Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 25 juli 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Lag av den 7 juli 1976 (BGB1. 1976 I, s. 390), i dess lydelse enligt BGB1 I, 2013/3.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

5 EurothermenResort Bad Schallerbach och den österrikiska regeringen har angett att, i enlighet med andra meningen i 3 § punkt 1 UrlG som inte nämns i beslutet om hänskjutande, ska tjänstetiden inte heller beaktas när avbrott har förekommit till följd av att arbetstagaren avgått, avgår innan avtalet löper ut utan att några allvarliga skäl föreligger eller till följd av uppsägning på grund av tjänstefel.

6 Som framgår av punkt 10 i detta förslag till avgörande, hänför sig ordalydelsen i 3 § punkt 2 led 1 UrlG visserligen enbart till de anställningstider som fullgjorts i Österrike, i praxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) har denna bestämmelse emellertid korrigerats genom att det krävts att de anställningstider som fullgjorts i andra medlemsstater beaktas på samma sätt.

7 Dom av den 26 oktober 2006, kommissionen/Italien ( C‑371/04, EU:C:2006:668, punkt 17), och dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken (C‑514/12, nedan kallad domen SALK, EU:C:2013:799, punkt 23). Jag kommer därför i det följande i detta förslag till avgörande omväxlande nämna den ena eller den andra av dessa bestämmelser eller båda tillsammans.

8 Denna rättspraxis har sitt ursprung i domen av den 12 februari 1974, Sotgiu, ( 152/73, EU:C:1974:13, punkt 11). Se, nyligen, dom av den 10 september 2009, kommissionen/Tyskland ( C‑269/07, EU:C:2009:527, punkt 53), dom av den 28 juni 2012, Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 39), och dom av den 20 juni 2013, Giersch m.fl. ( C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 41).

9 Dom C‑237/94, EU:C:1996:206.

10 Dom av den 23 maj 1996, O’Flynn ( C‑237/94, EU:C:1996:206, punkt 20) (min kursivering). I denna dom har olika formuleringar sammanförts som tidigare använts av domstolen, som omväxlande slog fast att såsom indirekt diskriminerande ska villkor anses som visserligen gäller oberoende av medborgarskapet, men som väsentligen eller till största delen drabbar migrerande arbetstagare, och som gäller utan åtskillnad men som lättare kan uppfyllas av arbetstagare som är medborgare i landet än av migrerande arbetstagare (se punkt 18 i nämnda domen, min kursivering). Formuleringen i denna dom återfinns sedan dess i domstolens fasta praxis, (se, bland annat, dom av den 27 november 1997, Meints ( C‑57/96, EU:C:1997:564, punkt 45), dom av den 10 september 2009, kommissionen/Tyskland ( C‑269/07, EU:C:2009:527, punkt 54), och dom av den 5 december 2013, SALK, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 26).

11 I dom av den 23 maj 1996, O’Flynn ( C‑237/94, EU:C:1996:206, punkt 22), slog domstolen fast att en rättsordning enligt vilken utbetalning av en ersättning är avsedd att täcka de kostnader som en arbetstagare har haft görs beroende av att gravsättningen eller kremeringen avseende en avliden familjemedlem har ägt rum på det nationella territoriet, kan anses vara indirekt diskriminerande på grund av nationalitet, eftersom det framför allt [är] de migrerande arbetstagarna som vid ett dödsfall inom familjen låter gravsättningen ske i en annan medlemsstat med hänsyn till de band som familjemedlemmarna i allmänhet upprätthåller till ursprungsstaten (min kursivering).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2018, SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2018:157, punkt 73), och mitt förslag till avgörande i de förenade målen SEGRO och Horváth ( C‑52/16 och C‑113/16, EU:C:2017:410, punkterna 79 och 80). Frågan om fastställandet av verkningarna av en åtgärd på olika grupper av personer är föremål för en mer exakt rättspraxis om likabehandling av kvinnliga och manliga arbetstagare (för en sammanfattning av denna rättspraxis och en förklaring av de många problem som denna fråga medfört, se Barnard, C., EU Employment Law, Oxford University Press, 4:a upplagan, Oxford 2012, s. 282–286). För tillämpningen av principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet, är det dock inte nödvändigt att gå in på detaljer i den utsträckningen, med hänsyn till den allmänna karaktären av det test som är tillämpligt på detta område.

13 Se, bland annat, dom av den 14 februari 1995, Schumacker ( C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 28), och dom av den 7 maj 1998, Clean Car Autoservice ( C‑350/96, EU:C:1998:205, punkt 29).

14 Dom av den 12 februari 1974, Sotgiu ( 152/73, EU:C:1974:13, punkt 11).

15 Dom av den 28 november 1989, Groener ( C‑379/87, EU:C:1989:599, punkt 12).

16 Dom av den 28 november 1989 Groener ( C‑379/87, EU:C:1989:599, punkt 23), och dom av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296, punkterna 39–42).

17 Dom av den 7 juli 2005, kommissionen/Österrike ( C‑147/03, EU:C:2005:427, punkterna 43, 46 och 47).

18 Dom av den 21 november 1991, Le Manoir ( C‑27/91, EU:C:1991:441, punkt 11).

19 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i målet O’Flynn ( C‑237/94, EU:C:1996:123, punkt 27). De geografiska och språkliga förhållandena är vad gäller diskriminering på grund av nationalitet motsvarigheten till villkoren för tillträde till arbetsmarknaden, till exempel kravet på en viss minsta storlek (se dom av den 18 oktober 2017, Kalliri, C‑409/16, EU:C:2017:767) eller på grund av en viss fysisk styrka (se dom av den 1 juli 1986, Rummler, 237/85, EU:C:1986:277) vad gäller könsdiskriminering.

20 I synnerhet i det mål där dom meddelades den 16 februari 1978, kommissionen/Irland ( 61/77, EU:C:1978:29), hade domstolen att pröva en irländsk lagstiftning enligt vilken fiskefartyg som överskred en viss storlek eller en viss maskinstyrka undantogs från en fiskezon. Även om dessa villkor på storlek och maskinstyrka verkligen var neutrala vad gäller nationalitet ledde de i praktiken till att en stor del av franska och nederländska fiskeflottor uteslöts från berörda vatten, medan irländska och brittiska flottor som bestod av mindre fartyg till större del inte berördes.

21 Såsom de uppgifter som anförts i den rättspraxis som anges i föregående fotnot, om de särskilda egenskaperna hos medlemsstaternas fiskeflottor.

22 Företagsrådet har hävdat att arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater än Republiken Österrike alltid missgynnas av bestämmelserna i UrlG. Kommissionen antog samma synsätt i sitt skriftliga yttrande innan den ändrade ståndpunkt vid förhandlingen och hävdade att de missgynnas i de flesta fall.

23 Jag vill erinra om att ordalydelsen i 3 § punkt 2 led 1 UrlG som endast avser de anställningstider som fullgjorts i Österrike – ett sådant villkor utgör utan tvekan indirekt särbehandling på grund av nationalitet – har korrigerats genom praxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), enligt vilken ett beaktande av anställningsperioder som fullgjorts inom andra medlemsstaters territorium ska beaktas på samma sätt (se punkt 10 och fotnot 6 i detta förslag till avgörande). Denna korrigering i rättspraxis innebär inte att den österrikiska lagstiftaren inte behöver ändra bestämmelsen. Enligt domstolens rättspraxis ger nämligen bibehållandet av en nationell bestämmelse som är oförenlig med unionsrätten upphov till oklarheter genom att för de berörda rättssubjekten bevara en osäkerhet när det gäller deras möjligheter att åberopa [unionsrätten] (se dom av den 24 mars 1988, kommissionen/Italien ( 104/86, EU:C:1988:171, punkt 12), och dom av den 13 juli 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑160/99, EU:C:2000:410, punkt 22).

24 Företagsrådet har vidare gjort gällande att enligt en undersökning har i genomsnitt endast 13 procent av arbetstagarna i Europeiska unionens medlemsstater aldrig bytt arbete, medan 60–66 procent av dem har bytt arbete en till fem gånger, vilket i synnerhet påverkar säsongsarbetare, såsom dem som i förevarande fall är anställda inom turistsektorn – och bekräftar de negativa konsekvenserna för arbetstagare av de omtvistade bestämmelserna i UrlG. Jag förstår emellertid detta argument på så sätt att dessa bestämmelser faktiskt är diskriminerande mot de flesta arbetstagare, i synnerhet säsongsarbetare, oberoende av nationalitet.

25 I detta avseende kan en särbehandling på grund av nationalitet som orsakas av bestämmelserna i UrlG eventuellt fastställas genom nationell statistik som omfattar ett tillräckligt antal personer, inte återspeglar rent slumpmässiga eller konjunkturbetonade fenomen och allmänt verkar vara av betydelse (se analogt i fråga om könsdiskriminering, dom av den 6 april 2000, Jørgensen ( C‑226/98, EU:C:2000:191, punkt 33). Den statistik som den österrikiska regeringen framställt i sitt skriftliga yttrande och vid förhandlingen tenderar tvärtom att visa dynamiken på den österrikiska arbetsmarknaden.

26 Ett sådant resonemang är felaktigt i grunden till följd av den obalans som råder mellan landets egna medborgare och utländska medborgare som faktiskt omfattas av de aktuella bestämmelserna. Med hänsyn till att antalet österrikiska arbetstagare som omfattas av den österrikiska sociallagstiftningen är betydligt större – eftersom logiskt nog särskilt österrikare befinner sig på arbetsmarknaden i denna medlemsstat – är det naturligt att mer österrikare än utlänningar har rätt till en sjätte veckas årlig betald semester som föreskrivs i UrlG. Se, analogt, vad gäller könsdiskriminering, dom av den 9 februari 1999, Seymour-Smith och Perez ( C‑167/97, EU:C:1999:60, punkt 59). Domstolen slog i den domen fast att bedömningen av om en åtgärd är diskriminerande ska ske dels [genom att] jämföra den andel av den manliga arbetskraften som uppfyller villkoret om två års anställning i den omtvistade bestämmelsen med den andel som inte gör det, dels [genom att] jämföra motsvarande andelar inom den kvinnliga arbetskraften. Det är inte tillräckligt att beakta det antal personer som berörs, eftersom detta antal beror på antalet verksamma arbetstagare i hela medlemsstaten samt på fördelningen av manliga och kvinnliga arbetstagare i denna medlemsstat (min kursivering).

27 Även om jag under alla omständigheter kan medge att majoriteten av de arbetstagare som har rätt till en sjätte veckas årlig betald semester enligt 2 § 1 UrlG i absoluta tal är österrikare, är jag tveksam till att majoriteten av dem som påverkas negativt av denna lag är medborgare i andra medlemsstater, av de skäl som anförts i punkt 31 i detta förslag till avgörande.

28 Dom av den 28 juni 2012, Erny ( C‑172/11, EU:C:2012:399, punkt 41), dom av den 20 juni 2013, Giersch ( C‑20/12, EU:C:2013:411, punkt 45), och dom av den 5 december 2013, SALK, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 27).

29 I detta sammanhang kan det inte heller, såsom företagsrådet gjort, göras gällande att alla arbetstagare som är utländska medborgare missgynnas, medan endast vissa inhemska arbetstagare missgynnas, oavsett hur många de är. Det är uppenbart att detta påstående är oproportionerligt. Det är sannolikt att ett visst antal medborgare i andra medlemsstater, till exempel tyskar, påbörjar sin yrkesverksamhet i Österrike. Dessutom missgynnas inte de arbetstagare som påbörjat sin karriär i en annan medlemsstat och som har bytt till sin nuvarande arbetsgivare med mindre än fem års erfarenhet av den gräns som fastställs i 3 § 3 UrlG.

30 Se, bland annat, dom av den 15 januari 1998, Schöning-Kougebetopoulou ( C‑15/96, EU:C:1998:3, punkt 22), dom av den 12 mars 1998, kommissionen/Grekland ( C‑187/96, EU:C:1998:101, punkterna 20 och 21), dom av den 30 november 2000, Österreichischer Gewerkschaftsbund ( C‑195/98, EU:C:2000:655, punkterna 41–44), dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 70, 71 och 73), dom av den 12 maj 2005, kommissionen/Italien ( C‑278/03, EU:C:2005:281, punkt 18), dom av den 26 oktober 2006, kommissionen/Italien ( C‑371/04, EU:C:2006:668, punkt 18), och dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 28).

31 C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 73 och 85.

32 Se dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 84). Se, i detta avseende, även dom av den 30 november 2000, Österreichischer Gewerkschaftsbund ( C‑195/98, EU:C:2000:655, punkt 49), och dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 40). I detta sammanhang anser domstolen nämligen att olika offentliga institutioner och förvaltningar i en medlemsstat är olika arbetsgivare.

33 Se, e contrario, det mål där dom meddelades den 10 mars 2011, Casteels ( C‑379/09, EU:C:2011:131). Detta mål rörde ett kollektivavtal enligt vilket de anställningstider som fullgjorts av en arbetstagare hos en och samma arbetsgivare beaktades på olika sätt vid beviljande av tilläggspension, beroende på om dessa perioder hade fullgjorts i en anläggning utomlands eller i en anläggning som var belägen i den berörda medlemsstaten.

34 I detta avseende vill jag erinra om att när parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Se artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 2008, 177, s. 6).

35 Det ankommer uteslutande på den hänskjutande domstolen att tolka bestämmelserna i UrlG och kontrollera Bad Schallerbach EurothermenResorts påståenden. Även om dessa inte är styrkta, är enligt min mening den omständigheten att varje byte av arbetsgivare behandlas på exakt samma sätt i UrlG tillräcklig för att dra slutsatsen att inte föreligger någon indirekt diskriminering.

36 Dom av den 5 december 2013 ( C‑514/12, EU:C:2013:799).

37 Dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 31).

38 Dom av den 5 december 2013 ( C‑514/12, EU:C:2013:799).

39 Se, i detta avseende, generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Bickel och Franz ( C‑274/96, EU:C:1998:115, punkt 38): Låt oss anta till exempel att ruinerna i Pompeji enligt berörda bestämmelser var öppna utan inträdeskostnad under lågsäsong endast för invånarna i Neapel med omnejd. Det skulle vara svårt att hävda att en sådan bestämmelse verkade till särskild nackdel för medborgare i andra medlemsstater, eftersom större delen av invånarna i Italien också skulle vara berörda (min kursivering). Det är därför beklagligt att domstolen antog en motsatt tolkning i domen av den 16 januari 2003, kommissionen/Italien ( C‑388/01, EU:C:2003:30), där den slog fast att olika bestämmelser som antagits av lokala och regionala myndigheter som föreskrev att lokala museer var kostnadsfria för personer som var bosatta inom deras territorium utgjorde indirekt diskriminering på grund av nationalitet. I punkt 14 i denna dom underkände domstolen argumentet att de allra flesta italienare skulle missgynnas på samma sätt som utländska medborgare genom att i detta avseende även här endast erinra om den rättspraxis som angetts ovan i punkt 34 i detta förslag till avgörande.

40 Se, bland annat, dom av den 15 december 1995, Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 96), och dom av den 27 januari 2000, Graf ( C‑190/98, EU:C:2000:49, punkt 18).

41 Se, bland annat, dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 45), dom av den 10 mars 2011, Casteels ( C‑379/09, EU:C:2011:131, punkt 22), och dom av den 18 juli 2017, Erzberger ( C‑566/15, EU:C:2017:562, punkt 33).

42 Dom av den 18 juli 2017, Erzberger ( C‑566/15, EU:C:2017:562, punkterna 34 och 35).

43 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Fennellys förslag till avgörande i målet Graf ( C‑190/98, EU:C:1999:423, punkt 32): måste arbetstagaren [i normalfallet] acceptera den nationella arbetsmarknaden som den är. Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet Erzberger ( C‑566/15, EU:C:2017:347, punkterna 74–78).

44 Dom av den 15 december 1995, Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:463, punkterna 94 och 95), och dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 44).

45 Dom av den 15 december 1995, Bosman ( C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 96), dom av den 16 mars 2010, Olympique Lyonnais ( C‑325/08, EU:C:2010:143, punkt 34), och dom av den 5 december 2013, Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 30).

46 Förevarande mål skiljer sig således från domstolens praxis på området för social trygghet, särskilt domen av den 21 januari 2016, kommissionen/Cypern ( C‑515/14, EU:C:2016:30) och dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550). I de mål där dessa domar meddelades förlorade en tjänsteman som avgått från sin tjänst inom den nationella offentliga förvaltningen och bytt till en annan arbetsgivare, inklusive en arbetsgivare i en annan medlemsstat, en förmån som han redan hade betalat avgifter för och som därför kunde antas ha förvärvats. Så är inte fallet här. Dessutom kan socialförsäkringsförmåner potentiellt exporteras, vilket däremot inte fallet när det gäller rätten till årlig betald semester.

47 Det är troligt att en arbetstagare, vid en avvägning mellan för- och nackdelarna med en uppsägning och en flytt till utlandet, allmänt, tillmäter denna aspekt ytterst liten vikt. Detta kommer visserligen att bero på den berörda arbetstagarens ålder och antalet tjänsteår som han redan fullgjort hos sin nuvarande arbetsgivare, beroende på om arbetstagaren mer eller mindre ligger nära den tjänstetid på 25 år som krävs enligt 2 § punkt 1 UrlG. Trots detta tycks risken att förlora en sådan förmån fortfarande vara en obetydlig omständighet i förhållande till de existentiella tvivel som en arbetstagare som överväger att lämna sitt hemland för att söka sig en bättre framtid utöver gränserna kan ha.

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2000, Graf ( C‑190/98, EU:C:2000:49, punkt 25). Se även, analogt, dom av den 4 oktober 1991, Society for the Protection of Unborn Children Ireland ( C‑159/90, EU:C:1991:378, punkt 24), dom av den 15 juni 2010, kommissionen/Spanien ( C‑211/08, EU:C:2010:340, punkt 72), och dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 81). Frågan om en framtida händelse är alltför osäker och indirekt för att en nationell bestämmelse ska kunna utgöra ett hinder för fri rörlighet för arbetstagare ska inte förväxlas med frågan om betydelsen av ett sådant hinder med avseende på vilket domstolen har slagit fast att även ett hinder av mindre betydelse är förbjuden enligt artikel 45 FEUF (se för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1989, Corsica Ferries (Frankrike) ( C‑49/89, EU:C:1989:649, punkt 8), och dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkt 52). Vad gäller den första frågan rör det sig om det sannolika eller tvärtom rent hypotetiska och således obefintliga inflytande som denna bestämmelse kan ha på en arbetstagares beslut att utöva sin rätt till fri rörlighet, medan den andra frågan avser de konsekvenser som denna bestämmelse kan ha på arbetstagare som utövar sin rätt att röra sig fritt.

49 Dom av den 30 september 2003 ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 74).

50 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 83), och dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 38). Se även beslut av den 10 mars 2005, Marhold ( C‑178/04, ej publicerad, EU:C:2005:164, punkt 34).

51 Dom av den 15 januari 1998, Schöning-Kougebetopoulou ( C‑15/96, EU:C:1998:3, punkterna 26 och 27), dom av den 30 november 2000, Österreichischer Gewerkschaftsbund ( C‑195/98, EU:C:2000:655, punkt 49), dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 83 och 84), och dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 38).

52 Se, med avseende på artikel 45 FEUF, dom av den 13 december 2012, Caves Krier Frères ( C‑379/11, EU:C:2012:798, punkt 51). Se även, avseende andra lagstiftningsområden i unionen, dom av den 22 november 2005, Mangold ( C‑144/04, EU:C:2005:709, punkt 63), av den 11 januari 2007, ITC ( C 208/05, EU:C:2007:16, punkt 39), och dom av den 16 oktober 2007, Palacios de la Villa ( C‑411/05, EU:C:2007:604, punkt 68), och dom av den 11 januari 2007, ITC ( C‑208/05, EU:C:2007:16, punkt 39).

53 Se, bland annat, dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

54 Domstolen anser nämligen att olika offentliga institutioner och förvaltningar i en medlemsstat är olika arbetsgivare. Se fotnot 32 ovan och där angiven rättspraxis.

55 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 84), och dom av den 5 december 2013, SALK ( C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 38). I vissa tidigare domar har domstolen även ansett att de berörda åtgärderna faktiskt inte avsåg att uppnå det eftersträvade målet att belöna lojalitet (se dom av den 15 januari 1998, Schöning-Kougebetopoulou ( C‑15/96, EU:C:1998:3, punkt 26), och dom av den 30 november 2000, Österreichischer Gewerkschaftsbund ( C‑195/98, EU:C:2000:655, punkt 49)).

56 Det är således logiskt att de anställningstider som fullgjorts hos tidigare arbetsgivare enbart beaktas marginellt i systemet för UrlG, eftersom dessa perioder helt enkelt inte är jämförbara med dem som fullgjorts hos den aktuella arbetsgivaren med hänsyn till det mål att belöna lojalitet som eftersträvas. Teoretiskt får anställningsperioder hos tidigare arbetsgivare inte beaktas alls. Enligt min mening syftar bestämmelserna till att dessa perioder ska beaktas upp till 5 år enligt 3 § punkterna 2 och 3 UrlG enbart till att mildra verkningarna av regeln om en tjänstetid på 25 år och bidrar således till dess proportionalitet.

57 Se, analogt, när det gäller frihet att tillhandahålla tjänster, dom av den 10 maj 1995, Alpine Investments ( C‑384/93, EU:C:1995:126, punkt 51), och generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C‑384/93, Alpine Investments ( EU:C:1995:15, punkt 88).

58 Dom av den 30 september 2003, C‑224/01, EU:C:2003:513.

59 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 85 och 86).

60 Denna lojalitet kommer visserligen alltid att i viss mån stå i strid med logiken i de fria rörligheterna, som garanteras av EUF-fördraget. En lojalitetsbonus belönar orörlighet medan dessa friheter främjar rörlighet. Detta är emellertid inte oförenligt med unionsrätten. Denna rätt utgör inte hinder för stabila och varaktiga förhållanden oavsett om de är yrkesmässiga eller personliga.