillgången till lagrade uppgifter: se punkterna 123–125 i förevarande förslag till avgörande.

72 Se punkterna 252–261 i förevarande förslag till avgörande.

73 Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, den 28 december 2009, A/HRC/13/37, nr 62: [d]et får inte förekomma något hemligt övervakningssystem som inte står under tillsyn av en effektiv kontrollmyndighet eller något ingrepp som inte har godkänts av ett oberoende organ (se även nr 51). Se även Förenta nationernas generalförsamling, Rapport från den särskilde rapportören för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, den 23 september 2014, A/69/397, nr 61.

74 Se punkt 212 i förevarande förslag till avgörande. Vad beträffar journalisters källor framhöll Europadomstolen att det krävs förhandstillstånd från en oberoende myndighet, eftersom en kontroll i efterhand inte gör det möjligt att återställa sekretessen för sådana källor: se Europadomstolen, 22 november 2012, Telegraaf Media Nederland Landelijke Media B.V. m.fl. mot Nederländerna, CE:ECHR:2012:1122JUD003931506, § 101, och Europadomstolen, 12 januari 2016, Szabó och Vissy mot Ungern, CE:ECHR:2016:0112JUD003713814, § 77. I domen i målet Kopp mot Schweiz, som gällde avlyssning av en advokats telefonlinjer, kritiserade Europadomstolen det förhållandet att en tjänsteman vid administrationen, utan någon kontroll av en oberoende domstol, ansvarade för att granska den information som omfattades av yrkessekretess: se Europadomstolen, 25 mars 1998, Kopp mot Schweiz, CE:ECHR:1998:0325JUD002322494, § 74.

75 Se, i det avseendet, den mekanism som har beskrivits i punkt 22 i förevarande förslag till avgörande. Jag understryker att denna frågeställning inte behandlades av domstolen i datalagringsdomen.

76 Se, i det avseendet, dom av den 6 oktober 2015, Schrems ( C‑362/14, EU:C:2015:650).

77 Se, i det avseendet, Europadomstolen, 4 december 2015, Roman Zakharov mot Ryssland, CE:ECHR:2015:1204JUD004714306, § 254 och 255. Enligt rysk rätt skulle uppfångat material förstöras efter sex månaders lagring, om den berörda personen inte hade åtalats för brott. Europadomstolen ansåg att den maximala lagringstiden, nämligen sex månader, som fastställdes i rysk rätt för sådana uppgifter var skälig. Den beklagade dock att det inte fanns någon skyldighet att genast förstöra de uppgifter som saknar samband med ändamålet med insamlingen av uppgifterna, varvid den preciserade att en automatisk lagring under sex månader av uppgifter som klart saknar intresse inte kunde anses vara motiverad enligt artikel 8 i Europakonventionen.

78 Se, bland annat, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 54 (frågan huruvida åtgärden är nödvändig prövas i punkterna 56–67, frågan huruvida den är proportionerlig prövas i punkterna 68 och 69), dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 123 (frågan huruvida åtgärden är nödvändig prövas i punkterna 120–122, frågan huruvida den är proportionerlig prövas i punkterna 123–127), och i dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50 (frågan huruvida åtgärden är nödvändig prövas i punkterna 54–57, frågan huruvida den är proportionerlig prövas i punkterna 58–67).

79 Se Rivers J., Proportionality and variable intensity of review, 65(1) Cambridge Law Journal (2006) 174, s. 198: It is vital to realise that the test of balance has a totally different function from the test of necessity. The test of necessity rules out inefficient human rights limitations. It filters out cases in which the same level of realisation of a legitimate aim could be achieved at less cost to rights. By contrast, the test of balance is strongly evaluative. It asks whether the combination of certain levels of rights‑enjoyment combined with the achievement of other interests is good or acceptable.

80 Se Pirker B., Proportionality Analysis and Models of Judicial Review, Europa Law Publishing, Groningen, 2013, s. 30: In its simple form, one could state that proportionality stricto sensu leads to a weighing between competing values to assess which value should prevail.

81 Den specifika karaktären på kravet på proportionalitet i egentlig mening, jämfört med kraven på lämplighet och nödvändighet, kan åskådliggöras genom följande exempel. Låt oss anta att en medlemsstat skulle ålägga alla personer som bor i landet att injicera ett elektroniskt chipp för geolokalisering, som gör det möjligt för myndigheterna att spåra chippbärarens förflyttningar under året som gått. En sådan åtgärd skulle kunna anses vara nödvändig om ingen annan åtgärd gör det möjligt att uppnå samma effektivitet när det gäller att bekämpa allvarliga brott. Enligt min mening skulle dock en sådan åtgärd vara oproportionerlig i ett demokratiskt samhälle, eftersom de olägenheter som följer av ingreppet i rätten till fysisk integritet, rätten till respekt för privatlivet och rätten till skydd av personuppgifter skulle vara orimliga i förhållande till de fördelar som följer därav när det gäller att bekämpa allvarliga brott.

82 C‑293/12 och C‑594/12, EU:C:2013:845. Se även domen i det målet DRI, punkterna 27 och 37.

83 De lagrade uppgifterna innefattar nämligen identiteten på kommunikationskällan och mottagaren av kommunikationen, uppgifter som bara behöver samköras med listan över telefonnummer till psykologer som är verksamma i landet.

84 Se, i det avseendet, Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, den 28 december 2009, A/HRC/13/37, nr 42: [I] Tyskland har studier visat en oroväckande konsekvens av policyn för datalagring: 52 procent av de tillfrågade personerna har uppgett att de troligen inte skulle använda telekommunikationer för att ta kontakt med en drogrådgivare, en psykoterapeut eller en familjerådgivare på grund av lagstiftningen om datalagring.

85 Eftersom de lagrade uppgifterna innefattar lokalisering av kommunikationskällan och mottagaren av kommunikationen, kan varje person som inleder eller tar emot en kommunikation vid en demonstration enkelt identifieras tack vare de lagrade uppgifterna. Marc Goodman, som är expert vid FBI och Interpol på de risker som är knutna till de nya teknikerna, har i det avseendet uppgett att den ukrainska regeringen nyligen, vid en demonstration av oppositionen, vidtog åtgärder för att identifiera samtliga mobiltelefoner lokaliserade i närheten av sammanstötningarna på gatan mellan ordningsmakten och regeringsmotståndarna. Samtliga dessa telefoner mottog då ett meddelande som författaren beskriver som kanske det mest orwellska meddelande som någonsin har skickats av en regering: Kära abonnent! Du har registrerats som deltagare i en allvarlig störning av den allmänna ordningen. (Goodman, M., Future Crimes, Anchor Books, New York, 2016, s. 153, fri översättning). Se även Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för rätten till åsikts- och yttrandefrihet, den 17 april 2013, A/HRC/23/40, nr 75, och Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från Förenta nationernas högkommissariat för mänskliga rättigheter om rätten till privatliv i den digitala tidsåldern, den 30 juni 2014, A/HRC/27/37, nr 3.

86 Se, i det avseendet, Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från Förenta nationernas högkommissariat för mänskliga rättigheter om rätten till privatliv i den digitala tidsåldern, den 30 juni 2014, A/HRC/27/37, nr 19: I linje med detta, hävdar vissa att uppfångandet – eller insamlingen – av uppgifter om en kommunikation, och inte längre innehållet i kommunikationen, inte i sig utgör en inblandning i privatlivet. Vad beträffar rätten till privatliv, är dock denna distinktion inte övertygande. Aggregation av information som allmänt kallas metadata kan ge upplysningar om en individs beteende, sociala relationer, privata preferenser och identitet som är mycket mer långtgående än vad som framkommer genom att få tillgång till innehållet i en privat kommunikation (min kursivering). Se även Förenta nationernas generalförsamling, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i kampen mot terrorism, den 23 september 2014, A/69/397, nr 53.

87 Se, bland annat, Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, Rapport från den särskilda rapportören för främjande av och skydd för rätten till åsikts- och yttrandefrihet, den 17 april 2013, A/HRC/23/40, no 67: Databaser över kommunikationer blir sårbara för stöld, bedrägeri och oavsiktligt avslöjande.

88 Se punkterna 178–183 i förevarande förslag till avgörande.