Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 15 juli 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 EUT L 327, 2008, s. 9. Se tidigare dom av den 11 april 2013, Della Rocca ( C‑290/12, EU:C:2013:235), dom av den 17 mars 2015, AKT ( C‑533/13, EU:C:2015:173), dom av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883), dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:823), och dom av den 3 juni 2021, TEAM POWER ( C‑784/19, EU:C:2021:427). Se också tribunalens dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727).

3 E.S., M.L., M.P., V.V. och R.V. kallas svarande i överklagandet i akten. Då de var kärande i målet i första instans vid de litauiska domstolarna kommer de att kallas så i detta förslag till avgörande.

4 UAB Manpower Lit kallas klaganden i akten. Då UAB Manpower Lit var svarande i målet i första instans vid de litauiska domstolarna kommer det att kallas den svarande arbetsgivaren i detta förslag till avgörande.

5 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1922/2006 av den 20 december 2006 om inrättande av ett europeiskt jämställdhetsinstitut (EUT L 403, 2006, s. 9). Se i synnerhet artikel 1 däri. Observera att EIGE inte är en av Europeiska unionens institutioner i den mening som avses i artikel 13 FEU. Uttrycket institutioner, organ och byråer används allmänt i fördragen som beteckning på samtliga myndigheter som inrättas genom fördragen eller genom sekundär lagstiftning. Se förklaringar till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) rörande artikel 51.1 i stadgan. Se också artikel 1.2 a i den konsoliderade versionen av domstolens rättegångsregler av den 25 september 2012 (EUT L 265, 2012, s. 1) i deras lydelse av den 18 juni 2013 (EUT L 173, 2013, s. 65), den 19 juli 2016 (EUT L 217, 2016, s. 69), den 9 april 2019 (EUT L 111, 2019, s. 73) och den 26 november 2019 (EUT L 316, 2019, s. 103). Beträffande byråer, se generellt, till exempel, Kohtamäki, N., Theorising the legitimacy of EU regulatory agencies (Lang, 2019) och Busuioc, M., European Agencies: Law and Practices of Accountability (OUP, 2013).

6 (EGT 45, 1962, s. 1385), i deras lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, 2004, s. 1). (nedan kallad tjänsteföreskrifterna). Den del av förordning nr 31 som behandlar anställningsvillkoren för övriga anställda i gemenskaperna kommer härefter kallas anställningsvillkoren för övriga anställda.

7 Se främst artikel 335 FEUF.

8 Se främst artikel 6 i förordning nr 1922/2006 och artiklarna 335 och 336 FEUF.

9 Se, analogt, dom av den 5 juni 2018, Grupo Norte Facility ( C‑574/16, EU:C:2018:390, punkt 46) som rörde klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999, som är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43). Skäl 5 i direktiv 2008/104 förklarar förhållandet mellan de två direktiven.

10 Artikel 3.3 i lagen om anställning hos bemanningsföretag hade liknande innehåll.

11 Detta uppgavs av EIGE i dess svar på skriftliga frågor från domstolen vara förenligt med Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1). Denna förordning är inte längre i kraft.

12 Enligt kommissionens skriftliga yttrande

13 Enligt kommissionens skriftliga yttrande.

14 Enligt kommissionens skriftliga yttrande.

15 Enligt kommissionens skriftliga yttrande.

16 Artikel 80 i anställningsvillkoren för övriga anställda.

17 Enligt kommissionens skriftliga yttrande.

18 Kärandena åberopar dom av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883).

19 Här hänvisar kärandena till syftet med direktiv 2008/104 som anges i artikel 2 däri och kommissionens rekommendation av den 12 juli 2004 om införlivande med nationell lagstiftning av direktiv som rör den inre marknaden (EUT L 98, 2005, s. 47).

20 Här har kärandena hänvisat till artikel 80 i anställningsvillkoren och de fyra tjänstegrupper som anges däri rörande olika uppgifter.

21 Republiken Litauen har hänvisat till dom av den 5 juni 2018, Grupo Norte Facility ( C‑574/16, EU:C:2018:390, punkterna 36–38 och där angiven rättspraxis). Vad gäller målen med direktiv 2008/104 har Republiken Litauen även hänvisat till skälen 10 och 12 samt artiklarna 2 och 5 i direktivet.

22 Med hänvisning till dom av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883, punkt 36).

23 Med hänvisning till dom av den 14 oktober 2010, Union syndicale Solidaires Isère ( C‑428/09, EU:C:2010:612, punkt 40).

24 I detta sammanhang har Republiken Litauen hänvisat till de undantag som anges i artikel 1.3 och artikel 4.1 i direktiv 2008/104.

25 Se generellt dom av den 17 mars 2015, AKT ( C‑533/13, EU:C:2015:173). Se också dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:823, punkt 43).

26 Med hänvisning till dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727, punkterna 28 och 95).

27 Med hänvisning till dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727, punkterna 96, 105 och 106) och dom av den 19 september 2013, Omprövning, kommissionen/Strack ( C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 39).

28 Med hänvisning till COM(2014) 176 final.

29 Med hänvisning till artikel 9 i direktiv 2008/104 och dom av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883, punkterna 44–47).

30 EUT C 417, 2019, s. 1 (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/FR/TXT/?uri=uriserv:OJ.C_.2019.417.01.0001.01.FRA&toc=OJ:C:2019:417:TOC), punkterna 1.33 och 2.30.

31 Hänvisning görs här till dom av den 5 juni 2018, Grupo Norte Facility ( C‑574/16, EU:C:2018:390, punkt 46).

32 Kommissionen hänvisar i detta avseende till artikel 1.2 i kommissionens ursprungliga förslag till direktivet (COM/2002/0149 final), Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 20 mars 2002 och kommissionens ändrade förslag av den 28 november 2002.

33 Kommissionen åberopar dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Belgien ( C‑47/08, EU:C:2011:334, punkt 96), dom av den 6 september 2011, Scattolon ( C‑108/10, EU:C:2011:542, punkt 44) och dom av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883, punkterna 44 och 47). Den åberopar också skäl 10 och artiklarna 2 och 3 och artikel 4.1 i förordning nr 1922/2006.

34 I detta sammanhang har kommissionen hänvisat till skäl 23 och artikel 9.1 och artikel 11 i direktiv 2008/104, direktivets rättsliga grund, det vill säga artikel 153.2 FEUF (tidigare 137.2 EG), artikel 153.4 FEUF och dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkterna 39–42), dom av den 17 juli 1997, Leur-Bloem ( C‑28/95, EU:C:1997:369, punkt 33) och dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 48). Kommissionen har i sitt svar på domstolens skriftliga frågor tillagt att sådan nationell lagstiftning inte kan strida mot artikel 336 FEUF som tillerkänner Europeiska unionen självständighet med avseende på tjänsteföreskrifterna.

35 Kommissionen har påpekat att tjänsteföreskrifterna reglerar det rättsliga förhållandet mellan institutionerna och deras personal och skapar ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Kommissionen hänvisar till dom av den 22 februari 2006, Adam/kommissionen ( T‑342/04, EU:T:2006:61, punkt 34) och dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q ( T‑80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 41).

36 Kommissionen hänvisar till dom av den 19 juli 1999, Mammarella/kommissionen ( T‑74/98, EU:T:1999:159, punkterna 39 och 40). Dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614, punkt 10).

37 Dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614, punkterna 11 och 14).

38 Kommissionen hänvisar bland annat till dom av den 24 november 2015, kommissionen/D’Agostino ( T‑670/13, EU:C:2015:877, punkt 32).

39 Här hänvisar kommissionen till dom av den 4 december 2018, Carreras Sequeros m.fl./kommissionen ( T‑518/16, EU:T:2018:873, punkt 60) (efter överklagande C‑119/19 P).

40 Kommissionen har hänvisat till exemplet i dom av den 19 september 2013, Omprövning, kommissionen/Strack ( C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570, punkt 46).

41 Kommissionen har hänvisat till dom av den 7 februari 2019, RK/rådet ( T‑11/17, EU:T:2019:65, punkterna 68 och 70).

42 Dom av den 4 december 2018, Carreras Sequeros m.fl./kommissionen, T‑518/16, EU:T:2018:873, punkt 61).

43 Kommissionen har hänvisat till beslut av den 6 juli 2001, Dubigh och Zaur-Gora/kommissionen ( T‑375/00, EU:T:2001:181, punkt 21).

44 Kommissionen har hänvisat till dom av den 3 oktober 1985, Tordeur ( 232/84, EU:C:1985:392, punkt 27).

45 Det vill säga vilka delar av den kontraktsanställdes ersättning som ska beaktas och vilket skattesystem som ska beaktas mot bakgrund av att de villkor som är tillämpliga i det nationella systemet och i EU-systemet är fullständigt olika.

46 EUT C 202, 2016, s. 266.

47 Kommissionen har hänvisat till dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614).

48 Till exempel, dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Hamburg ( C‑416/20 PPU, EU:C:2020:1042, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

49 Se artikel 6 i förordning nr 1922/2006 och artiklarna 335 och 336 FEUF.

50 Se artikel 6 i förordning nr 1922/2006 och artiklarna 335 och 336 FEUF.

51 Dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727, punkt 102).

52 Se, till exempel, dom av den 3 oktober 1985, Tordeur ( 232/84, EU:C:1985:392), och beslut av den 6 juli 2001, Dubigh och Zaur-Gora/kommissionen ( T‑375/00, EU:T:2001:181). Det senare fallet rörde uthyrning till kommissionen av en arbetstagare från ett bemanningsföretag som hette Manpower. Se senare, till exempel, beslut av den 15 september 2010, Briot ( C‑386/09, EU:C:2010:526).

53 Dom av den 26 oktober 2006, Landgren/ETF ( F-1/05, EU:F:2006:112). Beträffande kopplingen mellan direktiv 2008/104 och direktiv 1999/70 se fotnot 9 ovan.

54 Fotnot 5 ovan.

55 Beträffande de olika sätt på vilka sammanhanget påverkar tolkningen av unionsbestämmelser, se mitt förslag till avgörande i målet Pinckernelle ( C‑535/15, EU:C:2016:996, punkt 40).

56 Se generaladvokaten Sharpstons analys i målet KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:300, särskilt i punkt 36 och de källor som anges där).

57 Dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:823, punkt 51). Domstolen hänvisar till skäl 15 och artikel 6.1 och 2 i direktiv 2008/104.

58 Ibidem, punkt 50. Domstolen hänvisar till skäl 11.

59 Beträffande förarbetena till artikel 1.2 i direktiv 2008/104, se expertgruppens rapport om införlivandet av direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, Europeiska kommissionen, augusti 2011, s 6–9 (nedan kallad 2011 års rapport från expertgruppen).

60 Det bör noteras att domen av den 17 november 2016, Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:883) rörde huruvida ett bemanningsföretag bedrev ekonomisk verksamhet. Den avsåg inte denna fråga i samband med ett kundföretag.

61 Ibidem, punkt 36.

62 Dom av den 24 oktober 2019, Belgische Staat ( C‑469/18 och C‑470/18, EU:C:2019:895, punkt 21och där angiven rättspraxis).

63 Se till exempel dom av den 30 januari 2020, I.G.I. ( C‑394/18, EU:C:2020:56, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

64 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet J & S Service (C‑620/19, EU:C:2020:649, punkt 2). Se också, till exempel, dom av den 7 november 2018, K och B ( C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 35).

65 Dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi ( C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360).

66 Dom av den 7 november 2018, K och B ( C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Se vidare, till exempel, dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85, punkt 20), dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll) ( C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 26) och dom av den 10 september 2020, Tax-Fin-Lex ( C‑367/19, EU:C:2020:685, punkt 21).

67 Se främst i detta avseende dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011).

68 Dom av den 18 oktober 2012, Nolan ( C‑583/10, EU:C:2012:638, punkterna 33, 34, 43 och 54).

69 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet J & S Service (C‑620/19, EU:C:2020:649, punkt 50).

70 Se, på ett liknande sätt, dom av den 10 december 2020, J & S Service ( C‑620/19, EU:C:2020:1011, punkterna 46 och 47).

71 Skäl 12 i direktiv 2008/104.

72 Skäl 18 i direktiv 2008/104. Se också dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:823).

73 Skäl 14 i direktiv 2008/104.

74 Artikel 9.1 i direktiv 2008/104.

75 Dom av den 19 november 2019, TSN och AKT C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 52). I punkt 50 förklarade domstolen att på så sätt skiljer sig situationerna i de nationella målen från en situation där medlemsstaterna enligt en unionsrättsakt ges valfrihet mellan flera olika genomförandemetoder. en skönsmässig befogenhet eller ett utrymme för fritt skön som helt och hållet ingår i den reglering som föreskrivs genom denna rättsakt, eller från en sådan situation där unionsrättsakten tillåter medlemsstaterna att anta specifika åtgärder för att uppnå syftet med rättsakten. Se vidare förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet KV (Bostadsbidrag) ( C‑94/20, EU:C:2021:155, punkt 64) förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19 och C‑355/19, EU:C:2020:746, punkterna 190–194). Jag konstaterar att direktiv 2008/104, till skillnad från direktivet i fråga i målet TSN och AKT, inte innehåller någon specifik bestämmelse som tillåter medlemsstaterna att införa mer förmånliga bestämmelser till skydd för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Direktiv 2008/104 är emellertid ett minimiharmoniseringsdirektiv vars krav har överträffats vid Litauens genomförande därav.

76 Det ska emellertid nämnas att även om skyldigheten i artikel 31 i stadgan om rätt till rättvisa arbetsförhållanden inte gäller uthyrning till sådana företag gäller fortfarande både grundläggande rättigheter som garanteras enligt litauisk rätt och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Se, främst, förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet kommissionen/Ungern (Nyttjanderätt till jordbruksmark) ( C‑235/17, EU:C:2018:971). Detta gäller samtliga 19 medlemsstater som har genomfört direktiv 2008/104 på samma sätt som Litauen.

77 EGT L 82, 2001, s. 16.

78 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i mål ISS Facility Services ( C‑344/18, EU:C:2019:1009, punkt 41) som hänvisar till dom av den 15 oktober 1996, Henke ( C‑298/94, EU:C:1996:382, punkt 14), dom av den 26 september 2000, Mayeur ( C‑175/99, EU:C:2000:505, punkt 33) och dom av den 11 november 2004, Delahaye ( C‑425/02, EU:C:2004:706, punkt 30).

79 Ibidem.

80 Till exempel, dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkterna 34 och 35).

81 Se den ståndpunkt som intagits av arbetsmarknadens parter i 2011 års rapport från expertgruppen, fotnot 59 ovan, s. 8.

82 Exempelvis, som jag konstaterade i mitt förslag till avgörande i målet Topfit och Biffi ( C‑22/18, EU:C:2019:181, punkt 53) förklarade domstolen i sin dom av den 11 april 2000, Deliège ( C‑51/96 och C‑191/97, EU:C:2000:199, punkt 51), ett mål som rörde inskränkning av den fria rörligheten, att (ekonomiska) stipendier som delades ut med beaktande av idrottsresultat, från regeringen, tillsammans med privat sponsring, hade betydelse för att fastställa huruvida en amatöridrottare utövade ekonomisk verksamhet. Domstolen upprätthöll i sin dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi ( C‑22/18, EU:C:2019:497) Biffis rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare enligt artikel 21 FEUF fastän målet rörde amatöridrott. Beträffande ekonomisk verksamhet på området för konkurrensrätt, se, till exempel, dom av den 1 juli 2008, MOTOE ( C‑49/07, EU:C:2008:376).

83 Jag delar den inställning som intagits av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Betriebsrat der Ruhrlandklinik ( C‑216/15, EU:C:2016:518, punkt 47) att mot bakgrund av att definitionen av begreppet ekonomisk verksamhet inte tydligt framgår av lydelsen i direktiv 2008/104 eller av direktivets förarbeten kan domstolen utgå från innebörden av ekonomisk verksamhet på andra områden inom unionsrätten.

84 C‑216/15, EU:C:2016:883.

85 Ibidem, punkt 44 och där angiven rättspraxis.

86 Till skillnad från de argument som framförts av EIGE saknar det därför betydelse att EIGE inte är en beskattningsbar person vid tillämpning av artikel 9 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1). Se kommissionens dokument ARES (2018) 4985586–28/09/2018.

87 Dom av den 20 juli 2017, Piscarreta Ricardo ( C‑416/16, EU:C:2017:574, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Det är värt att notera att rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete till vilket direktiv 2008/104 är kopplat (se fotnot 9 ovan) är tillämpligt på avtal om anställning på viss tid som ingåtts med offentliga myndigheter och andra organ på den offentliga sektorn. Se dom av den 25 oktober 2018, Sciotto ( C‑331/17, EU:C:2018:859, punkt 43). Detta talar för att endast offentliga organ som utövar centrala offentliga funktioner ska undantas från begreppet bedrivande av ekonomisk verksamhet enligt direktiv 2008/104.

88 Se artikel 6 i förordning nr 1922/2006 och artiklarna 335 och 336 FEUF.

89 Republiken Litauen, punkt 33 ovan, kommissionen, punkt 42 ovan.

90 Se, till exempel, dom av den 19 september 2013, Omprövning, kommissionen/Strack ( C‑579/12 RX-II, EU:C:2013:570), dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727, punkterna 105 och 106) och dom av den 7 februari 2019, RK/rådet ( T‑11/17, EU:T:2019:65). För en diskussion om på vilka grunder direktiv kan binda EU-institutioner, se Cortese, B., Reasonableness of legislative choices and protection against (discriminatory) dismissal of temporary staff: does the approach of the Court of Justice of the European Union to judicial review and judicial control meet high rule of law standards? (2012) 12 Era Forum 641, 650–651.

91 Dom av den 4 december 2018, Carreras Sequeros m.fl./kommissionen ( T‑518/16, EU:T:2018:873, punkt 60 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 24 september 2019, VF/ECB ( T‑39/18, ej publicerad, EU:T:2019:683).

92 Dom av den 11 mars 1975, Porrini m.fl. ( 65/74, EU:C:1975:38, punkterna 14 och 15). Se också dom av den 9 november 2000, Vitari ( C‑126/99, EU:C:2000:609, punkt 31), och dom av den 8 september 2005, AB ( C‑288/04, EU:C:2005:526, punkt 31). Det har i beslutet om hänskjutande gjorts gällande att Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) förbjuder överföring av utförandet av funktioner till personer som inte arbetar enligt tjänsteföreskrifterna. Denna fråga uppkommer emellertid inte i det nationella målet som endast rör betalning.

93 Dom av den 3 oktober 1985, 232/84, EU:C:1985:392.

94 Ibidem, punkterna 27 och 28. I punkt 26 konstaterade domstolen att artikel 6 i anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna föreskriver att varje institution ska bestämma vem som är behörig att ingå avtal med tillfälligt anställda, extraanställda, lokalt anställda och särskilda rådgivare. Se även, till exempel, dom av den 8 september 2005, AB ( C‑288/04, EU:C:2005:526). Det ska nämnas att det nationella målet inte är jämförbart med den situation som behandlades av generaladvokaten Geelhoed i målet Betriebsrat der Vertretung der Europäischen Kommission in Österreich ( C‑165/01, EU:C:2003:224, punkt 100). Beträffande ett exempel på ett avgörande av domstolen i vilket ett beslut av en medlemsstats domstol rörande lokal personal som var anställd vid en EU-byrå enligt anställningsvillkoren inte ansågs inkräkta på sfären för gemenskapsinstitutionens autonomi, se dom av den 9 november 2000, Vitari ( C‑126/99, EU:C:2000:609).

95 Se också skäl 14 i direktiv 2008/104.

96 Beträffande förslag till hur innehållet i unionsrätten kan vara till hjälp vid denna övning, se 2011 års rapport från expertgruppen, fotnot 59 ovan, s. 16–18.

97 Dom av den 14 oktober 2020, KG (På varandra följande uppdrag som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag) ( C‑681/18, EU:C:2020:823, punkt 52).

98 Vid bedömningen av huruvida likabehandlingsprincipen har åsidosatts ankommer det på domstolen i medlemsstaten att bedöma samtliga relevanta omständigheter inbegripet huruvida de relevanta grupperna är jämförbara, huruvida skillnad i behandling förekommit och huruvida den är objektivt motiverad. Se, till exempel, mitt förslag till avgörande i målet GILDA-UNAMS m.fl. ( C‑282/19, EU:C:2021:217).

99 Skäl 17 i direktiv 2008/104.

100 Beträffande kommissionens rätt att ingå avtalsförhållanden, generellt, se dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614, punkt 10). Se också artiklarna 272 och 335 FEUF.

101 Enligt fast rättspraxis kan detta inträffa exempelvis avseende en av de funktioner som tilldelas institutionerna genom fördragen och som därför förutsätter anställning enligt tjänsteföreskrifterna snarare än avtal som lyder under medlemsstaternas lagar. Se dom av den 6 december 1989, Mulfinger m.fl./kommissionen ( C‑249/87, EU:C:1989:614).

102 Dom av den 13 juli 2018, Quadri du Cardano/kommissionen ( T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 68 och där angiven rättspraxis). Se också dom av den 11 april 2013, Della Rocca ( C‑290/12, EU:C:2013:235, punkt 40).

103 Se främst i samband med de frågor som uppkommer i detta mål, dom av den 25 juni 2020, SatCen/KF ( C‑14/19 P, EU:C:2020:492).

104 Se, till exempel, beslut av den 6 juli 2001, Dubigh och Zaur-Gora/kommissionen ( T‑375/00, EU:T:2001:181) och dom av den 13 december 2016, IPSO/ECB ( T‑713/14, EU:T:2016:727). Skäl 21 i direktiv 2008/104 är också relevant här då det föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner vid överträdelse av de skyldigheter som fastställs i direktiv 2008/104, vilket anges i artikel 10. Vidare förefaller utomobligatoriskt ansvar vara uteslutet enligt rättspraxis. Se, till exempel, dom av den 3 oktober 1985, Tordeur ( 232/84, EU:C:1985:392, punkterna 15–21).