Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 27 juni 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Utöver dessa mål finns det flera andra mål som har anhängiggjorts vid EU-domstolen angående ändringarna i det polska domstolsväsendet, bland annat begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen i Polen (C‑522/18, C‑537/18 och C‑668/18), från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen, Polen) (C‑824/18) och från lägre polska domstolsinstanser (C‑558/18, C‑563/18 och C‑623/18), jämte två fördragsbrottsmål som anhängiggjorts av kommissionen mot Polen (C‑619/18 och C‑192/18). För tydlighetens skull noterar jag att de invändningar som framställts vid EU-domstolen angående reformen av Polens domstolsväsende avser följande: i) sänkning av pensionsåldern för domare vid Högsta domstolen och det utrymme för eget skön som getts Republiken Polens president att förlänga förordnandet för domare vid Högsta domstolen (se dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet), C‑619/18, EU:C:2019:531, och förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev, EU:C:2019:325); ii) könsdiskriminering på grund av att pensionsåldern för domare vid allmänna domstolar och vid Högsta domstolen och för åklagare sänkts till en annan ålder än för män och det utrymme för eget skön som getts justitieministern att förlänga förordnandet för domare (se förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet), C‑192/18, EU:C:2019:529), och iii) det disciplinära regelverk som gäller för domare (se förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet Miasto Łowicz m.fl, C‑558/18 och C‑563/18, som kommer att föredras den 24 september 2019).

3 COM(2017) 835 final, den 20 december 2017 (nedan kallat kommissionens motiverade förslag). I detta förslag framställde kommissionen i synnerhet invändningar mot följande åtgärder; (1) Ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Szkole Sądownictwa i Prokuratury, ustawy - Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om Nationella domar- och åklagarskolan, lagen om allmänna domstolars organisation och vissa andra lagar av den 11 maj 2017 (Dz. U., 2017, position 1139, i dess ändrade lydelse); (2) Ustawa o zmianie ustawy - Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om allmänna domstolars organisation och vissa andra lagar av den 12 juli 2017 (Dz. U., 2017, position 1452, i dess ändrade lydelse); (3) Ustawa o Sądzie Najwyższym (lagen om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 5, i dess ändrade lydelse); och (4) Ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lagen om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U., 2018, position 3, i dess ändrade lydelse). Det är de två senaste åtgärderna som är föremål för prövning i förevarande mål.

4 Se exempelvis Venedigkommissionens yttrande nr 904/2017 av den 11 december 2017 angående förslag till lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet, förslag till lag om ändring av lagen om Högsta domstolen, framlagd av Republiken Polens president, och förslag till lagen om de allmänna domstolarnas organisation, CDL-AD(2017)031 (nedan kallat Venedigkommissionens yttrande nr 904/2017); Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, rapport från den särskilda rapportören om domares och juristers oavhängighet från tjänsteresan till Polen, den 5 april 2018; A/HRC/38/38/Add.1 (nedan kallad FN:s rapport år 2018 om Polen); Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) Byrån för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, slutligt yttrande angående utkastet till ändringar av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar i Polen, 5 maj 2017, JUD-POL/305/2017-Final (nedan kallat OSSE:s slutliga yttrande om Polen) och yttrande om vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring av lagen om Polens Högsta domstol (av den 26 september 2017), 13 november 2017, JUD-POL/315/2017.

5 EU:C:2019:531.

6 Den tidigare lydelsen av artikel 131 i 2017 års lag om Högsta domstolen hade följande lydelse: Till dess att alla domartjänster på Högsta domstolens avdelning för disciplinmål har tillsatts, får en domare från en annan avdelning inte förflyttas till en tjänst på denna avdelning.

7 Enligt artikel 10 i 2017 års ändringslag om KRS trädde vissa bestämmelser, däribland artikel 11a i lagen om KRS, i kraft den 3 januari 2018.

8 Enligt den upphävda artikel 11 i lagen om KRS utsågs de femton domarledamöterna bland domarna vid Högsta domstolen (2 ledamöter), förvaltningsdomstolarna (2 ledamöter), appellationsdomstolarna (2 ledamöter), region- och distriktsdomstolarna (8 ledamöter) och militärdomstolarna (1 ledamot).

9 EU:C:2019:531.

10 EGT L 303, 2000, s. 16, med rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42. I artikel 9.1 i direktiv 2000/78 föreskrivs följande: Medlemsstaterna skall säkerställa att alla som anser sig förfördelade på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga och/eller administrativa förfaranden, inbegripet, när de anser det lämpligt, förlikningsförfaranden, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, även efter det att den situation i vilken diskrimineringen uppges ha förekommit har upphört.

11 Artikel 2.1 i direktiv 2000/78 har följande lydelse: I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1. I artikel 1 i detta direktiv hänvisas bland annat till diskriminering på grund av ålder.

12 EU:C:2019:531.

13 Den hänskjutande domstolen har påpekat att denna avdelning, innan 2017 års lag om Högsta domstolen trädde i kraft, kallades avdelningen för mål rörande arbetsrätt, socialförsäkring och allmänna angelägenheter.

14 När det gäller mål C‑585/18 har den hänskjutande domstolen påpekat att detta gäller domare vid Högsta förvaltningsdomstolen.

15 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49), dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl. ( C‑213/89, EU:C:1990:257), och dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163).

16 Den hänskjutande domstolen har särskilt nämnt dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

17 Den hänskjutande domstolen hänvisar till dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49), och dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257).

18 Den hänskjutande domstolen hänvisar till dom av den 22 maj 2003, Connect Austria ( C‑462/99, EU:C:2003:297), och dom av den 2 juni 2005, Koppensteiner ( C‑15/04, EU:C:2005:345).

19 A.K. m.fl., C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2018:977.

20 EU-domstolens ordförande meddelade vid den andra muntliga förhandlingen att även om avdelningen för disciplinmål inte deltar i målen i den mening som avses i domstolens rättegångsregler eftersom KRS inte är part i de nationella målen, såsom angetts i besluten om hänskjutande från den hänskjutande domstolen, så beslutade EU-domstolen att godta de handlingar som getts in den 14 maj 2019 av KRS från avdelningen för disciplinmål, särskilt beslut nr 6 från domarförsamligen vid Högsta domstolens avdelning för disciplinmål av den 13 maj 2019 innehållande avdelningens inställning i förevarande mål. Jag behandlar dessa i min bedömning nedan (se punkterna 140 och 141 i detta förslag till avgörande).

21 Republiken Polen har särskilt hänvisat till dom av den 9 december 2010, Fluxys ( C‑241/09, EU:C:2010:753), och dom av den 27 juni 2013, Di Donna ( C-492/11, EU:C:2013:428), samt beslut av den 3 mars 2016, Euro Bank ( C‑537/15, EU:C:2016:143).

22 Dom av den 27 februari 2018, C‑64/16, EU:C:2018:117.

23 EUT C 202, 2016, s. 312 (nedan kallat protokoll nr 30).

24 Eftas övervakningsmyndighet hänvisar till dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49), och dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl. ( C‑213/89, EU:C:1990:257).

25 Klagandena har i detta avseende hänvisat till Europadomstolen, 12 mars 2019, Ástráðsson mot Island, CE:ECHR:2019:0312JUD002637418.

26 De klagande har särskilt hänvisat till Europarådets ministerkommittés rekommendation CM/Rec(2010)12 av den 17 november 2010, Domare: oberoende, skicklighet och ansvar (nedan kallad 2010 års rekommendation).

27 Se fotnot 3 i detta förslag till avgörande.

28 European Network of Councils for the Judiciary (ENCJ), ståndpunkt från ENCJ;s styrelse angående KRS medlemskap, avgiven den 16 augusti 2018, tillgänglig på http://www.encj.eu/(ENJC:s ståndpunkt). Se fotnot 93 nedan.

29 Lettland har därvid särskilt hänvisat till domen av den 18 januari 2010 från Satversmes tiesa (Konstitutionsdomstolen), nr 2009–11–01.

30 Republiken Polen har särskilt hänvisat till dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult ( C‑54/96, EU:C:1997:413), dom av den 21 mars 2000, Gabalfrisa m.fl. ( C‑110/98–C‑147/98, EU:C:2000:145), dom av den 13 december 2012, Forposta och ABC Direct Contact ( C‑465/11, EU:C:2012:801), och dom av den 31 januari 2013, D och A ( C‑175/11, EU:C:2013:45).

31 Republiken Polen harsärskilt hänvisat till artikel 179, jämförd med artikel 144 § 3, punkt 17, i den polska konstitutionen.

32 Eftas övervakningsmyndighet har hänvisat till artiklarna 2, 7 och 49 FEU, artikel 53 i stadgan och Europarådet, Europeiska stadgan om domares ställning av den 8–10 juli 1998, DAJ/DOC (98) 23 (nedan kallad 1998 års europeiska stadga), punkt 1.1.

33 Eftas övervakningsmyndighet har särskilt hänvisat till avgörande från Eftadomstolen den 14 februari 2017, Pascal Nobile mot DAS Rechtschutz-Versicherungs, E-21/16, punkt 16.

34 Kommissionen har hänvisat till dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

35 Kommissionen har hänvisat till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, dom av den 25 mars 1992, Campbell och Fell mot Förenade kungariket, CE:ECHR:1992:0325JUD001359088.

36 Kommissionen har särskilt hänvisat till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, dom av den 22 oktober 1984, Sramek mot Österrike, CE:ECHR:1984:1022JUD000879079, och Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen), Checklista för rättsstatsprincipen, studie nr 711/2013 av den 18 mars 2016, CDL-AD(2016)007 (nedan kallad 2016 års checklista för rättsstatsprincipen), punkt 75, och 2010 års rekommendation, fotnot 26 punkterna 46 och 47.

37 Eftas övervakningsmyndighet har hänvisat till dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, och dom av den 19 juni 1990, Factortame m.fl. ( C‑213/89, EU:C:1990:257).

38 Kommissionen har hänvisat till dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49), och dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci ( C‑555/07, EU:C:2010:21).

39 Se, bland annat, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 32), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 47).

40 EU:C:2019:529, punkt 116.

41 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Gullotta och Farmaci di Gullotta Davide & C. ( C‑497/12, EU:C:2015:168, punkterna 16–25), och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målen Rendón Marín och CS ( C‑165/14 och C‑304/14, EU:C:2016:75, punkt 48); för en allmän diskussion, se Nils Wahl och Luca Prete, The Gatekeepers of Article 267 TFEU: On Jurisdiction and Admissibility of References for Preliminary Rulings (2018) 55 Common Market Law Review 511.

42 Se, i detta avseende, dom av den 6 november 2012, kommissionen/Ungern ( C‑286/12, EU:C:2012:687).

43 Se, exempelvis, dom av den 7 mars 2017, X och X ( C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkt 45), och dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 63 och där angiven rättspraxis). För en sammanfattning av de rättsliga reglerna för att fastställa när medlemsstaterna tillämpar unionsrätten enligt artikel 51.1 i stadgan, se beslut av den 7 september 2017, Demarchi Gino ( C‑177/17 och C‑178/17, EU:C:2017:656, punkterna 19–21 och där angiven rättspraxis).

44 Se dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management e Catani Multiservizi ( C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 34 och där angiven rättspraxis). För en allmän diskussion, se Angela Ward, Article 51 – Field of Application, i Steve Peers, Tamara Hervey, Jeff Kenner och Angela Ward (red), The EU Charter of Fundamental Rights: A Commentary (Hart 2014) s. 1413–1454.

45 Se, i detta avseende, dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811).

46 EU:C:2019:529.

47 Detta är uppenbart i EU-domstolens dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, särskilt punkterna 43, 46, 47, 55 och 57). EU-domstolen hänvisade till domen av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117), där det var fråga om att tolka artikel 19.1 andra stycket FEU, och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586), en tvist som medförde tillämpning av unionsrätten och artikel 47 i stadgan, till stöd för samma rättsprinciper.

48 EU:C:2019:531, särskilt punkterna 50, 51, 55–59 och där angiven rättspraxis. Jag noterar att en generaladvokat har funnit att unionsrätten gäller alla sådana övergripande, horisontella åtgärder som, per definition, skulle påverka allt arbete som utförs av de nationella domstolarna, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:339, punkt 55).

49 Dom av den 21 december 2011, C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 119–120. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i de förenade målen N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:611, punkterna 167–171), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Bonda ( C‑489/10, EU:C:2011:845, punkterna 21–23).

50 Se dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 53).

51 Se dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl. ( C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

52 Se beslut av den 10 januari 2019, Mahmood m.fl. ( C‑169/18, EU:C:2019:5, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

53 Se dom av den 24 oktober 2013, Stoilov i Ko ( C‑180/12, EU:C:2013:693, punkterna 37–38).

54 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet García Blanco ( C‑225/02, EU:C:2004:669, punkterna 35–39).

55 Se, exempelvis, beslut av den 10 juni 2011, Imran ( C‑155/11 PPU, EU:C:2011:387), och beslut av den 10 januari 2019, Mahmood m.fl. ( C‑169/18, EU:C:2019:5).

56 Se dom av den 27 februari 2014, Pohotovost` ( C‑470/12, EU:C:2014:101, punkt 30).

57 Se, i detta avseende, dom av den 18 oktober 2011, Boxus m.fl. ( C‑128/09, C‑134/09 och C‑135/09, EU:C:2011:667, punkt 28).

58 Se dom av den 9 december 2010, Fluxys ( C‑241/09, EU:C:2010:753, punkterna 32–34), och dom av den 27 juni 2013, Di Donna ( C‑492/11, EU:C:2013:428, punkterna 27–32), samt beslut av den 3 mars 2016, Euro Bank ( C‑537/15, EU:C:2016:143, punkterna 27–30 och 34–36).

59 Se dom av den 7 juli 2016, Genentech ( C‑567/14, EU:C:2016:526, punkt 22).

60 Se dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkterna 32–34).

61 Dom av den 13 mars 2007, C‑432/05, EU:C:2007:163, särskilt punkterna 40–41. Se även, exempelvis, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 103 och 104).

62 Dom av den 9 mars 1978, Simmenthal ( 106/77, EU:C:1978:49).

63 Se, exempelvis, dom av den 8 maj 2019, Leitner ( C‑396/17, EU:C:2019:375, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

64 Se, exempelvis, dom av den 30 juni 2016, Toma ( C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 42).

65 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:325, punkt 72).

66 Se förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), förklaringar avseende artikel 47, s. 30, och artikel 52, s. 34.

67 Se dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 72). Jag noterar i förbifarten att EU-domstolen i sin dom av den 24 juni 2019 i målet kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, särskilt punkterna 76 och 79), gjorde en proportionalitetsbedömning med avseende på principen om domares oavsättlighet. Enligt artikel 52.3 i stadgan skyddar unionsrätten principerna om domares oavsättlighet och oavhängighet till det minimiskydd som anges i Europadomstolens rättspraxis.

68 Se, särskilt, dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 43), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 54).

69 Se, i detta avseende, dom av den 4 februari 1999, Köllensperger och Atzwanger ( C‑103/97, EU:C:1999:52, punkt 24), förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Torresi ( C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:265, punkterna 45–54), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Pula Parking ( C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 81–107).

70 Se, exempelvis, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 22 och 23), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 45 och där angiven rättspraxis). För en allmän diskussion, se Morten Broberg och Niels Fenger, Preliminary References to the European Court of Justice, andra upplagan (Oxford University Press, 2014) s. 60–106.

71 Se dom av den 21 maj 2019, kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2019:432, punkt 72).

72 Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

73 Se särskilt dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 48), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 58).

74 Se, exempelvis, dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 66), och yttrande 1/17 av den 30 april 2019, CETA-avtalet EU-Kanada ( EU:C:2019:341, punkt 204). Min kursivering. Dessa garantier för oavhängighet och opartiskhet är kopplade till de externa respektive interna aspekter av oavhängighet som fastställts i rättspraxis. Se, exempelvis, dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkterna 71–73 och där angiven rättspraxis).

75 Se dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 67), och beslut av den 12 februari 2019, RH ( C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 47). Min kursivering.

76 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 6 november 2018, Nunes De Carvalho mot Portugal, CE:ECHR:2018:1106JUD005539113, punkt 144 och där angiven rättspraxis.

77 EU:C:2019:325, punkt 71, EU:C:2019:529, punkt 111 (som citerar Europadomstolens dom av den 25 september 2018, Denisov mot Ukraina, CE:ECHR:2018:0925JUD007663911, punkterna 60–64), och Europadomstolen, 6 november 2018, Nunes De Carvallho mot Portugal, CE:ECHR:2018:1106JUD005539113, punkterna 144–150. Se även Bangalore Principles of Judicial Conduct, 2002, särskilt punkterna 1.3, 1.6 och 3.2.

78 Se Europadomstolens dom av den 6 maj 2003, Kleyn m.fl. mot Nederländerna, CE:ECHR:2003:0506JUD003934398, punkt 194 och där angiven rättspraxis.

79 Europadomstolens dom av den 25 september 2018, ECLI:CE:ECHR:2018:0925JUD007663911, punkterna 68–70 (som citerar Europadomstolens dom av den 9 januari 2013, Volkov mot Ukraina, CE:ECHR:2013:0109JUD002172211, punkterna 109–115).

80 Europadomstolens dom av den 12 mars 2019, CE:ECHR:2019:0312JUD002637418, särskilt punkterna 103 och 121–123.

81 FN:s råd för mänskliga rättigheter, Den särskilda rapportörens rapport om domares och advokaters oberoende av den 2 maj 2018 (nedan kallad FN:s rapport 2018), punkterna 7–31 och dess beaktandeled. Se även, exempelvis, Europarådets rådgivande råd med europeiska domare (CCJE), yttrande nr 10 (2007) av den 23 november 2007 om domstolsrådet i samhällets tjänst (nedan kallat 2007 års yttrande från CCJE), Anja Seibert-Fohr (red), Judicial Independence in Transition (Springer 2012), David Kosař (gästred.), specialutgåva, Judicial Self-Governance in Europe (2018) 19 German Law Journal 1567.

82 Se, exempelvis, 2010 års rekommendation, fotnot 26, punkt 26; det europeiska nätverket för domstolsadministrationer (ENJC), Rapport om domstolsråd 2010–2011, Rekommendation för domstolsråd, 2011, (nedan kallad 2011 års ENCJ-rapport), punkt 3.2; Internationella domarförbundet, Allmän domarstadga, reviderad den 14 november 2017, artikel 2–3; FN:s rapport 2018, fotnot 81, punkterna 32 och 37.

83 Se, exempelvis, Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen), yttrande nr 403/2006 av den 22 juni 2007, Utnämning av domare, CDL-AD(2007)028, punkt 28; 2007 års yttrande från CCJE, fotnot 81, punkt 15, FN:s rapport 2018, fotnot 81, punkt 66.

84 Se, exempelvis, 1998 års europeiska stadga, fotnot 32, motiveringen, punkt 1.3; 2007 års yttrande av CCJE, fotnot 81, punkterna 17–19; 2010 års rekommendation, fotnot 26, punkt 27; CCJE, Magna Charta för domare (Grundläggande principer) av den 17 november 2010, CCJE (2010) 3 Final, punkt 13; 2011 års ENCJ-rapport, fotnot 82, punkterna 2.1–2.3.

85 Se, exempelvis, 1998 års europeiska stadga, fotnot 32, punkt 1.3; 2007 års yttrande från CCJE, fotnot 81, punkterna 25–31; 2011 års ENCJ-rapport, fotnot 82, punkt 2.3; FN:s rapport 2018, fotnot 81, punkterna 75–76.

86 Se, exempelvis, 2007 års yttrande av CCJE, fotnot 81, punkt 35; FN:s rapport 2018, fotnot 81, punkt 83. Se även Europarådets åtgärdsplan för att stärka domstolars oavhängighet och opartiskhet, 13 april 2016, CM(2016) 36 final, förklarande anmärkning, åtgärd 1.1, s. 20 (Förändringar av regelverket för domstolsrådets åtgärd bör inte leda till förtida avslutande för valda ledamöter enligt det tidigare regelverket, förutom då syftet med förändringarna är att stärka oavhängigheten hos rådets sammansättning).

87 Se, exempelvis, 1998 års europeiska stadga, fotnot32, punkt 3.1; 2011 års ENCJ-rapport, fotnot 82, punkt 3.3; 2016, Checklista för rättsstatsprincipen, fotnot 36, punkt 81; FN:s rapport 2018, fotnot 81, punkt 48.

88 Det vill säga att 21 ledamöter i KRS utnämns av de lagstiftande myndigheterna (15 domarledamöter + 4 ledamöter som utnämns av sejmen + 2 ledamöter som utnämns av senaten, den övre kammaren i det polska parlamentet), 1 ledamot utnämns av Republiken Polens president och av de 3 ledamöter som deltar å ämbetets vägnar representerar 1 ledamot den verkställande makten (justitieministern) och 2 ledamöter representerar domstolsväsendet (första ordföranden vid Högsta domstolen och ordföranden vid Högsta förvaltningsdomstolen). Se punkt 20 i detta förslag till avgörande.

89 Se, bland annat, kommissionens motiverade yttrande, fotnot 3, skälen 141–143, Venedigkommissionens yttrande nr 904/2017, fotnot 4, punkterna 24–26; FN:s rapport 2018 om Polen, fotnot 4, punkterna 67–69.

90 Det bör också beaktas att dessa syften skulle kunna uppnås på alternativa sätt, vilket indikerades i Venedigkommissionens yttrande nr 904/2017, fotnot 4, punkt 27; Europarådets grupp av stater mot korruption (Greco), addendum till den fjärde utvärderingsrapporten om Polen av den 22 juni 2018, Greco-AdHocRep(2018)3, punkterna 28 och 29.

91 Se, exempelvis, kommissionens motiverade yttrande, fotnot 3, skälen 140, 144, 145 och 175; Venedigkommissionens yttrande nr 904/2017, fotnot 4, punkterna 28–31; FN:s rapport 2018 om Polen, fotnot 4, punkt 70.

92 För en sammanfattning, se Trybunał Konstytucyjnys (Konstitutionsdomstolens) pressmeddelande efter utfrågningen, K 12/18, som finns tillgänglig på http://trybunal.gov.pl/.

93 Det bör påpekas att Venedigkommissionen i sitt yttrande nr 904/2017, fotnot 4, särskilt punkterna 89–95 och 128–131, ansåg att den polska lagstiftningens kombinerade inverkan på KRS och avdelningen för disciplinmål, tillsammans med andra reformer, utgjorde ett allvarligt hot mot domstolarnas oberoende. Den 17 september 2018 drog dessutom det europeiska nätverket för domstolsadministrationer (ENCJ) in KRS:s medlemskap, vilket berodde på förändringarna av formerna för utnämning av dess domarledamöter i kombination med tretton ytterligare omständigheter, inbegripet att lagen om KRS är en del av en övergripande reform för att stärka den verkställande maktens ställning och försvaga domstolarnas oavhängighet. Se ENCJ, ståndpunktsdokument, fotnot 28, och pressmeddelande, ECNJ utesluter Polens Nationella domarråd – KRS, som finns tillgängligt på http://www.encj.eu/.

94 Se fotnot 20 i detta förslag till avgörande.

95 Se exempelvis dom av den 28 juli 2016, Ordre des barreaux francophones et germanophone m.fl. ( C‑543/14, EU:C:2016:605, punkterna 40 och 41), och dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 96 och där angiven rättspraxis).

96 Jag noterar att Republiken Polen enligt Resultattavla för rättsskipningen i EU 2019 är den enda medlemsstat av de 20 medlemsstater som undersökts där tillsättningen av domarledamöter i domstolsrådet inte uteslutande föreslås av domare och utnämns av parlamentet. Se kommissionens meddelande, Resultattavla för rättskipningen i EU 2019, COM(2019) 198 final av den 26 april 2019, figur 54, s. 55 och 62. Se även OSSE:s slutliga yttrande om Polen, fotnot 4, punkterna 43–46.

97 Förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C‑192/18, EU:C:2019:529, punkt 115 och där angiven rättspraxis). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Tanchev i målet kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) (C‑619/18, EU:C:2019:325, punkt 63, fotnot 41).

98 Se, särskilt, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 32), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531, punkt 47). I punkt 40 i mitt förslag till avgörande i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) (C‑216/18 PPU, EU:C:2018:517): en risk för åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång kan finnas i den utfärdande medlemsstaten även om det inte är ett åsidosättande av rättsstatsprincipen.

99 EU:C:2019:325.

100 EU:C:2019:529.

101 EU:C:2019:531.

102 Jämför domen av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, särskilt punkterna 60, 73 och 74).

103 Kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531). Jag noterar att EU-domstolen i punkterna 115 och 116 i domen fann att KRS:s åtgärder i samband med ärenden om förlängt förordnande för domare efter uppnådd normal pensionsålder i princip bidrar till att göra handläggningen mer objektiv men endast om vissa villkor är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att organet i sig är oavhängigt i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten och att det är oavhängigt i förhållande till den myndighet till vilken organet ska lämna sitt utlåtande.

104 Se, exempelvis, dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality and Commissioner of the Garda Síochána ( C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

105 Se dom av den 17 april 2018, Egenberger ( C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 79).

106 Dom av den 13 mars 2007, Unibet ( C‑432/05, EU:C:2007:163, särskilt punkterna 40 och 41). Se även, exempelvis, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkterna 103 och 104).