Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 3 juni 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 197, 2005, s. 34).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 105, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 (EUT L 182, 2013, s. 1) (nedan kallad förordning nr 562/2006). Förordning nr 562/2006, som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet, har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1).

4 Artiklarna 1, 2, 22 och 23 i förordning 2016/399 har i huvudsak samma lydelse som artiklarna 1, 2, 20 och 21 i förordning nr 562/2006. Detsamma gäller punkterna 3.2.4 och 3.2.6 i bilaga VI till förordning nr 2016/399 och punkterna 3.2.5 och 3.2.7 i bilaga VI till förordning nr 562/2006.

5 Konventionen, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982 (nedan kallad Montego Bay-konventionen), trädde i kraft den16 november 1994 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1833, 1834 och 1835, s. 3). Montego Bay-konventionen godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 (EGT L 179, 1998, s. 1).

6 Dom av den 21 september 1999 ( C‑378/97, EU:C:1999:439).

7 Dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95).

8 Se artikel 21 c i förordning nr 562/2006, (artikel 23 c i förordning nr 2016/399).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 17), dom av den 17 november 2011, Gaydarov ( C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 24), och dom av den 17 november 2011, Aladzhov ( C‑434/10, EU:C:2011:750, punkt 24).

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2008, Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 18), dom av den 17 november 2011, Gaydarov ( C‑430/10, EU:C:2011:749, punkt 25), och dom av den 17 november 2011, Aladzhov ( C‑434/10, EU:C:2011:750, punkt 25).

11 Se, bland annat, dom av den 10 juli 2008, Jipa ( C‑33/07, EU:C:2008:396, punkt 18), och dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 31).

12 I skäl 5 i förordning nr 562/2006 anges att en gemensam ordning för gränspassage för personer varken ifrågasätter eller påverkar rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. För det första föreskrivs i artikel 3 i denna förordning med rubriken Tillämpningsområde att denna förordning ska tillämpas på varje person som passerar medlemsstaternas inre eller yttre gränser, utan att det påverkar [bland annat] rättigheterna för personer som åtnjuter fri rörlighet enligt [unions]slagstiftningen, för det andra föreskrivs i artikel 7.6 i samma förordning med rubriken In- och utresekontroll av personer att [k]ontroller av en person som åtnjuter fri rörlighet enligt [unions]lagstiftningen skall genomföras i enlighet med direktiv [2004/38]. Min kursivering.

13 I artikel 2.5 a i förordning nr 562/2006 definieras personer som åtnjuter fri rörlighet enligt unionsrätten som unionsmedborgare, i den mening som avses i artikel 20.1 [FEUF], samt tredjelandsmedborgare vilka är familjemedlemmar till en unionsmedborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet och vilka omfattas av … direktiv [2004/38].

14 Dom av den 18 juni 2020, Ryanair Designated Activity Company ( C‑754/18, EU:C:2020:478, punkt 40).

15 I domen av den 18 juni 2020, Ryanair Designated Activity Company ( C‑754/18, EU:C:2020:478, punkt 41), konstaterade domstolen att [direktiv 2004/38] generellt är tillämpligt utan åtskillnad mellan medlemsstaterna, oavsett om dessa ingår i Schengenområdet eller inte. Det målet rörde rätten till inresa i en medlemsstat med permanent uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem som utfärdats av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

16 Dom av den 4 oktober 2012, Byankov ( C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 32). Se, även, punkt 46 i förevarande förslag till avgörande.

17 Se, bland annat, den spanska (estén en posesión), den tyska (mit sich führen), den grekiska (φέρουν), den engelska (with), den italienska (munito), den litauiska (turintys), den polska (posiadający), den portugisiska (munidos), den rumänska (dețin), och den slovenska (z).

18 Dom av den 11 april 2019, Tarola ( C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

19 Denna identifiering kan även vara nödvändig för att genomföra inskränkningar i den fria rörligheten som grundas på hänsyn till allmän ordning och allmän säkerhet.

20 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier KOM(2001)257 slutlig, s. 10.

21 Rådets direktiv av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna (EGT L 257, 1968, s. 13; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135).

22 Vidare anges i artikel 6.1 i förslaget (artikel 5.1 i direktiv 2004/38) att [h]är återges formuleringen i artikel 3.1 i direktiv 68/360/EEG, som avser rätten till inresa på en medlemsstats territorium som kan utövas av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar under enda förutsättning att de kan uppvisa ett giltigt identitetskort eller pass. Här har uttrycket mot uppvisande av ersatts med om personerna är försedda med.

23 Samma överväganden gäller för tolkningen av uttrycket med i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2004/38, som den andra frågan rör. Se i detta hänseende punkt 58 och fotnot 22 i detta förslag till avgörande.

24 Se punkterna 19 och 20 i förevarande förslag till avgörande.

25 Vad gäller tolkningen av begreppet med i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 2004/48 hänvisas till punkterna 57–61 i detta förslag till avgörande.

26 Dom av den 8 april 1976, Royer ( 48/75, EU:C:1976:57, punkt 31), dom av den 5 mars 1991, Giagounidis ( C‑376/89, EU:C:1991:99, punkt 12), och dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkt 17).

27 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

28 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 36). Se, även dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 73), och dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 39).

29 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 41).

30 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 37).

31 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385).

32 Dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570).

33 Dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296).

34 Dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771).

35 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 37), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 20), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 23). Se även dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 53), och dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 33).

36 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 54), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkterna 23 och 24), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkterna 27 och 28).

37 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkterna 50 och 61), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 25), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 29).

38 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

39 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135).

40 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385).

41 Dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570).

42 Dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296), dom av den 11 december 2007, Eind ( C‑291/05, EU:C:2007:771).

43 Se punkt 70 i detta förslag till avgörande.

44 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkterna 50 och 61), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 25), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 29).

45 Se punkterna 69–73 i förevarande förslag till avgörande.

46 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450).

47 Som jag emellertid redan har angett i mitt förslag till avgörande i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkterna 57 och 60–88) hyser jag tvivel om huruvida direktiv 2004/38 är analogt tillämpligt, med hänsyn till den hierarki som bör råda mellan primärrätten och sekundärrätten. Jag anser nämligen att det är sekundärrätten som ska tolkas mot bakgrund av fördragen, och inte tvärtom, bland annat för att undvika att en unionsrättsakt skulle medföra en ändring av fördragen utanför de förfaranden som föreskrivs för detta ändamål. I detta förslag till avgörande föreslog jag att domstolen bland annat skulle slå fast att direktiv 2004/38, tolkat mot bakgrund av artikel 21.1 FEUF, ska tillämpas på medborgare i tredjeland som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare, i den mening som avses i artikel 2.2 i detta, när en unionsmedborgare och medlemmar av dennes familj rest till den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare, när denne dessförinnan har utövat sin rätt till fri rörlighet och varit bosatt i en annan medlemsstat. Efter detta klargörande ansluter jag mig till domstolens ståndpunkt.

48 Dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135).

49 Dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385).

50 Dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570).

51 Se dom av den 20 september 2001, Grzelczyk ( C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31), dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano ( C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 41), beslut av den 6 oktober 2016, Bogendorff von Wolffersdorff ( C‑438/14, EU:C:2016:758, punkt 29), och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 30).

52 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 51).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2014, O. och B. ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkterna 50 och 61), dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 61), dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl. ( C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 25), och dom av den 12 juli 2018, Banger ( C‑89/17, EU:C:2018:570, punkt 29). Se även dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354, punkterna 54 och 55).

54 Se punkt 47 i förevarande förslag till avgörande.

55 Enligt denna regering föreskrivs i 155 § första stycket i denna lag att [e]n unionsmedborgare som reser in eller vistas i Finland skall ha giltigt identitetsbevis eller pass och i andra stycket föreskrivs att [o]m en unionsmedborgare … inte har de resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvändiga viseringar, skall han eller hon, innan inresa vägras, ges möjlighet att skaffa eller bli tillskickad de nödvändiga handlingarna eller att på annat sätt bevisa att han eller hon har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig.

56 Den hänskjutande domstolen har angett att den finska lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen har gjort det möjligt för A att resa in i landet så snart han på annat sätt, i förevarande fall genom att uppvisa körkort, kunde styrka att han hade rätt till inresa. Den finska regeringen har som svar på en fråga från domstolen angett att körkort i Finland i vissa fall godtas som en handling som styrker innehavarens identitet. Den finska regeringen har angett att det är möjligt att tänka sig att en unionsmedborgare i en situation där han eller hon har glömt sitt identitetskort eller pass i Finland när han eller hon lämnat denna medlemsstat, vid återkomsten kan styrka sin identitet med bland annat sitt körkort och ges tillstånd att resa in i Finland. Den har preciserat att det i den finska lagstiftningen emellertid inte föreskrivs någon sådan skyldighet och att det ankommer på de finska myndigheterna att bedöma vad som i ett enskilt fall utgör en handling eller ett dokument som gör det möjligt att fastställa den berördes identitet.

57 KOM(2001) 257 slutlig, s. 26.

58 Angående underlåtenhet att iaktta de formkrav som krävs för att fastställa en arbetstagares uppehållsrätt enligt direktiven [68/360] och rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, 1973, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135), vilka upphävdes genom direktiv 2004/38, se dom av den 7 juli 1976, Watson och Belmann ( 118/75, EU:C:1976:106, punkterna 20–21 och punkt 2 i domslutet), dom av den 12 december 1989, Messner ( C‑265/88, EU:C:1989:632, punkterna 14 och 15 och där angiven rättspraxis), och dom av den 30 april 1998, kommissionen/Tyskland ( C‑24/97, EU:C:1998:184, punkt 14).

59 Om en unionsmedborgares eller en familjemedlem som inte är medborgare i en medlemsstat inte har uppfyllt sin skyldighet att rapportera sin närvaro på den mottagande medlemsstatens territorium.

60 Om registreringsplikten inte uppfylls hos de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten.

61 Om skyldigheten att ansöka om uppehållskort inte uppfylls för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat.

62 Om skyldigheten att ansöka om permanent uppehållskort inte uppfylls.

63 När det gäller rätten till inresa, se artikel 5.4 i direktiv 2004/38.

64 Se ovan punkterna 85 och fotnot 58 i förevarande förslag till avgörande.

65 Enligt skäl 7 i direktiv 2004/38 bör sanktionernas art fastställas tydligt, utan att det påverkar tillämpningen av de bestämmelser som gäller för nationella gränskontroller. Se även artikel 21 c i förordning nr 562/2006.

66 Dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkt 24). Min kursivering.

67 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 1980, Pieck ( 157/79, EU:C:1980:179, punkt 10).

68 Möjligheten att endast föreskriva administrativa sanktioner i alla bestämmelser om sanktioner övervägdes i ett visst skede av lagstiftningsförfarandet men behölls inte i det slutliga dokumentet. Se ändring 33 och de överväganden som ligger till grund för det ändrade förslaget, KOM(2003) 199 slutlig, s. 6.

69 Se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 4 mars 2020, Schenker ( C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 42), och dom av den 19 oktober 2016, EL-EM-2001 ( C‑501/14, EU:C:2016:777, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

70 A förklarade nämligen att Schengens sjögränser enligt den estniska och den finländska lagstiftningen, med tillämpning av den allmänna regeln om omfattningen av deras sjöområden, ligger mellan Tallinn (Estland) och Helsingfors, bortsett från den fria sjöfartskorridoren på 11,11 km (det vill säga 6 sjömil x 1,852). När det gäller den finländska sjögränsen har A hänvisat till 5 § i lag nr 981/1995.

71 I artikel 4 i denna konvention föreskrivs att [t]erritorialhavets yttre gräns är den linje på vilken varje punkt ligger på ett avstånd lika med territorialhavsbredden från närmaste punkt på baslinjen.

72 Dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Sjömäns påmönstring i Rotterdams hamn) ( C‑341/18, EU:C:2020:76, punkt 45).

73 Vad gäller begreppet utresa i den mening som avses i artikel 11 i förordning nr 562/2006, se dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Sjömäns påmönstring i Rotterdams hamn) ( C‑341/18, EU:C:2020:76, punkterna 47 och 48). Se även förslag till rådets förordning om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (KOM/2004/0391 slutlig, av den 26 maj 2004, s. 28) enligt vilken det i princip alltid [är] hamnarna som utgör de yttre gränserna vid tillämpningen av förordning nr 562/2006 (min kursivering).

74 Uppdatering av förteckningen över de gränsövergångsställen som avses i artikel 2 led 8 i [förordning nr 562/200] (EUT C 72, 2015, s. 17).

75 Det framgår emellertid av uppdateringen av den förteckning över de gränsövergångsställen som avses i artikel 2[led 8] i [förordning nr 2016/399] (EUT C 484, 2016, s. 30), som inte är tillämplig i förevarande fall, att Helsingfors hamn återfinns bland de [s]jö- eller gränsbevakningsstationer som tjänar som gränsövergångsställen för fritidsbåtar och hydroplan.

76 Se punkt100 och fotnot 73 i förevarande begäran om förhandsavgörande.

77 Se, i detta avseende, dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Sjömännens påmönstring i Rotterdams hamn) ( C‑341/18, EU:C:2020:76, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

78 Denna tolkning stöds av bilaga VII till förordning nr 562/2006, med rubriken Särskilda regler för vissa personkategorier. I punkt 8 i denna bilaga föreskrivs att [g]enom undantag från artiklarna 4 och 7 i förordning nr 562/2006 ska det inte ske någon systematisk kontroll av arbetstagare som utför offshorearbete enligt definitionen i artikel 2.18a och som regelbundet återvänder sjövägen eller luftvägen till medlemsstaternas territorium utan att ha vistats på ett tredjelands territorium. De arbetstagare som återvänder till en offshore-anläggning som är belägen i en medlemsstats territorialvatten ska följaktligen anses ha passerat de yttre gränserna, eftersom det annars inte skulle ha funnits anledning att föreskriva ett undantag från artiklarna 4 och 7 i den förordningen.

79 Se, i detta avseende, dom av den 5 februari 2020, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Sjömäns påmönstring i Rotterdams hamn) ( C‑341/18, EU:C:2020:76, punkt 45). Se i detta avseende även punkt 100 och fotnot 73 i förevarande förslag till avgörande.

80 Det ska understrykas att den omständigheten att det i punkt 3.2.5 första stycket i bilaga VI till förordning nr 562/2006, med avvikelse från artiklarna 4 och 7 i denna förordning, föreskrivs ett undantag från minimikontroller vid de yttre gränserna för sjöfart på fritidsbåtar visar att det anses att en yttre gräns har passerats vid sjöfart på fritidsbåtar, eftersom det annars inte skulle ha funnits någon anledning att föreskriva ett undantag från artiklarna 4 och 7 i denna förordning. Se i detta avseende punkt 107 i detta förslag till avgörande.

81 Se artikel 7.2 och 7.6 i förordning nr 562/2006.

82 Artikel 7.2 andra stycket i förordning nr 562/2006.

83 I detta avseende se mina inledande anmärkningar, särskilt punkt 48 i detta förslag till avgörande.

84 Dom av den 18 juni 2020, Ryanair Designated Activity Company ( C‑754/18, EU:C:2020:478, punkt 40). Se i detta avseende punkt 48 i förevarande förslag till avgörande.

85 Dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkt 42).

86 Se punkterna 83–93 i förevarande förslag till avgörande.

87 Dom av den 13 september 2016, Rendón Marín ( C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

88 Det ska i detta hänseende erinras om att det av förslaget till direktiv framgår att denna artikel klart anger de principer som ska beaktas vid fastställande av påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits för att följa direktivet (KOM(2001) 257 slutlig, s. 26). Även om det i artikel 33 i förslaget till direktiv (artikel 36 i direktiv 2004/38) föreskrevs att [p]åföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande samt vara jämförbara med de påföljder som medlemsstaterna tillämpar på sina egna medborgare för mindre allvarliga lagöverträdelser, anges det emellertid i motiveringen till det ändrade förslaget att den ändring av denna artikel som Europaparlamentet föreslagit och som anges i det slutliga dokumentet syftar till att endast behålla effektivitet och proportionalitet som riktmärke för påföljderna. Se ändring 90 och de överväganden som ligger till grund för det ändrade förslaget, KOM(2003) 199 slutlig, s. 10. Se även Europaparlamentets rapport, slutlig A5–0009/2003, s. 51.

89 Dom av den 4 oktober 2018, Link Logistik N&N ( C‑384/17, EU:C:2018:810, punkt 40). Enligt punkt 41 i den domen [säkerställs d]enna princip … även genom artikel 49.3 i [stadgan], i [vilken] det föreskrivs att straffets stränghet inte bör vara oproportionerlig i förhållande till lagöverträdelsen och [vilken] enligt artikel 51.1 i stadgan ska iakttas av medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Jag anser emellertid att proportionalitetsbedömningen, i och med att det i förevarande fall rör sig om rätten till fri rörlighet för personer, ska vara strängare och göras mot bakgrund av artikel 36 i direktiv 2004/38, eftersom artikel 49.3 i stadgan är tillämplig på alla typer av sanktioner i ett mycket större sammanhang.

90 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2017, Euro-Team och Spirál-Gép ( C‑497/15 och C‑498/15, EU:C:2017:229, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

91 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkterna 24 och 25). Se, även, dom av den 5 mars 1991, Giagounidis ( C‑376/89, EU:C:1991:99, punkterna 15 och 18). Se, även, artikel 5.4, i direktiv 2004/38.

92 I detta avseende hänvisas till artikel 5.4 i direktiv 2004/38.

93 Den hänskjutande domstolen har anfört att en dagsbot år 2014 i genomsnitt uppgick till 16,70 euro, vilket motsvarar en nettoinkomst per månad på 1257 euro.

94 Se 17 kap. 2 § strafflagen.

95 Dom av den 12 september 2019, Maksimovic m.fl. ( C‑64/18, C‑140/18, C‑146/18 och C‑148/18, EU:C:2019:723, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

96 Den hänskjutande domstolen har förklarat att vid den tidpunkt då överträdelsen ägde rum skulle en dagsbot med A:s inkomster ha uppgått till 6350 euro och det totala bötesbeloppet till 95250 euro. Se fotnot 39 ovan.

97 Se dom av den 12 juli 2001, Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkterna 75 och 76).

98 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2005, Oulane ( C‑215/03, EU:C:2005:95, punkt 40). Se även, dom av den 12 september 2019, Maksimovic m.fl. ( C‑64/18, C‑140/18, C‑146/18 och C‑148/18, EU:C:2019:723, punkt 45 och där angiven rättspraxis).