Domstolens dom (första avdelningen) den 9 november 2017

I mål C‑657/15 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 7 december 2015,

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna C.G. Fernlund, A. Arabadjiev, S. Rodin och E. Regan, generaladvokat: M. Wathelet, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 30 maj 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Prövning av talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

1 Viasat Broadcasting UK Ltd (nedan kallat Viasat) har i sitt överklagande yrkat att den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 24 september 2015, TV2/Danmark/kommissionen, ( T‑674/11, EU:T:2015:684) (nedan kallad den överklagade domen) – genom vilken tribunalen ogiltigförklarade kommissionens beslut 2011/839/EU av den 20 april 2011 om de åtgärder som Danmark har genomfört till förmån för TV2/Danmark (C 2/03) (EUT L 340, 2011, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet), i den del kommissionen hade ansett att de reklamintäkter för åren 1995 och 1996 som överförts till TV2/Danmark via TV2-fonden utgjorde statligt stöd, och ogillade TV2/Danmark A/S:s talan om delvis ogiltigförklaring av detta beslut i övrigt – delvis ska upphävas.

2 TV2/Danmark är ett danskt tv-bolag som bildades år 1986. Företaget bildades först som ett självständigt statligt företag, men omvandlades med redovisningsmässig och skattemässig verkan från och med den 1 januari 2003 till ett aktiebolag. TV2/Danmark är den andra statliga tv-kanalen i Danmark. Den första kanalen är Danmarks Radio.

3 TV2/Danmark har i uppdrag att producera och sända rikstäckande och regionala tv-program. Programmen kan sändas via radio, satellit eller kabel. Bestämmelser avseende TV2/Danmarks skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster har fastställts av kulturministern.

4 Utöver de offentliga tv-bolagen finns det kommersiella tv-bolag som är närvarande på hela den danska tv-marknaden. Det rör sig bland annat om bolaget Viasat Broadcasting UK Ltd (nedan kallat Viasat) och den enhet som utgörs av bolagen SBS TV A/S och SBS Danish Television Ltd (nedan kallad SBS).

5 TV2/Danmark bildades ursprungligen med hjälp av ett räntebärande statligt lån och avsikten var att bolagets verksamhet, i likhet med Danmarks Radios verksamhet, skulle finansieras med hjälp av intäkter från de licensavgifter som betalas av de danska tv-tittarna. Lagstiftaren beslutade emellertid att TV2/Danmark, i motsats till Danmarks Radio, även skulle ha möjlighet att dra nytta av bland annat reklamintäkter.

6 Till följd av ett klagomål som ingavs den 5 april 2000 av bolaget SBS Broadcasting SA/Tv Danmark, granskade kommissionen det finansieringssystem som gällde för TV2/Danmark i beslut 2006/217/EG av den 19 maj 2004 om de åtgärder som vidtagits av Danmark till förmån för TV2/Danmark (EUT L 85, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 368, 2006, s. 112) (nedan kallat beslut TV2 I). Detta beslut omfattade perioden från och med år 1995 till och med år 2002 och avsåg följande åtgärder: finansiering med licensmedel, överföring av medel från finansieringsfonder för TV2/Danmark (TV2-fonden och Radiofonden), engångsbelopp, befrielse från bolagsskatt, ränte- och amorteringsfrihet på de lån som beviljades TV2/Danmark vid dess bildande, statlig garanti för driftslånen samt fördelaktiga betalningsvillkor för den frekvensavgift som TV2/Danmark betalar för användningen av den rikstäckande sändningsfrekvensen (nedan gemensamt kallade de berörda åtgärderna). Kommissionens undersökning avsåg även tillståndet för TV2/Danmark att sända på lokala frekvenser i nätverk och skyldigheten för alla ägare av centralantennanläggningar att sända TV2:s public service-program i anläggningarna.

7 Efter att ha granskat de berörda åtgärderna fann kommissionen att de utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, eftersom systemet för finansiering av TV2/Danmark, som var avsett att kompensera detta företags kostnader för att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inte uppfyllde det andra och det fjärde av de fyra villkor som domstolen hade fastställt i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415) (de ovan angivna villkoren kallas nedan Altmarkvillkoren).

8 Kommissionen beslutade även att dessa stöd, som Konungariket Danmark beviljade TV2/Danmark från år 1995 till år 2002, var förenliga med den inre marknaden i enlighet med artikel 106.2 FEUF, med undantag för ett belopp på 628,2 miljoner danska kronor (DKK) (cirka 85 miljoner euro) som kommissionen betecknade som överkompensation. Kommissionen förordnade därför att Konungariket Danmark skulle kräva tillbaka detta belopp jämte ränta av TV2/Danmark.

9 Talan om ogiltigförklaring av beslut TV2 I väcktes i fyra fall, av TV2 Danmark (mål T‑309/04) och av Konungariket Danmark (mål T‑317/04) samt av TV2/Danmarks konkurrenter, Viasat (mål T‑329/04) och SBS (mål T‑336/04).

10 Tribunalen ogiltigförklarade beslutet genom dom av den 22 oktober 2008, TV2/Danmark m.fl./kommissionen ( T‑309/04, T‑317/04, T‑329/04 och T‑336/04, EU:T:2008:457). I sin dom fann tribunalen att kommissionen gjort en riktig bedömning när den ansåg att TV2/Danmarks public service-uppdrag motsvarade definitionen av den tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som utgörs av radio- och tv-sändningar. Tribunalen slog emellertid även fast att beslut TV2 I var rättsstridigt på flera sätt.

11 Vid prövningen av huruvida de åtgärder som avsågs i beslut TV2 I involverade statliga medel konstaterade tribunalen först och främst att kommissionen, när den bedömde huruvida det rörde sig om statliga medel eller ej, inte hade motiverat sin bedömning att de facto beakta reklamintäkterna för åren 1995 och 1996. Tribunalen konstaterade även att kommissionens prövning av huruvida det andra och det fjärde Altmarkvillkoret var uppfyllt inte vilade på någon noggrann bedömning av de konkreta rättsliga och ekonomiska förutsättningarna på grundval av vilka licensavgiften till TV2/Danmark hade fastställts. Följaktligen var beslut TV2 I bristfälligt motiverat i detta avseende. Tribunalen konstaterade vidare att även kommissionens slutsatser avseende stödets förenlighet med avseende på artikel 106.2 FEUF, i synnerhet förekomsten av en överkompensation, var bristfälligt motiverade. Enligt tribunalen berodde den bristfälliga motiveringen på att det inte hade gjorts någon omsorgsfull prövning av de konkreta, rättsliga och ekonomiska förhållanden som låg till grund för fastställandet av den del av licensavgiften som tillkom TV2/Danmark under den period som granskningen avsåg.

12 Då beslut TV2 I hade ogiltigförklarats inledde kommissionen en ny granskning av de berörda åtgärderna. Vid den granskningen hörde kommissionen Konungariket Danmark och TV2/Danmark och erhöll för övrigt även yttranden från tredje parter.

13 Förfarandet avslutades med att kommissionen antog det omtvistade beslutet.

14 Detta beslut avser de åtgärder som vidtogs avseende TV2/Danmark mellan åren 1995 och 2002. När den gjorde sin bedömning tog kommissionen emellertid även hänsyn till de åtgärder avseende rekapitalisering som vidtogs år 2004 med anledning av beslut TV2 I.

15 I det omtvistade beslutet vidhöll kommissionen sin ståndpunkt att de berörda åtgärderna skulle anses som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Kommissionen fann först och främst att reklamintäkterna för åren 1995 och 1996 utgjorde statliga medel. Därefter, efter att ha prövat huruvida det förelåg en selektiv fördel, fann kommissionen att de berörda åtgärderna inte uppfyllde det andra och det fjärde Altmarkvillkoret. Medan kommissionen i beslut TV2 I hade funnit att 628,2 miljoner DDK (cirka 85 miljoner euro) utgjorde en överkompensation som var oförenlig med artikel 106.2 FEUF, ansåg kommissionen däremot i det omtvistade beslutet att detta belopp var en lämplig reserv av egna medel för TV2/Danmark. I detta beslut slog kommissionen fast följande:

16 TV2/Danmark väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 december 2011, talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

17 TV2/Danmark yrkade i första hand att tribunalen skulle ogiltigförklara det omtvistade beslutet, i den mån kommissionen hade funnit att de berörda åtgärderna utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

18 TV2/Danmark yrkade i andra hand att tribunalen skulle ogiltigförklara det omtvistade beslutet, i den mån kommissionen i beslutet hade funnit att:

19 Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet, i den del kommissionen hade funnit att de reklamintäkter för åren 1995 och 1996 som överförts till TV2/Danmark via TV2-fonden utgjorde statligt stöd, och ogillade talan i övrigt.

20 Viasat har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

21 TV2/Danmark har yrkat att domstolen ska

22 Konungariket Danmark har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet.

23 Viasat har åberopat två grunder till stöd för sitt överklagande.

24 Viasat har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att de reklamintäkter för åren 1995 och 1996 som överförts till TV2/Danmark via TV2 Reklame och TV2-fonden inte utgjorde statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att kommissionen därför inte borde ha klassificerat dem som statligt stöd i det omtvistade beslutet.

25 Viasat har åberopat att den danska staten kontrollerade och förfogade över dessa intäkter, eftersom de, innan de överfördes till TV2/Danmark, innehades av två offentliga företag som kontrollerades av denna stat, närmare bestämt TV2 Reklame och TV2-fonden. Viasat menar därför, i enlighet med domstolens rättspraxis, att det nödvändiga, men tillräckliga villkoret för att dessa intäkter ska anses utgöra statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF är uppfyllt, oavsett var dessa intäkter kom ifrån.

26 Viasat har påpekat att TV2 Reklame i förevarande fall i sin helhet ägs och kontrolleras av den danska staten och att de beslut som fattas i detta företag kan tillskrivas denna stat, eftersom det är kulturministern som, med samtycke från det danska parlamentets finansutskott, beslutade hur TV2 Reklames vinst skulle användas.

27 Enligt Viasat påverkar det förhållandet att de berörda medlen överfördes via TV2-fonden inte på något sätt deras status som statliga medel, eftersom även TV2-fonden är ett offentligt företag som kontrolleras av den danska staten.

28 Viasat anser att förevarande mål, på grund av dessa omständigheter, tydligt skiljer sig från de mål som ledde till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160), och domen av den 5 mars 2009, UTECA ( C‑222/07, EU:C:2009:124), vilka rörde situationer då de berörda medlen inte vid något tillfälle hade lämnat den privata sfären.

29 Kommissionen anser, i likhet med Viasat, att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att de intäkter som överfördes av TV2 Reklame till TV2/Danmark via TV2-fonden inte utgjorde statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att kommissionen analyserat och tillämpat det andra Altmarkvillkoret felaktigt i det omtvistade beslutet.

30 TV2/Danmark och Konungariket Danmark har bestritt denna argumentation.

31 De vidhåller i huvudsak att de berörda reklamintäkterna inte utgjorde statliga medel och, följaktligen, heller inte statligt stöd, eftersom de inte härrörde från den danska staten utan från TV2/Danmarks verksamhet. Den omständigheten att TV2 Reklame och TV2-fonden var offentliga organ som ägdes och kontrollerades av den danska staten saknar betydelse i detta avseende.

32 Enligt domstolens fasta rättspraxis ska samtliga villkor i artikel 107.1 FEUF vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra stöd (se dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

33 I denna bestämmelse uppställs fyra villkor. För det första ska det handla om ett ingripande från staten eller med hjälp av statliga medel. För det andra ska åtgärden kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska den innebära att mottagaren ges en fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se dom av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, C‑280/00, EU:C:2003:415, punkt 75, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 64, och dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 15).

34 I förevarande fall är endast det första villkoret omtvistat.

35 Domstolen erinrar när det gäller detta villkor, enligt vilket fördelen ska tilldelas direkt eller indirekt med statliga medel, om att åtgärder som inte innebär en överföring av statliga medel kan omfattas av begreppet statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF (se, bland annat, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 36, dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE, C‑677/11, EU:C:2013:348, punkt 34, och dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 19).

36 Begreppet åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar nämligen, utöver de fördelar som ges direkt av en medlemsstat, de fördelar som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat för att förvalta stödet (se dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 58, dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE, C‑677/11, EU:C:2013:348, punkt 26, och dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 20).

37 Det kan nämligen inte enligt unionsrätten vara tillåtet att kringgå reglerna om statligt stöd genom att helt enkelt skapa självständiga myndigheter med uppgift att distribuera stöd (se dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 23).

38 Dessutom följer det av domstolens rättspraxis att artikel 107.1 FEUF omfattar alla ekonomiska medel som myndigheterna faktiskt kan använda för att stödja företag och att det inte är relevant om dessa medel permanent ingår bland statens tillgångar eller inte. Följaktligen är det så att även om de för åtgärden i fråga aktuella beloppen inte permanent disponeras av staten är det förhållandet att de fortlöpande kontrolleras av staten, och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter, tillräckligt för att de ska kunna anses utgöra statliga medel (se dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 37, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 70, dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE, C‑677/11, EU:C:2013:348, punkt 35, och dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 21).

39 Av detta följer att så snart medel från offentliga företag står under statlig kontroll och därmed står till statens förfogande, så omfattas dessa medel av begreppet statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Genom sitt dominerande inflytande över dessa företag kan staten nämligen bestämma över användningen av deras medel för att i förekommande fall finansiera specifika förmåner som beviljas andra företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen, C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 38).

40 Den omständigheten att de berörda medlen förvaltas av enheter som är skilda från staten eller att de har privat ursprung saknar betydelse i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 juli 1974, Italien/kommissionen, 173/73, EU:C:1974:71, punkt 35, och dom av den 8 maj 2003, Italien och SIM 2 Multimedia/kommissionen, C‑328/99 och C‑399/00, EU:C:2003:252, punkt 33).

41 Såsom tribunalen angett i punkt 176 i den överklagade domen salufördes reklamutrymme på TV2/Danmark under åren 1995 och 1996 inte av TV2/Danmark självt, utan av ett tredjepartsbolag, TV2 Reklame, och vinsten från denna försäljning överfördes till TV2/Danmark via TV2-fonden.

42 Det har inte bestritts att TV2 Reklame och TV2-fonden, i likhet med TV2/Danmark, var offentliga företag som ägdes av den danska staten och att de anförtrotts att förvalta överföringen av intäkterna från försäljningen av detta reklamutrymme till TV2/Danmark.

43 Hela den väg dessa intäkter färdades fram till dess att de överfördes till TV2/Danmark reglerades av dansk lagstiftning, enligt vilken offentliga företag med särskilda uppdrag från staten hade till uppgift att förvalta dessa intäkter.

44 De berörda intäkterna befann sig därmed under offentlig kontroll och stod till statens förfogande, och staten kunde bestämma hur de skulle användas.

45 I enlighet med den praxis från domstolen som det redogjorts för i punkterna 35–40 i denna dom utgör de berörda intäkterna således statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

46 Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 220 i den överklagade domen fastställa att de intäkter som under åren 1995 och 1996 härrörde från TV2 Reklames försäljning av TV2/Danmarks reklamutrymme, och som överfördes till TV2/Danmark via TV2-fonden, inte utgjorde statliga medel och att kommissionen därmed felaktigt klassificerat dem som statligt stöd.

47 Såsom domstolen erinrat om i punkt 40 i denna dom, och i motsats till vad som följer av punkt 211 i den överklagade domen, saknar det förhållandet att dessa intäkter, som härrörde från annonsörer, hade privat ursprung betydelse för frågan om de kontrollerades av de danska myndigheterna.

48 Tribunalen fann dessutom felaktigt, i punkterna 208 och 212 i den överklagade domen, att medel som förvaltades av offentliga företag, när de härrörde från tredje part, endast kunde utgöra statliga medel när de frivilligt ställts till statens förfogande av ägarna eller när de övergetts av ägarna och staten övertagit förvaltningen av dem.

49 Ett sådant övervägande har nämligen, i motsats till vad tribunalen angav, inte något stöd i domstolens rättspraxis.

50 Detsamma gäller övervägandena i punkterna 214, 215 och 217 i den överklagade domen, i vilka det angavs att endast den del av intäkterna som, till följd av ett beslut meddelat av kulturministern, inte överfördes till TV2/Danmark kunde utgöra statliga medel och att det förhållandet att det inte fanns någon skyldighet att varje år överföra dessa intäkter från TV2-fonden till TV2/Danmark inte kunde medföra någon annan bedömning.

51 Det förhållandet att de berörda reklamintäkterna stod under offentlig kontroll berodde nämligen, såsom har konstaterats i punkterna 41–44 i denna dom, på att de förvaltades av offentliga företag som ägdes av den danska staten. Det är för övrigt ostridigt att kulturministern, enligt dansk lagstiftning, hade möjlighet att besluta att dessa intäkter skulle användas på ett annat sätt än att överföras till TV2-fonden.

52 Slutligen är den situation som föreligger i detta mål inte jämförbar med den situation som förelåg i det mål som ledde fram till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160), i vilken domstolen fann att privata elbolags skyldighet att köpa el från förnybara energikällor till fastställda minimipriser inte medförde att det direkt eller indirekt överfördes statliga medel till de företag som producerade denna el (se dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 59, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 74, och dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 34).

53 Detta sistnämnda mål rörde nämligen privata företag som inte anförtrotts av den berörda medlemsstaten att förvalta statliga medel, utan var skyldiga att göra sina inköp med egna ekonomiska medel (se dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 74, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 35, och beslut av den 22 oktober 2014, Elcogás, C‑275/13, ej publicerat, EU:C:2014:2314, punkt 32).

54 I det målet kunde de aktuella medlen för övrigt inte anses vara statliga medel, eftersom de inte vid något tillfälle stod under statlig kontroll (se dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 36, och beslut av den 22 oktober 2014, Elcogás, C‑275/13, ej publicerat, EU:C:2014:2314, punkt 32).

55 Såsom redan har påpekats rör förevarande mål emellertid offentliga företag, närmare bestämt TV2 Reklame och TV2-fonden, vilka bildats och ägs av den danska staten och av staten fått i uppdrag att förvalta de intäkter som härrör från försäljningen av ett annat offentligt företags reklamutrymme, nämligen TV2/Danmarks, med den följden att den danska staten kontrollerade och förfogade över dessa intäkter.

56 Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 213 i den överklagade domen, fann att omständigheterna i förevarande mål liknade den situation som gav upphov till domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra ( C‑379/98, EU:C:2001:160).

57 Under dessa omständigheter ska talan bifallas på den första grund som Viasat har åberopat till stöd för sitt överklagande och den överklagade domen ska upphävas, såvitt den innebär att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades i den del kommissionen hade funnit att de reklamintäkter för åren 1995 och 1996 som överförts till TV2/Danmark via TV2-fonden utgjorde statligt stöd.

58 Viasat har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen, i punkt 106 i den överklagade domen, felaktigt fann att det omtvistade beslutet grundades på en felaktig rättstillämpning såvitt gällde betydelsen av det andra Altmarkvillkoret.

59 Enligt Viasat grundade tribunalen dessutom inte sin bedömning i detta hänseende på själva skälen i det omtvistade beslutet, utan på den tolkning kommissionen gjorde av beslutet under förfarandets gång. Genom att göra detta överskred tribunalen gränserna för sin prövningsrätt.

60 Viasat har i detta hänseende gjort gällande att de relevanta skälen i beslutet, tvärtemot vad tribunalen slog fast i punkterna 97, 99 och 104–106 i den överklagade domen, på intet sätt anger att det andra Altmarkvillkoret inbegrip[er] begreppet effektivitet hos mottagaren av ersättningen.

61 Viasat menar att detta villkor innebär ett krav på att de parametrar på grundval av vilka ersättningen beräknas ska fastställas i förväg på ett objektivt och öppet sätt och att det syftar till att undvika missbruk av begreppet allmännyttiga tjänster.

62 Kommissionen ansluter sig till Viasats argumentation. Kommissionen erinrar om att den, i samband med mål C‑649/15 P – som ledde till domen TV2/Danmark/kommissionen, som meddelas i dag, angående ett överklagande som väckts av TV2/Danmark mot den överklagade domen – yrkat att domstolen ska ändra domskälen, i den del tribunalen fann att det andra Altmarkvillkoret var uppfyllt med avseende på det statliga stödet till förmån för TV2/Danmark.

63 TV2/Danmark och Konungariket Danmark har gjort gällande att den andra grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom Viasat inte har något berättigat intresse av att domstolen prövar skälen i den överklagade domen med avseende på detta andra villkor. Domslutet i den domen är nämligen fördelaktigt för Viasat och innehåller inte någon del som avser detta villkor.

64 I sak har TV2/Danmark åberopat att tribunalen grundade sin bedömning av betydelsen av det andra Altmarkvillkoret dels på motiveringen i det omtvistade beslutet, dels på den tolkning av beslutet som kommissionen lämnat under den skriftliga delen av domstolsförfarandet.

65 TV2/Danmark menar under alla omständigheter att parametrarna för beräkning av ersättningen i förevarande fall var fastställda på förhand på ett objektivt och öppet sätt.

66 Enligt artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler ska [y]rkandena i ett överklagande … avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet.

67 I förevarande fall syftar emellertid yrkandet i överklagandet i samband med Viasats andra grund varken till att ifrågasätta ogiltigförklaringen av beslut 2011/839 i punkt 1 i domslutet i den överklagade domen eller till att bestrida ogillandet av talan i övrigt i punkt 2 i domslutet. I stället avser yrkandet de skäl i den överklagade domen som rör kommissionens tillämpning av det andra Altmarkvillkoret, vilka inte utgör en del av domslutet i den överklagade domen.

68 Det ska för övrigt påpekas att Viasat självt medger att företagets andra grund avser en del av den överklagade domen som, betraktad för sig, saknar betydelse för domslutet i denna dom.

69 Av detta följer att den andra grunden som Viasat åberopat till stöd för sitt överklagande ska avvisas.

70 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

71 Domstolen finner i förevarande fall att den slutligt ska pröva TV2/Danmarks talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

72 Det räcker i detta hänseende att påpeka att talan, av de skäl som anges i punkterna 35–56 i denna dom, inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden som åberopats av TV2/Danmark till stöd för det tredje yrkande som anfördes i andra hand.

73 TV2/Danmarks talan ska därför ogillas.

74 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen, när överklagandet bifalls och den själv slutligt avgör saken, besluta om rättegångskostnaderna.

75 Enligt artikel 138.3 i samma rättegångsregler, som med stöd av artikel 184.1 i dessa regler är tillämplig i mål om överklagande, ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Domstolen får emellertid besluta att en part ska ersätta en del av den andra partens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

76 Även om talan i detta fall vunnit bifall på en av de grunder som åberopats av Viasat till stöd för företagets överklagande och även om den överklagade domen upphävts, så gäller detta inte den andra grunden, som avvisats av domstolen.

77 Domstolen finner därför dels att TV2/Danmark, utöver att bära sina rättegångskostnader, ska ersätta hälften av Viasats rättegångskostnader i samband med detta överklagande och samtliga Viasats rättegångskostnader i första instans, dels att Viasat ska bära hälften av sina rättegångskostnader i samband med detta överklagande.

78 Eftersom kommissionen inte formellt har yrkat att TV2/Danmark ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna bör kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

79 I artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

80 Konungariket Danmark ska följaktligen, i egenskap av intervenient i första instans, bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: danska.