Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 20 juni 2017

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III-förordningen).

3 Se, i synnerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 … och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och Europol begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EUT L 180, 2013, s. 1, och rättelse i EUT L 148, 2015, s. 41) (nedan kallad Eurodacförordningen) och förordning (EG) nr 1560/2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 2003, s. 3) i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 om ändring av förordning (EG) nr 1560/2003 (EUT L 39, 2014, s.1) (nedan kallad genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen).

4 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan).

5 Konventionen undertecknades i Genève den 28 juli 1951 och trädde i kraft den 22 april 1954 (Förenta nationernas traktatsamling, volym 189, s. 150, nr 2545, 1954). Den har kompletterats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som ingicks i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967.

6 Rättigheter motsvarande dem som avses i artikel 47 i stadgan garanteras även genom artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).

7 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad Schengenkonventionen). Reglerna för fastställande av ansvaret för att behandla asylansökningar fanns i artiklarna 28–38. Dessa regler har ersatts av Dublinsystemet.

8 EGT C 254, 1997, s. 1.

9 Förordning av den 18 februari 2003 (EUT L 50, 2003, s. 1) (nedan kallad Dublin II-förordningen – som i sin tur ersattes av Dublin III-förordningen)). Kriterierna för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd anges numera i kapitel III i Dublin III-förordningen (dessa kriterier kallas nedan kapitel III-kriterierna).

10 Skäl 5.

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 6) (nedan kallat förfarandedirektivet).

12 Skäl 12.

13 Skäl 19.

14 Skäl 32.

15 Skäl 39.

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9) (nedan kallat direktivet om kriterier för skyddsbehov).

17 Dom av den 21 december 2011, C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865.

18 De sökande ska bland annat underrättas om möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring (artikel 4.1 d).

19 En personlig intervju behöver inte genomföras om sökanden har avvikit eller redan har tillhandahållit den information som behövs för att ansvarig medlemsstat ska kunna fastställas (artikel 5.2).

20 Den anmodade medlemsstaten ska meddela beslut inom en månad från den dag då den mottar framställan om återtagande. Om framställan grundar sig på uppgifter som har erhållits från Eurodacsystemet, är tidsfristen endast två veckor (artikel 25.1). Underlåter den anmodade medlemsstaten att agera inom de tidsfrister som anges i artikel 25.1, ska den anses ha samtyckt till att återta den berörda personen (artikel 25.2).

21 Artikel 1.

22 Artikel 2 d. Systemet består av en central databas för fingeravtryck (nedan kallad det centrala systemet) (artikel 3.1).

23 Uppgifterna räknas upp i artikel 11 i Eurodacförordningen. Det rör sig om bland annat följande: sökandens kön, det referensnummer som används av ursprungsmedlemsstaten, det datum då fingeravtrycken togs, det datum då uppgifterna överfördes till det centrala systemet och operatörens användar-ID.

24 Artikel 15.

25 Skäl 3.

26 Artikel 1.

27 Artikel 1.

28 Artikel 1.

29 Artikel 3.1.

30 Artikel 4.1 och 4.2. Beslutande myndighet definieras i artikel 2 f som en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

31 Om en sökande inte lämnar in sin ansökan, får medlemsstaterna tillämpa artikel 28, som rör förfarandet i fall där en sökande implicit återkallar eller avstår från sin ansökan.

32 Artikel 9.1.

33 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 juni 2013 (EUT L 180, 2013, s. 96) (nedan kallat mottagandedirektivet).

34 Se artikel 1 i och bilaga 1 till rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001, som innehåller en förteckning över tredjeländer vilkas medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och en förteckning över de tredjeländer vilkas medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1).

35 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1). Den förordningen har sedermera upphävts och ersatts med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (EUT L 77, 2016, s. 1), som också benämns kodexen om Schengengränserna. Vid den tidpunkt då Tsegezab Mengesteab passerade unionens yttre gräns och reste in i Italien (det vill säga den 12 september 2015) var det den tidigare versionen av kodexen om Schengengränserna som var i kraft, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1051/2013 av den 22 oktober 2013 (EUT L 295, 2013, s. 1). När jag fortsättningsvis i detta förslag till avgörande talar om kodexen om Schengengränserna, är det den versionen jag avser.

36 Mål C‑490/16, där domstolen ännu inte har meddelat dom.

37 Mål C‑646/16, där domstolen ännu inte har meddelat dom.

38 Europaparlamentet, resolution av den 29 april 2015 om de senaste tragedierna i Medelhavet och EU:s migrations- och asylpolitik, 2015/2660(RSP), punkt 1.

39 Dessa insatser regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 656/2014 av den 15 maj 2014 om fastställande av regler för övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (EUT L 189, 2014, s. 93) (nedan kallad Frontexförordningen).

40 De Vattel, E., The Law of Nations (1834), s. 170, citerad av Moreno-Lax, V., Seeking Asylum in the Mediterranean: Against a Fragmentary Reading of EU Member States’ Obligations Accruing at Sea, International Journal of Refugee Law 23(2) (2011), s. 174–220, särskilt s. 194.

41 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS) i dess ändrade lydelse är tillämplig på alla fartyg, såväl statsägda som kommersiella; se även regel 33(1) i kapitel V i bilagan till SOLAS-konventionen och punkterna 2.1.10 och 1.3.2 i bilagan till 1979 års internationella sjöräddningskonvention (SAR), 1405 UNTS 109.

42 Denna term definieras inte i SOLAS- eller SAR-konventionen utan i Internationella sjöfartsorganisationens (IMO:s) riktlinjer för behandling av personer som har räddats till sjöss, resolution MSC.167(78), antagen den 20 maj 2004. Unionslagstiftaren antog en nästan identisk definition i artikel 2.12 i Frontexförordningen. En säker plats kan vara på land eller ombord på en räddningsenhet, något annat lämpligt fartyg eller någon annan lämplig anläggning till sjöss som kan fungera som säker plats till dess att de överlevande landsätts på sin nästa destination.

43 Se Moreno-Lax, V., citerad i fotnot 40 ovan, s. 175.

44 Se Moreno-Lax, V., citerad i fotnot 40 ovan, s. 196. Såvitt avser överenskommelser med tredjeländer, se Butler, G., & Ratcovich, M., Operation Sophia in Uncharted Waters: European and International Law Challenges for the EU Naval Mission in the Mediterranean Sea, Nordic Journal of International Law 85(3) (2016), s. 235–259, särskilt s. 249.

45 Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar, Study on the international law instruments in relation to illegal immigration by sea, SEK(2007) 691.

46 IMO, Principles Relating To Administrative Procedures For Disembarking Persons Rescued At Sea (2009), FAL.3/Circ.194.

47 Se del II i bilagan till rådets beslut 2010/252/EU av den 26 april 2010 om komplettering av kodexen om Schengengränserna vad gäller övervakningen av de yttre sjögränserna inom ramen för det operativa samarbete som samordnas av Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (EUT L 111, 2010, s. 20). Den föreslagna ordningen innebar att landsättning inom ramen för gemensamma insatser som samordnades av Frontex skulle ske i det tredjeland som fartyget med de berörda personerna ombord hade avrest från; om detta inte var möjligt skulle landsättning i insatsens värdmedlemsstat prioriteras (punkt 2.1).

48 Dom av den 5 september 2012, parlamentet/rådet ( C‑355/10, EU:C:2012:516). Domstolen fann att rådet saknade befogenhet att på egen hand anta de omtvistade åtgärderna.

49 Artikel 10.1 c i Frontexförordningen.

50 Europaparlamentet, Migrants in the Mediterranean: Protecting Human Rights, s. 43.

51 Se Klein, N., A Maritime Security Framework for the Legal Dimensions of Irregular Migration by Sea, i: Moreno-Lax, V., & Papastravridis, E. (red.), Boat Refugees and Migrants at Sea: A Comprehensive Approach (Brill/Nijhoff, Leiden/Boston: 2017), s. 35–59, särskilt s. 49.

52 För en detaljerad redogörelse för de stater som omfattas av Dublin III-förordningen, se punkt 23 och fotnot 32 i mitt förslag till avgörande i mål A.S., C-490/16, och mål Jafari, C-646/16, EU:C:2017:443.

53 Se, särskilt, skälen 32 och 39 i Dublin III-förordningen.

54 Dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 283 och där angiven rättspraxis).

55 Dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 99 och 100) (nedan kallad domen i målet Kadi II),; se även mitt förslag till avgörande i målet Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:186, punkterna 82 och 83).

56 Se förklaringen till artikel 47 i Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 2).

57 Se punkt 130 och följande punkter nedan såvitt avser fråga 5.

58 Se skäl 5 i Dublin III-förordningen.

59 Se motiveringen i kommissionens förslag KOM(2001) 447 slutlig av den 26 juli 2001 till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EGT C 304E, 2001, s. 192).

60 Se punkt 6 ovan.

61 Schengen- och Dublinkonventionerna är båda äldre än den av kommissionen, Europaparlamentet och rådet högtidligen proklamerade Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 364, 2000, s. 1), som godkändes av medlemsstaterna vid Europeiska rådets möte i Nice. Dublin II-förordningen antogs innan stadgan erhöll status som fördrag år 2009.

62 Se motiveringen i kommissionens förslag KOM(2008) 820 slutlig, s. 11, och skäl 19 i Dublin III-förordningen.

63 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 59).

64 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 57).

65 Se motiveringen i kommissionens förslag COM(2016) 270 final till Dublin IV-förordning.

66 Med forum shopping avser jag fall där asylförfarandena missbrukas genom att samma person ger in flera asylansökningar i flera medlemsstater i det enda syftet att förlänga sin vistelse i medlemsstaterna; se KOM(2008) 820 slutlig av den 3 december 2008, s. 4. Denna term används även i en vidare bemärkelse om tredjelandsmedborgare som vill lämna in sin ansökan om internationellt skydd i en viss medlemsstat. I detta förslag till avgörande kommer jag uteslutande att använda termen i den förstnämnda betydelsen, särskilt eftersom ett av huvudsyftena med Dublinsystemets regler är att förhindra sådana fall där ansökan görs i flera medlemsstater. Uttrycket forum shopping har kritiserats för att vara missvisande och olämpligt; se The reform of the Dublin III Regulation (en undersökning som Europaparlamentets utredningsavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor har låtit utföra åt parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE), s. 21.

67 Kommissionen har i förslaget till Dublin IV-förordning förordat att tidsfristen ska kortas ytterligare, till en månad.

68 Dessa förfaranden anges nu i artikel 34 i förfarandedirektivet.

69 Se punkt 3.3, s. 4, i motiveringen i KOM(2001) 447 slutlig.

70 Artikel 21.1 tredje stycket. Se även punkterna 18 och 19 ovan rörande framställan om återtagande. Såvitt avser tolkningen av artiklarna 23 och 24 i Dublin III-förordningen och tidsfristernas funktionssätt, se mål C‑360/16, Hasan, där domstolen ännu inte har meddelat dom.

71 Se punkterna 96 och 97 nedan.

72 Tolkningen av artikel 29 är i fråga i mål C‑201/16, Shiri, där domstolen ännu inte har meddelat dom.

73 Dom av den 10 december 2013 ( C‑394/12, EU:C:2013:813).

74 Artikel 10.1 i Dublin II-förordningen, som motsvarar artikel 13.1 i Dublin III-förordningen.

75 Vid den aktuella tidpunkten hade återsändandet av asylsökande till Grekland tillfälligt avbrutits. Om Grekland hade befunnits vara ansvarig medlemsstat, skulle Shamso Abdullahi därför ha kunnat begära att hennes ansökan skulle prövas i Österrike.

76 Kommissionen ändrade lydelsen av bestämmelserna om en sökandes rätt att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring i sitt förslag KOM(2008) 820 slutlig; se, särskilt, förslagen till skäl 17 och artikel 26 (med rubriken Rättsmedel). Denna lydelse ändrades sedan under medbeslutandeförfarandets gång. De formuleringar om rättsmedel som nu återfinns i skälen 9 och 19 samt artikel 27.1 infördes av lagstiftaren. Rådet antog sin ståndpunkt vid första behandlingen på grundval av en kompromiss med Europaparlamentet som bland annat innebar att personer som har ansökt om internationellt skydd tillerkändes mer omfattande rättssäkerhetsgarantier och rättigheter; se interinstitutionell fil 2008/243/COD.

77 Se, särskilt, artiklarna 4.1 d, 5 och 26 i Dublin III-förordningen.

78 Skälen 9 och 19 i Dublin III-förordningen.

79 Dom av den 7 juni 2016, C‑63/15, EU:C:2016:409.

80 Dom av den 7 juni 2016, C‑155/15, EU:C:2016:410.

81 Punkterna 38 och 39.

82 Punkt 23.

83 Dom av den 7 juni 2016, Ghezelbash ( C‑63/15, EU:C:2016:409, punkterna 44–46 och 51–53); se även punkt 62 ovan.

84 Se, exempelvis, KOM(2001) 447 slutlig, s. 3.

85 Se, exempelvis, punkt 74 ovan och skäl 19 i Dublin III-förordningen.

86 Se punkt 73 ovan.

87 Dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen ( C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkterna 326 och 338).

88 Dom av den 18 juli 2013, Kadi II ( C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 117 och 118).

89 Se, analogt, dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 61). Såvitt avser rättssäkerhetsgarantierna, se särskilt artiklarna 4, 5 och 26 i Dublin III-förordningen.

90 Se punkt 72 ovan.

91 Se de kommentarer som Förenta nationernas flyktingkommissariat har framfört rörande kommissionens förslag till Dublin IV-förordning (COM(2016) 270 final), s. 21, motiveringen i kommissionens förslag till Dublin II-förordningen (KOM(2001) 447 slutlig) och kommissionens förslag till Dublin III-förordningen (KOM(2008) 820 slutlig).

92 I den information till sökande som avses i skäl 4 i genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen, och som anges i bilaga X i bilagan till den förordningen, finns följande formulering: Om det beslutas att ett annat land ansvarar för din ansökan, kommer vi att försöka skicka dig till det landet så snart som möjligt, så att ansökan kan bedömas där. Under normala omständigheter kan Dublinförfarandet pågå i upp till 11 månader innan du överförs till det landet. Kursiveringen är inte min utan avspeglar bilaga X i bilagan till genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen. Detta är nästan dubbelt så mycket som de sex månader som sakprövningen får ta, och i mina ögon tyder detta på att etappen för fastställande av ansvarig medlemsstat i vissa fall tar alldeles för lång tid. Sakprövningen kan vara en grannlaga och komplicerad uppgift som kan behöva utföras i flera steg, eftersom man i vissa nationella system först prövar huruvida den sökande ska tillerkännas flyktingstatus och sedan, om så inte är fallet, huruvida han eller hon ska tillerkännas status som subsidiärt skyddsbehövande; se, exempelvis, dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 55 och följande punkter). Jag kan inte förstå varför den förberedande etappen (fastställande av ansvarig medlemsstat) skulle ta längre tid än sakprövningen.

93 Se även artiklarna 3.1, 20.4 och 20.5 i Dublin III-förordningen.

94 I sitt förslag till Dublin IV-förordning har kommissionen föreslagit att ansvaret inte ska återgå till den anmodande medlemsstaten när det gäller framställningar om återtagande. Kommissionen har emellertid inte lagt fram något motsvarande förslag såvitt avser framställningar om övertagande (vilket ju är vad som är i fråga i Tsegezab Mengesteabs fall). Se sidan 16 i motiveringen i COM(2016) 270 final.

95 Det är också viktigt att notera att den begränsade rätt att överklaga eller begära omprövning som kommissionen föreslår skulle innebära att rätten att vinna rättelse sällan skulle kunna utövas med framgång. För det första är Grekland den enda medlemsstat som asylsökande inte sänds tillbaka till. Innan beslut fattades år 2011 att inte överföra sökande till Grekland, hade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i ett antal mål kraftfullt kritiserat mottagningsvillkoren i Grekland, och icke-statliga organisationer hade samlat in ett omfattande material som styrkte den bedömningen. För en enskild person utan liknande stöd vore det en avsevärd utmaning att med framgång göra gällande motsvarande argument i fråga om andra medlemsstater. För det andra är det sällsynt att enskilda sökande åberopar familjekriterierna i kapitel III, och medlemsstaterna har visat sig ovilliga att bifalla de yrkanden grundade på dessa kriterier som faktiskt har framställts (se sidan 10 i motiveringen i förslaget till Dublin IV-förordning (COM(2016) 270 final)).

96 Se motiveringen i förslaget till Dublin IV-förordning (COM(2016) 270 final). I allt väsentligt föreslår kommissionen samma lösning som den utan framgång förespråkade inför domstolen i målen Ghezelbash och Karim.

97 I artikel 41 i stadgan talas förvisso enbart om unionsinstitutionerna, men det följer av domstolens praxis att medlemsstaterna omfattas av principerna om god förvaltning när de handlar inom unionsrättens tillämpningsområde; se dom av den 22 november 2012, M. ( C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 82), och dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50). Såvitt avser rätten att yttra sig och rätten till ett effektivt rättsmedel, se punkterna 62 och 63 ovan.

98 Dom av den 7 juni 2016 (Ghezelbash, C‑63/15, EU:C:2016:409), och dom av den 7 juni 2016, Karim ( C‑155/15, EU:C:2016:410).

99 Se även artikel 4.1 d i Dublin III-förordningen, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att informera de sökande om möjligheten att överklaga eller begära omprövning av ett beslut om överföring. Se vidare mål C‑647/16, Hassan (där domstolen ännu inte har meddelat dom).

100 Dom av den 18 juli 2013, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 115–117.

101 Vid den muntliga förhandlingen angav Tyskland att det genomsnittliga antalet personer som ansökte om internationellt skydd hade varit 39000 per år under perioden 2007–2011. År 2012 hade antalet fördubblats till 78000, år 2013 hade det varit 127000, år 2014 hade det varit 202000, år 2015 hade det varit 477000 och år 2016 hade det varit 746000. Inga uppgifter redovisades för första kvartalet 2017.

102 Det är tämligen möjligt att den nationella domstolens fjärde fråga (se punkt 42 ovan) söker få fastställt huruvida tvåmånadersfristen kan användas som en typ av flexibelt sätt att utvidga den normala tremånadersfristen om medlemsstaten tar lång tid på sig att göra en sökning i Eurodac databasen. Under förhandlingen behandlades dock frågan, av såväl Förenade kungariket som av kommissionen, som om den relevanta fristen var [3 + 2] månader snarare än endast två månader. När en Eurodacsökning har gjorts. Varken Tsegezab Mengesteabs ombud eller Tysklands ombud motsade detta synsätt. Jag kommer därför också att behandla frågan utifrån detta sätt.

103 Se genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen, bilaga II, förteckning A, punkt 7 första strecksatsen. Sådan information är relevant för de rättsliga och sakliga argument i framställan om övertagande som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1560/2003.

104 Artikel 22.3 a led i) i Dublin III-förordningen.

105 Skäl 30 i Dublin III-förordningen. Se även bilagan till genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen, bilaga X, del B, där det anges vilken information som i enlighet med artikel 4 i Dublin III-förordningen ska skickas till de sökande.

106 Se artiklarna 23–25 i Dublin III-förordningen och punkterna 18 och 19 ovan.

107 Se även artikel 14.1 i Eurodacförordningen.

108 Samma tidsfrister föreskrivs i artikel 14.2 i Eurodacförordningen. Kommissionen har för närvarande två pågående överträdelseförfaranden mot Italien och Grekland som rör dessas underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt Eurodacförordningen

109 Se skäl 30 i Dublin III-förordningen och punkt 24 ovan.

110 Dom av den 6 juni 2013, MA m.fl. ( C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 50).

111 Artikel 4 i direktivet om kriterier för skyddsbehov reglerar bedömningen av ansökningar om internationellt skydd. Enligt artikel 4.1 får de sökande åläggas att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan.

112 Se skäl 12 i Dublin III-förordningen och punkt 30 ovan.

113 Se artikel 6.1 respektive 6.2 i förfarandedirektivet.

114 Denna tidsfrist utökas till sex arbetsdagar om ansökan görs vid en nationell myndighet, exempelvis polisen, som inte har utsetts att ta emot sådana ansökningar enligt nationell rätt (se artikel 6.1 andra stycket). I mottagandedirektivet görs ingen åtskillnad mellan framställan av en informell begäran om internationellt skydd och inlämnande av en formell ansökan. Verbet lämna in används i båda fallen.

115 Medlemsstaterna får ställa som krav att ansökan ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats (artikel 6.3 i förfarandedirektivet).

116 Det engelska ord som används, lodge, definieras i Oxford English Dictionary som att inge (klagomål, överklagande, anspråk och så vidare) i formell ordning till behörig myndighet. Den franska motsvarigheten till lodged i artikel 1 i Dublin III-förordningen är introduite. Eftersom ordet lodge inte används konsekvent i de olika texter som tillsammans utgör det gemensamma europeiska asylsystemet, kommer jag emellertid inte att förlita mig på rent språkliga argument i syfte att klargöra hur detta ord ska tolkas (se fotnot 115 ovan).

117 Se punkterna 32 och 34 ovan.

118 För ordningens skull ska det tilläggas att inte alla tidsfrister enligt Dublin III-förordningen har samband med inlämnandet av ansökan om internationellt skydd. I fall där en sökande kommer från ett tredjeland och utan tillstånd passerar gränsen till en medlemsstat, ska den medlemsstaten enligt artikel 13.1 ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd, men dess ansvar upphör tolv månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum och är inte knutet till inlämnandet av en ansökan om internationellt skydd.

119 Artikel 20.2 i Dublin III-förordningen förefaller ge vid handen att den formella ansökan om internationellt skydd måste göras på en blankett som lämnas in till de behöriga myndigheterna, såvida inte ansökan görs med hjälp av en rapport som sänds till dessa myndigheter; se punkt 15 ovan.

120 Se artikel 9 i förfarandedirektivet respektive artikel 6.1 i mottagandedirektivet.

121 Se punkterna 33 och 34 ovan.

122 Se, vidare, artikel 3.2 andra stycket i Dublin III-förordningen, som är tillämplig när det är omöjligt att överföra en sökande till en medlemsstat på grund av att det finns välgrundade skäl att anta att det finns systematiska brister i asylförfarandet och i mottagningsvillkoren för sökande i den medlemsstaten.

123 Dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. ( C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 54).

124 Det är osannolikt att en medlemsstat som efter att ha utfärdat ett intyg helt enkelt underlåter att vidta ytterligare åtgärder skulle kunna anses ha åberopat artikel 17.1 i Dublin III-förordningen, såvida inte denna medlemsstat har lämnat vederbörliga underrättelser genom det elektroniska kommunikationsnätet DubliNet, som inrättas genom genomförandeförordningen för Dublin II-förordningen, och i Eurodac; se artikel 17.1 andra och tredje stycket. Jag tar uttryckligen inte ställning till frågan om (och i så fall på vilket stadium) den medlemsstat som inte vidtar några åtgärder för att handlägga en ansökan om internationellt skydd blir bunden av sin inaktivitet och således ska göra en materiell bedömning av ansökan och vilka tidsfrister som i så fall gäller.