Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 7 augusti 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 (EUT L 367, 2004, s. 1).

3 Nedan kallad modern.

4 Nedan kallat det första barnet.

5 Nedan kallat det andra barnet. Tillsammans med det första barnet nedan även kallade de två äldre barnen.

6 Nedan kallat spädbarnet.

7 Nedan kallad fadern. Tillsammans med modern nedan även kallade föräldrarna.

8 Nedan kallad HCC.

9 Freedom Programme, se http://www.freedomprogramme.co.uk/.

10 En Cafcass Guardian, som har till uppgift att granska den lokala myndighetens plan och säkerställa att besluten fattas med de berörda barnens bästa för ögonen, se https://www.cafcass.gov.uk/grown-ups/parents-and-carers/care-proceedings/cafcass-role-care-proceedings/.

11 Det är oklart om barnet fick åka hem samma dag som förlossningen eller dagen efter.

12 Det är oklart om detta besök ägde rum dagen efter eller två dagar efter förlossningen.

13 Det är oklart om föräldrarna anlände till Irland den 5 eller den 6 september 2017.

14 Se punkt 118 och följande punkter nedan.

15 Se, för ett liknande resonemang, mitt ställningstagande i målet Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkterna 56 och 57).

16 Ett sådant beslut om att inte återlämna barnet är en förutsättning för att kunna tillämpa det särskilda verkställighetsförfarandet i avsnitt 4 i kapitel III i förordning nr 2201/2003, se dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 74).

17 Se skälen 17, 18 och 23 i förordning nr 2201/2003. För närmare förklaringar se även dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 61 och följande punkter) och dom av den 26 april 2012, Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 116 och följande punkter). Se även mitt ställningstagande i målet Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkterna 58, 72 och följande punkter).

18 Se artiklarna 1 a, 3 och 12 i Haagkonventionen, och artiklarna 2.11 a och 11.1 i förordning nr 2201/2003 (punkterna 7, 8, 9, 12 och 13 ovan).

19 Vid tidpunkten för bortförandet av barnen till Irland hade det meddelats ett tillfälligt beslut om omhändertagande som innebar att de två äldre barnen tillfälligt skulle omhändertas av HCC (se punkt 30 ovan). Som HCC:s ombud bekräftade vid förhandlingen går det däremot inte att fastställa huruvida beslutet om tillfälligt omhändertagande av spädbarnet erhölls före eller efter avresan (se punkterna 35 och 37 ovan).

20 Och även för vissa domar rörande umgänge, som inte berörs i detta sammanhang.

21 I de mål som ledde fram till domen av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 62 och följande punkter) och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 62 och följande punkter) hade parterna dessutom tillgång till två parallella förfaranden och domstolen kritiserade inte det tillvägagångssättet.

22 Se punkt 68 ovan.

23 Se punkt 118 och följande punkter nedan.

24 Se punkt 121 och följande punkter nedan.

25 Det rör sig här bland annat om den engelska språkversionen ([a] judgment on the exercise of parental responsibility in respect of a child given in a Member State); den franska språkversionen ([l]es décisions rendues dans un État membre sur l’exercice de la responsabilité parentale à l’égard d’un enfant); den spanska språkversionen ([l]as resoluciones dictadas en un Estado miembro sobre el ejercicio de la responsabilidad parental con respecto a un menor); den italienska språkversionen ([l]e decisioni relative all’esercizio della responsabilità genitoriale su un minore); den portugisiska språkversionen ([a]s decisões proferidas num Estado-Membro sobre o exercício da responsabilidade parental relativa a uma criança), och även den nederländska språkversionen ([b]eslissingen betreffende de uitoefening van de ouderlijke verantwoordelijkheid voor een kind). I andra språkversioner av förordning nr 2201/2003 görs det däremot inte en sådan skillnad i artikel 28. Se till exempel den tyska språkversionen ([d]ie in einem Mitgliedstaat ergangenen Entscheidungen über die elterliche Verantwortung für ein Kind); den danska språkversionen ([e]n i en medlemsstat truffet retsafgørelse om forældreansvar over for et barn); den tjekiska språkversionen ([v]ýkon rozhodnutí o výkonu rodičovské zodpovědnosti ve vztahu k dítěti vydaných v členském státě), och även den estoniska språkversionen ([l]apse suhtes vanemlikku vastutust käsitlevat kohtuotsust, mis on tehtud liikmesriigis ja on selles liikmesriigis täitmisele pööratav ning kätte antud).

26 Min kursivering.

27 Se, i detta avseende, generaladvokatens Sharpstons ställningstagande i målet Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:377, punkt 52 och följande punkter).

28 I artiklarna 18, 29 och 34 i Haagkonventionen preciseras att konventionen inte utesluter denna möjlighet.

29 Min kursivering.

30 Se dom av den 27 november 2007, C ( C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 46 och följande punkter), och dom av den 21 oktober 2015, Gogova ( C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 26). Se även mitt förslag till avgörande i målet C ( C‑435/06, EU:C:2007:543, punkt 33 och följande punkter) och mitt ställningstagande i målet Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkt 10 och följande punkter).

31 Se dom av den 27 november 2007, C ( C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 24 och följande punkter) och dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 21 och följande punkter).

32 Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 56 och följande punkter).

33 Domstolen har förklarat att i syfte att avgöra huruvida en ansökan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003 ska föremålet för ansökan beaktas, se dom av den 21 oktober 2015, Gogova ( C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 28), se även, vad gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/281 av den 26 november 2014 (EUT L 54, 2015, s. 1) (kallad Bryssel Ibis-förordningen), bland annat dom av den 9 mars 2017, Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 34).

34 Se, i detta avseende, ställningstagandet av generaladvokaten Mengozzi i målet Gogova ( C‑215/15, EU:C:2015:725, punkt 39 och följande punkter).

35 I förevarande mål hänvisar inte nationell rätt till innehållet i förordning nr 2201/2003 för att fastställa vilka regler som ska tillämpas i en situation som uteslutande regleras av nationell rätt i den berörda medlemsstaten. Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni ( C‑281/15, EU:C:2016:343, punkt 24 och följande punkter och där angiven rättspraxis).

36 I den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 anges uttryckligen att fristen för att ansöka om ändring av beslutet är två månader räknat från delgivningen av beslutet.

37 Se punkt 44 ovan.

38 Se punkt 46 ovan.

39 I HCC:s skriftliga och muntliga yttranden förekom olika uppgifter, inte om vilken dag fristen började löpa utan om vilken dag ansökan om ändring ingavs. Den förvirring som detta hade skapat försvann dock vid förhandlingen. HCC hade av misstag uppgett att en notice of motion hade ingetts redan den 19 november 2017, det vill säga inom tvåmånadarsfristen för att ansöka om ändring om fristen hade börjat löpa den 22 september 2017. Vid förhandlingen bekräftade föräldrarna emellertid att denna uppgift var felaktig och att deras ansökan om ändring ingavs först den 24 november 2017.

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 1987, Heylens m.fl. ( 222/86, EU:C:1987:442, punkt 15).

41 Se, bland annat, dom av den 5 mars 1980, Könecke Fleischwarenfabrik/kommissionen ( 76/79, EU:C:1980:68, punkt 7), dom av den 6 juli 1988, Dillinger Hüttenwerke/kommissionen ( 236/86, EU:C:1988:367, punkterna 13 och 14), dom av den 6 december 1990, Wirtschaftsvereinigung Eisen- und Stahlindustrie/kommissionen ( C‑180/88, EU:C:1990:441, punkt 22), dom av den 19 februari 1998, kommissionen/rådet ( C‑309/95, EU:C:1998:66, punkt 18 och följande punkter), eller dom av den 23 oktober 2007, parlamentet/kommissionen ( C‑403/05, EU:C:2007:624, punkt 29 och följande punkter).

42 Se Europadomstolen, 26 januari 2017, Ivanova och Ivashova mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0126JUD000079714, § 57 och där angiven rättspraxis).

43 Ordalydelsen i den franska språkversionen av förordningen (Ce délai ne comporte pas de prorogation à raison de la distance) är inte helt klar, men av andra språkversioner framgår att innebörden är att fristen inte får förlängas på grund av långt avstånd (se den engelska språkversionen: No extension of time may be granted on account of distance, den tyska språkversionen: Eine Verlängerung dieser Frist wegen weiter Entfernung ist ausgeschlossen, den spanska språkversionen: Dicho plazo no admitirá prórroga en razón de la distancia, den italienska språkversionen: Detto termine non è prorogabile per ragioni inerenti alla distanza, den portugisiska språkversionen: Este prazo não é susceptível de prorrogação em razão da distância och den nederländska språkversionen: De termijn kan niet op grond van de afstand worden verlengd).

44 Denna uppfattning delas också av framstående experter på internationell privaträtt, se exempelvis, Schlosser, P. F., EU-Zivilprozessrecht, 2:a upplagan, Beck, München, 2003, s. 276 nr 9, Oberhammer, P., Art. 43, Kommentar zur Zivilprozessordnung, Vol. 10, 22:a upplagan, Mohr Siebeck, Tübingen, 2011, s. 686 nr 11 (som båda rör artikel 43 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) [Bryssel I-förordningen], som motsvarar artikel 33 i förordning nr 2201/2003), Mankowski, P., Art 33 , Brussels IIbis Regulation, Sellier, München, 2012, s. 312 nr38, Paraschas, K., VO (EG) 2201/2003 Art. 33, Internationaler Rechtsverkehr in Zivil- und Handelssachen, 54:e upplagan, Beck, München, 2018, nr 8. I domen av den 11 augusti 1995, SISRO ( C‑432/93, EU:C:1995:262, punkt 15) förefaller domstolen dessutom implicit medge att det med tillämpning av nationella processregler är möjligt att handlägga en talan som väckts efter utgången av den frist på två månader som anges i artikel 36 andra stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen), som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

45 Se, exempelvis, artikel 1.3: Denna förordning skall inte tillämpas på …, artikel 11.4 och 11.5: En domstol kan inte vägra, artiklarna 22 och 23: En dom … skall inte erkännas, artikel 24: Behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas., artikel 25: Erkännande av en dom får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter …, artiklarna 26 och 31.3: En dom får aldrig omprövas i sak., artikel 31.1: … varken den part … eller barnet [ska] ges tillfälle att yttra sig över ansökan. eller artikel 34: Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras ….

46 För fullständighetens skull bör det noteras att domstolens dom av den du 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61), och dom av den 16 februari 2006, Verdoliva ( C‑3/05, EU:C:2006:113), som citeras av den hänskjutande domstolen och som HCC hänvisar till inte motsäger denna tolkning. Domstolen har visserligen i dessa domar hänvisat till att den frist som anges i artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, har en strikt karaktär. I domen Hoffman konstaterade domstolen emellertid endast att den aktuella bestämmelsen ska tolkas så, att en part som inte har överklagat det beslut om exekvatur som avses i den bestämmelsen under verkställighetsförfarandet inte längre kan grunda sig på ett skäl som vederbörande hade kunnat åberopa inom ramen för ett överklagande av beslutet om exekvatur (dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 34). I domen Verdoliva konstaterade domstolen på samma sätt att den omständigheten att den part mot vilken verkställighet begärs har kännedom om ett beslut inte kan ersätta kravet i den bestämmelsen om att tidsfristen ska börja löpa från och med delgivningen av beslutet (dom av den 16 februari 2006, Verdoliva, C‑3/05, EU:C:2006:113, punkt 38).

47 I tysk rätt kan fristen inte förlängas, men får börja löpa på nytt.

48 Se mitt förslag till avgörande i målet Puškár ( C‑73/16, EU:C:2017:253, punkterna 46 och 47).

49 Se, bland annat, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral ( 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 7 januari 2004, Wells ( C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 67) och dom av den 21 december 2016, TDC ( C‑327/15, EU:C:2016:974, punkt 90).

50 Se, i detta avseende, den bestämmelse i irländsk rätt som citeras i punkt 23 ovan.

51 Se den rättspraxis som citeras i fotnot 49 ovan.

52 Se, vad gäller artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, dom av den 16 februari 2006, Verdoliva ( C‑3/05, EU:C:2006:113, punkt 26 och följande punkter), samt mitt förslag till avgörande i målet Verdoliva ( C‑3/05, EU:C:2005:722, punkt 38 och där angiven rättspraxis), och, för ett liknande resonemang, vad gäller förordning nr 2201/2003, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 101).

53 Se bland annat skäl 33 i förordning nr 2201/2003.

54 Se punkt 64 ovan.

55 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 april 2003, kommissionen/Tyskland ( C‑20/01 och C‑28/01, EU:C:2003:220, punkt 36).

56 Se artikel 39 i förordning nr 1215/2012, kallad Bryssel Ibis-förordningen.

57 Se punkterna 66 och 71 ovan.

58 Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 118) och mitt ställningstagande i målet Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkt 71 och följande punkter).

59 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 101). Se även, i detta sammanhang, vad gäller artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, mitt förslag till avgörande i målet Verdoliva ( C‑3/05, EU:C:2005:722, punkterna 41 och 42): Artikel 36 utgör … det processrättsliga komplementet till de materiella reglerna om hinder för erkännande i artiklarna 27 och 28 i konventionen. Vidare framgår det av Europadomstolens rättspraxis att den part mot vilken det begärts verkställighet av ett avgörande som meddelats i en annan av unionens medlemsstater, och som omfattas av en mekanism för ömsesidigt erkännande, måste kunna åberopa ett uppenbart åsidosättande av en rättighet som garanteras i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är endast i avsaknad av en sådan brist som presumtionen om motsvarade skydd av de rättigheter som garanteras i konventionen och unionsrätten kan tillämpas och medlemsstaternas domstolar kan ge en sådan mekanism om ömsesidigt erkännande full verkan. Se Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland (CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, § 116).

60 Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 121 och följande punkter).

61 Se dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 81).

62 Se, bland annat, dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkterna 35 och 36), dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 28), och dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkterna 39 och 40).

63 Se punkt 46 ovan.

64 Se, bland annat, punkt 33 och följande punkter ovan.

65 Se punkterna 38 och 39 ovan.

66 Se punkt 125 ovan.

67 Se punkt 16 ovan.

68 Se punkt 45 ovan. Detta beslut har följande lydelse: Det finns ingen substans i de klagomål som sökandena framställt i de handlingar som lämnats in till denna domstol. De hade möjlighet att närvara vid förhandlingen den 8 september men valde i stället att fly. De rättstekniska argument som nu framförs avseende rätten till en rättvis rättegång, rätten att resa och användning av förmyndarskap saknar innehåll, i synnerhet som barnen återigen står under domstolens jurisdiktion.

69 Vad gäller överklaganden av unionsinstitutionernas rättsakter har domstolen funnit att en försening i ingivandet av ett överklagande kan betraktas som ett ursäktligt misstag när den berörda institutionen har uppträtt på ett sätt som i sig eller i avgörande utsträckning har varit ägnat att skapa en ursäktlig villfarelse hos en enskild som handlat i god tro (dom av den 15 maj 2003, Pitsiorlas/rådet och BCE, C‑193/01 P, EU:C:2003:281, punkt 24). Se, i detta sammanhang, även Europadomstolen, 6 december 2001, Tsironis mot Grekland (CE:ECHR:2001:1206JUD004458498, § 27 och följande paragrafer).

70 Se fotnot 46 ovan.

71 Se, bland annat, punkt 122 och följande punkter och punkt 128 och följande punkter ovan.

72 Se punkt 122 och följande punkter ovan.

73 Se punkterna 51 och 52 ovan.

74 Europarådet – Série des traités européens – nr 74.

75 Dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228).

76 Dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69).

77 Se punkt 47 ovan.

78 På det finansiella området avses med en sådan freezing injunction ett domstolsbeslut om frysning som en interimistisk åtgärd genom vilken det ska förhindras att en borgenär senare inte får åtkomst till gäldenärens tillgångar på grund av att dessa har avyttrats (se mitt förslag till avgörande i målet Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:120, punkt 2). Domstolen såg ingen nackdel med ett sådant förläggande även om en person vars rättigheter kan komma att påverkas av föreläggandet inte har hörts, under förutsättning att det är möjligt för honom eller henne att göra sina rättigheter gällande inför den domstolen (se domen av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 54).

79 Dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 25), dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 29), och dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 33).

80 Dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 24), dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 30), och dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 34).

81 Dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 9 och följande punkter) och dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 11 och följande punkter).

82 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 maj 2015, Gazprom ( C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 36).

83 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 38).

84 Se dom av den 26 april 2018, Donnellan ( C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 61).