Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 15 juli 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 Dessa fall belyser också indirekt de ibland motstridiga synsätt som finns i unionens konsumenträtt när det gäller vissa skyldigheter att lämna information och ångerrätt, beroende på vilken typ av verksamhet som berörs, och därmed även det eventuella behovet av en fullständig översyn av de befintliga reglerna för att öka samstämmigheten mellan de olika bestämmelserna.

3 När det gäller dessa handlingar verkar den hänskjutande domstolen inte anse att de påverkas av det problem med sidnumreringen som konstaterats i målen C‑33/20 och C‑155/20 och att de därför ur tysk rättssynpunkt kan betraktas som en del av avtalet.

4 I DT:s avtal anges även att lånet ska återbetalas i form av lika stora månatliga amorteringar samt en större slutlig avbetalning.

5 Dom av den 7 augusti 2018, Smith ( C‑122/17, EU:C:2018:631, punkt 39). Se även, i detta sammanhang, dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31) och den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 73).

6 Se i detta sammanhang dom av den 19 april 2016, DI ( C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 32), dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation ( C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 74) och dom den 5 september 2019, Pohotovosť ( C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 56).

7 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

8 Se även domen av den 5 september 2019, Pohotovosť ( C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 41) eller domen av den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkt 36).

9 Frågan om konsumentens underläge i förhandlingar behandlas på ett mer relevant sätt i andra unionsbestämmelser, särskilt i direktiv 93/13.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2012, SC Volksbank România ( C‑602/10, EU:C:2012:443, punkt 48).

11 Ur denna synvinkel är det viktigt att komma ihåg att direktiv 2008/48 baseras på information som krävs vid avtal och avser inte frågor om avtalsinnehåll eller om åtaganden som parterna ska eller inte ska ha gjort. Precis som påpekas i artikel 10.1 är vissa formella krav enligt nationell rätt för att ett utbyte av samtycke ska vara giltigt därför inte nödvändigtvis relevanta för bedömningen av huruvida informationskraven enligt det direktivet har uppfyllts.

12 Domar av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 31) och den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkt 35).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkt 45).

14 I praktiken är det mycket få konsumenter, utom de som är intresserade av juridik, som i detalj läser de avtal som de undertecknar. Se framför allt Office of Fair Trading, Consumer contracts, februari 2011, s. 1 punkt 116. Det är först under avtalets fullgörande, när det uppstår problem, som konsumenter börjar intressera sig för innehållet i avtalet.

15 Se dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 50) och dom av den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkterna 47 och 48). Det är sant att enligt rättspraxis behöver ett avtal i den mening som avses i direktiv 2008/48 och inte i meningen bestämmelser som styr dess giltighet, inte nödvändigtvis upprättas i ett enda dokument. Eftersom det främsta målet med direktiv 2008/48 är att harmonisera räckvidden för de informationskrav som får införas i de olika medlemsstaterna kan detta emellertid inte vara beroende av huruvida de föreskrifter där nationella bestämmelser fastställs ingår i avtalet i den mening som avses i direktiv 2008/48, eftersom det skulle strida mot det målet. Jag menar att i den mån direktiv 2008/48 avser information är det uppenbart att avtal ska uppfattas som en hänvisning till ett eller flera fysiska dokument. I artikel 10.1 i direktivet anges att alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet.

16 Se till exempel Cambridge Dictionary. Såväl inom finansvärlden som i vardagligt tal gör man åtskillnad mellan en räntesats och en referensränta: det förstnämnda avser en procentsats som används för att beräkna ett belopp som ska betalas som ersättning för en tjänst eller kompensation för en skada, medan det sistnämnda avser användningen av ett referensvärde i form av en räntesats för att beräkna denna ersättning. Se definitionen av referensränta på Investopedia, referenswebbplatsen för finansfrågor. Det är bara på grund av bristande språklig exakthet som begreppet ränta ibland används, inte för att beteckna en bråkdel av ett hundra, utan för den formel som används för att beräkna den vid en viss tidpunkt.

17 Det är sant att det i artikel 3 j i direktiv 2008/48 anges att kreditränta kan avse en ränta som kan vara rörlig. I matematik och inom finansvärlden är en räntesats dock rörlig när den procentandel som uttrycks kan komma att förändras. Att en räntesats kan vara rörlig innebär alltså inte att artikel 10.2 led 1 i direktiv 2008/48 ska uppfattas som en hänvisning till en beräkningsformel.

18 Enligt min mening verkar de argument som den tyska regeringen har framfört – enligt vilka om artikel 10.2 l i direktiv 2008/48 skulle tolkas så att det avser en bestämd siffra, skulle detta, med tanke på artikel 14.1 b i direktivet få till följd att perioden för ångerrätt förlängs med varje ändring i räntan – inte vara särskilt relevanta, eftersom det just i nämnda artikel 10.2 l anges att det endast krävs en angivelse av den ränta som är tillämplig den dag då avtalet ingås.

19 Detta argument motsägs inte av den sista meningen i artikel 3 k i det direktiv 2008/48, där det anges att om inte alla krediträntor är fastställda i kreditavtalet, ska krediträntan anses vara fast enbart för de delperioder för vilka krediträntorna är fastställda uteslutande med en fast specificerad räntesats om vilken man enats vid ingåendet av kreditavtalet. Det följer nämligen av artikel 3 j att fasta krediträntor utgör en undergrupp av krediträntor, som i sig alltid är procentsatser i enlighet med den bestämmelsen: en procentuell fast eller rörlig räntesats (min markering). Alltså bör artikel 3 k i det direktivet tolkas så, att om inte alla procentsatser som uttrycker den tillämpliga krediträntan är fastställda i avtalet ska dessa räntor anses vara fasta endast under de perioder för vilka de fastställdes, uteslutande med en fast procentsats om vilken man enats vid ingående av avtalet, i motsats till procentsatser som beräknas vid en viss tidpunkt med hjälp av en formel eller ett referensindex.

20 Dröjsmålsräntan fastställs i allmänhet i lag. Vad som fortfarande är viktigt i det sammanhanget, mot bakgrund av direktivets mål att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, är att konsumenterna kan få en klar uppfattning om den räntan.

21 Mina markeringar.

22 Se till exempel dom av den 3 september 2020, Profi Credit Polska m.fl. ( C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19, EU:C:2020:631, punkt 74).

23 Dom av den 5 oktober 2000, Tyskland/parlamentet och rådet ( C‑376/98, EU:C:2000:544, punkt 95).

24 Se i detta avseende förslaget till avgörande av generaladvokaten Kokott i Schyns ( C‑58/18, EU:C:2019:120, punkt 43) och, analogt, domstolens resonemang i domen av den 2 maj 2019, Fundación Consejo Regulador de la Denominación de Origen Protegida Queso Manchego ( C‑614/17, EU:C:2019:344, punkterna 46–50).

25 I detta avseende vill jag påpeka att denna slutsats inte motsägs av att vissa kreditavtal kan ha rörliga räntesatser. Den omständigheten innebär å ena sidan inte att det är omöjligt att ange den tillämpliga basräntan vid den tidpunkt då avtalet undertecknas. Å andra sidan går det att använda avtalshanteringsverktyg för att hantera eventuella uppdateringar av konsumentinformationen.

26 Se, exempelvis, dom av den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkt 38).

27 Europaparlamentets och rådets förordning av den 8 juni 2016 om index som används som referensvärden för finansiella instrument och finansiella avtal eller för att mäta investeringsfonders resultat, och om ändring av direktiven 2008/48 och 2014/17/EU och förordning (EU) nr 596/2014 (EUT L 171, 2016, s. 1). I artikel 3.1 led 3 i den förordningen definieras referensvärde som varje index med hänvisning till vilket fastställs det belopp som ska betalas ut enligt ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal, eller värdet på ett finansiellt instrument, eller ett index som används för att mäta en investeringsfonds resultat, i syfte att efterlikna avkastningen på ett sådant index eller fastställa en portföljs tillgångsallokering eller att beräkna de resultatberoende avgifterna.

28 I fallet med en dröjsmålsränta som beräknas på grundval av ett referensindex som utfärdas av en centralbank förutsätter information till konsumenten om de eventuella följderna av detta index att konsumenten informeras om hur indexet avspeglas, det vill säga om formeln för att beräkna den dröjsmålsränta som innefattar detta samt om hur ofta indexet offentliggörs, eftersom det i sin tur styr volatiliteten i den tillämpliga räntan.

29 Precis som i den tyska rätten brukar det i nationell rätt dessutom fastställas det referensvärde, det index eller den ränta som får används för att beräkna dröjsmålsränta.

30 Dom av den 3 september 2020, Profi Credit Polska m.fl. ( C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19, EU:C:2020:631, punkt 75).

31 Dom av den 21 oktober 2020, Möbel Kraft ( C‑529/19, EU:C:2020:846, punkt 21). Detta gäller i synnerhet eftersom direktiv 2008/48 leder till fullständig harmonisering inom de områden som det täcker.

32 Se i den bemärkelsen artikel 24 i direktiv 2008/48.

33 Av den omständigheten att det i direktivet föreskrivs informationsskyldigheter vid två tydliga skeden i avtalsprocessen och att en viss del av den information som avses inte är direkt relaterad till avtalet, till exempel den som gäller förekomsten av förfaranden utanför domstol, går det som sagt att dra slutsatsen att artikel 10 i direktiv 2008/48 åtminstone delvis är avsedd att göra avtalet till en handling som konsumenten kan hänvisa till under fullgörandet av avtalet om hon eller han undrar över något.

34 Dom av den 5 juli 2012, Content Services ( C‑49/11, EU:C:2012:419, punkterna 36 och 37).

35 Se till exempel domarna av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb ( C‑92/11, EU:C:2013:180, punkt 50) och den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis ( C‑66/19, EU:C:2020:242, punkterna 46–49).

36 Se till exempel dom av den 12 juni 2014, Lukoyl Neftohim Burgas ( C‑330/13, EU:C:2014:1757, punkt 59) eller dom av den 27 mars 2019, slewo ( C‑681/17, EU:C:2019:255, punkt 31).

37 Förekomsten av förfaranden för klagomål eller prövning nämns mycket riktigt i Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation i bilaga II till direktiv 2008/48. Jag konstaterar dock att enligt artikel 5.1 i det direktivet innebär användningen av det dokumentet att kan förutsättas att kreditgivaren inte enbart har uppfyllt de informationskrav som fastställs i det direktivet utan även har uppfyllt de krav som anges i direktiv 2002/65, där det enligt artikel 3.1.4 a i det direktivet krävs att denna information ska lämnas innan distansavtalet ingås.

38 Se, för ett liknande resonemang, skäl 47 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 63). Jag är inte helt övertygad om att förekomsten av en eller flera mekanismer för klagomål eller prövning utanför domstol är av avgörande betydelse för en konsument när avtalet ingås, vilket en ytlig läsning av punkt 34 i domen av den 25 juni 2020, Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände ( C‑380/19, EU:C:2020:498) skulle kunna tyda på. Det är sant att om medlemsstaterna fick kräva obligatoriska, kostsamma administrativa förfaranden skulle information om förekomsten av ett sådant förfarande kunna hindra konsumenten från att underteckna avtalet. Såsom domstolen redan har haft tillfälle att påpeka ska medlemsstaterna emellertid, för att iaktta principen om ett effektivt domstolsskydd, säkerställa att det vid införande av obligatoriska alternativa tvistlösningsförfaranden inte uppkommer några – eller i vart fall inte några betydande – kostnader. Se dom av den 14 juni 2017, Menini och Rampanelli ( C‑75/16, EU:C:2017:457, punkt 61).

39 Jag påminner dock om att för förfaranden enligt direktiv 2013/11 har domstolen beslutat att konsumenter inte kan åläggas att låta sig företrädas av en advokat. Se dom av den 14 juni 2017, Menini och Rampanelli ( C‑75/16, EU:C:2017:457, punkt 64). Det direktivet omfattar emellertid inte samtliga förfaranden utanför domstol som avses i artikel 10.2 t i direktiv 2008/48. Dessutom kan vissa förfaranden kräva representation av andra företrädare än jurister, såsom en konsumentorganisation.

40 Se artikel 2.3 i direktiv 2013/11.

41 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/03, ny Luganokonvention, av den 7 februari 2006, EU:C:2006:81, punkt 127).

42 Skälet är sannolikt att direktiv 2013/11 är tillämpligt på alla typer av transaktioner.

43 Detta förklarar troligen varför lagstiftaren inte fann det nödvändigt att ändra direktiv 2008/48, trots att direktiv 2013/11 antogs efter det direktivet. Jag konstaterar dock att räckvidden är olika för varje informationskrav. Den informationsskyldighet som föreskrivs i direktiv 2013/11 gäller enbart, vilket anges i artikel 2.1 i det direktivet, förfaranden för klagomål eller prövning utanför domstol som omfattar ett alternativt tvistlösningsorgan; direktiv 2008/48 avser enbart försäljning av konsumentkredittjänster, medan direktiv 2013/11 avser alla typer av kommersiella transaktioner.

44 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

45 I artikel 15.1 i rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (EGT L 330, 1990, s. 50; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 67), som omfattas av domen av den 19 december 2013, Endress ( C‑209/12, EU:C:2013:864) och domen av den 19 december 2019, Rust-Hackner och Gmoser ( C‑355/18 och C‑356/18, EU:C:2019:1123) fastställs till exempel en rätt till uppsägning. Detsamma gäller för artikel 5 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), som omfattas av domen av den 10 april 2008, Hamilton ( C‑412/06, EU:C:2008:215). Det direktivet har upphävts och ersatts genom direktiv 2011/83, där det införs en annan lösning, där det nu föreskrivs en ångerrätt, samtidigt som det uttryckligen anges en tidsfrist.

46 Se även skäl 24 i direktiv 2002/65 och dom av den 11 september 2019, Romano ( C‑143/18, EU:C:2019:701, punkt 36).

47 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft ( 11/70, EU:C:1970:114, punkt 3); dom av den 13 december 1979, Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290, punkt 14), dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis ( C‑135/15, EU:C:2016:774, punkt 28) och dom av den 16 juli 2020, Facebook Ireland och Schrems ( C‑311/18, EU:C:2020:559, punkt 100).

48 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 februari 2018, Altun m.fl. ( C‑359/16, EU:C:2018:63, punkterna 48 och 49) och dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark ( C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 76).

49 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121, punkt 77).

50 Se, analogt, dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkt 54) och dom av den 13 mars 2014, SICES m.fl. ( C‑155/13, EU:C:2014:145, punkt 34).

51 Se, exempelvis, dom av den 28 juli 2016, Kratzer ( C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 38).

52 Se, exempelvis, dom av den 13 mars 2014, SICES m.fl. ( C‑155/13, EU:C:2014:145, punkt 32).

53 Se dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkterna 52 och 53).

54 Se, analogt, men avseende uppsägningsrätt, dom av den 19 december 2019, Rust-Hackner och Gmoser ( C‑355/18 och C‑356/18, EU:C:2019:1123, punkt 101).

55 Däremot anser jag att principen om förbudet mot rättsmissbruk eventuellt skulle kunna tillämpas om det skulle fastställas att konsumenten vid upprepade tillfällen tog ett lån och sedan ångrade sig inom 14-dagarsperioden, för att sedan ta ett nytt lån och så vidare.

56 Användningen av begreppet utnyttjades förklaras av att det kan gå en viss tid mellan den tidpunkt då kreditavtalet undertecknas och den tidpunkt då försäljningen genomförs och krediten alltså används och betalas ut av banken.

57 Se dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 63).

58 Se dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 72).

59 Se dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais ( C‑565/12, EU:C:2014:190, punkt 45 och följande punkter).

60 Se dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia ( C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 70).

61 Artikel 14.4 i direktivet avser kompletterande tjänster till kreditavtalet och inte varor eller tjänster som finansieras med hjälp av ett kreditavtal. Jag konstaterar också att direktiv 2011/83, som innehåller bestämmelser om effekten av utövandet av ångerrätt på biavtal, endast tillämpas på distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, vilket inte verkar vara fallet för de berörda avtalen i de nationella målen.

62 En rätt för säljaren till en sådan ersättning föreskrevs inte i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7 av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19) som var tillämplig på distansavtal före direktiv 2011/83. Direktiv 2011/83 antogs, som det konstateras i skäl 47 i direktivet, eftersom [v]issa konsumenter utövar sin ångerrätt efter att ha använt en vara i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att fastställa varornas beskaffenhet, egenskaper och funktionsduglighet. Konsumenten bör i sådana fall inte förlora ångerrätten men vara ansvarig för en eventuell minskning av varans värde. För att fastställa varornas beskaffenhet, egenskaper och funktionsduglighet bör konsumenten endast tillåtas hantera och undersöka en vara på samma sätt som man skulle få göra i en affär. Konsumenten bör exempelvis bara få prova ett klädesplagg och inte tillåtas använda det. Följaktligen bör konsumenten hantera och undersöka varan med tillbörlig omsorg under ångerfristen. Konsumentens skyldigheter vid utövande av ångerrätten bör inte avskräcka konsumenten från att utöva sin ångerrätt.

63 Se i detta avseende exempelvis dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 47).

64 Se, i detta avseende, dom av den 9 juli 2020, Tjeckien/kommissionen ( C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 82).

65 Även om domstolen redan har fastställt att näringsfriheten får omfattas av en rad olika ingripanden från offentliga myndigheter som, i allmänhetens intresse, får införa begränsningar för utövandet av ekonomisk verksamhet (se, exempelvis, dom av den 30 juni 2016, Lidl ( C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 34)), bör en person i princip endast hållas ansvarig för en annan persons handlingar om den personen var ansvarig för att kontrollera eller organisera den personens verksamhet.

66 Man bör också komma ihåg att vad beträffar den information som avses i artikel 10 i direktiv 2008/48, som är avgörande för samtycke, har konsumenten alltid möjlighet att begära att kreditavtalet upphävs på grund av nationell rätt, vilket betonas i artikel 10.1 och skäl 30 i det direktivet.