Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 26 november 2019

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 209, 1998, s. 1.

3 EUT L 166, 2004, s. 1

4 EUT L 149, 2012, s. 4.

5 Dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:610, punkt 84).

6 Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EGT L 1, 1994, s. 3). Förordning nr 1408/71 ingick i avtalet då det undertecknandes och de trädde i kraft samtidigt den 1 januari 1994.

7 Avtal mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan om fri rörlighet för personer (EGT L 114, 2002, s. 6).

8 För enkelhetens skull ska begreppet medlemsstat, såsom det används i detta förslag till avgörande, förstås så, att det förutom unionens medlemsstater omfattar EES-staterna och Schweiziska edsförbundet.

9 Förordning nr 883/2004 inkorporerades i EES-avtalet genom gemensamma EES-kommitténs beslut nr 76/2011 av den 1 juli 2011 om ändring av bilaga VI (Social trygghet) och protokoll 37 till EES-avtalet (EUT L 262, 2011, s. 33). Den är tillämplig i Norge, Island och i Liechtenstein sedan den 1 juni 2012.

10 Förordning nr 883/2004 inkorporerades i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, genom beslut nr 1/2012 av Gemensamma kommittén som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer av den 31 mars 2012 om ersättande av bilaga II (Samordningen av socialförsäkringssystemen) till avtalet (EUT L 103, 2012, s. 51). Den är tillämplig i Schweiziska edsförbundet sedan den 1 april 2012.

11 A1-intyg är en handling som utfärdas av den behöriga institutionen i en medlemsstat i enlighet med förordning nr 883/2004 (tidigare kallat E101-intyget inom ramen för förordning nr 1408/71), som intygar att en arbetstagare som flyttar inom unionen är ansluten till den medlemsstatens sociala trygghetssystem. Intyget är nödvändigt för att visa att sociala avgifter har betalats i en annan medlemsstat i unionen, exempelvis för utsända arbetstagare eller personer som arbetar i flera medlemsstater samtidigt.

12 Dom av den 13 juli 2017, Szoja ( C‑89/16, EU:C:2017:538, punkt 34).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2006, Piatkowski ( C‑493/04, EU:C:2006:167, punkt 21).

14 Dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. ( C‑527/16, EU:C:2018:669, punkterna 97 och 98).

15 Se punkt 7.1.3 i beslutet om hänskjutande.

16 Såsom generaladvokaten Bot angav i sitt förslag till avgörande i målet Chain ( C‑189/14, EU:C:2015:345, punkt 25), har ordalydelsen i artikel 13.1 b i förordning nr 883/2004 inte genomgått någon grundläggande förändring.

17 Till och med den 31 maj 2012 i Island, Liechtenstein och Norge och till och med den 31 mars 2012 i Schweiz.

18 Vad gäller Island, Liechtenstein och Norge gäller, såsom domstolen har angett i sin praxis, endast domstolens behörighet att, med stöd av artikel 267 FEUF, tolka EES-avtalet i unionen, medan Eftadomstolen är behörig att uttala sig om tolkningen av EES-avtalet i Efta-staterna enligt artikel 108.2 i nämnda avtal och artikel 34 i Eftas övervakningsavtal (se dom av den 15 juni 1999, Andersson och Wåkerås-Andersson, C‑321/97, EU:C:1999:307, punkterna 28 och 29). Oaktat denna fördelning av domstolsbehörigheten, som återspeglar den institutionella strukturen med två pelare inom EES – som utgörs av unionen och Efta – har en domstolsdialog upprättats, vilket bidrar till en enhetlig tolkning och tillämpning av de gemensamma rättsakterna (se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Marques Almeida, C‑300/10, EU:C:2012:414, fotnot 25). Vad gäller Schweiz finns det även en institutionell parallellism, i den meningen att domstolens behörighet att tolka de bilaterala avtalen enligt artikel 267 FEUF endast är giltig i unionen, medan Schweiziska edsförbundets domstolar och, i sista instans, Tribunal fédéral (Federala domstolen) är behöriga i Schweiz (se dom av den 6 oktober 2011, Graf och Engel, C‑506/10, EU:C:2011:643). Inom området för fri rörlighet för personer beaktar dock Tribunal fédéral relevant rättspraxis från EU-domstolen. Det kan således inte uteslutas att Eftadomstolen och de schweiziska domstolarna i framtiden kan komma att överväga att tillämpa EU-domstolens praxis som följer av förevarande mål avseende förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen, vilka är inkorporerade i EES-avtalet och det bilaterala avtalet om fri rörlighet för personer.

19 Se, angående domstolens praxis att omformulera tolkningsfrågorna beroende på om unionsrätten är tillämplig ratione temporis i syfte att ge den nationella domstolen ett användbart svar, dom av den 14 september 2017, Delgado Mendes ( C‑503/16, EU:C:2017:681, punkterna 31 och 32), och dom av den 25 oktober 2018, Roche Lietuva ( C‑413/17, EU:C:2018:865, punkterna 17–20).

20 Bestämmelsen motsvarar artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, i den rättsliga bedömningen.

21 Se, bland många exempel, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

22 Se dom av den 6 september 2018, Alpenrind m.fl. ( C‑527/16, EU:C:2018:669, punkterna 88–98).

23 Dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media ( C‑413/13, EU:C:2014:2411, punkt 34).

24 Se dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:2010, punkt 52 och där angiven rättspraxis), och dom av den 16 maj 2013, Wencel ( C‑589/10, EU:C:2013:303, punkt 52).

25 Dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606).

26 Dom av den 4 oktober 2012, Format Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑115/11, EU:C:2012:606, punkterna 45 och 46).

27 Dom av den 17 december 1970, Manpower ( 35/70, EU:C:1970:120).

28 Dom av den 17 december 1970, Manpower ( 35/70, EU:C:1970:120, punkterna 17 och 18).

29 Dom av den 11 november 2010, Danosa ( C‑232/09, EU:C:2010:674).

30 Rådets direktiv 92/85/EEG av den 19 oktober 1992 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (EGT L 348, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 6, s. 3).

31 Se ovan punkt 43.

32 Dom av den 11 november 2010, Danosa ( C‑232/09, EU:C:2010:674, punkterna 46 och 47).

33 Dom av den 11 november 2010, Danosa ( C‑232/09, EU:C:2010:674, punkterna 39 och 40).

34 Dom av den 21 oktober 2010, Albron Catering ( C‑242/09, EU:C:2010:625).

35 Rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, 2001, s. 16).

36 Dom av den 21 oktober 2010, Albron Catering ( C‑242/09, EU:C:2010:625, punkterna 21 och 31).

37 Dom av den 10 september 2014, Haralambidis ( C‑270/13, EU:C:2014:2185).

38 Dom av den 10 september 2014, Haralambidis ( C‑270/13, EU:C:2014:2185, punkt 30).

39 Dom av den 10 september 2014, Haralambidis ( C‑270/13, EU:C:2014:2185, punkt 40).

40 Dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842).

41 EGT L 266, 1980, s. 1.

42 Dom av den 15 december 2011, Voogsgeerd ( C‑384/10, EU:C:2011:842, punkt 62).

43 Dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151).

44 Dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 49).

45 Dom av den 15 mars 2011, Koelzsch ( C‑29/10, EU:C:2011:151, punkt 49).

46 Dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688).

47 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Bryssel I-förordningen) (EGT L 12, 2001, s. 1).

48 Dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkterna 59 och 60).

49 Dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 62).

50 Dom av den 14 september 2017, Nogueira m.fl. ( C‑168/16 och C‑169/16, EU:C:2017:688, punkt 62).

51 C‑603/17 ( EU:C:2019:310).

52 Konventionenen undertecknades i Lugano den 30 oktober 2007, och godkändes på gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/430/EG av den 27 november 2008 (EUT L 147, 2009, s. 1).

53 Dom av den 11 april 2019, Bosworth och Hurley ( C‑603/17, EU:C:2019:310, punkt 27).

54 Eller eventuellt artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, beroende på om bestämmelserna om samordning på området för social trygghet är tillämpliga i geografiskt hänseende och ratione temporis.

55 Dom av den 9 november 2006, Chateignier ( C‑346/05, EU:C:2006:711, punkt 22).

56 Se punkt 5.2.2 i beslutet om hänskjutande.

57 Se punkt 5.2.6 i beslutet om hänskjutande.

58 Se punkt 5.2.6 i beslutet om hänskjutande.

59 Se punkt 5.2.3 i beslutet om hänskjutande.

60 Se punkt 7.1.5 i beslutet om hänskjutande.

61 Se ovan punkt 36.

62 Dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75).

63 Dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkterna 21–24), och dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 34).

64 Dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 24).

65 Se ovan punkt 61.

66 Och inte heller i artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, motsvarande bestämmelse.

67 Dom av den 10 februari 2000, FTS ( C‑202/97, EU:C:2000:75, punkt 40).

68 År 2016 föreslog kommissionen i sitt förslag till förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (handling (COM (2016)815)), att ersätta den befintliga punkt 5a i artikel 14 i förordning (EG) nr 987/2009 med följande punkt: 5a. Vid tillämpning av avdelning II i grundförordningen ska säte eller verksamhetsställe avse det säte eller verksamhetsställe där företagets väsentliga beslut fattas och där dess centrala förvaltningsfunktioner utförs, förutsatt att företaget bedriver en väsentlig del av sin verksamhet i denna medlemsstat.. Min kursivering. Ministerrådet avfärdade dock att kriteriet väsentlig del av sin verksamhet skulle införas.

69 Se punkt 7.2.5 i beslutet om hänskjutande.

70 Den hänskjutande domstolen har nämnt Eftarätten i sin fråga. Det är emellertid troligt att den hänskjutande domstolen i själva verket hänvisar till EES-rätten och till samverkansavtalet med Schweiziska edsförbundet. Frågan ska därför omformuleras.

71 Se dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 68), och dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 37).

72 Se Eftadomstolens dom av den 13 september 2017, Yara International ASA (E-15/16, (2017) Efta Court report, 434, punkt 49, där det framgår att förbudet mot rättsmissbruk utgör ett grundläggande kännetecken för EES-rätten, och dom av den 3 oktober 2012, Arcade Drilling (E-15/11, (2012) Efta Court report 676, punkterna 88 och 89), där Eftadomstolen stödde sig på EU-domstolens praxis.

73 Se dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 38).

74 Se dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

75 Se dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

76 Se punkt 7.3 i beslutet om hänskjutande.

77 Se dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis).

78 Se dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, 34), och dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl. ( C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 59).

79 Se ovan punkterna 57–61.

80 Se, i detta sammanhang, dom av den 17 december 2015, WebMindLicenses ( C‑419/14, EU:C:2015:832, punkt 50), i vilken domstolen avfärdade missbruk och angav som exempel ingående av avtal som utgjorde ett rent konstlat upplägg för att dölja identiteten på den som tillhandahöll en tjänst.

81 Enligt uppgifter från AFMB har medlemsstater som Belgien, Tyskland, Spanien, Polen och Rumänien betraktat AFMB som arbetsgivare och ansett att på grundval av bolagets säte var den cypriotiska lagstiftningen om social trygghet tillämplig i deras respektive bosättningsort.

82 Såsom domstolen angav i domen av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 51), innebär det objektiva rekvisitet att villkoren för att erhålla och åberopa ett E 101‑intyg inte är uppfyllda.

83 Se dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis).

84 Se domen av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkt 52), av vilken det framgår att det subjektiva rekvisitet normalt är uppfyllt när den berörda har för avsikt att kringgå eller undandra sig en tillämpning av de villkor som gäller för utfärdande av E101-intyget, i syfte att erhålla den förmån som är knuten till intyget.

85 Se ovan punkt 58.

86 Se dom av den 14 oktober 2010, van Delft m.fl. ( C‑345/09, EU:C:2010:610), och dom av den 13 juli 2017, Szoja ( C‑89/16, EU:C:2017:538, punkt 42).

87 Se punkt 5.2.9 i beslutet om hänskjutande.

88 Detsamma gäller för artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71, beroende på om bestämmelserna om samordning i fråga om social trygghet är tillämpliga ratione loci och ratione temporis.

89 Denna konsekvens är enligt min mening en följd av generaladvokaten Poiares Maduros resonemang i förslaget till avgörande i målet Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2005:200, punkterna 68, 71 och 97), enligt vilken det är förbjudet att åberopa en rättslig bestämmelse som ger upphov till en rättighet för att uppnå fördelar som är rättsstridiga och som uppenbarligen inte har något samband med denna bestämmelses syfte. I praktiken innebär det att den rättsliga bestämmelsen i fråga ska tolkas så, att den tvärtemot sin direkta ordalydelse inte ger upphov till rättigheten i fråga.